Sanering av gamla industrigården

Transkript

1 December 2005 Tom Lundgren Björn Troëng Charlotte von Mecklenburg

2 Innehåll Åtvidabergs kommun Projekt Centrala Industriområdet 1. Bakgrund och syfte Historik Tidigare utförda miljötekniska markundersökningar Kartläggning av förorenad mark inom Centrala Industriområdet, Pilotstudie Fullskalig sanering av industrigården inom Centrala Industriområdet Syfte och mål med saneringen Genomförande Organisation och ansvar Miljökonsekvensbeskrivning Förväntade föroreningar Kriterier för klassificering Saneringsentreprenaden Säkerhet, arbetsmiljö och avställningsplan Förberedande arbeten inom Centrala Industriområdet Förberedande arbeten på den kommunala deponin Mätningar i fält Provtagning och analys Sortering och mellanlagring Transport och deponering Dokumentation och redovisning Resultat Urgrävning av avfall Sanerad volym Klass 1-avfall Klass 2-avfall Klass 3-avfall Ämnen identifierade genom kemisk analys Deponering på och täckning av den kommunala deponin i Korshult Återställning av ytorna inom industrigården Uppföljning av utsläpp till yt- och grundvatten Uppföljning av utsläpp på den kommunala deponin Utvärdering och erfarenheter Uppläggning, organisation och hjälpmedel Klassificering och sortering Mellanlagring och transport Hantering av yt- och grundvatten Deponering Återställning Dokumentation och information Kostnader Åtgärdernas miljönytta Slutsatser och rekommendationer Appendix 1 Rutindelning och lägen för profilerna A-E 2 Positioner och beteckningar för prover som skickades till laboratorium 3 Klassificering av förorenad fyllning för sortering i avfallsklasser 4 Resultat av in situ-mätningar med XRF-detektor 1

3 1 Bakgrund och syfte Åtvidabergs kommun Projekt Centrala Industriområdet 1.1 Historik Bruksorten Åtvidaberg utvecklades i mitten av 1700-talet i samband med att smältningen av koppar i bygden centraliserades till hyttor i Åtvidaberg. Kopparsmältningen hade tidigare bedrivits av främst bönder i liten skala i anslutning till de många små gruvorna inom Åtvidabergs Bergslag. Centraliseringen byggde på två viktiga tillgångar malm och vattenkraft. Vid denna tid utvecklades produktionen av kopparmalm vid framförallt gruvan i Bersbo. Till en början hade den endast en regional betydelse, men produktionen kom att öka, särskilt ett sekel senare. Kraften för att driva hyttan hämtades i vattendraget, Kungsådran mellan Bysjön och Håcklasjön. (Den nedre delen av vattendraget kom så småningom att kallas Kraftverkskanalen ), där en fallhöjd på omkring 20 meter kunde utnyttjas, medan de små, ineffektiva hyttorna ute kring gruvorna varit hänvisade till betydligt mindre vattendrag. Liksom i många andra brukssamhällen blev den industriella verksamheten det centrum kring vilket bostäder och service byggdes upp, figur 1. Områdena på ömse sidor om Kanalen nedströms Bruksgatan utgör det Centrala Industriområdet i Åtvidaberg. Kopparsmältverket efterträddes i början av 1900-talet av ett stort sågverk. På 20-talet anlades de första enheterna för Facitfabriken på den motsatta sidan av Kanalen. Utbyggnaden av Facitfabriken fortsatte in på 1960-talet. Efter att produktionen av kontorsmaskiner vid Facit flyttade till Örsättersfabriken utanför samhället, omformades verksamheten inom den gamla fabriken. Vid sidan av kontorsmöbeltillverkningen blev den alltmer varierad och många mindre, tillverkande företag flyttade in. Under 80-talet lades sågverkets verksamhet ned och mindre företag började etableras även inom sågverksområdet. Det område som under flera år har varit aktuellt i samband med markundersökningar, pilotförsök och nu från april 2002 till mars 2003 en sanering i full skala, är beläget öster om den så kallade A-fabriken på Centrala Industriområdet och har sedan lång tid tillbaka fungerat som ett upplag för industriavfall. Industriupplaget började troligen anläggas utan någon kontroll redan på 30-talet då man gjorde sig av med det avfall som genererades vid fabrikerna och verkstäderna genom att fylla upp den låglänta och sumpiga terrängen nedanför grusåsen som ligger i anslutning till områdets södra och västra gräns. Den största delen av avfallet härrörde troligen från Facitfabrikernas kontorsmöbel- och kontorsmaskintillverkning, men även pappersavfall, lump och annat avfall från tryckerier och mekaniska verkstäder hamnade med stor sannolikhet på tippen. Troligtvis slängdes inte färger, lacker och lösningsmedel enbart från Facitfabrikerna, utan även från de kemisk-tekniska tillverkningsenheter som funnits inom området. 1.2 Tidigare utförda miljötekniska markundersökningar Kartläggning av förorenad mark inom Centrala Industriområdet, Bakgrund Med hänsyn till den centrala roll som Centrala Industriområdet skulle komma att spela för kommunen, i synnerhet i samband med omdragningen av riksväg 35 genom Åtvidaberg, beslutade kommunfullmäktige att genomföra en detaljplanering av området. Därvid ansågs det väsentligt att känna till och ta hänsyn till områdets miljöstatus och allmänna medel söktes för miljötekniska markundersökningar inom Centrala Industriområdet. Undersökningarna skulle utgöra en del av underlaget för detaljplanen, vilken reglerades av den fördjupade översiktsplanen som antogs av kommunfullmäktige

4 Åtvidabergs kommun Projekt Centrala Industriområdet Figur 1. Karta över Åtvidabergs tätort rekonstruerad av Bertil Göransson (2002) att gälla för slutet av 1800-talet då ännu inga andra fyllningar eller avfall annat än slagg deponerats mellan Skällhagslyckan och Kanalen. Lägg märke till den omfattande regleringen av vattendraget. Kommunens bedömning var att det fanns en risk att miljösituationen inom industriområdet inte var långsiktigt acceptabel. Främst var det utsläppen av metaller från slaggfyllningen inom det gamla Smältverksområdet som oroade, men även andra utsläpp från senare industriella aktiviteter antogs förekomma. Några särskilda skyddsåtgärder mot förorenande utsläpp var inte vidtagna inom området. Med dessa motiveringar erhöll Åtvidabergs kommun ett statligt anslag för att genomföra en miljöteknisk markundersökning inom Centrala Industriområdet. 3

5 Åtvidabergs kommun lämnade i juli 1998 ut en förfrågan om anbud på uppdraget att kartlägga föroreningar inom området. Miljöteknik Bo Carlsson AB, Linköping, erhöll i september 1998 kommunens uppdrag att genomföra den miljötekniska markundersökningen enligt ett programförslag som företaget lämnat i sin offert. Det angavs att uppdraget skulle vara färdigställt vid årsskiftet 98/99. Utförande Huvuddelen av undersökningen omfattade det slaggtäckta Sågverksområdet, vilket från mitten av 1700-talet och fram till 1905 användes för framställningen av koppar. Dessutom utfördes en översiktlig kartläggning av avfall och föroreningar inom det intilliggande fabriksområde där Facit AB med flera har haft sin verksamhet och där industriell verksamhet fortfarande bedrevs när kartläggningen gjordes. Undersökningen inom de två delområdena bedrevs dels som en historisk kartläggning, utförd huvudsakligen genom intervjuer av personer med kunskaper om förhållandena, dels som en provtagning/analys av jord, avfall, slam och sediment samt yt- och grundvatten. Kartläggningen klargjorde slaggens sammansättning, utbredning och lakningsegenskaper, figur 2. Dessutom beskrevs de övriga förutsättningarna för spridningen av metaller från Smältverksområdet liksom exponeringssituationen och det uppskattade nuvarande metalläckagets ungefärliga storlek. Undersökningen inom det sydvästra fabriksområdet omfattade motsvarande frågeställningar, men där var situationen mer komplex på grund av att långt fler verksamhets- och föroreningstyper varit involverade. Därför fick undersökningen av fabriksområdet en mer översiktlig utformning, som i ett senare skede kom att utgöra underlag för närmare undersökningar som var mer riktade mot enskilda verksamheter, platser och föroreningar. Figur 2. Kartläggning av slaggfyllningar inom Centrala Industriområdet (från markundersökningsrapporten). 4

6 Resultat Kartläggningen visade på olika typer av avfall inom Sågverksområdet, alla med skilda innehåll av metaller och svavel samt med olika egenskaper, till exempel benägenhet att laka metaller. Slaggens metallinnehåll var totalt sett högt, men utsläppen av metaller var ändå relativt små. Tendensen till vittring av slaggen, vilken i tidigare utredningar misstänkts vara av betydelse, bedömdes nu vara av liten vikt. Det fanns därmed inte någon anledning att befara att utsläppen skulle komma att öka med tiden. De borde tvärtom minska. Från intervjuer med tidigare anställda vid Facit Kontorsmaskiner och Facit Kontorsmöbler framkom det att området mellan A-fabriken och Kanalen hade utnyttjats som en intern industritipp. Där deponerades under en längre period - troligen mellan 1930 och en rad olika, mer eller mindre farliga avfall, bland annat färg- och lackavfall samt lösningsmedel. Sura och alkaliska, metallhaltiga lösningar från härdning och ytbehandling av metalldelar i kontorsmaskiner dumpades ofta mer eller mindre direkt i Kanalen, men indikationer fanns att en viss del av dessa avfall hamnade i det interna upplaget. I den tidigare verksamheten hanterades två från miljösynpunkt viktiga ämnen, pentaklorfenol och cyanid. Pentaklorfenol användes som träskyddsmedel vid en så kallad doppningsanläggning inom den centrala delen av Sågverksområdet mot Kanalen. Sannolikt förekom åtminstone mindre spill i anslutning till denna verksamhet, men några spår av detta ämne påträffades inte vid kartläggningen. Cyanid är ett giftigt salt som används inom metallbearbetning och mineralberedning. Effekterna av cyanid i giftig form får oftast snabba och tydliga effekter i miljön. Det bryts emellertid ned relativt snabbt och läggs fast effektivt i marken. Slutsatser Resultaten av den miljötekniska markundersökningen gav inte någon anledning att föreslå några akuta saneringsinsatser inom området. De skyddsåtgärder som föreslogs kunna utföras för att säkerställa framtida, begränsade metallutsläpp från Sågverksområdet var främst att minska omsättningen av vatten genom slaggen. Detta skulle kunna göras genom en effektivisering av dagvattnets omhändertagande. Området bedömdes fortsättningsvis kunna användas för industriell verksamhet och kommunikation, dock borde bostadsbebyggelse undvikas. På sikt borde emellertid den interna, okontrollerade tippningen av avfall mellan A-fabriken och Kanalen åtgärdas eller åtminstone i detalj kartläggas. På grund av lokaliseringen med kraftig vattengenomströmning ansågs det svårt att föreslå någon annan skyddsåtgärd för denna tipp än urgrävning kombinerad med sortering och deponering inom en kontrollerad deponi. Inerta delar av massorna, till exempel slagg, betong och tegel borde dock kunna lämnas kvar inom de torra delarna av området Pilotstudie Bakgrund Efter en ansökan via Länsstyrelsen i Östergötland om statliga medel för ett saneringsarbete inom Centrala Industriområdet i Åtvidaberg, beslutade Naturvårdsverket den 19 juni 2000 att avsätta kr för en detaljprojektering av saneringen. Summan utökades efter en kompletteringsansökan till kr som då också skulle bestrida kostnaderna för att genomföra ett pilotförsök med syftet att utprova den saneringsteknik som planerades. De ekonomiska medlen tillställdes Länsstyrelsen som överförde dem till Åtvidabergs kommun, som utsågs till huvudman för projektet. Kommunen tillsatte en arbetsgrupp som förberedde genomförandet och upprättade en arbetsplan för projektet, vilket sedan utfördes av Envipro Miljöteknik AB. 5

7 Utförande Pilotförsöket påbörjades i månadsskiftet mars/april 2001 och syftade, som nämnts, till att precisera tekniken för genomförandet, få samtliga moment i saneringsarbetet utprovade och därmed få en bättre uppfattning om avfallets karaktär och vilka svårigheter som kunde förväntas i det fullskaliga projektet. Provgrävningar genomfördes i tre schakt inom området och det uppgrävda avfallet analyserades, klassificerades, sorterades och mängdbestämdes för att ge en uppskattning av fördelningen på olika avfallsfraktioner. Längden på de tre schakten var cirka 20 meter och bredden cirka sex meter, figur 3. Urgrävningen genomfördes med en hjulburen grävmaskin, vilken på plant underlag hade en kapacitet att komma ner till cirka 4,5 meters djup, vilket bedömdes räcka för att nå den naturliga marknivån. Pg 5 Pg 1 Pg 4 Pg 15 Pg 14 Pg 7 Pg 8 Pg 2 Pg 6 Pg 9 Pg 13 Pg 3 Pg 5 Pg 11 Pg 12 Figur 3. Plankarta över Centrala Industriområdet med markering av de tre provschakterna samt 16 provgropar, de senare för bestämning av dioxininnehållet i fyllningen, Innan grävningen satte igång borrades 22 hål med slagborr igenom den asfalterade ytan på området. Syftet var att studera om lättflyktiga organiska föreningar förekom i massorna, försöka identifiera dessa och grovt bestämma vilka områden som var påverkade. I de borrade hålen analyserades markluften med en PID-mätare (photo ionization detector) och luftens halt av syre, koloxid, svavelväte och mängd brännbara gaser (ett mått på explosionsrisken) analyserades med en portabel gasvarnare (PhDlite ). I två av de borrade hålen, där PID-mätaren gav högst utslag, installerades två luftpumpar. Luft provtogs där med sorbentrör (kol och Anasorb ) som skickades till SGAB-Analytica för analys. Lakförsök utfördes för att utreda massornas lakbarhet, med avseende på metaller, för att kunna göra en bedömning och få bättre kriterier för hur de metallhaltiga massorna skulle klassificeras i fält och sorteras. Det visade sig under grävningarna vara svårt att göra en bedömning och klassificering enbart baserat på direktmätningar med XRF och utifrån de resultaten avgöra om avfallet skulle klassas som klass 1- eller klass 2-avfall. Lakförsöken utfördes på fem olika typer av massor. Bygg- och rivningsavfall; metallhaltiga byggavfall med inslag av slagg, slagg, metallhaltigt övrigt material och inerta, rena massor undersöktes. 6

8 En kartläggning av förekomsten av dioxiner inom området genomfördes under hösten och vintern 2001, samt i två kompletterande etapper, se figur 3. Syftet med den första etappen var att bekräfta att dioxiner förekom i en betydelsefull omfattning, vilket i sin tur krävde en specificering och kvantifiering av ämnena i gruppen polyklorerade dioxiner och dibensofuraner. När detta blivit bekräftat blev det nödvändigt att i en andra etapp och tredje etapp klarlägga utbredningen och omfattningen av dessa ämnen. Som referens användes i dessa två etapper så kallade TCDD-ekvivalenter som är ett värde på ämnesgruppernas sammanlagda farlighet beräknat med hjälp av en serie korrigeringsfaktorer som tilllämpas på respektive ämnes halter. Eftersom dioxinanalyser är mycket kostsamma var det nödvändigt att begränsa antalet analyser med hjälp av sammanslagningsprover och en kompletterande analysomgång (etapp 3) på enskilda prover vilka valdes ut efter utvärdering av sammanslagningsproverna. Resultat Resultaten från luftmätningarna med PID och gasvarnare visade att explosionsnivån var låg. Några spår av koloxid och svavelväte kunde inte heller påträffas vid mätningarna. PID-värdena indikerade förekomst av någon eller några flyktiga organiska föreningar som ansamlats strax under asfalten och som sannolikt kom från de underliggande massorna. De högsta PID-värdena uppmättes på den sydöstra delen av området, i närheten av de fabrikslokaler där lösningsmedel förvarades när verksamheten var igång och inom cirka 70 meters avstånd från det område utanför tippen som tidigare sanerats från oljeläckage i marken. Luftproverna tagna med sorbentrör analyserades med avseende på klorerade alifater. Inga av dessa föreningar kunde dock påträffas. Halterna låg under respektive detektionsgräns. Provgrävningen visade att en stor del av avfallet bestod av schaktmassor, uppblandade med slagg. Slagginnehållet innebar att metallhalten i massorna var relativt hög, men lakbarheten på metaller visades genom lakförsöken vara låg. Det förhållandevis stora utsläppet av metaller med yt- och grundvatten till Kanalen, vilket registrerades vid markundersökningen , förklarades av lösliga metallsalter som påträffades i botten av det ena provdiket. Detta dike förlades till ett delområde nedströms det förmodade läget för den neutralisationsbrunn som funnits inom upplaget och där omväxlande syrabad och alkaliska cyanidbad hällts ut under den period när den industriella verksamheten var igång. Eftersom båda typerna av uthällda lösningar kraftigt ökar utlakningen av metaller från bland annat slagg och en full neutralisation inte kan ha uppnåtts, har troligen metaller från slaggen mobiliserats och därefter delvis fällts ut och fastlagts i jord och slagg nedströms brunnen. Förutom metallhaltigt avfall påträffades en rad organiska föreningar i massorna. De organkemiska analyserna registrerade ett hundratal (icke-naturliga) ämnen i proverna. I de flesta av proverna förekom polyaromatiska kolväten (PAH) till ett antal av tio olika ämnen varav ungefär hälften generellt klassficeras som cancerogena. I många samlingsprover förekom även tyngre petroleumkolväten. Den högsta halten som påträffades av dessa var under riktvärdet för förorenad mark (mindre känslig markanvändning). I enskilda prover identifierades andra miljöfarliga ämnen såsom hexaklorbensen (säker identifikation), klorerad dibensofuran (något osäker identifikation) och atropin (osäker identifikation). Haltnivån för dessa ämnen bedömdes dock vara låg, utom för dibensofuran. Även en allmän förekomst av ämnen tillhörande gruppen dioxiner förekom inom området. Ämnena bildades troligen genom förbränning av papper från sprutboxar och annat material med klorerade lösningsmedel. En annan möjlig källa är rester från doppningsanläggningen med pentaklorfenol, men denna låg längre mot nordost och på andra sidan kanalen. Slutsatser Resultaten från de lakningar som gjordes visade att inget av de lakade materialen kunde anses vara farligt avfall, det vill säga utgöra klass 1-avfall ur strikt metallsynpunkt. Materialen som vid grävningarna klassificerades som slagg respektive metallhaltigt övrigt material bedömdes vara klass 2-avfall och därmed lämpligt att deponera på Korshultsdeponin. Övriga material bedömdes vara klass 3-material, som i princip kunde användas som återfyllnadsmaterial. Resultaten visade också att det inte är det totala metallinnehållet som bör styra klassificeringen. För klassificeringen i fält bör avfallets karaktär vara avgörande, främst det allmänna utseendet. Ren, glasig slagg är till exempel inte särskilt lak- 7

9 bar. Den slagg som är lakbar är den med synliga metallutfällningar och med malm och slaggrester som är vittrande. Tyvärr påträffades inte sådant material i tillräcklig mängd vid pilotgrävningarna för att räcka till lakförsöken. Dessa material bedömdes trots allt motsvara farligt avfall (klass 1), vilket också bekräftades i senare utförda lakförsök på t.ex. bottennasarna. En utförligare beskrivning av studien finns att läsa i Centrala Industriområdet i Åtvidaberg, Pilotprojekt utvärdering av saneringsteknik inför planerad sanering av ett gammalt upplag med industriavfall, Envipro Miljöteknik AB, Linköping, Fullskalig sanering av industrigården inom Centrala Industriområdet Utifrån erfarenheter och resultat från de tidigare markundersökningarna beviljades Åtvidabergs kommun ytterligare medel från Naturvårdsverket för att genomföra en fullskalig sanering, med start under våren 2002, med utgrävning av allt avfall i upplaget, sortering av materialet och transport av de olika avfallsfraktionerna till lämplig anläggning för deponering eller behandling. Efter anbudsförfrågan från kommunen fick Envipro Miljöteknik AB uppdraget att ansvara för klassificeringen av massorna och kontrollen vid grävning, sortering, och mellanlagring av avfallet. Området är beläget inom Centrala Industriområdet i Åtvidaberg (figur 4), söder om kanalen mellan Bysjön och Håcklasjön och omedelbart norr om det komplex av industribyggnader (figur 5) som utgör den så kallade A-fabriken (markerat med grått i figur 4). Nordost om saneringsområdet finns ett flackt våtmarksområde som dräneras österut och avbördar sitt vatten till kanalen i en zon som sträcker sig från järnvägsbron till strax öster om vägbron, figur 6. ³ Legend Våtmark Väg Kanal Saneringsområde m Figur 4. Saneringsområdets utbredning. Gråtonade ytor är byggnader tillhörande A-fabriken. 8

10 Figur 5. Vy över industriplanen som anlagts på den gamla industrigården. Figur 6. Kärret mellan industrigården och Kraftverkskanalen. Arbetena med urgrävning, transport av massorna och återställning av området efter saneringen upphandlades som en generalentreprenad, där uppdraget, efter anbudsförfrågan och utvärdering av kommunens, för projektet, tillsatta arbetsgrupp, tilldelades entreprenadfirman Åtvidabergs Gräv och Schakt AB i Åtvidaberg. Utformningen av saneringsprojektet följde i stort det förslag till genomförande som utarbetades i samband med pilotstudien , där området inom Centrala Industriområdet föreslogs delas in i rutor, där varje ruta skulle mätas in och en schaktningsplan upprättas med en etappindelning anpassad efter logistik, tillgänglighet och kapacitet. Rutorna (figur 7) beslutades i ett senare skede grävas ur etappvis, i skikt om 0,5 meter, där det framgrävda materialet klassificerades, sorterades och lades i separata högar, antingen inom Centrala Industriområdet eller på deponin i Korshult. 1.4 Syfte och mål med saneringen En fullskalig sanering av området inom Centrala Industriområdet syftade i första hand till att avskilja avfall som är potentiellt skadligt för omgivande miljö och människors hälsa samt att behandla eller deponera avfallet på ett sätt som är acceptabelt utifrån gällande lagstiftning. Det översiktliga målet med åtgärden var att ta bort praktiskt taget alla de organiska miljögifter (cyanider, PAH samt klorerade dioxiner och dibensofuraner) som dumpats inom saneringsområdet liksom huvudparten av de metallförorenade massor som lätt lakas med vatten. Därigenom bedöms metalläckaget till Kanalen och Håcklasjön kunna minska motsvarande % av den totala transporten av metaller i detta vattendrag. Målet var även att föra bort allt detta avfall inom grusåsens utströmningsområde och som utgör en potentiell framtida miljörisk för spridning av föroreningar samt att deponera det på ett säkert sätt, d.v.s. enligt de regler som ges av gällande deponeringsförordning. 9

11 ³ m Figur 7. Etablering av ett rutsystem för genomförandet av saneringen. Rutnummer i 1000-serien innefattar utvidgade områden jämfört med det ursprungliga programmet. 10

12 2. Genomförande 2.1 Organisation och ansvar Saneringen av industrigården inom Centrala Industriområdet genomfördes på uppdrag åt Åtvidabergs kommun i samråd med Länsstyrelsen i Östergötland och med finansiering från Naturvårdsverket. Genomförandet av saneringen delades mellan två entreprenörer, Åtvidabergs Gräv och Schakt AB, som ansvarade för uppgrävning, sortering och borttransport av avfallet samt återställning av området och Envipro Miljöteknik AB, som ansvarade för klassificering, dokumentation av arbetet och dirigering vid urgrävningen. 2.2 Miljökonsekvensbeskrivning En miljökonsekvensbeskrivning över den planerade verksamheten i samband med en sanering av industrigården inom Centrala Industriområdet upprättades i mars 2001 ( Bedömda konsekvenser för miljön vid sanering av ett gammalt upplag med industriavfall vid Centrala Industriområdet i Åtvidaberg, Envipro Miljöteknik AB, Linköping, ) för att kunna ge berörda myndigheter en möjlighet att bedöma tillräckligheten i de planerade åtgärderna för att skydda miljön för påverkan. De saneringsåtgärder som planerades bedömdes kunna genomföras med acceptabla utsläpp till luft och vatten och komma att leda till totalt sett lägre utsläpp än om inga åtgärder skulle vidtas. Åtgärderna var inriktade mot att kunna kontrollera även sådana utsläpp som kunde tänkas uppkomma om det deponerade avfallet skulle innehålla hälsovådliga eller för miljön skadliga föroreningskällor. Påverkan på omgivningen i form av buller och vibrationer, genererade av saneringsverksamheten, bedömdes inte vara större än från den normala verksamheten inom området. Några särskilt känsliga objekt i detta avseende fanns inte inom närområdet. En ökad risk för spridning av föroreningar till luft och vatten som saneringen förväntades ge upphov till bedömdes i det långa tidsperspektivet vara ringa. 2.3 Förväntade föroreningar Att det, för saneringen, aktuella området under lång tid utnyttjats som en okontrollerad avfallstipp av industrier med vitt skilda verksamheter gjorde det svårt att vid saneringens början bedöma vilka föroreningar och ämnen som skulle påträffas. En viss uppskattning kunde dock göras utifrån den markundersökning som tidigare utförts på Centrala Industriområdet samt utifrån pilotförsöket. En beräkning utfördes där den totala volymen avfall uppskattades till kubikmeter, ungefärligt fördelat på kubikmeter klass 3 (inert)-, kubikmeter klass 2 (icke farligt)- och kubikmeter klass 1 (farligt)-avfall. Därtill uppskattades volymer om ett par hundra kubikmeter vardera för brännbart respektive komposterbart avfall. De typer av avfall som förväntades påträffas under grävningen var metallhaltigt material med inslag av slagg, vittrad slagg, tunnor med cyanid-, lim- och färgrester, fat med rester av till exempel smörjolja, dioxiner, PAH och andra organiska ämnen, bland annat steroider, atropin och hexaklorbensen. 2.4 Kriterier för klassificering Baserat på tidigare undersökningar av området, främst den pilotstudie som utfördes under våren 2001, valdes följande kriterier för klassificering och sortering av materialet vid saneringen av Centrala Industriområdet. 11

13 Klass 1: Farligt avfall som kräver särskild behandling eller deponering, till exempel behållare med cyanid eller lösningsmedel. I denna klass ingår även massor med tydligt lakbara metaller (metallsalter), övrigt vittrande gruvavfall och massor med höga halter av organiska föreningar. Klass 2: Avfall som kan deponeras på kommunalt avfallsupplag utan särskilt tillstånd, t.ex. förorenat material oavsett ursprung (bortsett från slagg) med halter överskridande mindre känslig markanvändning (MKM). Till klass 2 räknas även kontaminerat bygg- och rivningsavfall, metallförorenad jord (till exempel jord uppblandad med slagg), brännbart avfall (sågspån, rötter) samt komposterbart material. Klass 3: Endast obetydligt förorenade fyllningsmassor och inert avfall som kan återanvändas i fyllningar inom Centrala Industriområdet, till exempel rena fyllningsmassor, rent byggavfall, massor med metallhalter underskridande riktvärdena för MKM oavsett ursprung eller glasig slagg utan synbara metallutfällningar oavsett metallhalt. Vid klassificering av metallhaltiga material upprättades en lista över riktvärden som gällde för projektet. Listan godkändes av kommunens miljökontor. För cyanid, PAH och dioxiner användes Naturvårdsverkets riktvärden för mindre känslig markanvändning (generell saneringsgräns vid till exempel industriområden) som kriterier för klass 3-avfall. Riktvärdena för sortering av klass 1- / klass 2- avfall med hänsyn till PAH-halt, motsvarade de föreslagna acceptanskriterierna för förorenade massor i deponier för icke-farligt avfall enligt Svenska Renhållningsverksföreningens rapport RVF-Utveckling 02:09. Från denna rapport hämtades även underlag för de projektspecifika riktvärdena för sortering av klass 1-avfall för behandling. 2.5 Saneringsentreprenaden Som entreprenör vid utförandet av saneringsarbetet anlitades Åtvidabergs Gräv och Schakt AB, vilken ansvarade för planering och ledning av grävarbetet, mellanlagring av förorenade massor samt borttransport av dessa. Klass 2-avfallet, icke brännbart material samt överskottsmassor motsvarande klass 3 transporterades till kommunens deponi i Korshult. För transporterna anlitades Bilfrakt Rehn och Carlsson AB, Åtvidaberg. Massor med klass 1-avfall, det vill säga farligt avfall som påträffades, fraktades till Sakab utanför Kumla för deponering. Transporterna utfördes av Allrenhållning AB i Söderköping. I entreprenörens ansvar låg även iordningställande, drift och avslutning av en särskild del av deponin i Korshult för klass 2-avfall från urgrävningen samt för återställning av arbetsområdet, inklusive återfyllning med rena massor, marköverbyggnader, lagerbyggnad, ledningar och brunnar. För själva saneringsarbetet med urgrävning, transporter inom området, lastning och transport till Korshult utnyttjades två grävmaskiner (en hjulburen, en banddriven), 1-2 dumprar, en lastmaskin och 1-3 lastbilar med kapellförsedda bergflak. 2.6 Säkerhet, arbetsmiljö och avställningsplan Den anlitade entreprenören hade visserligen erfarenhet av den aktuella typen av saneringsarbeten genom sitt deltagande i pilotprojektet, men med hänsyn till att man inte hade någon detaljerad eller säker information om vilka föroreningar som man skulle träffa på bedömdes det som nödvändigt att informera entreprenörens hela fältpersonalstyrka om vilka farliga ämnen som kunde tänkas påträffas, deras karaktär och farlighet samt hur de måste hanteras. Detta genomfördes under en hel utbildningsdag då man tillsammans med saneringskonsultens personal ( kontrollanterna ) även gick igenom de säkerhets- och renlighetsregler som skulle tillämpas för att undvika skador på personalen och att föroreningar sprids till omgivningen. Genomgången omfattade även handhavandet och ansvaret för den säkerhetsutrustning som anskaffats för ändamålet, t.ex. pumpar, sorbentmedel, fordonstvätt med reningsanläggning och personlig skyddsutrustning. 12

14 En viktig riskfaktor för kontrollanterna bedömdes vara det nära arbetet med framförallt grävmaskinerna vid klassificering och sortering av de urgrävda massorna i groparna. För att reducera denna risk så långt som möjligt utan att samtidigt reducera kapaciteten alltför mycket, upprättades regler om vilken kommunikation som kontrollanten måste ha med grävmaskinisten före, under och efter grävarbetet. Före arbetet handlade det om vilka rutor och vilka skikt som skulle grävas ur och i vilken ordning samt var lastfordonen och kontrollanten skulle befinna sig under grävningen. Kommunikationen under grävningen skedde med enkla, konventionella handtecken. Efter grävningen diskuterades resultaten och påträffade avvikelser etc. Grävmaskinisterna fick efter hand en mycket god känsla för de olika förekommande avfalls- och föroreningstyperna och samarbetet mellan kontrollanterna och grävmaskinisterna löpte väl under hela saneringsperioden. Regler upprättades även för hur och var lastfordonen skulle köra och motsvarande för annan, gående personal. En viktig del av säkerhetsarbetet utgjordes av renlighetsregler. Avsikten med reglerna var dels att förhindra att föroreningar spreds till omgivningen i samband med arbetena men även att förhindra att personalen kom till skada genom föroreningar. Dessa regler omfattade personlig skyddsutrustning - främst gummistövlar, gummihandskar och halvmask men även vidmakthållandet av ren respektive smutsig sida och den rengöring som krävs av fordon och personal vid byte av sida. Reglerna för hur arbetsmiljön skulle säkras dokumenterades i en arbetsmiljöplan som tillställdes Arbetsmiljöverket. Några olyckstillbud eller allvarliga skador rapporterades aldrig under sanerings- och deponeringsarbetena. Däremot uppkom en inte förutsedd risksituation som betingades av det stora djup som man tvingades driva urgrävningarna till. Eftersom dessa djuphålor uppträdde i finkorniga sediment i nära anslutning till det ursprungliga släntkrönet samt med utströmmande grundvatten från grusåsen fanns alla förutsättningar för instabilitet i groparnas väggar. Därför genomfördes dessa grävningar med stor försiktighet där uppgrävt material inte fick läggas upp intill gropen och ingen personal fick befinna sig i själva gropen mer än för nödvändig provtagning och pumpinstallation. Kompletterande geotekniska undersökningar och särskilda släntstabilitetsberäkningar utfördes för den djupaste av groparna. För att inte miljö och invånare skulle lida någon skada i det fall att saneringsarbetena av någon anledning skulle behöva avbrytas, upprättades en särskild avställningsplan. Denna reglerade vilka åtgärder som måste vidtas om t.ex. urgrävningsarbetena måste avbrytas, t.ex. hur arbetsområdet skulle säkras, vilka åtgärder som skulle vidtas för att säkra att dagvatten och grundvatten skulle få så liten kontakt med föroreningar som möjligt och att föroreningar inte skulle spridas med damm till omgivningen. Dessa skyddsåtgärder omfattade både industrigården och deponin i Korshult. 2.7 Förberedande arbeten inom Centrala Industriområdet Innan saneringen satte igång, iordningställdes området och avgränsades med flaggspel i en ren och en förorenad sida. För att möjliggöra transporter av fordon från den förorenade ytan och ut från området utan att sprida föroreningarna, anlades en fordonstvätt. Den fick formen av en asfalterad yta, nedsänkt några decimeter i marken och fylld med makadam. För att samla upp tvättvattnet grävdes ett rör ned från den asfalterade bottenytan och med lutning vidare till en reningsanläggning, se foto 1. Reningsanläggningen konstruerades av fem stycken 500-liters plastbehållare, som levererades från AM Plast, Bredaryd. Behållarna kopplades samman med plastslang och placerades i slänten av banvallen på området, ut mot Håcklavägen. Den första behållaren utnyttjades för uppsamling av vatten och oljeavskiljning. Därefter kopplades de fyra andra behållarna samman i två identiska, parallella system, där de två första behållarna fylldes med bark och de två andra med torv. Filtermaterialet, blandades med lättklinker (60/40) för att öka porositeten. För att på ett enkelt sätt kunna lyfta ur materialet och vid behov byta det lades fiberduk inuti behållarna. Behållarna placerades så att hävertprincipen utnyttjades för en långsam, vertikal och uppåtriktad transport av vattnet och därigenom en god rening genom anläggningen. 13

15 Foto 1: I slänten ner mot Håcklavägen anlades en reningsanläggning för rening av vatten från fordonstvätten. 2.8 Förberedande arbeten på den kommunala deponin Under våren 2002, innan saneringsarbetet satte igång, förbereddes en ny yta på deponin i Korshult för att kunna ta emot klass 2-avfallet från Centrala Industriområdet. Ytan som togs i anspråk bestod av en avjämnad, terrasserad men inte tätad slänt mot befintligt avfall samt en smal avsats nedanför slänten bestående av naturlig mark. På ytan anlades ett tätskikt/geomembran bestående av en kanalsvetsad FPP-duk (flexibel polypropen), som kläddes in på båda sidorna med ett en decimeter tjockt skyddskikt utav stenmjöl. Mot slänten av den befintliga avfallsdeponin förankrades FPP-duken i ett dike, som fylldes igen ovanpå duken. Ovan skyddsskiktet, på hela den horisontella ytan nedanför slänten, lades ett halvmetersskikt med dränerande grus. Eftersom mängden klass 2-avfall från Centrala Industriområdet blev betydligt större än beräknat, så räckte inte den iordningställda ytan på Korshult till för deponering av alla massor. Därför fick nya deponiceller anläggas i två omgångar, i anslutning till den första. Till bottentätningen av dessa användes bentonitmattor, vilka rullades ut ovanpå den avjämnade ytan och täcktes med stenmjöl och dräneringsgrus (4-8 mm). Vid deponicellerna anlades diken med rör för uppsamling av lakvatten och avledning av detta till lakvattendammarna inom området. Även ett antal provtagningsrör installerades, för att möjliggöra provtagning av lakvattnet även när massorna blivit ditlagda och täckta. 2.9 Mätningar i fält Områdets topografi avvägdes med hjälp av differentiell GPS innan saneringsarbetena påbörjades (figur 8). Bottennivåerna vid avslutad sanering avvägdes med hjälp av en lutningslaser och etablerade fixpunkter. Området är ungefär 250 m x 75 m och har en yta av ca m 2. Det domineras av en långsträckt, nästan plan yta som vid saneringens början var asfalterad och låg på en ungefärlig nivå av 80,5 m över havet i anslutning till fabriksbyggnaden. Den friliggande förrådsbyggnaden i centrala delen av området revs under saneringsarbetet och har inte byggts upp igen. Ytan bildade i sin östra del en gräsbevuxen rasbrant ner mot kärrområdet på en nivå av ca 75,5 m. I den sydöstra delen avgränsades fyllningen söderut av en gammal järnvägsbank. För att på ett systematiskt sätt kunna genomföra saneringen och dokumentera de olika föroreningarnas lokalisering upprättades ett rutsystem med rutor om 10m x 10m över området (figur 7). Rutorna märktes ut med hjälp av måttband och stakkäppar. Provtagningar och övriga mätningar lokaliserades där- 14

16 Åtvidabergs kommun Projekt Centrala Industriområdet med geografiskt genom angivande av det unika rutnumret och nivån. Inom varje ruta utfördes minst tre mätningar med XRF- och PID-instrument och proverna valdes ut så att alla förekommande avfallstyper blev representerade. Mätresultaten och en uppskattning av mängden avfall i fråga avgjorde sedan hur massorna sorterades vid grävningen, där enheter i skopstorlek separerades. Varje ruta grävdes ur i halvmetersskikt, där nya provtagningar och klassificeringar av materialet gjordes för varje nivå. I många fall ändrades massornas karaktär i djupled inom halvmetersskikten, vilket medförde att omklassificeringar fick göras efterhand som urgrävningarna pågick. 81 ³ 80,5 75,5 79,5 78, ,5 Legend Våtmark Nivåkurva, ekv. 0,5m Fabriksbyggnad 77 Kanal Nivå (m.ö.h) 79,5 75,0-75,5 75, ,0-76,5 76, ,5 77,0-77,5 77, ,0-78,5 78, ,0-79,5 79, ,0-80,5 80, ,0-81, m Figur 8. Saneringsområdets topografi innan arbetena påbörjades Provtagning och analys Allt material som grävdes upp, klassificerades okulärt, genom lukt samt genom direktmätningar med XRF-instrument för metallanalys och PID-instrument för analys av lättflyktiga organiska föreningar. Vid den översiktliga mätningen av metallhalter användes ett Niton 700-instrument, ett så kallat XRFinstrument (röntgenfluorescensdetektor) med en strålkälla i form av en radioaktiv isotop, kadmium Strålkällan avger röntgenstrålning som exciterar elektroner i provet. När dessa elektroner återtar sin plats i atomstrukturen avges strålning med olika våglängder. Genom att varje element har ett eget karaktäristiskt spektra kan provets sammansättning bestämmas. 15

17 I teorin är precisionen och noggrannheten vid analys av metaller genom röntgenfluorescens i stort sett lika bra som till exempel vid analys med ICP-teknik (induktivt kopplad plasma). I praktiken finns dock tydliga begränsningar vilket inte hindrat att XRF-tekniken blivit den mest tillämpade tekniken för direktanalys av metaller i fält. Ett problem med XRF-analyser är olika typer av interferenser. Dessa uppkommer för element som har nästan identiska energinivåer, vilket medför att deras spektra till stor del överlappar varandra och ger missvisande halter. För koppar är zink ett sådant korselement som kan ge upphov till missvisande värden. Om exempelvis zinkhalten är hög (> ppm) i den analyserade jorden kan inte låga kopparhalter urskiljas. Ett annat fall är järn och krom. Vid höga järnhalter kan till exempel falska indikationer på krom uppkomma. Detta medför att XRF-analyser alltid måste kalibreras och jämföras med analyser som utförts med säkrare och mer noggranna laboratoriemetoder. Niton-instrumentet analyserar i sitt grundutförande 16 olika element, bland annat bly, kvicksilver, zink, koppar, nickel och järn. Det kalibrerades varje dag innan det användes och även vid ändrade utomhusförhållanden, till exempel vid regn eller stora temperaturändringar. Mätningarna utfördes dels på prover i plastpåse, dels genom en skyddande plast direkt på avfallet, så kallad in situ- mätning. På varje prov i påse utfördes minst tre mätningar, där varje mätning pågick i sekunder för att mätvärdena skulle hinna stabiliseras. Enligt tillverkaren tenderar resultat från mätning genom plastpåse att bli fem till tio procent lägre jämfört med mätning direkt på jordprovet. Hög vattenkvot i jorden påverkar också XRF-mätningarna genom att instrumentet visar för låga halter. I samband med mätningarna uppstod problem med slutaren i instrumentet, vilket resulterade i missvisande höga värden av nickel och krom vid långa slutartider. För att undvika problemet måste slutaren stängas snabbt och instrumentet hållas ordentligt nedtryckt mot provet för att glapp inte skulle uppstå mellan prov och instrument. Massorna kontrollerades också med avseende på organiska föreningar, där ett så kallat PID-instrument (photo ionization detector) användes för registrering av den totala halten lättflyktiga ämnen. Materialet lades i plastpåsar före analys. Instrumentet kalibrerades dagligen med en standardkalibreringsgas med känd halt (100 ppm isobutylen). Under den kallare perioden av projektet detekterades de organiska föroreningarna främst genom lukt, vilket visade sig vara en känsligare metod än användandet av PIDinstrumentet vid låga temperaturer. Under projektets gång lämnades prover kontinuerligt in för analys på Alcontrol AB i Linköping, dels för att verifiera resultaten från fältmätningarna, dels för att identifiera specifika organiska föroreningar. Tyvärr fungerade laboratoriets hantering av proverna och rapporteringen av resultaten dåligt laboratoriet och analyserna utfördes inte inom de tidsramar som utlovats, vilket bl.a. innebar att antalet analyserade prover inte blev så stort som beräknat Sortering och mellanlagring Efter fältmätningar och klassificering av materialet grävdes massorna upp, varje avfallstyp för sig, och lastades på dumper för transport till mellanlager inom området. Klass 2-massorna lagrades i hög på en asfalterad yta och lastades därifrån på lastbilar för transport till deponin i Korshult. Rena massor mellanlagrades i högar eller flyttades direkt och användes vid återfyllningen av området. Klass 1-avfall (farligt avfall) som påträffades sorterades ut och mellanlagrades, väl utmärkt i separata högar på asfalterad yta och under tak (foto 2). I de fall där klass 1-avfallet var mycket koncentrerat, till exempel i form av rena metallsalter och färgrester, lades materialet i tomfat med lock. Under grävningen sorterades även träavfall, komposterbart material, slipers, metallskrot, tomma cyanidtunnor (foto 3) och plast för sig och lagrades i containrar för omhändertagande. Betongfundament sönderdelades och återanvändes som fyllning. 16

18 Foto 2: Mellanlagring av klass 1-avfall i plåtskjulet, sorterat i högar efter föroreningstyp. Foto 3: Exempel på avfall som klassificerats som farligt avfall med hänsyn till innehållet av PAH-haltigt material Transport och deponering Det material som grävts upp och sorterats som klass 2, det vill säga måttligt förorenat, transporterades från Centrala Industriområdet till Korshult för deponering. Avfallet transporterades med lastbil på kapellförsedda flak för att undvika damning undantag från detta gjordes dock under perioden när materialet var fruset och svårhanterligt vid lastningen på grund av tjäle. Klass 1-avfallet fraktades i täckta containrar med lastbil till Sakab, Kumla för deponering. Transporterna utfördes av Allrenhållning AB i Söderköping. Det avfall som samlats upp i tunnor, sammanlagt ett 50-tal, sorterade i cyanid/metall, olja/bitumen/tjärpapp samt färgrester, transporterades efter projektets slut till Sakab för förbränning. 17

19 Foto 4: Tomma cyanidtunnor, som grävdes fram, sorterades för sig och transporterades till Korshult för deponering på en särskild iordningställd plats i deponicellen Dokumentation och redovisning Under projektets gång dokumenterades arbetet genom dagböcker, noteringar och fotografier, både av kontrollant och av entreprenör. Samtliga mätdata och uppgifter om klassificering för varje ruta och nivå fördes in och sparades i en accessdatabas (figur 9). I databasen fördes för varje sanerad ruta in uppgifter om datum, nivå, XRF-analysnummer, PID-värde, klassificering i en av 8 förutbestämda kategorier: T1 - Farligt avfall 1 - Metaller, T2 - Farligt avfall 1 - Miljögifter (PCB, PAH mfl), T3 - Farligt avfall 1 - Lösningsmedlel, Petrolum, T4 - Farligt avfall 1 - Tunnor, Dunkar, Hinkar, T5 - Svagt förorenad 2- Jord, slagg etc., T6 - Komposterbart 3 - Rent papp, kartong, spån, T7 - Brännbart 3 - Virke, Trä, Möbelspill etc, T8 - Inert fyllningsmassor 3- Rent material I förekommande fall infördes även referens till ackrediterade analyser och tagna foton. Uppgifter från samma ruta och samma nivå samlades på ett särskilt datablad. Totalt innehåller den avslutade databasen 1216 datablad fördelat på 208 rutor. 18

20 Figur 9. Databasens registerblankett för dokumentation av mätdata och klassificering av förorenad mark. En registerblankett för varje ruta i rutsystemet. 19

21 3. Resultat 3.1 Urgrävning av avfall Arbetet med urgrävningen av industrigården på Centrala Industriområdet startade under april månad Efter en del förberedande arbete var själva saneringen i full gång i slutet av maj och kom att fortgå fram till mitten av mars Arbetet påbörjades i den norra delen (figur 10) eftersom behov fanns att färdigställa den yta som användes av fjärrvärmeverket för leverans av bränsle innan påföljande vintersäsong. Ungefär halva ytan var färdigsanerad i slutet av september medan den resterande delen tog något längre tid främst på grund av sämre klimatförutsättningar. För ett tjugotal rutor i den centrala delen av området sträckte sig perioden från start till avslutning av schaktningen över 100 kalenderdagar. Saneringsläge Saneringsläge Legend Legend Våtmark Våtmark Avslutad Avslutad Påbörjad Påbörjad Ej påbörjad Ej påbörjad Fabriksbyggnad Kanal m Fabriksbyggnad Kanal m Saneringsläge Legend Våtmark Avslutad Påbörjad Ej påbörjad Fabriksbyggnad Kanal m Figur 10. Saneringsläget vid olika tidpunkter. Avslutad innebär urschaktad men ej återställd ruta. Saneringen kom att bli mer omfattande än vad som var beräknat, både tids- och volymmässigt, vilket till största delen berodde på svårigheten i att uppskatta och bedöma föroreningarnas utbredning i djupled inom området. Eftersom målet med saneringen var att avskilja allt avfall som var potentiellt skad- 20

22 ligt för omgivande miljö och människors hälsa, följdes föroreningarna och grävdes i allmänhet ur ner till naturlig mark. Det planerade djupet på ner mot fem meter visade sig på vissa ställen istället nå ner till tolv meter, på grund av sättningar som uppstått i marken. Dessa var orsakade av de utfyllnader med industriavfall och schaktmassor som gjorts på området. Förutom en betydligt större volym avfall, orsakade grävningarna på de djupare nivåerna problem med inströmmande grundvatten, som fick pumpas ut i det intilliggande kärret, för att klassificering och sortering av massorna skulle bli möjlig. I vissa moment uppkom dessutom stabilitetsproblem i de djupa groparna, vilka krävde särskilda försiktighetsåtgärder. Vatten som strömmade genom de mest förorenade områdena pumpades genom provisoriska reningsanläggningar (bestående av bark och torv), som byggdes upp vid sidorna av schaktgroparna. Där olja förekom i vattnet samlades denna upp med sorbentmaterial, sögs upp eller behandlades med bakterier, se foto 5. Foto 5: Med hjälp av en fatsug samlades oljeföroreningar upp från vattenytan, eventuellt efter påförande av sorbent.. Geologiskt sammanfaller området med den distala delen av en rullstensås, vars centrala högsta del är belägen väster om saneringsområdet (figur 4). De naturligt förekommande markskikten utgörs därför huvudsakligen av finkorniga sediment som silt och lera, vilka över en stor del av området är överlagrat av torv. Den vid saneringen framgrävda bottenytans morfologi var mycket starkt kuperad på grund av de sättningar som förekommit i varierande grad längs ytan. Den lägst uppmätta nivån i saneringsområdet, 67,75 meter, återfanns i den centrala delen och låg cirka 12 meter under den ursprungliga ytan. Tillskottet i volym enbart från denna sänka var cirka 2500 m 3 (foto 6). Sättningarna karaktäriseras generellt av mycket brantstående väggar och ett uttunnat torvskikt i schaktväggen och botten på gropen. Detta innebar att den under torven liggande silten exponerades i sättningarna, vilket gav upphov till kraftiga grundvattenflöden med suspenderad silt ut i gropen (foto 7). Gropen pumpades kontinuerligt för att saneringen skulle kunna genomföras. 21

23 Foto 6: Den volymmässigt största sättningen inom området påträffades i kanten mot kärret. Torvskiktet stupar brant ner mot vattenytan på båda sidor. Torven överlagras till höger i bilden av slagg. Foto 7: Utflöde av grundvatten med stort innehåll av suspenderad silt. De kraftigaste sättningarna återfanns i den centrala och södra delen av området i en zon parallellt med det nuvarande kärrets yta (figur 11). Eftersom underlaget är likartat i området, har sättningarnas storlek troligen mest berott på den överlagrande fyllningens densitet i kombination med vattengenomströmningen i zonen. Områdena med de kraftigaste sättningarna visade sig nämligen ha ett starkt grundvattenflöde och det vattenmättade siltlagret under torven var mycket instabilt i dessa zoner. Fyllnadsmassor med relativt sett hög densitet (stora betongfundament, sprängstensmassor etc.) påträffades ofta i anslutning till dessa fördjupningar. Saneringen har generellt avslutats neråt vid påträffande av markskikt som tillhör den naturliga lagerföljden eller när fyllningen har bestått av rena massor och inga föroreningar förväntats i djupare delar. Avfallsupplagets undergrund består av fyra olika marktyper (figur 12) med olika areell utbredning (tabell 1): Tabell 1. Bottenytan under området som sanerades bestod av fyra olika marktyper. Nedan redovisas ytan för varje marktyp samt andelen i förhållande till hela området. Marktyp Yta (m 2 ) Andel (%) Torv Silt, lera Opåverkad slagg Inert fyllning av varierande sammansättning Torven, som har den största ytan, har i den norra delen av det sanerade området även hittats fram till fabriksbyggnaden under den deponerade slaggen (Appendix 1:2-3). I den sydligaste delen upphör torven cirka 70 meter öster om fabriksväggen. Den största delen av industriavfallet har alltså deponerats på ett torvskikt som varierar i mäktighet från några decimeter till ett par meter. Torven var märkbart kontaminerad med metaller och i vissa fall även organiska ämnen i ett ytskikt ner till cirka 0,2 0,5 meter. Den översta delen har därför i allmännhet skrapats bort och transporterats till deponin i Korshult. Torven har alltså fungerat som ett geologiskt filter och fastlagt metaller som transporterats med grundvattnet. I samband med schaktningsarbeten för vägbygget har kontaminerad torv även påvisats i våtmarksområdet öster om saneringsområdet. 22

24 76 75 ³ Legend Våtmark Nivåkurva, ekv. 1m Kanal Nivå (m.ö.h.) < > m Figur 11. Avfallsupplagets bottennivåer bestämda efter urgrävningarna. I den sydöstra delen övergår torvskiktet västerut och uppåt i silt och lera. Ingen signifikant kontaminering kunde observeras i de övre delarna av de naturligt sedimenterade silt- och lerlagren. Ett större område med slagg som är upp till 5 meter mäktigt finns i den centrala delen in mot fabriksväggen. Slaggen har troligen deponerats i ett tidigt skede av områdets utfyllnad. Slaggen är ovittrad och bildar i sin östra del en rasbrant ner mot torven. 23

25 ³ Legend Våtmark Nivåkurva, ekv. 1m Kanal 79 Nivå (m.ö.h.) m 77 Figur 12. Avfallsupplagets uppskattade bottennivåer före utgrävningarna. Fyllning av olika sammansättning utgör saneringens bottenyta i den sydvästra delen, samt närmast fabriksväggen i norr, där endast ett cirka 0,5-1 meter mäktigt rent bärlager av sand eller grus låg direkt på slaggen. Fyllningen i den sydvästra delen bestod i allmänhet av sand eller grus men vissa föroreningar förekom ställvis inom de översta 3 meter från ytan. Beslut för att avbryta saneringen inom fyllnadsmassorna innan naturlig mark nåddes, baserades på visuell observation och XRF-analyser på den framgrävda ytan, tendens till föroreningar i överliggande skikt och resultat av provgrävning och borrning ner till underliggande nivåer. Under vintermånaderna försvårades grävningen i de övre skikten av tjälen. Där fick massorna brytas sönder med hjälp av hydraulhammare och tjälkrok och den översta halvmetern till metern klassades automatiskt som klass 2, eftersom det var omöjligt att skilja avfallstyperna från varandra. Eftersom massorna på grund av tjälen hölls samman blev det svårt att lasta på bilarna utan att skada kapellen, varvid dispens gavs för att köra transporterna av fruset material till Korshult utan täckning. Innan saneringen påbörjades, uppskattades den totala mängden avfall (klass 1, 2 och 3) till m 3. Den totala avfallsmängd som grävdes upp under saneringen blev dock betydligt större och beräknades efter projektets slut ha uppgått till m 3. 24

26 ³ Legend Nivåkurva, botten Våtmark Kanal Fyll (grus, sand) Silt Slagg Torv Figur m Förekommande marktyper i underlaget för saneringsområdet. 3.2 Sanerad volym Den sanerade volymen har beräknats genom att modellera ytor baserat på höjdinformationen i avvägda punkter. Den ursprungliga ytan har avvägts med hjälp av differentiell GPS och bottenytan med ett laserbaserat avvägningsinstrument. Två olika ytmodeller har använts: (i) TIN (Triangulated Irregular Network) och (ii) raster. TIN representerar en yta som binder ihop ett antal oregelbundna punkter med hjälp av trianglar, där punkternas höjdvärden finns lagrat i trianglarnas noder. Positionen på indatapunkterna förändras inte när höjdvärdet mellan punkterna modelleras. Rasterytor lagras i grid-format, det vill säga som ett regelbundet rutsystem av celler med höjdvärden. Rasterytan skapas genom interpolering, vilket innebär att den ursprungliga informationen inte behålls på samma sätt som för vid applicering av en TIN modell. Det interpolerade värdet i en cell kan alltså skilja sig ifrån ett uppmätt verkligt värde beläget inom samma cell. Interpolering baseras på antagan- 25

27 det att det finns en korrelation mellan närliggande data. Olika interpoleringsmetoder kan användas för att skapa rasterytorna och ger olika bra resultat beroende på typ av fenomen som ska modelleras och distributionen av mätta punkter. I detta fall testades olika metoder och interpolering genom metoden Natural Neighbours befanns ge det bästa resultatet. De två resulterande rasterytorna med tillhörande nivåkurvor finns representerade i figurerna 8 och 11. Den sanerade volymen har beräknats som skillnaden mellan överytan och bottenytan och resultatet för de två tillämpade metoderna redovisas i tabell 2 nedan. I de beräknade volymerna ingår samtliga massor som har hanterats, det vill säga även klass 3-avfall som har flyttats om inom saneringsområdet. Eftersom en korrelation föreligger mellan närliggande data när det gäller höjder och använda indata är oregelbundet fördelade, ger rastermodellen troligen en bättre volymuppskattning än TIN-modellen. Tabell 2: Den sanerade volymen har beräknats med två olika metoder, TIN respektive Raster. Ytmodell TIN Raster Volym m m 3 Fördelningen mellan farligt, icke-farligt och inert avfall har åskådliggjorts för fyra olika nivåer inom den sanerade volymen: 80,5 m, 80 m, 79,5 m och 79 m (Appendix 3). Nivån 80,5 m svarar mot den plana, högsta delen av saneringsytan närmast A-fabriken och utgjordes huvudsakligen av rent fyllningsmaterial. I den södra delen av ytan klassificerades det mesta som svagt förorenad jord (klass 2) på grund av svårigheter att separera det rena bärlagret i ytan från underliggande mer förorenat material i de tjälade markskikten Figur 14. Anpassning av ritning från 1938 till motsvarande för utbredningen av de avfallstyper som saneringen definierat (se appendix 3, nivå 79,5). Den förra visar järnvägsspår ut från fabriken och nivåkurvor som indikerar tippning från spåren. 26

28 Den dominerande delen av det farliga avfallet påträffades i den centrala, östra delen vilket illustreras av klassificeringskartorna från nivåerna +80,0 och +79,5 m. Området sammanfaller enligt en ritning från 1938 väl med ett järnvägsspår som uppenbarligen etablerats för tippning av avfall (fig. 14). I nivån +79 m framgår att saneringsobjektets botten nåtts i den sydvästra delen. Medelhalten av de metaller som analyserades i fält med XRF instrument har beräknats per ruta för två olika skikt (ytan, respektive 1 m under ytan). Resultatet för de vanligast förekommande metallerna Zn, Cu och Pb har illustrerats i Appendix 4. Varje medelvärde är normalt baserat på 9 mätningar (3 prover, 3 mätningar/prov). En klassificering av halterna har gjorts med hänsyn till de gränsvärden som använts för inert, icke-farligt respektive farligt avfall under saneringen. Kartorna ger en översiktlig bild av metallhalternas fördelning inom området. Klassificeringen av avfallet styrdes dock inte enbart av medelmetallhalterna inom rutorna utan även av förekomsten av andra föroreningar (organiska, cyanid, etc.) samt en bedömning av metallernas lakbarhet. Zn och Pb har generellt låga halter i ytskiktet medan halten Cu redan här överstiger gränsen för farligt avfall inom flera rutor. Många av rutorna i södra delen saknar analysdata i ytan eftersom massorna av försiktighetsskäl direkt sorterades som klass 2 på grund av tjälen. Halterna 1 m under markytan visar för Zn de högsta koncentrationerna i anslutning till zoner där grundvattenutströmningen var kraftig. Även halten av Cu har en liknande fördelning. 3.3 Klass 1-avfall Av de massor som grävdes upp sorterades 823 ton som klass 1, det vill säga farligt avfall, som sorterades i högar och transporterades i bulk till SAKAB. Till största delen bestod detta material av jord/fyllning med höga halter av metaller i form av metallutfällningar, främst koppar och zink. Även salter innehållande cyanid i förening med någon metall påträffades uppblandat i jorden. I denna mängd ingår inte de fyra bottennasar om totalt ca 27 ton som levererades till Åtvidabergs bruksmuseum (en liten bottennas har dessutom lagrats för museet vid Falu Gruva). Av 823 ton sorterades 170 ton som cyanidhaltig och 590 ton som metallhaltig jord/fyllning. Resterande mängd klassades som bitumen/pah-haltig jord (52 ton) respektive petroleumförorenad fyllning (11,5 ton). Materialet sållades för att få bort större stenar och därmed minska volymerna. Därefter mellanlagrades avfallet på asfalterat underlag och under skärmtak i väntan på transport till Sakab för deponering. Sakab mottog således totalt 823 ton avfall i bulkform från projektet. Foto 8: Sortering av klass 1-avfall i tunnor. Foto 9: En av de bottennasar som grävdes fram ur marken under saneringen. 27

29 Ytterligare farligt avfall i mer koncentrerad form påträffades och placerades i tunnor med lock (foto 8). Här rörde det sig om rena färgrester, bitar med bitumen, tjärpapp, olja och cyanid-/metallsalter, som ofta påträffades i anslutning till de upplag med tunnor som grävdes fram. Till att börja med samlades även limrester i form av hårda klumpar och lades i tunnor, men efter att materialet hade analyserats på laboratorium med avseende på metaller och organiska föreningar och det konstaterats att inga giftiga ämnen förekom i höga koncentrationer, sorterades allt lim bort som klass 2. Totalt fylldes 55 tunnor med farligt avfall (10,44 ton), som skickades till Sakab för förbränning. Inom området grävdes så kallade bottennasar, det vill säga restprodukter som bildades i bottnarna på kopparsmältugnarna, fram i fyllningen, se foto 9. Dessa härrör från kopparframställningen och har troligen deponerats på industrigården i samband med att smältugnarna revs. Innehållet i dessa malmliknande block består till största delen av ren metall eller metallutfällningar med olika sammansättningar, vilket ger materialet en mycket hög densitet. De allra största nasarna påträffades på ungefär tre meters djup i marken bakom det plåtskjul som stod på planen och uppskattades väga cirka 13 ton styck. För att undersöka lakbarheten med avseende på metaller hos dessa bottennasar, utfördes ett lakförsök enligt följande: I en 100-liters plasttunna med dubbla bottnar, där översta bottnen täcktes med fiberduk, lades mindre bitar från bottennasarna om cirka 20 kilogram. 20 liter kranvattenvatten tillsattes och fick cirkulera i behållaren med hjälp av en dränkbar pump. Vattnet tappades ur och byttes en gång per dygn under tio dagar och av de tio vattenproverna togs ett samlingsprov ut för analys på laboratorium. Även ett prov på vattnet från första dygnets lakning analyserades. Som referensprov analyserades även ett samlingsprov från det kranvatten som tillsatts under de tio dagar som lakningen utfördes. Vattenproverna analyserades med avseende på metaller och resultaten visade på så pass höga koncentrationer att materialet klassificerades som farligt avfall. En del av bottennasarna togs undan och överlämnades till Bruksmuseet i Åtvidaberg. De två största nasarna ligger utomhus under tak intill museet. Resten fraktades till Sakab för deponering. 3.4 Klass 2-avfall Sammanlagt ca kubikmeter, motsvarande ton grävdes upp och transporterades från Centrala Industriområdet till den lokala deponin i Korshult som klass 2-avfall. Eftersom material med en organisk halt på över fem procent inte får deponeras där, separerades träavfall/brännbart och komposterbart material från övrigt avfall och togs omhand separat. På Korshult deponerades massorna i, för projektet, iordningställda deponiceller. Massor, som var förorenade med olja respektive PAH, separerades för sig vid sorteringen och tippades på en särskild yta på deponin. Där behandlades jorden med bakterier för att påskynda nedbrytningen av de organiska ämnena och därmed minska föroreningskoncentrationerna. De mikroorganismer som användes beställdes från Chemcap Milieu Techniek i Danmark och var framtagna för just nedbrytning av organiska jordföroreningar, exempelvis diesel, bensen, toluen och xylen. En näringslösning tillfördes jorden för att optimera aktiviteten hos mikroorganismerna och få en fullständig metabolisering av föroreningarna till koldioxid och vatten. Luftningsslangar och sprinklersystem monterades på området för att kunna bevattna massorna regelbundet, se foto 10. Efter 14 dagars behandling analyserades prover från massorna med avseende på bland annat PAH, alifater och aromater och resultaten visade att nedbrytningen varit både snabb och omfattande. Resthalterna i denna avfallsmassa var lägre än 10 mg/kg TS (torrsubstans) vad gäller summa alifater och lägre än 26 mg/kg TS vad gäller summa cancerogena PAH. 3.5 Klass 3-avfall En mindre mängd än förväntat visade sig vara tillräcklig ren för att sorteras som klass 3-avfall, det vill säga inerta massor. Av m 3 med jord/sand/lera vilka klassificerades som rena massor, omflytta 28

30 des den största mängden direkt inom området och användes till återfyllningen, medan resterande mängd transporterades till Korshult för användning i samband med väggbyggnad samt täckning. Foto 10: PAH- och oljeförorenad jord behandlades med bakterier på deponin i Korshult. Med hjälp av luftningsslangar och sprinklersystem kunde jorden syresättas och bevattnas under behandlingen. 3.6 Ämnen identifierade genom kemisk analys Samtliga kemiska analyser som utförts i laboratorium har utförts av Alcontrol AB i Linköping. Alla rapporter från detta laboratorium finns redovisade i excelfiler som lagrade på den medföljande CD- ROM-skivan. En översiktskarta med lokaliseringen av provpunkter för utförda jord- och vattenanalyser bifogas i Appendix 2. De förhöjda metallkoncentrationerna som uppmättes med XRF bekräftades genom ICP-analyser. Kadmium kunde inte detekteras med det XRF-instrument som användes. Genom provtagning och laboratorieanalys konstaterades att höga kadmiumhalter förekom i de uppgrävda massor som klassats som metallhaltiga. I ett fall erhölls koncentrationer på upp till 1200 mg/kg i anslutning till en brunn, som troligen använts för att hälla ut lösningar vilka använts för härdning av stålaxlar och liknande (Appendix 2, ruta 88). Koncentrationer av kadmium upp till 510 mg/kg kunde också iakttas i den översta delen av torvskiktet i anslutning till denna brunn. Även i det översta torvskiktet i vägbyggnadsområdet konstaterades en tydlig förhöjning av kadmium. Halten avtar dock snabbt mot djupet från 19 mg/kg i ytan till 0,36 mg/kg på fyra decimeters djup. De organiska substanser som identifierats i prover från misstänkt förorenade delar av fyllningen består i huvudsak av tre typer, polyaromatiska kolväten, flyktiga aromatiska kolväten av typ BTEX och alifater. Mindre frekvent förekommer även ftalater, men i relativt låga halter. Halten av flyktiga ämnen var dock låg i samtliga prover, medan däremot halten tunga alifater i några fall kunde överstiga mg/kg (summa C16-C37). Enskilda PAH kunde nå upp till halter på 200 mg/kg men låg vanligtvis en storleksordning lägre. I samtliga fall relaterades alla höga halter av organiska föroreningar till de delar av saneringsområdet där fyllningen var starkt missfärgad och luktade starkt av främmande ämnen. Fyllningen innehöll där också en mängd tomma förpackningar (mest plast) med beteckningar som avslöjade att de innehållit 29

31 bonvax och polermedel. Den innehöll ställvis även mörkfärgade fria, luktande vätskor med oljig karaktär vilka sögs upp och klassificerades/hanterades som petroleumbaserade rester (klass 1). Samtliga massor med högt innehåll av organiska föroreningar i halter som kvalificerade dem att bli klassade som farligt avfall var relativt lätta att avskilja i fält. Till dessa hörde närmare 2000 ton grusig, sandig, oljeförorenad fyllning med alltför höga halter av PAH. Alifathalten (C16-C35) låg mellan 200 och 800 mg/kg och PAH-halten mellan 40 och 500 mg/kg varav ca en tredjedel utgjorde cancerogena PAH. Dessa massor behandlades under mycket gynnsamma väderförhållanden på Korshultsdeponin genom kompostering med inockulering av speciella PAH-bakterier, se närmare avsnitt Deponering på och täckning av den kommunala deponin i Korshult På de för saneringsprojektet iordningställda ytorna deponerades totalt kubikmeter med klass 2- avfall, vilket motsvarar en mängd på ton. Avfallet breddes ut i skikt och packades lager för lager för att inte sättningar eller ras skulle uppstå i materialet. Efter att saneringen avslutats påbörjades sluttäckningen av deponicellerna. Avfallsytorna släntades av med lutningen 1:10 på den övre och 1:3 på den undre delen och avjämnades med finkorniga avfallsmassor som breddes ut i det översta lagret för att inte skador skulle uppstå på tätskiktet på grund av stenar eller andra vassa föremål. På ytan lades sedan ett geomembran i form av bentonitmatta med ett ovanliggande 30 centimeter tjockt gruslager (4-8 mm) som skydds- och dräneringsskikt. Som ytterligare skyddstäckning lades ett skikt om en meter med rena och blockfria schaktmassor. Arbetet med iordningställande av deponiytorna, omflyttning av massor och sluttäckning fortgick under våren och försommaren Slutbesiktning av industrigården och deponicellerna genomfördes Återställning av ytorna inom industrigården Under tiden som saneringsverksamheten bedrevs påbörjades återfyllnaden av industrigården etappvis. Området återställdes inte fullt ut till den storlek som industrigården hade före saneringsarbetena. I samråd med fastighetsägarna drogs släntkrönet in mot fabriksbyggnaden så att den asfaltbelagda planen blev mindre och slänten mot kärret flackare. Industriplanen sänktes dessutom en dryg meter i höjd i de centrala delarna för att möjliggöra för fastighetsägaren att anlägga en lastbrygga i samma nivå som golvet i fabrikens bottenplan. Den återfyllningsvolym som på detta sätt inbesparades uppgår till ca 3000 m 3. Efter att ren och naturlig mark grävts fram lades en geotextil på schaktbotten innan ytorna fylldes med rent material. Som fyllnadsmaterial användes rena massor som grävdes upp vid saneringen samt schaktmassor som köptes in och transporterades till området. I slänten mot den största av de fördjupningar i torvbottnen som påträffades vid urgrävningen och som orsakats av sättningar och skred i marken krävdes lättklinker som del i fyllningen för att säkerställa tillräcklig stabilitet för vägens grundläggning, figur 14. När hela planen hade fyllts upp, packats och terrasserats förseddes ytan med ett cirka 0,3 m tjockt förstärkningslager, 0-90 mm. Ytan iordningställdes och försågs i ett senare skede med bärlager och asfalt. Utanför planen släntades fyllningen av mot den cirka en meter djupa damm, som på grund av grundvattentillströmningen bildades på torvbottnen vid urgrävningen (foto 11). Slänten ställdes i ordning under våren 2003 och planteras med träd och buskar efter beställarens önskemål. 30

32 Figur 14. Tvärsektion genom den största djuphålan visande den ursprungliga, naturliga marknivån (streckad), den uppfyllda, ursprungliga nivån, urgrävd nivå samt den slutligen uppnådda nivån. Foto 11: Området återställdes efter saneringen och en damm skapades i kontakten mot kärret och den nya dragningen av riksväg Uppföljning av utsläpp till yt- och grundvatten I samband med genomförandet av marksaneringen inom Centrala Industriområdet upprättade Åtvidabergs kommun ett kontrollprogram för de recipienter för yt- och grundvatten som berörts av arbetet. Syftet var att undersöka om dessa recipienter blivit utsatta för onormala belastningar av föroreningar som härrört från saneringen. Kontrollerna innefattar provtagningar och analyser av organiska föreningar och metaller en gång per månad, dagliga mätningar av ph, konduktivitet och temperatur i fyra 31

33 olika provtagningsstationer två i Kanalen (stn 1 och 3), en i Håcklasjön och en station i Fallaån, se figur 15. Därutöver har en kontinuerlig, passiv provtagning utförts med Ecoscope i tre provtagningsstationer i Kanalen (stn 1-3), se figur Håcklasjön 5. Fallaån Figur 15. Provtagningsstationerna nedströms Kraftverkskanalen. Se även figur 16! De två provtagningspunkterna i Kanalen ligger omedelbart uppströms och omedelbart nedströms saneringsområdet, d.v.s. strax nedströms kraftverket respektive pumpstationen för avlopp. Med hjälp av passiva provtagare (Ecoscope) har dessutom vatten provtagits från en stor dagvattentrumma från motsatta (norra) sidan av saneringsområdet. Trumman mynnar ut ungefär på halva sträckan mellan kraftverket och pumpstationen, se figur 16. Provtagningarna, som genomförs av Åtvidabergs kommun, påbörjades i mitten av februari 2002 och avses pågå minst två år efter det att saneringsprojektet och vägbyggnationen (RV 35) har avslutats. Vägarbetet pågick delvis samtidigt och berörde samma område och samma recipienter som saneringsprojektet. Övervakningen av utsläppen redovisas i en årlig rapport som redovisar primärdata, sammanställningar i diagramform samt en utvärdering. Här redovisas en sammanfattning av resultaten från perioden april 2002-januari En sammanställning av samtliga mätdata från de provtagningar som har utförts under saneringens gång redovisas i rapporten Kontrollprogram för Centrala Industriområdet Recipient, Sammanställning och utvärdering av resultat mars 2002 februari 2004 (Envipro Miljöteknik AB och Åtvidabergs kommun). Övervakningen av vattenkvaliteten i Kraftverkskanalen och Håcklasjön avses fortsätta t.o.m. utgången av 2006 när beslut tas om eventuell förlängning av uppföljningen. 32

34 1. Nedströms Kraftverket Saneringsområdet 2. Dagvattenkulverten 3. Pumpstationen Figur 16. Provtagningsstationerna vid Kraftverkskanalen. Se vidare figur 15! Resultaten från övervakningen under saneringsperioden visar att metallkoncentrationerna varierade kraftigt med tiden. Detta kunde till en del kopplas samman med vattenflödets storlek, vilken varierar under året på grund av regleringen av vattenföringen i kraftverket. Metallhalternas variation med tiden redovisas i de fyra diagrammen i figur 17. Dessa diagram, som omfattar hela övervakningsperioden, 33

35 har en logaritmisk halt-skala. Det framgår tydligt av diagrammen att metallhalterna varierar kraftigt i tiden och att en period med torrläggning av Kanalen innebar att metallhalterna tillfälligt ökade påtagligt. Eftersom vattenflödet samtidigt ströps kraftigt uppkom emellertid troligen ändå en minskad metalltransport under denna period Sanering Kraftverket Torrläggning Metallhalt (ug/l) ,1 Fe Cd Cu Zn 0,01 dec-01 feb-02 apr-02 jun-02 aug-02 okt-02 dec-02 feb-03 apr-03 jun-03 aug-03 okt-03 dec-03 feb-04 apr-04 jun-04 aug-04 okt-04 dec-04 feb-05 apr-05 Pumpstationen Metallhalt (ug/l) ,1 0,01 Fe Cd Cu Zn dec-01 feb-02 apr-02 jun-02 aug-02 okt-02 dec-02 feb-03 apr-03 jun-03 aug-03 okt-03 dec-03 feb-04 apr-04 jun-04 aug-04 okt-04 dec-04 feb-05 apr-05 Håcklasjön 1000 Metallhalt (ug/l) 10 0,1 Fe Cd Cu Zn 0,001 dec-01 feb-02 apr-02 jun-02 aug-02 okt-02 dec-02 feb-03 apr-03 jun-03 aug-03 okt-03 dec-03 feb-04 apr-04 jun-04 aug-04 okt-04 dec-04 feb-05 apr-05 Fallaån 1000 Metallhalt (ug/l) ,1 Fe Cd Cu Zn 0,01 dec-01 feb-02 apr-02 jun-02 aug-02 okt-02 dec-02 feb-03 apr-03 jun-03 aug-03 okt-03 dec-03 feb-04 apr-04 jun-04 aug-04 okt-04 dec-04 feb-05 apr-05 Figur 17 Tidsseriediagram över alla analysresultat från övervakningsprogrammets start till årsskiftet 2004/2005 för de fyra reguljära provtagningsstationerna. I det översta diagrammet har perioden för saneringsarbetet och den period när Kanalen hölls torrlagd markerats. 34

36 Vid den markundersökning som föregick saneringen bedömdes metalltillskottet på sträckan mellan kraftverket och pumpstationen i Kanalen vara av storleksordningen 100 %. Denna undersökning omfattade emellertid inte någon längre tidsperiod varför bedömningen var kopplad till en stor osäkerhet. Om man, som i diagrammen i figur 18, jämför metallhalterna i dessa två provtagningsstationer framgår att tillskottet av metaller under perioden strax före saneringen påbörjades snarare motsvarar ca 50 % än 100 %. Detta tillskott hänför sig till yt- och grundvatten (främst grundvatten) från båda sidor av Kanalen. Tillskottet från den norra sidan (motstående sida om saneringsområdet) omfattar även en dagvattenledning som misstänktes tillföra relativt stora mängder metaller från bl.a. det slaggtäckta Sågverksområdet. Kadmium-halter Kraftverkskanalen-Håcklasjön-Fallaån 3 2,5 Sanering Torrläggning Cd-halt (ug/l) 2 1,5 1 0,5 Kraftverket Pumpstationen Håcklasjön Fallaån 0 dec-01 feb-02 apr-02 jun-02 aug-02 okt-02 dec-02 feb-03 apr-03 jun-03 aug-03 okt-03 dec-03 feb-04 apr-04 jun-04 aug-04 okt-04 dec-04 feb-05 apr-05 Koppar-halter Kraftverkskanalen-Håcklasjön-Fallaån Sanering Torrläggning 40 Cu-halt (ug/l) Kraftverket Pumpstationen Håcklasjön Fallaån dec-01 feb-02 apr-02 jun-02 aug-02 okt-02 dec-02 feb-03 apr-03 jun-03 aug-03 okt-03 dec-03 feb-04 apr-04 jun-04 aug-04 okt-04 dec-04 feb-05 apr-05 Zink-halter Kraftverkskanalen-Håcklasjön-Fallaån Sanering Torrläggning Zn-halt (ug/l) Kraftverket Pumpstationen Håcklasjön Fallaån dec-01 feb-02 apr-02 jun-02 aug-02 okt-02 dec-02 feb-03 apr-03 jun-03 aug-03 okt-03 dec-03 feb-04 apr-04 jun-04 aug-04 okt-04 dec-04 feb-05 apr-05 Figur 18 Sammanställning av utvecklingen av metallhalterna vid de 4 provtagningsstationerna. 35

37 Figur 18 har en linjär haltskala medan figur 17 har en logaritmisk. Därför framgår haltökningen under torrläggningen av Kanalen tydligare i denna figur. Mellan saneringens avslutning och torrläggningsperioden, d.v.s. under vårflödet 2003 pågick vägarbetena vid Rv35 vilket kan ha påverkat situationen. Det står dock klart att metallhalterna i Kanalen under hela denna period var mycket låga, t.o.m. lägre än i Håcklasjön som i sin tur även uppvisade lägre halter än i Fallaån vilket tyder på återmobilisering av metaller från Håcklasjöns sediment. De förhöjda metallhalterna under torrläggningen pågick till februari Därefter har halterna av koppar, kadmium och zink varit obetydligt högre nedströms saneringsområdet än uppströms. Denna bild bekräftas av analyserna av de passiva provtagare som installerats i Kanalen på dessa två provtagningsstationer, se diagrammen i figur 19 vilka även redovisar motsvarande halter vid dagvattenutsläppet från den norra sidan. Dessa provtagare kunde (p.g.a. för stor fysisk påfrestning) inte angöras i själva dagvattentrumman utan fick fixeras i Kanalen omedelbart utanför trumman. Kadmium, µg/kg Sanering Torrläggning Kraftverket Dagvattenledning Pumpstation feb-02 mar-02 apr-02 maj-02 jun-02 jul-02 aug-02 sep-02 okt-02 nov-02 dec-02 jan-03 feb-03 mar-03 apr-03 maj-03 jun-03 jul-03 aug-03 sep-03 okt-03 nov-03 dec-03 jan-04 feb-04 mar-04 apr-04 maj-04 jun-04 jul-04 aug-04 sep-04 okt-04 nov-04 dec-04 jan-05 feb Kraftverket Dagvattenledning Pumpstation Koppar, µg/kg Torrläggning Sanering 0 feb-02 mar-02 apr-02 maj-02 jun-02 jul-02 aug-02 sep-02 okt-02 nov-02 dec-02 jan-03 feb-03 mar-03 apr-03 maj-03 jun-03 jul-03 aug-03 sep-03 okt-03 nov-03 dec-03 jan-04 feb-04 mar-04 apr-04 maj-04 jun-04 jul-04 aug-04 sep-04 okt-04 nov-04 dec-04 jan-05 feb Sanering Zink, µg/kg Torrläggning Kraftverket Dagvattenledning Pumpstation feb-02 mar-02 apr-02 maj-02 jun-02 jul-02 aug-02 sep-02 okt-02 nov-02 dec-02 jan-03 feb-03 mar-03 apr-03 maj-03 jun-03 jul-03 aug-03 sep-03 okt-03 nov-03 dec-03 jan-04 feb-04 mar-04 apr-04 maj-04 jun-04 jul-04 aug-04 sep-04 okt-04 nov-04 dec-04 jan-05 feb-05 Figur 19 Sammanställning av alla metallanalyser (Cd, Cu och Zn) som utförts på passiva provtagare (Ecoscope) i Kraftverkskanalen. Halterna är uttryckta i µg/kg sorbent. 36

38 Huvudsyftet med användningen av passiva provtagare i Kanalen har varit att säkerställa en registrering av utsläppstoppar med så höga halter och/eller lång varaktighet att de får betydelse för den totala metalltransporten men med så kort varaktighet att de inte registreras vid de månatliga provtagningarna. Figur 19 redovisar provtagningen uppströms och nedströms saneringsområdet men även utanför det dagvattenutsläpp från Sågverksområdet som sker på ungefär den övre tredjedelen av denna kanalsträcka. Detta utsläpps betydelse för haltökningen vid pumpstationen (nedströms) är tydlig. Den fördröjning som uppträder i haltutveckling, liksom den haltminskning som ibland sker, bedöms vara resultatet av mer eller mindre permanent fastläggning av metaller i kanalens sediment. Som också framgår av figur 19, samvarierar resultaten från den passiva provtagningen med motsvarande från den aktiva, månatliga provtagningen utom för koppar under perioden maj-04 till okt-04. Den passiva provtagningen gav då koncentrationstoppar för koppar under uppsamlingsperioderna juni och september vilka båda var högre än den topp som erhölls under torrläggningen augusti-november Dessa toppar kan härröra från kraftiga regnskurar med ytavrinning som följd liksom från högre grundvattenstånd vilket leder till att andra nivåer i slaggfyllningarna än de normala blir utlakade samt att kärret mellan industritippen och Kanalen på grund av översvämning fungerar sämre som fastläggare av metaller. Denna koppartransport verkar dock inte ha påverkat haltnivåerna i recipienten. Under perioden efter torrläggningen av Kanalen måste tillskottet av metaller från saneringsområdet till Kanalen trots allt ha varit relativt låg. Det är uppenbart att uppföljningsperioden ännu varat för kort tid för att säkra slutsatser skall kunna dras om saneringsåtgärdernas effekt. Man kan dock konstatera att åtgärderna i sig inte haft någon påtagligt negativ inverkan på recipienten och att de största tillskotten av metaller efter saneringen huvudsakligen härrör från andra källor än industritippen. I fortsättningen kommer det att vara av intresse att följa haltutvecklingen i Kanalen och i recipienten. Figur 20 visar hur utvecklingen varit för metallhalterna vid de fyra aktiva provtagningsstationerna efter torrläggningen av Kanalen. En avtagande trend kan noteras för speciellt kadmium vid samtliga provtagningsstationer. Någon sådan tendens föreligger däremot inte för järn och var heller inte väntad. För koppar och zink är en avtagande tendens mindre tydlig och inte lika konsekvent som för kadmium. Det krävs ytterligare uppföljning för att säkerställa hur saneringen påverkat situationen i recipienten. Kraftverket Pumpstationen Metall-halt (ug/l) ,1 Fe Zn Cu Cd Metall-halt (ug/l) ,1 Fe Zn Cu Cd 0,01 0,01 jan-04 feb-04 mar-04 apr-04 maj-04 jun-04 jul-04 aug-04 sep-04 okt-04 nov-04 dec-04 jan-05 feb-05 jan-04 feb-04 mar-04 apr-04 maj-04 jun-04 jul-04 aug-04 sep-04 okt-04 nov-04 dec-04 jan-05 feb-05 Håcklasjön Fallaån Metall-halt (ug/l) ,1 0,01 Fe Zn Cu Cd Metall-halt (ug/l) ,1 Fe Zn Cu Cd Potens (Cd) Potens (Cd) 0,001 0,01 jan-04 feb-04 mar-04 apr-04 maj-04 jun-04 jul-04 aug-04 sep-04 okt-04 nov-04 dec-04 jan-05 feb-05 jan-04 feb-04 mar-04 apr-04 maj-04 jun-04 jul-04 aug-04 sep-04 okt-04 nov-04 dec-04 jan-05 feb-05 Figur 20 Sammanställning av haltutvecklingen för metaller vid de fyra provtagningsstationerna under det senaste året. Notera den logaritmiska skalan i alla diagram! 37

39 Under 2004 har kontrollprogrammet kompletterats med provtagning/analys av vatten från den anlagda dammen, från kärret samt från grundvatten från det sanerade området och dess omgivning. Ännu har alltför få prover tagits för att några närmare bedömningar skall kunna göras. Det kan dock konstateras att metallhalterna ännu är generellt klart förhöjda inom saneringsområdet. Detta är med stor sannolikhet en följd av att slagg fortfarande finns kvar i fyllningen och att grundvattennivån i dessa massor har sänkts mellan 0,5 och 1,5 m relativt vattenståndet före saneringen. Strömningen sker nu i slagg som tidigare inte varit utsatt för lakning i samma utsträckning som förut. Metallhalterna är dock lägre än i grundvattnet strax norr om saneringsområdet där slaggen inte påverkats av saneringsarbetena. Metallhalterna i dammen och kärret är också klart förhöjda relativt t.ex. de i grundvattenrör uppströms saneringsområdet, men inte särskilt mycket i förhållande till de i Kanalen. De är också klart lägre än metallhalterna i grundvattenrören inom saneringsområdet. De passiva provtagarna i Kanalen har också innehållit en sorbent för organiska föroreningar vilka har analyserats med hjälp av scanningteknik i gaskromatograf. Dessa analyser visar att vattnet tidvis, men ganska ofta, innehöll spår av kemikalier som är typiska för plastindustrier och vid några enstaka tillfällen även petroleumrelaterade föroreningar. Dessa föroreningar påträffades generellt såväl uppströms som nedströms saneringsområdet och särskilt i anslutning till dagvattenutsläppet från den norra sidan av Kanalen. Några organiska ämnen som är typiska för industritippen såsom polyaromatiska kolväten, dioxin eller cyanid har inte registrerats av de passiva provtagarna. Slutsatsen är därför att saneringsarbetena i sig inte medfört något betydande tillskott av organiska föroreningar till recipienten Uppföljning av utsläpp på den kommunala deponin Utmed botten på deponin för klass 2-avfallet anlades diken för uppsamling och transport av lakvattnet. I ett av dikena monterades ett antal provtagningsrör, som når upp genom massorna och möjliggör provtagning av det vatten som eventuellt kommer att rinna igenom och under deponin. Lakvattnet samlas upp efter deponicellerna och leds ut i de närliggande lakvattendammarna. Så länge arbetena med deponering och sluttäckning ägde rum var flödena mycket små och föroreningshalterna låga i det utgående lakvattnet. En regelbunden provtagning (varannan månad) av det primära lakvattnet påbörjades i juli 2004 och avses fortgå fram till i juli 2007 då nytt beslut tas om den fortsatta uppföljningen. De parametrar som analyseras i lakvattnet från de två deponicellerna omfattar förutom de oorganiska huvudelementen Fe, Ca, K, Mg, Na och Al samt oorganiska spårelement, även de organiska föroreningsparametrarna klorerade bensener, BTEX, alkylerade bensener, PAH:er, nonylfenol, ftalater, opolära alifatiska kolväten (mineralolja) och totalt extraherbara kolväten. 38

40 4. Utvärdering och erfarenheter 4.1 Uppläggning, organisation och hjälpmedel I rapporten från markundersökningen föreslogs att saneringen av industrigården skulle genomföras utan någon närmare kartläggning av avfallen. Uppläggningen modifierades i detta avseende genom att ett pilotprojekt ändå genomfördes för en närmare bestämning av fördelningen av förekommande avfallstyper och metodiken att genomföra urgrävning, klassificering och sortering. Med ledning av pilotprojektet bestämdes att urgrävningen skulle ske med cirka 20 tons grävmaskiner efter ett rutnätssystem om 10m x 10m. Tanken var då att dessa rutor skulle färdigställas så snabbt som möjligt och med början inom den norra delen. Uppgrävning, sortering och transport av avfallen har genomförts av en entreprenör som även förberett två deponiceller för klass 2-avfall på den kommunala deponin i Korshult, där deponering av klass 2- avfallet sedan genomfördes av samma entreprenör. Klassificeringen av avfallet liksom kontrollen över genomförandet av sorteringen på Centrala Industriområdet och deponeringen på Korshult genomfördes av en konsult som utförde dessa arbetsuppgifter på entreprenad. Beställare har varit Åtvidabergs kommun som utsetts av huvudmännen, Naturvårdsverket och Länsstyrelsen i Östergötland, att driva projektet. På uppdrag av kommunstyrelsen i Åtvidabergs kommun bildades en projektgrupp bestående av tre kommunala tjänstemän för att driva projektet; Bernt Persson (miljö), Pär Ericsson (teknik) och Stefan Nilsson (ekonomi). Alla viktiga beslut rörande saneringsarbetena har tagits av denna grupp i samband med byggmöten där gruppen biståtts av en länsstyrelserepresentant (Jonny Bard, Elisabeth Omsäter eller Ola Sundin), entreprenörens och konsultens respektive arbetsledare, samt vid behov även av fastighetsägarnas representanter. Dåvarande Miljö- och hälsoskyddsnämnden (senare Bygg-, miljöoch räddningsnämnden) utgjorde tillsynsmyndighet för saneringsprojektet. Entreprenörens arbeten har varit uppdelade på de två arbetsplatserna Centrala Industriområdet (urgrävning, sortering, mellanlagring, transport) och Korshultsdeponin (iordningställande av deponiutrymme och barriärer, med mera, samt inlagring och sluttäckning av avfall). En viss behandling av avfall har även genomförts på deponin i Korshult. Arbetena på industriområdet har varit de som krävt de största personella och tekniska resurserna. Där har oftast två, ibland en eller tre grävmaskiner arbetat parallellt, medan en grävmaskin arbetat på deponin för att packa in avfallet. I samband med de förberedande arbetena på deponin med underlag, bottentätning och sluttäckning har tillfälligt fler maskiner använts på deponin. Konsulten har svarat för klassificeringen av det uppgrävda avfallet och har i samband med detta styrt grävningarna, mellanlagringen och borttransporten av avfallet. Konsulten har även svarat för utbildning av entreprenörens personal, arbetsmiljöplanering, viss kontroll av entreprenörens arbeten, utvärdering av miljökontrollprogram samt projektredovisning. 4.2 Klassificering och sortering Urgrävningen av avfall i rutnätssystem fungerade i stort sett bra under hela perioden även om beredskapen var dålig till en början för allt det uppmätningsarbete som erfordras för att lokaliseringen av urgrävda och provtagna avfallsvolymer skall bli rationell. Relativt snart utvecklades ett markeringssystem med inplastade kodbeteckningar för rutorna, men det tog ytterligare tid innan bra rutiner var i bruk för att få full kontroll över nivåerna i groparna. Alla arbetsmoment försvårades av att avfallet var mäktigare än vad som bedömdes från början. Intentionen var till exempel ursprungligen att avfallet skulle grävas ur skiktvis (0,5 m skikt) i två pallar om ca 2-2,5 m mäktighet vardera. Genom att gräva färdigt 39

41 den översta pallen för ett större antal rutor skulle lastbilarna kunna komma ner för lastning direkt på den andra pallen. Detta omöjliggjordes av att det generellt krävdes tre pallar när stora mängder avfall fanns under grundvattennivån och när det av andra skäl behövdes grävas färdigt till fullt djup inom vissa delområden. Transportvägarna blev för branta och komplicerade för lastbilar, varför transporten löstes med langning mellan grävmaskiner eller mellantransport med dumper. I gengäld kunde man konsekvent behålla lastbilarna på den rena och asfalterade sidan. m 3 /tim april maj juni juli aug sep okt nov dec jan feb Figur 15. Genomsnittlig schaktvolym per grävmaskintimme beräknad på antalet klassificerade rutor per dag. Figur 15 visar en uppskattad schaktningshastighet baserat på antalet klassificerade rutor i databasen och registrerade grävmaskinstimmar. Antalet grävmaskiner varierade mellan 1 och 3 under projektets gång. I allmänhet arbetade två maskiner parallellt med uppgrävningsarbetena. Den erhållna schaktningshastigheten är lägre än den reella eftersom en viss del schaktad volym inte avspeglas i databasen på grund av att det ibland inte var möjligt att genomföra mätningar och klassificeringar i rutsystemet. Ibland grävdes större enhetsvolymer än 50 m 3 upp och klassificerades utan att det dokumenterades i databasen. Detta var speciellt fallet vid slutschaktningen ner till ren botten. Det totala antalet bearbetade rutor på olika nivåer som är registrerade i databasen är 1215, vilket motsvarar en volym av m 3 enligt 50 m 3 /ruta. Detta kan jämföras med de ca m 3 som räknats fram baserat på nivåskillnaden mellan bottenytan och ursprungsytan på fyllningen. Inkluderat i maskintiden finns även andra arbeten som grävmaskinerna användes till, t.ex. utläggning av geotextil, rörläggning, vissa återfyllningsarbeten. Den verkliga schaktningshastigheten i förorenade massor bör därför ligga minst 20 % högre. Arbetet påbörjades i slutet av april och både april och maj månad kan betecknas som inkörningsperioder eftersom schaktning av förorenade massor endast pågick ca 10 dagar under den perioden. Full produktion uppnåddes under sommarmånaderna som var klimatmässigt gynnsamma med liten nederbörd. Den totalt högsta månatliga produktionen uppnåddes under juli månad med nära m 3 (figur 16) med en insats av 37 grävmaskindagar. De redovisade totala månatliga volymerna ligger troligtvis ca 20% under de verkliga enligt resonemanget ovan. Den lägre schaktningshastigheten för augusti och september reflekterar troligen de tekniska svårigheterna med schaktning av progressivt djupare nivåer och medföljande problem med bland annat starka grundvattenflöden, instabilitet, och schaktning i etapper för att få upp jordmassorna. Den högsta genomsnittliga schaktningshastigheten 33,5 m 3 /tim uppnåddes under november månad (figur 15). Den totala produktionen under november var dock låg beroende på att huvudsakligen en grävmaskin användes. 40

42 m april maj juni juli aug sep okt nov dec jan feb Figur 16. Beräknad total volym schaktade massor baserat på antalet klassificerade rutor per dag. Vinterperioden med lägre produktion per timme främst på grund av tjälbildning och nödvändighet att använda hydraulhammare inträder först i december och fortsätter till schaktningens slutförande i februari. Vid optimala förhållanden enligt statistiken (33,5 m 3 /tim) skulle två maskiner schakta upp ca 640 m 3 under en normal arbetsdag på 8 tim inkluderande ett påslag på 20 % enligt diskussionen ovan. Den tid som krävdes för klassificering av massor innebar naturligtvis en begränsning i produktionshastigheten. Vissa delar av avfallet var komplext till sammansättningen och krävde omfattande och delvis tidsödande utsortering av trä, metall, cyanidtunnor. Efterhand som kunskapen om området och typen av förekommande föroreningar ökade kunde tiden för klassificeringsprocessen minska. Några större problem med den okulära besiktningen och klassificeringen på grund av de sämre ljusförhållanden som rådde under vinterperioden upplevdes inte. För att klassificera materialen användes ett XRF-instrument för mätning av metaller och ett PID-instrument för mätning av flyktiga organiska föreningar. En uppsättning instrument delades mellan kontrollanterna, vilket ibland innebar väntetid för att mäta proverna. Det var dock inte ett så stort problem att det hade varit ekonomiskt försvarbart med ytterligare en instrumentuppsättning på två eller tre kontrollanter, även om det oftast var klassificeringen som blev det som begränsade hastigheten på saneringsarbetet. Som ett mycket viktigt komplement till fältinstrumenten utnyttjades syn och lukt för att klassificera de olika avfallstyperna och efterhand som projektet fortskred blev den okulära bedömningen av materialet allt mer avgörande för urskiljningen av de olika föroreningarna i samband med urgrävningen. För att analysera specifika organiska föreningar skickades prover in till ALcontrol AB i Linköping. Tyvärr höll inte laboratoriet de utlovade tiderna för analyserna, vilket ibland innebar ett par veckors försening innan provsvaren rapporterades. Det var heller inte möjligt att få samtliga resultat via ALcontrols hemsida, utan resultat från prover som analyserats på andra laboratorier än Linköpings skickades brevledes, vilket försenade rapporteringen ytterligare. Detta ställde till problem eftersom avfallsmassor med misstänkta föroreningar fick mellanlagras i väntan på analys och, på grund av platsbrist, i viss utsträckning fick transporteras bort efter en konservativ klassificering, trots osäkerheterna om innehållet. 41

43 4.3 Mellanlagring och transport Åtvidabergs kommun Projekt Centrala Industriområdet Mellanlagringen i det iordningställda höga plåtskjulet mitt på området fungerade mycket bra och krävde relativt lite arbete med exempelvis täckning. Efterhand behövdes skjulet rivas och lagringsutrymmen i det mindre skjulet i södra delen av området fick då ersätta de tidigare. Under vinterperioden kunde klass 2 massorna lagras på industriplanen utan problem med damning eller behov för täckning vilket möjliggjorde en flexibel och av schaktningen oberoende transportverksamhet, som kunde anpassas efter tillgången på lastbilar. Transporterna av klass 2-avfall till den lokala deponin fungerade väl hela tiden och transportvolymen uppgick till ca m 3 /månad under den mest intensiva perioden (figur 17) Även transporterna av klass 1-avfall till SAKAB fungerade bra. Dessa gick att avropa med endast en dags varsel, men blev dock relativt kostsamma. De ingick emellertid i huvudentreprenörens anbud, men kunde kanske ha omförhandlats om en billigare transportör hade hittats. m april juni augusti okt dec feb Klass 3 Klass 2 Figur 17. Transport av klass 3- och klass 2-avfall från Centrala Industriområdet till Korshults deponi fördelat månadsvis under saneringsperioden. Det krävdes en hel del arbete med att hålla industriplanen ren och dammfri inom de delar som skulle vara rena, men kostnaderna för detta var trots allt rimliga genom att lastbilschaufförerna själva spolade rent planen kontinuerligt när de inväntade lastning. Några klagomål inkom aldrig på att transporterna skapade orenheter på vägen mellan industriområdet och deponin. Detta beror inte på att vägen alltid var helt ren eftersom det förekom att bilarna vid regn drog med sig allmän smuts från vägarna på deponin, men detta drabbade sällan själva samhället utan riksväg 35 närmast deponin. 4.4 Hantering av yt- och grundvatten Hanteringen av vatten inom industriområdet utgjorde ett viktigare inslag och ett större problem än vad som förutsågs vid planeringen. Orsaken är naturligtvis de oförutsedda djuphålorna som krävde pumpning ned till fullt djup för att kunna grävas ur. Detta vatten var under korta perioder förorenat av metaller och petroleumprodukter och krävde rening, vilket löstes genom att pumpgropen försågs med en central singelfylld del och en yttre del som fylldes med adsorbentmaterial i form av torv och barksorbent. När vattennivån sänkts till den undre delen av avfallsfyllningen var det i allmänhet rent och kunde släppas direkt till kärret. Vid pumpning i det mest förorenade delområdet av fyllningen användes ofta två seriekopplade pumpgropar. Var det mycket olja sögs den upp direkt med en fatsug och var det mindre användes barksorbent som ströddes på vattenytan så fort flockar av olja eller motsvarande uppenbarade sig, se foto 5. 42

44 De sögs sedan upp med fatsugen så fort de var fulla med olja och innan de tenderade att sjunka när de så småningom även började suga upp vatten. I uppsamlingskärlet kunde fritt vatten avkiljas ifrån oljan som skickades till SAKAB för behandling (oljeförorenat vatten för sig och oljeförorenad sorbent för sig). Inom flera delar av fyllningen påträffades leriga massor som dämde upp grundvattnet. Detta gällde speciellt vid övergången mellan slaggen och den fyllning som låg nedströms denna. När dessa grävdes igenom forsade det uppdämda grundvattnet fram och fick provtas och tas omhand. I början av denna process kunde det vara förorenat men var alltid rent när grundvattennivån sänkts ordentligt. I slaggen sänktes grundvattennivån generellt omkring en meter vilket måste vara gynnsamt för källarvåningen i fabriksbyggnaden, som enligt uppgift ofta varit utsatt för översvämningar och fuktproblem. Allt tvättvatten från fordonstvätten gick igenom den särskilda reningsanläggning som byggdes för detta ändamål, se foto 1. Vatten från intag och utsläpp provtogs några gånger i denna anläggning, men graden av förorening var alltid låg både i det ingående och i det utgående vattnet. 4.5 Deponering Det mest ekonomiskt fördelaktiga alternativet att deponera klass 2-avfall var att utnyttja den lokala, kommunala deponin i Korshult. Där anlades en särskild deponicell inom den del av deponin som av logistiska skäl kunde byggas ut, figur 18 och 19 Underlaget för denna deponicell (cell nr 1) undersöktes inte särskilt före upphandlingen av entreprenaden. Iordningställandet av dess botten handlades upp som en särskild tilläggsdel av entreprenaden och visade sig bli mer besvärlig än vad som var beräknat eftersom marken här hade använts för nedgrävning av latrintunnor och djurkadaver. Förberedelserna omfattade bortgrävning och omdeponering av dessa avfall liksom av en ytlig askhög som låg inom det område som skulle användas. Arbetena omfattade även nivellering av ytan och omgrävning av det yttre, avskärande diket. N Deponiceller för avfall från Centrala Industriområdet 100 m Figur 18 Läget där avfallet från Centrala Industriområdet deponerades på Korshultsdeponin. 43

45 Lakvattendamm Deponicell 1 Deponicell 2 Deponicell 2 Figur 19 Lägena för deponicellerna 1 och 2 samt remsan mellan dem vilken ingår i sluttäckningen av deponicellerna. I samband med utläggningen av bottentätningen uteslöts den sektionsvisa indelningen av bottenytan eftersom den märkbart försvårade utläggningen av bottentätningen och uppackningen av avfallsytan. Lakvattenledningen delades emellertid upp i fem sektioner med en nedsänkt del vid nedströmsdelen av varje sektion, vilka vardera försågs med ett provtagningsrör, där provtagning kan ske med vattenhämtare eller pump. Läget av dessa 5 provtagningsbrunnar inom deponicell 1 redovisas i figur 20. Den utvidgning av deponicellen som krävdes när mängden klass 2-avfall ökade kraftigt relativt den ursprungliga prognosen, skedde först som en utvidgning av den ursprungliga deponicellen. Därefter anlades en ny deponicell på meters avstånd från den ursprungliga och slutligen byggdes de två deponicellerna ihop. De olika enheterna kallades deponicell 1a (den ursprungliga ytan), 1b (utvidgningen av deponicell 1), 2a (den nya deponicellen) respektive 2b (sammanbyggningen av deponicellerna). Bottentätningens och sluttäckningens ytstorlekar inom varje deponienhet visas i tabell 3. Tabell 3 Ytstorleken för de olika deponienheterna. Deponienhet Bottenarea (m 2 ) Täckt area (m 2 ) Deponicell 1a Deponicell 1b Deponicell 2a Deponicell 2b Summa: Lakvattnet som bildas i botten av vardera deponicellen avleds via var sitt ledningssystem till den luftade dammen. Möjligheter till provtagning av dessa vatten finns i de två brunnar som ligger strax utanför respektive deponicell, se figur 20 där utformningen av brunnarna också redovisas. I denna figur har även markerats det dränerings- och transportsystem som tar om hand lakvattnet från det kommunala avfallet i kontakten med deponicellerna och som leds under dessa celler. 44

46 - Till luftningsdamm 32 mm PEM tryckslang Vägtrumma 350/300 till öppet dike #S Brunn 5 Brunn 1 #S #S #S Brunn 4 #S Brunn mm PEH El-ledning Tät ledning Uponor 350/300 Dränering under bottentätning 92/80 #S #S #S #S Intern lakvattenledning PEH 110 #S Öppet dike Brunn 2 92/80 mm 110 mm 300 mm Brunn 2 Dränering under bottentätning 92/80 #S #S Dikesintag till ledning 110 mm 300 mm Dikesintag #S #S Dränutlopp Igenlagt lakvattendike ersatt med dränledning under bottentätning PEH 160 #S Brunn 1 El-ledning 300 mm Brunn 3 Öppet dike Dränering 92/80 #S#S Intern lakvattendränledning PEH /80 mm 300 mm 92/80 mm Dränering runt deponin 300 mm Vägtrumma till öppet dike Brunn 4 Dikesintag #S #S Dränutlopp 92/80 mm Figur 20 Sammanställning av alla lakvatten- och dräneringssystem i anslutning till deponicellerna. 45

47 4.6 Återställning Urgrävningen och borttransporten av massor på Centrala Industriområdet blev mycket omfattande. Därför blev det inte möjligt att återföra en lika stor volym och återskapa området som det var före saneringen. I samråd med fastighetsägaren omformades området så att transporterna av varor till och från panncentralen och fabriksbyggnaderna kan fungera tillfredsställande samt att den öppna lagringen av bränsle på industriplanen kan fortsätta som tidigare. All övrig lagerhållning inom området måste däremot upphöra. Figur 21visar hur området omformats. Före saneringen var denna del av industriområdet i praktiken nästan helt avskärmad, trots sin mycket centrala belägenhet i samhället. Genom saneringen och anläggningen av den nya sträckningen av Rv35 kommer området att få en öppen och direkt kontakt med omgivningen. Till detta bidrar även rivningen av torkladan som hindrat insyn söderifrån, från Håcklövägen. För att bibehålla det öppna intrycket och medge ett rationellt underhåll har slänten mellan Rv35 och industriplanen vegeterats med gräs och buskar, se foto 12. Figur 21 Den slutliga återställningsplanen för Centrala Industriområdet. 46

48 Foto 12. Vy över industriområdet efter återställning av industriplanen (före asfaltering) med slänt ned mot den anlagda dammen. Arbetena t.h. om dammen gäller anläggning av ny sträckning för Rv Dokumentation och information Alla mätdata, liksom klassificering och information om prover och avfallstyper dokumenterades och fördes in i en databas, där uppgifterna kopplades till respektive ruta och nivå. Sammanställningar av uppgifterna och inmatningen i databasen skedde kontinuerligt och i fas med saneringsen, vilket gjorde informationen lättillgänglig även för ny personal som bytte av den ordinarie vid enstaka tillfällen. På grund av den stora komplexiteten i projektet krävdes täta kontakter mellan entreprenör och projektledning och i vissa fall även mellan saneringskonsult och projektledning. Sammanlagt hölls 32 byggmöten och 2 projektledningsmöten vilka protokollfördes. Emellanåt kunde informationen mellan parterna fungera mindre effektivt beroende på att så många parter var inblandade och att omständigheterna förändrades snabbt under projektets gång. Oklarheter kunde dock lösas relativt snabbt eftersom beställarens representanter fanns på orten och lätt kunde besöka arbetsområdet. Innan saneringen påbörjades informerades allmänheten av Åtvidabergs kommun, genom informationsblad, som delades ut till samtliga hushåll på orten. Informationstavlor sattes även upp vid arbetsplatsen inom Centrala Industriområdet. Under hela projektet fanns också fakta och information om projektet tillgängligt på Internet via kommunens hemsida. 4.8 Kostnader Den totala kostnaden för projektet uppgår till 35,56 Mkr (exkl. moms). Häri ingår de interna kostnader som Åtvidabergs kommun haft för projektledning och annan hantering av projektet, t.ex. förberedelser för att deponera avfallet på den kommunala deponin och personella insatser vid övervakningen av 47

49 kvaliteten i vattendragen. I den angivna totalkostnaden ingår inte kostnaderna för uppföljning av miljösituationen vid industriområdet och Korshultsdeponin efter årsskiftet 2005/2006. Saneringsprojektet har finansierats med statligt stöd via Naturvårdsverket och med resursbidrag från Åtvidabergs kommun. Det senare bidraget har varit i form av eget arbete (projektledning och fältinsatser i kontrollprogrammet) samt upplåtande av vissa delar av det material som erfordrats för att återställa Centrala Industriområdet liksom utrymme på den kommunala deponin för den övervägande delen av de förorenade massorna. Det totala värdet av dessa insatser har beräknats till 5,72 Mkr, d.v.s. till drygt 16 % av totalkostnaden. I den redovisade totala kostnaden för projektet ovan liksom i den fortsatta redovisningen av projektkostnaderna ingår värdet av kommunens insatser. Tabell 4 redovisar fördelningen av projektkostnaderna på de huvudsakliga aktiviteterna, d.v.s. urgrävning av avfall och förorenad fyllning inom Centrala Industriområdet, återställningen av detta område samt transport och deponering av förorenade massor till godkänd omhändertagare. Härtill kommer en post av gemensamma kostnader som ej kan fördelas på de nämnda aktiviteterna, t.ex. för projektledning, kontrollprogram, information etc. Som framgår av tabellen, utgör borttransport och deponering av avfallen drygt 60 procent av projektkostnaden. Tabell 5 och figur 22, som ger en mer detaljerad uppdelning av kostnaderna, visar att det inte är det farliga avfallet som svarar för den största andelen av dessa kostnader utan det icke-farliga avfallet. De specifika deponeringskostnaderna för dessa avfallstyper, ca 1900 kr/m 3, respektive 330 kr/m 3, är lägre än förväntat. Det är mängden fyllningsmassor motsvarande icke-farligt avfall som har överraskat. Tabell 4. Fördelningen av projektkostnaderna på de tre huvudaktiviteterna. Den hanterade, totala volymen uppgår till m 3. Huvudaktiviteter Urgrävning av förorenade massor och återställning av industriområdet Behandling, borttransport och deponering av förorenade massor Övrigt (projektledning, kontrollprogram, information, administrativa påslag, skatter) Kostnad (kkr) Specifik kostnad (kr/m 3 ) Andel av totalkostnad (%) Summa: Tabell 5. Specificering av sanerings- och deponeringskostnaderna på huvudsakliga arbetsmoment. Arbeten Kostnad (kr) Berörd volym (m 3 ) Specifik kostnad (kr/m 3 ) Andel av totalkostnad (%) Allmänna arbeten för att påbörja sanering ,50 2,1 Urgrävning, klassificering, sortering, skyddsarbeten ,60 17,7 Återfyllning/återställning av sanerade ytor inom industriplanen ,10 11,1 Behandling, transport av förorenade massor (icke farligt avfall) ,50 26,4 Transport, extern behandling/deponering av farligt avfall ,0 Anläggning och sluttäckning av deponiceller i Korshult ,1 Upplåtande av deponivolym i befintlig kommunal deponi ,00 9,1 Administrativa påslag och skatter ,33 0,9 Kontrollprogram och annan uppföljning t.o.m. år ,10 2,7 Information ,70 0,5 Projektledning ,60 4,2 Summa: ,0 48

50 Kostnaderna för urgrävning är förvånansvärt låga med tanke på den noggranna klassificering som avfall och förorenad fyllning genomgått. Kostnaden för denna klassificering uppgår till ca 2,64 Mkr inklusive analyskostnader eller ca 37 kr/m 3. Kontrollens andel av de totala kostnaderna för uppgrävning, klassificering och sortering uppgår till knappt 30 %. Alla dessa kostnader skulle kunna ha blivit ännu lägre om inte en stor andel av den kontaminerade fyllningen legat under grundvattenytan. Djuphålorna med avfall i kärret krävde en mycket försiktig urgrävning för att inte stabiliteten skulle riskeras. Dessa delar av urgrävningarna blev därför relativt kostnadskrävande. Fördelning av saneringskostnaderna Allmänna arbeten för att påbörja sanering Urgävning, klassificering, sortering, skyddsarbeten Återfyllning/återställning av sanerade markytor på Centrala Industriområdet Behandling/transport av förorenade massor + omhändertagande av farligt avfall Anläggning och slutäckning av deponiceller i Korshult Upplåtande av deponivolym i befintlig kommunal deponi Administrativa påslag och skatter Kontrollprogram och annan uppföljning t.o.m. år 2005 Information Projektledning Figur 22. Fördelningen av kostnaderna på olika arbetsmoment. Även kostnaderna för återställningen av industriområdet måste betecknas som låga. De omfattade, förutom packade fyllningsmassor, överbyggnad och beläggning av en stor andel av den återställda ytan, även återställning av spill- och dagvattenledningar. Det skall dock framhållas att den återställda asfaltytan är betydligt mindre än den ursprungliga. Det skall även poängteras att de kostnader som redovisas här inte omfattar sådana kostnader som fastighetsägarna och kommunen haft under projekttiden för sådana renoveringar och ombyggnader som skett utanför projektet men inom projektområdet. Exempel på sådana kostnader, som inte betingats av miljöskäl eller utgör en ren återställning av saneringsområdet och som därför inte bekostats av projektet, är urgrävningen av banvallens förlängning utanför saneringsområdet liksom nivåjusteringar och extra asfaltbeläggning för nya transportkajer till industribyggnaderna. I den totala kostnaden för projektet ingår ett bedömt värde av den volym av den kommunala deponin i Korshult som projektet tagit i anspråk för deponeringen av förorenade fyllningsmassor från Centrala Industriområdet motsvarande deponiklass 2. Värdet är bedömt efter skillnaden i deponeringskostnad för kommunens motsvarande avfall om det skulle deponeras på den närmaste alternativa deponeringsanläggningen. Skillnaden (60 kr/m 3 ) beräknades försiktigt som en skillnad i behandlingsavgift vid anläggningen i Gärstad respektive den i Korshult anläggning och av kostnadsskillnaden för transporten till respektive anläggning. Mottagningsavgiften vid Gärstadverket, reducerad med avfallsskatten, motsvarar ca 660 kr/m 3 avfall. I denna avgift ingår kostnaderna för all hantering av avfallet på deponin inklusive bottentätning, packning, omhändertagande av lakvatten och sluttäckning. Dessa kostnader är okända för alternativfallet men blev för alternativet i Korshult ca 166 kr/m 3. Eftersom transporten mellan Åtvidaberg och anläggningen i Gärstad motsvarar 100 kr/m 3 är det rimligt att utgå ifrån att alternativkostnaden (Gärstadanläggningen) skulle ha kostat kr/m 3 mer än den vid Korshultsanläggningen. Med hänsyn till alternativkostnaderna är kommunens beräkning av värdet 60 kr/m 3 av förlorat deponiutrymme vid deponin i Korshult rimlig. 49

51 4.9 Åtgärdernas miljönytta Det är omöjligt att med någon större precision bedöma åtgärdernas effekt i form av minskad tillförsel av metaller och andra spårelement till recipienten. Dels har uppföljningen pågått under för kort tid för att åtgärderna skall ha fått full effekt, dels har referensmätningarna före åtgärderna haft en alltför liten omfattning för att tillåta en rättvisande jämförelse före/efter åtgärder. Faktum kvarstår dock att en stor mängd miljöskadliga ämnen tagits bort från industriområdet och deponerats på sådana sätt som anses säkert för miljön. Vissa av dessa ämnen klassificeras som potentiellt farliga och skulle ha utgjort en påtaglig risk för hälsa och miljö om de fått ligga kvar inom området där utströmningen av grundvatten till ytvattensystemet är omfattande. Totalt beräknas ca 300 kg cancerogena PAH (ca 540 kg övriga PAH) samt ca 10 kg klorerade dioxiner och dibensofuraner (uttryckta som TCDD-ekvivalenter, Nordisk beräkningsstandard) ha tagits bort från området tillsammans med knappt 300 kg av mer eller mindre fria cyanider samt ca 1000 ton oljeförorenad jord. Av dessa organiska föroreningar bedöms endast obetydliga mängder finnas kvar inom det sanerade området. När det gäller metaller beräknas drygt 200 ton zink, drygt 100 ton koppar och ca 17 ton bly ha bortförts från området. Visserligen ligger relativt stora mängder slagg kvar inom det sanerade området (ca ton) liksom det gör inom mycket stora delar av Centrala Industriområdet. Denna slagg innehåller stora mängder av de nämnda metallerna, närmare bestämt ca 3 gånger mer zink, drygt 2 gånger mer koppar men endast 1/3-del så mycket bly som tagits bort. De metallhaltiga material som sorterats bort är emellertid just de delar av slagg och jord som av olika anledningar är betydligt mer lakningsbenägna än huvudparten av slaggen som är väl förglasad. Saneringen bedöms därför ha resulterat i betydligt mindre risker för hälsa och miljö inom denna del av Åtvidaberg och inom ytvattensystemen nedströms tätorten. 5. Slutsatser och rekommendationer Saneringsarbetet inom Centrala Industriområdet har genomförts väl och utan några säkerhetsmässiga incidenter trots att mycket omfattande schaktningar genomfördes på delvis instabila markområden med höga grundvattenflöden och utbildning av rasbranter med risk för skred på grund av den starkt varierade morfologin på industriavfallets bottenyta. De omfattande sättningar som förekommit inom avfallet och som var huvudorsaken till förseningen och fördyringen av projektet hade knappast kunnat verifieras under förundersökningen utan ett omfattande och kostsamt borrprogram. Vår bedömning är att den totala projektkostnaden inte hade blivit lägre om en sådan borrning utförts på förhand. En kompletterande borrning omfattande ca 25 borrhål utfördes i projektets slutskede i syfte att precisera mängden avfall som då fanns kvar. Trots att endast en mindre del då återstod att sanera och att de djupaste djuphålorna var urgrävda, konstaterades vid projektets slut att även den reviderade massprognosen var behäftad med betydande fel. Trots våra erfarenheter rekommenderas ändå generellt borrning som förundersökning eller komplement under genomförandet av liknande saneringsprojekt för att få information om kvarvarande volym i de fall den undre begränsningsytan för saneringsobjektet är oregelbunden. 50

52 51 Appendix 1 - Rutindelning och lägen för profilerna A-E. A A ³ m A B C D E

53 m.ö.h. 82 Profil A m m.ö.h. 82 Profil B m.ö.h Profil C m m Fyllning, industriavfall Fyllning, ren Slagg, opåverkad Torv, naturlig botten Silt, naturlig botten 52

54 m.ö.h. 82 Profil D m m.ö.h. 82 Profil E m 53