Manuskript inför publicering. Får ej spridas eller kopieras utan angivande av källa.

Transkript

1 Författare: Eva Kjellberg BUP Gällivare sjukhus Telefon: Manuskript inför publicering. Får ej spridas eller kopieras utan angivande av källa. FÖRORD Detta är en sammanställning av ett forskningsprojekt, retrospektiv och prospektiv studie av verksamheten vid en barn- och ungdomspsykiatrisk klinik, som genomförts vid BUPkliniken Gällivare sjukhus. Projektet har genomförts i traditionen PAR, participatory action research, eller översatt: deltagande aktionsforskning, vilket innebär att forskarna forskar på sitt eget vardagsarbete vilket i sin tur innebär att resultatet kontinuerligt återförs till och integreras på den arbetsplats där forskningen försiggår. Vi har under lång tid utvecklat barnpsykiatriska samverkansmodeller för den psykosocialt tungt belastade grupp som enligt den nationella och lokala handlingsplanen skall prioriteras. Vi har inga väntelistor och mycket få/så gott som inga patienter behöver remitteras för vård utanför enheten. Vår hypotes har varit att vårt arbetssätt stärker familjer och samarbetspartner att själva lösa sina problem i ett tidigt skede. Med detta projekt ville vi ytterligare vidga familjernas 1

2 delaktighet genom att invitera dem att tillsammans med oss utvärdera vårt gemensamma arbete och därmed tillsammans med oss vidareutveckla teori och praktik. Vi planerade att göra en noggrann undersökning av några centrala delar av BUP:s verksamhet, för att på det sättet kunna se om vår hypotes var hållbar. Projektet har fått stöd av Norrbottens Läns Landstings FoU-, forsknings-och-utvecklingsenhet. Deltagande i projektet har varit alla teammedlemmar. Maria-F-Sandberg, Annika Nordvall och Tuula Vilén, alla socionomer, Lotta Omma, psykolog och Eva Kjellberg, barn- och ungdomspsykiater har funnits med under hela tiden. Från början deltog också Catharina Hånell och Kristoffer Nyman, båda psykologer. Under tiden projektet har sammanställts har de nytillkomna teammedlemmarna Anna Isaksson, Therése Palm och Maria Segerlund, alla psykologer, och Camilla Engman, socionom, bidragit med viktiga kommentarer. Inger Bäckström är klinikens vårdadministrativa assistent som varit spindel i vårt nät och sammanställt alla data, gjort statistik och administrerat allt intervjumaterial. Alla har på olika sätt bidragit till texten. Författaren, Eva Kjellberg, är ledare för BUP sedan många år och jag har fått förtroende att sammanställa och formulera våra skiftande och gemensamma erfarenheter. 2

3 BARN-OCH UNGDOMSPSYKIATRI I NORDLIGASTE SVERIGE INDEX INLEDNING 5 SAMMANHANG 8 Samhället Professionell kultur Utmaningar Reflekterande processer VARDAGSARBETET 11 Dagbok från en vanlig vecka på BUP förd av olika medarbetare i teamet. Beskrivning av ett utredningsärende. Beskrivning av bildarbete med en familj. VÅRDIDEOLOGI 22 Nätverk Respekt för föräldrar Akutmottagning Konsultation är en del av tillgängligheten. Remiss till BUP Att inte göra för mycket Nätverk, system och samverkan utåt. Vår egen organisation - hur hinner vi med allt? ARBETSFORMER 31 Kartläggning genom utredningar Reflekterande processer Bildarbete. Leksamtal/BOF VAD ÄR SKILLNADEN DÅ? 35 3

4 FORSKNINGSPROJEKTET 36 Tänketid Planeringstid Så gjorde vi Resultat I Hur gick det för barnen? Resultat II Hur många barn kunde vara kvar i hemmet? Resultat III Vad tyckte familjerna om vårt samarbete? Resultat IV Vad lärde vi oss själva? SLUTORD 60 APPENDIX 62 4

5 INLEDNING BUP, barn- och ungdomspsykiatrisk mottagning, i Gällivare är en del av Nordkalottnätverket i systemiskt arbete. Denna berättelse vill ge en beskrivning av hur arbetet här har utvecklats över tid. De hörnpelare som verksamheten vilar på och de ledstjärnor vi strävar efter att följa. I texten står det ofta vi och det innebär alla de som ingår i det barnpsykiatriska teamet. Sedan slutet av 80-talet har vi som arbetar här envist hållit fast vid och utvecklat förhållningssätt baserade på reflekterande processer, nätverksarbete och systemisk teori- social konstruktionism. Detta är den integrerande behållare som genomsyrar allt vårt arbete med barn, ungdomar och deras familjer, våra olika samverkanspartner och också forskning. Att vi håller fast vid detta beror helt enkelt på att vi ser att det är ett välfungerande och säkert arbetssätt som tar tillvara mest möjliga kapacitet i vilken grupp det vara må som är samlad med avsikt att förändra en situation till det bättre. Det gäller speciellt i svåra och komplicerade situationer där många uppfattningar finns om vad som är bäst att göra för att komma vidare. Det är detta vi är till för: att bidra till att de som söker oss lättare ska kunna lösa sina problem. Det räcker oftast inte att möta barnen och föräldrarna. Vi behöver hjälp av alla de andra professionella verksamheter som finns till för barn och ungdomar i samhället och då är det helt nödvändigt att bygga upp goda och pålitliga relationer till dessa gjorde vi ett forskningsprojekt med hjälp från Tromsö universitet. Den gången undersöktes hur vårt arbete med utredningar i samverkan BUP-socialtjänst hade utfallit. Det projektet genomfördes som PAR (participatory action 5

6 research), deltagande aktionsforskning. Huvudprincipen där är att forskarna forskar på sin egen praktik och även de som omfattas av forskningen, i detta fall patienter och socialsekreterare, är delaktiga i forskningsprocessen. Genom att forskarna undersöker och utvidgar kunskapen om sin egen praktik återförs forskningsresultatet direkt till verksamheten och kan integreras där som ny kunskap. Det ger utveckling och förändring inifrån. Ett av syftena den gången var att undersöka ett arbets- och förhållningssätt som då var nyutvecklat hos oss, för att ta reda på om det var tillräckligt bra för våra patienter. Ett annat syfte var att se om vi kunde utforska och förbättra vårt arbete på ett litet mer nyanserat och för oss konstruktivt sätt än de då aktuella kvalitetssäkringsprogrammen. Detta projekt avslutades med att vi tillsammans skrev en bok som beskrev hela den forskningsprocessen: Man kan inte så noga veta... Vi blev uppmuntrade av resultatet, som var en bekräftelse på att vi var på rätt väg. Det visade sig att det inte bara var så att vi själva tyckte om att arbeta på detta sätt. Det gick bra för barnen, våra samarbetspartners var nöjda och vi lärde oss själva mycket av vårt forskningsarbete. Som en uppföljning av det arbetet påbörjade vi 2001 ett nytt forskningsprojekt. Vi ville nu undersöka hela BUP:s arbete i ljuset av om det är försvarbart att som vi arbeta med ett uttalat nätverks- och krisperspektiv, där specialtillbud, psykiatriska utredningar och individuell behandling erbjuds vid behov då den akuta problematiken är löst. Eller uttryckt på ett annat sätt: varje behandlare vid BUP tar emot de som söker oss oavsett problematik och är huvudansvariga tills familjemedlemmarna anser sig ha fått tillräcklig hjälp. Vid behov inbjuds andra teammedlemmar att delta i arbetet. Vi är noga med att de socionomer, psykologer och läkare som ingår 6

7 i teamet upprätthåller sina olika specialistkunskaper men de inordnas alltid i det sammanhang som utgörs av det problemorganiserade systemet. Det systemet utgörs av dem som berörs av det aktuella problemet, barnen, deras anhöriga, andra närstående och vi olika professionella som är engagerade. I öppna samtal med dessa berörda är fokus riktat mot att alla får utrymme att definiera hur den problematiska situationen uppfattas av var och en, lyssna till de övriga, och tänka över möjliga vägar att gå vidare. Ofta upplöses problemen genom dessa samtal. Ibland väljer de att använda sig av de specialistkunskaper som vi kan erbjuda: utredningar, medicinsk eller annan behandling. Eller att avstå, kanske komma tillbaka senare. På så sätt återtar de kontrollen över sitt eget liv och styr själva. Det är en överordnad målsättning. Grundläggande är system och familjearbete där vi arbetar med gemensam samkonstruktion. Bemötande och förhållningssätt är gemensam nämnare med ett krismedvetande i botten, fokus på öppna reflekterande samtal och respekt för familjesystemens inneboende kraft och kunskap. Inom denna ram hanterar vi, erbjuder och använder oss av våra specialistkunskaper när familjerna så vill. Helt konkret har vi nu arbetat så här i femton år. Vi har samtidigt lagt stor vikt vid förebyggande arbete, i den meningen att vi anstränger oss att vara på plats så tidigt som möjligt när någon söker vår hjälp för att förhindra att problem förvärras. Detta innebär att en hörnpelare i verksamheten alltid har varit att se till att väntelistor inte får förekomma. Det har krävt påhittighet i att göra litet men rätt i många sammanhang och ständigt pågående diskussioner om prioriteringar av vad vi måste ta hand om och vad andra professionella kan klara själva med viss uppbackning från vår sida. 7

8 Vi har utarbetat arbetsmodeller som gör det möjligt att hjälpa de som initialt är skeptiska till att anlita barnpsykiatrisk hjälp. Erbjudit socialtjänst och domstolar samverkansarbete i konkreta ärenden och prioriterar det högt. Hela samverkansarbetet är definierat som lika viktigt som det direkta patientarbetet och får stort utrymme, engagemang och intresse. När detta arbete påbörjades för femton år sedan fördubblades antalet ärenden hos oss under ett år från c:a 80 nyanmälningar/ år till c:a 200. Detta har sedan varit en ungefärlig konstant nivå. Samtidigt rapporterar socialtjänsten ett minskat antal LVU- ärenden (Lagen om Vård av Unga). Så gott som alla deras utredningar om barn som far illa sker i öppenvård ofta med vårt bidrag. Få institutionsutredningar görs. Jämförelsevis få barn placeras för vård utanför hemmet. Få barn remitteras vidare till slutenvård inom BUP. För att undersöka om vårt arbetssätt är tillräckligt bra har vi 1) försökt kontakta och intervjua alla familjer där något barn har nyregistrerats som patient under ett års tid. 2) tagit fram data över barn inom vårt upptagningsområde som placerats på HVB-hem (hem för vård och boende) eller annat boende utanför familjen. Detta för att undersöka om de svåraste i vårt område, där det kan se ut som att en komplex social problematik är det stora bekymret, enbart får behandling via socialtjänsten, inte kommer till BUP och därmed skulle vara exkluderade från vårt material. 3) som ett led i att granska hela arbetet har vi under ett år registrerat hur många familjer och samarbetspartners vi haft konsultationssamtal med utan att barnet definierats som patient hos oss. 8

9 4)för vår egen skull har vi gjort eftersamtal med några familjer. I den aktuella och legitima diskussionen om evidence based psychiatry, att man som patient ska ha rätt att få behandling som är vetenskapligt utvärderad och visat sig vara effektiv, som önskvärda ledstjärnor för vårt arbete, har vi uppfattat att det är viktigt också med kvalitativa studier som beskriver brukarnas erfarenheter av behandlingen och dess resultat. Detta är vårt bidrag till den diskussionen. SAMMANHANG Först en beskrivning av vårt eget sammanhang -kulturen vi fogat det barnpsykiatriska kunskapsområdet till. Kulturen som är de socialt inhämtade och förmedlade kunskaper och värderingar som delas av ett samhälles medlemmar. Den kulturella kunskapen är osynlig och fungerar som katalysator i vårt sociala samspel. Samhället Våra samhällen omfattar nordligaste Sverige, området norr om polcirkeln. Detta är mycket stort till ytan och består mestadels av vildmark med subarktiska hedar, våtmarker och fjällmassiv. Totalt c:a invånare lever huvudsakligen i de fyra centralorter som är uppbyggda kring stora järnmalmsgruvor som i hög grad bidragit till hela landets välstånd. Andra viktiga näringar är skogsbruk och produktion av elektrisk energi genom att områdets stora vattenfall och forsar har exploaterats. Den samiska befolkningen bedriver renskötsel i hela området sedan urminnes tider. Så, att tjäna sitt levebröd är fortfarande för många beroende av hårt fysiskt arbete och nära förbundet med de förutsättningar som ges av och ändras med naturens krafter. 9

10 Under senare år har den teknologiska utvecklingen alltmer minskat behovet av arbetskraft och det är sedan lång tid hög arbetslöshet och utflyttning från området. Malmfälten har en för landet hög frekvens av alkoholmissbruk, våldsbrott och ungdomskriminalitet liksom av tunga psykiatriska sjukdomstillstånd och suicid. Statistiken visar också höga tal för olyckor och våldsam död. Motkraften är sammanhållningen i stora familjer och starka traditioner att hjälpas åt i samhället. Det finns tre hemspråk i regionen: svenska, tornedalsfinska och samiska. Söderut uppfattas invånarna i Lappland som ordkarga, pålitliga och okonstlade. En annan beskrivning av umgängesformerna är: i Gällivare trakter berättas historier på ett helt speciellt sätt. De är mycket ordrika, böljande och oförutsägbara med långa utvikningar, inlindade i mängder av detaljer. Berättandet har ett egenvärde i sig, lika högt värderat som historiens poäng. Professionell kultur BUP Gällivare-Kiruna är öppenvårdsmottagningen för barn och ungdomspsykiatri. Vårt team består för närvarande av fyra psykologer, fyra socionomer och en läkare som tillsammans ansvarar för allt barn och ungdomspsykiatriskt arbete i vårt område. Det innebär att vi engageras i alla vanliga barn- och ungdomspsykiatriska problem- situationer som ätstörningar, depressiva, suicidala tillstånd, beteendestörningar, autistiska och andra neuropsykiatriska handikapp, barnmisshandel och så vidare. Vi är det enda BUP-teamet i området och har därmed ansvar för att vara till hjälp både för barnen och ungdomarna och att stötta deras familjer. Andra skyldigheter är att bistå myndigheter (socialtjänst och domstolar) med expertutlåtanden och nödvändig samverkan. Detta gäller förstås även kollegor inom övrig hälso- och 10

11 sjukvård. Vi tar emot c:a 200 nyanmälningar per år, och har under ett år kontakt med ungefär 300 barn och ungdomar och deras familjer. Hälften söker själva, hälften remitteras. Mindre än två procent remitteras av oss till länets slutenvårdsklinik för kompletterande utredning och eller behandling. När nödvändigt kan socialtjänsten placera ungdomar på behandlingshem eller statlig institution med tvång enligt LVU,(Lag om Vård för Unga). Det finns inga andra behandlingshem i vårt område. Vårt mycket vidsträckta och glest befolkade område har gjort det naturligt och nödvändigt att utveckla ett systemiskt arbete i praktik och teori för att kunna vara till hjälp. Sedan början av nittiotalet är vi del av ett större professionellt nätverk i Barentsregionen med centrum i Tromsö, Norge som leds av Tom Andersen, professor i socialpsykiatri. Han har uppfunnit och utvecklat praktik och teori för reflekterande processer (Andersen, 1991). Nätverket är Utvecklingsprojekt på Nordkalotten i systemiskt arbete som arbetar med utbildning, handledning och utveckling av kliniskt arbete. Det utgör även basen för en tvåårig utbildning i Relations- och Nätverksarbete vid Tromsö universitet. Utmaningar När vi började bygga upp den barnpsykiatriska verksamheten mot slutet av 80-talet var vårt största problem att vi inte nådde en stor grupp barn och ungdomar som vi var mycket oroliga för. Eftersom vi lever och arbetar i små samhällen kunde vi inte undgå att se och höra talas om de barn och ungdomar som levde i familjer med komplicerade svårigheter och visade uppenbara tecken på att må illa. De sökte sällan upp oss. Socialarbetare, sköterskor vid barnavårdscentraler- 11

12 na,(bvc), lärare och andra som hade vardagskontakt försökte ofta förmå familjerna att komma till oss. Om de någon gång kom lyckades vi sällan vara till någon riktig hjälp. Vi satt alla frustrerade på var sitt håll och sa om varandra: Varför gör de ingenting? Vi bestämde oss för att prioritera arbete med och hitta former för att kunna vara till hjälp för denna grupp barn, ofta definierade som barn i riskzon och deras familjer. Det var uppenbart att vi måste förändra oss. Börja samarbeta, på riktigt. Nästa utmaning bestod i att vi var få professionella med ett stort ansvarsområde. Det tvingade oss till ett systemiskt tänkande. Vi måste lita på att andra i patienternas nätverk var kapabla att hantera svåra dilemman, ibland med hjälp från oss. Så huvudsaken för oss blev att vara så tillgängliga som möjligt och samtidigt också vara noga med att inte göra någonting som andra kunde göra själva för att inte försvaga dem. Det är väldigt lätt för "experter" att få, kanske tillfälligtvis maktlösa, människor (såväl patienter som olika professionella samarbetspartners) att känna att någon annan vet bättre än de själva hur deras dilemman ska lösas vilket lätt gör att maktlösheten konserveras. Vi ville inte gå in i den rollen. Dessutom måste vi se till att inte få väntelistor. Vi hade inga marginaler att kunna hantera alla problem en väntelista ställer till med. Det vi länge våndades över var hur det skulle vara möjligt att kombinera våra olika uppdrag, dels att vara en resurs för socialtjänsten - en myndighet med makt att ingripa i människors liv med tvångsåtgärder - dels att vara till hjälp för familjerna som var utsatta för denna makt. 12

13 Eftersom vi var de enda "experterna" i området kunde vi inte välja sida, vi var tvungna att hitta ett sätt att göra "både - och". Som grund för arbetet valde vi att utbilda hela teamet i systemiskt nätverksarbete och reflekterande processer. Detta skedde under slutet av 80-talet genom Tromsö universitet. Därigenom fick vi de verktyg som behövdes för att kunna hantera våra olika dilemman. Många av våra samarbetspartners har också tillägnat sig utbildning i systemiskt arbete och vi har med hjälp av gemensamma referensramar kunnat hjälpas åt med komplicerade problem. Reflekterande processer I teamet har vi successivt integrerat vanan att samtala med reflekterande processer som ett grundläggande förhållningssätt i våra olika möten och samtal med familjer och deras nätverk. Detta innebär att stor vikt läggs vid de relationella aspekterna av vårt psykiatriska uppdrag.(kjellberg et al 2001). Oavsett vilket problematiskt beteende det handlar om och vilka nödvändiga åtgärder, medicinska, psykologiska eller sociala som måste vidtas så sker detta alltid i ett sammanhang skapat av den samlade kunskapen och önskemålen hos de som är berörda av problematiken: barnet, familjen, andra närstående och vi professionella. Detta är det s.k. problemskapade systemet(anderson 1996). Vårt ansvar är att skapa en mötesform som gör det möjligt för alla i det systemet att uttrycka sig själva och att lyssna till de andra. Det öppnar för möjligheten att förstå sig själv och de andra på ett nytt sätt. Det i sin tur gör det möjligt att vara och handla på nya sätt. Naturligtvis är de reflekterande samtalen beroende av de talade orden, men genom det sätt de 13

14 utförs är de också mycket sensitiva för deltagarnas inre rytm och känslolägen. VARDAGSARBETET Vi gör tillsynes samma saker hela tiden. Vi träffar våra familjer, lyssnar och pratar, leker, målar och reflekterar tillsammans och tar oss fram mot ökad förståelse. Utöver det så testar psykologerna, kuratorerna håller nätverken levande, läkarna tar hand om de medicinska aspekterna. Däremellan har vi telefonmöten med alla som ringer av olika skäl. Så träffar vi olika samarbetspartners och diskuterar former för och olika önskemål om samverkan och informerar varandra om det som krävs för att vi ömsesidigt ska kunna förstå vad vi kan förvänta oss av varandra. En halvdag i veckan är fast mötestid för hela teamet. All annan tid ägnar de olika småteamen, som alltid formas nya för varje familj, åt möten med barn, ungdomar föräldrar och alla andra uppdragsgivare. Dag ut och dag in! Dessa fasta rutiner i förhållningssätt gör det emellertid paradoxalt nog möjligt för oss att hela tiden vara i rörelse och möta familjerna på de olika sätt som de själva önskar, vilket dessutom kan ändras hela tiden tills de tycker att de är färdiga med oss. På det sättet blir vi inbjudna till korta men ofta intensiva besök i deras pågående liv. Det är helt nytt och lika spännande varje gång. Där är dynamiken. En del korta utdrag ur dagböckerna kan kanske ändå illustrera flödet. Kommer plötsligt ihåg att jag har lovat en pappa att idag prata med vår överläkare om att han behöver intyg för vård av barn så att han kan hantera den akuta situation som 14

15 dottern hamnat i. Jag läser in journalanteckningen för det senaste besöket och får den utskriven direkt av en sekreterare. Letar reda på vår läkare som läser igenom anteckningen, vi har en kortare diskussion så var det problemet löst. Under tiden vi diskuterar ringer en tonårsflicka och vill ha en ny besökstid då hon avbokat en tidigare tid. Jag lovar att höra med min kollega när vi kan ta emot henne och att ringa henne imorgon och ge besked. En kollega kommer in och vill resonera om en patient som fyller arton år i dagarna och förra veckan blev inlagd på vuxenpsykiatriska kliniken. Då hade vi kontakt varje dag. Ska vi fortsätta så? Familjen förväntar sig det. Vad förväntar sig personalen på vårdavdelningen? Har vi själva något behov? Då vår överläkare också varit engagerad tidigare bestämmer vi att diskutera med henne efter klockan eller 16.00, då vi alla råkar ha en ledig lucka. Sedan träffar jag tillsammans med vår läkare föräldrar och en flicka med ADHD-problematik som just påbörjat medicinbehandling. Förutom familjen deltar en arbetsterapeut från barnhabiliteringen då vissa behandlingsinsatser kommer att behövas därifrån. Så vidtar veckans remisskonferens. Det finns sex ärenden att fördela. Två telefonremisser har inkommit från Kiruna. Den ena gäller en trettonårig flicka som börjat bli utagerande i skolan, bråkar och skolkar. Det är modern som har ringt BUP och bett om hjälp. Hon beskriver att hon och tidigare maken befinner sig i en svår vårdnadskonflikt och att flickan inte mår bra. Den andra remissen gäller en sjuttonårig flicka. Modern söker hjälp på grund av flickans mycket kraftiga viktnedgång, hon har gått ned tjugofem kilo under sista halvåret och mamma är nu orolig att flickan har 15

16 utvecklat anorexi. Så har vi fått en remiss från BVC Gällivare angående en treårig pojke. Enligt BVC-sköterska är barnet sjövilt och modern har mycket svårt att klara av situationen. Sköterskan önskar nu att BUP kommer till ett möte på barnhälsovården tillsammans med modern och även socialtjänsten, eftersom anmälan dit är gjord pga oro över situationen hemma. En remiss har inkommit från Jokkmokk där skolkurator remitterar en femtonårig ledsen och nedstämd flicka som också är mycket sexuellt utagerande och har hotat att ta livet av sig. Föräldrarna är mycket hjälpsökande och vill få en snabb tid till BUP. Nästa remiss kommer från PRC, pedagogiskt resurscenter, i Gällivare, angående en femtonårig pojke. Han vägrar att gå till skolan, sitter hemma fixerad vid datorn och har uppträtt hotfullt mot modern. Det är hon som har funderingar på om pojken är deprimerad och söker hjälp tillsammans med PRC. Ärendena fördelas snabbt och en psykolog och en kurator avsätter tillsammans gemensam tid för ett första möte med sina respektive tilldelade patientfamiljer. Därefter bokar sekreterarna tiderna och kallar också patienterna per brev. Dagens sista besökare är en tolvårig pojke som kommer tillsammans med sin mamma och hennes tidigare samboende man. Det har genom hela skoltiden varit stora problem med allmän stökighet och aggressivt beteende. Under våren har pojken utretts på BUP efter begäran från socialtjänsten. Det var skolans rektor som hade gjort en anmälan till socialtjänsten att skolans lärare var oroade över pojkens situation som de och föräldrarna inte klarade att hantera själva. Vi har i samband med utredningen tillsammans med modern och hennes man haft flera träffar med lärarlaget och rektorn på skolan för att hjälpa till med att öka förståelsen för pojkens svårigheter och hur han reagerar på olika situationer. Nu söker mamma själv hjälp och stöd från oss att hantera 16

17 bekymren hemma så idag koncentrerar vi oss på det. Sköterskan från FME ( flyktingmedicinska enheten) ringer och vill konsultera BUP i ett ärende där en tonårsflicka i en asylsökande familj mår dåligt. Jag bokar en tid med sköterskan för gemensam träff med familjen som hon kallar till FME. Idag är det resdag. När jag kommer till BUP på morgonen sitter ett föräldrapar i väntrummet. De är asylsökande och har just fått avvisningsbesked. De visar en remiss från akutmottagningen som de besökt två nätter i sträck då deras dotter kan inte längre kan gå. Känner att jag måste ta emot dem på något sätt och lyckas få kontakt med en akut telefontolk. Vi hinner prata en halvtimme och jag kan sedan hänvisa föräldrarna till FME (Flyktingmedicinska enheten) vilket de accepterar. Förbereder dagens arbete i Kiruna och hinner få en kopp kaffe innan taxin kommer för att resa till tåget. Väl ombord hittar vi en kupé där hela teamet får plats och där vi kan resonera ostört den dryga timme resan tar. Sedan är det möte med en mamma till en lätt utvecklingsstörd och ledsen flicka, lärare, socialsekreterare och habiliteringsläkare. Vi träffas för att klargöra vem som skall göra vad. Vad kan var och en bidra med? Mötet avslutas vid femtiden efter att vi har kommit överens om en plan. Direkt efter det är en pojke inbokad tillsammans med sin mamma. Han har tidigare varit utsatt för sexuella övergrepp och mår nu dåligt. De uteblir. Får därmed litet tid över men orkar inte diktera dagens mottagningsanteckningar nu. Inte heller det barnpsykiatriska utlåtande jag lovat att den asylsökande familjen ska få. Det får bli imorgon. Berättar om mötet tidigare idag med barnhabiliteringen för en kollega och frågar om hon kan gå med mig i detta arbete tillsammans med vår läkare och vi hittar en gemensam tid om en vecka. Tågresa hem och så är vi åter i Gällivare vid åttatiden. Börjar dagen med 17

18 forskningsarbete tillsammans med en kollega. Vi skall redigera en beskrivning av ett utredningsärende och håller på med det utan att märka att tiden går. Klockan tio kommer jag på att jag lovat att vara på familjerätten en kvart senare. En sekreterare hjälper mig snabbt och glatt att få fram en bil och jag kommer i tid. På familjerätten väntar två socialsekreterare, en mamma och en pappa som vill ha information om hur vi kan hjälpa barn som har en psykiskt sjuk förälder. Detta utifrån att mamma varit sjuk i omgångar alltsedan barnet var litet. Samtalet tar en dryg timme. Jag registrerar det som ett konsultationsärende och för ingen journal. Lunch på jobbet- så tar jag kompledigt på eftermiddagen och gör helg! Beskrivning av ett utredningsärende. Telefonen ringde en eftermiddag. Det var Karin, socialsekreterare, som var mycket bekymrad för en pojke där modern misstänkte att han utsattes för sexuella närmanden av fadern. Polisutredningen var nedlagd. Socialsekreteraren bedömde att föräldrarna var i kris och att något måste göras snarast möjligt. Karin fick förslaget att ta med sig föräldrarna till ett konsultationsmöte på BUP. Vid remisskonferens beslutade vi att tre personer från oss skulle möta familjen och socialtjänsten veckan därpå. Socialsekreteraren valde att komma tillsammans med föräldrarna utan att barnet var med. Första mötet blev en diskussion och ett klargörande om BUP skulle medverka och i så fall med vad. Från BUP deltog två socionomer, en psykolog och en psykologpraktikant. Vi delade upp oss i intervjuare och reflekterande team. Intervjuaren förklarade arbetssättet vilket de accepterade. 18

19 Socialsekreteraren blev intervjuad först eftersom det var hon som tagit initiativ till kontakten. Hon berättade att familjen tidigare hade haft en långvarig kontakt med familjerätten på grund av konflikter i samband med separation och vårdnad. Familjen hade nu också haft en kortare kontakt med barn- och familjegruppen då modern upplevde att fadern och sonen Patrik hade en alltför sexualiserad relation. Sedan intervjuades modern då det var hon som gjort anmälan till socialtjänsten och sist fadern. Båda får mycket och lång tid att ge sin version och prata till punkt. Både modern och fadern anser att pojken mår dåligt. Mamma berättar om olika händelser hos pappa som gör henne oroad och hon tror att pojken mår dåligt på grund av en alltför intim och onaturlig kontakt mellan honom och pappa. Mamma tar också upp att det går allt sämre för Patrik i skolan. Hon poängterar att det är viktigt att en utredning om sonens mående och behov av stöd kommer igång så att sonen får hjälp. Även pappa tycker det var viktigt med utredning på BUP eftersom han var orolig för hur Patrik mådde. Fadern beskriver olika symtom som huvudvärk och magont och att sonen blivit alltmer tystlåten. Pappans uppfattning är att detta beror på att föräldrarna är i konflikt med varandra. Han tror också att sonen mår dåligt då de inte längre fick träffas. Första delen av samtalet tog en dryg timme. Därefter bjöds det reflekterande teamet in som då förmedlade sina reflexioner utifrån vad de hört under samtalet. Reflexionerna berörde frågor om Patriks mående och hans skolsituation. Var skolsvårigheterna nytillkomna eller hade det alltid varit besvärligt i skolan? Hur skulle vi tillsammans gå vidare? 19

20 Efter dessa reflektioner över den första delen av samtalet är det öppet för de som tidigare intervjuats att säga något. Mamma har funderingar om Patriks svårigheter i skolan och önskar få detta mer klarlagt. Pappa säger att Patrik alltför ofta sitter i egna tankar om föräldrarnas bråk, att han saknar pappa och därför inte får något gjort i skolan. Pappa anser att sonen inte har några inlärningssvårigheter. Socialsekreteraren anser att det är viktigt att utreda om Patriks psykiska hälsa påverkar skolarbetet. Intervjuaren sammanfattade och klargjorde vilka frågor som framkommit under samtalet. Detta blev en tydlig sammanhangsmarkering för alla. De frågor som BUP skulle utreda formulerades därefter tillsammans. Frågorna blev: Hur mår Patrik? Vilka krav är realistiska att ställa på Patrik utifrån hans utvecklingsnivå? Formen för de kommande samtalen planerades. Vi tydliggjorde att det var socialtjänsten som begärt denna utredning och att vår barnpsykiatriska utredning blir en del i deras utredning och eventuellt underlag för insatser från socialtjänsten. Vi berättade också vad en barnpsykiatrisk utredning innebär. Vid nästa möte kom föräldrarna tillsammans med Patrik. Efter en stunds gemensamt samtal delade vi upp oss. Patrik tyckte det gick bra att träffa psykologen enskilt för samtal och testning. Under tiden samtalade föräldrarna med de två socionomerna med fokus på Patriks utveckling och skolsituation men även på vad respektive förälder kunde bidra med för att Patrik skulle må bättre. Fadern och modern intervjuades omväxlande medan den andra lyssnade. Vi var noga med att båda föräldrarna fick lika mycket tid och att vi hela tiden fokuserade på Patriks mående och hur respektive förälder skulle kunna stötta pojken i stället för att beröra konflikten dem emellan. De var överens om att Patrik mått dåligt ända sedan deras skilsmässa och de utvecklade sin syn på detta. Föräldrarna 20