Malmös flora - en översiktlig beskrivning Av Bengt Örneberg

Transkript

1 Malmös flora - en översiktlig beskrivning Av Bengt Örneberg Naturgeografiska förutsättningar, klimat m.m. Malmös belägenhet långt i söder och vid kusten gör att klimatet är mycket milt i förhållande till andra delar av Sverige. Den bördiga jorden ger också förutsättningar för ett rikt växtliv. Detta gör att förutom all naturlig vegetation stora möjligheter finns för främmande arter att slå sig ner. Rikliga kommunikationer med utlandet medför att fröer och plantdelar kan slå rot och berika floran med nya medlemmar. Staden, jordbrukslandskapet och kusten. En översiktlig karaktärisering av olika delar av Malmö ur botanisk synvinkel. Malmö ligger till största delen på ett stycke Söderslätt. I öster finns en del av det s.k. backlandskapet. Den långgrunda stranden mot Öresund med betade ängar har till större delen försvunnit genom utfyllnader och bebyggelse. Endast söder om Lernacken är kusten någorlunda oförändrad med undantag av Klagshamnsudden. Jordbruksmarken hör till landets bästa och odlas så intensivt att inte mycket plats lämnas för den vilda floran. Backlandskapet har ännu några refugier men dessa är hårt trängda. I gengäld har genom utfyllnader nya områden skapats där många växter fått en chans att föröka sig. Inne i staden har vissa arter utnyttjat rännstenar, sprickor i asfalten, ödetomter och annat. Gatkrassing(Lepidium ruderale) och vildkorn(hordeum murinum) är exempel på sådant som man knappast kan undgå vid en färd genom stan. Malmö lider brist på sjöar och vattendrag. Segeå och Risebergabäcken finns visserligen men är delvis reducerade till diken. Egentliga sjöar saknas och vegetationen i dammarna är inte av stort intresse. Parkerna är fina utflyktsmål men den vilda floran har inte mycket plats där. För den som är intresserad av träd är dock t.ex. Kungsparken mycket givande. Inventeringar. Redan från Linnés Skånska Resa 1749 finns uppgifter om floran i Malmö. Linné nämner rödmalva(malva sylvestris), blåeld (Echium vulgare), vildkorn (Hordeum murinum), strandmalört (Seriphidium maritimum) och marviol (Cakile maritima). På den tiden fanns också honungsblomster (Herminium monorchis), kärrnocka (Tephroseris palustris) och lökgamander (Teucrium scordium), som nu saknas. Teucrium finns dock så nära som Bernstorps mosse i Burlöv. Läkaren Johan Leche har lämnat bidrag till kännedom om Skånes flora så tidigt som En lucka finns till 1822 då Malmö besöktes av G. Wahlenberg och L.Laestadius. De såg bl.a. ängskorn (Hordeum secalinum), strandskräppa (Rumex maritimus), sumpskräppa (Rumex palustris), småtörel (Euphorbia exigua), pipstäkra (Oenanthe fistulosa), åkersyska 1

2 (Stachys arvensis), spjutsporre (Kickxia elatine), fältvädd (Scabiosa columbaria) och flikstånds (Senecio erucifolius). Elias Fries med Flora Scanica nämner knippnejlika (Dianthus armeria), ängssilja (Silaum silaus), klintsnyltrot (Orobanche elatior) och kritsuga (Ajuga genevensis). Både Nils Lilja 1838 och 1870 och F.W.C. Areschoug 1866 och 1881 med sina skånefloror har åtskilliga fynd från Malmötrakten. Från början av 1900-talet har C. Blom och N. Sylven många meddelanden. Henning Weimarck ledde en inventering av Skånes flora, publicerad först 1985 men till stor del gjord i mitten av 1900-talet. Bland senare inventerare kan nämnas Sven Asker, John Kraft och Helge Rickman startades Projekt Skånes flora med ett noggrant genomsökande av hela landskapet, som har lett till många nya fynd inte minst i Malmöområdet. De delar av Malmö, som ej färdiginventerats, är små och troligen de minst intressanta, antingen bebyggda eller triviala jordbruksmarker. Nya fynd kan säkert göras ännu, då alla trädgårdar, tomter, järnvägsområden m.m. ej kunnat besökas. Förut okända växter kan dyka upp som invandrare. Så har skett med t.ex. boerstånds (Senecio inaequidens) från Sydafrika och rysk sötväppling (Melilotus wolgicus). Den Weimarckska inventeringen gjordes sockenvis och delvis av studenter. Studenterna inventerade huvudsakligen under sommarloven, varför många vårväxter missades helt, t.ex. ängsvårlöken, som är vanlig i SV men ej registrerades där. Tyvärr undantogs 300 arter, som ej noterades eftersom de ansågs vanliga. Bland dessa fanns sådana växter som kärrsälting(triglochin palustre), renlosta (Bromus arvensis), lungrot (Chenopodium bonus-henricus), åkerkulla (Anthemis arvensis) och svinrot (Scorzonera humilis). Det nya Skånefloraprojektet arbetar med ett rutsystem, där alla växtplatser anges med 100 m noggrannhet. De gamla krokiga sockengränserna har varit svåra att översätta till det nya systemet men många nyttiga jämförelser kan dock redan göras och förhoppningsvis ännu mer, när den nya inventeringen blir färdig. Bunkeflo strandängar. Strandängarna och marsklandet söder om Lernacken och fästet för Öresundsbron hör till Malmös finaste exkursionsområden, ofta och sedan länge besökta av botanister och naturälskare. En inventering av ängarna gjordes av Helge Rickman 1979 och ännu en 1982 av Mikael Wigforss. John Krafts "Falsterboflora" omfattar kusten från Lernacken söderut och behandlar bl.a. Bunkeflo strandängar. Bland de mest kända växterna finns dansk iris (Iris spuria), som är talrik och brukar blomma fint vid midsommar trots okunniga (?) personers försök att ta den vackra, fridlysta växten med hem. En viss igenväxning med kvickrot (Elytrigia repens) hotar, men fortfarande ses en fin strandängsflora med glasört (Salicornia europaea), saltört (Suaeda maritima), strandkrypa (Glaux maritima), gulkämpar (Plantago maritima), havssälting (Triglochin maritimum), gåsört (Argentina/f.d. Potentilla/ anserina), salttåg (Juncus gerardii), strandrödtoppa (Odontites litoralis), segstarr (Carex extensa), strandkvanne (Angelica archangelica ssp litoralis), rödsvingel (Festuca rubra), rörsvingel (Festuca arundinacea), havssäv (Schoenoplectus maritimus) och strandaster (Tripolium vulgare). 2

3 Den höga och förut mycket sällsynta men nu under spridning varande strandmolken (Sonchus palustris) har också tagit sig hit. Däremot kan vi inte längre hitta sumpgentiana (Gentianella uliginosa), som fanns rikligt till slutet av 1970-talet. Det är också länge sedan (mer än 50 år) kritsugan (Ajuga genevensis) försvann från området. Den finns dock fortfarande odlad i några trädgårdar i Limhamn. Dikesskräppa (Rumex conglomeratus) kan ses vid dikena bl.a. söder om Bunkeflo vid Strandhem. Där finns också bl.a. ormax (Parapholis strigosa), strandnål (Bupleurum tenuissimum) och saltmålla (Atriplex pedunculata). Klagshamnshalvön. Bland det finaste vi har i Malmötrakten är Klagshamnshalvön med angränsande strandängar. Över 560 kärlväxter har setts i området vid de omfattande inventeringar vi gjorde i samband med John Krafts "Falsterbohalvöns flora". Sedan dess har ytterligare några arter upptäckts såsom luddvicker (Vicia villosa ssp villosa) och gulvicker (Vicia lutea). Längst ut i nordväst vid stranden väster om badplatsen växer strandkål (Crambe maritima) och innanför finns den giftiga odörten (Conium maculatum). I många år fanns vid hamnen nedanför fiskehoddorna kålsenap (Erucastrum gallicum), men den kvävdes av påkastad flintsten och har inte setts de senaste åren. Egendomligt nog har den funnit en fristad på den nya, närbelägna ön Pepparholm i Öresund. Kvar i Klagshamns hamn finns sträv ambrosia (Ambrosia psilostachya) vid nordöstra hörnet ungefär oförändrat. Öster om hoddorna i klippt gräs växer rosettjungfrulin (Polygala amarella) och östkustarv (Cerastium subtetrandrum). Vidare österut finns en alvarliknande mark med småväxta ängsnycklar (Dactylorhiza incarnata) och ännu mindre småtörel (Euphorbia exigua). Sydväst om den gamla fabriken, där ridklubben nu håller till, är ett sandigt område med bl.a. hedblomster (Helichrysum arenarium). Det sanka partiet ner mot lertagsdammen har en fin flora med t.ex. strandtåg (Juncus maritimus), som vi fann 1984 efter att ha sökt den överallt från Ljunghusen och norrut. Både den och den vackra kärrknipproten (Epipactis palustris) har ökat sedan 1984, där de växer bland vass (Phragmites australis) och segstarr (Carex extensa) men det sanka området är ömtåligt och måste få slippa onödigt tramp av framförallt hästar. Norr om fabriken och vägen finns en fuktmark med många fina växter, som ofta förevisas vid exkursioner, främst ängsnycklar (Dactylorhiza incarnata) men också vippstarr (Carex paniculata), blankstarr (Carex otrubae) och hybriden mellan dessa, krissla (Inula salicina), darrgräs (Briza media) och jättestarr (Carex riparia). Blomvass (Butomus umbellatus), som jag såg 1984 inklämd bland andra växter i ett igenväxande dike, tycks ha försvunnit. Litet längre åt nordost brukar man se tvåblad (Listera ovata), borstsenap (Sisymbrium loeselii), ryssgubbe (Bunias orientalis) och den sällsynta luddstarren (Carex tomentosa). Luddstarren verkar ha det svårt bland hagtorn och människor. För några år sedan blev jag glatt överraskad, när jag hittade luddstarr på en ny plats, nämligen Limhamns skjutbana. Cirka 50 meter öster om tavla 18 i och vid dike i gräsmarken fanns luddstarren spridd och finns fortfarande kvar. Strandängarna norr om cykelvägen innehåller ännu en intressant flora med strandrödtoppa (Odontites litoralis), saltmålla (Atriplex pedunculata), ormax (Parapholis strigosa) och strandnål (Bupleurum tenuissimum) medan sumpgentianan (Gentianella uliginosa) är mera osäker. 3

4 Inne bland hagtorn och Salix-arter öster om fabriken finns skogsknipprot (Epipactis helleborine) och vid stranden söder om växer dansk iris (Iris spuria) och strandskräppa (Rumex maritimus) såg jag en enda blomma av praktnejlika (Dianthus superbus) norr om vägen vid den lilla dammen, där också ängsskära (Serratula tinctoria) växer. I år,2000, har björkarna kvävt den och likadant är det söder om vägen i den lilla glänta, där praktnejlika (Dianthus superbus), borstnejlika (Dianthus barbatus) och hybriden mellan dem, klintsnyltrot (Orobanche elatior) och järnört (Verbena officinalis) kunnat beskådas. Allt verkar borta. Igenväxning trolig orsak, som hotar stora delar av halvön. Vid stigen åt nordost från fabriken finns ett bestånd av backvicker (Vicia cassubica). Strax söder om stora kalkbrottet finns en igenväxande gräsmark, där hästarna för en gångs skull gör nytta för växtligheten. På upptrampade stigar finns nämligen den sällsynta spjutsporren (Kickxia elatine). Norr om kalkbrottet finns en hylla i den branta sluttningen där finnoxel (Sorbus hybrida) växer. Där finns dessutom stora bestånd av kryddtimjan (Thymus vulgaris). Rosenvial (Lathyrus latifolius ssp latifolius) blommar vackert mellan träden och för ett par år sedan fann jag också gulvicker (Vicia lutea) där. På strandängarna söder om halvön och i diken kan man möta dikesskräppa (Rumex conglomeratus), som har blivit ovanligare. Klagshamnsudden med omnejd innehåller så många sällsynta och intressanta växter att den är värd att bevara som fint naturområde. Den bör inte asfalteras eller utsättas för alltför hårt slitage men inte heller tillåtas växa igen så att sällsynta och konkurrenssvaga växter dör ut. Dynan. Ön Dynan, 1,5 km söder om Klagshamns udde och cirka 700 meter västerut från stranden vid Sjötorp är den nordligaste i en serie öar från Hammars näs till Klagshamn. Dynan är 250 x 100 meter, ganska låg men med en högre sandvall på västsidan. Dynan har inventerats ett flertal gånger sedan 1930-talet, men någon noggrann inventering tycks inte ha gjorts sedan John Krafts och mitt besök där 30/ Den 13/ gjorde jag i sällskap med Sven-Eric Johansson en ny genomsökning av ön. Vissa delar, speciellt i öster och norr är täckta av vass. Större delen har relativt högväxt vegetation med mållor, kvickrot (Elytrigia repens), åkertistel (Cirsium arvense) och kråkvicker (Vicia cracca). Några kraftiga bestånd av vresros (Rosa rugosa) finns i den norra delen. Rödtoppa (Odontites vulgaris) och strandmalört (Seriphidium maritimum) är rikliga. Ett stort låglänt område i mitten av ön är nästan kalt, ibland vattenfyllt, och omges av saltört (Suaeda maritima), glasört (Salicornia europaea), saltnarv (Spergularia marina) och havsnarv (Spergularia media). Revigt saltgräs finns både här och vid den låga östra stranden, där inte vassen härskar. Vi fann cirka 80 arter (varav 11 nya) vilket är det högsta hittills trots igenväxning med bl.a. vass, kvickrot och vresros. Alla tidigare inventerare: Nils Dahlbeck 1938 (28 arter), Otto Gertz 2 gånger 1946 (76 arter), Jan Ericsson (75 arter) och John Kraft 1984 (51 arter) har rapporterat havssälting (Triglochin maritimum). Denna kunde vi inte finna. Däremot fann jag till min stora överraskning kärrsälting (Triglochin palustris) bland saltört och glasört. Strandnål (Bupleurum tenuissimum) var endast sedd av Ericsson men återfanns nu. För kontroll vadade jag åter ut till Dynan 10/ Ingen havssälting stod att finna. Däremot hade strandnålen hunnit långt. Nästan alla exemplar hade frukter, endast någon 4

5 enstaka blommade fortfarande. Flikmållorna (Atriplex hastata) var kraftiga och intensivt rödfärgade liksom saltörten. Gertz skriver att ön ej betas, men av artlistan framgår att vegetationen måste ha sett ut på ett annat sätt än nu. Både Gertz och Dahlbeck nämner marrisp (Limonium vulgare) och ormax (Parapholis strigosa), något som verkar otänkbart i dag. Dahlbeck säger inte något om bete, men vid hans besök kan det inte ha gått lång tid sedan betet upphörde. Arter, som vi inte kunde finna, var t.ex. glesstarr (Carex distans), segstarr (Carex extensa) och ekorrkorn (Hordeum jubatum). En Iris-art sågs 1946 av Gertz. Vilken? Han har också rapporterat Iris sp från Måkläppen. Man undrar med John Kraft vem som såg dansk iris (Iris spuria) först i Sverige... Risk finns att vass och vresros breder ut sig över Dynan alltmer. Gässens bete räcker inte och man skulle önska besök av de kor, som John Kraft fotograferade vid Näsholmarna Jordbrukslandskapet. Den åkermark, som finns i Malmö, är oftast så "välskött" att det inte finns mycket plats för vilda växter. Många gamla åkerogräs är i dag utrotade eller sällsynta. Vissa missar i besprutningen ger kornvallmo (Papaver rhoeas) och blåklint (Centaurea cyanus) chans att lysa upp fälten. Kryper man närmare ser man ofta trädgårdsveronika (Veronica persica) och murgrönsveronika (Veronica hederifolia). Baldersbrå (Tripleurospermum perforatum) och vildpalsternacka (Pastinaca sativa var sylvestris) är också vanliga. Vid Bunkeflo kyrka kantas en hästhage av vit kattost (Malva pusilla) och i Naffentorp växer fodervallört (Symphytum asperum) vid ett dike, båda ganska ovanliga. Vid inventering av området för Öresundsbrons landanslutning fann jag i Lockarp ålandsrot (Inula helenium), hjärtstilla (Leonurus cardiaca) och väggört (Parietaria officinalis). Växtplatsen var nära gamla Ohlssons Enke och hur dessa ovanliga arter kommit dit vet man inte. Alla försvann tyvärr när järnvägen breddades nyligen trots att jag hade berättat om fyndplatsen. Backlandskapet. En liten del av det skånska backlandskapet når in i Malmö kommun. Några intressanta botaniska lokaler finns såsom Borrebacke öster om Klagshamn. Här växer så sällsynta arter som klintsnyltrot (Orobanche elatior), spjutsporre (Kickxia elatine), småtörel (Euphorbia exigua), ljungsnärja (Cuscuta epithymum var. epithymum) och sammetsbockroten, svart bockrot (Pimpinella saxigraga ssp Nitra), som bara finns i ett begränsat område söder om Malmö. Borrebacke är nog inte känd av så många men är ett fint exkursionsmål, lättillgängligt och innehållsrikt i förhållande till storleken. Ett av våra allra bästa utflyktsmål "Lilla smörstack" vid Arrige har tyvärr mist några av sina rariteter. Orkidéerna krutbrännare (Orchis ustulata) och grönkulla (Coeloglossum viride) försvann på obekant sätt 1978, troligen uppgrävda. För grönkullans del var det Skånes sista lokal och även krutbrännare är en sällsynthet i Skåne. Dessutom var de inte av samma typ, som man ser i de delar av Sverige, där de är vanliga. Krutbrännaren blommade senare än på Öland och hade en högre stängel med mindre och mera pyramidal (Salepsrotliknande) blomställning. Grönkullan var mer bladig och gulgrön än de ofta rödanlupna och mera småbladiga man ser i fjällen eller på Öland. 5

6 På "Lilla smörstack" finns dock backklöver (Trifolium montanum) och solvända (Helianthemum nummularium) fortfarande. Tvärs över samma betesmark mot väster är en vacker backsippesluttning (Anemone pulsatilla), där det i år också växte jättesporre (Linaria genistifolia). Längst ner mot vägen fann jag för en del år sedan knölgröe (Poa bulbosa), som är ovanlig i västra Skåne. I östra delen av Malmö vid Segeå på gränsen mot Svedala kommun finns en betad dalgång med rik vegetation, både torräng och rikkärr. Orkidéer som ängsnycklar (Dactylorhiza incarnata) och majnycklar (Dactylorhiza majalis) tillsammans med rikkärrsarter som näbbstarr (Carex lepidocarpa ssp lepidocarpa), småvänderot(valeriana dioica), slåtterblomma (Parnassia palustris) och tätört (Pinguicula vulgaris) i den fuktiga delen ersätts på de torra sluttningarna av slåttergubbe (Arnica montana), brudbröd (Filipendula vulgaris), mandelblomma (Saxifraga granulata), darrgräs (Briza media) och många andra. En liten pärla, som ligger undanskymd men dock inom nära räckhåll för en stor stads befolkning. Staden och parkerna. Malmös parker är välskötta och utrymmet för vilda växter är begränsat. I Pildammsparken finns sedan många år skogsknipprot (Epipactis helleborine) och Slottsparken har vildtulpan (Tulipa sylvestris). Andra vilda växter är ofta s.k. ogräs såsom veronikor, maskrosor, tusensköna och liknande. Bulltoftaparken är mest gräsmattor och buskage men hyser bl.a. bitterfibbla (Picris hieracioides), som är ovanlig i Malmötrakten. Dessutom finns några vattenväxter i Risebergabäcken och i en damm, t.ex. svärdslilja (Iris pseudacorus), storigelknopp (Sparganium erectum), sumpskräppa (Rumex palustris) och dikesskräppa (Rumex conglomeratus). Parken är annars mer intressant för motionärer än botanister. En dam ringde och sade att i hennes koloni vid Hammars park växte skorem (Corrigiola litoralis). Jag tvivlade och trodde mest på trampört men cyklade dit och fann visserligen ingen skorem men portlak (Portulaca oleracea ssp oleracea), som var ny för mig i Malmöområdet. Husie mosse har delvis förvandlats till sjö och där har man planterat en del växter. Bland den ursprungliga vegetationen finns ett bestånd av ängsnycklar (Dactylorhiza incarnata) och några få exemplar av majnycklar (Dactylorhiza majalis). Vid Risebergabäcken vid den nya sjöns norra ände finns fortfarande den, som man trodde redan på 1950-talet försvunna, kärrjohannesörten (Hypericum tetrapterum). Litet längre åt sydväst vid en liten damm upptäckte jag häromåret kotula (Cotula coronopifolia), som jag kände igen från Tyborön i Jylland. Den var helt ny och oväntad. Hur den kommit dit vet vi inte. Den finns kvar men är hårt trängd av andra kraftigare växter. Vanliga ogräs i stadsbebyggelsen är vildkorn (Hordeum murinum) och gatkrassing (Lepidium ruderale), som man ofta ser i rännstenarna. I rabatter och gräsmattor finns veronikor som trädgårdsveronika (Veronica persica), murgrönsveronika (Veronica hederifolia ssp hederifolia), skuggveronika (Veronica hederifolia ssp lucorum) och fältveronika (Veronica arvensis). På senare tid har också den lilla vackert blommande trådveronikan (Veronica filiformis) börjat sprida sig och den är mycket svårutrotad för dem som inte tål blommor i gräsmattan. Längs järnvägen vid Ribersborg, på Spillepeng, i Slottsparken och många andra platser växer taggkörvel (Anthriscus caucalis), som är ovanlig utanför sydvästra Skåne. Vallarna vid Malmö museum brukar hysa stora, eleganta ulltistlar (Onopordum acanthium). 6

7 Vintergäck (Eranthis hyemalis), snödroppar (Galanthus-arter) och en del andra tidiga trädgårdsväxter finns lite här och var men även ängsvårlök (Gagea pratensis) kan ses både vid Norra Vallgatan, Limhamnsvägen, Bågskyttebanan och i Slottsparken. Kanalkanterna och museivallarna lyses ofta upp av rödmalva (Malva sylvestris). Strandkanten vid Scaniaparken och Sibbarp har vackra bestånd av strandmalört (Seriphidium maritimum) och den pepparrotssmakande bitterkrassingen (Lepidium latifolium) har blivit vanligare. När man rör i Malmöjorden dyker ofta mållor upp bl.a. den ovanliga fikonmållan (Chenopodium ficifolium). På Linnégatan - Erikslustvägen byttes jorden ut för de vackra rosorna, som brukar stå mellan körbanorna. Innan de nya rosorna kom på plats kunde man uppleva 8 olika mållor i den nya jorden, bl.a. lönnmålla (Chenopodium hybridum), fikonmålla och fiskmålla (Chenopodium polyspermum). I en rabatt på Kungsgatan kunde man 1999 se mållamarant (Amaranthus blitum). Hamnar och andra ruderatområden. Ruderatmarker kan ofta bjuda på oväntade fynd och Malmö är inget undantag. Lernacken, som nu utgör Öresundsbrons svenska landfäste, förvånade oss 1981, då vi för första gången på svenska fastlandet upptäckte kalkkrassing (Sisymbrium supinum), som annars hör hemma på Öland och Gotland. Samarbete med Storugns kalkbrott på norra Gotland kan tänkas ha fört kalkmassor med frön av kalkkrassing till Skåne. Kalkkrassing finns numera också i Limhamns kalkbrott. Andra växter av intresse där är spåtistel (Carlina vulgaris), sötvedel (Astragalus glycyphyllos), puktörne (Ononis repens), ängsnycklar (Dactylorhiza incarnata), färgreseda (Reseda luteola), ludd-dunört (Epilobium parviflorum), knutnarv (Sagina nodosa), smultronklöver (Trifolium fragiferum), kustarun (Centaurium littorale), liten ärtstarr (Carex viridula var. pulchella) och ett antal Salix-arter. På Lernacken växer också skärblad (Falcaria vulgaris), numera skyddad av ett litet staket, medan de blåsärtbuskar (Colutea arborescens), som fanns där, försvann när man rörde om i giftdeponierna. Ön i Limhamn är numera nästan fullbebyggd. Fortfarande kan man se östkustarv (Cerastium subtetrandrum) och sandsenap (Diplotaxis tenuifolia) men Malmös enda fältnarv (Sagina ciliata) har strukit med. Dess nära släkting hårnarv (Sagina micropetala), som ett tag troddes försvunnen från Sverige, har jag emellertid minst ett dussin fynd av i Malmö de senaste åren. I Scaniaparken utanför Bo01 dök klotullört (Filago vulgaris) upp 1999 och var ännu talrikare, flera hundra exemplar, i år Arten har sitt latinska namn till trots endast ett fåtal växtplatser i Sverige. Den fanns för några år sedan på järnvägsområdet vid Malmö C men tålde inte SJ:s behandling. Några exemplar av klotullörten har i år hittats i Fosie vid en gammal järnvägsbank. Vid Bassängkajen mellan Kockums och Malmö museum fann jag 1999 en växt, som jag aldrig sett i Skåne: nicktistel (Carduus nutans). Ett vackert exemplar, besett av flera botanister men nu bortstädat från rännstenen, som var växtplatsen. I hamnområdet har många nya upptäckter gjorts. Det mest remarkabla är åkerros (Rosa agrestis) i Oljehamnen 1995, andra fyndet i Sverige. Flera buskar finns och genom tillmötesgående från Statoil har den största skyddats av ett staket. Andra nyheter i närheten är sandklint (Centaurea stoebe), kvarnvicker (Vicia villosa ssp varia), gråmalva (Lavatera thuringiaca), läkekungsljus (Verbascum phlomoides), både vårtsärv (Ceratophyllum submersum) och hornsärv (Ceratophyllum demersum). Strandbräsma (Cardamine parviflora) fanns på en jordhög vid Swede Chrome men var borta nästa år. 7

8 Vanliga i området och ibland dominerande är färgreseda (Reseda luteola) och ekorrkorn (Hordeum jubatum). På refugen vid Frihamnsinfarten har några år setts sandkämpar (Plantago arenaria). Malmö Centralstation var hem för kärleksgräs (Eragrostis minor) men den täcktes med asfalt. Den finns dock numera både på Östergatan och Nobelvägen. SJ och Banverket har varit de minst positiva till mina botaniska inventeringar, varför en del arter kan ha undgått uppmärksamhet trots "tjuvtittande". Nästan alla andra både privatpersoner och myndigheter, inte minst hamnkaptenen, har varit mycket hjälpsamma. Sjölundatrakten är spännande. Bl.a. har hittats åkersyska (Stachys arvensis), ogräsdurra (Sorghum halepense) och flera Amaranthus-arter. Vid Segeå växer aklejruta (Thalictrum aquilegiifolium) och blomvass (Butomus umbellatus). Söder om ån växer lusfrö (Corispermum pallasii) vissa år rikligt, ibland hårt kaninbetat. Strax i närheten växte för ett par år sedan luddvial (Lathyrus hirsutus). När en botanist från Stockholm letade efter den fick han syn på en konstig vit sötväppling, som han kände igen från Nacka: rysk sötväppling (Melilotus wolgicus). När vi sett den och lärt känna den nya arten hittades den i Toftanäs av Sven-Eric Johansson, som inventerar den rutan. Den ryska sötväpplingen fanns rikligt också i år Intill den fanns 1999 massor av strimklöver (Trifolium striatum) och några tuvor råttsvingel (Vulpia myuros). På en fuktäng på andra sidan Toftanäsvägen blommar det vackert av stallört (Ononis spinosa ssp arvensis) och flockarun (Centaurium erythraea var erythraea), troligen insådda. Pipstäkra (Oenanthe fistulosa), som sågs 1822 av Wahlenberg och Laestadius, återfann jag för cirka 20 år sedan på strandängarna vid ringvallen längst söderut i Malmö kommun. Den är inte sedd på senare år trots efterforskning. Troligen är den alltför omtyckt av de kor, som betar där. Mellan Vaktgatan och Lagunens småbåtshamn i Limhamn har man tippat jord och trädgårdsavfall. Åtskilliga udda växter har visat sig där t.ex. hampa (Cannabis sativa), bolmört (Hyoscyamus niger), romersk riddarsporre (Consolida ajacis), ballongblomma (Nicandra physalodes), spikklubba (Datura stramonium), bägarnattskatta (Solanum physalifolium var nitidibaccatum), ricin (Ricinuc communis), hirs (Panicum miliaceum), grå kavelhirs (Setaria pumila), diverse mållor och mycket annat. Käglingeområdet. Strax väster om Käglinge by ligger ett område, som troligen är det som Linné kallade "Högste backar". Det har sedan dess varit föremål för grustäkt i flera omgångar och grusåsen har delvis blivit en ränna t.o.m. under grundvattennivån. Denna s.k. Käglinge ränna ingår i Käglinge rekreationsområde. Här finns en rik vegetation med orkidéer som tvåblad Listera 0vata), ängsnycklar ( Dactylorhiza incarnata), majnycklar (Dactylorhiza majalis) och den vackra kärrknipproten ( Epipactis palustris). Tyvärr sker alltför snabbt igenväxning och den ovanliga smalfräken (Equisetum variegatum) har inte kunnat upptäckas de senaste åren. På sluttningarna väster om rännan finns ett fint bestånd av gråmalva (Lavatera thuringiaca), som är ovanlig och har endast en växtplats till i Malmö, vid Hemsögatan i norra hamnen på en båtuppläggningsplats. 8

9 En stor del av rekreationsområdet har en trivial flora av gräs och buskar, men några fläckar finns med lite roligare arter såsom flentimotej (Phleum phleoides), brudbröd (Filipendula vulgaris), fältvädd (Scabiosa columbaria) och mandelblomma (Saxifraga granulata). Vid en damm gömmer sig den giftiga belladonna (Atropa belladonna) och i gräsmarken har den lilla ormbunken låsbräken (Botrychium lunaria) hittats. Trots igenväxning kan trevliga exkursioner fortfarande äga rum men ännu bättre blir det om någon röjning bl.a. i rännan sker och vissa gräs som knylhavre hålles efter. Utvecklingstendenser. Den vilda floran i en stor stad är stadd i ständig förändring. Fina grönområden bebygges eller asfalteras. Å andra sidan uppstår nya ruderatmarker med möjligheter för främmande arter att komma in och etablera sig. Vägbyggen, järnvägsområden och framförallt stora delar av hamnen bjuder ideligen på nytt. Våra parker ändras i takt med att träden växer. Min barndoms buskage med näktergalsång runt "Tallriken" i Pildammsparken är nu bokskog. Efterhand som staden växer omvandlas jordbruksmark till vägar, gårdsplaner etc. men också till parker och grönområden, som i bästa fall blir bättre än den hårt utnyttjade åkermarken. Synpunkter på skyddsbehov för hotade växtplatser. Det är viktigt att man tar hänsyn till värdefulla och hotade marker vid anläggande av vägar och ny bebyggelse. Å andra sidan kan man inte begära, att hårnarv (Sagina micropetala) på en liten grusfläck skall hindra all aktivitet. Man måste nog ibland acceptera att utvecklingen har sin gång. Våra finaste naturområden kan vi dock inte släppa, och då menar jag framförallt kusten söder om Lernacken, strandängarna och Klagshamnsudden. Dessa är så speciella att här kan man inte kompromissa. Klagshamnsudden bör hindras från att växa igen, och det alltför stora antalet hästar är ett problem. Finns det ingen annan plats för dem? De få fuktmarker, som finns kvar, som Segeådalen vid Toarp, Husie mosse norr om den nyanlagda sjön bör man också försöka rädda. Borrebacke och betesmarken öster om Björka gård med bl.a. "Lilla smörstack" samt Käglinge ränna med omgivning är också sådana klenoder, som inte får förstöras. Det är bättre att man håller hårt om det värdefullaste och inte ropar "vargen kommer" varje gång ett hus skall byggas. Önskvärt vore att naturkunniga och naturälskande personer kontaktades vid planläggning av nya projekt, helst representanter för både ornitologer, entomologer, herpetologer och botanister. 9

10 Malmös flora - en översiktlig beskrivning. Referenser: Areschough,F.W.C Skånes flora Andra uppl. Lund. Asker,S. Flora och vegetation i Malmö. Något om Malmötraktens botaniska utforskande. Botaniska Notiser s Dahlbeck,N Strandwiesen am sudöstlichen Öresund. Acta Phytogeogr. Suec. 18. (Ericsson, J Rapporter till Skåneflora - arkivet). Gertz,O Floran på Öresundsholmen Dynan i närheten av Klagshamn Botaniska Notiser 1947: Karlsson, T Svenska kärlväxter. Svensk Botanisk Tidskrift Volym 91 Häfte 5. Kraft, J Floran i Käglinge f.d. grustag. Lunds botaniska förenings medlemsblad s Kraft, J Floran inom Bulltofta rekreationsområde i Malmö kommun. Resultat av en botanisk inventering L.B.F.s medlemsblad 1984 s Kraft, J Falsterbohalvöns flora. Växterna vid kusten mellan Malmö och Trelleborg. Lilja, N Skånes flora. Andra uppl. Linné, C Skånska resa Rickman, H Inventering av Bunkeflo strandängar sommaren Stencil. Weimarck, H. & Weimarck, G Atlas över Skånes flora Wigforss, M. & Johansson, J.T Kalkkrassing vid Lernacken i Skåne. Svensk Bot. Tidskr. Volym 76 s 46. Wigforss, M Floran på Bunkeflo strandängar. Stencil. 10