EPIKUROS ÖVERSÄ TTNING IVAR HARRIE

Transkript

1 ÖVERSÄ TTNING AV IVAR HARRIE

2 L-Ä.RANS HUVUDSTYCKEK. I. Det Saliga och Ovanskliga kan varken självt röna störningar eller vålla störningar hos andra ting: alltså kan Det icke gripas av vare sig vrede eller ynnest: allt sådant hör Skröpligheten till II. Döden har intet med oss att skaffa: ty det som är upplöst, saknar förnimmelse: och det som saknar förnimmelse har icke längre något med oss att skaffa. III. Gräns för njutningarnas storlek är avlägsnandet av all smärta. Varhelst lustförnimmelsen är förhanden, och så länge den är där, finnes icke rum för vare sig smärta eller oro eller båda tillsammans. IV. Smärtan stannar icke lång tid i sträck i vårt kött. Vid sin höjdpunkt är den förhanden endast ett ögonblick: när den nätt och j ämnt överväger lustförnimmelserna, stannar den icke många dagar i vårt kött. Och långvariga sjukdomar tillåta lustförnimmelserna att behålla överhanden över smärtan i vårt kött. V. Det går icke att leva angenämt utan att leva förnuftigt, ädelt och rättskaffens, och lika litet att leva förnuftigt, ädelt och rättskaffens utan att leva angenämt. Den som icke förnimmer det ena, lever säkerligen icke förnuftigt, ädelt och rättskaffens, och den som icke iakttar det andra, för honom går det icke att leva angenämt. 333

3 VI. Gäller det att trygga sig gentemot människorna, då är allt det av naturen gott, varigenom man är i stånd att säkra sig sådan trygghet. VII. I berömmelse och upphöjelse ha somliga velat leva, i det de tro sig i en sådan mstning ernå trygghet gentemot människorna. Ja, om nu deras liv vore tryggt, då hade de fått skörda det av naturen goda som lön för mödan. Men när nu deras liv ej är tryggt, så ha de förfelat det mål de från begynnelsen i sitt väsens innersta strävade efter. VIII. Ingen njutning är i sig själv ett ont. Men somliga njutningar åvägabringas på ett sätt som belamrar själva njutningen med mångfaldiga störningar. IX. Om varje njutning förtätades och fullkomnades, dels i varaktighet, dels så att den komme att omfatta vår atomkomplex i dess helhet eller de väsentliga delarna av vår natur - då bleve det icke längre någon skillnad mellan de olika njutningarna. X. Om de medel varmed de lastbara skaffa sig njutningar vore ägnade att skingra tänkandets farhågor rörande de himmelska tingen, döden och smärtan och att ge insikt om gränserna för begärens räckvidd, då hade vi sannerligen ingen orsak att klandra dem för att de vilja fylla sin tillvaro helt och hållet med njutningar och icke lämna någon plats åt smärtan och oron, d. v. s. det onda. XI. Om vi icke alls oroades av misstankar om de himmelska tingen, av farhågor för att döden möjligen kommer oss 334

4 LÄRANS HUVUDSTYCKEN något vid och av vår okunnighet om gränserna för smärtor och begär - då skulle vi icke behöva någon naturvetenskap. XII. Att bli kvitt alla farhågor i väsentliga ting går endast för den som är fullt underkunnig om alltets väsen och icke längre sneglar åt det som hör barnsagan till. Alltså går det icke att utan naturvetenskapens hjälp skörda oblandad njutning. XIII. Det är till intet gagn att säkra sig trygghet gentemot människorna, om farhågorna stå kvar för det som ovanefter är och för underjorden och överhuvud för vad som ryms i oändligheten. XIV. Trygghet gentemot människorna kan till en viss grad vinnas genom ett slags förmåga att stöta ifrån sig, men dess renaste källa rinner l1pp ur stillhet och tillbakadragenhet från de många. XV. Den rikedom naturen kräver är noga begränsad och lätt att anskaffa: men den som de tomma föreställningarna fara den rinner ut i det oändliga. XVI. Blott i ringa ting kan Tyche spela in i den vises liv: det stora och väsentliga är underkastat Förnuftets förvaltning, S0111 varar livet igenom utan avbrott. XVII. Ingen är så ostörd som den rättrådige: den orättrådige blir rov för alla tänkbara störningar. XVIII. Då den av brist vållade smärtan en gång är avlägsnad, kan lustförnimmelsen i vårt kött icke ytterligare stegras, 335

5 utan endast antaga olika skiftningar. Och gränsen för tänkandets njutning är uppnådd i och med den fullständiga utredningen av just dessa förnimmelser och de därmed besläktade, som förut vållade tänkandet de värsta farhågor. XIX. En oändlig tidrymd kan icke rymma mera njutning än en begränsad, om man med riktig beräkning mäter njutningens gränser. XX. Köttet fattar njutningen som något obegränsat och vill därför ha en oändlig tidrymd på sig för att tillgodogöra sig den. Men tänkandet kan genom att fastställa målet och gränserna för köttets åtrå och genom att skingra farhågorna för evigheten åstadkomma ett i sig fulländat liv, som icke behöver utökas med en oändlig fortsättning. Den tänkande människan skyr icke njutningen: och då tingens gång för henne nära uppbrottet från de levande, lägger hon sig till ro i medvetandet att icke ha låtit något förfaras av det som ger livet värde. XXI. Är man fullt underkunnig om livets gränser, då vet man också hur lätt det är att skaffa vad som kräves för att undanröja bristförnimmelsens smärta och göra livet till ett i fulländat helt: därtill behövs det ej alls att inlåta sig företag som innebära tävlan och kamp. XXII. Vad tanken har att ta fasta pa, ar dels det faktiskt bestående målet för vår åstundan, dels hela summan av omedelbart evidenta förnimmelser, som är prövostenen för föreställningarnas sanningshalt. Varom icke, blir allt ett förvirrat kaos utan hållpunkter för omdömet. 336

6 LÄRANS HUVUDSTYCKEN XXIII. Om du bestrider (evidensen av) samtliga sinnesförnimmelser, då har du icke längre någon hållpunkt ens för ditt omdöme att de äro falska. XXIV. Om du utan vidare förkastar den ena eller andra förnimmelsen och icke gör skillnad mellan det enbart föreställda, som avvaktar bekräftelse, och det som faktiskt är givet redan i förnimmelsen, känslan och över huvud det av medvetandet mottagna intrycket, då bli även de andra förnimmelserna ett kaos där din föreställningsverksamhet trevar i blindo, och du tappar varje hållpunkt för omdömet. Om du å.andra sidan bejakar hela föreställningsinnehållet, vare sig det måste avvakta bekräftelse eller icke, då är möjligheten till icke utesluten, ty du bevarar ju allt det som vållar varje omdöme om vad som är riktigt eller icke. XXV. Om du icke i varje ögonblick hänför varje din handling till det slutmål naturen har uppställt, utan faller av åt annat håll vare sig i undvikande eller strä'van, då komma dina handlingar icke att stämma med dina satser. XXVI. Alla de begär, som icke måste tillfredsställas för att undgå smärta, äro onödiga. Den spänning de åstadkomma är lätt att avkoppla, om det åtrådda är svårt att få eller begären visa sig ha skadliga verkningar. XXVII. Av allt varmed visheten kan bidraga till hela livets sällhet, är Vänskapen det allra största förvärvet. XXVIII. Samma lära, som ger en trygg förvissning om att det onda varken är evigt eller långvarigt -- samma lära har 22. De filosofiska mästerverken. L 337

7 i Vänskapen upptäckt fullkomningen av vår trygghet gentemot själva detta begränsade onda. XXIX. A v begären äro somliga naturliga och nödvändiga, andra naturliga men icke nödvändig?-, andra åter varken naturliga eller nödvändiga, utan uppkomna av tomma föreställningar. XXX. Om vid sådana naturliga begär, vilka ej måste tillfredsställas för att undvika smärta, en allvarlig kraftanspänning gör sig gällande, så bli de att räkna bland dem som vållas av tomma föreställningar: det är icke i kraft av deras eget väsen som de ej låta sig fördrivas, utan tack vare människans vanföreställningar. XXXI. Den naturliga rättvisan är ett garantiavtal om ömsesidig fördel, som går ut på att varken skada varandra eller låta sig skadas av varandra. XXXII. Alla de levande varelser (se.. djuren), som icke kunna träffa avtal om att ej skada andra och ej låta sig skadas av andra - gentemot dem finnas icke begreppen rätt och orätt. Sammalunda även med de folk som icke kunnat eller icke velat träffa sådana avtal om att icke skada och icke låta sig skadas. XXXIII. Rättvisan existerar icke som ett ting i sig, endast i samfärdseln människor emellan- hur denna sen må gestalta sig på olika orter - som ett slags avtal om att icke skada eller låta sig skadas. XXXIV. Orättrådigheten (brottet) är icke något i sig ont: det onda ligger i den ängslan som följer av farhågan för att 338

8 LÄRANS HUVUDSTYCKEN bli upptäckt av de för dylika ärenden anställda tukto~ mästarna. XXXV. För den som i lön dom mbbar något av det ömsesidiga avtalet om att icke skada eller låta sig skadas är det omöjligt att lita på att han skall undgå upptäckt, även om han tusen gånger om för tillfället gör det. Xnda till hans hädanfärd förblir det ovisst, om han också i framtiden skall undgå upptäckt. XXXVI. Beträffande det gemensamma är rättvisan densamma för alla, den är ju bestämd som det för den ömsesidiga gemenskapen fördelaktiga: men när det gäller det individuella, det som växlar alltefter länder och vilka andra omständigheter som helst, då är det icke nödvändigt givet, att rättvisan är densamma för alla. XXXVII. Det som av erfarenheten bekräftas vara fördelaktigt för den ömsesidiga gemenskapens behov, det bär prägeln av rättvisa, vare sig det är detsamma för alla eller icke. Men om man stiftar en lag, som visar sig icke rätta sig efter det för den ömsesidiga gemenskapen fördelaktiga, då har den icke längre rättvisans naturliga kännetecken. Å andra sidan - om i ett rättsförhållande det fördelaktigas krav skulle slå om, men detta rättsförhållande en tid stämt överens med den angivna förutsättningen, så har det icke desto mindre just under denna tid förtjänat namnet rättvisa - i deras ögon nämligen som icke låta sig förvirras av tomma ord utan se fakta i ansiktet. XXXVIII. l de fall då vedertagna rättssatser, utan att nya omständigheter tillträtt, i praxis visa sig icke stämma överens med vår angivna förutsättning, då ha dessa rättssatser aldrig kunnat betecknas som rättvisa. I de fall åter där de en gång vedertagna rättssatserua icke längre 339

9 visa sig fördelaktiga på grund av att nya omständigheter tillträtt, då ha dessa rättssatser varit rättvisa jämnt så länge som de voro fördelaktiga för samfundsmedlemmarnas ömsesidiga gemenskap: men sedan blevo de icke längre rättvisa, när de nämligen upphörde att lända till fördel. XXXIX. Den otrygghet som härrör från yttervärlden bemästrar man bäst genom att göra så mycket som möjligt befryndat med sig själv: kan icke frändskap ernås, må åtminstone fiendskap undvikas. Med sådant där icke ens detta är möjligt beblandar man sig över huvud icke och stöter det ifrån sig när så befinnes nödigt. XL. De som ha fönnågan inne att förskaffa sig fullkomlig trygghet gentemot yttervärlden, de leva tillsammans i fullkomlig sämja och lycka, ty de äga den säkraste underpant på sin vänskap: deras beskärda lott är förtrolighetens fullkomning, och ingen falsk ömkan förleder dem till klagan och smärta, när någon av dem går i förväg ur livet. 34