när hon var 21 Anna-Elina Rahikainen insjuknade av cancer 1/2012 UTGES AV CANCER- ORGANISATIONERNA

Transkript

1 Syöpä 1/2012 UTGES AV CANCER- ORGANISATIONERNA cancer.fi n Också närstående behövar stöd n Livskvalitet hänger på attityden Anna-Elina Rahikainen insjuknade av cancer när hon var 21 1

2 I detta nummer 1/ Ledare Förändring innebär en möjlighet Harri Vertio 4 Också närstående behöver stöd För sinä nårstande är en döende människa inte patient Teija Riikola 8 Livskvaliteten hänger på attityden Ulla-Sisko Lehto undersöker hur människor som har haft cancer mår. Paula Launonen 12 Hur är det att få cancer som ung? Anna-Elina Rahikainen skriver hur de käns att ha Hodgkins sjukdom Anna-Elina Rahikainen Omslagsfoto och foton bredvid: Jouko Keski-Säntti Syöpä-Cancer -tidskriften utges av Cancerorganisationerna. Utkommer med sex nummer i Prenumerationspris 30 per årgång. Gratis för medlemmar. 42. årgången. ISSN Huvudredaktör: Päivi Hietanen Redaktionschef: Satu Lipponen Redaktionssekreterare: Maarit Rautio Redaktion: Caj Haglund, Sirkku Jyrkkiö, Päivi Lähteenmäki, Päivi Pakarinen, Leena Rosenberg-Ryhänen, Risto Sankila Redaktör: Jaana Ruuth, Anu Kytölä, Altti Rautalahti, Katja Repo Medicinvetenskaplig redaktör: Katja Aktan-Collan AD: Atelier GraGra/Rinne & Viitakangas Foto: Jouko Keski-Säntti, Eeva Anundi, Mikko Knuutila, Kuvatoimisto Plugi Redaktionsråd: Marja-Liisa Ala-Luopa Cancerföreningen i Satakunta, Riitta Korhonen Kymmenedalens Cancerförening, Kalevi Kiviniitty Norra Finlands Cancerförening, Marja-Liisa Kotisaari Pirkanmaan Syöpäyhdistys rf., Leila Märkjärvi Saimens Cancerförening, Auli Nevantaus Mellersta Finlands Cancerförening, Kari Ojala Sydvästra Finlands Cancerförening, Katriina Päivinen Norra Karelens Cancerförening, Leena Rosenberg-Ryhänen Cancerpatienterna i Finland, Anne Haartemo Sylva, Marjut Öster Södra Finlands Cancerförening Adress: Lilla Robertsgatan 9, Helsingfors Telefon: Fax: toimitus@cancer.fi Internet: Repro: TS-Yhtymä Ab, Helsingfors Tryckeri: Hansaprint, Åbo

3 Ledare Januari 2012 Förändring innebär en möjlighet Förändring innebär en möjlighet, är ett visdomsord som jag ibland brukar slänga fram. Det öppnar dörren och fönstren till framtiden också i Cancerorganisationernas verksamhet. Förändringar i ledningen skapar förutsättningar för nya vägval. Vi har en uppdaterad strategi för Cancerorganisationerna och hela organisationen har fört en livlig debatt om hur den ska genomföras. Arbetet fortsätter när vi får en tydligare bild av hur vår organisation ska vara uppbyggd. Gemensamma värderingar är fortfarande viktiga och det finns en gemensam överenskommelse om organisationens uppdrag. Nu gäller det att över hela linjen söka utvägar för att nå målen. Första delen av en cancerstrategi för Finland har skrivits och snart inleds arbetet med andra delen. Cancerorganisationerna har en tydlig roll och klara uppgifter i planeringen och genomförandet av strategin på nationell nivå. Att se till vårdkedjan, förbättra kommunikationen och stödja patienterna är frågor som också och i synnerhet hör till oss. Den andra delen av den nationella strategin behandlar hälsofrämjande och rehabilitering, alltså områden som Cancerorganisationerna i hög grad står för. En betydande del av sakkunskapen inom tidig diagnostik finns nämligen hos Cancerföreningen i Finland. Rentav i regeringsprogrammet finns målet att inrätta ett nationellt cancercentrum inskrivet. Cancerorganisationerna kommer självklart att ha en roll i verksamheten och kanske även i centrets struktur. Vi har en hel del mer kunskaper än tidigare om de totala kostnaderna för cancer i Finland och den senaste undersökningen ger oss möjligheten att jämföra våra kostnader med övriga Norden. Siffrorna för Europa visar att vi i Finland behandlar cancer till rimligare kostnader än de flesta andra länder och behandlingen ger utmärkta resultat. Det ingår i Cancerorganisationernas uppgift att se till att våra beslutsfattare kan förutse utvecklingen. Därför har vi tagit fram ett flertal prognoser som underlag för planeringen. För närvarande planeras återigen en kommunreform. Vi bevakar intensivt utvecklingen eftersom alla människor i hela landet måste ha möjligheter att få god vård på lika villkor och dessutom möjligheter att anlita Cancerorganisationernas tjänster. Vi behöver alltså ett nätverk med aktörer över hela landet som samarbetar friktionsfritt med hälso- och sjukvården. I ett läge av krisstämningar hoppas man att Cancerorganisationerna ska få behålla sin stabilitet. Människor måste kunna lita på att de kan få information, hopp och stöd trots att ekonomin hostar och sjukdomar ställer till med stora problem. Forskarna måste kunna lita på att svängningarna i världsekonomin inte sätter grunden för cancerforskningen i gungning. Cancerstiftelsen har upprättat en kalkyl för stödet till forskningen med målet att den basala nivån på forskningen ska kunna bibehållas. Folk stöder Cancerorganisationerna på allt fler sätt och vi måste visa att vi är värda förtroendet. Jag vill tacka alla medlemmar i Cancerorganisationerna för möjligheten att arbeta i den här unika miljön de åtta senaste åren som generalsekreterare och i sju år före det som överläkare. Foto: Jouko Keski-Säntti Harri Vertio Generalsekreterare 3

4 Också närstående behöver stöd 4 r

5 För sina närstående är en döende människa inte patient. Det är en pappa, en mamma, ett barn, ett syskon eller en vän som man snart kommer att förlora för all evighet. Vård i livets slutskede innebär inte bara stor sorg. Det r är också ansvar, blandade känslor, smärta och tryck från omgivningen. Text Teija Riikola n Foto PLUGI Rädslan och ångesten infinner sig med cancerdiagnosen och en lång väntan inleds med vården i livets slutskede. Det är dags för vård i livets slutskede när behandlingen inte längre botar eller bromsar upp sjukdomsförloppet. Senast då får anhöriga eller vänner en starkare roll. De stöttar, de är diplomater, de förmedlar information och de tar hand om praktiska problem. Alla närstående vill göra allt rätt när de tar hand om en anhörig som närmar sig livets slutpunkt. Men vad är rätt? Allt blir inte alltid som det står i böckerna. Omständigheter, värderingar, religiösa frågor och släktband är så individuella och så oerhört olika. Det går inte att ge entydiga råd och som närstående känner man sig ofta bottenlöst ensam. Som om man var den första människan i världen som utsätts för detta. Dela på ansvaret Man har mer kraft över för den sista stunden om man delar ansvar för de praktiska frågorna med någon annan. Inte minst vid vård i hemmet måste de närstående ta hand om vårdrutiner som symtomlindrande medicinering och smärtstillande behandling. Starka smärtstillande medel ges ofta som vätska och man Alla närstående vill göra allt rätt när de tar hand om en anhörig som närmar sig livets slutpunkt. Men vad är rätt? måste vara extra noga med doseringen. Det är ett stort ansvar. När vården i livets slutskede ges hemma, är det bra att samla stödtrupper omkring sig. Ta alltså hjälp av hemsjukhuset eller en sjuksköterska åtminstone några timmar i veckan. Ibland är man tvungen att sköta egna ärenden och det känns inte bra att lämna den döende ensam oberoende av om han eller hon får vård hemma eller på hospis. Tänk alltså på att komma överens med någon eller några i god tid om avlastning och lägg fram sche5

6 Det hjälpar att besöka graven, tända ett ljus, be, lyssna pä musik, läsa en bok, se en film och har engna ritualer. mat på en synlig plats. När den döende blir svagare, är allt mycket känslosamt och det kan vara svårt att prata om praktiska frågor. Medicineringen kan ibland ändras varje vecka eller kanske varje dag. För bok över justeringarna och låt informationen ligga framme. Det är viktigt för att doserna av smärtlindrande mediciner inte ska överskridas. Budbärare och diplomat Också vid långt framskriden sjukdom är cancersjuka i god kondition länge tack vare våra moderna behandlingsmetoder. Arbetskamraterna ser inte nödvändigtvis sjukdomen. Släktingar och vänner som inte bor i närheten förstår inte alltid hur allvarligt läget är. Ibland vill den sjuke själv inte ställa till med besvär för de som bor långt borta. Han eller hon försöker kanske undvika att träffas och ger en alltför positiv bild av situationen på Facebook eller på e-posten. Vem ska ta på sig ansvaret för att berätta? När ska man berätta och för vem? Sviker jag den döendes förtroende om jag säger hur det är trots att han eller hon inte vill säga sanningen? Har vänner och arbetskamrater rätt att få veta hur allvarligt det är? Det finns inget svar på frågorna som är det enda rätta. Man måste diskutera dem någon förtrogen eller anhörig. Du kan få hjälp och styrka av att prata med någon terapeut med tystnadsplikt om du funderar på så konfliktfyllda eller konfidentiella frågor att det inte går att prata med anhöriga om dem. Sista andetaget De sista dagarna kan det förekomma förvirrande, överraskande och sårande situationer. Kanske den döende vill ha någon vid sin sida som inte har stått honom eller henne särskilt nära. I stället får de nära och kära träda tillbaka. Den döendes beteende kan 6 bero på att det är lättare att gå med någon vid sin sida som är lugn och sansad än när där finns någon som är i stor sorg. Det kan hända att man förväntar sig försoning, förklaring, känsloutbrott eller avsked om relationen med den döende har varit konfliktfylld eller om det finns ouppklarade frågor. Man kanske förväntar sig att den döende ska be om förlåtelse, uppleva en religiös väckelse, inse något som tidigare har varit en blind punkt eller få frid i själen. Man vill att bortgången ska vara fri från smärta och att alla nära och kära ska få vara samlade runt omkring. Men slutet kan komma överraskande. Den sjuke kan ha mått bra länge och blir plötsligt sämre. Då kan döden komma snabbt utan föregående tecken, i sömnen eller just i det ögonblicket då en vårdare är där. Om du tror att den döende har ouppklarade frågor, kan du försöka prata om dem så länge han eller hon fortfarande mår bra. Men du måste acceptera att den döende kanske inte vill prata. Efter döden Döden kommer alltid som en chock och det går inte att förbereda sig. Det är individuellt hur man reagerar känslomässigt efter den första chocken och förlamningen. Begravningen är ett viktigt led i sorgen, men bara en del av den. Sorgen kommer i vågor. Det är en lång process med ett myller av känslor. Dessutom kan de som deltagit i vården i slutskedet vara utmattade och uppleva att de först nu kan låta känslorna välla fram. Man kan bara komma över sorgen genom att själv sörja. Det hjälper att besöka graven, tända ett ljus, be, lyssna på musik, läsa en bok, se en film och ha egna ritualer. Ändå kan det vara bra att allt emellanåt försöka sörja tillsammans med någon annan. Sorg tar tid, men efteråt kan du fortsätta leva både klokare och starkare. n

7 7

8 Livskvaliteten hänger på attityden Väv in cancer till en rand i livets trasmatta. Text paula launonen n Foto jouko keski-säntti 8

9 uulla-sisko Lehto, specialforskare på Institutet för hälsa och välfärd, leder ett projekt som undersöker hur människor som haft cancer mår. Redan när hon studerade psykologi var hon intresserad av psykets roll för tillfrisknandet. I sin doktorsavhandling på 1990-talet undersökte hon stresshantering hos sjuka och betydelsen av socialt stöd. Varje sjukdomsfall är unikt och alla reagerar vi på vårt eget sätt, Projektet består av flera delstudier där man undersöker de psykiska konsekvenserna av lymfom, bröst- säger Ulla-Sisko Lehto. cancer, prostatacancer och hudcancer i olika stadier av sjukdomen och tillfrisknandet. Förtroende och nätverk Just nu utreder Ulla-Sisko Lehto vilken roll socialt kapital spelar för cancersjuka. Flera hundra patienter på cancerkliniken vid Uleåborgs universitetssjukhus deltar i studien. I det sociala kapitalet ingår förtroende, interaktion och mänskliga relationer. Begreppet avser alla de sociala resurser som individen får i sin omgivning. I Uleåborg tar vi reda på vilket socialt kapital cancersjuka har och hur det ändras med åren. Oron kvarstår Ulla-Sisko Lehto understryker att fokus sätts på människor som någon gång har haft cancer. I slutet av 2011 var det personer i Finland. Cancer har inte på länge varit någon dödsdom utan en sjukdom som kan behandlas. Typiskt för cancer är att man aldrig kommer ifrån sjukdomen helt och hållet inte ens när man blivit frisk. När kontrollerna är slut blir man påmind om sin egen kris när någon granne, arbetskamrat eller vän råkar bli sjuk. Oron finns där resten av livet. Stresskurvan stiger så fort det kommer något som påminner om cancer. En vecka före kontrollerna är den oftast högst. Med åren sjunker kurvan och blir jämnare, men den försvinner aldrig helt. 9

10 I synnerhet medelålders människor och äldre tycker att de har en del andra bekymmer också. Sjukdomen går liksom i samma veva. Andra bekymmer Efter diagnosen blir cancer en del av vardagen för de flesta, en rand i livets trasmatta. Sjukdomen är ett orosmoment bland många andra, inte det största och mest akuta. Ju äldre man är när man blir sjuk desto mer sannolikt är det att det finns andra sjukdomar i bakgrunden, kanske rentav en annan cancersjukdom. I synnerhet medelålders människor och ännu äldre tycker att de har andra bekymmer också. Sjukdomen klaras av lite vid sidan av allt annat. Till exempel en partner med hälsoproblem, barns och barnbarns motgångar, mögel i lägenheten, uppsägningshot på jobbet, nära vänners död eller skilsmässa kan ge mycket större ångest än cancer som övervunnits med effektiv behandling. Normal vardag räddningen A och O är att inte låta cancern få övertaget. Tar man på sig rollen som patient, blir man apatisk. Det leder heller ingen vart att sitta och grunna, understryker Ulla-Sisko Lehto. Dagens praxis är att cancersjuka återvänder till jobbet så snabbt som möjligt efter diagnosen. De är borta från jobbet bara för behandlingarna. Normal vardag är den bästa terapin, säger hon. Arbete och familj ger kraft, likaså fritidssysselsättningar. För många är en allvarlig sjukdom en drivkraft som får dem att börja med nya aktiviteter eller återuppta intressen från ungdomsåren. Prata av dig Det är inte så trevligt att drabbas av håravfall, svullnad, bröstamputation, urininkontinens eller liknande Må bra, våga leva för fullt Med din attityd kan du påverka hur du klarar av olika stadier av sjukdom och tillfrisknande. Njut av dina fritidsintressen och vänner. Däm inte upp dina känslor. Försök inte vara piggare än du är. Skriv en lista över saker som inte har förändras av din cancer. Rita upp en livslinje där du placerar motgångar, framgångar och höjdpunkter i ditt liv. Fundera hur du har påverkats av förluster. Vad har känts mest? Vad kan du fortfarande få ut av livet? 10

11 Ulla-Sisko Lehto har sett att en allvarlig sjukdom kan vara drivkraften för att börja med en ny aktivitet eller återuppta intressen från ungdomsåren. biverkningar efter de tuffa behandlingarna. För unga kan det kännas hårt att förlora sexlusten, men kanske inte lika svårt för äldre som inte haft sex på länge. Människor är så olika och har så olika behov. Den psykiska bördan varierar också beroende på var man befinner sig i livscykeln när cancern slår till. Varje sjukdomsfall är unikt och alla reagerar vi på vårt eget sätt. Men det gäller att inte trycka ner ens de hemskaste känslorna under ytan. Ulla-Sisko Lehto säger att det lönar sig att prata öppet om sin ilska, frustration, bitterhet och rädsla. Olika ord, samma sak Det är lyckligt om man kan prata uppriktigt om sina känslor. Att avreagera sig på andra är en lika dålig lösning som att bita ihop och snällt försöka anpassa sig. Det går att prata konstruktivt hur dystra tankar man än har. Det gäller bara att hitta rätt tillfälle och rätt människor. Stöd från nära och kära är viktigt för både män och kvinnor. Skillnaderna mellan kvinnor och män kommer fram i det sociala umgänget. Kvinnor är bättre på att bilda nätverk och hitta stöd, säger hon. Nätverkandet yttrar sig olika. Kvinnor är bästisar. De shoppar och går ut tillsammans. Män spelar innebandy och fotboll tillsammans. Trots att det ytligt sett finns skillnader innehåller samspelet samma element både bland kvinnor och bland män. Män och kvinnor kan vara lika öppna och förtroendefulla, trots att män har en tuff ton när de pratar om sina kompisar och kvinnor är hjärtliga i tonen. n 11

12 Hur är det att få cancer som ung? i I Finland insjuknar uppskattningsvis 340 unga i åldrarna år varje år i cancer. Text anna-elina rahikainen n Foto Jouko Keski-Säntti I januari 2008 fick jag veta att jag hade spridd Hodgkins sjukdom, alltså lymfkörtelcancer. Jag var 21 år och hade flyttat hemifrån för att studera i en annan stad. Vardagen bestod av studier och en kommande resa till Ecuador. Framtiden såg ljus ut och var full av stora planer och drömmar. Diagnosen, en allvarlig sjukdom, var en chock men samtidigt en stor lättnad. För jag hade en tid känt att allt inte stod rätt till och nu fick jag äntligen en förklaring till den konstiga känslan. Jag hade länge haft hemsk klåda och till en början tyckte inte läkarna att det var så allvarligt. Dessutom var jag fruktansvärt trött, svettades om nätterna, hade lite feber, gick ner i vikt och till sist förstorades lymfkörtlarna på halsen. Så småningom blev det klart hur allvarligt det var. Som alla unga sökte jag information på webben. Jag hittade flera diskussionsforum och upptäckte Cancerorganisationernas webbplats där det fanns information av varierande kvalitet. Men det var viktigt att släcka kunskapstörsten eftersom det hjälpte mig att hantera den första förvirringen. Redan innan jag fick den slutliga diagnosen var jag ganska säker på att 12

13 13

14 mina symtom berodde på cancer. Därför var jag på sätt och vis psykiskt förberedd på det värsta så cancerdiagnosen kom inte som någon fullständig överraskning. Ändrade framtidsplaner Många unga med cancer tar en paus från studierna eller trappar åtminstone ner och koncentrerar sig på sitt nya mål att bli frisk. Också jag bestämde mig för att få lite distans till studierna och flyttade tillbaka hem till mamma för att ha nära till hjälp. Det var inte lätt att återvända till barndomslandskapen och att i viss mån regrediera och bli ett hjälpbehövande barn på nytt. Jag hade hunnit lära mig att klara av allt själv. Så det var svårt att acceptera att jag plötsligt var svag och inte orkade utan hjälp utifrån. Jag bestämde mig för att ha en positiv attityd och att kämpa för jag ville övervinna sjukdomen som kommit i min väg. Jag hade ju mycket liv kvar att leva. Under behandlingen konfronterades jag med vardagen på avdelningarna. De flesta patienter var mycket äldre än jag och i en helt annan livssituation. Ibland önskade jag att det hade funnits någon annan i samma ålder och i samma situation. Då hade jag kanske inte framstått som så konstig i sammanhanget. Jag har alltid ansett att inre skönhet är viktigare än yttre företräden. Ändå kändes det svårt när håret föll av, ögonbrynen och ögonfransarna försvann och jag rasade i vikt av behandlingarna. Jag lärde mig aldrig använda peruk och hade i stället duk eller mössa på huvudet. Det var inte den yttre förändringen som kände svårast utan det som sjukdomen gjorde med min aktivitet och mina sociala kontakter. Innan jag blev sjuk var jag mycket aktiv och hade en massa intressen utanför studierna. Men mitt aktiva och sociala liv försvann och jag slutade med alla fritidsintressen. Ibland var det svårt att träffa kompisarna på grund av de långa behandlingarna och infektionsrisken. Och det fanns dagar då jag helt enkelt inte orkade träffa någon. Nära relationer påverkas mycket av cancer och det är tungt för familjen att stå bredvid och följa kampen mot cancer. Också jag oroade mig för hur mina nära och kära skulle orka. Cancer är ett ord som kan få en del vänner och bekanta att ta avstånd eftersom de kanske inte längre vågar komma nära. Jag önskade så att folk skulle se mig som jag var förr och inte bara associera mig till cancer. En allvarlig sjukdom kan ibland överraskande nog avslöja vem som är ens verkliga vänner och vem som står kvar vid din sida. Anna-Elina Rahikainen har blivit modigare och kan leva mer för stunden, och lita på att livet bär framåt trots motgångar. 14

15 Varför just jag? Av och till retade jag upp mig på att folk orkade hålla på och klaga över småsaker. Jag funderade också över varför just jag blev sjuk jag som nästan aldrig hade varit sjuk, levde och åt hälsosamt och hade varit fysiskt aktiv i hela mitt liv. Det kändes orättvist att se hur andra skyndade framåt i sina liv trots att de levde ohälsosammare. Jag fick en känsla av att alla år i livet och allt jag hade gjort rann ner i slasken. Stödet från mina närmaste och läkarna i kampen mot sjukdomen var mycket viktigt. Prognoserna var inte alltid till så stor tröst. Statistiken sa förstås att åttio procent blir friska, men då återstod det två tiondelar som inte klarar sig. Tänk om jag hör till dem som förlorar? Det kan vara en oväntad kraftkälla et gå igenom sjukdom och bearbeta känslor kring den. För tog jag hälsa för givet och funderade för mycket på oväsentligheter. Svår återgång till vardagen Sjukdom för med sig en massa osäkerhetsfaktorer. Det primära målet är förstås att bi frisk, men ändå måste man räkna med att det kan tillstöta en massa svårigheter. För mig blev den största chocken att cancern återkom redan innan de inplanerade behandlingarna var slut. Och det blev inte precis lättare av att behandlingen blev lidande på grund av läkarbristen på sjukhuset och att jag felbehandlades. I det ögonblicket kändes det som om marken rämnade under fötterna. Mina minnesbilder från den tiden är suddiga och fulla av förtvivlan. Första gången under sjukdomen överfölls jag av tanken om jag över huvud taget kommer att klara mig och om jag kommer att ha kraft att kämpa emot. De nya behandlingarna skulle bi ännu tuffare och till sist skulle jag få genomgå autolog stamcellstransplantation. Det var ingen lätt tid att ligga så länge på sjukhus eller att vara isolerad och få en massa infektioner efter transplantationen. Stamcellstransplantationen förde med sig vissa restriktioner. Det tog lång tid att återhämta sig eftersom jag hade fått cytostatika och strålbehandling i ett och ett halvt år i ett kör. Ett år efter behandlingarna var mina blodvärden fortfarande låga. Därför kunde jag inte vistas på ställen där det fanns mycket folk och jag var alltför svag för att fortsätta studera. Rent psykiskt inföll den svåraste perioden lite överraskande efter att behandlingarna var slut. I ett och ett halvt år hade jag koncentrerat all kraft på att klara av behandlingarna. När de sedan var över fick jag tid att fundera lite mer över mig själv och allt jag hade varit med om. Jag hade mycket blandade känslor. Ska jag alltså vara frisk och fortsätta leva? Jag hade ingen aning vartåt jag skulle navigera i livet och vem den konstiga figuren i spegeln var mager som ett skelett och med kalt huvud. Jag hade förlorat identiteten. Förstås var jag glad över att ha överlevt men jag kände mig vilsen. Jag var så trött av allt att jag inte orkade intressera mig för något och jag kände mig helt utanför. Det fanns inget mål i livet. Jag var ängslig för att inte klara mig och jag var livrädd för de kommande kontrollerna. När man minst anar det kan man få hjälp med att bearbeta känslorna efter behandlingen. Jag upptäckte nämligen att det gjorde mig gott att ströva omkring i naturen, lyssna på musik och odla humor. På en anpassningskurs som Sylva ordnade lärde jag mig att få styr på mina tankar. Så småningom såg jag en ny utväg i mitt liv och framtiden verkade ljusare i takt med att jag återfick livslusten. För mig har det betytt mycket att vara aktiv i Sylva och få stöd där. Därför tycker jag det är viktigt att hjälpa barn och unga i samma situation genom att ställa upp som stödperson. Funderingarna kring vad man vill med sitt liv kan påverka valet av yrke. Så gick det för mig. Utan mina egna erfarenheter hade jag antagligen aldrig börjat studera till ergoterapeut. Trots att de tunga behandlingarna har gett en del komplikationer, har jag lärt mig acceptera och leva 15

16 med tanken att kroppen inte längre kan prestera lika bra som före sjukdomen. När är man tillräckligt frisk? Jag får ofta frågan om jag är frisk nu. Själv tycker jag aldrig mer att jag är helt frisk. Det är svårt att definiera hälsa, tycker jag. För mig betyder hälsa snarast ett genomgripande tillstånd av välbefinnande. När jag inte känner smärta, klarar jag av vardagen och kan delta i viktiga aktiviteter. Då kan jag säga att jag mår bra har god hälsa. Cancern kommer alltid att vara en del av mig, som en livspartner ungefär. Men det behöver inte betyda att livet slutar vara bra och meningsfullt för det. Den som har cancer är inte lika med sin cancer. Det kan vara en oväntad kraftkälla att gå igenom sjukdom och bearbeta känslor kring den. Förr tog jag hälsa för givet och funderade för mycket på oväsentligheter. Dessutom var jag prestationsinriktad och lättstressad. Tack vare cancern har jag lärt mig se världen ur ett annat perspektiv och uppskatta livet på ett helt nytt sätt. Jag värdesätter små och enkla ting mycket mer än förr och tycker om att bara vara hemma. Dessutom har jag blivit modigare och kan leva mer för stunden, och lita på att livet bär framåt trots motgångar. Man vågar kasta sig in i livet och vara sig själv, när man som jag har varit tvungen att konfronteras med sin rädsla tidigt i livet och varit nära döden. Det skulle jag gärna unna många andra, utan cancer och oberoende av ålder. n Skribenten Anna-Elina Rahikainen är stödperson i Sylva rf. Hon har fått hjälp av Riikka Viitanen, också hon stödperson, med att skriva artikeln. Riikka Viitanen fick Hodgkins lymfom när hon var 21. Det har gått två och ett halvt år sedan Anna-Elina och nästan fem år sedan Riikka fick sina behandlingar. Servicekort Jag vill bli medlem. Namn Adress Jag är svenskspråkig och vill ha tidskriften. Adressförändringar: Namn Medlemsnummer Från tidskriftens baksida, alla numrena ovanför namnet. Gammal adress Nytt namn Ny adress Cancerföreningen i Finland Kod Svarförsändelse BLI MEDLEM Du får en högklassig tidskrift samtidigt som du stöder kampen mot cancer. För medlemsavgiften får du Syöpä-Cancer tidskriften, som utkommer sex gånger om året. Medlemskap berättigar till vårddagsersättning om 2-5 euro, ifall medlemmen ifråga är hänvisad till sjukhusvård på grund av cancersjukdom. Medlems- och patientförmånerna varierar från förening till förening. Förmånerna kan utgöras t.ex. av rabatt på Cancerorganisationens poliklinik, rabatt i simhallen, förmånliga medlemsresor arrangerade av föreningen, föreningens egen informationstidning etc. Var vänlig kontakta respektiva förening. Birkalands Cancerförening Cancerföreningen i Finland Cancerföreningen i Satakunta Cancerpatienterna i Finland Finlands Kolorektalcancerförening Finlands mun- och halscancerpatienter Finlands prostatacancerförening Kymmenedalens Cancerförening Mellersta Finlands Cancerförening Norra Finlands Cancerförening Norra Karelens Cancerförening Norra Savolax Cancerförening Saimens Cancerförening Sydvästra Finlands Cancerförening SYLVA Södra Finlands Cancerförening Ålands Cancerförening Österbottens Cancerförening Prenumera Syöpä-Cancer -tidskriften Mottagaren betalar portot 16