Frihetstidens monarki

Transkript

1 Frihetstidens monarki

2 Jonas Nordin

3 FRIHETSTIDENS MONARKI Konungamakt och offentlighet i 1700-talets Sverige atlantis

4 Denna bok är tryckt med generöst ekonomiskt bistånd från Kungl. Patriotiska Sällskapet Stiftelsen Konung Gustaf VI Adolfs fond för svensk kultur Vetenskapsrådet Åke Wibergs stiftelse Atlantis, Stockholm Jonas Nordin 2009 Bokförlaget Atlantis AB 2009 Omslag och grafisk form: Christer Jonson Layout: Mats Saldenius Tryck och bokbinderi: Livonia Print, Lettland 2009 isbn:

5 innehåll 9 Förord 11 inledning Republikanism kontra monarkism Några huvudlinjer i forskningen maktperspektivet och ritualperspektivet Svensk forskning Disposition och analytisk struktur Begrepp 25 konungamakten Rättskällorna Konungamaktens praktiska omfattning Konungens statsrättsliga funktion Religionen Lagen Suveräniteten Namnstämpeln Kungastrejken 1768 Konungamakten och statens kontinuitet

6 59 manifestation Enväldets hyllnings- och smörjelseakter Kröningarnas ursprung Ulrika Eleonoras kröning Fredriks kröning Kröningsceremonins betydelse Konungar av Guds nåde Fredriks död och Adolf Fredriks trontillträde Trontalet på riksdagarna En nationell kröningsceremoni Konungahusets kostnad Gustav III:s och Sofia Magdalenas kröningar som riksomfattande manifestation Kröningsfirandet i Norrköping 109 kommunikation Konungamaktens framträdande i de offentliga kungörelserna Kungahuset i tidningspressen Posttidningars ointresse för de kungliga ( ) Långsamt ökat intresse för kungligheter och 1740-talen Det nya kungaparet 1750-talet Konungahuset som enande faktor Kungens familj i brännpunkten Kungarapporteringen i Dagligt Allehanda

7 131 visualitet Hoffbros regentserier Kistebrevens kungamotiv Skulptur Myntningen i Sverige Porträttmynten Målade porträtt Reception Elitens bilder 191 opinioner politik Rättshandlingar som källa till folkliga attityder Kungen och folket Konungens auktoritet Åsikter om regeringssättet Stöd för konstitutionen Kritik mot riksdagsväldet Kritik mot rådsmakten Propagerande för stärkt konungamakt Propagerande för envälde Konungamaktens ursprung Folkets politiska medvetenhet

8 237 opinioner monarken Kungens förstånd och kapacitet Kungen-krigaren Skändliga utlåtelser De utländska kungarna Nådig överhet Beivrandet av majestätsbrott sammanhang och funktion 269 avslutning Etos Manifestation och kommunikation Imago regis Slutord appendix 1 appendix 2 summary förkortningar noter referenser register

9 Förord Ingen mänska är mer än en Utom kungen, för kungen är två mikael wiehe Den här boken har tillkommit som en del av forskningsprojektet»manifestation och kommunikation. Statens och konungamaktens legitimering och propagandaspridning under tidigmodern tid«. Projektet har finansierats av Vetenskapsrådet och utöver mig själv innefattat fil. dr Anna Maria Forssberg och fil. dr Malin Grundberg. Ett varmt tack går till dem båda. Utan deras beredvillighet att formulera en gemensam projektplan hade jag aldrig fått möjlighet att skriva denna bok. Vid sidan av dem vill jag särskilt tacka docent Nils Edling. Genom lyckliga sammanträffanden har vi följts åt som grannar först i forskarkorridoren under doktorandtiden, sedan som gästforskare i Köpenhamn, därefter vägg i vägg på Historiska institutionen vid Stockholms universitet och nu i varandras närhet i hemmen på Södermalm. Nära i rummet fastän forskningsmässigt långt ifrån mig har Nils varit en god kamrat som alltid varit villig till diskussion och kunnat ge övervägda och pålitliga svar på alla typer av vetenskapliga spörsmål. Manuset har i sin helhet lästs av fil. dr Mikael Alm, Uppsala, och fil. dr Göran Stenberg, Stockholm. Bägge har generöst delat med sig av kunskap och kritik som väsentligt förbättrat analys och framställning. Göran besitter de märkligaste kunskaper om högt och lågt och jag har ofta haft anledning att vända mig till honom med mina frågor som han alltid besvarar lika entusiastiskt som kunnigt. Som granskare åt Vetenskapsrådet har även professor Marie-Christine Skuncke, Uppsala, läst hela manuset och därvid lämnat viktiga påpekanden. Kapitel fem om bildkonsten har granskats av fil. dr Martin Olin, Nationalmuseum, som beredvilligt delat med sig av sitt djupa vetande om äldre porträtt. Professor John Christian Laursen, University of California, Riverside, gav mig generöst förhandstillgång till det antologimanus han redigerat tillsammans med Hans Blom och Luisa Simonutti och vidarebefordrade därmed betydelsefulla litteraturreferenser som varit till stor nytta för mitt arbete. Avgörande upplysningar om enskildheter har lämnats av intendent 9

10 Kerstin Hagsgård, Kungl. Husgerådskammaren, och förre överhovpredikanten Carl Henrik Martling. I slutskedet av arbetet lämnade jag min mångåriga hemvist på Historiska institutionen, Stockholms universitet, för en anställning på Kungl. biblioteket. Detta stimulerande miljöombyte har varit befrämjande för slutprodukten. Den omedelbara tillgången till källmaterialet har väsentligt underlättat den sista finputsningen och inte minst bildanskaffningen. Av alla kunniga medarbetare som bistått med mångskiftande sakkunskap på olika områden vill jag särskilt nämna dem som varit mina närmaste kolleger: förste bibliotekarie fil. dr Janis Kreslins och docent Otfried Czaika. Utgivningen av boken och särskilt tryckningen av de många bilderna har möjliggjorts genom mycket generösa ekonomiska bidrag från Kungl. Patriotiska Sällskapet, Stiftelsen Konung Gustaf VI Adolfs fond för svensk kultur, Vetenskapsrådet samt Åke Wibergs Stiftelse. Manuset till boken var färdigt på våren 2007, men utgivningen har fördröjts av flera orsaker. Litteratur som utkommit efter den tidpunkten har jag endast kunnat nyttiggöra i mycket begränsad utsträckning. Sist och innerligast vill jag tacka min tålmodiga familj Hektor och August, våra två oavlåtligt busiga pojkar, och min hustru Helena Bergman som denna vår fött vår dotter Judit, en gåva dyrare än någon bok. stockholm den 25 maj 2009 Jonas Nordin

11 INLEDNING Det här är en bok om monarki, men den handlar inte om kungar. Den som förväntar sig personliga uppgifter om frihetstidens skäligen okända svenska kungar kommer att bli besviken. Det är en bok om en institution, inte om individer. Monarkin är inte ett ämne som intresserat den svenska historieforskningen. Detta kan låta egendomligt då Erik Gustaf Geijer redan 1836 konstaterade att Sveriges historia var dess konungars, och alla som någon gång studerat äldre historieverk har noterat hur centrerade de vanligen är kring kungarnas bedrifter. Närmare granskning visar dock att det som engagerat forskningen är just kungarna, inte monarkin. Historiker har konstaterat att konungamakten under vissa epoker varit stark och under andra svag, men som institution har monarkin setts som mer eller mindre konstant, åtminstone från den nya tidens början och fram till parlamentarismens genombrott. Studier av konungamakten har följaktligen riktat intresset mot de perioder då den varit som starkast, då kungarna varit enväldiga, då de har kämpat om balansen mot den parlamentariska makten eller då de fört sina trupper i fält. Det var för övrigt i en sådan diskussion som Geijers omdöme fälldes. 1 Det är alltså de perioder då monarkens politiska funktioner varit som mest betydelsefulla som framför allt har intresserat historieskrivningen. Utgångspunkten för den här boken har varit den motsatta. Genom att studera monarkin då den historiskt varit som svagast menar jag att man kan finna intressanta perspektiv på dess väsen och inneboende funktion. Den grundläggande och medvetet tillspetsade frågan har varit: Vad hade monarkin för funktion när kungen inte hade någon? I denna bok försöker jag nå ett svar genom att studera tre områden: Hur konungamakten definierades konstitutionellt, vilken bild av monarken som förmedlades till rikets befolkning samt vilka uppfattningar om och förväntningar på konungen som fanns hos undersåtarna. I centrum för analysen står opinioner om och opinionsbildning kring frihetstidens konungamakt. Min förhoppning är att övertygande kunna visa att konungamakten, trots att den 11

12 12 kan framstå som kraftlös på papperet, ingalunda var överflödig. De frihetstida regenterna hade konstitutionella nyckelroller, och sociologiskt var deras betydelse kanske viktigare än några tidigare kungars eller drottningars. Republikanism kontra monarkism Under frihetstiden ( ) en redan i samtiden använd epokbeteckning 2 var det en utbredd uppfattning att Sverige hade ett republikanskt statsskick. Detta konstaterande fordrar en förklaring. Begreppet republik var inte på samma sätt som i dag förknippat med statschefens ställning. Snarare fanns det två konkurrerande innebörder, där den ena kort och gott betydde stat och den andra syftade på en stat med fri författning. För somliga var republiken enbart en fråga om ett konstaterat statsskick utan djupare värdering, medan andra såg den som ett naturligt ideal att upprätthålla eller att sträva mot. Under 1700-talet kunde man tala om monarkiska republiker, såsom Venedig, Florens och Nederländerna, men också om republikanska monarkier, såsom Storbritannien, Polen och Sverige. 3 Även om begreppet republik i grunden var någorlunda värdeneutralt har det också haft en slagordsmässig klang genom hela den europeiska historien. Republikanism har förknippats med frihet personlig frihet, frihet från tyranni, frihet från främmande övervälde. Den fria republikens motsats var despotin, det laglösa enväldet. Republikens goda rykte i europeisk statsrätt har nedärvts från antiken. I Rom fortsatte typiskt nog även kejsardömet länge att beskrivas som en republik. Det republikanska statsskicket var formellt orubbat, men många av de statsorgan, som egentligen skulle balansera varandra, hade samlats i händerna på en självhärskare: överbefälhavaren, censorn, förste konsuln, folktribunen, den främste senatorn, översteprästen alla dessa roller förenades i kejsarens person. Enligt romersk politisk mytologi sammansmältes därmed det bästa av två världar: monarkins stabilitet och lagbundenhet förenades med republikens frihet. Hotet mot medborgarna i republiken var nämligen partisplittring, fraktionsbildning och fåtalsvälde, att några gjorde sig till herrar över många för att bevaka sina särintressen. Fortfarande vid 1700-talets mitt såg den politiske skriftställaren Montesquieu det lagbundna styret som något som låg närmare till hands i monarkin än i republiken. Detta var ett ofta använt försvar för statsmakten i starka furstestater som Danmark och Preussen. 4

13 inledning Republikanismens idéhistoria har rönt stort intresse i den internationella forskningen på senare år. Man har sett den som en central komponent i europeiskt statsliv från antiken och framåt, och i ett stort, nyligen avslutat europeiskt forskningsprojekt kallas republikanismen för»a shared European heritage«, ett gemensamt europeiskt arvegods. 5 I den följande framställningen används begreppet republikansk analytiskt för att beteckna försvaret av frihetstidens rådande statsskick. Grundtanken i 1719 och 1720 års regeringsformer var att upprätthålla en balans mellan de tre statsorganen konung, råd och ständer, men rätt omedelbart blev konungamakten långt mer tillbakaskjuten än vad grundlagsfäderna hade avsett. De som genomdrev och försvarade dessa successiva praxisinskränkningar betecknas här som republikaner, men deras syfte var inte att omvandla Sverige till en regelrätt republik med villkorat statsöverhuvud. Målet var att göra den verkställande makten opersonlig och att så långt möjligt ställa den under folkets kontroll. 6 Men detta kunde åstadkommas även med en oavsättlig monark som statschef, ansågs det. Så långt som till att vilja avskaffa monarkin var det få om ens någon som var beredd att sträcka sig i 1700-talets Sverige. Monarkin besatt vissa omistliga värden och funktioner som man inte kunde avvara och syftet här är att utreda vari de bestod och hur de uttrycktes. Det finns alltså omfattande internationell forskning om republikanismen där stor uppmärksamhet har ägnats åt dess idéhistoriska rötter och den retorik och symbolik som omgav de republikanska tankarna. 7 Motpolen till republiken är av tradition monarkin, men det är talande för inställningen till den senare att man sällan talar om monarkism på samma sätt som man talar om republikanism. 8 Monarkin anses inte vila på någon genomtänkt ideologisk grund. Den har setts som en källa till maktutövning, mer sällan som en institution med egna idétraditioner och egen inre logik eller rationalitet. Undantaget är medeltidsforskningen, inom vilken många viktiga idéhistoriska studier genomförts som är grundläggande också för förståelsen av senare tider. 9 Under medeltiden var religion, politisk symbolik och dynastisk mysticism direkt sammanflätade med den kungliga maktutövningen. Under tidigmodern tid blev detta allt mer separerade sfärer som visserligen kunde sätta en traditionstyngd prägel på monarkin som institution, men där alla moment inte var lika viktiga för att legitimera makt och heller inte gavs en bokstavlig innebörd. Otvivelaktigt var en djup religiositet ännu förhärskande bland 1700-talets européer, men lika otvetydigt minskade religionens betydelse som politiskt legitimeringsinstrument under samma sekel

14 14 Några huvudlinjer i forskningen maktperspektivet och ritualperspektivet Det är inte möjligt att här uttömmande beskriva allt som skrivits om monarkin i internationell forskning det är naturligtvis åtskilligt. Två huvudlinjer som återkommer i behandlingen av tidigmoderna förhållanden skall dock skisseras helt kort för att sätta mina utgångspunkter i relief. För det första är det granskningar av konungarnas makt och dess omfattning, för det andra är det granskningar av hur denna makt gestaltats och legitimerats genom symboler och ritualer. När historiker har betraktat monarkin under tidigmodern tid har undersökningarna haft en kraftig slagsida åt studiet av den starka, den absoluta konungamakten. Det stora diskussionsämnet har varit om begreppet absolutism över huvud taget beskriver en empirisk erfarenhet och om det är relevant som analytiskt redskap. De förment enväldiga kungarna var för sin maktutövning i själva verket beroende av effektiviteten hos de förvaltningsorgan de förfogade över. Ju effektivare dessa var, desto bättre var de också på att hävda sitt oberoende gentemot furstliga ingripanden, är den dominerande uppfattningen. 11 Denna beskrivning pekar på något väsentligt och i ett europeiskt moderniseringsperspektiv kan man se att de starka furstestater som byggt upp rationella byråkratier vid en särskild punkt i historien tvingades avveckla den utövande konungamakten, eftersom den ansågs strida mot byråkratins inre principer. Detta skedde i de flesta europeiska stater under 1800-talet eller tidigt 1900-tal. Vad dessa studier undersökt är i första hand en maktinstitution och graden av dess ingripande. Idéinnehållet har inte varit det primära och konsekvensen av detta blir att när den historiska institutionen tömts på makt, anses den också ha förlorat allt innehåll och därmed sin relevans för historikerna. Makten blir monarkins innersta väsen och institutionen är endast intressant att studera så länge dess innehavare kungarna förmått uppbära och utöva makt. Forskningens brännpunkt hamnar därför ofrånkomligt på individen och inte på institutionen. I realiteten var emellertid institutionen långt större och viktigare än individen detta blir tydligt i de inte helt ovanliga fall då monarker bedömdes inkapabla att själva regera och därför röjdes ur vägen eller fick se makten utövas av andra i regentens namn. Peter III av Ryssland, Frederik V och Christian VII av Danmark, Georg III av Storbritannien är bara några exempel från 1700-talet. I arvriket, som var den dominerande formen av monarki

15 inledning i det tidigmoderna Europa, var statsmakten i sista hand beroende av familjerättsliga överenskommelser och att kungligheterna hade adekvata utförsgåvor. 12 Det ansågs självklart redan då att staten inte uteslutande kunde bindas upp kring en individ och dennes egenskaper. Monarkin var helt enkelt för viktig för att enbart anförtros åt kungen. Genom att studera den period då den svenska utövande konungamakten var som svagast i förmodern tid menar jag att vi förbättrar möjligheterna att komma åt dess verkliga kärna, dess essens. Då står makten inte längre i vägen för innehållet. Det andra dominerande temat inom studiet av monarkin är ritualforskningen. Grundantagandet säger att den förmoderna statskonsten hade en annan rationalitet och legitimeringsgrund än dagens politiska institutioner. I vår tids demokratiska statsskick vilar politikens legitimitet i sista hand på folklig sanktion. Nu gällande regeringsform inleds med förklaringen att»all offentlig makt i Sverige utgår från folket«. Vid tolkningstvister fälls avgörandet i sista hand av väljarkåren genom allmänna val eller folkomröstningar. Folkets vilja och välfärd var inte oviktiga element i förmodern politik, tvärtom. Salus populi suprema lex esto, folkets väl är högsta lagen, var en vanlig maxim bland annat återfanns den på en kartusch i takfrisen på Riddarhussalen och Adolf Fredrik alluderade på den i sitt valspråk. Sentensen härstammar från Cicero och framhölls av bland andra John Locke som den viktigaste regeringsprincipen. 13 Inställningen till politik var ändå kvalitativt väsensskild från dagens situation då medborgarna reser krav på civila, politiska och sociala rättigheter som var främmande för den förmoderna undersåten. Folkets välfärd kunde inte avgöras av undersåtarna själva det var överhetens plikt att träffa de rätta politiska valen. Makten strålade uppifrån och ned och då den inte prövades av ett folkligt mandat krävde den en annan form av legitimitet som framställde rätten att härska som självklar. Detta gjorde ceremonier, riter och manifestationer till en integrerad del av politiken. De var bevis för maktens obestridlighet. Ludvig XIV av Frankrike inskärpte i sina politiska memoarer avsedda för tronföljaren att det ceremoniel som omgav honom ingalunda var ett tomt utanverk. För de människor han härskade över stod underdånigheten i proportion till härskarens upphöjdhet och då bara en person kunde förkroppsliga statsmakten var det viktigt att denne stod ovan all jämförelse. 14 Att sådana synsätt existerade gör det naturligtvis angeläget att studera ritualer och symboler som del av ett politiskt språk. Just denna aspekt har mött ökat intresse inom forskningen, som tycks ha identifierat två olika förhållnings- 15

16 16 sätt: man spårar å ena sidan de regenter som byggde en bild av öppenhet och tillgänglighet kring sig, å andra sidan de som uttryckte en upphöjd distans genom att isolera sig inom en snäv hovkrets. 15 Ludvig XIV själv räknade den franska monarkin till den öppna typen, och dit har även de nordiska hoven förts av forskningen. 16 Men även inom ritualforskningen har koncentrationen varit på makten hellre än på de institutioner som skulle manifesteras. Det antas närmast a priori att det var just kunglig makt som manifesterades, vilket innebär att den mesta uppmärksamheten har ägnats ritualer kring historiens starka regenter. En kunglig ceremoni kan i det sammanhanget ses som en bekräftelse på ett etablerat maktförhållande eller som ett medel i en kamp om utökad makt. Ludvig XIV är även här typexemplet. Under hans minderårighet upplevde Frankrike flera adelsrevolter och efter myndighetsförklaringen blev kröning, karuseller och skådespel, byggnadsverksamhet och hovceremoniel metoder som han använde för att stegvis ta kontroll över styret och därefter behålla det. 17 Hur liknande processer gestaltade sig i Sverige har kartlagts i två aktuella undersökningar. Malin Grundberg har beskrivit Vasatidens kungliga ceremonier och Mårten Snickare har behandlat det karolinska enväldets riter. Under båda dessa undersökningsperioder var såväl central- som konungamakten i högsta grad expansiva. Dessa studier är vägande och intressanta, men jag menar att de bör kompletteras med undersökningar av vilken funktion samma ceremonier hade när den institution de ville apostrofera inte längre stod under makttillväxt. Om manifestationerna uteslutande var uttryck för makten, skall då frihetstidens påkostade kungliga ceremonier enbart ses som anomalier? De perspektiv som ovan skisserats är beaktansvärda och många av undersökningarna har kunnat användas i föreliggande studie. Min förhoppning är dessutom att jag skall kunna tillföra ytterligare aspekter genom att studera skärningspunkten mellan de båda fälten. Jag vill studera en monarki tömd på kraft, och jag vill undersöka offentliga ritualer som kanske hellre dolde än framhävde rådande maktförhållanden. Detta innebär i båda fallen en omkastning av gängse angreppssätt. Svensk forskning Sveriges konstitutionella historia, inklusive konungamaktens utveckling, fram till 1700-talet har behandlats i många betydelsefulla studier som inte

17 inledning närmare behöver tas upp här. Det skall endast konstateras att denna litteratur på sätt som just berörts handlar om maktens fördelning och utövning snarare än monarkins institutionella rationalitet. 18 Statsvetaren Fredrik Lagerroth är den ende som försökt ta ett samlat grepp över den svenska monarkins historiska förändringar från medeltid till modern tid. I en av sina sista skrifter, Den svenska monarkin inför rätta från 1972, gjorde han en elegant och personlig sammanfattning av en livslång forskargärning och fortsatte att förfäkta idéer som han försvarat redan i doktorsavhandlingen Monarkibokens undertitel en författningshistorisk exposé avslöjar ämnets avgränsning. Lagerroth såg Sveriges konstitutionella utveckling som en kamp genom seklerna mellan en expansiv och egenmäktig konungamakt och en aristokrati som i försvaret av sina egna fri- och rättigheter även värnade balanstanken i författningen och var folkmaktens främsta förespråkare. Frihetstidens konstitution var ett utlopp för denna kamp och fullföljde i första hand en inhemsk rättsutveckling. Under frihetstiden breddades det politiska deltagandet och det parlamentariska systemet mognade successivt. Lagerroth hyllade frihetstiden, inte»som empirisk epok utan som rationell princip«, som det heter i en underbar formulering. 19 Det var aristokratin och inte någon välvillig konungamakt som hade fostrat undersåtarna till medborgare, och de skrankor som under frihetstiden sattes för autokraten, självhärskaren, var nödvändiga för folkets politiska mognad. Lagerroth stämde alltså inte in i det aristokratfördömande och det förhärligande av konungamakten som länge hade varit förhärskande i svensk historieskrivning. Även om det finns omfattande forskning om frihetstiden kan frågan om monarkins ställning och betydelse inte anses vara uttömmande behandlad. Monarken omtalas i allmänhet som en rätt obetydlig aktör och utöver Lagerroths många arbeten, några populära biografiska verk samt en och annan specialstudie om avgränsade problem finns inte mycket skrivet om konungamakten. Koncentrationen ligger dessutom närmast uteslutande på de personhistoriska eller de konstitutionella aspekterna. 20 Detta förhållande gäller i synnerhet frihetstiden, men även för andra epoker är det tunt med forskning om monarkin. Ett intressant bidrag till diskussionen har dock lämnats av idéhistorikern Karin Tegenborg Falkdalen i en studie av den tidigmoderna tidens kvinnliga regenter i allmänhet och de båda svenska i synnerhet. Även om hennes undersökning har en avgränsning regerande drottningar som gör den i viss mån individcentrerad lämnar hon ändå många värdefulla synpunkter 17

18 18 på monarkins institutionella förutsättningar under och 1600-talen. En väsentlig slutsats hon når är att könsaspekten förvisso var viktig i tidens patriarkala ordning kvinnor var inte skapade för att härska men än viktigare var frågan om den kungliga särarten, som odlades genom furstliga blodsband. Furstarnas härskaregenskaper ärvdes på mystiska vägar inom dynastierna och även kvinnliga släktingar kunde vara bärare av dem. 21 I sammanhanget bör också historikern Mikael Alms avhandling om det gustavianska enväldets politiska retorik nämnas. En genomgående iakttagelse han gör är att särskilt Gustav III återknöt till en traditionell bild av konungamakten men valde eller tvingades att anpassa sin retorik efter det politiska språkbruk som utvecklats under frihetstiden. Hans framtoning som monark blev därför en hybrid mellan 1600-talets politik och det sena 1700-talets radikala politiska språk. Han blev den patriotiska medborgarkungen med despotiska drag. 22 Denna säregna blandning kan studeras på många andra håll i det samtida Europa jämförelser med exempelvis Danmark och Storbritannien ligger, deras sinsemellan väsensskilda statsskick till trots, inte långt borta. Dessa länder hade emellertid beskrivit en rätlinjig konstitutionell utveckling från 1600-talets andra hälft och den retoriska radikalism som kom till uttryck växte fram organiskt ur två stabila konstitutionella system. Gustav III:s konungadöme framstår däremot som besynnerligt anakronistiskt, eftersom det bröt så tvärt mot den tidigare politiska ordningen och knöt an både till det tidiga 1600-talets författningar och till frihetstidens retoriska figurer. Att konungamakten trots allt är central i studiet av frihetstiden och att många andra studier i stort och smått varit betydelsefulla för min undersökning kommer att framgå av det följande. Denna litteratur presenteras bäst på sin plats i framställningen. Dock bör Carl Gustaf Malmströms Sveriges politiska historia från konung Karl XII:s död till statshvälfningen 1772 i sex band särskilt framhållas. Detta magistrala arbete, vars första upplaga utgavs och följdes av en reviderad upplaga , är sannolikt en av svensk historieforsknings mest bestående gärningar. De flesta centrala politiska händelser som nämns i det följande har behandlats av Malmström och den som önskar orientera sig i de närmare omständigheterna hänvisas först som sist till hans verk.

19 Disposition och analytisk struktur inledning Denna bok har tillkommit inom forskningsprojektet»manifestation och kommunikation: statens och konungamaktens legitimering och propagandaspridning under tidigmodern tid«. 23 En bärande tanke inom projektet har varit att makthavare även i förmoderna och fördemokratiska samhällen både velat och varit tvungna att förankra politiken hos de styrda. Motiven går att tolka såväl i ett konfrontationsperspektiv som i ett samförståndsperspektiv. Försöken att skapa uppslutning kring de politiska målen och institutionerna kan ses som makthavarnas strävan mot normativa maktresurser, där politikens innehåll formuleras av de styrande men gillas av de styrda. Man kan också se det som en del av en politisk förhandlingskultur som gav upphov till relativt stor samstämmighet om politikens mål och innehåll. I bägge fallen kan maktmanifestationer och kommunikation med undersåtarna betraktas som betydelsefulla medel för att vinna politisk legitimitet. Utgångspunkten för denna undersökning var därför först att studera konungamaktens manifestationer och hur dessa kommunicerades till undersåtarna. Under arbetets gång har denna tvådimensionella analysmodell visat sig alltför enkel. Dels har de offentliga manifestationerna framstått som otillräckligt underlag för att fånga in den officiella bilden av kunglighet i sin helhet, dels har jag velat göra undersökningen fullständig genom att också studera uppfattningarna hos de målgrupper som bilden av regenten riktades mot, främst vanliga undersåtar. Hur den offentliga propagandan verkat på de tilltänkta målgrupperna är något som sällan undersöks i studier av denna typ, vilket beror på det vanskliga källäget. I det följande har jag gjort ett försök att komma åt folkliga attityder om konungamakten, något som motiverat en förnyad undersökningsstruktur. Jag har därför kommit att arbeta med en lös analytisk indelning i funktion, kommunikation och opinion. Det som motiverat studien är tanken att det fortfarande under 1700-talet fanns en monarkisk mentalitet som gjorde konungamakten till en oumbärlig del av staten och den offentliga makten. Denna mentalitet var allmänt utbredd och omfattades av hög som låg, lärd som olärd. Den var så etablerad att även de som starkast betonade det svenska statsskickets republikanska principer föreställde sig en kung i ledningen. Konungamaktens rationalitet, dess raison d être, var nedärvd, ofta oreflekterad och i hög grad emotionell, men den fick också formellt uttryck i de konstitutionella dokumenten. Jag har valt att kalla denna hävdvunna och officiella funktion för konungamaktens etos. 19

20 20 Även om alla omhuldade grundprincipen för denna etos så fanns det varierande uppfattningar om konungamaktens räckvidd och om konungens roll. Rojalistiska attityder stod mot antirojalistiska, absolutistiska mot antiabsolutistiska och så vidare. En antirojalist i analytisk mening under frihetstiden var inte en revolutionär som propagerade för monarkins avskaffande utan en person som ville minska hovets inflytande på politiken och inskränka kungens manöverutrymme så långt möjligt. En rojalist hade skiljaktig uppfattning men förespråkade inte nödvändigtvis envälde. Det fanns med andra ord en mängd känslor och attityder om kungen och omfattningen av hans myndighet som inte stod i samklang med monarkins etos, dess existensberättigande, såsom den traditionellt formulerats. I realiteten var det ett stort och över tiden ökande avstånd mellan konungens ställning i fastslagen doktrin och de attityder som omgav honom. Vad konungamakten var och vad den uppfattades vara stod på olika sätt långt från varandra. Föreställningen om en gudomlig ordning, ett konungavälde av Guds nåde, fanns kvar som en formel under hela perioden, men det var inte en bild som man satte någon verklig tilltro till. Under 1700-talets lopp började kungen att beskrivas som den främste medborgaren bland ett fritt folk och hans makt berodde av detta folks gottfinnande. Dessa förändrade attityder gav så småningom en förnyad etos. Hur man talade om och motiverade dessa mentaliteter och attityder varierade med sammanhanget. Konungamakten var i sig själv en grundläggande del av maktens legitimering och genom de mentala strukturernas seghet kunde den endast förändras långsamt. Det styrande skiktets inställning till konungamakten kunde därför vara långt mer radikal än etos, den officiella funktionen, och skillnaden däremellan kan studeras i hur konungamakten omtalades i olika sammanhang. Även i folkliga opinioner fanns varierande uppfattningar om konungamakten och även denna fråga kommer att studeras i det följande. Resonemang enligt ovan har löst strukturerat framställningen. Undersökningen är indelad i tre block där det första behandlar monarkins etos, det vill säga dess idégods samt konungamaktens statsrättsliga innehåll och funktion (kapitel 2). Därefter följer ett antal studier av hur bilden av konungen och konungamakten genom olika kanaler kommunicerades till undersåtarna (kapitel 3 5). Slutligen görs ett försök att komma åt de uppfattningar om och känslomässiga inställningar till konungen och monarkin som fanns i Sverige under 1700-talet (kapitel 6 7). Uppdelningen mellan funktion, kommunikation och opinion har varit till hjälp för analysen, men det är av naturliga skäl omöjligt att göra en strikt

21 inledning åtskillnad mellan dessa nivåer i själva framställningen. Teoretiska verktyg är forskarens sätt att bringa ordning bland sina iakttagelser, men den historiska verkligheten är inte sektorsindelad på samma sätt. Frågor som rätteligen borde räknas till den ena kategorin kan därför ibland återfinnas under någon av de två andra. Detta får i lika delar ursäktas med ämnets vida och svårfångade karaktär, materialets gensträvighet och forskarens otillräcklighet. 21 Begrepp Några begrepp som återkommer i undersökningen bör förklaras. De flesta förekommer i identisk eller näraliggande synonym form i de samtida källorna, men även om de i regel alltså har empirisk bärighet skall de i första hand uppfattas som analytiskt bestämda för denna undersökning. I det följande kommer ordet kung att användas för att beteckna personen, den individ som satt på tronen. Den mer ålderdomliga formen konung betecknar däremot ämbetet eller institutionen. Begreppet Kungl. Maj:t syftar på hela regeringsmakten, det vill säga konungen i rådet. Analogt med huvudargumentet i denna bok är det nödvändigt att skilja på individen och ämbetet, men ibland är det svårt eller omöjligt att hålla isär kungens/konungens/kungl. Maj:ts alla kapaciteter och skepnader. I flera fall blir begreppsanvändningen därför godtycklig. Med herrarna avses här den överhet som inte var kungen. Den verkställande makten låg under frihetstiden hos Kungl. Maj:t, det vill säga konungen med de sexton riksråden och generalguvernörerna. Denna skara benämndes ofta överheten. I strikt mening var endast konungen att räkna till överheten medan andra kronofunktionärer från riksråd och nedåt var överhetens tjänare. Så rigoröst tillämpades emellertid sällan begreppen, utan med överheten avsågs i allmänhet åtminstone de översta befallande lagren i samhället. Dessa kan sammanfattas under den samtida kritiska beteckningen herrarna och de ansågs ofta stå i opposition till kungen eller hålla denne som politisk gisslan. En vanlig uppfattning var att där konungen företrädde allmänt väl, företrädde herrarna egennyttan. I framställningen kommer jag också att tala om vanligt folk utan någon närmare bestämning. Hit räknas utan mer djupsinniga försök till avgränsningar bönder, arbetare, soldater, tjänstefolk och fattigänkor, landstrykare, brottslingar och många, många fler. I samtiden användes begrepp som meniga allmogen eller gemena allmogen som sammanfattande benämning på dessa grupper. Vanligt folk hade lika differentierade åsikter och hade som grupp en

22 22 lika heterogen sammansättning som någonsin herrarna. Det går därför inte att tala om att vanligt folk företrädde vissa åsikter. Vad som dock förenar alla dem som mer eller mindre intuitivt förs till denna kategori är att de normalt var politikens objekt, inte dess subjekt de utformade inte politiken utan utsattes för den. Ett annat viktigt begrepp är majestät, av latinets majestas, upphöjdhet. Att ge det en kortfattad och fullödig definition är inte möjligt. I stället kan det sägas vara ett delsyfte med hela undersökningen att komma närmare en definition som är begriplig för nutidsmänniskan. Begreppet var centralt i samtida politisk vokabulär, men inte ens de rättslärda kunde enkelt sammanfatta innebörden. Juridikprofessorn David Nehrman (Ehrenstråle) resonerade på följande vis i frågan: Thet ordet Majestas brukas af alla Scriptoribus Jur. Naturæ et publici, men få förklara thet tydeligen. Jag håller för onödigt wara, at upräkna andras meningar, Jag will allenast säija min egen. Igenom Majestas förstår jag the regerandes högsta wärdighet, rätt och wälde, i förmågo hwaraf han är then alldrahögste, och äger styra Riket och öfwa the rättigheter, som thertill höra på sätt och wis, som han i sin försäkring utfäst, eller thet wedertagne Regieringssättet medgifwer. 24 Majestätsbegreppet hängde nära samman med men var inte identiskt med rikets suveränitet, dess oberoende av andra makter. Majestätet var ett symboliskt medel för suveräniteten, men medan en konung kunde både äga majestät och vara suverän kunde staten vara suverän men inte i sig äga majestät. I monarkierna var därför konungens majestät det främsta uttrycket för statens suveränitet. Som idéhistorikern Bo Lindberg påpekat kom begreppet suveränitet i Sverige att förknippas med kungligt envälde och användes därför endast sparsamt under frihetstiden. 25 Konungens höghet eller majestät gavs däremot en central ställning redan i regeringsformen. Konungens befogenheter sammanfattades i jura majestatica, även kallade hans höghetsrättigheter, regalrättigheter eller regale. Det var beslutsrätten i en uppsättning frågor som i europeisk offentlig rätt av tradition ansågs tillhöra suveränen. Komponenterna i dessa regalrättigheter var relativt beständiga. Till de utrikes regalrättigheterna hörde rätten att starta krig och att

23 inledning sluta fred, att ingå förbund och att utnämna sändebud; till de inrikes hörde att uppbära skatter, att stifta lagar, att utnämna ämbetsmän, att övervaka rättskipningen och att slå mynt. 26 Dessa regalrättigheter var ett uttryck för statens suveränitet och kunde utövas av konungen ensam eller i en kollektiv och förmedlad form som fastslogs i grundlagarna. För att rätt förstå och 1700-talens politiska mentalitet är slutligen tre begrepp viktiga, nämligen korporationer, privilegier och immuniteter. Före den liberala individualismens genombrott i början av 1800-talet (men med förelöpare under 1700-talet) betraktades politiken gärna som ett nollsummespel mellan ett samhälles olika intressegrupper. Dessa brukar benämnas korporationer och kunde konkret vara ett riksstånd adel, präster, borgare, bönder eller exempelvis en yrkessammanslutning, såsom ett skrå. De korporativa föreställningarna återgick på aristoteliskt tankegods, men var grundläggande också i kyrkans samhällssyn. Individen hade sin plats i ett kollektiv ett hushåll eller en korporation. Hushållet styrdes av en husbonde eller en förmyndare och korporationens intressen gick alltid före individens. Korporationen gav mening åt och var en skyddsmur kring den enskilde. Korporationernas intressen upprätthölls i stor utsträckning genom privilegier, ett ursprungligen latinskt begrepp som bokstavligen betyder privatlag. Åtminstone sedan mitten av 1300-talet var Sverige en enhetsstat i den meningen att samma lag gällde i hela riket. I tillägg till detta gemensamma rättesnöre fanns dock en stor mängd undantagsbestämmelser, privilegier, som kunde tilldelas en enskild individ eller en korporation. Adelsprivilegierna är ett exempel på sådana undantagsförmåner. Alla undersåtar var i princip skyldiga att betala skatt, men adeln var genom privilegier undantagna från denna rättsbestämmelse. (I realiteten skattade även adeln, men det är delvis en annan fråga.) Det korporativa tänkandet byggde alltså på idén att samhället var sammansatt av en mängd kollektiv som bevakade sina särintressen. Här fanns analogier till den så kallade humoralpatologin, den medicinska läran om de fyra kroppsvätskorna, som också hade antika rötter. I kroppen fanns fyra vätskor blod, slem, gul galla och svart galla och människans sjukdomar berodde på att de hamnat i obalans. På samma sätt krävdes balans för att bevara harmonin i samhället. För att ingen av korporationerna skulle tilllåtas dominera över de andra och därmed rubba jämvikten krävdes att de korporativa privilegierna fredades från andras intrång genom immuniteter. Ingen utomstående tilläts påverka en grupps privilegier utan dess samtycke. Enligt naturrätten var människan till sitt ursprung en oberoende individ 23

24 som stod fullständigt fri från andras ingrepp. (Naturrätten var även den en antik, ursprungligen romersk föreställning som byggde på idén att det fanns vissa grundläggande eller»naturliga«rättsbestämmelser som var gemensamma för alla folk.) Människans ursprungliga tillstånd utan lagar hade lett till otrygghet för svaga och försvarslösa och hon hade därför givit upp delar av sin frihet i utbyte mot beskydd, menade man. Detta skedde genom ett samhällsfördrag, som ärvdes mellan generationerna. Det teoretiska grundläget var dock att människan var immun mot varje form av yttre påverkan och om någon del av den naturliga friheten gavs upp krävdes varje gång ett medgivande. Efterföljande släktled var sedan bundna av denna överenskommelse. Begreppen korporation, privilegium och immunitet är viktiga i den följande framställningen. De är till viss del analytiska ofta uttrycktes samma föreställningar med annan terminologi, immunitet exempelvis som säkerhet (från intrång) men de var levande och centrala komponenter i 1700-talets politiska tänkande. Samtidigt var begreppen, som redan antytts, på väg att ersättas av andra. Med de framväxande liberala idéerna kom individen att sättas före korporationen och i samhällstänkandet började den enskildes välfärd att ses som förutsättning för kollektivets välfärd i stället för tvärtom. Det kanske synligaste uttrycket för denna förändring är hur begreppet undersåte alltmer ersattes av medborgare under 1700-talet. Denna rörelse var emellertid inte entydig och som den följande framställningen kommer att visa var monarkin i hög grad en institution som hämtade idéhistorisk näring från det förflutnas politiska föreställningar.

25 KONUNGAMAKTEN Vid karl xii:s död var förtroendet för den högsta politiska ledningen i det närmaste förbrukat inom alla samhällslager. Arton år av krig hade uttömt rikets ekonomiska resurser och fastän manskapsavgången har överdrivits av äldre forskning var dess följder nog så kännbara i samtiden. Även om folket i gemen hade liten inblick i det stora politiska spelet var det många i rikets centrala kretsar som uppfattade hur den ena fredstrevaren efter den andra förkastades av kungen. Från 1710 hade dessutom fienderna börjat inkräkta på själva riket. I Skåne lyckades man mota den danska invasionsarmén, men ockupationen av Finland hade fullbordats 1714 och sommaren 1719 nådde de fientliga härjningarna den svenska Östersjökusten. Statssystemet erbjöd inga kanaler där den politiska ledningen kunde kritiseras. Detta var i sig inte utmärkande för det karolinska enväldet utan för den aristoteliskt-lutherska politiska kulturen som sådan. Denna påbjöd en statiskt hierarkisk och korporativ ordning där lydnadsplikten gentemot all överhet var ett fundament. En självklar följd var att konungamakten stod över allt ifrågasättande. Att konflikter och opposition inte kunde uttryckas öppet betyder självfallet inte att de saknades. Inom statsapparaten fanns olika intressebevakande grupper: ämbetsmännen, krigsbefälen, rådsaristokratin, den gamla adeln, med flera. Var och en av dem hade av olika skäl anledning att opponera mot enväldet, som hade få naturliga bundsförvanter. I exempelvis Danmark kunde de absoluta kungarna använda en söndra och härska-metod som vilade på stöd från både adeln och borgerskapet samtidigt som de förlitade sig på en lång rad utländska rådgivare och ämbetsmän. I Sverige däremot hade lantadeln angripits genom reduktionen och konkurrerade i stigande grad med borgare och ofrälse ståndspersoner om ämbeten i staten. De senare grupperna utestängdes i sin tur från de högsta tjänsterna, som fortfarande reserverades åt adeln. Kriget hade medfört en lång rad särlösningar för byråkratin, som i allt större utsträckning ställts under direkt kunglig kontroll. 25

26 26 Prästerskapet hade länge givit ideologisk uppbackning åt konungamakten, men var i grunden missnöjt med enväldets kyrkoregemente. Vid riksdagen 1714 drev prästerskapet tillsammans med borgarna ivrigt frågan om fredsförhandlingar med eller mot konungens bifall och i denna fråga hade de växande stöd bland krigsbefälen. Bönderna hade också stöttat konungamakten, men ständiga utskrivningar och skattehöjningar och ett krig som aldrig ville ta slut tärde även på deras lojalitet. 1 Splittringen och osämjan mellan de olika stånden var ännu för stor för att något verkligt motståndsparti skulle kunna formas under kungens levnad. Vid de båda ständermöten som kallades in under kriget var misstron mot rådet fortfarande betydande. Minnet av det aristokratiska styret under 1600-talets förmyndarregeringar levde kvar. Säkert är dock att planer på en konstitutionell förändring började formuleras på flera håll redan under Karl XII:s livstid. Oppositionella yttringar hade förekommit vid utskottsmötet 1710 och riksdagen Efter kungens död i november 1718 tog sig missnöjet omedelbart uttryck i åtgärderna mot enväldets främste företrädare Görtz, som fått ställning av Karl XII:s försteminister. Kungens person gick inte längre att komma åt, däremot stod det klart att inte heller ämbetet i dess karolinska form länge skulle överleva hans frånfälle. Den fråga som inställer sig är hur monarkin kunde överleva Karl XII:s död när denne envåldshärskare under sin tjugoettåriga regering ödelagt allt förtroende för konungamakten. Frågan synes ha ett givet svar: Konungamakten kunde naturligtvis inte avskaffas. Historikern Lennart Thanner har i sin avhandling behandlat frågan om tronskiftet och den konstitutionella revolutionen efter Karl XII:s död med all den grundlighet ämnet kan kräva. 2 Några alternativ till den monarkiska statsformen tycks aldrig ha framkastats ens som hugskott. Att Sverige skulle styras av en konung fastslogs uttryckligen först i 1809 års regeringsform. I alla tidigare regeringsformer var det en självklarhet som inte behövde nämnas. Men varför var monarkin så självklar? Vilka funktioner hos konungadömet gjorde det så oumbärligt när samtidigt det konstitutionella arbetet vid frihetstidens ingång helt koncentrerades på att i görligaste mån begränsa monarkens reella handlingsutrymme? I utlandet förekom visserligen löst prat om att de svenska herrarna»viele von denen Grossen«helt ville avskaffa konungadömet och införa republik. Liknande inpass hade hörts av och till från 1600-talets mitt men hade aldrig lämnat den politiska ryktesspridningens nivå. 3 Tanken kunde i tidigare skeden delvis tillskrivas en aristokratisk opposition, men 1719 var den snarast skrämselpropaganda från rojalistiskt håll.

27 konungamakten Sant är också att redan på riksdagen 1719 framställdes i statsvälvningens programskrift, författad av sekreteraren i kommerskollegium David Silvius, den formel som under frihetstiden kom att bli axiomatisk, nämligen att Guds ord föreskrev undersåtarnas ovillkorliga lydnadsplikt, men inte något särskilt regeringssätt. Vad gäller det senare fanns flera olika typer: å ena sidan republikanska styrelseskick, som kunde vara demokratiska eller aristokratiska, å andra sidan monarkiska, som kunde vara antingen inskränkta eller förbehållslösa. 4 Anförandet hade i detta fall udden riktad mot det oinskränkta enväldet, inte mot monarkin som sådan. När man analyserar händelseförloppet vid enväldets upplösning och frihetstidens början kan därför monarkins avskaffande utan vidare avskrivas som ett realistiskt alternativ. Däremot hade vådan av en stark personlig konungamakt blivit uppenbar och vad man i ledande kretsar önskade bevara var vissa symboliska funktioner förenade med konungadömet. Vilka dessa funktioner var är ämnet för detta kapitel. Först kommer konungamaktens formella utsträckning och befogenheter att utredas, såsom de uttrycktes i de konstitutionella dokumenten. Därpå diskuteras monarkens symboliska framträdanden inom religionen och rättskipningen samt i relation till statsmaktens suveränitet och kontinuitet. Inledningsvis bör dock något sägas om rättskällorna. 27 Rättskällorna De dokument som vid frihetstidens begynnelse reglerade konungamaktens ställning var främst regeringsformerna, konungaförsäkringarna samt valakterna från 1719 och Därtill kom Fredriks försäkran av den 27 februari 1720 där han, i det fall han skulle väljas till konung, lovade anta den lutherska läran, värna lagen och ständernas frihet, sky suveräniteten samt inte bruka utländska rådgivare. De förändrade dokumenten från 1720 utgick från de ett år äldre motsvarigheterna, men när det gällde konungamaktens ställning hade de skärpts på flera väsentliga punkter. 5 De tillägg och förändringar av konstitutionell art som gjordes under frihetstiden framställdes i valakten 1743, konungaförsäkringarna 1751 och 1772 samt i riksdagsbesluten. De innebar successiva inskränkningar i den utövande kungamakten, men de ändrade inte på något grundläggande sätt konungadömets karaktär, dess etos, som var närapå oförändrad genom hela frihetstiden. Trots regeringsformens fundamentala, närmast kanoniska ställning i ti-

28 28 dens statsrätt framställdes anmärkningsvärt få resonerande översikter som förklarade styrelseskicket. Först 1768 trycktes en utläggning, advokatfiskalen Isac Faggots Swea rikes styrelse efter grund-lagarne, som kortfattat utvecklade regeringslagarnas innebörd för en allmän publik. En sanktionerad förklaring fanns visserligen att tillgå i En Ärlig Swensk från Den verkade starkt mobiliserande i politiska sällskap, men med sin mångordiga och allegoriska samtalsform var den knappast avsedd för en bredare läsekrets. Verket, som utgavs som veckoblad, var egentligen en partiskrift, men på grund av hattarnas långa maktinnehav kom den att uttrycka den etablerade tolkningen av grundlagarna. Somliga forskare har dessutom velat nedvärdera de partipolitiska inslagen. 6 Rikshistoriografen Jacob Wilde hade påbörjat en historik över de svenska statsförfattningarna, men framställningen nådde aldrig längre än till Karl XI:s envälde även om en del av hans slutsatser kom att få betydelse för tolkningen av det frihetstida statsskicket. 7 Strödda uppgifter kunde även hämtas ur lagmannen Christian Königs Lärdoms-öfning, främst tredje och sjunde delarna. Han gjorde dock ingen systematisk genomlysning av statsrätten och framför allt uttalade han sig vanligen i ganska generella ordalag. I arbetet, som utgavs under 1740-talets andra hälft, behandlades regeringsformen med viss försiktighet och läsaren bibringades ingen djupare förståelse av de förändringar som skett från 1600-talets konstitutionalism och envälde. 8 Flera författare gav sig dock på att teoretisera över statsskicket i sammanhang som inte i första hand var publika. Här skall två sådana manuskript nämnas, som båda hade nära officiell status. Det första är biskopen Johan Browallius republikanska utläggning i ett memorial från 1752, vilket mottogs med gillande av mindre sekreta deputationen även om det aldrig fick formell sanktion. Det andra är Carl Fredrik Scheffers lärobok i statsrätt avsedd för kronprins Gustav. Skriften, som överlämnades på kronprinsens födelsedag i januari 1761, var tänkt att förklara statsskickets innebörd för den unge lärjunge som uppfostrades till att bli dess konstitutionella överhuvud. 9 Den hade tillkommit mot bakgrund av 1756 års rojalistiska kuppförsök och dess idéer stod helt i samklang med officiell doktrin; Scheffer var för övrigt en av de förmodade upphovsmännen till En Ärlig Swensk. 10 Utöver dessa källor har jag även anlitat juridikprofessorn David Nehrmans föreläsningar över Sveriges statsrätt eller jus publicum. I 1700-talets universitetsundervisning spelade föreläsningarna en central roll. Nehrman lär ha varit en mycket uppskattad lärare, dels för att han föreläste på svenska, dels och framför allt för att han lade tonvikten på lagarnas praktiska tillämpning och inte på deras teoretiska grundvalar. Nehrman undervisade både publikt och privat och till

29 konungamakten stöd för åhörarna användes handskrivna kompendier, även kallade kollegier, som studenterna själva kopierade. Dessa hade formen av utförliga stödanteckningar, som sedan utvecklades av läraren i föreläsningarna. Ett flertal kompendier från Nehrmans föreläsningsserier har bevarats i olika bibliotek. Kungl. biblioteket har fjorton sådana avskrifter. En översiktlig jämförelse dem emellan har inte visat några stora skillnader och därför har det prydligaste manuskriptet begagnats Konungamaktens praktiska omfattning Kärnan i frihetstidens styrelseskick sammanfattades i ingressen till regeringsformens (RF) båda versioner 1719 och 1720: att Kungl. Maj:t vid dess höghet måtte bliva oförkränkt, riksens råd uti tillbörlig myndighet understödde och ständerna vid deras rätt och frihet bibehållne. Formuleringen återgick på förordet till 1634 års regeringsform och kontinuiteten med denna urkund hävdades särskilt under frihetstidens inledning. 12 Med ständernas rätt och frihet avsågs deras delaktighet i lagstiftning och riksstatens (budgetens) upprättande samt värnandet av de immuniteter som garanterades i ståndsprivilegierna. Relationen mellan konungens höghet och rådets myndighet fastställdes i nyckelparagrafen 13, som var oförändrad mellan 1719 och 1720:»Konunger äger styra rike sino med och således icke utom, mindre emot riksens råds råde.«vad dessa paragrafer innebar för den utövande konungamakten var i korthet följande. 13 Alla avgöranden i rådet skulle fattas genom majoritetsbeslut. Konungen det enda begrepp rättskällorna kände, trots att frihetstidens första regent var en drottning ägde utslagsröst vid upp till två rösters mindretal. Faktiskt ökade konungens relativa röstvikt mellan 1719 och 1720 genom att rådsherrarnas antal minskades från 24 till 16. Vid fullt råd, som behandlade angelägna allmänt vårdande mål som angick rikets välfärd, genomdrevs alltså kungens vilja med sju rådsherrars bifall. Normalt var dock rådet uppdelat på två divisioner där den ena hade hand om justitie- och utrikesärenden medan den andra behandlade krigsärenden och inrikes civilärenden. Den förra fungerade under namnet Justitierevisionen som rikets högsta rättsinstans. I det löpande arbetet ökades alltså kungens inflytande väsentligt då varje rådsdivision var beslutsför vid sju ledamöters närvaro (RF 1720, 15). Kungens linje vann alltså med endast tre rådsherrars bifall. I gengäld fastslogs att kungens närvaro inte var absolut nödvändig. Var kungen sjuk eller på resa styrdes riket genom rådets majoritetsbeslut (RF 1720, 16).

30 30 Öppning för ett mer personligt inflytande fanns potentiellt i så kallade kabinettsärenden (RF 1720, 20). Hit räknades enskilda ansökningar som inte rörde riket eller rättsväsendet, samt bekräftelser på kollegiebeslut och ringare ämbetstillsättningar. Sådana ärenden avgjordes utan omröstning och i närvaro av endast två riksråd. Om kungen i kabinettet anmälde avvikande uppfattning mot kollegierna eller om han vid ämbetstillsättning gick utanför ett uppsatt tjänsteförslag skulle ärendet remitteras till kungen i rådet. Trots att kungen egentligen stadfäste ämbetsverkens redan fattade beslut fanns dubbla kontrollfunktioner som skulle förhindra att en inre ministär med kungliga favoriter uppstod. 14 De båda rådsherrarna utsågs enligt rullande schema och besluten protokollfördes och kontrollerades av den större rådsförsamlingen. För den händelse beslutslustan plötsligt gjorde sig påmind då kungen var på resa eller i fält skulle han alltid åtföljas av två rådsherrar. Kungl. Maj:ts rådsherrar var ett slags uppsyningsmän eller eforer, vilka inte bara hade rättighet utan uttrycklig skyldighet att kontrollera och bistå kungen. De skulle»utan at vänta intill dess de blifva tillsporde och kallade, sielfkrafde påminna om riksens rätt«och, med en formulering ursprungligen från 1602 års riksdagsbeslut,»råda som deras ämbete kräfjer, men ej regera«(rf 1720, 14). Kontrollfunktionen garanterades dels genom att rådsherrarna var oavsättliga, dels genom att ständerna var delaktiga när rådet tillsattes konungen hade rätt att utan omröstning välja från ett tremannaförslag uppsatt av ständerna (RF 1720, 12), men denna begränsade valrätt gjordes snart obetydlig genom olika justeringar. 15 Detta skydd för rådet hade tillkommit som ett värn mot suveräniteten, men här fanns en motsägelse som snart skulle visa sig besvärande opraktisk. Rådets okränkbarhet var en förutsättning för att få ett starkt mandat gentemot konungen. Men för att rådsherrarna i gengäld skulle kunna kontrolleras i sin uppgift som ständernas fullmäktige var någon form av ansvarsutkrävande nödvändig. Regeringsformen förutsatte ett sådant på straffrättsliga men inte på politiska grunder. 16 Så länge rådet förde en maktkamp mot konungen det vill säga fram till års riksdag var detta ändamålsenligt. När utvecklingen i stället ledde till en form av parlamentarism visade sig denna rådets okränkbarhet vara en stor olägenhet. En rådsherre kunde inte avlägsnas från ämbetet med mindre än att han hade förbrutit sig mot lagar och stadgar. Från till frihetstidens slut användes därför så kallad licentiering som permanent nödlösning. Det innebar att rådsherren inte längre fick utöva sitt ämbete, men han behöll den formella värdighet som regeringsformen föreskrev.

31 konungamakten På två områden kunde konungen agera självständigt och utan rådets hörande. Det ena var i frågor rörande hovet och dess personal. Detta var kungens hushåll och som husbonde kunde han där på egen hand styra över betjänter och fritt disponera de medel som riksdagen fördelade till hovstaten. 17 Att hans inflytande kunde inskränkas även på detta område visas emellertid av den så kallade vagnsaken, en dispyt kring en ceremonifråga som utvecklades till en kraftmätning mellan kung och riksråd. Strax före jul år 1754, endast några månader efter att kungafamiljen flyttat in i det nya slottet i Stockholm, hade kanslipresidentens hustru i strid mot gällande hovordning fått sin vagn avvisad från slottets inre borggård. Gardesöversten blev därför uppkallad i rådet och beordrades att arrestera det övernitiska underbefälet och en skiltvakt. När saken kom till kungens kännedom upplevde han det som ett ingrepp i sina hushållsangelägenheter och befallde att soldaterna skulle släppas. Översten vågade inte ta ställning mellan sin konungs och riksrådets motstridiga befallningar och vände sig därför till överstemarskalken och ett par av riksråden enskilt. Bland de senare fanns kanslipresidenten själv, Anders Johan von Höpken, och han lät nedteckna överstens berättelse som i vidimerad form presenterades för kungen. Då denne bekräftade att redogörelsen var riktig bad rådet om ett möte några dagar senare. Till detta hade Höpken förberett en skrivelse som drog upp gränserna för den kungliga makten och i skarpa ordalag förebrådde Adolf Fredrik hans överträdelser. Om gardets överste kunde förbjudas att inställa sig i rådkammaren, hette det, så riskerade det att försvaga rådets auktoritet, som enligt regeringsformen var oskiljaktig från konungens. Om inte kungen upphävde sin befallning såg rådet friheten hotad och tvingades därmed inkalla riksdagen till skydd för riket och lagen. På denna reprimand svarade kungen att han hellre hade sett att frågan lösts i sluten överläggning och han förargade sig över att på detta sätt bli uppläxad i protokollet och inför rådsbetjänterna. I övrigt invände han att han inte blivit vederbörligen informerad i förväg om ärendets handläggning. Höpken replikerade att rådet agerat i enlighet med praxis och att man inte haft anledning att göra undantag i detta fall. Efter vidare överläggningar gav kungen slutligen med sig i sakfrågan, som ju var obetydlig. Men när Adolf Fredrik i efterhand läste igenom Höpkens skrivna erinran förbittrades han åter. Han formulerade en skrivelse där han försvarade sitt agerande och framhöll att han var den som blivit orättvist anklagad och skulle behöva ständernas skiljedom. Men eftersom protokollet från den tidigare överläggningen redan hade justerats kunde rådet med tillförsikt behandla ärendet som utagerat. 31

32 32 Översten meddelades att Kungl. Maj:t återtog sin befallning och till kungen sändes endast ett beklagande att rådet fallit i onåd hos honom, med tillägget att han tids nog skulle få möjlighet att framföra sina synpunkter inför ständerna. På detta sätt tegs alla kungens invändningar ihjäl. Ärendet är signifikativt för konungens ställning under frihetstiden. Så långt möjligt vinnlade sig rådet om att upprätthålla hans symboliska höghet och hans medgivande var nödvändigt även i de mest bagatellartade regeringsärenden. I det fall det uppstod tolkningstvister mellan kung och råd förfogade rådet över alla maktresurser och hade en varierande uppsättning medel att driva igenom sina beslut på ett sätt som även gav sken av formell riktighet. Kungens största tillgång i sådana konflikter var allmänhetens sympati och rådet var därför angeläget om att motsättningarna inte uppmärksammades utåt. I ärendet om riksrådskarosserna försökte Adolf Fredrik vädja till offentligheten genom att uppmana sin förtrogne Erik Brahe att författa och distribuera en skrift med rojalisternas syn på frågan. I sina minnesanteckningar om saken skrev Höpken att denna händelse hade skapat stor uppståndelse och hotade att fortsätta göra så»cette affaire a fait beaucoup de bruit et qu elle pourrait en faire encore«. 18 Ett och ett halvt år senare skulle Erik Brahe komma att avrättas för sin inblandning i ett rojalistiskt kuppförsök. Höpken menade den gången att konungamakten inte längre tålde mer förnedring. 19 Kungen hade rätt att utdela adelskap och upphöja friherrar och grevar. Det var det andra området, vid sidan av hovet, där han tilläts vara självrådande. I regeringsformen uppmanades konungen i en märkligt detaljreglerande formulering i det som skulle vara evigt gällande grundlag att begränsa utnämningarna till»allenast några få vid des kröning [ ] och blifva sedermera inga adelsmän giorde, till des riket sådant kan tillåta«. 20 Även den senare diffusa bestämningen överraskar i sammanhanget. I praktiken kom tolkningen av hur mycket adel riket tålde att göras inom riddarhuset, och nyadlingar ägde rum i ganska rikt mått under såväl Fredriks som Adolf Fredriks regering (152 respektive 201 nya ätter). Kungen kunde formellt besluta om nyadling utan föregående förslag och utan rådets hörande. Trots att lagarna till synes var tydliga på denna punkt var det en kunglig befogenhet, ett regale, som drogs med många oklarheter genom hela perioden. Praxis kom att bli den att kungarna utnämnde adelsmän i ett av ständerna fixerat antal och ofta efter deras förslag. Processen skedde i fyra steg: kungens utnämning, adelns bifall, sköldebrevs utfärdande av kungen samt introduktion på riddarhuset. Eftersom kungen och

33 Den suveräna drottningen. Ulrika Eleonora den yngre. Kopparstick av Carl Erik Bergqvist efter Georg Engelhardt Schröder. Graverat efter 1741 på kungl. boktryckaren Peter Mommas egen kostnad. Foto: Björn Green, KB.

34 34 adelskorporationen sålunda balanserade varandra kunde frågan om när en person egentligen uppnått adlig status bli ett tvisteämne. En av kungen utnämnd person kunde förvägras introduktion på riddarhuset och därigenom sakna representation fastän han erhållit adliga privilegier. Han uppbar således adlig kapacitet i ekonomiskt och juridiskt avseende, men inte i politiskt. Rättsförhållandet var i denna fråga komplicerat, vilket kan ha bidragit till att frågan aldrig fick någon genomtänkt formell lösning. Adelskapet var att betrakta som en officiell belöning och kunde därför inte hänskjutas till adelns eget gottfinnande; det skulle vara att lämna den offentliga utnämningsmakten i händerna på en korporation. I gengäld var utnämningarna ett medel att värva favoriter och påverka balansen inom stånden, och de kunde därför heller inte lämnas till kungens fria disposition. Visserligen hade det vid formuleringen av 1719 års regeringsform hetat att regenten inte skulle berövas rätten att belöna och göra gott, men Ulrika Eleonora hade överutnyttjat denna rättighet och utnämnt inte mindre än 190 nya adelsätter under sitt enda regeringsår. 21 Att kungens rättigheter, åtminstone formellt, inte uppvägdes av rådsmakten i denna fråga kan möjligen ha berott på att även rådet var att anse som en adelskorporation och därför var jävigt i sammanhanget. En viss analogi står här att finna i det faktum att rådsherrarna saknade rösträtt på riddarhuset såsom rådsherrar var de ständernas fullmäktige och kunde därför inte uppträda som kommittenter, valmän, åt sig själva. Nyadlingarna tycks ändå ha skett enligt en praxis som var acceptabel för de flesta: riddarhuset lyckades freda sina bänkar mot överväldigande intrång, vissa öppningar fanns för de ofrälse som aspirerade på att bli adlade och kungen bibehöll sitt nominella inflytande över processen. 22 Konungens statsrättsliga funktion Som framgått av det föregående var rådet i alla väsentliga politiska funktioner att likställa med konungen, som närmast kan liknas vid en styrelseordförande. Gustav III fångade kärnpunkten då han en gång skall ha konstaterat att rådet i realiteten varit Sveriges konung»le senat a été effectivement roi de Suède«. 23 Trots att konungen alltså var umbärlig för regeringsmakten kan på en gång konstateras att han ingalunda var umbärlig i statssystemet. Riket kunde inte styras utan konung. I det så kallade Silfverschöldska författningsprojektet, som utarbetades strax efter Karl XII:s död, sades Högsta Väldet bestå av åtta huvuddelar. Fyra var utrikes: föra krig, sluta fred, ingå

35 konungamakten förbund samt förordna sändebud. Fyra var inrikes: utskriva skatter, stifta lagar, förvalta rätten samt tillsätta ämbetsmän. 24 Detta känns igen som de hävdvunna regalrättigheterna. Högsta Väldet var i det konstitutionella, om än outvecklade, projektet summan av statsmakterna, det vill säga konung, råd och ständer. Fastän konungamakten uppenbart måste balanseras så att alla statsfunktioner främst kom att ligga hos antingen råd eller ständer, var konungens deltagande likväl nödvändigt i alla delar. Förslaget sätter fingret på konungens oumbärliga roller inom och utom riket samt den dualism mellan konkreta och transcendenta, översinnliga föreställningar som präglade dem. Om Högsta Väldets enskildheter kunde uttryckas i handgripliga punkter som tillsammans summerade statsmakten var konungen en symbolisk inkarnation av statens oväld och oberoende. I en av hattarna beställd skrift från frihetstidens mitt delade universitetsbibliotekarien i Uppsala Birger Frondin in statsskicken i aristokratier (rådsvälden), demokratier (ständervälden) och monarkier grupperingen härstammar i grunden från Aristoteles, men resonemang och ordval visar stora likheter med Nehrmans föreläsningar. 25 Från dessa så kallade enkla regeringssätt härledde han sedan de blandade eller sammansatta statsskicken där de tre»moraliska personerna«(statsorganen) i olika mån uppvägde varandra. Därmed blev benämningen godtycklig.»således om ett Råd är med en Konung deltagande uti den Högsta Magten, kan man, utan fel i hufvud-saken, kalla Regerings-sättet så väl en Aristocratie blandad med Monarchie, som tvärtom.«men, fortsatte han, eftersom något av statsorganen oftast hade försteget framför de andra så benämndes statsskicket lämpligen efter den enkla person som hade de största förmånerna.»men detta oaktadt, har dock vördnaden för krönta Hufvuden både i våra och föregående tider gjort, at ehvarest en Konung varit, har Regerings-sättet merendels blifvit kalladt en Monarchie, fast än ock Rådet eller Ständerne i sjelfva verket ägt de förnämsta rättigheter af den Högsta Magten derutinnan.«frondin underströk att en»kronas prakt och Spirans glants, samt de äre-namn och det företräde af heder och värdighet, som i alla, äfven de mäst inskränkta Monarchier pläga lämnas Konungarne«inte skall förleda till slutsatsen att konungen därför besitter den högstrådande makten. Högsta Väldet kan tvärtom ligga hos råd eller ständer»fastän de icke bära namnet af Öfverhet och regerande Personer, ej eller låta Lagar och Förordningar utgå i sit namn, utan af Konungen underteknas och utfärdas«. 26 Det var ovanligt under frihetstiden att man talade sådant klarspråk angående konungens rätt och höghet. 27 Nu resonerade Frondin genomgående i allmänna termer och även om syftningen var uppenbar gjorde han inga direkta hänvisningar till Sveriges statsskick. Det huvudsakliga ändamålet 35

36 36 med hans skrift var dessutom att hävda riksdagens autonomi i förhållande till väljarkåren, det vill säga att gendriva den så kallade principalatsläran. Därför blev konungens faktiska makt och symboliska framtoning en bisak i det bärande resonemanget. I de flesta andra sammanhang framhöll man eftertryckligt den oundgängliga roll som konungen hade i statssystemet. Under frihetstiden var det framför allt konungamaktens immateriella eller symboliska funktioner som efterfrågades. De var representationer av statsmaktens höghet och okränkbarhet och var i synnerhet viktiga på två områden: inom riket manifesterades de i föreställningar om lagens upprätthållande, och mot omvärlden var det oberoende majestätet en sinnebild av det suveräna riket. I båda fallen handlade det alltså om säkerhet och beskydd statsmaktens ursprungliga och mest grundläggande funktioner. Innan dessa behandlas måste först något sägas om religionen. Religionen Rikets främsta grundval, hette det allmänt, var den sanna religionens vidmakthållande. Regeringsformerna från 1634 till 1809 framhöll redan i öppningsparagrafen enighet i religionen som det främsta medlet till rikets enhet. Detta är värt att framhålla av det skälet att religionen var ett område där frihetstidens regeringsform inte tillskrev konungen någon inneboende funktion. Inte heller i utländsk statsrätt brukade religiösa frågor hänföras till regalrätten. I regeringsformen, som formulerade det grundläggande samhällskontraktet i Sverige, var den evangeliska läran en nödvändig förutsättning för konungen, men konungen var inte en nödvändig förutsättning för den rätta läran. Luthersk bekännelse var ett villkor för att han skulle kunna installeras i sitt ämbete och han var tvungen att vårda den rena evangeliska läran. Han kunde däremot inte påverka trosartiklarna utan var underkastad deras principer på samma sätt som undersåtarna. 28 Konungens ämbetsplikter låg på det världsliga planet. Detta är intressant också vid ett studium av kröningsritualen, som kommer att behandlas i nästa kapitel. Smörjelseakten var betydelsefull för att inviga konungen i ämbetet, men den var inte en bekräftelse på några högre religiösa förpliktelser. Hur liten betydelse konungamakten hade för religionen får en påtaglig illustration i det faktum att den reformerte Fredrik, trots sina av allt att döma mångåriga aspirationer på Sveriges krona, inte ansåg det mödan värt att konvertera förrän en vecka före trontillträdet.

37 konungamakten Även under den karolinska epoken hade religionen så att säga försteget framför konungen. Det var det enda område där Lagkommissionen hade vågat föreslå gränser för den absoluta konungamakten. Vid arbetet med konungabalken hade man godkänt en skrivning att konungen skulle vara av evangelisk bekännelse och även diskuterat en begränsning av kungabarnens rätt att gifta sig utanför den egna läran. 29 De enväldiga svenska kungarna var underställda religionen på ett striktare vis än exempelvis de danska. I Danmark var monarken lutheran av hävd och övertygelse och Kongelovens första paragraf fastslog att den augsburgska bekännelsen skulle fortleva i tusen släktled i hans riken. Både Frederik IV och Christian VI drogs dock till en pietism som delvis stod i opposition till statskyrkan, och inget eller ingen kunde heller hindra landets kungar att ta sig drottningar av andra läror, såsom Christian V:s giftermål med den oböjligt reformerta Charlotte Amalie visar. Även i Sverige under frihetstiden ansågs äktenskapet vara kungens privata ensak som ständerna formellt inte lade sig i. Dock förbehöll de sig vetorätt, votum exclusivum, i det fall den tilltänkta drottningen var av fel tro. 30 Under frihetstiden låg det högsta praktiska kyrkostyret hos prästeståndet i riksdagen, det så kallade consistorium regni, rikskonsistoriet. Prästeståndet utövade inte bara kontroll över ordet och sakramenten utan återtog även mycket av den kyrkliga utnämningsrätt som exproprierats av de enväldiga kungarna. Alla de pastorat som förklarats regala ställdes åter under stiftsstyrelserna. Konungens exklusiva makt över biskopsutnämningarna upphävdes. I stället nominerade stiften tre kandidater bland vilka konungen i rådet gjorde sitt val på samma sätt som med andra högre ämbeten. 31 Konungen i rådet var formellt den världsliga kyrkans överhuvud även om detta fick allt mindre praktisk betydelse men kungen var liksom menigheten i övrigt underkastad religionen. I konungaförsäkringarna mellan 1719 och 1772 stadgade visserligen de inledande tre paragraferna utförligt och mångordigt att kungen skulle värna Guds rena klara ord och beskydda sina undersåtars lutherska tro. Detta är dock mer att betrakta som skyddsparagrafer till försvar för rikets och undersåtarnas andliga välfärd än som ett område där konungen hade särskilda uppgifter att sköta. Tydligast framgår det av Fredriks försäkran där han förband sig att varken med»lockande eller trugande«leda någon till avfall i religionen. I religionsfrågor stod konungen inte över undersåtarna och hade inget tolkningsföreträde, däremot förfogade han över de medel som kunde befrämja den rätta tron, och genom sitt föredöme skulle han bidra till att den evangeliska läran behölls ren och oförfalskad. 32 Konungen»har många millioner menniskor at wårda«, hette det 37

38 38 i En Ärlig Swensk.»Han bör sörja för deras timeliga, och i synnerhet ewiga lycksalighet.«den»förnämsta delen af Kyrkostyrelsen«, skrev Isac Faggot,»utöfwar Konungen, då han genom sine Ämbets-Män, håller den strängaste wård, at Undersåtarne på själenes wägnar hafwa sin rätta skötsel«. 33 Något liknade väl förhållandet konungens roll i försvarsväsendet: han hade skyldighet att freda och frälsa sitt rike om det blev anfallet, men han hade ingen rättighet att starta anfallskrig (RF 1720, 5 6). Det faktum att konungen i allmänna ordalag ofta lämnade religiösa referenser då han riktade sig till undersåtarna gjorde inte att han hade särskilt eller oumbärligt ansvar för den andliga välfärden i riket. 34 Detta var bara en del av den gängse politiska retoriken och bottnade säkert till stor del i faktisk religiös övertygelse. David Nehrman klargjorde gränserna för konungens religionsvård: Thet som inwärtes är så wäl i thetta som flere ärender, hörer eij under Konungens höga styrssel, det kan eij genom råd och macht regeras; det oroar eij [h]eller Republiquen; Men utwärtes oro och galenskap kan och bör styras. 35 Konungen kunde alltså inte råda över den personliga tron, men om religiösa schismatiker störde samhällsron var det hans plikt och skyldighet att ingripa. Han hade att styra i ordningsfrågorna men inte i samvetsfrågorna. Man kan även se på religionens förbindelse med konungamakten ur motsatt synvinkel, eller som legitimeringsinstrument. Föreställningar om överhetsväldets gudomliga upphov, uttryckt som konungamakt av Guds nåde, är dock en fråga som snarare hör samman med hur bilden av konungen förmedlades och kommer därför att behandlas i ett senare sammanhang. Kort skall bara nämnas att Mikael Alm i allmänna ordalag och utan närmare tidsangivelse talar om ett»gudomligt element«i konungamakten. Han avser dock i första hand ett nedärvt symbolspråk och framhåller att det religiösa inslaget avtog väsentligt även på detta område under 1700-talet. Därtill tycks retoriken ha skiftat beroende på målgrupp, och de religiösa kopplingarna var som mest framträdande i medier och sammanhang som inbegrep bredare samhällslager. Mot seklets slut, framhåller han, hade religionen i stort sett förlorat sin politiskt legitimerande potential. 36 Denna tendens syns redan under frihetstiden. Den rena evangeliska förkunnelsen framhölls formelmässigt i förbindelse med konungamakten, som emellertid inte tillskrevs några religionsvårdande uppgifter i lagar och statsrätt. I de kungliga förordningarna var det också naturligt att konungen som välvil-

39 konungamakten lig överhet kom med faderliga förmaningar om religionen, men han stod inte närmare Gud än någon annan i det allmänna prästadömet. 39 Lagen Efter regeringsformens öppningsparagraf som fastslog religionens centrala betydelse men som alltså inte tilldelade konungen något specifikt ansvar följde den nästan lika centrala satsen, att»kongl. Maij:t tilhörer lag, rätt och sanning at styrckia, älska och giöma«. Formuleringen återgick på Landslagens konungabalk och hade allt sedan medeltiden ingått i konungaeden. Här uttrycktes en regalrätt eller befogenhet som sammanfattade konungens nyckelroll inrikes. 37 Lag och rätt var en av de mer påtagliga grenarna av statsstyret, men den var också en idé. Lagen som idé kan allmänt sägas vara ett fördrag om formerna för mellanmänsklig samlevnad och detta fördrag vinner berättigande genom ursprung, funktion och beständighet. Idén förutsätter alltså att lagen har godtagits genom allmän överenskommelse, att den tillämpas utan godtycke och att den äger varaktighet. I frihetstidens Sverige verkade konungen som garant för denna idé. Fri från ståndsintressen och personligen höjd över lag och rätt sörjde han för att oväld präglade rättskipningen i riket. Detta skedde i stor utsträckning på ett symboliskt plan. Kungen den fysiska personen hade i realiteten begränsat inflytande över rättskipningen, men Kungl. Maj:t konungen i sittande råd var genom Justitierevisionen högsta rättsinstans och därmed faktiskt lagens högste uttolkare i riket. Följaktligen var också lagtrots och bristande vördnad för rättsväsendet ett majestätsbrott. I Justitierevisionens utlåtande över ett fall där den åtalade vägrat att rätta sig efter kammarkollegiums beslut och salig Karl XI:s förordning hette det exempelvis att»han sin undersåtelige wördnad utur acht låtit, och sig, emot Högstb:te Konungs macht, heder och wälde swårl. förgripit samt därmedelst Crimen læsæ Maj:tis [majestätsbrott] begått«. 38 Förvisso hade rättsövervakningen rent praktiskt kunnat äga rum i rådet utan konungens inblandning. Men det brydsamma i tidens sätt att se på saken låg i att de högsta domarna själva var underställda lagen och att de dessutom var utbytbara. Rådet kunde endast fungera som väktare av lagens ursprungliga överenskommelse, men Kungl. Maj:t utgjorde det främsta eller rentav enda värnet mot övervåld, obeständighet och godtycklig rättstillämpning. Genom att konungens signatur krävdes för stadfästelse gavs därmed en bekräftelse på beslutens omutlighet. 39

40 40 Kombinationen av symbolik och realitet genomsyrade hela regeringsformen. Konungen styrkte symboliskt lag, rätt och sanning som i verkligheten upprätthölls i Justitierevisionen. Konungen i kabinettet kunde i stort sett endast bekräfta ämbetsverkens redan fattade beslut, men både symboliskt och faktiskt blev kabinettets funktion att Kungl. Maj:t kontrollerade ämbetsverkens arbete utan att det tog hela rådets uppmärksamhet i anspråk. En Ärlig Swensk menade att regeringsformens andra paragraf gav Sveriges konung större makt än den enväldigaste regent. För att styrka lag och rätt ägde han den högsta graden av straffande befogenhet. Större myndighet kunde ingen enväldig konung begära utan att kallas tyrann. Detta resonemang kan gärna jämföras med Montesquieus diskussion om lagarnas ställning i ett monarkiskt styrelseskick. I en monarki, menade han, var fursten källan (la source) till all politisk och civil makt. Förekomsten av medlande makter (pouvoirs intermédiaires, subordonnés et dépendants) ändrade inte detta förhållande. 40 Konungens roll var i första hand lagskiparens, inte lagstiftarens, men detta var en uppfattning som endast långsamt slog rot. I själva verket hade frihetstidens regeringsform en otydlig gränsdragning mellan dömande och lagstiftande makt och Kungl. Maj:t var i hög grad delaktig av den senare. Enligt regeringsformens fjärde paragraf fick lagar inte»stifftas och ständerne påträngas emot deras ja, samtycke och vedertagande«. Detta kunde undantagsvis tillåtas mellan riksdagarna, men besluten skulle då godkännas vid nästa ständermöte. Av formuleringarna i konungaförsäkran 1720 får man emellertid intrycket att detta lagstiftningsförfarande betraktades som det normala, det vill säga att initiativet utgick från konungen och att ständerna endast bevakade sina immuniteter: Jag skall [ ] ingen ny lag göra eller ständerne påtränga, eij heller någon gammal och vedertagen lag förvandla eller afskaffa förutan riksens råds råde samt menige ständernes ja och samtycke; [ ] 41 Denna oklara uppdelning mellan styrande och lagstiftande kom att justeras genom förskjutningar i praxis under loppet av frihetstiden, och i såväl Johan Browallius memorial som En Ärlig Swensk förklarades att ständerna ensamma hade rätt att stifta lagar. Konungen skulle endast vårda de lagar som egentligen utgick från folket. Men även med en ny motivgrund och förändrad beslutsordning fortsatte lagarna att utfärdas i Kungl. Maj:ts namn och träda i kraft genom dennes befallning. 42

41 konungamakten Ett vanligt missförstånd rörande frihetstiden är att regeringsformens närmast sakrosankta karaktär uteslöt alla grundlagsändringar. Denna föreställning utgår från de under epoken ofta upprepade orden att fundamentallagarna inte fick förändras, bara förbättras. 43 Det är riktigt att regeringsformen aldrig justerades till innehållet, men eftersom riksdagsbesluten jämställdes med grundlagarna gav det ständerna kapacitet att tolka regeringsformen. Dessa tolkningar fungerade närmast som konstitutionella tillägg. (Jämförelsen med Förenta staternas oföränderliga konstitution och dess amendments ligger här nära till hands.) Regeringsformen liksom den medeltida landslagen och 1734 års lag var därmed endast rättsliga grunddokument. De förklarades vid behov genom kungliga förordningar, brev och resolutioner, men det dröjde länge innan sådana tillägg till 1734 års lag infördes direkt i lagboken, som inte skulle vara underkastad förändring. (Av detta skäl hade Lagkommissionen medvetet uteslutit politi- och ekonomiförordningar, som ansågs mer konjunkturbundna, ur lagboken.) Genom riksdagsbesluten och på andra sätt skedde därför en fortlöpande författningsrevision under frihetstiden. De lagtolkningar som Kungl. Maj:t av praktiska skäl tilläts göra mellan riksdagarna skulle i efterhand godkännas av ständerna för att ha fortsatt verkan. Även om ständerna sist och slutligen var de som stiftade lagarna så förelades dessa alltid konungen för underskrift och utfärdades i dennes namn. Konungen fortfor med andra ord alltjämt att vara lagarnas symboliska garant Suveräniteten Konungens upphöjdhet var inte bara en garant för oväld inom rättskipningen utan också för rikets oberoende. 45 Detta var den viktigaste och mest svårersättliga av hans funktioner. Jämfört med rättskipningen var dock konungens verkliga betydelse mindre, medan den symboliska rollen var desto mer angelägen. Förhållandet var invecklat och kunde långtifrån enbart förklaras rationellt. Här blandades levande statsrätt med prestigeförhållanden grundade i historisk argumentation. Den främsta skillnaden mellan konungens höghet och rådets myndighet var att den förre inte var straffrättsligt ansvarig för sina gärningar. 46 Rådets eforala eller övervakande funktion var en förutsättning för att konungen kunde tilldelas denna upphöjda ställning. Nyckelmeningen återfanns i regeringsformens femtonde paragraf (med kursivering här): Vid mer än två rösters differens

42 42 antager Kongl. Maij:t altid det rådet, som de fleste af riksens råd förklarat vara nyttigast, såsom effter all förmodan det säkraste och bästa; hälst som när någon skadelig effterfölgd deraf hända skulle, de af riksens råd, som igenom fördärfvelige rådslag därtill varit vållande, komma at stå ständerne derföre till ansvar. I själva verket var detta en mycket sinnrik formulering, som å ena sidan bevarade majestätets viktigaste funktion, att vara symbolisk garant för rikets okränkbarhet utåt, men å andra sidan garanterade rikets i betydelsen ständernas eller folkets okränkbarhet inåt. Konungen var upphöjd och ofelbar, inviolabel och infallibel, fastslogs det. Däremot fick han inte handla mot sina rådgivares råd, i all synnerhet som dessa inför ständerna avkrävdes ansvar för eventuella politiska missgrepp. På så sätt var den högsta regeringsmakten utsatt för undersåtarnas kontroll men utan att konungens, och därmed rikets, höghet kunde ifrågasättas. Riket hade ett värn mot utlandet i form av ett okränkbart majestät, och mot enväldet hade samma rike ett värn i form av rådets ansvarighet inför ständerna. Konungens ofelbarhet garanterade regeringsbeslutens oväld: Rex non potest errare, konungen kan inte göra fel. Enbart rådgivarna kunde därför lastas för oriktiga beslut. Samtidigt gjordes konungen konstitutionellt oförmögen att agera utan dem. Detta kan i retrospektiv ses som en författningshistorisk övergångslösning. Framför allt syftade den till att göra åtskillnad på rex och regnum, kung och rike, en distinktion som hade varit central och omdebatterad i den konstitutionella utvecklingen ända sedan medeltiden. Under frihetstiden kom emellertid rådsansvaret att ställas i centrum medan konungens roll blev allt mer överflödig. Detta var knappast en utveckling som föresvävat grundlagsfäderna. 47 I ett fall av föregivet majestätsbrott som behandlades av Justitierevisionen 1725 fick de kungliga beslutens ofelbarhet en tydlig illustration. Delinkventen, sekreteraren och protonotarien Johan Jacob Pfeif, hade dristat sig,»att med mindre warsamhet och submission Emot Eders Kongl. Maij:tt Sielf, sig uthlåta, än Een Undersåtare, af hwad qualité han ock wore, är tillåteligit och anständigt«. Förbrytelsen bestod i att Pfeif med en supplik, en vördnadsfull anhållan, hade ifrågasatt ett tillsättningsärende där han själv ansåg sig förbigången: hwilcket ju intet annat är, än uppenbarl:n förklara sitt missnöje öfver det, som Eders Kongl. Maij:tt, icke allenast af konungzlig mackt och myndighet, uthan ock efter Kongl. Collegii infordrade uthlåtelse,

43 Den suveräne konungen. Fredrik, med Guds nåde Sveriges, Götes och Vendes konung, och lantgreve till Hessen-Kassel, född den 28 april år 1676, krönt den 14 maj Gift med Ulrika Eleonora, dotter till Sveriges kung Karl XI, född den 23 januari 1688, vigd den 4 april 1715, krönt den 28 mars Gravyr av Martin Engelbrecht, Augsburg. Foto: Björn Green, KB.

44 44 till Eder Kongl. Maij:ttz, och dess Rikes bästa tienst och nytta, giordt och förordnat hafwer. 48 Den meriterade Pfeif, med nitton tjänsteår i kanslikollegium, tycks ha haft fog för sitt missnöje, men ett beslut som en gång fattats var definitionsmässigt otadligt. Varje ifrågasättande rubbade den kungliga auktoriteten, även om det, som i detta fall, i själva verket var kanslipresidenten Arvid Horn som avgjort ärendet. Symboliskt var konungen den som ytterst garanterade lagskipningens oväld. Kungl. Maj:t hade också företrädet att låta nåd gå före rätt och efter Pfeifs avbön valde Justitierevisionen att återsända suppliken som om den aldrig hade skrivits. Detta sätt att blanda symbolisk och verklig maktutövning var inte unikt för Sverige utan hade präglat europeisk författningsutveckling sedan antiken. I 1400-talets Frankrike hade exempelvis parlamentet i Paris, såsom rikets högsta domstol, förklarat att dess lagtolkning var oskiljaktig från konungens majestät. Det förelåg en dualitet mellan kungens person och hans ämbete och parlamentet kunde ge en lika sann eller sannare bild av Konungen som Lagtolkare än vad kungen som person händelsevis gjorde. 49 Konungens rättsvårdande auktoritet fick sin kraft av att han själv var juridiskt oansvarig, men denna föreställning var, som Fredrik Lagerroth påpekat, inte särskilt gammal i Sverige. Första gången den uttrycktes i ett svenskt rättsdokument var i Kristinas abdikationsskrift Idén om fursten som obunden av lagen, princeps legibus solutus, hämtade inspiration från romersk rätt. Den svenska lagen under valriket hade däremot vilat på vad som länge uppfattats som en germansk rättsföreställning, att en kung rätteligen kunde avsättas om han bröt sin ed. 50 Fortfarande arvkungen Erik XIV hade skilts från kronan med ständerna som domstol. Möjligheten att återigen inrätta ett liknande extraordinärt ständerinstitut som ingen,»ehuru hög han är«, hade rätt att undandra sig gavs i 1634 års regeringsform ( 9). Kristina, däremot, som lika lite som någon annan myndig regent erkände regeringsformen, krävde rätten att som krönt huvud vara fri från ansvar inför all världslig domstol och för såväl utförda som kommande handlingar. Denna suveräna rätt erkändes henne efter abdikationen inte bara av Sveriges ständer utan även av påven och kejsaren samt av konungarna i Spanien och Frankrike. 51 Konungens oansvarighet fastslogs än en gång under Karl XI och upprepades i 1809 års regeringsform ( 3), även om den väl då hade förlorat sina historiska motiveringar. Principen kvarlever i nu gällande regeringsform (RF 1974, 5:7).

45 konungamakten Okränkbarheten hade under frihetstiden ändå sina begränsningar. I vissa avseenden var konungen enbart en ämbetsman och avsättbar på samma grunder som de lägre tjänstemännen. Om konungen förbröt sig mot grundlagarna eller på något sätt försökte öka sin makt var undersåtarna automatiskt lösta från sin trohetsed. Konungaförsäkran förband regenten att avsvära sig enväldet och alla försök till maktutvidgning. Detta var ett rekvisit, en förutsättning för att erhålla det kungliga ämbetet. I detta avseende var konungens ed till innehållet identisk med och hänvisade till de vanliga ämbetsederna där förbrytelser i dessa stycken var tillräcklig grund för avsättning och åtal. 52 Den kungliga edens förbud mot maktutvidgning var som en inverterad form av den danska Kongeloven, vars enda politiska begränsning på konungen var att han inte fick förminska sin allmakt. Någon straffrättslig påföljd för det fall konungen begick edsbrott stipulerades dock inte. Karl I av England, som dekapiterades av sina forna undersåtar, var de europeiska furstarnas stora memento före den franska revolutionen. Adolf Fredrik befarade samma öde efter det misslyckade rojalistiska kuppförsöket 1756, men så långt hade det sannolikt inte gått ens om en tydligare medverkan från kungens sida hade kunnat fastställas. Den så kallade riksakten, som räknade upp alla kungens ämbetsförseelser och som lästes upp för kungaparet för att sedan förseglas, nämnde endast att»hans Kongl. Maj:t brutit sin konungsliga ed och försäkran och [att] Riksens ständer följakteligen, efter lagar och regeringsform, äro berättigade att upplösa det band, som förenat öfverhet och undersåtare«. Troligen hade ett verkställande av detta hot resulterat i kungafamiljens landsförvisning snarare än i dess avrättning att ständerna skulle»straffa then the tillförene erkjändt för Konung, är högst orimmeligit«, framhöll David Nehrman. 53 En annan fråga är om Sveriges ständer, liksom tidigare Englands parlament, även skulle ha förkastat monarkin i samband med hotets verkställande. Den frihetstida republikanismen, som i första hand syftade till att göra den exekutiva makten opersonlig, var vid 1750-talets mitt till skillnad från vid Karl XII:s död så etablerad att man utan vidare hade kunnat fortsätta regera landet utan stora vare sig praktiska eller symboliska besvär. Det är dock långtifrån givet vilket utfallet skulle ha blivit och frågan, som aldrig behövde få sin prövning, kan endast bli föremål för spekulationer. I realiteten satt Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika i orubbat bo och kunde inom några år stärka sitt anseende. Riksakten förstördes också vid efterföljande riksdag utan att förseglingen brutits. Därmed blev det snart inaktuellt att spekulera om felande kungars öden och man fortsatte som tidigare att utåt upprätthålla den kungliga auktoriteten

46 46 Namnstämpeln Det kan här vara på sin plats att säga något om frihetstidens för eftervärlden mest famösa inslag: den kungliga namnstämpeln. I litteraturen framstår det emellanåt som om denna användes regelmässigt, lättsinnigt och mot kungens uttryckliga vilja. Det sistnämnda skedde endast undantagsvis och då stämpeln brukades var det med iakttagande av noggranna föreskrifter. 55 Den första namnstämpeln infördes i slutet av 1741 eller början av 1742 efter fransk förebild. Kung Fredrik hade klagat över att ett oändligt signerande av rutinskrivelser hindrade hans mer angelägna arbetsuppgifter. I stora sekreta deputationen, som fick utreda frågan, erinrades att den franske kungens enklare cirkulärbrev stämplades med namnteckning efter kontrasignering av en statssekreterare. Ett liknande bruk kunde införas även i Sverige, ansågs det. Rutinen blev att när cirkulärskrivelser skulle avsändas signerade kungen endast ett exemplar medan övriga stämplades. Efter några år med denna ordning önskade Fredrik ytterligare minska sin arbetsbörda och från slutet av 1747 började i stället listor att upprättas över rutinärenden. Kungen undertecknade därefter listorna medan de utgående besluten stämplades. Sedan kungen drabbats av slaganfall i februari 1748 kom bruket att utvidgas än mer och ibland undertecknades listorna i stället av kronprinsen alternativt rådet in corpore. Detta blev en vana under kungens tre sista levnadsår, och åtskilliga ärenden som blivit liggande stämplades även, med Adolf Fredriks godkännande, efter kungens död. 56 Redan regeringsformen och riksdagsordningen hade öppnat för att rådet under vissa omständigheter kunde fatta beslut utan kunglig signatur (RF 1720, 16; RO 1723, 20). Avsikten var att regeringsmakten skulle kunna fortsätta att verka även om kungen var sjuk eller frånvarande, men dessa villkor kunde enkelt tolkas vidare än som ursprungligen avsetts. (Riksdagsordningen specificerade inte förutsättningarna närmare utan nämnde endast fall då kungen inte var»tillstädes«.) Efter tronskiftet 1751 upphörde stämpeln att användas och Adolf Fredrik signerade själv alla handlingar. Snart uppstod dock konflikter mellan rådet och Adolf Fredrik eftersom han i högre grad än sin företrädare hade svårigheter att anpassa sig till statsskicket. Kungen ansåg sig ha rätt att pröva rådets majoritetsutslag och kunde genom att dröja med sin underskrift förhala angelägna beslut. I somliga fall hade dekret därför utfärdats utan kungens signatur, men detta var inte hållbart i längden. Dels förminskade det beslutens rättsliga kraft, dels kunde det utåt avslöja vilka beslut som vunnit kungens

47 Lovisa Ulrika som kronprinsessa. Gravyr av Georg Paul Busch efter Antoine Pesne, 1740-tal. Foto: Björn Green, KB.

48 48 gillande och vilka som inte gjort det. En sådan åsiktssplittring inom regeringsmakten kunde bara ha negativ påverkan på opinionen och kungens civila olydnad kunde öka eller för den delen minska hans folkliga stöd på ett otillbörligt sätt. Förslaget om att den kungliga namnstämpeln skulle återinföras väcktes inom stora sekreta deputationen i april Efter att ha underställts riksdagens prövning antogs yrkandet enhälligt av de fyra stånden. Den användning som föreslogs gällde framför allt tjänstetillsättningar. Om kungen efter en eller två påminnelser dröjde med sin underskrift åtta dagar tycks ha varit den vanliga fristen eller om han i protest mot en utnämning vägrade att fullfölja ett beslut och framförde någon kandidat som inte stod på förslag, skulle stämpeln kunna användas. Återigen kom också cirkulärbrev att undertecknas på detta sätt. Själva stämplingen av dokumenten utfördes av en expeditionsvakt vid kanslikollegium. Hans arbete övervakades normalt av hovkanslern och det äldsta kanslirådet och fick endast utföras efter meddelat protokollsutdrag från rådet. 57 Noggranna förteckningar skulle upprättas över de handlingar som stämplats och deras sammanlagda antal. När stämpeln inte var i bruk skulle den läggas i omslag förslutet med hovkanslerns och kanslirådets sigill. Ständerna hade bestämt att den skulle förvaras i kanslikollegium. Protokollsutdragen eller de listor som upprättades skulle i god ordning undertecknas av kungen och därmed var förutsättningarna för stämplandet desamma som gällt under Fredriks tid. Utifrån de listor som bevarats från 1767 har rättshistorikern Birger Wedberg beräknat att av de närmare 800 stämplade expeditioner som utfärdades under året rörde högst ett tiotal ärenden som kungen vägrat godkänna. Huruvida denna siffra är låg eller hög är en bedömningsfråga. Procentuellt är det en försumbar mängd. Å andra sidan kan man konstatera att kungen på detta sätt övertrumfades nästan en gång i månaden. Till saken hör också att kungen själv lämnat prejudikat för förfarandet: han hade upprepade gånger själv begärt att handlingar skulle stämplas fastän de inte uppfyllde de förutsättningar som stadgats. Den allra första gången Adolf Fredriks namnstämpel kom i bruk skedde det också på kungens egen befallning. 58 Vid rutinmässigt bruk användes stämpeln utan att det orsakade några konflikter mellan kung och råd. Vid åtminstone något tillfälle tycks rådet ha varit böjt att tillmötesgå kungens förbud mot att använda stämpeln, men fann efter närmare begrundan att ständernas befallning vägde tyngre. 59 En av de uppenbara fördelarna med att införa namnstämpeln var att stän-

49 konungamakten derna därmed fick ett medel att tillgripa mot dröjsmål i beslutsfattandet. Om regeringsbeslutens verkställande var beroende av kungens signatur kunde inget parlamentariskt ansvar utkrävas eftersom han stod över rättslig prövning. Om rådet däremot hade möjlighet att på egen hand och efter nödvändiga påminnelser effektuera ärenden som förhalades kunde rådet också ställas till svars om så inte skedde. 60 Lika mycket som namnstämpeln gav rådet medel att kontrollera konungamakten var den därför en möjlighet för ständerna att dirigera rådet. Såsom ständernas fullmäktige var även rådsherrarnas handlingsutrymme begränsat. Bruket av namnstämpeln var alltså noga reglerat och även om det inte överensstämde med regeringsformens bokstav var det helt i linje med dess anda. Det var inte fråga om något besinningslöst stämplande utan eftertanke. Det var långt vanligare att stämplandet skedde på kungens egen begäran än mot hans vilja. Det var heller inte så att detta maktmedel hemlighölls. Tvärtom kungjordes det med öppet framhållande av regeringsmaktens sammansatta karaktär, där konungen bara var en part om också en viktig sådan. Ständernas beslut om namnstämpeln trycktes i Riksdags-tidningar, och där hette det»at Konungens Höga Namn gifwer befallningar och Expeditioner mera eftertryck, samt undersåtare then påminnelse, at the med sin Laglydnad wisa Konungen then rätta och upriktigaste trohet«. Detta gällde alltså även om namnteckningen var stämplad och det ansågs enligt officiell doktrin inte beröva konungen hans höghet. Svea konung ägde majestät och härlighet, skrev exempelvis Isac Faggot, och till hans höghetsrättigheter hörde att förse alla regeringsbeslut»med dess höga Namns underskrift«.»men skulle Hans Maj:t icke behaga lemna sit Höga Namn«, deklarerade han frankt,»då brukas den inrättade stämpelen.«61 En inte helt obetydlig aspekt av frågan är att namnstämpeln på sitt sätt faktiskt värnade monarkin som institution, vilket antyds av dessa båda citat. Under vissa villkor hade rådet såväl förmågan som den lagliga rätten att styra riket utan konungens sanktion. Adolf Fredriks obstruktion av regeringsärendena hade därför kunnat bemötas på praktisk väg utan en formell lösning, det vill säga regeringsbesluten hade kunnat utfärdas enbart i rådets namn och konungen helt sonika ställas åt sidan. Därmed skulle i realiteten republiken ha införts. Med namnstämpeln fortsatte man trots allt att symboliskt framhäva den centrala roll konungen hade för att ge värdighet och kraft åt besluten. Och detta var i sig ett eftertryckligt erkännande av monarkins berättigande och omistlighet. 62 Omedelbart efter Adolf Fredriks död befallde rådet att namnstämpeln 49

50 50 skulle sönderslås detta skedde alltså inte i hämndlystet vredesmod av Gustav III, som ibland hävdas. Någon ny namnstämpel tillverkades inte till den nye kungen. 63 Sammanfattningsvis kan sägas att namnstämpeln var ett reellt maktmedel, men det användes med varsamhet. De oenigheter som ledde till att stämpeln användes gällde oftast tjänstetillsättningar eller andra enskilda ärenden. Sällan eller aldrig rörde de egentligen statsmaktens fundament. Det skall ändå framhållas, som Wedberg gjort, att rådet förmodligen aldrig frångick ett beslut bara för att kungen vägrat att skriva under eller förbjudit att stämpeln användes. Under kungastrejken 1768, då rådet försökte tänja på de gränser som överenskommits och faktiskt försökte regera med hjälp av namnstämpeln, stötte man däremot på patrull. Kungastrejken 1768 Konfrontationen hade visat att hattarna var beredda till radikala grundlagstolkningar för att eliminera den utövande kungamakten. Vid nästa stora konstitutionella kris 1768 var det i stället mössorna som satt vid styret, men de gjorde en lika frikostig läsning av regeringsformen i sitt försök att styra riket utan kung. Adolf Fredriks hot att abdikera om inte riksdagen inkallades hade väl sina omedelbara skäl, men ingick också i den ständiga kampen mellan kung och råd. Hattarna hade tillgripit namnstämpeln som undantagslösning, men då kungen lade ned sitt arbete i december 1768 försökte mössorna att omvandla den till ett permanent regeringsinstrument. Här överskreds dock gränsen för det godtagbara och kollegiernas vägran att lyda konungens vikarie, som Carl Gustaf Malmström med en tillspetsad formulering kallat namnstämpeln, tvingade slutligen rådet att ge efter. På grund av hattarnas tidigare långa regeringsinnehav dominerades förvaltningen av deras sympatisörer. Fyra av ämbetsverken kammarrevisionen samt krigs-, kammar- och bergskollegierna enades i en principiell vägran att följa regeringsbeslut fattade utan konungens medverkan. Statsskicket vilade på konungens höghet, rådets myndighet och ständernas frihet, framhöll de, och när en av dessa delar saknades rubbades jämvikten. Den konungsliga högheten, ansåg de vidare, var oavvisligen förknippad med kungens person ingen utom han kunde upprätthålla regalrättigheterna. Här blev alltså konungens oväld det direkta argumentet i en konstitutionell sakfråga och inte bara i en teoretisk utläggning. I en politisk kultur där många fortfarande såg partimotsättningar som en skrämmande abnormitet

51 Adolf Fredrik, Sveriges, Götes och Vendes konung. Skåda Adolf Fredriks blick som ser hela Sverige gunstigt an. Så böjer sig ock för honom en trogen undersåte. Odaterat kopparstick av Christian Gottlob Liebe den äldre, Halle. Foto: Björn Green, KB.

52 52 kunde denna obalans mellan statsmakterna tydligt kännas. Samtidigt återkom frihetstidens ständiga mönster i denna konflikt: att hovet hade stöd hos oppositionspartiet endast så länge det befann sig i opposition. Som allierad mot regeringen var konungen en viktig opinionsbildande kraft och ett påtryckningsmedel, men han var en svårkontrollerad kompanjon för ett regeringsparti. Att 1768 års författningskris huvudsakligen var en partistrid och att det var hattarnas starka ställning i ämbetsverken som fällde avgörandet visas av att kungen inte fick något som helst gehör för sina konstitutionella propåer när den urtima riksdagen väl samlats. 64 Intressant är i stället att se hur mössorna under krisen reagerade med samma grundmurade republikanism som tidigare varit hattarnas signum. Presidenten i kommerskollegium Niclas von Oelreich, en av upphovsmännen till hattskriften En Ärlig Swensk men som nu bytt partisympatier, betonade förvisso i en stridsskrift riktad mot de fyra ämbetsverken, att»det är högst angelägit, at Expeditionerne uti Konungens namn utfärdas, emedan Konungens Höghet gifwer Besluten drift och styrka«. Trots detta visade han genom utförliga hänvisningar till de konstitutionella dokumenten att det inte förelåg några hinder för rådet att regera utan konung. 65 Därtill fastslog han att kungen bara var en ämbetsinnehavare och utbytbar. Om kungen lade ned»riksstyrelsen, hwar är då den Person, för hwilkens höghet det urgamla Swea- och Götha-Riket behåller sitt namn af Rike, sin rättighet och anseende?«frågade han. Svaret var givet: Konungen kan icke nedlägga mer, än sina Personliga Rättigheter; men det urgamla Swea- och Götha-Konunga-döme, kan Konungen icke lägga neder, ej heller dess rättighet och anseende, ty det är Rikets och icke Konungens Personliga tilhörighet. [ ] Wäl representerar Konungen detta Konunga-döme, och bär derföre namn utaf Konung; han kan ock nedlägga det representativa, eller det Personliga Konunga-namnet, men icke sjelfwa Konunga-dömet, hwilket han allena representerar. 66 Men om kungen avsade sig rätten till det personliga, representativa konungaämbetet, vart tog då denna personliga rättighet vägen? Jo, den återgick då till rådet»emedan Rådet representerar Riksens Ständers jura majestatica realia, såsom dessas Fullmägtige, och fölgakteligen representera de äfwen Riksens Konunga-döme«. Riksrådet Pehr Kalling yttrade vid samma tillfälle, att»en konung kan dö, en konung kan vara frånvarande, men ko-

53 konungamakten nungamakten är alltid närvarande i rådkammaren«. 67 Detta var frihetstidens republikanism dragen till sin spets. 53 Konungamakten och statens kontinuitet Ytterligare något bör tillfogas om konungens personliga oansvarighet och dess samband med statens kontinuitet. Här återfinns nämligen en av nycklarna till den symboliska kraft som tillmättes konungaämbetet. Att monarken stod ovan lagen var en mångsekelgammal europeisk föreställning, men i Sverige gick den, som redan påpekats, egentligen inte längre tillbaka än till 1600-talets mitt. Den uppfattning om majestätets betydelse som hystes av Kristina och hennes samtida återgick på medeltida kontinental statsrätt och dess uttolkning av den romerska lagen. Medeltidens lärda hade brottats med problemet att förena en sekulariserad, ursprungligen hednisk statsrätt med en kristen dogmatik för vilken livet hinsides var det enda egentligen väsentliga. Vid tröskeln till högmedeltiden började tanken ta form om jordens konungariken som världsliga motsvarigheter till himmelriket och konungarna som gudar på jorden. Förebilder fanns hos Roms och Bysans förgudade kejsare. Historikern Ernst Kantorowicz har beskrivit den syn på konungens majestät som växte fram. Hans vindlande och associationsrika framställning är inte enkel att kort sammanfatta och kan här knappast ges full rättvisa. Han identifierar dock några centrala idéer, som blev alltmer etablerade över tid: Det fanns en konkret föreställning om att konungens domän (demesne) var odelbar och stod ovanför kungens personliga kontroll. Den representerade därmed ett oavbrutet sammanhang som blev till något mer och högre än bara en ansamling mark. Idén om en fortlöpande ordning fördes över på politiska och kollektiva entiteter regnum, res publica, populus som blev bärare av kontinuitet fastän generationerna avlöste varandra. Kontinuiteten var lika viktig för Majestätet (suveräniteten) som den var för Lagen. Endast Gud var extemporal och ägde en evighet som stod utom tiden, men i det jordiska var kyrkan en religiös och (idén om) Rom en sekulär bärare av ett slags temporal evighet, aevum. Det romerska imperiets världsliga allmakt och odödlighet överfördes under 1300-talet på Europas enskilda konungariken. Ett rike var en oberoende politisk kropp där folket hade rätt att utse sina kungar. En sådan kung ägde majestät och var alltså inte undergiven någon annan, varken påve eller kejsare. På det viset härbärgerade det självständiga riket (idén om) Rom inom sig. Rex imperator in regno suo konungen är såsom en kejsare i sitt rike. 68

54 54 Konungens oansvarighet hade nära samband med kontinuitetsfrågan. En stat eller ett rike ägde en successiv kontinuitet. Som politisk kropp var staten oföränderlig även om individerna som konstituerade den skiftade generationsvis. På samma sätt förhöll det sig med konungen i ämbetet. I ett rike var konungen huvudet och folket lemmarna och den ena delen kunde inte äga bestånd utan den andra. När enskilda kungar avled fortlevde ämbetet. Något annat var inte möjligt, för om kungen var förbunden med riket skulle riket annars dö med honom och behöva rekonstrueras med varje tronskifte. Av liknande skäl måste konungaämbetet vara juridiskt oansvarigt och äga dignitas, höghet. Eftersom ämbetet var personligt och samtidigt beständigt skulle i annat fall det juridiska ansvaret för missgärningar begångna av företrädaren ärvas av den nye regenten. Nu bars i stället ansvaret av hela den politiska kroppen, det vill säga av riket. 69 Från detta ursprung kom bilden av konungen, riket och majestätet att utvecklas under senmedeltid och tidigmodern tid. Någon allmäneuropeisk normalsyn förelåg knappast och i den nationella rätten präglades relationerna mellan konung och folk alltid av realpolitiska omständigheter. Föreställningen om monarkens teoretiska oansvarighet var i alla händelser mycket betydelsefull i detta skede av Europas historia. Under 1600-talets permanenta krigstillstånd upphöjdes laglösheten till politisk praxis och dynastiska och statsrättliga spekulationer blev en metod att minska godtyckligheten i det internationella umgänget. Rangstridigheter kunde paradoxalt nog verka nivellerande eftersom det diplomatiska protokollet inte enbart styrdes av staternas geopolitiska styrka utan också av sådant som ett rikes ålder och mängden titlar som bars av dess härskare. Diplomatin var därför, som tidens store statsteroetiker Samuel Pufendorf konstaterade, öppen för tolkningar, kompromisser och köpslåenden. Fordringar som erkändes i ett sammanhang godtogs inte automatiskt i alla andra: I relationen mellan furstar och mellan hela folk brukar anspråk på högre ställning och företräde framför allt grundas på rikets och kungahusets ålder, väldets utbredning, rikedom och makt, vidare på arten av den maktställning någon innehar i sitt land och glansfullheten i hans titel. Men inget av allt detta ger i och för sig någon fullständig rätt till företräde framför andra kungar eller folk, såvida inte en sådan rätt har vunnits genom avtal eller medgivanden. 70

55 Konungen värnade rikets heder och oavhängighet, och även om regentens krigiska färdigheter vid mitten av 1700-talet hade reducerats till en formel var de ändå nödvändiga att framhålla. Många samtida statsbildningar aspirerade på att upphöjas till konungariken för att få en bekräftelse på sin självständiga status. Furstarna i Brandenburg och Savojen lät sig krönas till konungar, men även Nederländernas ståthållare och republiker som Venedig och Genua ville tillerkännas kunglig ranglikhet och rätten att föra konungakrona i vapnet. För att sådana ambitioner skulle nå framgång krävdes alltid någon formell grund: en giftermålsallians, en erövring, ett historiskt anspråk eller liknande. Framför allt måste dock ställningen vinna diplomatiskt erkännande. Om de realpolitiska omständigheterna var de rätta kunde pragmatismen vinna över det protokollära. Av de nämnda exemplen var det emellertid endast Brandenburg som uppnådde oomtvistad kunglig status, men då som konungariket Preussen, det vill säga det brandenburgska biland som låg utanför kejsardömet. Aspirationerna visar ändå den stora vikt som lades vid den suveränitet som inneslöts i konungadömet. 73 Danmark är ett annat närliggande exempel. I den danska valmonarkin hade majestätstiteln saknats och kungen benämndes Hans fyrstelige Nåde. Landstingen bekräftade kungavalen och i förhållande till den inhemska adeln var Oldenburgarna de främsta bland likar. I adelsideologin var rådet den egentliga innehavaren av kronan som det förlänade till kungen-ämkonungamakten Även det internationella umgänget präglades således i grunden av realpolitik. De mystiskt-religiösa egenskaper som konungarna tillskrivits under medeltiden började ge vika för mer sekulära uppfattningar. Den tyske filosofen Gottfried Wilhelm Leibniz uttryckte en mer pragmatisk eller sociologisk definition: konung var den som benämndes så och behandlades som sådan av omgivningen. Detta gällde både inom och utom det enskilda riket. Filosofen David Hume avvisade såväl försynens skickelse som kontraktsteoretiska motiveringar, men stödde konungamakten av praktiska skäl. Även det som uppstått av slump etablerades snabbt som tradition, förklarade han. 71 En typisk formulering som anspelade på Sveriges konung som symbol för rikets politiska oberoende framfördes av lantmarskalken vid 1751 års riksdag: 55 Uti Eder Kongl. Maj:ts waksamhet äger Riket et trygt lugn: uti thess Mandom och Tapperhet sin styrka: uti Thess Ordhållighet vänners aktning och Förtroende. 72

56 56 betsinnehavaren. I adelsväldets sista och hårdaste haandfæstning (ungefär konungaförsäkran) 1648 återkom rentav den medeltida upprorsparagrafen i modifierad form. När sålunda de danska kungarna var beroende av adelns gillande och godtycke hade deras majestätsanspråk svårt att vinna erkännande. Först 1655 krävde Frederik III titeln Hans kongelige Højhed erkänd för sin son, tronföljaren Christian (V). I de internationella förbindelserna skedde dock inga förändringar ens med arvrikets och enväldets införande Rikstiteln ansågs en gång förlänad av den romerske kejsaren, som hade krönt danska konungar 1134 och 1152, och Danmark förringades därmed till en vasallstat. Först 1727 erkände Frankrikes mest kristlige konung sin danske kollega som jämbördig, medan kejsaren dröjde ytterligare tjugofem år med att bekräfta majestätstiteln. 74 En sådan vanhedrande situation var de svenska statsmännen vid frihetstidens ingång naturligtvis angelägna om att undvika, särskilt i ett läge då det svenska riket inte bara hotades av utplåning på papperet utan i någon mån också i verkligheten. Det kunde gott räcka med att Ulrika Eleonora efter freden med Hannover 1720 förenklade sin titulatur genom att stryka alla provinsnamn. Som uttryck för de anspråk den svenska riksvärdigheten bar med sig räckte det att skriva Sveriges, Götes och Vendes drottning etc. Titeln bekräftades av Fredrik för all framtid i ett särskilt tilläggsavtal med Ryssland året därpå. 75 Under 1600-talets konstitutionella tvister i Sverige hade aristokratin hävdat skillnaden mellan majestas realis och majestas personalis. Det sanna majestätet motsvarades av staten, medan konungadömet var ett i staten inordnat organ. Denna tolkning hade avvisats under enväldet då konungen företrädde alla statens funktioner. 76 I de frihetstida konstitutionerna behölls föreställningen om det kungliga majestätet, det vill säga idén om konungens oberoende och upphöjdhet över lagen. Konungen ensam ägde majestas, men potestas myndigheten låg hos konungen i rådet. Konungen företrädde därför statens oberoende, men rådet i sin tur statens oberoende av konungen. I realiteten reducerades därmed konungen till en ämbetsinnehavare, en företrädare för riket Sverige. Men det var ämbetet, inte personen, som var den symboliska garanten för rikets suveränitet. Och denna suveränitet kunde inte bäras av ett råd med aldrig så mycket myndighet. 77 Den symboliska upphöjdhet som konungaämbetet representerade kan te sig svårbegriplig när samtidigt frihetstidens regenter tycks ha bemötts så föga vördnadsfullt av de undersåtar som satt på rådstaburetterna. Men att

57 konungamakten den respekterade men bräckliga människan Fredrik av Hessen av ständerna kunde upphöjas till suverän och ovan lagen stående konung av Sverige var inte på något sätt anmärkningsvärt i ett samhälle där man visste att Kristus var både Gud och människa. Liknande former av symboliska omvandlingar hörde, om inte till vardagen så åtminstone till helgen. Enligt den protestantiska ubikvitetsläran var nattvarden inte längre en faktisk transsubstantiation av bröd till kropp och vin till blod, men den innebar likväl närvaro av Kristi sanna lekamen och blod. Frågan är inte om man trodde på nattvardens sakrament eller konungens majestät, faktum är att man behövde lita till dem för att få ett fast och orörligt system ämnat att befästa i det ena fallet trons gemenskap, i det andra lagen och riket. Tilltron till sådan mysticism började utan tvekan avta i samhället. Denna utveckling har beskrivits på olika sätt av forskarna: som magins förfall (Keith Thomas), som en sekularisering och avmystifiering av världen (Max Weber) eller som en representationskris bottnande i ett förlegat symbolspråk (Peter Burke). Men så länge inga yttre radikala omständigheter tvingade fram förändringar kunde arkaiska institutioner fortleva med urholkad men ändå oförminskad symbolisk kraft. 78 En väl utredd sed kan exemplifiera detta. Sedan medeltiden hade de franska kungarna använt sin påstådda helighet för att genom handpåläggning bota hudsjukdomar i en årligen återkommande ritual. Denna tradition har fått en grundlig analys av den franske medeltidshistorikern Marc Bloch. Under 1700-talet var det inte längre någon som trodde på dessa konungens magiska egenskaper utom möjligen en vidskeplig allmoge. Trots detta fortsatte bruket ända fram till revolutionen. Det hade blivit en viktig ritual som endast långsamt förändrades och som ansågs betydelsefull på grund av det som med en sociologisk term kallas kulturell eftersläpning, det vill säga att normer och beteenden förändras långsammare än materiella och sociala förhållanden. Den kungliga handpåläggningen var därför en högtidlig och betydelsefull rit under l ancien régime. När Karl X försökte återuppta sedvänjan efter restaurationen blev han däremot bemött med löje och pressen kallade honom hånfullt»premier médecin de son royaume«, något som hade varit otänkbart ett halvsekel tidigare. 79 En rit kan förlängas och successivt förnya sitt innehåll just för att den har etablerats som tradition. Om kontinuiteten upphör bryts även den förtrollning som byggs upp av vanan. Även om den ceremoniella handpåläggningen var lika anakronistisk 1789 som den var 1825 var det först när den återupptogs som den framstod som en atavistisk tom ritual, som kejsarens nya kläder. Den hade förlorat det fortlöpande sammanhangets legitimitet

58 Sådan kulturell eftersläpning kan studeras i många sammanhang. De överföringar som under antiken och medeltiden gjorts mellan konungens symboliska och faktiska egenskaper och föreningen mellan regent och stat vann under 1700-talet inte längre samma tilltro ens på det teoretiska planet. Ändå levde de teoretiska förklaringarna av konungens status i viss mån kvar. Detta gällde i än högre grad ceremonierna, som vidareutvecklades enligt traditionella mönster. För det första därför att det liksom i alla kulturella processer fanns en viss tröghet inbyggd i systemet. För det andra därför att de var om inte en symbolisk så åtminstone en social markering av konungens upphöjdhet kostnaderna mer än innehållet vittnade om konungens ställning. 81 För det tredje därför att en ny regim i stor utsträckning bygger sin legitimitet på den gamla regimens: i en revolutionär omvälvning genom kontrastverkan, i en evolutionär genom omdefiniering. I det förra fallet måste nya former uppfinnas som kvalitativt skiljer sig från de gamla, som blivit dysfunktionella. I det senare fallet bygger man vidare på välkända tankefigurer, som så långt möjligt kombinerar ett nytt innehåll med bibehållen retorik. Den oblodiga svenska statsvälvningen vid stormaktstidens slut var revolutionär i konstitutionell mening men evolutionär i sina symboliska uttryck. För de nya makthavarna som omedelbart efter revolutionen främst stod att finna i rådskretsen var det mest förnuftiga att lämna konungens officiella framträdanden så oförändrade som möjligt. I rådkammaren hade man full kontroll över kungen, och den allmänhet som fäste större tilltro till konungens oväld än till rådsaristokratins kunde i bästa fall lugnas av att de yttre formerna behölls intakta. Den orubbade kungliga pompan skänkte därtill legitimitet åt hela staten, inte minst genom sin anciennitet. Kungarnas representationseller legitimitetskriser under förändrade politiska och sociala omständigheter har utretts av Peter Burke för det sena 1600-talets Frankrike och av Mikael Alm för gustaviansk tid i Sverige. I frihetstidens inledning gällde det snarare för makthavarna att ge legitimitet åt den nya politiska situationen genom att låna representativa former från den föregående, kungliga regimen. Ko nungen fick förkroppsliga kontinuiteten såväl inom riket som utåt. Vid den konstitutionella revolutionen bröts den kungliga makten ned fullständigt. Det var därför angeläget att upprätthålla en symbolisk legitimitet eftersom konungen som sådan var intimt förknippad med staten. Konungen var inte staten, men han symboliserade staten, och denna tendens kom att bli allt tydligare under frihetstidens gång, inte minst i de offentliga manifestationerna.

59 MANIFESTATION Den enskilt viktigaste riten för att manifestera konungens ställning var kröningen. En slutsats som framförts i ikonografiska studier och inom ritualforskningen är att offentliga ceremonier tillhandahöll ett språk som var avläsbart för publiken. Ceremonin fungerade i samspel med åskådaren och kunde även kommuniceras till större kretsar genom tryckta beskrivningar. En ceremoni var också betydelsefull eftersom den förmedlade ett mer direkt budskap till åskådaren än aldrig så många teoretiska traktater. Små förändringar i ceremonielet kunde uttrycka stora politiska förändringar. Ett exempel som framhållits är att de danska kungarna upphörde att låta sig krönas efter enväldets och den ärftliga tronföljdens införande En viktig allmän beståndsdel i kröningsakten var det moment av ömsesidighet som band konung och folk samman med gemensamma försäkringar. Med enväldet blev konungen oberoende av undersåtarnas vilja och kröningsakten ersattes med en smörjelseakt som symboliskt åskådliggjorde det utpekande som Gud redan hade gjort. I samma ögonblick som den gamle kungen utandades för sista gången gjorde försynen hans efterträdare till konung utan undersåtarnas inblandning som förmedlande led. 1 Ett delvis annat sätt att se på maktens symboler och offentliga ceremonier är att betona deras manifesterande karaktär. De ikonografiska momenten skall enligt detta synsätt inte överbetonas eftersom det symboliska bildspråket var så invecklat att det knappast ens förstods av de lärdaste åskådarna. Det som i stället gjorde kröningsakten betydelsefull var maktexponeringen. Även om de djupare allegoriska innebörderna var förbehållna ett fåtal var det ingen som undgick att förstå symboliken i extravaganserna. Guld, pärlor och dyrbara tyger, musik och högtidliga tal, ett övermått av människor i koreograferade roller, skådemynt och publika utspisningar allt detta bidrog till ett totalkonstverk som koncentrerades kring en enda person och framförde det otvetydiga budskapet om att denne var överordnad alla andra. 2 Frågan är om något av detta syntes i Ulrika Eleonoras och Fredriks kröningar 1719 respektive Om kunglig makttillväxt manifesterades offent- 59

60 60 ligt borde ju även inskränkningar i makten förevisas symboliskt. Ett problem vid en analys är att kröningarna, trots föregiven anciennitet och traditionsbundenhet, i grunden var unika händelser. Den svenska konungalängden från Gustav I och framåt hade varit en lång räcka med avvikelser där närapå varje tronskifte innehållit dynastiska komplikationer. Vasaättens stamfader liksom sönerna Johan och Karl kunde betraktas som usurpatorer. Detsamma gällde Gustav II Adolf som levde hela sitt liv parallellt med den avsatte Sigismund och som för den inhemska dynastins fortlevnad var tvungen att efterträdas av sin minderåriga dotter. Denna i sin tur överlät under visst motstånd tronen till sin kusin, vars son och sonson båda var omyndiga när de blev kungar. Ulrika Eleonoras tronanspråk var omtvistade och Fredrik hade över huvud taget ingen rätt till den svenska kronan. Trots att konungamakten och i synnerhet arvkungadömet skulle representera stabilitet och kontinuitet hade alltså den så kallade gustavianska dynastin präglats av en rad ad hoc-lösningar. Något konstitutionellt och dynastiskt normalläge som kan utgöra grund för jämförelse existerade därför knappast. Som den följande analysen visar finns det också anledning att vara försiktig med att tolka enskilda ceremoniella förändringar som politiskt signifikanta. Vid nedslag i enskilda tillfällen kan en detalj verka meningsbärande och formad av den rådande situationen. En jämförelse över längre tid avslöjar många gånger att samma detalj har fungerat lika väl och möjligen tolkats annorlunda i ett helt annat politiskt sammanhang. Grunddragen i det svenska kröningsceremonielet förblev desamma från Erik XIV till Oscar II, men förändringar, justeringar och tillägg gjorde ändå varje ceremoni unik. 3 De mest aktuella förebilderna för ritualen som fanns att tillgå vid frihetstidens inledning var Karl XI:s och Ulrika Eleonora den äldres kröningar Det utvecklade enväldet hade däremot sitt eget ceremoniel. Enväldets hyllnings- och smörjelseakter Karl XII hade i sin egenmäktighet och på några trogna rådgivares inrådan genomgått en improviserad hyllnings- och smörjelseakt som ägde rum under två dagar i Stockholm. Den första dagen svor rådet och ständerna sina trohetseder på Kungshusets gård ingen konungaförsäkran avlades. Den andra dagen ägde smörjelsen rum i Storkyrkan. Kungen bar krona och spira redan vid ankomsten till kyrkan och inte heller nu avgavs någon konungaed eller annan förbindelse till undersåtarna. På grund av det oortodoxa tillvägagångssättet ifrågasatte redan samtiden om ceremonin över huvud

61 Karl XII:s smörjelseakt. Denna fantasibild återger själva kröningsmomentet och tillfället då kungen stiger till häst för att rida i processionen. Inför ritten till kyrkan hade kungen på ett ominöst sätt tappat kronan då han steg i sadeln. Gravyr ur Leben und Tod Carls des XII. (Nürnberg 1719). Konstnären har undgått den poäng som framhölls i texten, nämligen att kungen själv satte kronan på huvudet»als welches eine Marque seyn sollte, daß Er ein souverainer König seye«. Foto: Karina Pettersson, KB.

62 62 taget skulle karakteriseras som en kröning. Även om den officiella redogörelsen undvek begreppet var dock den grundläggande funktionen sådan att skillnaden mellan en krönings- och en smörjelseakt tycks ha undgått de flesta. Tillfället då ceremonin ägde rum och de regalier som kom till användning överensstämde med ordinarie kröningar och även Voltaire, som ändå ägnade händelsens symboliska innebörd en självständig analys, benämnde det hela som en kröning,»couronnement«. 4 En inte oviktig formalitet, som man vet tänktes ut av Karl XII själv, var att alla deltagare i hyllningen skulle bära sorg efter den unge kungens far, Karl XI. På så sätt betonades den dynastiska kontinuiteten som genom den gudomliga försynen var ensam grund för den kungliga upphöjelsen. Vid hyllningen på Kungshusets gård fanns också framställningar av Fenix, fågeln vars dödsdag också var dess födelsedag. Alltsedan medeltiden hade den varit en symbol för det självalstrande konungadömet som aldrig dog. 5 Konsthistorikern Mårten Snickare har fint sammanfattat betydelsen av kontinuitet respektive förändring vid denna ceremoni. 6 I de rättsligt bindande delarna hyllning och edsavläggelser var allt upplagt så att konungen ensam var aktivt subjekt medan undersåtarna var passiva objekt. Mest uppseendeväckande var att undersåtarna, mot invant bruk, avlade sin hyllning före smörjelsen och att kungen över huvud taget inte lämnade några eder eller försäkringar. I de rituella delarna följdes däremot gamla ceremonier så nära som möjligt. Genom att inskränka nymodigheterna framstod de politiska förändringarna desto klarare medan kontinuiteten med tidigare ceremonier i övrigt bidrog till att öka akternas storslagenhet. Likheterna med det samtida förfarandet i Danmark är högst påtagliga i detta avseende. De danska kröningarna, som förlorat all rättslig betydelse, avskaffades redan till det första tronskiftet efter enväldets införande. I gengäld lät Christian V ordna en smörjelseakt där ceremonielet så långt möjligt följde den gamla kröningsritualen men med frånvaro av de rättsliga förbindelseleden edsavläggelser och handfästningar som förut varit en viktig del av skeendet. Tidigare hade riksrådet burit fram regalierna och klätt kungen. Nu bars de av den enväldige monarken redan vid inträdet i kyrkan. En intressant detalj, som aldrig prövades i Sverige, är att kungen satte kronan på de danska drottningarnas huvud i enskildhet innan hon inträdde för att ta emot smörjelsen i kyrkan. 7

63 Kröningarnas ursprung manifestation Det finns ingen anledning att här i detalj skildra Ulrika Eleonoras och Fredriks kröningar. Vid en jämförelse uppvisar de stora likheter både med varandra och med äldre ceremonier. Viktigare är att peka ut de markanta förändringar som ägde rum, vilken betydelse de kan tänkas ha haft och hur de uppfattades av samtiden. Men först några ord om kröningens grundläggande innebörd. Kröningarna hade sitt ursprung i Östrom och mitten av 400-talet, då kejsaren började välsignas av patriarkerna. Enligt den så kallade konstantinska donationen, Constitutum Constantini, ett falsarium som från slutet av 700-talet lades till grund för påvens världsliga auktoritet, hade Konstantin den store tilldelat påven herraväldet över Rom och hela Italien tillsammans med alla kejserliga attribut. Ursprungligen kunde endast påven dela ut smörjelsen, som gav härskaren gudomlig bekräftelse och skilde ut honom från andra dödliga. Parallellt med kristendomen spreds bruket att krönas över hela Västeuropa under tidig medeltid. Den krönte kejsaren hade kraft att utnämna sina vasaller till konungar och på liknande sätt kom nationella biskopar att utföra kröningar i påvens ställe. I början var den kyrkliga sanktionen ett sätt att ge ökad legitimitet åt härskarna. Men i takt med att dynastierna blev etablerade ökade snarare behovet av att distansera sig från kyrkan. Kungarna, som strävade efter att frigöra sig från konkurrerande maktinstitutioner, ville inte låta sin ställning villkoras av en kyrklig bekräftelse. Processen påskyndades i de skandinaviska länderna av reformationen, som ställde kyrkan under den världsliga överheten. Att kröningen skulle innebära någon särskild upphöjelse sågs som ett papistiskt bländverk.»ja! oblyga widskepelsen gick så långt«, skrev en tidig kröningshistoriker,»at Konungsliga Kronan, och i följe däraf Konunga-magten och wärdigheten ansågs för en skänk af de Andeliga Fäderna under den Påfwiska tiden.«kyrkans bekräftelse var efter reformationen inte längre ett rekvisit för kunglig ställning, men kröningen fortsatte att vara betydelsefull, dels som övergångs- och initiationsrit, dels och framför allt för de edsförbindelser som då ingicks och som var en kvarleva från valkungadömet. Därtill var kröningen en fromhetsbetygelse, en devotionsakt, där konungen visade ödmjukhet inför kallet och det himmelska majestätet. 8 Kröningsritualens grundstruktur höll sig ganska oförändrad genom seklerna efter reformationen: mässa, konungaed, smörjelse, regalieinvestitur, intronisation, välsignelse, trohetsed. Smörjelsen gav den religiösa bekräftel- 63

64 64 sen, med investituren påtogs de kungliga värdighetstecknen och intronisationen var det formella utropandet av konungen. Vid frihetstidens ingång reglerades kröningarna i konungabalken, kapitel 7,»Huru Konunger wighias skal och krönas«, samt 3 i regeringsformerna 1719 och Landslagens text är kortfattad: NV tha Konunger wil, tha skal han i Upsalom wighias och krönas, eller och annarstadz i Rijke sino efter wilia och fallom sinom: Tho af Erchebiscope hälst, for wärdogheet skuld bäggia thera. 9 Regeringsformen från 1634 och 1660 års additament hade inget att säga i dessa frågor och Landslagens lösliga formuleringar gjorde att det under 1600-talet kunde gå ganska långt mellan trontillträde och kröning för Gustav II Adolf och Kristina sex, för Karl XI tre år. I frihetstidens regeringsformer var kraven något mer specificerade och utvidgade. Ingen av kungaparets manliga bröstarvingar fick träda till tronen innan han sine et och tiugu år upfylt, vid ständernes sammankomst sin försäkring ifrån sig gifvit, sig kröna låtit och eda sina gångit, som Sveriges lag säger. 10 Några långa uppskov var alltså inte längre att tänka på. Konungaförsäkran, kröning och edsavläggelse sammanfördes nu till en integrerad process utan vilken ett formellt trontillträde inte ansågs fullbordat. Även om kröningen med smörjelsen kan uppfattas som en i grunden religiös ceremoni var inte de sakrala elementen avgörande. Trots den kyrkliga inramningen var det i första hand en sekulär förrättning där konungens försäkran och de ömsesidiga ederna var ritens centrala och rättsligt bindande inslag. Regeringsformen föreskrev ju att kungen inte fick»tillträda Regeringen, för än han sig Cröna låtit, hwilket förmodeligen för Edens skull stadgat är«, gissade David Nehrman,»elljest woro det eij så nödigt«. 11 Kyrkans välsignelse gav alltså ökad kraft åt förbindelsen, men var inte nödvändig för att befästa bandet mellan överhet och undersåtar. I Linköpings riksdagsbeslut år 1600 hade ständerna fastslagit vikten av den världsliga överhetens religiösa renlärighet:»ingeen skal effter thenne Dagh til then Konunglige Crono och Regemente här i Rijket komme, som icke medh oss eenig är vthi then Christelige reene Evangelii Lähre«. Denna betydelseful-

65 manifestation la fordran behövde likväl ingen ceremoniell bekräftelse. Fastän hertig Karl»haffuer förwägret sigh at late Cröne«förklarade samma riksdag honom för ensam herre och överhet och lovade att honom»allom Konungzligom Rätt och Lydno hålle och bewijse«. Som nämnts hade ju också Gustav II Adolf, Kristina och Karl XI trots många års avsaknad av kyrklig sanktion fungerat utan begränsningar i sina ämbeten. 12 Inte heller internationellt var kröningen en nödvändig förutsättning för kunglig ställning. I Spanien och Portugal hade både kröning och smörjelse avskaffats redan under 1500-talet. Däremot avlades ömsesidiga eder då konungarna installerades. I Frankrike hade de formellt valda kungarnas regeringstid under medeltiden räknats från kröningen, men framemot 1600-talet ansågs den inte längre nödvändig för kunglig status och trontillträde och kröning kom att bli allt mer separerade tillfällen. Ludvig XIV blev konung 1643, myndigförklarades 1651, men kröntes inte förrän Även den unga preussiska monarkin som grundats 1701 och som i brist på traditioner kan tyckas ha behövt all upptänklig ceremoniell bekräftelse upplevde endast en konungakröning. Redan dess andre kung, Fredrik Vilhelm I, nöjde sig 1714 med en hyllningsakt och tillhörande edsavläggelse, och hans efterträdare, Fredrik II, skrev 1740 i brev till Voltaire den onyttiga kröningsceremonin på vidskepelsens konto. 14 På de flesta håll var kröningen i sina sakrala delar alltså traditionstyngd och hade ceremoniell betydelse, däremot saknade den egentlig rättsverkan. Frihetstidens betoning av trontillträde och kröning som samordnade skeenden syftade framför allt till att förhindra en återupprepning av Karl XII:s självsvåld och att avkräva monarken rättsliga förbindelser innan han gavs kungliga befogenheter. 65 Ulrika Eleonoras kröning För alla svenska kröningar från Kristina och framåt föreligger officiella tryckta framställningar av ceremonielet. Fram till och med Karl XI var de mestadels på tyska, men därefter återfinns de på svenska bland de kungliga förordningarna och var alltså avsedda att läsas upp som kungörelser i kyrkorna. 15 Skildringarna av Ulrika Eleonoras och Fredriks kröningar är på många punkter likalydande. En skillnad är att den förra är skriven i preteritum, den senare i futurum. I det ena fallet kungjordes alltså något redan inträffat medan det andra hänvisade till vad som skulle ske. Detta faktum torde inte ändra skildringarnas källvärde: i båda fallen var det bearbetade program som trycktes, inte ögonvittnesberättelser. Såväl Karl XII:s hyll-

66 66 ningsakt som Fredrik I:s kröning planlades av överintendenten Nicodemus Tessin den yngre. På grund av dennes sjukdom fick emellertid programmet vid Ulrika Eleonoras kröning utarbetas av stadsarkitekten i Stockholm Göran Josuæ Adelcrantz, även om de båda arkitekterna sannolikt hade ett nära samarbete. 16 Ulrika Eleonora var fast besluten att hennes kröning skulle äga rum i Uppsala trots rådets bestämda avrådan. Sedan stadsbranden 1702 saknades samlingslokaler för ständerna och att flytta hela riksdagen från huvudstaden var besvärligt under vintern och skulle ytterligare fresta på den ansträngda krigsekonomin. Drottningens motiv är okända, men hon torde främst ha sneglat på traditionen och ortens ceremoniella tyngd. Rådet framhöll att både drottningens mor och bror blivit krönta i huvudstaden, men där fanns även mindre smickrande föregångare. De båda sista unionskonungarna hade krönts i Stockholm, och redan biskop Hans Brask hade av detta skäl bestämt avrått Gustav Vasa från att göra detsamma. Inför Kristinas kröning hade emellertid drottningen själv satt sig emot den»opinion vulgus hafver om Ubsala«och hävdat att hennes lycka var avhängig Gud och inte kröningsorten. Möjligen bidrog det dock till Ulrika Eleonoras»repugnance«(motvilja) att just Kristina krönts i Stockholm. 17 Trots rådets motstånd genomdrev drottningen sin vilja och själva kröningsakten gick till på det sätt som med smärre variationer varit i bruk sedan Som främsta förebild fungerade Karl XI:s kröning, men även Kristinas, Hedvig Eleonoras och Ulrika Eleonora den äldres ceremoniel hade granskats. Återigen tågade monarken in i kyrkan med regalierna burna framför sig, och inte redan påklädda som vid Karl XII:s smörjelseakt. Efter inledande böner svor drottningen sin ed med hand på bok. Eden återgick på konungabalkens kapitel 4,»Eedha som Konunger swäria skal«, men därtill fogades»alt hwad i Kongl. Maj:ts allernådigst confirmerade Regerings-Form, samt Kongl Maj:ts allernådigst gifne Försäkring, bägge af den 21 sidtsl. Febr. war författadt«. Ärkebiskopen förrättade därpå smörjelsen samt placerade med bistånd av äldsta närvarande riksråd kronan på drottningens hjässa. (Tidigare hade drotsen förvaltat kronan, men riksämbetena avskaffades av Karl XI på 1680-talet.) Övriga regalier utdelades i hävdvunnen ordning den så kallade investituren och efter att drottningen förklarats vederbörligen krönt intronisationen sköts salut och slutligen avlade riksråden sina eder. 19 Det är värt att notera att Ulrika Eleonora precis som Kristina efter avslutad kröning utropades till konung av Sverige. Formeln löd:

67 Ulrika Eleonoras kröning i Uppsala domkyrka. Gravyr av okänd. Den schematiska bilden ger en högst ungefärlig bild av händelsen. Som så ofta kan dock drottning Kristinas silvertron identifieras. Jämför bild sidan 71. Foto: Björn Green, KB.

68 68 Nu är Drottning ulrica eleonora krönter Konung öfwer Swea och Giötha Landom och des underliggiande Provincier, Hon och ingen annan. 20 Senast har denna formel tolkats av Karin Tegenborg Falkdalen. Uttalandet understryker, säger hon, det motsägelsefulla i att som drottning vara regent och inte bara konungagemål. 21 Utropet är intressant därför att det å ena sidan hade en viktig rättslig funktion, å andra sidan därför att inte ens denna rent legalistiska aspekt av kröningsritualen tycks ha varit fullt klar i samtiden. När saken förehades i rådet hade formuleringen»krönter till Sweriges dråttning«först nämnts utan eftertanke. Statssekreteraren Samuel Bark invände då att Kristina hade utropats till konung varvid det uppstod någon villrådighet om vad som avsetts med detta. Arvid Horn ansåg för sin del att om formuleringen verkligen använts det bör ha skett just för att skilja regerande drottning från kungagemål. För säkerhets skull sändes en notarie iväg att undersöka uppgiftens riktighet. Då den verifierats beslutades att följa befintligt mönster. 22 Diskussionerna inför Kristinas kröning är ganska utförligt redovisade i riksrådsprotokollen, men i just denna fråga tiger dokumenten. Den närmaste uppgift som står att finna är att Axel Oxenstierna drog upp linjerna för ordningen i kyrkan,»fölliandes så mychitt möjel. är dhe förre cerem. vidh sahl. Kongens chröningh«. 23 Enligt drottningens levnadstecknare Johan Arckenholtz hade rikskanslern redan under Kristinas minderårighet menat att Kristina bör och måste respekteras som en konung eftersom hennes kön inte kunde ändras. Att Kristina skulle krönas som en konung och inte som en drottning var också hennes egen önskan. 24 Könsaspekten bör alltså ha spelat in, åtminstone i synen allmänt på regenten. Emellertid torde intronisationens formulering ha en mer elementär formell bakgrund. Samma lösen användes även vid konungakröningar och den grundläggande funktionen måste rimligen ha varit densamma också med en kvinnlig regent. Denna funktion kan då i första hand inte ha varit att värdera könets kvalitet, utan snarare regentens kvantitet. Hade avsikten endast varit att skilja mellan drottningar i olika egenskaper hade det räckt med tillägget regerande, så som gjordes i riksdagsbeslutet och som Petter Abrahamsson gjorde i sin lagkommentar. 25 Nyckelfrasen då Kristina och Ulrika Eleonora kröntes till konungar var snarast de avslutande orden: hon och ingen annan. Avsikten var därmed att förta allt tvivel om att Ulrika Eleonora var Sveriges lagkrönte regent i konungabalkens mening:

69 manifestation ÖFwer alt Swerike skal ey Konungsligh Krona eller Konunger wara, vtan en[.] Det fick endast finnas ett regerande kungligt subjekt, och för detta kände lagtexten bara den formella benämningen konung. Att stå ovanför partier låg, som tidigare påpekats, i den kungliga rollens natur och alla former av delade regentskap stod i direkt motsättning till enhetstanken. Två regenter, lärde historien, innebar nästan ofelbart två partier; därför avvisades kategoriskt Ulrika Eleonoras tanke på en samregering med Fredrik och till och med hans upptagande i rådet. 27 Säkert ansågs enhärskardömet extra angeläget att betona mot bakgrund av dessa Ulrika Eleonoras strävanden och Fredriks välbekanta maktambitioner, men unik var frasen alltså inte. Det kan i sammanhanget erinras om att en strikt rågång även dragits upp mot hertig Karl Gustav vid Kristinas kröning. Han var för all del utpekad tronföljare men tilläts inte medverka i regeringsärenden annat än på drottningens nåd. 28 Vid kröningen i övrigt tilldelades också drottningen alla maskulina attribut som hörde till det kungliga ämbetet. När rikssvärdet överlämnades uttrycktes exempelvis den sedvanliga förhoppningen,»att J altid må wara tröst och wid ett fritt och godt mod, til att manligen strida«. 29 I övrigt tycks det bara ha varit just vid intronisationen som Sveriges kvinnliga regenter officiellt har titulerats konung. Redan under Ulrika Eleonoras kröning sjöngs psalm 311,»Gudh gifwe wårom Konung och all Öfwerhet, Frijd och godt regement!«, med vår konung utbytt mot»wåre Drottning«, och normalt användes beteckningen Hennes Maj:t drottningen. 30 Kungagemål tillskrevs samma höghet som konungen och hans undersåtar var även hennes. Dock klargjordes att hon inte hade någon del i regeringsmakten utom med ständernas medgivande, som då Ulrika Eleonora tillfälligt återtog riksstyret under Fredriks resa till Hessen Den kungliga ställning som tillkom kvinnor var därför kvalitativt annorlunda än den som tillkom män. En drottning var i normalfallet furstedotter men upphöjdes till drottning först då hon ingick äktenskap. De män som var förutbestämda till regenter bar i allmänhet kungligheten som en medfödd kvalitet medan detta endast undantagsvis var fallet för de kvinnor som blev drottningar. Konungens ämbete var det som hade statsrättslig betydelse, även om det händelsevis kunde innehas av en kvinna. Med arvkungadömets införande vilade ämbetets fortlevnad emellertid på en privaträttslig överenskommelse äktenskapet i vilket kvinnan/drottningen var en viktig part. Kungen, han och ingen

70 70 annan, uppbar ett ämbete, medan drottningen normalt endast garanterade dess fortlevnad. Därför kunde det endast finnas en kung eller konung vid varje givet tillfälle, medan det teoretiskt inte fanns några begränsningar för antalet drottningar. Det faktum att Lovisa Ulrika vid en tidpunkt av sitt liv var såväl kungadotter och kungamoder som kungasyster ökade inte hennes företräde framför Sofia Magdalena, vars främsta kapacitet var att vara mor till kronprinsen drottningtitlar kunde inte läggas till varandra på samma sätt som konungatitlar. 32 Att den tolkning som här anförts av kröningsformeln, och som har skäligt stöd i tidens lagtexter, ändå inte var klar ens för samtida betraktare har redan framgått. Ytterligare understryks det av att just den avslutande bisatsen som här upphöjts till egentlig huvudsats utelämnats i en utförlig otryckt redogörelse av kröningsförloppet. 33 Å andra sidan missar såväl denna relation som ögonvittnet Aubry de La Motraye även finessen att drottningen utropades till konung. 34 I gengäld framhävs den i majoren Joakim Henrik Schildtes återgivning av kröningen. Han låter Fama, svävande invid tronhimmeln, trumpeta ut:»v l r i c a e l e o n o r a Krönter Suea, giöta Konung, och underliggande Provincier. Hon och ingen annan.«tilläggas kan att vid dubbelkröningen 1751 blev Adolf Fredrik»krönter Konung«och Lovisa Ulrika»krönter Drottning«. 35 Tydligt är att utropet både väckte uppseende och lämnade utrymme för olika tolkningar. Att kvinnliga monarker i sig också utgjorde en anomali finns heller ingen anledning att betvivla. Betänkligheterna var dock inte större än att Karl XII:s syster kunde föredras framför hans lika mycket eller lika lite arvsberättigade systerson. Hertig Karl Fredrik, drottningens tidigare rival om tronen, närvarade vid Ulrika Eleonoras kröning och den tryckta redogörelsen framhåller särskilt att han lämnade kyrkan då det var dags för edsavläggelserna. Detta var helt programenligt och torde närmast förklaras av att han som regerande furste inte kunde ställas i ett undersåtligt förhållande till Sveriges drottning. Annorlunda var det med Fredrik, som också var av furstlig härkomst, men som även hade en officiell ställning i den svenska staten och avlade trohetsed som generalissimus. Som Ulrika Eleonoras make skulle han normalt ha varit hennes husbonde och herre, och rangordningen var därför viktig att markera. Denna grundläggande hierarki mellan könen är väl också skälet till att Fredrik som prinsgemål inte kröntes, så som brukligt var även med drottningar som inte var regenter. Troligen var det däremot för att markera rangskillnad nedåt som även han omedelbart därpå lämnade kyrkan medan rådsherrarna

71 Ulrika Eleonora den yngres kröning i Uppsala domkyrka Ärkebiskopen Mathias Steuchius och bakom honom riksrådet Nils Gyllenstierna påkläder drottningen kronan övervakad av rådsherrarna och uppe på läktarna riksdagsledamöterna och hovfruntimren. Drottningens gemål Fredrik och systersonen Karl Fredrik betraktar scenen från balkongen ovan riksregalierna till höger. Gouache på pergament av Johan Henrik Schildte. Jämför bild sidan 67. Foto: Uppsala universitets konstsamlingar.

72 72 svor sina eder. 36 Fredrik stod under drottningens auktoritet men var obunden av andra svenska myndighetspersoner. På grund av lokalbristen i Uppsala fick ständerna göra sin hyllning och edsavläggelse först omkring tre veckor senare vid en särskild ceremoni i Riddarsalen på Kungshuset i Stockholm. Under akten satt riksråden uppradade på ömse sidor om tronen. Ständerna avlade hyllningsed, bekräftade regeringsformen samt avsvor allt envälde genom den så kallade suveränitetseden. Grevarna och friherrarna fick därefter kyssa drottningens hand medan den obetitlade adeln samt de ofrälse stånden fick hålla till godo med kjortelfållen. 37 Både vid Karl XI:s och Karl XII:s hyllningar hade samtliga stånd fått lov att kyssa den kungliga handen. Fredriks hyllningsakt ägde rum tre dagar efter kröningen, men något ceremoniel har inte kunnat återfinnas bland de kungliga förordningarna. Vid Adolf Fredriks och Gustav III:s kröningar var dock handkyssandet allmänt brukat. Fredriks kröning Ett år och en vecka efter Ulrika Eleonoras kröning utsågs Fredrik till konung och omedelbar efterträdare. Genast efter trontillträdet påbörjade han en charmoffensiv där han visade stor flit vid regeringsärendenas handhavande. Han begärde också att regeringsformen alltid måtte finnas tillgänglig i rådkammaren och att justitiekanslern erinrade om dess innehåll var gång kungen av okunskap råkade gå emot sin avlagda ed. När kröningsceremonielet några veckor senare skulle diskuteras i rådet uppvisade Fredrik ett demonstrativt ointresse, ville först behandla andra och viktigare ärenden, sade sig därefter vara nöjd med allt som riksråden beslutade och lämnade därpå rådkammaren. 38 I huvudsak kopierades ritualen från året innan, men två stora förändringar kan noteras: kröningen ägde rum i Stockholm och drottningen inträdde i kyrkan beledsagad av en full uppsättning regalier och med krona på huvudet och spira i hand. Vad betydde dessa förändringar? Vid valet av kröningsort torde man inte behöva fästa så stor avsikt. Redan drottningens kröning i Uppsala hade vållat motstånd och det fanns ingen anledning att än en gång ge efter för kungliga nycker. Stockholms storkyrka har därefter varit platsen för alla svenska kungakröningar utom Gustav IV Adolfs, som ägde rum i Norrköping. Att drottningen var iklädd fulla regalier hade däremot en symbolisk betydelse som framför allt hon själv var snar att framhålla. Rådet hade ingen bestämd

73 uppfattning om hur ceremonielet skulle utformas och överlät med varm hand det hela på Tessin,»som bäst förstår detta«, och på kungaparet självt. Efter Tessins framställan skrev Ulrika Eleonora till maken ett par veckor före kröningen och betonade att hennes närvaro krävde vissa anstalter. Fredriks upphöjelse på tronen var personlig och endast de manliga bröstarvingar han fick med drottningen skulle vara arvsberättigade. Om Fredrik avled först av makarna skulle Ulrika Eleonora återigen inträda som regent. Av det skälet ägde ingen formell abdikation rum, däremot hade undersåtarna lösts från sin ed till drottningen den 24 mars, alltså samma dag som Fredriks valakt undertecknades. För att markera att Ulrika Eleonora vid Fredriks oförmodade dödsfall skulle återinträda som regent krävde hon att lika många regalier bars framför dem båda. I huvudsak ville drottningen följa ritualen från Ulrika Eleonora den äldres kröning, dock skulle de båda makarna, i stället för att gå till fots, åka i varsin vagn till kyrkan och tåga in under varsin himmel. 39 Proceduren innebar att Fredrik kom att krönas med Maria Eleonoras drottningkrona (som även burits av Kristina) eftersom Erik XIV:s traditionella konungakrona redan var given åt drottningen. Från och med riksdagens öppnande 1731 övergick Fredrik ändå till att använda Eriks krona då han ansåg den andra för otymplig. Vid frihetstidens båda efterföljande kröningar bars Maria Eleonoras krona återigen av kungen. Förfarandet visar att de enskilda regalierna inte tillmättes några särskilda egenskaper. Med få undantag, såsom den ungerska S:t Stefanskronan, har detta varit regeln i Europas furstehus. Självklart kunde ett särskilt föremål föredras på grund av hävd, men någon inneboende magisk kraft tillskrevs dem sällan. Såvida ett föremål inte hunnit uppnå särskilt vördnadsfull ålder eller på annat sätt var traditionstyngt var det också vanligt att de byttes ut i takt med modets växlingar. De enskilda regalierna hade alla någon symbolisk innebörd, men betydelsen gick inte djupare än att både deras inbördes rangordning och deras antal kunde variera från som mest tio, vid Karl IX:s kröning, till det normala fem: krona, spira, svärd, äpple och nyckel (bild s. 104). Till detta kom vissa standardattribut som inte räknades till regalierna: baner, himmel, mantel, smörjelsehorn med mera. Under alla omständigheter var det ett stort antal. I de flesta europeiska länder nöjde man sig med tre eller fyra regalier. Inför Fredriks kröning fanns redan flera uppsättningar av alla objekt utom riksnyckeln. Det tillverkades därför en nära exakt kopia av Erik XIV:s nyckel. Detta rangtecken är för övrigt unikt för Sveriges regalier och har endast sin motsvarighet i Petri nycklar, som symboliserar påvens världsliga makt

74 Fredrik I:s kröning i Stockholms storkyrka den 3 maj Kungen med spiran i hand, påkläds kronan av ärkebiskopen och ett riksråd. Till höger riksbaneret, som i verkligheten pryddes av stora riksvapnet med dynastins vapen. Kopparstick av okänd. Foto: Björn Green, KB.

75 Fredrik I:s kröning i Stockholms storkyrka Ärkebiskopen och riksrådet Carl Gustaf Rehnskiöld placerar gemensamt kronan på kungens huvud. Fama ovan till höger utbasunerar»friedrich. I. Krönter Swea och götha Konung och så des underliggiande Provincier. han och ingen annan. viuat viuat viuat«. Bibeln framför kungen är uppslagen på Josua boks första kapitel. Drottningen åser det hela i full kunglig skrud. Gouache på pergament av Johan Henrik Schildte. Foto: Uppsala universitets konstsamlingar.

76 76 Av särskild betydelse var kröningspredikningarna, som vanligen hölls av biskopen i Linköping. Hela kröningsceremonin inramades av en mässa och även om predikan inte hade någon rättslig funktion var den naturligtvis betydelsefull i en tid av djupa religiösa övertygelser. Det talade ordet hade också en direkt och övertygande potential som de visuella gestaltningarna saknade. De synliga ritualerna var öppna för allehanda tolkningar medan en predikan hade en förklarande kraft genom att tala direkt till åhörarna. Denna regel gällde för samtiden liksom den är giltig för eftervärlden. Det är vanligen lättare för historikern att rekonstruera vad som sagts vid ett givet tillfälle än hur något tagit sig ut visuellt. Genom att jämföra de bibelställen som predikades över kan man enkelt avläsa stora politiska förändringar mellan sen stormaktstid och tidig frihetstid. Motsvarande förändringar spåras inte lika enkelt i de yttre formerna. Vid Karl XI:s kröning predikades över Andra Krönikeboken 1:1 11. Avsnittet handlar om hur Salomo, kung Davids son, ber Gud, inte om rikedom och skatter och inte om sina fienders nederlag, utan om vishet att leda sitt talrika folk Israel. Först i vers 12, som alltså låg utanför predikan, belönar Gud Salomo med visdom och förstånd. Kungens ödmjuka framställan var vid kröningen ännu så länge en förhoppning, ett ouppfyllt löfte. Den politiska situationen hade ju drastiskt förändrats vid Karl XII:s trontillträde. Hans smörjelseakt var närmast en dramatisk höjdpunkt för det gudomligt sanktionerade konungaväldet. Linköpingsbiskopen Haquin Spegel predikade vid detta tillfälle över Psaltaren 21:1 3:»HERre, Konungen frögdar sigh i tine kraft; och huru ganska gladh är han af tine hielp!«spegels predikan har ägnats en lödig analys av litteraturvetaren Nils Ekedahl, som menar att bibeltexten uppenbart var»vald för att demonstrera den pfalziska dynastins pretentioner på att vara utsedd av Gud till att härska över Sverige«. 41 Då Karl XI kröntes hade predikans budskap primärt legat på förhållandet mellan konung och folk. Konungen sökte vishet och kraft att styra sitt rike och Guds bistånd skulle tjäna detta ändamål. Spegels predikan koncentrerades däremot kring konungens förhållande till Gud och undersåtarna blev i sammanhanget mer sekundära. Ekedahl visar hur Spegels textutläggning legitimerade Karl XII:s självkröning och gjorde kronan till en symbol för konungaämbetets gudomliga natur. 42 På det sättet behövde Karl XII aldrig be Gud om visdom och styrka, dessa egenskaper hade han förlänats redan när han utpekades till konung. Vid Ulrika Eleonoras kröning tycks Linköpingsbiskopen Torsten Rudeens

77 manifestation timslånga predikan mest ha påverkats av rikets beträngda läge. Texten var ur Första Konungaboken 8:57 58, Salomos bön:»herren wår Gudh ware medh oss, såsom han warit hafwer medh wåra fäder: han öfwergifwe oss icke, och tage icke handena bort ifrån oss.«desto tydligare riktad mot konungen var samme biskops predikan ett år senare vid Fredriks kröning. Texten var denna gång över Femte Mosebok 17: Det betonades i ceremonielet att Rudeen denna gång skulle göra»en kort Sermon«, men bibeltexten ensam talade ett tydligt språk: 77 Och när han nu sittiandes warder på sins rikes stool, skal han taga thenna andra lagen af Prestomen Levitomen, och låta then skrifwa vthi een book: Hon skal wara när honom, och han skal ther vthi läsa i alla sina lifzdagar; på thet at han skal lära fruchta HERran sin Gudh, at han håller all thenna lagsens ord, och thessa rätter, at han giör ther efter: Han skal icke förhäfwa sitt hierta vthöfwer sina bröder; och skal icke wika ifrå budet, hwarken på then högra sidona, eller på then wenstra: på thet han skal förlängia sina dagar i sitt regemente; han och hans barn i Jsrael. 43 Skarpare kunde det knappast sägas. Hade inte Fredrik själv vid inträdet i rådet gjort sina påminnelser angående regeringsformens uppläsande fick han dem nu vid sin kröning. I den sista versen insinueras också att lagens efterlevnad var ett villkor för regementet. Konungens ansvarsfrihet omfattade inte brott mot regeringsform och konungaförsäkran och helt visst fanns metoder att hålla honom inom konstitutionella skrankor. Samma textställe hade redan året innan pekats ut som ett uttryck för den sanna konungarätten i statsvälvningens stora programskrift, författad av David Silvius och distribuerad med den med statsmakten nära lierade Posttidningar. Detta är ytterligare ett bevis för det inflytande hans skrift utövade. 44 Silvius hade även rekommenderat verserna 14 17, men möjligen ansågs raden»tu kant icke sättia en främmande öfwer tigh«lite väl magstark i sammanhanget. Ett annat stående inslag vid kröningarna var pardonsplakaten. Konungen benådade missdådare från världslig påföljd men med bibehållande av den uppenbara kyrkoplikt som återförde den brottslige till samhället efter avtjänat straff. Genom gesten manifesterades dels konungens välvilja, dels hans roll som högste rättskipare. Pardonsplakaten uppfattades som en kvarleva från de medeltida eriksgatorna, under vilka kungen hade benådat tre ogär-

78 78 ningsmän i vart landskap. Grova förbrytare var undantagna och pardonen skedde på kungligt behag och skulle inte uppfattas som en rättighet. Karl XII hade inte utfärdat något pardonsplakat. 45 Kröningsceremonins betydelse Vad var politiskt betydelsefullt i dessa kröningsakter? Vi kan påminna oss att förändringarna rörande edsavläggelserna hade varit tydliga då Karl XII, drottningens äldre bror, uppsteg på tronen. Detta var betydelsefullt framför allt därför att ederna ägde juridisk kraft. Ceremonielet åskådliggjorde i andra stycken maktförhållanden mer eller mindre tydligt, men hade ingen rättsverkan. Här kunde variationerna därför vara mer godtyckliga. Den enda markant förändrade symbolhandlingen var kungens egenmäktiga förfarande med kronan, i övrigt följdes traditionen ganska nära. Man bör alltså inte övertolka förändringar av ikonografin och andra visuella detaljer. Som verkligt betydelsefulla symboluttryck framstår ju dessutom förändringarna först om de måste upphävas under nya politiska förhållanden, och så var i allt väsentligt inte fallet. Av dessa skäl är det vanskligt att läsa in någon djupare situationsbetingad symbolik i Ulrika Eleonoras kröningsritual. Hennes och broderns ceremonier var i det avseendet variationer på ett tema. För båda var det dominerande visuella uttrycket pompa och storslagenhet. Vad som sades var däremot desto viktigare. Vid Ulrika Eleonoras kröning hade den gamla ceremoniordningen blivit återställd: först avlades konungaeden, därefter företogs smörjelse och kröning och slutligen avgav rådsherrarna sina eder. Ständerna avlade som vanligt sina eder vid en separat hyllning. 46 Även om den politiska betydelsen av ikonografi och ritualer i samband med kröningarna här har tonats ned måste denna slutsats motiveras djupare. Vid den sorts tilldragelser det är frågan om hade alla detaljer naturligtvis en historia och en innebörd och i det avseendet lämnades ingenting åt slumpen. Man bör dock vara försiktig med att läsa in alltför mycket i de delar som inte var rättsligt bindande. Förvisso kunde en kröningsritual åskådliggöra verkliga maktförhållanden, men den kunde också användas för att dölja dem. I det läge som rådde när enväldet störtades gällde det för rådet och andra centrala politiska aktörer att agera med försiktighet åt flera håll. Konungamakten hade pressats tillbaka, men detta fick inte manifesteras på ett utmanande vis. En provokation kunde underblåsa kungafamiljens beslutsamhet att återta initiativet, det kunde stärka hovets anhängare och det kunde förta värdet av

79 manifestation den symboliskt viktiga roll som konungahuset hade att spela såväl inom riket som utåt. Det klokaste var alltså att så långt möjligt följa traditionella mönster och låta regenten uppträda med övlig pompa och ståt. Detta resonemang styrks möjligen också av det faktum att Ulrika Eleonoras och Fredriks kröningar är kända genom ett par målningar och ett halvdussin samtida gravyrer, medan Karl XII:s endast är känd i en samtida och en något yngre (1719) bild. Ju större makt, desto mindre behov av manifestation och tvärtom. 47 Än en gång bör framhållas att kröningarna följde en mall med tydlig kontinuitet på samma gång som de var unika händelser. Små förskjutningar av ceremonielet ägde hela tiden rum utan att de för den skull behövde vara betydelsebärande. Tveklöst hade det stor symbolisk betydelse att Karl XII själv tog på sig kronan, men andra inslag från hans hyllningsakt kunde fortsätta att användas eftersom de inte uppfattades som väsentliga eller enkelt kunde ges en annan innebörd. Exempel kan hämtas från en jämförelse av stormaktstidens båda sista och frihetstidens båda första kröningsritualer. Vid Karl XII:s smörjelseakt fick de kungliga råden lyfta bärhimmeln i kyrkan och servera kungen vid den efterföljande offentliga aftonmåltiden. Detta har av forskningen och av de samtida franska och danska sändebuden tolkats som ett sätt att åskådliggöra enväldets nya samhällsstruktur. Vid Karl XI:s kröning hade himmeln burits av fyra landshövdingar och fyra generaler, alltså ämbetsmän av något lägre rang. Vid aftonmåltiden satt kungen visserligen ensam vid en upphöjd taffel, men rådet, generalerna samt hela ridderskapet och adeln dinerade i samma sal. Drottning Kristina däremot, också en konstitutionellt bunden monark, hade vid sin kröning rentav önskat bli furstligt serverad av hertigarna Karl Gustav och Adolf Johan,»inthet för högfärdh schull, men effter H. M:t på den dagen måtte visa sin kongl. macht«. 48 Vid Ulrika Eleonoras och Fredriks kröningar återkom riksråden som himmelsbärare och de nykrönta åt vid enskild taffel uppvaktade av råden. Den officiella redogörelsen av Fredriks kröning fastslog rentav att när riksråden förrättade dessa funktioner skedde det»efter wanligheten«. Små förändringar hade successivt ägt rum men ändå uppfattades en kontinuitet i både helhet och enskildheter. Vad som ansetts vara ett starkt symboliskt uttryck för enväldets samhällsordning praktiserades i själva verket i varierande former såväl under 1600-talets konstitutionella konungadöme som i frihetstidens inskränkta monarki. (Riksrådens måltidsuppvaktning var för övrigt densamma och ytterligare specificerad i Adolf Fredriks kröningsceremoniel.) Denna motsägelse behöver inga djupsinniga förklaringar: För det första 79

80 80 hade åskådarna sällan några jämförelsepunkter. Konungakröningar ägde normalt rum en gång per generation och hade alltid inslag av både kontinuitet och förnyelse. I vad mån ceremonielet genomgått förändringar och huruvida de var politiskt betydelsefulla eller inte var sällan möjligt för den enskilde åskådaren att avgöra. För det andra tolkar åskådaren alltid en handling utifrån en förförståelse och ett sammanhang. Något som kanske egentligen är ett verk av slumpen kan ges en djupare mening i betraktarens syn på händelsen. Utan närmare kännedom om tidigare ceremoniel kunde åskådaren bedöma rådsherrarnas uppvaktning som ett tydligt uttryck för konstitutionalismens nederlag och enväldets seger. I ett annat sammanhang hade denna uppvaktning snarare kunnat ses som en akt av symbolisk underdånighet och respekt. I värderingen av de utländska ministrarnas återgivning av episoden bör man betänka dels deras bristande kännedom om tidigare ceremoniel, dels en tendens i deras tolkning och rapportering av händelsen samt en oundviklig jämförelse med motsvarande ritualer i deras hemländer. För det tredje kan samma symbolik medvetet användas för att uttrycka olika saker i olika politiska situationer. Ritualer kan ibland manifestera ett politiskt förhållande, men de behöver inte alltid befästa dem. Rådets uppvaktning av Karl XII kan ses som ett uttryck för enväldets hierarki. Vid Fredriks kröning kan samma inslag ha givit uttryck för något helt annat. I det politiska ställningskriget vid frihetstidens inledning var det viktigt att upprätthålla undersåtarnas (här symboliserade av rådet) respekt för överheten. Konungen representerade toppen på den pyramid som byggde upp hela den lutherska samhällsförklaringen och hade därför i förlängningen betydelse för alla kollektiva relationer. Den eventuella symbolverkan det kan ha haft att rikets råd uppvaktade majestätet i ett fritt samhälle hade inte så stor betydelse. Den symboliska underdånigheten saknade rättslig kraft, och fastän monarkens kröningsmåltid var en publik handling riktade den sig inte till vanligt folk. Det var väl främst där som situationen kunde tänkas missförstås. Redan samtiden sägs ha läst in en mängd förebud i ceremonierna vid Karl XII:s smörjelseakt. Den oortodoxa självkröningen liksom det att ärkebiskopen tappade hornet vid smörjelsen och kungen kronan vid den efterföljande ritten genom staden skall ha varslat om olyckor. Liknande profetior tycks inte ha förekommit vid frihetstidens inledande kröningar. Landshövdingen i Östergötland sedermera riksrådet Gustaf Bonde, som alltifrån början var en ivrig tillskyndare av ständerväldet och som närvarade vid både Ulrika Eleonoras och Fredriks kröningar, kommenterade endast

81 Konung Fredrik I hyllas av Sveriges ständer den 17 maj Gravyren är utförd av Peter Schenck i Amsterdam och helt ohistorisk. Foto: Jens Gustafsson, KB.

82 82 att de föregått»efter gammal plägesed och med vanliga ceremonier«. 49 En nykter betraktare beskrev senare under frihetstiden sambandet mellan makt och symbolik under forntiden, och den avslutande karakteristiken var lika mycket riktad åt samtiden: Så snart Kungen var vald och hyllad tillträdde han Regeringen utan någon mellankommande Kröning. Man behöfver ej påminna, att härigenom afgår ingen ting af den höghet, som Svenska Konungarne tillkommer; ty någor hvar vet förut, att Kröningen hvarken ökar eller minskar de Regerandes värde. 50 Det finns alltså anledning att inte överdriva betydelsen av kröningens symboliska moment. Vissa ceremoniella inslag kunde vara betydelsefulla för att uttrycka samhällsförhållanden. En hel del andra var snarare beroende av nedärvd sed för att ge legitimitet och tyngd åt rättsföreskrifter talade samtiden ofta om det som gammalt och fornt är. 51 Samma traditionsbevarande avsikter torde ha spelat in vid kungliga ritualer. Den offentliga ceremonin kunde visserligen ge uttryck för en förändrad relation mellan konung och råd. Men den kunde också visualisera relationen mellan överheten här fattad som konungen i rådet och undersåtarna i stort. Frihetstidens regeringsformer hade överflyttat större delen av den verkställande makten på riksrådet, men konungen var en nödvändig förutsättning för dess funktion: utan konung inget riksråd. Att öppet demonstrera konungamaktens tillbakaträngande kunde inte bara provocera den opposition som verkade för dess restauration, det undergrävde också riksrådets egen makt. Överheten var det vanliga uttrycket för samhällets högsta verkställande makt. I inskränkt och grundläggande mening refererade detta endast till konungen. Även riksrådet vädjade till överheten och beskrev sig aldrig som en del av densamma. I egentlig och konstitutionell mening var dock överheten eller regeringsmakten detsamma som konungen i sittande råd det som ända in i modern tid benämndes Kungl. Maj:t. Inom rådkammarens väggar hade de faktiska maktrelationerna stor betydelse, det vill säga att kungen saknade beslutsrätt utan sina rådsherrar. Mot gemena allmogen var detta förhållande däremot mest en statsrättslig spetsfundighet: Kungl. Maj:t regerade landet och undersåtarna hade ovillkorlig lydnadsplikt mot all överhet. Denna auktoritet hade religiös sanktion och inskärptes i fundamentaldisciplineringens, de grundläggande samhälleliga och lutherska moralreglernas, form. Någonstans mitt emellan edsförbindelsernas rättsliga verkan och kröningsceremonins visuella uttryck

83 manifestation av överhetens makt befann sig kröningspredikningarna, som visserligen inte var juridiskt förpliktigande men kunde uppfattas som en uppmaning eller ett memento från den högre makt som alla människor lydde under. Kröningspredikningarna 1719 och 1720 lämnar heller inga tvivel om det politiska budskapet. 83 Konungar av Guds nåde Sedan medeltidens begynnelse hade Europas kungar tillskrivit sig en gudomlig sanktion av sina ämbeten. Uttrycket Dei gratia, av Guds nåde, användes redan under senantiken av kristna biskopar. Åtminstone från 700-talet och framåt började formeln användas av furstar, tidigast, tycks det, av de frankiska kungarna. Innebörden av detta anspråk blev föremål för olika tolkningar. I sin ursprungliga form var det ett uttryck för ödmjuk underkastelse under Gud, en devotionsformel som bekräftade att Gud godtog men inte nödvändigtvis att han utnämnde en ämbetsinnehavare. Pippin den lille skall därmed ha avsett den särskilda Guds försyn som satt honom på den frankiska tronen genom omständigheter och inte genom en av val bekräftad arvsrättighet. Den gudomliga sanktionen blev särskilt viktig just då furstarna sökte bekräftelse på sina arvsanspråk, och i medeltidens kraftmätningar mellan kyrka och krona kunde biskoparna erbjuda detta i utbyte mot egna förmåner. 52 Denna från början personliga och singulära stadfästelse av enskilda furstars anspråk sublimerades under medeltiden till att bli en gudomlig underbyggnad av den offentliga makten som sådan. Argument hämtades ur Paulus brev till romarna (13:1 2), där det hette att all överhet var av Gud, och ur det fjärde budordet (2 Mos. 20:12). Mot denna bakgrund kunde formeln användas för att inskärpa lydnadsplikten även mot dåliga furstar, men det var vanligare att förbinda den gudomliga auktoriteten med furstens förmåga att främja rätt och gudfruktighet. Denna förmåga förknippades med konungens infallibilitet, hans ofelbarhet, en kapacitet som knöts till ämbetet snarare än till personen. I somliga länder, såsom Frankrike och England, uppfattades konungens gudomlighet nästintill bokstavligt medan kopplingen var mer symbolisk i exempelvis de habsburgska staterna och de nordiska konungarikena. Oavsett vilken teoretisk innebörd som gavs åt frasen utvecklades den snart till ett stående uttryck för självständiga furstar och användes som sådan i titlar och tilltal. I Sverige användes formeln bevisligen av Knut Eriksson vid 1100-talets slut och redan från denna tid tycks den ha varit ett fast led i

84 84 den svenska konungatitulaturen. Från Albrekt av Mecklenburgs regeringstid återfanns formeln Dei Gratia Rex Sveciae eller förkortningen d.g.r.s. permanent på den svenske konungens mynt. 53 I de religiösa legitimeringsformer som växte sig allt starkare för att slutligen kulminera under enväldet var formeln alltigenom naturlig. Den användes emellertid ännu under frihetstiden och kom då ibland att orsaka bryderier. För den vanliga undersåten, som formade sin världsbild efter hustavlan och söndagspredikningarna, var det inte helt enkelt att införliva de djupare teoretiska implikationerna på ett sätt som överensstämde med antagen doktrin. Analogin en Gud, en konung låg nära till hands och i katekesundervisningen citerades Paulus ord:»then Öfwerhet som är, hon är skickad af Gudi«. En typisk tillämpning av dessa ord återfinns i en anonym hyllningsvers från frihetstidens inledning:»ulrica Smord af Gud, at Konglig Cronan bära, [ ] ULRICA, Smord af Gud at Styra Folck och Land«. 54 I de folkliga föreställningarna smög det sig lätt in att Gud handgripligen utkorade furstar och att jordens konungar hade omedelbart mandat från himmelens konung. Detta var också vad enväldets statsteoretiker hade lärt ut och förmedlat genom kyrkan, och med den inrotade åskådningens tröghet fortsatte somliga att proklamera denna uppfattning även i frihetstidens inledning. 55 Frihetstidens grundlagsfäder förfäktade däremot en naturrättslig kontraktstanke, enligt vilken Gud endast indirekt tillsatte och avsatte konungar. Denna syn propagerades redan 1719 i David Silvius programskrift. Oavsett teoretisk underbyggnad var folket och ständerna de som vid riksdagarna 1719 och 1720 rent faktiskt hade makt och kontroll över situationen. Redan till nästföljande ständermöte 1723 hade den rojalistiska oppositionen dock vaknat på allvar. Bondeståndet ställde sig gemensamt bakom en skrivelse om att kung Fredrik borde få åtnjuta»den Kongl. Mackt och myndighet, som Sveriges forna framfarne Konungar haft hafva«. Memorialet väckte bestörtning i övriga stånd och man anade att utomstående krafter försökte påverka bönderna. Efterspaningar ledde så småningom fram till en notarie Abraham Dahlén, som arresterades tillsammans med flera medhjälpare. Hos Dahlén återfanns flera memorial där han uttryckte sina tankar. Han refererade till konungamaktens oväld och menade att främsta avsikten med hans förslag var att ge konungen myndighet att vrångvisa, våld och orätt förbjuda, avskaffa och undertrycka. Formuleringen var hämtad ur regeringsformen och Dahléns avsikt var enligt hans egen berättelse att ge verklig kraft åt konungens funktion och ställning. 56 En ständerkommission sattes att döma i saken och dess utslag innehöll en

85 manifestation principiell utläggning om statsskickets grund som kom att bli vägledande för hela frihetstiden. I ett av sina memorial hade Dahlén framhållit att»konungen, såsom i Guds stad och ställe, bör, näst Gud, äga uti dess högsta wälde fullkomlig oförkränkt macht«. Här framställdes konungar ännu som gudar på jorden. Eftersom Paulus ord fortfarande var levande genom den lutherska katekesen krävde deras rätta uttydande en liten utläggning av kommissionsdomstolen. Den framhöll därför, att även om 85 den werldzliga Öfwerheten är och bör hållas för en Guds skickelse, så hade dock Öfwerheten dess wälde medelbart genom dem, som honom updragit macht och wäld öfwer sig at råda och regera; aldenstund Gud icke föreskrifwit något wist Regeringssätt, utan lämnat uti ett fritt folks egit godtfinnande, at icke allenast sielf wällia sig Öfwerhet, utan ock hwad lofligit Regeringssätt, de efter tidernas beskaffenhet och sielfwa folkeslagets art worde för sig säkrast och nyttigast finnandes, hwarefter Öfwerheten, som ock derföre uti Guds heliga ord kallas en mennisklig ordning, undfår sin macht och myndighet at styra och regera antingen mindre eller mera inskränkt[.] 57 Här återkom den naturrättsliga kontraktstanken och kommissionens förklaring blev ett slags officiell doktrin som hänvisades till i många sammanhang under frihetstiden. 58 Devotionsformeln levde kvar tömd på konkret innehåll, men den reflekterade den konfessionella statens fundamentala ideologi, den uttryckte nedärvd auktoritet inom lagskipningen och i enlighet med diplomatisk tradition signalerade den ett oberoende majestät. I samtliga fall uttryckte frasen också rikets hemvist i en allkristen gemenskap. De närapå enda gångerna som uttrycket av Guds nåde brukades var på mynten och som prolog i konungens ämbetsskrivelser. Även Adolf Fredrik kom att finna sig i den officiella tolkningen. Då klimatet var som kyligast mellan honom å ena sidan och rådet och hattpartiet å den andra författade kungen ett öppet brev till ständerna vari han sade sig hellre återlämna spiran,»den Gud och Riksens Ständers fria wal mig anförtrott, än at densamma föra med ängslan och utan konungslig wärdighet«. I brevets inledning talade han om den»allwisa försynen«som styrt ständernas oförmodade val som med en övernaturlig hand. 59 En Ärlig Swensk hade naturligtvis mycket att säga i saken. Upphovsmännen såg visserligen Guds konkreta ingripande i svensk politik, men inte på så sätt

86 86 att han utpekade konungar. I detta sammanhang var tvärtom själva friheten en stråle av det gudomliga ljuset och den manifesterades konkret i regeringsformen. En Ärlig Swensk såg hur»herrans finger«ingripit vid enväldets undergång. Karl XI, påmindes det, hade fått en stor mängd arvprinsar under envåldstiden, men de dog alla i späd ålder. Endast kronprinsen uppnådde vuxen ålder, men bortrycktes från konungatronen i sina mannaår utan att efterlämna arvingar och utan att ha ordnat arvföljden. På så sätt lämnades riket mot all förmodan full suveränitet att självt styra över regeringsformen.»har icke då den Högsta på et så synbart sätt sjelf dragit nådig försorg för wår sälla frihet?«60 Än tydligare var Isac Faggot i denna fråga. Enligt honom var det de borgerliga samhällenas ensak att själva besluta om regeringssätt.»af Naturens Lag följer wäl icke någon absolut nödwändighet, at hafwa Konung«, menade han rentav, och det stred mot all naturlig frihet att göra honom enväldig. Den bäste konung kan dö, förklarade han, men visa lagar och författningar är odödliga. 61 Kungar var högst vanliga individer med högst vanliga egenskaper, argumenterade Faggot, och inga transcendenta kvaliteter höjde dem över andra människor. Åtminstone är det så man får läsa hans karakteristik av enväldiga monarker. Envälde bröt mot såväl Guds som naturens lag, visade han med logiska slutledningar. Om suveräniteten inte kunde härledas ur någon av dessa källor måste den alltså vara en självpåtagen makt som hade någon form av ändamål för den enskilde regenten. Det kunde inte vara att befrämja härskarens höghet, ärelystnad eller nöje, för med sådant välde gjorde han sig föraktad av den kloka världen. Tvärtom måste han tro sig kunna gagna andra människor, och därför måste han i förväg veta allt som kommer att ske, känna allt som pågår i det närvarande och ha precisa kunskaper om allt i sin omvärld.»sådant kan med rätta äskas af den, som wil wara absolute Regerande; Ty den som affecterar det ena, bör kunna præstera det andra.«62 Men någon sådan förmåga fanns inte hos den enskilda människan, ens om hon vore konung. Under seklets gång kom väl också andra idéströmningar att göra sig gällande, som gjorde direkta referenser till Guds ingripande hand i politiska förhållanden allt mer obsoleta. Denna utveckling är avläsbar i kungarnas valspråk: Ulrika Eleonora och Fredrik, Gud mitt hopp; Adolf Fredrik, Allmänt väl, mitt väl; Gustav III, Fäderneslandet. 63 Legitimeringsgrunden gick från en abstrakt storhet till en annan från Gud till Folket. (Den anakronistiske Gustav IV Adolf hänvisade för säkerhets skull till bägge: Gud och folket.) När Gustav III återinförde det effektiva konungastyret fortsatte dess legitimi-

87 manifestation tet ändå att huvudsakligen vila på samma folkliga kontraktsgrund som under frihetstiden. I sitt öppningstal som nybliven konung vid riksdagen 1771 framhöll han som sin»största lycka at wara Swensk, och den största ära, at wara den förste Medborgaren ibland et fritt folk«och samma slags retorik fortlevde under hela hans regering. 64 Redan som kronprins hade han bokstavligen fått lära sig denna läxa. Det uppfostringsprogram som formulerats åt honom av sekreta utskottet framhöll sådant som att»kongl. Personer icke äro af finare slag skapade än andra menniskor«, att»folkets wal är grunden til deras höghet«och att»uti fria Regeringar behöfwes mindre en Konung, än en Menniska på Thronen«. 65 Här tillämpades för första gången officiellt samma idéer som lagmannen Christian König framställt några år tidigare: 87 Först bör en unger Prints ifrån ungdommen lära, at han är människa, äfwen som den ringaste ibland hans undersåtare, följakteligen står han i många ouplöseliga naturliga förbindelser emot GUD, sig sjelf, och androm, hwilka förpliktelser, han ej kan fullgöra, så framt han icke hörer, och tol sanningen, och sedan gör derefter. 66 Denna alltigenom avsakraliserade bild av konungaämbetet delades i olika politiska läger. Filosofen och Linnélärjungen Peter Forsskål framhöll i en regeringskritisk pamflett att»en förlångt drifwen tanke om kröntas helighet, skyddar mer än mycket äfwen de mest orättwisa Förstar«. Även Birger Frondin förnekade konungamaktens gudomlighet. Endast Israel hade haft av Gud utkorade konungar, påpekade han. De som likt en»tros-artikel försvarat, at den Högstrådande Magten af Himmelen ingjutes, hafva dermed haft et berömeligit afseende, at starkare befästa de Regerandes throner«. Men, framhöll han, makten behöll i lika mån sin höga värdighet och var lika oförkränkt även då»människornas egit åtgörande är närmaste orsaken, hvadan den samma härflutit«. Samhällsfördraget hade med andra ord samma dignitet och bindande kraft som ett gudomligt förordnande. 67 Fredriks död och Adolf Fredriks trontillträde Den sista offentliga förordning som bar Fredrik I:s namn utfärdades den 20 mars Mindre än en vecka därefter utgick en proklamation där det meddelades att kungen,»wår i lifstiden huldaste Landsens Fader«, lämnat det jordiska efter en längre tids sjukdom. Undersåtarna, hette det, hade lik-

88 88 väl anledning att tacka Gud som skänkt kungen ett långt liv och en lycklig regering. Han hugswale ock, under närwarande sorg, med sin gudomeliga tröst och styrcko af högdene Hans Maj:t Wår nu regerande Allernådigste Konung, Hennes Maj:t Drottningen, Cron-Printsen med de öfrige Arf-Printsarne, samt thet Kongl. Husets höga Anförwandter och hela Wårt Rike. 68 Det var centralt att hävda kontinuiteten i statsledningen och de närmaste dagarna efter dödsfallet utfärdades en lång rad kungörelser som beskrev den gamle kungens död och den nye kungens tillträde: Adolf Fredriks försäkran mot enväldet i rådkammaren (ej att förväxla med konungaförsäkran, som avlades i samband med kröningen), kanslipresidenten Carl Gustaf Tessins tal vid samma tillfälle, kungens svar på detta tal, en allmän bön att brukas i predikan runtom i landet, ett förnyat edsformulär till kronans ämbetsmän, ett påbud till huvudstadens invånare att bära sorgedräkt samt inställa alla skådespel och all musikalisk underhållning. 69 Efter ytterligare några dagar följde läkarnas berättelse om kungens sjukdom och sista dagar, senare följt av obducenternas protokoll från likbesiktningen. Inga fysiska defekter undanhölls allmänheten och den undersåte som till äventyrs trodde att majestätspersoner undgick kroppsligt förfall berövades här sina illusioner. Syftet med dessa noggranna anatomiska redogörelser, som hade en lång tradition, var rimligen att ta loven av eventuella rykten om oegentligheter kring dödsfallet. Samtidigt bär de vittnesbörd om en tid då kroppens naturliga funktioner ännu inte förpassats till det undanskymda. Sålunda var spekulationer om orsakerna till»the många och ofta återkommande wäderspänningar, hwaröfwer Högstsalig Hans Kongl. Maj:t så ofta i lifstiden klagade«inget som ansågs för privat för att kungöras i landets kyrkor. Även om det inte var den primära avsikten torde också den noggranna redovisningen av kungens krigsblessyrer ha bidragit till att väcka respekt hos åhörarna. 70 En tid efter dessa tillkännagivanden följde ett reglemente om bisättningsprocessen i Stockholm och kungörelsen om en allmän klagodag som skulle hållas över hela riket i anledning av det högstbeklagliga frånfället. Först den 27 september 1751, fyra dagar efter riksdagens öppnande och ett halvår efter dödsfallet, skedde begravningen i Riddarholmskyrkan. Den dagen skulle enligt befallning likpredikningar hållas och klockorna ringa i rikets alla kyrkor. 71

89 manifestation Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas kröningar ägde rum ytterligare två månader därpå eller den 26 november. Att behovet av symbolisk representation ökade med kungens avtagande makt är ett antagande som stöds av denna akt, som kanske är den mest påkostade kungliga ceremonin i Sveriges historia. Det var samtidigt den dittills första dubbelkröningen, där alltså kungen och drottningen kröntes vid samma tillfälle, vilket naturligtvis ökade både kostnaderna och solenniteten. Programmet hade utarbetats av Tessinlärjungen Carl Hårleman och det allmänna upplägget var ungefär detsamma som vid närmast föregående tillfällen. 72 Det finns därför ingen anledning att återigen gå igenom det detaljerade ceremonielet, men en del omständigheter som var signifikant annorlunda bör särskilt lyftas fram. Det finns också anledning att uppmärksamma det talade ordet vid kungliga ceremonier allmänt. 89 Trontalet på riksdagarna Under frihetstiden hade det blivit hävdvunnet bruk att kungens offentliga tal framfördes av kanslipresidenten. Det har antytts att skälet skulle vara Fredriks medelmåttiga kunskaper i svenska, men den tolkningen förefaller inte helt övertygande. Bevisligen begrep han svenska och hans tal torde inte ha varit sämre än att han kunnat läsa en skriven text om så krävts. Kungen tycks också alltid ha svarat personligen på de korta gratulationsadresser som ständernas talmän brukade framföra vid riksdagsöppnandet. 73 Om något bör bruket snarare ha varit en avspegling av statsformen, men inte heller denna tolkning bör hårdras. Trontalet redovisade rådets verksamhet sedan föregående riksdag och det var inte givet att föredragningen av det långa dokumentet måste göras av kungen. Han var heller inte subjekt i texten utan omnämndes i tredje person. Åtminstone från och med Karl XI:s regering brukade kungens tal läsas upp av ombud, som då var rikskanslern, senare kanslipresidenten. Det går heller inte att uttala sig säkert om vilket intryck det gjorde att någon annan förde ordet i kungens ställe. Det kan lika gärna ha uttryckt upphöjdhet som distans. I gengäld skall erinras att trontalet var det enda sammanhang då frihetstidens författning tillät kungen att personligen rikta sig till ständerna eller medverka i deras förhandlingar. Den regent som önskade utnyttja sin opinionsbildande potential i rikets politiska centrum gjorde därför klokt i att begagna dessa tillfällen. 74 Att Gustav III, som den siste av frihetstidens monarker, själv förde ordet inför ständerna 1771 har framhållits som uppseendeväckande och som bidragande till hans popularitet. 75 I likhet med vad som tidigare sagts om

90 90 förändringar i kröningsceremonielet menar jag att trontalets förändringar inte skall tillmätas alltför stor symbolisk betydelse. Riksdagens öppnande, i motsats till kröningar, var däremot ceremoniella tillfällen som återkom med täta mellanrum och där många åskådare kunde göra jämförelser med tidigare vedertaget bruk. 76 Många ögonvittnesskildringar berättar om det anmärkningsvärda i att Gustav III i ett avsteg från det uppgjorda programmet själv förde ordet, men det i sin tur behövde inte signalera en större pondus eller att han nu tagit kommandot över rikspolitiken. Snarare var det väl det oortodoxa förfarandet i sig som väckte uppmärksamhet och, tycks det, häpen beundran. Att»höra en stor och nådig Konungs tal ifrån Thronen«, framhöll lantmarskalken, var»en förmon som på mer än et seculum icke någon svensk man fått äga«. 77 I Dagligt Allehanda talades det om ett»för Ständer och hela Riket så mycket mera glädjande och upmuntrande tilfälle, som det knapt lärer hafwa händt at någon Swensk Konung talat til Ständerna, sedan den Store Konung Gustaf Adolphs tid«. Tidningen ville därför också tillgodose allmänhetens krav på»en liten recension«av de höga tankar som uttryckts i talet. Talet lockade även till poetiska försök.»hans förträfliga Tal til Riksens samlade Ständer, / Är så hjerteligen ömt och rikt af Kongliga Tankar, / At hvart hjerta deraf kan glädjas och inliga röras«, skaldade titulärprofessorn Anders Nicander på hexameter.»du Salomon i dessa Tider, Kom tala mera från Din Thron«, uppmanade Bellman i ett entusiastiskt ode. 78 Kungen som opinionsbildare och samlande punkt kunde också gjuta olja på vågorna i de upprörda partistriderna. Från Ulricehamn rapporterades exempelvis ett»prof af den werkan Hans K. Maj:ts rörande Tal til Riksens Höglofl. nu församlade Ständer, äfwen bör äga på alla hemmawarande Undersåtares hjertan«. Vid kyrkoherdevalet i staden hade nämligen såväl landssom stadsförsamlingens menigheter i full enighet omvalt den sittande ämbetsinnehavaren.»et i wåra skiljaktige tider nog sällsynt exempel, samt prof af kärlek imellan Lärare och Åhörare.«79 Rätt omedelbart hördes oroat missnöje över den nya praxis som höll på att etableras. Vid ständernas hyllning i juli 1772, två dagar efter Gustav III:s kröning, talade kungen återigen till folket. Enligt protokollet skulle kanslipresidenten som vanligt ha fört ordet och avsteget från detta bör ha skett på kungens eget initiativ. 80 Fredrik Axel von Fersen gav en kritisk skildring av detta tillfälle i sina historiska skrifter: Konungen höll ett mycket skönt tal till Ständerna och till folket, som likväl ej gjorde den effekt Konungen väntat sig

91 manifestation deraf; nyhetens behag var förbi, och Mössorna öfverlade följande dagen derom, huru man skulle återföra Konungen till det bruk, som förr var gällande, att ej låta höra sig offentligt, utan låta kansli-presidenten tala å sina vägnar. Misstroendet mot Konungen hade så tilltagit hos allmänheten, att de mest ädla känslor, sagde med alla prydnader af en skön vältalighet, förlorade deras styrka och deras behag Fersens memoarer genomsyras av en starkt kritisk hållning till Gustav III och hans värdering av opinionsläget kan inte tillmätas någon som helst vikt. 82 Tre decennier senare erinrade sig skalden Gustaf Fredrik Gyllenborg, en reservationslös kungabeundrare, en helt annan stämning från samma händelse: Vid förra hyllningar var vanligt, att presidenten i kansliet förde ordet på konungens vägnar. Gustaf den tredje talade själf med en klar och behaglig stämma, hvaraf ljudet utbreddes kring hela den vidsträckta skådebanan. Man skulle vara såld till kropp och själ åt en främmande makt för att icke röras af denna stämma, också är jag öfvertygad, att äfven hans bittraste ovänner för ett ögonblick åtminstone blefvo intagne. Allmänheten blef det med hänryckning från denna stund och bevarade känslan deraf för evärdiga tider. 83 Att kungens tal uppfattades som ett potentiellt maktverktyg som oroade rådet förefaller i alla händelser rimligt. Det offentliga framträdandet påverkade synen på personen-kungen och i förlängningen uppfattningen om ämbetetkonungen. Gustav III arbetade målmedvetet på att stärka sitt renommé inför statsvälvningen på sensommaren samma år. Oavsett hur man skall tolka det faktum att kanslipresidenten under frihetstiden förde ordet i kungens ställe var bruket på alla sätt ändamålsenligt, och det råder ingen tvekan om att det var rådets åsikter som framfördes snarare än kungens. Att han innehade ett förvaltarskap med begränsade befogenheter framhölls i trontalet vid riksdagens öppnande den 23 september 1751, då Adolf Fredrik för första gången mötte ständerna som konung. Det hade tidigt gått rykten om det nya kungaparets maktambitioner, och detta insinuerades i talet. Som vanligt då kritiken angick medlemmar

92 92 av kungafamiljen riktades den dock mot människor i deras omgivning eller beskrevs som illasinnat förtal. Trontalet lyfte därför fram de»ogrundade rykten och förklenliga tilmälen, hwilka utspridde blifwit«, att kungen ville missbruka folkets kärlek som medel till»et widare sträckt wäldes wedertagande«. Sådana rykten, framhöll kungen genom kanslipresidenten, var högst kränkande för ett majestät vars enda ambition var»at, innom the utstakade gräntzor, Regera öfwer ett fritt och lyckligt folck«. 84 Även om han själv framställdes som oskyldig var sådana påminnelser ett varnande finger för kungen. Från tronföljarvalet 1743 började formeln att Gud tillsatte konungar men genom folkets (riksdagens) förmedling att konkret tillämpas. Detta förhållande bekräftade Adolf Fredrik återigen då han som konung mötte ständernas deputerade: Riksens Ständer kunna altid wara öfwertygade om Min ömhet för et Land, hwilkets Regering GUD, genom Riksens Ständers friwilliga och enhälliga wahl Mig anförtrodt. 85 Kungen satt sålunda med ett dubbelt mandat Guds och folkets och i linje med konungamaktens medlande funktioner var enhälligheten i valet viktig att framhålla. Den anförda formeln var en teoretisk motivering av det återinförda valkungadömet som, om än något tilltvingat, bibehöll en teologisk principgrund. Det går inte att komma ifrån intrycket att denna religiösa motivering var en eftergift åt traditionen och nedärvt symbolspråk och inte egentligen nödvändig för att skänka konungamakten tillräcklig auktoritet. I sin konungaförsäkran intygade också Adolf Fredrik att det var ständerna som»updragit oss konungamagt och myndighet«. 86 Det kommer också att visas i senare sammanhang, att när de båda mandaten ställdes mot varandra så var valprincipen tveklöst den som hade företräde. Den var reell medan den teologiska var bildlig och formell. Det var en monarki i rikets tjänst och folket hade ensamt kraft att sätta ramarna för dess omfattning. Som Mikael Alm har visat anknöt Gustav III i hög grad till frihetstidens retorik. Det var en medveten taktik hos honom att så långt möjligt betona den politiska kontinuiteten för att därigenom avväpna oppositionen och lugna de utländska makterna. Säkert med anspelning på den tidigare formeln menade han att hans kungliga makt kom av»gud och Riksens Inbyggare«. 87 Det råder likväl ingen tvekan om att Gustav III, ställd inför en hypotetisk valsituation, endast kunnat legitimera sin ställning med hänvisning till ett folkligt mandat. Kungamördaren Jakob Johan Anckarströms motiv

93 Adolf Fredriks val till svensk tronföljare på Rikssalen i Kungshuset 23 juni Detta plenum plenorum anfördes av lantmarskalken. Kung Fredrik, som här sitter på tronen med regalierna bredvid sig, var i själva verket inte med vid detta tillfälle. Närvarande var däremot riksrådet. Pukslagare och trumpetare kungör beslutet genom fönstren. I salen syns företrädare för de fyra stånden, med några präster och en bonde i förgrunden. Kungens drabanter håller ordning. Bilden är den enda kända återgivningen av en riksdagsförhandling under frihetstiden. Kopparstick av okänd. Foto: Björn Green, KB.

94 94 hade också ett idéinnehåll som var långt äldre än de impulser som den franska revolutionen gav:»en kung är i sig sjelf blott en syndig menniska som alla andra«, menade han i sin bekännelseskrift, men regenten har»fått nationens förtroende att vårda lag, frihet och säkerhet, och således tillse att allt går rätt till, då nation [d.v.s. riksdagen] ej sjelf är tillsamman«. 88 En nationell kröningsceremoni Av de texter som lästes vid Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas gemensamma kröning framgår att den teologiska motiveringen i första hand var tänkt att sätta skrankor av förtänksamhet kring kungen själv. Vid kungens ankomst till kyrkan läste Skarabiskopen Daniel Juslenius följande bön: O HERre GUD Himmelske Fader, Tu som west, at ingen Menniska förmår af sin egen kraft blifwa wäl bestående, gif Nådena at Thenne Tin Tienare, hwilken Tu öfwer Tit folk til en Regent satt hafwer, må igenom Tin Guddomeliga hjelp styrckt warda, allom til tröst och hugnad, som Thess Regemente undergifne äro, genom Tin Son Wår HERra JEsum Christum. 89 Bönen hade använts redan vid Fredriks kröning, men denna gång fortsatte Linköpingsbiskopen Andreas Rhyzelius dessutom med en kort predikan över Första Konungaboken 10:9 på samma tema, nämligen att Gud skall skänka kraft åt kungen att regera vist över Israels folk. Det är alltså fråga om en variation på föreskriften i regeringsformens öppningsparagraf med innebörd att kungar lyder under samma religionens bud som vilken som helst undersåte. Kungen var rikets tjänare och religionen var hans vägledning. Här var skillnaden markant mot det budskap som förmedlats vid Karl XII:s smörjelseakt. Då hade Åbobiskopen Johan Gezelius i stället vänt sig till menigheten med uppmaningen att tacka Gud som skänkt en sådan mild och kristlig överhet. Medan Fredrik och Adolf Fredrik stod under religionen och var av folket satta på tronen hade Karl XII genom Guds och försynens skickelse varit bestämd att styra över land och folk och efter eget huvud tolka de religiösa buden. Under frihetstiden var konungen till för riket och religionen till för kungen, inte tvärtom. Kröningen 1751 blev också en nationell manifestation så till vida att deputerade från samtliga riksdagsstånd på de ofrälses framställan tilläts ledsaga konungen i kröningsprocessionen. Detta var en heder som tidigare endast

95 manifestation beståtts ridderskapet och adeln, men de ofrälses argument var att alla stånden var lika maktägande och därför borde beredas plats kring rikets överhuvud. Inom adeln hävdades att stånden visserligen var pares potestate men inte pares dignitate, likar i makt men inte i värdighet, och att de själva förut inte eskorterat konungen såsom adelsstånd utan såsom enskilda riddersmän. Mot en enad front av ofrälse och för bevarande av ro och enighet mellan stånden tvingades adeln att ge vika under förutsättning att man fick platserna närmast konungen i tåget. 90 Kungen hade tidigt även beordrat deltagarna att undvika prål i sina klädedräkter. Det var naturligtvis en önskan som låg i linje med överflödsförordningarnas intentioner, men det fanns dessutom en symbolisk aspekt som kunde framhållas. Kungen ansåg det för ceremonins högsta prydnad om»swenske Män äro klädde uti Swenska innom Riket tilwerkade Kläder, utan all tilsats af utländskt Prål och Grannlåt«. Krigsbefälen tillhölls att endast bära sina uniformer. 91 Det nationella anslaget avspeglades också i symbolspråket. Åtminstone sedan arvrikets införande hade kröningen vid sidan av att upphöja konungarna även varit ett sätt att befästa dynastin. Det innebar att kungaättens vapen hade haft en framträdande, ibland dominerande plats jämte riksvapnet. Vid kröningsceremonin 1751 uteslöts den nya ättens holstein-gottorpska vapen nästan helt och hållet. I stället koncentrerades all ikonografi kring rikets vapen, de tre kronorna. Marken som kungaparet trampade utanför Kungshuset och Storkyrkan var täckt med blått kläde med gula kronor. Denna dekoration återkom även på väggarna inne i kyrkorummet och på enskilda föremål som fördes i processionen. Mest markant var förändringen av riksbaneret, som vid dessa ceremonier alltid hade en framskjuten plats i kungens närhet. Det krönta stora riksvapnet saknade hjärtsköld och bar endast Svea och Göta rikes vapen. Banerstångens spets återanvändes från tidigare, men där Fredriks namnchiffer förut suttit placerades i stället tre kronor. På samma sätt insattes vapnet tre kronor på silvertronens krönande sköld som ersättning för de regentmonogram som alltid hade prytt denna plats. Även de båda tronstolar som nytillverkades av Jean Eric Rehn för detta tillfälle saknade dynastiska markeringar. I själva verket tycks Holstein-Gottorps vapen inte ha förekommit på några ceremoniföremål utöver den moderniserade och ommålade kröningskarossen. Adolf Fredrik själv red dock till häst och dess schabrak pryddes endast av lilla riksvapnet. 92 Det går inte att avgöra om denna ikonografiska förändring var uppenbar för åskådarna, men det var i vart fall en symbolisk markering: kungen 95

96 96 hade reducerats till en ämbetsman i rikets tjänst. Konung var den som för tillfället och genom folkets gottfinnande innehade värdigheten, men det var ämbetet och inte personen som var det väsentliga. Konsthistorikern Merit Laine har framhållit konungafamiljens roll som samlande nationell symbol under frihetstiden. Den politiskt och kulturellt dominerande adliga eliten kunde inte ensam representera riket till detta saknade den både legitimitet och resurser. Under 1600-talet hade aristokratin tävlat med den starka monarkin i att bygga slott och främja konsterna, vilket kan ses som en form av styrkemarkeringar mellan konkurrerande intressegrupper talets byråkratiserade tjänsteadel saknade medel och ambitioner till en sådan tävlan, ett symptom inte bara på adelns utan på hela samhällets professionaliserings- och byråkratiseringsprocess. Adelsmännen uppträdde inte längre som självrådiga magnater utan som statens, det vill säga konungens, ämbetsmän. Den magnificens och kulturella blomstring som var viktig att visa fram för att upprätthålla rikets prestige i utlandet koncentrerades allt mer kring konungen, rikets officiella företrädare. Akademier och lärda sällskap bekräftade sin status med kungliga privilegier, nationens konstnärliga mognad manifesterades i slottsbygget i Stockholm, kungliga ceremonier gav det officiella Sverige möjlighet att visa upp sig för undersåtar och omvärld. Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas kröningar utgjorde kulmen för dessa riter. Laine summerar konungafamiljens kulturella uppgifter i tre punkter: att vara fokus för offentlig konst och praktutveckling, att agera mecenater och förgrundsgestalter för konst och vetenskap samt att konsumera de yppighetsvaror som fick rikets merkantila näringar att blomstra.»dessa uppgifter var i grund och botten opersonliga och passiva, medan ett aktivt, självständigt deltagande snarast utgjorde en nackdel för den maktägande elit som var Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas medagerande på den svenska konstscenen«, sammanfattar hon. 93 Konungen och hans drottning hade reducerats från att vara subjekt till att bli objekt, och som sådana symboliserade de rikets storhet. Det kan ju på en gång konstateras att även republiker lyckades hävda sig på den internationella scenen och de Förenade Nederländerna led knappast prestigemässigt avbräck av att sakna en konung. Tvärtom associerade redan samtiden landets ekonomiska, kulturella och vetenskapliga blomstring till det fria republikanska statsskicket. Även Sveriges fria statsskick väckte beundran på sina håll i utlandet och mången filosof hade säkert sett det som fulländat om monarkin slopats. Om den nämnda kulturella bindningen till konungahuset uppfattas som ett medvetet val mellan flera möjliga alternativ kan den alltså betraktas som delvis en missbedömning; samma prestigeförhållande hade gått

97 manifestation att uppnå konungen förutan. I verkligheten var monarkins avskaffande eller fortbestånd emellertid inget som någon enskild eller kollektiv aktör kunde råda över. Monarkin bar på en kontinuerlig legitimitet och tradition som endast kunde brytas i en revolutionär omvälvning upp ifrån eller nedifrån. Dessutom hade det frihetstida statsskicket tillkommit i en historisk situation då riket stod inför ett upplevt hot om total undergång, och det var i det läget inte möjligt att ytterligare underminera statsmaktens beständighet genom att beröva den dess symboliska fundament. Den nationella prestigen knöts i hög grad till monarkins representativa värdighet och som kulturell replipunkt hade den därför ytterligare en funktion som, vid sidan av de politiska elementen, kan föras till konungamaktens etos, dess nedärvda berättigande. Det kan därför vara värt att ta en titt på vad ko nungahuset kostade under frihetstiden. 97 Konungahusets kostnad De officiellt redovisade kostnaderna för hovhållningen går enkelt att följa om man studerar de löpande statsutgifterna i den så kallade riksstaten. Problemet med riksstaten är att den inte redovisar faktiska kostnader. En stor del av skatteinkomsterna kom från naturapersedlar, spannsmålsräntor och tionde, som i staten fördes upp enligt ett fast kronovärde som inte motsvarade det verkliga saluvärdet, markegången. I realiteten var de officiellt redovisade utgifterna vanligen långt mindre än de faktiska. Jag har ändå bedömt detta som ett hanterbart problem för mitt syfte. Det intressanta här är framför allt ekonomiska prioriteringar och relativa utvecklingstrender, och det som i första hand diskuterades av statsdeputationen på riksdagarna var just riksstaten, inte de faktiska utgifterna som ofta var dolda i redovisningen. Siffror för riksstaten saknas före 1722, men trenden följs här fram till 1777, då den så kallade myntrealisationen försvårar vidare jämförelser. 94 Mätt i absoluta tal följde kostnaderna för hovhållningen en genomgående stigande kurva under frihetstiden (diagram 1). Studerar man en trendlinje tycks hovstatens storlek femfaldigas under perioden. De toppår som bryter kurvlinjen har alla speciella förklaringar: 1744 innehöll extrautgifter för tronföljarparets förmälning; 1747 tillsköts extra medel för att sanera kronprinsens skulder, bland annat orsakade av prins Gustavs födelse; 1752 tillkom kröningskostnader samt utgifter för kungens resa till Finland; 1763 utbetalades ett engångsbelopp för att reglera hovets ackumulerade skulder; 1767 medförde dryga utgifter för kronprinsens förmälning med Sofia Magdalena; 1772 tillkom nya kröningskostnader.

98 98 Diagram 1. Hovstatens storlek , daler silvermynt, tusental Källa: Karl Åmark, Sveriges statsfinanser (Stockholm 1961) tabell 16 17, s , Anmärkning: Diagrammet visar endast ordinarie hovstatsanslag, varvid vissa poster uteslutits, bland annat slottsbyggnadsstaten och anslagen till konungens livdrabanter och livregemente (se Åmark, 1961, s. 320). Med tronföljarparets ankomst till Sverige 1744 fördes dubbla hovstater fram till Fredriks död. Även kronprins Gustav och de andra kungabarnen fick sina särskilda stater, som växte med åren. Den ordinarie hovstaten kom ofta att kompletteras med extra utgiftsmedel. Dessa syns inte i redovisningen. Fluktuationerna är därför lättförklarade, men bilden av en stigande trend är missvisande på grund av inflationen. Om man i stället studerar hovstatens procentuella andel av riksstaten så får man en grov men mer rättvisande bild av hovhållningens prioritet i budgeten. Med en sådan kurva uppträder samma toppår som i diagram 1, medan trenden ligger på omkring 9 procent med en endast svag ökning över tid (diagram 2). Den tydliga nedgång som ses i slutet av 1750-talet och med bottenåret 1760, då hovstaten bara utgjorde omkring 4,5 procent av budgeten, förklaras av att de offentliga utgifterna ökade till följd av pommerska kriget, med ett stigande underskott som följd. Om man jämför med diagram 1 framgår att hovstatens storlek var oförändrad under samma period.

99 manifestation Diagram 2. Hovstatens andel av riksstaten , procenttal 99 Källa: Karl Åmark, Sveriges statsfinanser (Stockholm 1961) tabell 16, s Anmärkning: Se diagram 1. Sammanfattar vi dessa enkla beräkningar kan man se att konungahuset förbrukade omkring 10 procent av statsutgifterna eller mer under frihetstiden. Det var en förbrukning ungefär i samma storleksordning som under 1600-talets senare del. Även vid en internationell jämförelse var siffran ganska normal, för att inte säga låg. Bortsett från vissa toppår uppgick omkostnaderna för det habsburgska kejserliga hovet under 1600-talets båda första tredjedelar till omkring 15 procent av statsutgifterna för att därefter sjunka något. Det franska konungahuset, som innefattade flera hov, konsumerade under 1600-talets andra hälft normalt mellan 15 och 30 procent av statsbudgeten. I absoluta tal var det mångdubbelt mer än det kejserliga hovet. För båda kronorna var hovet genomgående den tredje största utgiftsposten i budgeten, med militära utgifter och statsskulden som de två största. Omräknat i silver var kostnaderna för det engelska hovet under 1680-talet nära tre gånger så höga som i Sverige medan dess storlek bara var den dubbla. Alla dessa länder, skall man komma ihåg, hade avsevärt större kassakistor att ösa ur än den svenska kronan. I vissa tyska furstendömen, mindre och fattigare än Sverige, kunde hovet svälja över 50 procent av statsutgifterna. I både Frankrike och de habsburgska länderna bibehölls de tidigare nivåerna under 1700-talet; möjligen sjönk de en aning relativt sett på grund av expanderande ekonomier. Genom reformer och budget-

100 100 nedskärningar föll hovets andel av staten markant i bägge länderna under 1780-talet. 95 Kostnaderna för det svenska hovet var i realiteten högre än vad som redovisats i diagrammen ovan eftersom flera relaterade omkostnader för konungens livgarde, underhållet av de kungliga slotten med mera fördelades på andra budgetposter. Hovhållningen drog alltså förhållandevis stora utgifter. Grovt räknat torde den ha utgjort omkring en tredjedel av de civila statskostnaderna, vilka i sin helhet pendlade mellan 30 och 40 procent av budgeten under hela perioden. Det kan också noteras att svängningarna i konungamaktens politiska ställning inte tycks ha lett till motsvarande fluktuationer i ständernas medelstilldelning. Till viss del berodde det på att varje utgiftspost hade en fast så kallad anordningsstat som gjorde budgeten trögföränderlig, men det kan också förklaras av att det var personen-kungen som levererade de politiska provokationerna, medan det var ämbetet-konungen, och i förlängningen riket, som tilldelades statsmedel. Gustav III:s och Sofia Magdalenas kröningar som riksomfattande manifestation Gustav III:s kröning 1772 ägde rum i ett uppskruvat politiskt läge.»konungen besvor den regeringsform, hvilken han redan föresatt sig att omintetgöra; ständerna svuro att akta konungens rättigheter, hvilka de dagligen trampade under fötterna«, sammanfattar Malmström lite tillspetsat situationen. 96 Kröningen, som varit planerad till september 1771, hade länge uppskjutits av praktiska besvär och en inflammerad strid om konungaförsäkran, i vilken betydelsefulla principer för ofrälses rätt till högre ämbeten slutligen kom att fastslås. Även om de politiskt initierade stod i begrepp att planera den rojalistiska statskuppen alternativt anade att något var i görningen tillläts detta inte störa det solenna firandet. Även denna gång var det fråga om en dubbelakt Gustav III och Sofia Magdalena kröntes båda fredagen den 29 maj i Storkyrkan i Stockholm. Ceremonielet hade noga gåtts igenom av kungen själv och var mer detaljerat än det som hade följts En stor del av föremålen kunde dock återanvändas från tidigare kröningar och det var en uttalad ambition att det som behövde nytillverkas så långt möjligt borde framställas i landet. Det ekonomiska läget med penningkris och missväxt borde hämma alltför ostentativa utgifter, framhölls det, men det svåra läget märktes ändå inte i firandet. 97 I det föregående har kröningarnas ceremoniella element 1719, 1720 och

101 manifestation 1751 behandlats med viss utförlighet och någon liknande granskning behöver inte göras här. I stället kan blicken vändas mot ceremoniernas spridningseffekt. I den mån dessa manifestationer skall anses ha haft någon politisk betydelse på det nationella planet måste deras innehåll också ha kommunicerats utanför den begränsade krets av åskådare som hade möjlighet att själva bevittna dem. Denna kommunikation får sägas ha varit väl utvecklad vid 1700-talets slut och kröningen i Stockholm lär ha undgått få undersåtar i riket. Högtidstal och hyllningsverser till konungahuset var en blomstrande genre under frihetstiden. Den mängd broschyrer och småtryck som producerades är närmast oöverblickbar till omfånget. Förutom de stora evenemangen kröningar, dödsfall, eriksgator med mera hugfästes även de kungligas födelse- och namnsdagar genom olika former av firanden runtom i landet. Bara från Gustav III:s och Sofia Magdalenas kröningar har spårats närmare ett hundratal hyllningstryck från alla delar av riket och provinserna (se appendix 1). Inför kröningsdagen kunde man i förväg köpa noterna till de musikstycken som skulle framföras och koppargraverade planer över processionen och placeringen i Storkyrkan. Därutöver såldes en mängd oden och verser av mer eller mindre kända författare. 98 Processionsplaner framställdes redan till kröningen 1751, men denna gång sammanställdes de, kompletterade med ytterligare gravyrer, i ett storslaget planschverk som beställdes genom subskription. 99 De 406 prenumeranterna fördelade sig i ungefär lika många adelsmän som borgare, såväl kramhandlare som borgmästare, uppblandade med en och annan prästman och en handfull adelsfruar. Subskribentlistan ger en bild av ett varierat över- och medelklasskikt. Till det senare torde även kunna räknas bonderiksdagsmannen Olof Beckman och slottsstenhuggaren Johan Göthe, som annars skiljer ut sig med sina titlar. Även om Pehr Flodings planschverk var mer påkostat än andra publikationer från kröningen ger prenumerantförteckningen ändå en intressant fingervisning om avnämarkretsen för denna typ av arbeten. Det var till stor del samma adliga grupper som traditionellt ansetts stå i opposition till kungahuset exempelvis återfinns Fredrik Axel von Fersen bland subskribenterna. Även de som var konungens politiska motståndare fann nytta och värdighet i monarkin som institution. 101

102 102 Kröningsfirandet i Norrköping Runtom i riket ägde firanden rum parallellt med kröningen. Hur sådana festligheter organiserades lokalt kan exemplifieras med Norrköping, där magistraten verkställde omfattande hyllningsceremonier som enligt arrangörerna själva samlade flera tusen fröjdande stadsbor. 100 Redan klockan fem på morgonen väcktes stadens invånare av 32 kanonskott som förkunnade dagens stora betydelse. Borgerskapets militärkårer inställde sig under förmiddagen i full uniform på sina respektive samlingsplatser. Klockan tio, samtidigt med att kungaparet i huvudstaden inledde processionen från slottet till Storkyrkan, marscherade de till Riddarhustorget, det nya namn som Tyska torget fått under riksdagen Trupperna utförde exercis och avlossade saluter på torget innan stadsmajoren, justitieborgmästaren Anders Lundroth, läste ett för det höga tillfället lämpat tal som framhöll kungens dygder och samtidigt var en plädering till försvar för regeringssättet. Det hade gått sjuttiofyra och ett halvt år, framhöll han, sedan en infödd svensk prins av Vasablodet senast uppstigit på den svenska konungatronen. Presentationen av kungen formades till en påminnelse såväl om hans personliga dygder som om hans politiska betydelse och djupa respekt för statsskicket: Född och uppfödd ibland oss: handledd och upfostrad af de Lärdaste och dygdigaste Rikets Män: Upöfwad i den nogaste kännedom af Rikets Constitution och regerings-sätt: Kännare af sine rättigheter och skyldigheter: Begåfwad med det förträffeligaste snille och skarpsinnigaste förstånd, och det, som ännu mera är: med det aldrabästa och huldaste hjerta för medmänniskor; träder Den bästa ibland Konungar, Konung GUSTAF III up på sine Fäders Thron, till at där krönas till Sweriges, Göthes och Wendes Konung, just i en tid, då en så stor Furste oss mäst höfwes. 101 Resten av talet uttryckte förhoppningen att den nye kungen skulle kunna återställa enigheten, det inbördes förtroendet och den svenska friheten och säkerheten som så länge förtrampats av självsvåld och avund. För undvikande av missförstånd förtydligade Lundroth att denna medlande roll ålåg»konung GUSTAF, biträdd af Dess trognaste Rådgifware, Dess och Rikes Råd samt Sweriges Rikes Höglofl. Ständer«. Lundroth riktade en uppmaning till kungen att han skulle stadga riket på samma sätt som de bägge föregående gustaverna, men»fram för allt ware FRIEDRICERS [d.v.s. Fredrik I och Adolf

103 manifestation Fredriks] Mildhet och Nåd Eder Kongl. Maj:ts beständiga följeslagare«. På sedvanligt vis apostroferades de båda nationalhjältarna Gustav Vasa och Gustav II Adolf, men som särskilt förebildliga framhölls alltså de närmast föregående frihetstida kungarna. De stående epitet som användes om de båda innefattade mildhet, nådighet och fredssträvan, den nya tidens officiella lösen. Efter avslutat tal fällde trupperna sina fanor och standar och med instämmande av den mångtusenhövdade åhörarskaran utropades tre gånger under puk- och trumpetklang: Leve konung Gustav den tredje och drottning Sofia Magdalena lycklige och sälle! Återigen avlossades 32 kanonskott, som besvarades av kavalleriets och infanteriets gevär följt av ytterligare 16 kanonskott från ett flaggande skepp som ankrat på strömmen. Dessa salvor återupprepades fyra gånger. Till detta firande knöts ett allmännyttigt ändamål i det att 22 gossebarn, mellan fyra och tolv år gamla från Norrköpings nyinrättade så kallade Gustavianska barnuppfostringsverk, fick visa upp sig offentligt. Barnhuset hade inrättats genom sammanskott från magistraten, borgerskapet och ståndspersonerna i staden och fått kungligt beskydd året innan, då den nyblivne kung Gustav III gjort uppehåll i staden på sin hemväg från Paris. På kröningsdagen ikläddes barnen grå tröjor och byxor av kläde med ljusblå kragar och uppslag. På huvudet bar de grå hattar med ljusblåa band och bröstet pryddes över hjärtat av plåtar med ett krönt G. Sålunda uniformerade presenterades de för borgarbeväpningen för att med sin närvaro illustrera 103 Borgerskapets alltid betygade underdånige nit för den förträffeligaste ibland alle Konungar, efter hwilkens dyra namn Inrättningen fått den nåd at kallas, ej mindre än samme Borgerskaps hedrande barmhärtighet emot den torftige nästan, med säkerhet kunde sig tilförse, att nu mera i Föräldrars ställen, hafwa at åtnjuta det biträde, som wordo gjörandes deras Barndom ljuflig, deras mandom för Riket nyttig och deras ålderdom tacksam. 102 Dessa»små Gustavianer«omfamnades med välsignelser och framkallade glädjetårar hos alla närvarande. Hos var och en, framhöll berättelsen, väckte denna ceremoni också belåtna tankar om det lyckliga tidevarv de levde i då sådana samhällsnyttiga inrättningar kunde anläggas, blomstra och tillta»under skuggan af en Konung hwilkens stunder så sorgfälligt upoffras åt Dess undersåtares wäl och att gjöra Millioner menniskor lycklige«. Från torget fördes barnen till offentlig utspisning i stadens börshus där

104 Patriotisk kungahyllning från Sveriges provinser. Mot titelsidan: Sveriges riksregalier. Historieprofessorns i Greifswald Johann Georg Peter Möllers akademiska hyllningstal över Vasa-kungarnas insatser för vetenskap och konst hölls i samband med Gustav III:s kröning Foto: Björn Green, KB.

105

106 106 även spinnhuspredikanten Daniel Ekerman höll tal, förrättade bön och ledde psalmsång. Avslutningsvis fick barnen dricka höga överhetens skål och i glädje utropa: Leve konung Gustav! Leve drottning Sofia Magdalena! Leve! Leve! Leve! Under tiden hade stadens förnämare invånare samlats till undfägnad hos ryttmästaren och bryggareåldermannen Fredrik Ulric Lundman. Även här lyckönskades kungaparet genom oavbrutna välgångsskålar. Då societeten avslutat sin taffel avlossades än en gång 32 kanonskott. Det var signalen för att de båda sällskapen, barnen å ena sidan och ståndspersoner och borgerskap å den andra, återigen skulle förenas, denna gång på stadens rådhus. Prosten Petrus Lagerman hade genom tryckta anslag låtit kungöra att ett femtonårigt snille vid namn Carl Gustaf Leopold skulle uttrycka folkets glädje i ett sirligt tal. 103 De föräldralösa barnen fick på vers höra en uppbygglig berättelse om dem som var hela fosterlandets fader och moder. Konungens lov sjöngs i många toner, för som det sades: Det fordras utmärkt dygd, at detta värf förtro, När hela Staters väl, på en Person bero. 104 Efter detta»werkeligen förträffelige Frögdetal«fortsatte militärkårernas officerare sitt firande i damers sällskap på sockerbruket Gripen nere vid strömmen. Barnen bjöds med på aftonmåltid i ett särskilt rum där de fick höra magister Zacharias Juringius sammanfatta dagens glädjeämnen i ännu ett tal. Barnhusbarnen fick därefter gå till sängs medan herrskapsfolket genom ytterligare kanonsaluter kallades till bal som började halv nio på kvällen och pågick till klockan sex på morgonen. Zacharias Juringius tal är inte bevarat, men den grad av nationell samtidighet som åstadkoms vid firandet av de kungliga högtiderna illustreras av att hans båda bröder, prästen Anders Juringius och häradshövdingen Paul Juringius, samma dag höll orationer på var sitt håll inför respektive sällskapet Utile Dulci i Stockholm och Risinge häradsrätt. 105 De som deltagit från festligheternas inledning hade varit vakna i mer än ett dygn. Det är därför begripligt att lördagen tillbringades i stillhet. Vid söndagens högmässa gavs dock återigen anledning att»prisa Den Alsmägtige, som gifwit wårt Land en så wis, öm, rättwis och nådig Konung, samt tillika förestält Undersåtares pligt emot deras nådige Konung«. Psalmer sjöngs och två kanonsaluter om vardera 64 skott avlossades. Festligheterna fortsatte under måndagen, då ständernas hyllningsed avlades i Stockholm, och ända fram till torsdagen, då Norrköpings magistrat och betjäning svor sina hyll-

107 manifestation ningseder inför landshövdingens ställföreträdare. Överallt på gatorna dessa dagar hördes barnen ropa: Leve konung Gustav och drottning Sofia Magdalena! Rapporter om liknande firanden finns från hela riket och från hela frihetstiden. Konungahusets officiella angelägenheter manifesterades på olika sätt runtom i landet, och även om de tryckta skildringarna ofta är gränslösa i sina fröjdebetygelser finns det ingen anledning att betvivla uppriktigheten i hyllningarna. Undersåtarna blev delaktiga i konungahusets viktiga privata och politiska angelägenheter och detta skedde med en parallellitet som förstärkte gemenskapskänslan i riket. Den brittiske sociologen Benedict Anderson har framhållit den samtidighet som skapades genom tryckpressen och uppkomsten av tidningsväsendet som den kanske viktigaste förutsättningen för att skapa den föreställda gemenskap som lagt grunden till senare tiders nationalism. Detta var en långsiktig verkan av»tryckkapitalismen«och även om han förlägger det stora genombrottet till 1800-talet råder det ingen tvekan om att kommunikationsformerna var tillräckligt utvecklade för att fylla denna funktion redan under 1700-talet. 106 Vilka former detta kunde ta sig och vilka bilder av konungahuset som förmedlades genom massmedier under frihetstiden är ämnet för nästa kapitel.

108

109 KOMMUNIKATION Grundlagarna reglerade konungens konstitutionella position i statslivet och genom de offentliga ceremonierna framträdde han i allt sitt majestät. Båda var på olika sätt betydelsefulla för att definiera monarkin, men de hade en begränsad verkningskrets. Få undersåtar torde i realiteten verkligen ha läst eller satt sig in i regeringsformens detaljer och ceremonierna nådde i sig själva endast dem som var närvarande. En känsla av delaktighet förmedlades genom de parallella ceremonier som anordnades på rådhus och i skolor och sockenstugor runtom i landet i samband med de kungliga bemärkelsedagarna. Dessa undersåtliga hyllningar var inte i strikt mening påbjudna, men de var väl utbredda och frammanade en gemenskapskänsla bland den svenska konungens undersåtar. På så sätt bidrog konungahuset till att skapa en nationell samhörighet i det vidsträckta svenska riket. Denna typ av tillställningar var inte begränsade till de stora högtiderna, kröningar och liknande, utan runtom i landet uppmärksammade undersåtarna också konungahusets namnsdagar och födelsedagar. Vid sidan av de kyrkliga helgerna fungerade dessa som sekulära högtider som stärkte den nationella sammanhållningen. Även i mer vardagliga sammanhang fungerade konungen som en samlande institution och kunskapen om att alla svenska undersåtar hade gemensamma lagar och lydde under samma monark trummades in genom olika kanaler. Trots tidens förhållandevis rudimentära former för masskommunikation kan detta budskap inte ha undgått någon undersåte. Det effektivaste medel som centralmakten hade för att kommunicera med undersåtarna var utan tvekan det så kallade kungörelsesystemet. I sin efterlämnade tryckta form kan kungörelserna studeras i årstrycket, som framför allt var en författningssamling över nya lagar och förordningar. Men det innehöll också mycket annat som överheten ville meddela undersåtarna, ibland enligt oklara urvalsprinciper: böner, propagandatryck, berättelser om viktiga händelser i riket, råd om sjukdomars botande och mycket mer. Dessa påbud och meddelanden lästes upp från predikstolarna i hela riket 109

110 110 vid 1770-talets början var normalupplagan för allmänt spridda kungörelser omkring exemplar. Förordningarna skulle förvaras hos prästen, väl inbundna och försedda med register, för framtida referens. 1 Årstrycket har länge varit en källserie som undgått systematiskt studium, men på senare tid har flera grundliga undersökningar av dess innehåll och verkan utkommit. 2 Många av de aspekter som här står i fokus kan därför rekonstrueras utifrån litteraturen. Med hjälp av nyare forskning kommer därför några korta anmärkningar att framföras om hur konungamakten framträdde i de offentliga kungörelserna. Därefter görs en självständig undersökning av ett annat medium som hade masskommunicerande verkan, om än inte samma spridning, nämligen tidningspressen. Konungamaktens framträdande i de offentliga kungörelserna I en studie av de böndagsplakat som årligen inledde kungörelserna har historikern Göran Malmstedt framhållit att rikets undersåtar genom den information som där förmedlades under frihetstiden svårligen kunde utläsa några inskränkningar i kungarnas maktutövning. Kungarna framträdde tvärtom»inför folket som kraftfulla ledare med patriarkala och närmast teokratiska drag«. 3 Hans iakttagelse kan överföras till de offentliga kungörelserna allmänt. I de ingresser som utgjorde deras tilltal var det genomgående Vi med Guds nåde Sveriges, Götes och Vendes Konung som utfärdade alla nya lagar och förordningar. Denna formel låg fast under hela frihetstiden, från Ulrika Eleonora till Gustav III. Historikern Elisabeth Reuterswärd har undersökt den bild av överheten som framträdde i kungörelserna. Hon sammanfattar enligt följande: De [undersåtarna] hade en ypperlig tillgång till information om vad maktens män beslutat, lagstiftat och förordnat. De visste att de hade en kung, en regering, kollegier, samt landshövdingar och lägre tjänstemän. De var väl förtrogna med namnet på konungen och landshövdingen, kronofogden och länsman men de flesta verkliga makthavare på central nivå var helt anonyma. Namnen på herrarna i riksrådet kungjordes inte. 4 Hela makthierarkin, från konungen i toppen till länsman i botten, framträdde genom kungörelserna men i beskuren form. I rikets ledning satt, såvitt kungörelserna meddelade, blott kungen.

111 kommunikation Det var alltså en maktägande men samtidigt ganska konturlös monark som framträdde i kungörelserna. Denna officiellt sanktionerade och även rättsligt betydelsefulla informationsspridning rörde endast kungens politiska sysslor, hans ämbetsutövning. Mycket lite förmedlades om kungafamiljens privata angelägenheter. Undantaget var större ceremonier, såsom riksdagsöppnanden, giftermål och dödsfall, då också drottningen kunde framskymta vid kungens sida i berättelserna. Sådana tillfällen var dock att betrakta som offentliga åtaganden, i många fall närmast av familjerättslig karaktär, och berörde egentligen inte kungahusets privatliv. I det avseendet skilde sig kungörelserna från tidens vaknande tidningspress. Dess länge kortfattade och knastertorra notiser skilde sig endast till omfånget men knappast till karaktären från de offentliga kungörelserna. Med tiden kom de bägge medierna emellertid att skilja sig åt alltmer och kungahusets privata aktiviteter fick växande utrymme i tidningarna. 111 Kungahuset i tidningspressen Under större delen av frihetstiden var den inhemska tidningspressen relativt outvecklad. Bland nyhetsbladen stod den halvt officiella Posttidningar, som utkom måndag och torsdag varje vecka, länge ensam. Upplagan var uppskattningsvis någonstans mellan och exemplar, men tidningens inflytande var långt större än vad dessa till synes blygsamma siffror antyder. Tonvikten låg på händelser i utlandet även om utrymmet för inrikesnyheter växte över tid. 5 Från och med hösten 1760 började dock Inrikes Tidningar att utges som ett bihang till Posttidningar, som trots detta fortsatte att publicera nyheter om de kungliga året ut. Med 1761 års ingång upphörde Posttidningar emellertid nästan helt med inrikesrapportering och av de kungliga nyheterna blev endast uppgifter om utnämningar kvar. Dessa bestod av korta tillkännagivanden, men var stående inslag i så gott som varje nummer. Sådana uppgifter fanns även i Inrikes Tidningar. Både i Posttidningar och i Inrikes Tidningar infördes regelbundet nyheter om de kungliga. Litteraturhistorikern Otto Sylwan har konstaterat att kunganotiserna med tiden kom att fylla ett stort utrymme i de båda nyhetsbladen, men att de sällan innehöll något av direkt politiskt värde.»ju mer kungens politiska maktlöshet tilltog och ju mer motsättningarna skärptes mellan kungaparet och de styrande i råd och riksdag, desto mer andlöst underdånig blev tonen i dessa berättelser«, skriver en senare forskare. 6 Kommentaren är mer slagfärdig än korrekt, åtminstone om man vill se ett enkelt orsakssam-

112 112 band mellan de iakttagna fenomenen. Det är tveksamt om den tilltagande rapporteringen kan ses som ett medel att dölja kungens politiska svaghet och om motsättningarna mellan kung och råd var orsaken till den servila tonen. Tonfallet var frukten av ökad uppmärksamhet snarare än av ett förändrat politiskt läge. Inrikesfrågor generellt fick inledningsvis litet utrymme, och då kungafamiljens göromål över huvud taget inte relaterades fanns heller inte plats för någon undersåtlig ödmjukhet i tonen. Tillväxten av kunganotiser skedde parallellt med ett allmänt stegrat intresse för inrikesfrågor och den bör ses som ett sociologiskt snarare än som ett politiskt fenomen. Den hörde samman med en växande inhemsk publik sfär eller en tilltagande offentlighet, för att låna en inom forskningen bekant term. 7 Oavsett om det var en orsak eller en följdverkan så tilltog rent allmänt mängden inrikesnyheter i tidningen. Även om dessa inte var direkt politiskt moraliserande bidrog de till att skapa en känsla av patriotisk samhörighet i riket. I detta var kungahuset en viktig ingrediens och den stora förändringen kom vid 1740-talets mitt. En statistisk sammanställning visar på en kraftig tillväxt av kunganotiserna. Från en enstaka notis år 1720 hade antalet ökat till 152, eller omkring tre i veckan år Däremellan uppträder toppåret 1751 med hela 228 noteringar som berörde de kungliga. Tabell 1. Antal notiser rörande det svenska kungahuset i Posttidningar och Inrikes Tidningar, utvalda år från perioden Källa: Posttidningar , , , , 1760; Inrikes Tidningar , Anmärkning: Fram till 1736 utkom Posttidningar med ett nummer i veckan, därefter två. Statistiken fram till och med år 1731 bygger alltså normalt på 52 nummer per år, medan de därefter varierat mellan 100 och 102 nummer. Årgången 1721 av Posttidningar är illa bevarad och endast 14 nummer finns i behåll i offentliga samlingar. Årgången 1760 av Inrikes Tidningar innehöll bara fem nummer, nästföljande årgång uppgick till 97 nummer medan årgångarna 1770 och 1771 omfattade 102 respektive 101 nummer.

113 kommunikation Statistiken måste läsas med viss varsamhet. Under de båda åren 1751 och 1771 inträffade kungliga dödsfall och rapporteringen kring dessa förklarar delvis de höga talen. Även år 1750 sköt antalet notiser i höjden, vilket kan hänföras till prins Fredrik Adolfs födelse. I gengäld var det ett dödsfall i kungafamiljen även 1741, drottning Ulrika Eleonoras, utan att det innebar mer än en marginell uppgång. Delar man upp statistiken i kategorier stärks också bilden av ett allmänt ökat intresse för kungligheterna. Notiserna rörande kungahuset har här delats in i fyra slag: 1) offentliga framträdanden, 2) privata aktiviteter, 3) utnämningar, 4) undersåtliga hyllningar. Den första kategorin räknar in kunglig ämbetsutövning, företrädesvis av kungen själv men ibland även av andra medlemmar av kungahuset. Dit hör rapporter om fattade beslut eller andra ingripanden samt redogörelser för offentliga framträdanden och ceremonier, exempelvis vid ambassadörsaudienser och riksdagens öppnande. Ibland meddelade tidningarna att kungliga förordningar och liknande hade publicerats. Sådana notiser har inte inkluderats i sammanställningen om de inte på något ytterligare vis antytt kunglig aktivitet. 8 Till privata aktiviteter räknas rapporter om kungafamiljens förehavanden utanför ämbetet. I dessa sammanhang uppträdde ofta såväl kungen och drottningen som kungabarnen. Notiserna kunde berätta om de kungligas bemärkelsedagar, om deras resor mellan lustslotten, om anlagd hovsorg efter dödsfall i utländska furstehus eller om undersåtliga uppvaktningar i kungafamiljens närvaro. Utnämningar var ärenden som i tidningarna nästan uteslutande bekom kungen, undantagsvis även någon av prinsarna. Sådana notiser inledde ofta tidningen och läsarna fick genom dem kortfattade uppgifter om de tjänstetillsättningar, ordensutdelningar, nyadlanden, avskedanden med pension med mera, som hade beslutats av kungen. Endast de tjänster och utnämningar som uttryckligen uppgavs ha expedierats av kungen eller någon annan medlem av kungahuset har medräknats i statistiken. Kategorin undersåtliga hyllningar, slutligen, inbegriper sådana rojalistiska hedersbevisningar som ägde rum utan kunglig närvaro. Dit hör inte minst de många ceremonier och ärebetygelser som arrangerades runtom i riket i samband med kungliga dödsfall och kröningar med mera. Den exceptionella mängden kunganotiser under året 1751 förklaras främst av att rapporter om sådana begivenheter inflöt i stor mängd från hela riket. Om dessa notiser räknas bort blir kurvornas svängningar mindre dramatiska. Tilläggas kan att 113

114 114 uppgifterna under en enskild tidningsrubrik tecknad med ort och datum endast räknats en gång i sammanställningen, även om någon medlem av kungafamiljen har noterats för flera på varandra följande ingripanden tillhörande samma kategori. Däremot har de räknats som två eller flera om de hört till olika kategorier och åtskilts genom ny styckeindelning. Slutligen bör noteras att uppgifter ur annonsmaterialet, som kunde fylla upp till en fjärdedel av tidningen, inte tagits med i statistiken. Diagram 3. Kunganotiser i Posttidningar och Inrikes Tidningar Källa: Posttidningar , , , , Inrikes Tidningar , Fastän statistiken är behäftad med gränsdragningsproblem och även om kunganotiserna under flera av de studerade åren var exceptionellt många på grund av tilldragelser utöver det vanliga, så torde trenden under alla omständigheter vara tydlig: uppmärksamheten kring kungligheterna ökade stadigt i Posttidningar och dess kompletterande efterföljare Inrikes Tidningar. (Den skenbara nedgången åren kan till stor del förklaras av att det nya inrikesorganet ännu inte funnit sin form och sitt innehåll. Efter ett inledande ointresse ökade rapporterna om de kungliga markant under andra halvan av 1761.) För att tydligare illustrera denna förändring krävs dock en närmare granskning av underrättelsernas innehåll.

115 Posttidningars ointresse för de kungliga ( ) Går man ett decennium framåt i tiden, till 1731, har läget förändrats en aning. Nästan all rapportering om kungens förehavanden från året 1731 upptogs av hans resa till arvlandet i Hessen. Vart än Fredrik kom möttes han av hyllningar och mottagningar, berättades det. De brev som citerades i Posttidningar var ofta utländska meddelanden som publicerades utan redigering. Efter kungens ankomst till residensstaden Kassel namngavs ett impokommunikation Posttidningar för år 1720 innehöll strängt taget inga nyheter om de kungliga. I första numret angavs också dess syfte vara att rapportera vad»som utomlands sig tildrager«. Nu följdes detta inte så strikt i praktiken utan enstaka inrikesnyheter letade sig in bland de regelbundna förteckningarna över fartyg som passerat Öresund eller anlänt Dalarö. Den enda notisen som berör kunglig verksamhet uppträder i årets sista nummer, och endast i vissa exemplar. Då rapporterades från Stockholm, den 1 januari (!), att Kungl. Maj:ts resident i Wien, Georg Vilhelm von Höpken, emot order återrest till Sverige.»Altså är Hans Kongl. Maj:t igenom en sådan bemelte Residentens Conduite worden föranlåten, at låta antyda honom en Civil Arrest, til dess saken frambättre medelst laga ransakning och Domb behörigen kan blifwa afgiord.«9 I denna enda kungliga notis var med andra ord kungen det agerande subjektet. I brist på notiser kunde prenumeranterna emellertid få en bild av vad som skedde på centralt håll i riket genom de kungliga förordningar som ännu vid frihetstidens inledning distribuerades med Posttidningar. Den 12 januari bifogades en förteckning över alla förordningar och beslut»som ifrån Hennes Kongl. May:ts wår Allernådigste Drottnings Ulricæ Eleonoræ anträde til Regementet den 7 Decemb in til slutet af igenom trycket äre utgångne«. David Silvius programskrift emot enväldet som inte var en kunglig förordning, men väl de nya styresmännens antagna förklaring över grundlagarna bilades, som tidigare noterats, tidningen den 26 januari. Den 7 maj distribuerades Fredriks konungaförsäkran, ständernas valförening samt ceremonielet inför kröningen. Ytterligare tre veckor senare utsändes den nya regeringsformen. 10 Posttidningars läsare kunde alltså hålla sig uppdaterade på förändringarna i statsskicket, men någon djupare information om kungafamiljens aktiviteter fick de ännu inte. 115 Långsamt ökat intresse för kungligheter och 1740-talen

116 116 nerande antal tillresta dignitärer. Tidningen kunde rapportera att»antalet på de härwarande Furstar, Grefwar och andre förnäme Herrar är ogement stort«. Vid ett senare tillfälle relaterades att den fria riksstaden Frankfurt sänt tre representanter att lyckönska kungen och att Fredrik»bemött dem med särdeles hög Kongl. nåd och mildhet«. 11 Dessa entusiastiska bulletiner som under några månader tog plats i spalterna fyllde säkerligen de svenska undersåtarna med patriotisk stolthet och i början av november rapporterades äntligen»de hugnelige tidener«att Hans Kungl. Maj:t återkommit till sitt rike och landstigit i Karlshamn. Följetongen avslutades den 15 samma månad med en utförlig skildring av Fredriks återkomst till huvudstaden, där han mottogs av riksråd, generaler, ståndspersoner och stadens magistrat jämte stora skaror lyckliga undersåtar. Stockholm hade smyckats med äreportar, skön musik spelade från flera av kyrktornen och på kvällen tändes eldar och illuminationer, berättades det. 12 Denna ganska utförliga rapportering var trots allt något nytt. Fortfarande år 1730 hade Fredrik I själv utövat påtryckningar för att Posttidningar skulle publicera de lyckönskningsbrev han fått vid övertagandet av sitt arvland. 13 Ytterligare ett decennium senare var det två dramatiska episoder som stack ut bland nyheterna: anfallet på Ryssland och Ulrika Eleonoras död. Den 30 juni 1741 rapporterade tidningen att kungliga härolder två dagar tidigare utropat krigsförklaringen på huvudstadens gator och att samma kungörelse, med skälen»som föranlåta Kongl. May:t at förklara Krig emot Czaren af Ryssland«, fanns till försäljning. Drottningens frånfälle rapporterades med beklagan den 26 november, två dagar efter dödsfallet, men utan någon uppföljning i senare spalter. 14 Efter en trevande start ökade intresset något för de kungliga fram emot seklets mitt. Koncentrationen låg ännu helt på kungens och drottningens offentliga angelägenheter. Den som inget visste om landets rätta styrelseskick kunde inte ana sig till de verkliga maktförhållandena genom att läsa Posttidningar. I tidningen lika lite som i de kungliga förordningarna skildes kungens personliga beslutsfattande från rådets kollektiva. Kungens föregivna krigsförklaring mot tsaren kom också att anföras mot honom, som vi skall se i ett senare sammanhang. Otto Sylwan har daterat genombrottet för kunganyheter i Posttidningar till tiden efter ryska kriget och Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas ankomst till riket, och hans intryck bekräftas av denna undersökning. Förändringen inträdde parallellt med att intresset för inrikesnyheter allmänt ökade. Från att tidigare enbart ha utgjorts av enstaka notiser kom inrikesnyheterna att i

117 Illuminationer vid Fredriks återkomst till Stockholm Kopparstick av Georg Biurman. Till vänster utbasunerar Merkurius»Frögdas Swerge Gud Wår Konung Lykligen tilbaka Hulpit«. Den tyska texten lyder ungefär: Välkommen Fredrik! Så säger i dag var man. Ja, envar måste fröjda sig, och jag mig. Välkommen Fredrik! Till höger syns kungens och drottningens namnchiffer och ett brinnande hjärta med texten Leve Sveriges fader och moder. Sockelns inskription lyder: Leve, leve Sveriges kung, som återkommit hem! Den svenska versen kopplar patriotismen till den särskilda svenska kungatroheten. Foto: Björn Green, KB.

118 118 snitt uppta en styv tiondel av utrymmet under återstoden av och hela 1750-talet. I detta stoff intog kungahuset en framträdande plats. Nyfikenheten på det unga och charmanta kronprinsparet och framför allt entusiasmen kring kungabarnens födslar bidrog till att öka uppmärksamheten. 15 Även om det mesta intresset koncentrerades kring kronprinsparet med familj fick läsarna också en och annan nyhet om kungens förehavanden. Oftast handlade det om utnämningar och ceremoniella framträdanden, ibland också om hans fritidsnöjen, såsom i följande notis från sensommaren 1750: Då Hans Maj:t sidstledne lördag förmiddagen åkte uti Carlbergs Diurgård skiöt Hans Maj:t på fri hand utur wagnen en förbi strykande Hiort, och om eftermiddagen någre stycken Raphöns uppå de deromkring belägne fälten. 16 Notisen kan te sig helt anekdotisk men syftade väl främst till att framhålla att den åldrande kungen befann sig väl. Posttidningar hade tidigare rapporterat om olika sjukdomsattacker och hur dessa övervunnits bland annat genom brunnsdrickning. Det nya kungaparet 1750-talet Det verkliga uppsvinget för kungaskriverierna kom med tronskiftet Vid Fredrik I:s död och Adolf Fredriks upphöjelse infördes en lång rapport om sammantaget en dryg helsida i Posttidningar. Notisen berättar om Fredriks sista stund i livet och Adolf Fredriks upphöjelse dagen därpå. Konungaeden, som han avlade vid samma tillfälle, återgavs i sin helhet. Berättelsen fortsatte med att skildra tacksägelsegudstjänster i huvudstadens kyrkor, de främmande sändebudens kondoleanser samt ämbetsverkens och undersåtarnas hyllningar. Avslutningsvis berättas särskilt om den nye kungens första åtgärd: löftet att framgent noggrant iaktta regeringsformens 20 vid tjänstetillsättningar i kabinettet. Under Fredriks sista långvariga sjukdom hade denna paragraf varit satt ur spel det betydde sannolikt att en mängd utnämningsärenden lämnats oavgjorda och enligt tidningens berättelse tog riksrådet därför emot beskedet med den djupaste vördnad och underdåniga lydnad. Med glädje förnyade de därför den ed de avlagt,»at neml. wid alla tilfällen wilja inrätta Deras underdåniga Rådslag efter det, som likmätigt samma Regerings-Form, Eders Kongl. Maj:ts Höghet och Myndighet, samt Riksens Ständers fri- och rättigheter kräfja och erfordra«. 17 Posttidningars redogörelse var ovanligt utförlig, men på grund av den täm-

119 Stockholms Post-Tidningar den 28 mars 1751 med redogörelse för Fredrik I:s död och Adolf Fredriks trontillträde. Foto: Jens Gustafsson, KB.

120 120 ligen nyktert redovisande stilen gick skildringen inte långt utanför den som gavs i de allmänna kungörelserna. Tidningens läsare fick dock mer att läsa under de följande veckorna. I ett par nummer berättades om det kungliga likets offentliga förevisande och allmänheten informerades om möjligheten att beskåda den öppna kistan och riksregalierna i Kungshuset. Även bisättningen ägnades en utförlig skildring, som till dispositionen överensstämde med den officiella redogörelsen men kompletterade den med fler detaljer. 18 I påföljande nummer skildrades dekorationerna i kyrkan med en utförlighet som saknas i kungörelserna, så alldeles uppenbart har tidningen haft en referent på plats. 19 De följande veckorna publicerades en stor mängd skildringar av hyllningsceremonier och edsavläggelser runtom i landet. Många av dessa ceremonier hade förlagts till den 17 april eller den 3 maj, som var den gamle respektive den nye kungens födelsedag enligt den julianska kalendern. Under hösten infördes också en utförlig skildring av Fredriks begravning som, enligt vad tidningen berättade de följande veckorna, även hade ihågkommits i städerna i hela riket. 20 Tidningen rapporterade om minnesgudstjänster och ceremonier i Uppsala, Göteborg, Västerås, Karlskrona, Kalmar, Malmö, Växjö, Vänersborg, Vadstena, Linköping, Västervik, Ystad, Visby, Örebro, Nystad, Skara, Strängnäs, Härnösand, Sala, Ulricehamn och Gränna, därtill på Visingsö samt i Rimstad kyrka utanför Norrköping. Allra mest utrymme detta år fick ändå kröningarna den 26 november. De fyllde två hela nummer och trängde ut alla andra nyheter och det mesta av annonsmaterialet. Referatet av själva ritualen följde ganska nära det tryckta ceremonielet, men rörande aftonens offentliga spisning i Rikssalen fick läsarna någon ytterligare information om dekorationer och tillvägagångssätt. Även denna gång redovisade tidningens följande nummer ett omfattande antal undersåtliga hyllningar runtom i riket. Mängden av sådana hedersbevisningar föranledde rentav den extraordinära åtgärden att tidningen flera nummer i rad trycktes med ett extra ark för att få plats med dem alla. 21 Liknande hyllningsberättelser levererades från dryga hundratalet orter i hela riket, både städer och landsförsamlingar, från Jokkmokks och Kautokeino marknader i norr till Ystad i söder, och från Göteborg i väster till Jokkas vid Saimen i öster. Bulletiner av detta slag fortsatte att inrapporteras från avlägsna landsändar långt in på det nya året. Konungahuset som enande faktor De kungligas namnsdagar och födelsedagar brukade firas av undersåtarna i såväl privata som offentliga sammanhang. En stor mängd tillfällesvers, festtal

121 kommunikation och sånger från sådana hyllningar är bevarad från hela epoken. Verserna och talen kunde hålla hög litterär klass eller vara fullständiga pekoral; upphovsmännen kunde vara allt från riksråd och biskopar till skoldjäknar och bergsmän; festiviteterna ägde rum i huvudstaden och ute i rikets småstäder liksom även på landsbygden. I de flesta fall var språket svenska, men även verser på andra språk förekom, vanligen latin, franska eller tyska. Många av de enklare verserna är tryckta i flera upplagor och i litet duodecimoformat, de bevarade exemplaren är ofta väl tummade. Allt detta tyder på att de i första hand vände sig till en folklig publik och fann avnämare där. 22 Redogörelser för sådana folkliga hyllningsfester rapporterades slumpvis in till Posttidningar. Vid sidan av de kyrkliga helgdagarna blev de ett slags nationella sekulära högtider som visserligen inte firades per dekret men som ändå var utbredda. Komministern i Torneå Carl Brunnius kallade Gustavdagen den 6 juli för»en af de gladaste i hela året«, då undersåtarna påmindes om såväl Gustav I:s som Gustav II Adolfs insatser för fäderneslandet och religionen. 23 I än högre grad torde högtidlighållandet av mer exceptionella händelser som kungliga dödsfall och kröningar ha bibringat en känsla av nationell sammanhållning och ödesgemenskap. Genom de samtidiga och riksomfattande ceremonierna förvandlades dessa tillfällen till nationella övergångsriter som omformade en offentlig manifestation till en internaliserad lidelse hos den enskilda undersåten. Med kröningen installerades en ny pater patriæ och undersåtarna tävlade i att visa sina glädjebetygelser och underdåniga hyllningar. Formerna varierade, men vanliga inslag var förböner, kanon- och gevärssaluter, baler och mottagningar med musikunderhållning och flitigt skålande samt orationer och uppläsning av hemmasnickrade poem. I Gamla Karleby i den östra rikshalvan höll exempelvis en ung Anders Chydenius, ännu student,»et obundit Swenskt tal om Finnars flor under Swensk Krona å sina Landsmäns wägnar [och] betygade den rena eld, som en och hwar upmuntrade, at öwerträffa hwarandra uti underdånigaste wördnad och förtroende för Swea Konung och Krona«. 24 Ett vanligt mått på hyllningarnas uppriktighet tycks ha varit att festligheterna pågick fram till morgonen. Ett typiskt sådant utdraget firande taget ur mängden relaterades från Nederkalix och publicerades i Inrikes Tidningar (Hyllningen hade ägt rum redan föregående sommar, men berättelsen försenades av postgången. Trots att nära åtta månader förflutit ansåg redaktören uppenbarligen att notisen fortfarande hade läsvärde.) Avslutningen av det årliga kompanimötet för Kalix kompani hade sammanfallit med kungens namnsdag, Adolfdagen den 23 juni. Denna händelse celebrerades med två timmars 121

122 122 exercis inför publik av båda könen följd av en låtsad stormning av en redutt. Därpå vidtog paradmarsch och saluterande, följt av»et ganska wackert Tal«hållet av kyrkoherden och lämpat till det höga tillfället. Korum hölls och det militära mötet avslutades med psalmsång, berättade tidningen. Därnäst blefwo alla närwarande Stånds-Personer af båda Könen, så wäl som Officerarne och Under-Officerarne af Compagniet budne til Aftonmåltid i Prästegården, och Manskapet därsammastädes fägnadt med Bröd och en Sup Brännwin på Man, samt Öl. Under Aftonmåltiden, hwarwid Deras Kongl. Majestäters inbundna Namn syntes, med Konglige Kronor öfwer, som uppehöllos af Fama i gestalt af 2 wäl utsirade Änglar, blefwo de Höga Kongl. Skålarne, General-Lieutenanten och Commendeuren Carpelans, [ ] och de öfrige Regements Officerarnes Skålar druckne, under Salvor wid hwarje Skål utur Hand-Gewären, och et trefallt rop af Hurra ifrån Compagniet. Natten tilbragtes under Musique och Dans, intil Reveillen om morgonen; då alla nögde och glade åtskildes, hwarmed denna Solennitet ändades. 25 Längst uppe i rikets nordligaste trakter upprätthölls på detta sätt bilden av en riksgemenskap sammanhållen av ett gemensamt statsöverhuvud och en välövad krigsmakt. Med skålandet i fallande ordning från kungligheterna och ned till de lägre officerarna synliggjordes också en kommandokedja där majestätet var endast några få handslag bort. Uppgifterna om liknande firanden kan mångfaldigas och här skall endast anföras ett exempel till, även denna gång hämtat ur Inrikes Tidningar. Det visar hur meddelandet om tronskiftet vid Adolf Fredriks död spreds runt landet. Berättelsen kom från Sundsvall och var daterad den 19 februari 1771: Sedan Landshöfd. och Ridd. Falckengren, i går, i et Tal til den sammankallade Menigheten af Stadsens Jnbyggare, som ställde sig i en half Cirkel framför honom, under bar Himmel, underrättat dem, så om Högstsalig Hans Maj:ts Konung a d o l p h f r i e d r i c h s högstbeklageliga Frånfälle, som om Konung g u s t av s tilträde til Regeringen; hwilket Tal beswarades af Stadsens Borgmästare C. Stridsberg; så utropade Länets älskade Höfdinge och alla närwarande, under upräckta händer til Himmelen, med hjerta och mun, enhälligt et förtröstande Ja och Försäkran, at med undergifnaste lydna, hålla Hans Kongl. Maj:t wår nu Rege-

123 kommunikation rande Allernådigste, Stormägtigste Konung, g u s t av, all undersåtelig Huld- och Trohet; Önskandes innerligen med glädje-tårar, at den Alswåldige Guden wille, såsom sin Ögnasten, beskydda Hans Kongl. Maj:t, och göra Dess Regering Säll och Långwarig, til ewig Wälsignelse Konungen var ingalunda överflödig och betydelselös under frihetstiden. Hur vanligt folk uppfattade konungamakten skall diskuteras i senare kapitel, men oavsett konungens politiska roll spelade han en betydelsefull sociologisk roll. Konungen var en viktig sammanhållande kraft i samhället och undersåtarna organiserade sina liv efter kungliga bemärkelsedagar och ordnade sin tideräkning efter deras regeringsperioder. I detta avseende saknade kungens faktiska politiska inflytande relevans; viktigare var kännedomen om kungafamiljens göranden och låtanden. Det går alltså att argumentera för att konungens sociologiska betydelse ökade i takt med mediernas utveckling. Adolf Fredrik var därför mer närvarande i vanligt folks vardagliga föreställningar än en aldrig så enväldig Karl XI. Även formellt utgjorde de riksomfattande edsavläggelser som flitigt refererades i tidningarna ett viktigt föreningsband. I avsaknad av ett faktiskt medborgarskap Sveriges första medborgarskapslag kom 1858 var trohetseden det band som juridiskt knöt undersåten till kronan och staten. Brott mot staten definierades också länge som majestätsbrott. Kungens familj i brännpunkten Specifika omständigheter gjorde att den kungliga familjen med tiden fick allt större utrymme i spalterna. Under det sista decenniet av Fredriks regering hade riket saknat drottning och några prinsar och prinsessor fanns heller inte att berätta om. Omedelbart efter Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas ankomst till riket började dock Deras Kungl. Högheter att uppträda i nyhetsförmedlingen, och i skildringarna av offentliga ceremonier och privata angelägenheter blev de tre prinsarna och prinsessan födda mellan 1746 och 1753 redan från unga år återkommande i notiserna. Kronprins Gustav var det första kungabarn som fötts i riket sedan 1680-talet och det faktum att Sverige nu hade en infödd tronföljare försummade man sällan att påpeka vare sig i tidningarna eller i de allmänna hyllningarna. 27 Kungafamiljens resor och uppehållsorter noterades regelbundet, såsom i följande typiska notis från juli 1771:

124 124 Förl. Torsdag begaf sig Hans Maj:t Konungen tillika med Deras Kongl. Högheter Arf-Prinsarne, til Swartsjö, at göra besök hos Hennes Maj:t Enke-Drottningen; hwarifrån Hans Maj:t och Kongl. Arf-Prinsarne i går aftons kl. 11 återkommo hit til Kongl. Residencet. 28 I regel inskränktes informationen till uppgifter om kungafamiljens vistelseort, vanligen residenset i Stockholm eller lustslotten Drottningholm och Ulriksdal. Ibland, särskilt när det gällde resor runtom i landet, utvecklades notiserna till mer utförliga berättelser om mottagande och ämbetsförrättningar med mera. Stundom kunde de kungligas planerade resrutt aviseras i förväg, säkerligen för att bereda nyfikna möjligheten att se dem på ort och ställe. Sannolikt var det också befogat att varsko skjutshåll och gästgivare när kungligheter var i antågande. Då änkedrottningen och prinsessan på hösten 1771 skulle resa till Berlin kungjordes resrutten i god tid. Elva övernattningar inklusive en vilodag planerades längs vägen mellan Stockholm och Ystad. Att»Hennes Kongl. Maj:t i Nåder hade förbudit all eljes wanlig Ärebetygelse«på de orter som passerades tycks endast i ringa grad ha hörsammats. 29 De kungliga damerna förde med sig en stab om 58 tjänare. De förnämare i uppvaktningen hade i sin tur egna uppassare, en svit på ytterligare 24 människor. Sammanlagt omfattade följet alltså 84 personer samt hästar som skulle födas och härbärgeras om nätterna. När kungafamiljen med uppvaktning reste till Loka brunn 1761 krävde det 280 skjutshästar. Besöket, som blev en succé, upprepades följande sommar och då fordrades 400 hästar för att transportera den kungliga sviten. Vid Sofia Magdalenas ankomst till Sverige som nybliven kronprinsessa 1766 gick det åt 50 hästar enbart för att frakta hennes garderob. Berättelser från Gustav III:s tid skvallrar om att de kungliga resorna kunde driva skjutsbönderna till förtvivlans gräns. 30 Nästan lika vanliga som resenotiserna var berättelser om anlagd hovsorg. Som en del i den diplomatiska etiketten iakttogs alltid vederbörliga sorgebetygelser över dödsfall i Europas dynastier. Graden av aktning varierade med det drabbade furstehusets dignitet och släktskap med det svenska. I november 1760 tillkännagavs exempelvis följande i Posttidningar: J går anlades wid Kongl. Håfwet Sorgen på 3 Månader efter Hans Maj:t Konungen af England. Fruntimren bära Sidentyg, swarta Solfjädrar och Wantar samt skär fåll; Cavaillererne swarta Skospännen och Wärjor samt slätt fållade manchetter. 31

125 »Hans Kongl. Maj:ts ankomst til Loka den 2 julii 1762.«Kungaparets vagnar passerar just den marmorstod som drottningen låtit resa vid brunnsområdets infart till minne av kungens mirakulöst botade huvudvärk under föregående års vistelse. Förridarna har nått in på gårdsplanen och det är liv och rörelse för att mottaga de kungliga. På höjden i bakgrunden står uppställt ett salutbatteri med elva stycken. Kopparstick av Jacob Gillberg efter förlaga av Augustin Ehrensvärd. Foto: Björn Green, KB.

126 126 Det är oklart om detta tjänade endast som allmän information eller som upplysning till dem som ämnade besöka hovet. Någon fullt konsekvent rapportering var det inte fråga om: ibland meddelades att hovsorgen avlysts utan att dess påbjudande hade meddelats. Sådana inkonsekvenser var över huvud taget rätt vanliga i tidningarna och någon fullgod källa för att värdera hovets rutiner är de inte. Det skall också nämnas att tidningarnas meddelanden från utlandet vanligen hade samma innehåll: det var notiser av kungörelsekaraktär om statssaker och spridda uppgifter om furstehusens privata förehavanden och offentliga ceremonier. I dessa fall var systematiken naturligtvis än mer slumpmässig. Kungarapporteringen i Dagligt Allehanda En blick på Posttidningars konkurrenter kan vara av intresse som jämförelse. Det var först mot frihetstidens slut som allvarligare utmanare mot Posttidningars dominans började uppträda. Viktigast bland dem var boktryckaren Peter Mommas Dagligt Allehanda som började utges 1767, först som bihang till Stockholms Wecko-Blad men inom kort som daglig avisa under veckorna. Därmed hade landets första dagstidning fötts och den blev snabbt rikets största nyhetsblad. Inledningsvis innehöll den mestadels notiser av kungörelsekaraktär, men snart tog den också in längre underrättelser som kunde tänkas ha allmänt intresse. Tidningen drogs med dåligt rykte på grund av de många skandal- och smädesskriverierna, men dessa bidrog tillsammans med en regelbunden myndighetskritik samtidigt till tidningens popularitet. 32 Kungafamiljens angelägenheter dök dock endast sporadiskt upp i spalterna. Någon enstaka gång i månaden kunde spridda notiser införas med presentation av kungligheternas scheman och förrättningar, såsom i följande notis: Nästa Söndag den 8 Nov. blifwer wid Kongl. Hofwet Cour, om afton Klockan sju hos Deras Kongl. Majestäter, Kl. half sju hos Hennes Kongl. Höghet Prinsessan, samt Tre fierdedelar til Sex hos Deras Kongl. Högheter Prinsarne; hwilket härefter wara alla Söndagar, tills det warder afsagdt. 33 Rapporteringen var rätt lik den som gavs i Inrikes Tidningar och bland händelser som relaterades på detta sätt var exempelvis kungliga ordenskapitel, anlagd hovsorg, resor till lustslotten med mera. Någon särskild urvalsprincip för de kungliga notiserna går inte att spåra, men undantagsvis kunde de

127 kommunikation också ha politiskt innehåll. Åtminstone behandlades Adolf Fredriks nedläggande av ämbetet i december 1768 med viss utförlighet. 34 Den 11 mars 1769 meddelade Dagligt Allehanda att alla fyra kungabarnen ympats mot kopporna ett par dagar tidigare. Deras hälsotillstånd med tillstötande lättare feber blev en följetong de närmast följande veckorna.»kopporna«, meddelades slutligen den 25 mars,»äro nu torkade på deras Kongl. Högheter och lära rukorna snart falla. Deras Högheter må för öfrigit alla wäl.«35 Koppympningen var tidens stora medicinska framsteg, men då viss misstro mot metoden förspordes i bredare folklager agerade bildade och framstående personer runtom i Europa föredömen genom att, som det hette, variolisera sig själva och sina barn. Här framträdde alltså den svenska kungafamiljen som mönster i intimsfären. Huvudstadens förnäma invånare tog denna glädjande händelse till förevändning att anordna en storslagen fest i samband med kungens födelsedag den 14 maj. Firandet koncentrerades kring Riddarhuset och Strömsborg och omfattade en jaktregatta, fyrverkerier, kanonsaluter och trumpetfanfarer samt en offentlig konsert på Riddarhuset under ledning av hovkapellmästaren Zellbell. Notarien Carl J. Hallman höll ett för det högtidliga tillfället lämpat tal. Kungafamiljen själv befann sig i Norrköping vid den samtidigt pågående riksdagen, men hade gett sitt höga bifall till solenniteterna. 36 I jämförelse med Inrikes Tidningar var dock en borgerlig offentlighet långt mer synlig än kungahuset i Dagligt Allehanda. Kunganotiserna var trots allt rätt få medan exempelvis riksdagens arbete fick förhållandevis mycket bevakning. Inte ens Adolf Fredriks dödsfall och Gustav III:s trontillträde, som fick så stort utrymme i Inrikes Tidningar, uppmärksammades särskilt av Dagligt Allehanda. Dagligt Allehanda baserade i hög grad sin utgivning på material som sänts in till redaktionen. Just därför var tidningen ett sannskyldigt uttryck för en framväxande offentlighet. Skribenterna betalade för att få sina bidrag införda, vilket därför också betraktades som en rättighet. 37 En stor del av texterna var moraliteter på vers eller prosa. Även brevformen var populär. Någon tid efter Adolf Fredriks död, men före Gustavs hemkomst från Paris, publicerades som bihang signaturen Pileus»Swar til en Wän på Landet«. Pileus ville styrka sin vän som kände oro inför framtiden efter kungens död. Lugn, manade Pileus, aldrig har väl Sverige varit i ett lyckligare tillstånd vid ett kungligt dödsfall. Riket har fred med grannarna, en oomtvistad successionsordning och en mogen och duglig tronföljare, tröstade han.»hwad har du att frukta?«är det partiväsendet som skrämmer, frågade han vidare. På 127

128 128 detta följde sedan en intressant utläggning, som illustrerar den mogna vändning som det politiska systemet tagit, men också den oundgängliga roll som konungen innehade i detta: Käre min wän! oroa dig icke öfwer dessa spöken [partierna]: de äro oskiljaktiga ifrån alla fria Stater, ja, äfwen nyttiga, då de hållas i jämnwigt. Under en sträng upsikt öfwer friheten, arbeta de bägge på Fäderneslandets säkerhet och förkofring. De twista wäl om medlen: men just derigenom updagas de sanskyldiga för Regenten; och war säker derpå, at wår Gustaf både förstår och wil befordra de bästa; ty Han är öfwertygad om den sanningen, at en Swänsk Konung aldrig på annat sätt kan blifwa Stor och Lysande. 38 Här uttrycktes i själva verket en parlamentarisk tanke där partier framställdes som fria staters liv och där även konungen som ensam regeringsmakt vägleddes av folkviljan. I de välavvägda formuleringarna nämndes inte rådsmakten, som ju i realiteten stod under parlamentarisk kontroll. Men detta medlande led behövdes heller inte då konungen själv, enligt Pileus, stod under ett opinionstryck att göra det goda. I verserad form hade samma tanke uttryckts något år tidigare i samma forum. Det hette då om Adolf Fredrik att»där tydlig Lag ej fins, Han Högsta Lagen följer«. Detta anspelade på hans valspråk Salus publica, salus mea, allmänt väl, mitt väl som i sin tur parafraserade den välkända sentensen Salus populi suprema lex esto, folkets väl är högsta lagen. 39 Föreställningar om konungamakten som vägledd av allmänna opinioner och verkställare av folkviljan blev utbredda i 1700-talets Europa, och det under en rad skiftande statsformer. Den norske historikern Jens Arup Seip har i en inflytelserik uppsats talat om det danska enväldet som opinionsstyrt och menat att det inte var så stora klyftor mellan enväldiga och konstitutionella statsskick. 40 Parlamentarismen i Storbritannien var förebildlig för hela Europa, inte minst eftersom friheten kombinerades med ordning, något som annars gärna sågs som motpoler. Det dröjde förvisso till 1780-talet innan public opinion blev ett legitimerande slagord i brittisk politik, men ingen samtida ifrågasatte att både parlament och regeringsmakt verkade med det allmänna bästa för ögonen. Styrkan i det brittiska statsskicket, ansåg exempelvis rättsfilosoferna Montesquieu och Jean Louis De Lolme, var att de olika statsmakterna balanserade i stället för att undertrycka varandra, som i Sverige. 41 Im-

129 kommunikation manuel Kant försvarade enväldet som medel men inte som princip och sade om monarken att»hans anseende som lagstiftare vilar på att han förenar den samlade folkviljan i sin egen«. 42 Också i Frankrike gjorde idén om en folklig monarki insteg, även om utvecklingen där inte följde en given trend. Finansministern Jacques Neckers försök att skapa en mer genomskinlig och resonerande statsapparat var ett av flera misslyckanden, och Frankrike blev på sitt sätt exemplet som bekräftade regeln: oförmågan att bredda det politiska deltagandet, om så bara i teorin, lämnade till slut revolutionen som enda alternativ. 43 Utvecklingen av den svenska parlamentarismen låg alltså i linje med en allmäneuropeisk idéutveckling, som beredde vägen för det liberala genombrottet i början av 1800-talet. I sin genomförda praktik var Sveriges statsskick dock ovanligt konsekvent genom att även den okränkbara exekutivmakten faktiskt underställdes folkrepresentationen enligt republikansk modell. Den bild av konungamakten som förmedlades i tidningarna lämnade inget utrymme åt dess begränsningar. Tvärtom rönte kungahuset ett ständigt ökat intresse och det gällde såväl ämbetsåligganden som privata angelägenheter. Den som enbart följde politiken genom denna källa bibringades därför uppfattningen att konungen hade en nyckelroll i riksstyret. Den mest rättvisa sammanfattningen är väl ändå att den officiösa nyhetsförmedlingen inte framhöll den verkliga maktfördelningen i riket, men den gjorde heller inte några allvarliga försök att dölja den. Just detta senare faktum gör att man bör vara försiktig med att avskriva den offentliga konungabilden som enbart cynisk och propagandistisk. Även i sin begränsade roll hade konungen en viktig funktion att fylla i det offentliga livet. Både i sin politiska och i sin sociologiska roll var konungen oumbärlig och oersättlig och det värde han tillskrevs togs på nog stort allvar. Sammantaget bör undersåtarna ha haft en relativt god uppfattning om vad (de trodde att) regenten sysslade med. Tidningarna hade inte i första hand en folklig avnämarkrets, men innehållet gick i de stycken som avsåg konungamakten inte emot de föreställningar som förmedlades i de allmänna kungörelserna, tidens verkliga massmedium. En annan fråga är vilka visuella intryck undersåtarna hade av statsöverhuvudet.

130

131 VISUALITET De n folkliga bild av konungen som förmedlades under frihetstiden var inte visuell i någon högre grad. Varken skulptur, målning eller grafik var ännu offentliga medier. Av dem hade naturligtvis dock grafiken störst potential att nå allmän spridning. Träsnitt hade förmedlats som flygblad och kopparstick och etsningar använts för propagandaspridning ända sedan 1500-talet. I sina enklare och billigare former framställdes de länge enbart i utlandet och hade som regel religiösa motiv eller visade spektakulära händelser: naturkatastrofer, himlafenomen, avrättningar och dylikt. Det har sagts att bröstbilden av Karl XII i pälsbrämad uniformsjacka i 1703 års bibelutgåva var det första porträtt som svenska folket fick se av sin monark. Tillgången på en allmänt spridd förlaga kan därför vid sidan av kungens särskilda nimbus förklara motivets popularitet bland bygdemålare långt in på 1800-talet. Ännu 1824 målade Hans Wikström ett helfigursporträtt av hjältekungen utgående från bibelbilden och med texten»konung Ca r l den XII. i sin wanliga krigs vngeform«. 1 Kistebrev kolorerade ettbladstryck i träsnittsteknik hade ingen särskilt lång tradition under 1700-talet. Benämningen kistebrev kommer sig av att de oftast bevarats inklistrade i allmogekistor, men de sattes även upp enskilt eller sammanfogade som väggprydnader och tapeter. Skriftliga vittnesbörd talar om deras användning såväl i hemmen som på krogar och värdshus och i andra offentliga miljöer. Studiet av folklig grafik är behäftat med många källkritiska problem. De frågor om produktion och reception som alltid är vanskliga att utreda för äldre tryck är här ännu mer påtagliga. Vi vet sällan exakt när trycken tillkommit, bladen är högst ojämnt bevarade och vi har liten kunskap om upplaga och spridning. Vad vi med säkerhet vet är att motiv och upplagor var avsevärt fler än de som bevarats till vår tid. Folklivsforskaren Nils-Arvid Bringéus, som ingående studerat svenska kistebrev, menar att en ganska vanlig upplagestorlek var exemplar men att antalet upplagor är mer svårbedömt. 2 I Danmark började kistebrev att framställas i 1700-talets inledning och 131

132 132 dessa tryck spreds även i Sydsverige. Den inhemska tillverkningen startade något senare och det äldsta kända svenska exemplet framställdes i Stockholm Verksamma under frihetstiden var Petter Lorens Hoffbros officin i Stockholm, som producerade grafik åtminstone från och med 1744, och Berlingska boktryckeriet i Lund, vars äldsta kända tryck daterats till Därtill fanns Johann Ernst Callmeyer och Johan Georg Lange i Göteborg samt den i Nyköping verksamme signaturen C. H. 3 Konsthistorikern Sten Åke Nilsson har kallat Petter Lorens Hoffbro den förste storproducenten av folklig grafik i Sverige. Han verkade i Stockholm åtminstone mellan åren 1744 och 1759.»Hoffbro vände sig till bönderna och de lägre skikten som hittills haft en ytterst begränsad tillgång till bilder.«4 Distributionen sköttes åtminstone till en del av Hoffbro själv och vid ett tullbeslag i Lindesberg 1745 uppgavs hans medbragta lager ha bestått av blad. Det finns flera samtida uttalanden om spridningen av hans alster i allmogekretsar och i ett tal över satirens vederstygglighet berörde Johan Henric Kellgren tron»att var och en Hoffbro kunde måla som Rafael«. Hans arbeten omnämns också flera gånger av Bellman. I Fredmans epistel nr 44 skaldas om kerubmotiv»utaf Hoffbros vackra rön«. Officinen behöll namnet efter hans död och Hoffbromanéret var en beteckning som fortfarande användes på motiv från 1800-talet. Referenser till Hoffbro kan alltså, som flera gånger hos Bellman, avse närmast en skola eller typ, men i gengäld antyder det också att spridningen av och inflytandet från hans tryck varit stort. Trots den relativt långa verksamhetsperioden och det bevisligen stora genomslaget är inte mer än tiotalet motiv från hans tryckeri med säkerhet identifierade. Hoffbros regentserier Ett tidigt blad från Hoffbros officin föreställer den regerande Fredrik I och dennes företrädare på den svenska tronen från Gustav I och framåt. 5 Kung Fredrik är avbildad i peruk och bär liksom de andra regenterna kunglig purpur och mörkblå mantel. Främst är det dock kronan som anger hans kungliga ställning. Bladet bör vara tillkommet kring mitten av 1740-talet. Bilderna visar ingen porträttlikhet, men man kan ana ett försök till historisk förankring: de äldsta regenterna bär skägg, Karl X Gustav och Karl XI bär långt hår eller peruker medan Karl XII har sitt eget korta hår. Samtliga manliga regenter har försetts med förkortningen s.g.v.r. för Svea, Götes och Vendes konung. Kristina tituleras däremot endast regentinna i Sverige medan

133 »Svenska konungars åminnelse.«träsnitt av Petter Lorens Hoffbro, efter Foto: Björn Green, KB.

134 134 Ulrika Eleonora inte avbildats alls. Möjligen uppfattades hennes korta regeringstid endast som ett preludium till Fredriks. I bladets nederdel läses en förbön till Gud att beskydda rikets politiska styre: den landsfaderlige Fredrik, vår milda konung, vårt beskydd och vårt försvar, och därtill herrar riksråden och samtliga ständer. Ramen fylls ut av barockartade akantusblad och keruber. Bladets överskrift lyder svenska konungars åminnelse, samt deras födelse, ålder och år. Sådan handboksinformation ökade säkert bildens användbarhet, men löftet har inte kunnat infrias och levnadsdata bara angetts i ett fåtal fall. Såvitt känt var detta Hoffbros första försök till kollektiva fursteporträtt. Stilen, utförandet och det pedagogiska momentet utvecklade han senare i en avsevärt mer utarbetad serie, bevarad i åtminstone tre olika varianter. Den äldsta, som finns i ett medfaret exemplar på Kungl. biblioteket, bär överskriften (med lakuner): Kort Beskrifning öfwer alla Swea och Götha Konungars Regemente i en [serie från Magog] som regerade 88. åhr efter syndafloden, til wår allernådigste K[onung] fredrich i. Det stora bladet mäter omkring 61 centimeter på höjden och 50 centimeter på bredden. Här fullföljde Hoffbro den pedagogiska ansatsen och levererade en serie avbildningar av Sveriges samtliga 152 (!) regenter sedan Noas sonson Magog. Därtill kom Sveriges utkorade tronföljare Adolf Fredrik. Till varje bild fogades en lapidarisk text, vanligen med levnads- eller regeringsår samt en kortare karakteristik på någon mening. 6 Hoffbro inspirerades av en typ av furstetabeller som finns bevarade åtminstone från Karl XI:s tid och framåt. I dem lämnades kortfattade uppgifter om Sveriges tidigare regenter på just samma sätt som i Hoffbros ark, men utan porträttbilder. Han har rentav lånat rubriken från en sådan Tabula Chronologica, som återgav Johannes Magnus kungahistoria i koncentrat. 7 Kollektivporträtten företer även släktskap med en sorts informativa landoch regentspeglar som trycktes i patentfolio, också från 1600-talet. 8 Dessa informationstavlor var väl inte främst avsedda för vanligt folk, men heller inte för de översta samhällslagren, som hade tillgång till mer avancerade informationskällor. Den direkta förlagan för Hoffbros arbete var under alla omständigheter en illustrerad regentlängd i stort format, tryckt i Nürnberg. I detta mönster återfinns hans bilder i tekniskt mer avancerad form, utförda med koppargravyr i stället för träsnitt, och med texterna separat förlagda till planschens undre halva. 9 Om priset kunde hållas nere är det lätt att föreställa sig att Hoffbros blad blev en succé. Denna första variant utgavs troligen mot slutet av Fredriks

135 Sveriges kungalängd från Magog till kronprins Gustav. Träsnitt av Petter Lorens Hoffbro, omkring Andra upplagan med nyskurna bilder och porträtten minskade med 30 till 123. Jämför övre bilden s Foto: Jens Gustafsson, KB

136 ovan: Verzeichnüß und Conterfeÿen aller Könige in Schweden wie solche Ordentlich nacheinander gefolget von den Ersten biß auf den jetzt Regierenden. Odaterad (efter 1720) gravyr av Johann Georg Puschner, förlagd av Christian Sigmund Froberg, Nürnberg. Detalj. Foto: Björn Green, KB. nedan: Sveriges kungalängd från Magog till tronföljaren Adolf Fredrik. Träsnitt av Petter Lorens Hoffbro efter Puschner och Froberg, före Detalj. Foto: Jens Gustafsson, KB.

137 ovan: Sveriges kungalängd från Magog till kronprins Gustav. Träsnitt av Petter Lorens Hoffbro, 1750-tal. Andra upplagan. Detalj av bilden sidan 135. Foto: Jens Gustafsson, KB. nedan: Sveriges kungalängd från Magog till kronprins Gustav. Träsnitt av Petter Lorens Hoffbro, 1750-tal. Senare variant med uppdaterat porträtt av Adolf Fredrik. Detalj. Foto: Jens Gustafsson, KB.

138 138 regeringstid. Inom några få år utkom ytterligare två uppdaterade upplagor. 10 Den yngsta varianten slutar med kronprins Gustav med felaktigt angivet födelseår, 1744 i stället för De senare upplagorna var helt nya arbeten i förhållande till det äldsta bladet. Fastän regentlängden nu utökats med folkhjälten Engelbrekt var antalet porträtt minskat från 153 till 123. Flera mytiska kungar hade försvunnit, vilket fick till konsekvens att den som så önskade inte längre kunde konstruera en korrekt numrerad regentlängd eftersom ett antal Karlar och Erikar hade utgått. I gengäld hade rikets andre kung, Sveno, begåvats med en broder, Götar:»Sweno. magogs äldste son kon. öfwer swea, och Giöthar, k öfwer götha rike, af desse twenne regenter härstamma Swea och Götha rikens Jnbyggare.«Den genealogiska kopplingen är intressant: de båda samkonungarna hade inte enbart givit namn åt riksdelarna utan alla svenskar var dessutom deras ättlingar. Här fick de nära banden mellan kungarna och folket en handfast illustration. Även om de äldsta regenterna naturligt nog var ganska opersonligt framställda innebar de senare bladen ett väsentligt steg framåt i porträttlikhet. Alla och 1700-talets regenter går att identifiera utan ledning av texten. Som förlaga har Hoffbro sannolikt utnyttjat myntbilder, som av hävd alltid pryddes av profilporträtt. 11 (För gemene man torde myntbilderna ha varit de tillförlitligaste porträtt som fanns att tillgå. De kommer därför att behandlas mer utförligt nedan.) Planschernas pedagogiska värde var uppenbart. På ett dekorativt och lättfattligt sätt spreds kunskap om rikets regenter. Att Sveriges historia var dess kungars framgick med all tydlighet, och däri skilde sig inte blad av denna typ från exempelvis Olof von Dalins svenska historia eller Charlotta Frölichs kristna kungasagor för»sweriges Almoge«. 12 Men folket skulle känna sig delaktigt i sina regenters historia och inte minst i deras krigföring, som därför redovisades i koncentrat. Gustav II Adolf hade»i dannemarck, pohlen och tyskland sig och sin nation et dråpeligit beröm förwärwat«, hette det bland annat. Genren bibehöll även senare sin popularitet. Från gustaviansk tid finns åtminstone tre varianter av ett ark med»kongeliga Gustawianska Ätten«där porträtten utgått från välkända förlagor. Träsnitten ingick i en liten folklig skrift med kortare levnadsdata om Sveriges kungar, men bilderna såldes även separat. 13 Sviten börjar med Gustav I och slutar med Gustav III, senare upplagor med Gustav IV Adolf. Rubriken anknöt till den dynastiska kontinuitet med Vasakungarna som Gustav III gärna betonade, men som framhållits redan då Adolf Fredrik valdes till svensk tronföljare. 14 Priset på

139 Svenska regenter från Gustav II Adolf till Fredrik I. Ur Johann Carl Hedlingers så kallade regentlängd. Gravyr av Chretien de Mechel, Foto: Björn Green, KB.

140 140 bladen är angivet till 2 skillingar, en mycket beskedlig summa. Detta kan jämföras med Jacob Gillbergs kopparstuckna bröstbild av Gustav III som 1773 kostade 18 daler kopparmynt, det vill säga som en årsprenumeration på Dagligt Allehanda eller som en och en halv tunna importerat medelhavssalt. 15 Kistebrevens kungamotiv Från frihetstiden är anmärkningsvärt få fursteporträtt av kistebrevstyp bevarade. Kungl. bibliotekets samling, som möjligen är landets största, innehåller inte mer än en handfull. Med tillägg av dem som är kända från andra samlingar överstiger antalet inte ett dussin. Lägger man därtill den delvis anakronistiska anmärkningen att flera av dem är kopior av samma motiv blir urvalet än mer begränsat. Mängden bilder med kungligheter är väsentligt större under gustaviansk tid. Om detta beror på en faktisk ökning av produktionen eller på att fler blad har bevarats är osäkert. Förlusterna i materialet torde under alla omständigheter vara betydande. Från Danmark har avsevärt fler bilder av kungafamiljen bevarats från hela seklet, vilket kan ha flera förklaringar. De danska tryckerierna framställde även porträtt av svenska regenter. Förvisso kan de ha varit avsedda för inhemsk konsumtion, på samma sätt som Hoffbro och Berling framställde bilder av Fredrik den store av Preussen och andra samtida och historiska celebriteter. Men införseln av utländska kistebrev till Sverige förbjöds 1749 och de danska trycken hade bevisligen nått även den sydsvenska marknaden. 16 I några fall fick de danska trycken dessutom utgöra förlagor till svenska kopior. Ett Köpenhamnstryck från 1740-talet framställer det svenska tronföljarparet Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika. Samma bilder men i spegelvänt utförande och med uppdaterad text trycktes 1758 vid Berlingska boktryckeriet i Lund (och i ytterligare andra versioner). 17 I ett senare exempel förvandlades Christian VII och Carolina Mathilda av Danmark till Gustav III och Sofia Magdalena endast genom utbyte av bildens riksvapen. 18 En tysk gravyr föreställande Adolf Fredrik användes av Johan Rudolph Thiele inte bara för att avbilda denne monark utan senare även Gustav III och Gustav IV Adolf. Ibland försågs bilderna med verser som var lätta att memorera. En av de mer kärnfulla lydde:»alla Dygder sig förena / Hos sophia magdalena.«19 Ett barnporträtt av prins Gustav hänsyftade på den nya dynastins i realiteten avlägsna släktskap med Vasaätten:»Du Prins som

141 visualitet allas hjertan gläder / I Dygd Du liknar Din Förfäder«. I dessa fall spelades på en rojalistisk sträng som uppenbart var i regimens smak. Det är ändå minst lika troligt att bilderna utgick från en uppfattad efterfrågan som från officiella kampanjer. Efter den kungliga statskuppen togs de folkliga träsnitten emellertid i den politiska propagandans tjänst på sätt som var mer än bara allmänt rojalistiska. Flera kistebrev utgavs med verser som lovprisade Gustav III:s dygder och jämförde hans egenskaper med de båda föregående gustavernas. 20 En bild visar kungen till häst framför en naivistisk återgivning av Stockholms slott. Kungen bär ordensband och marskalkstav och den beledsagande versen prisar augustikuppen 1772 och slutet på partisplittringen. Bladet är tryckt samma år som statsvälvningen, men är även känt i senare varianter. En odaterad bröstbild, något i samma anda, finns också av drottningen. Det var vanligt att danska kistebrev speglade tilldragelser i kungafamiljen hyllningsakter, giftermål, dödsfall och liknande. Sådana referenser till aktuella händelser saknas i det bevarade svenska materialet från frihetstiden. Några exempel finns dock från gustaviansk tid. Ett väldokumenterat tryck från inledningen av Gustav III:s regeringstid visar kungen som tar emot representanter för de fyra stånden. Bladet är ursprungligen danskt men kopierades av Berling 1773 och är känt med skiftande textbihang. Motivet visar de fyra ståndens gillande av den nya regeringsform som gjorde slut på frihetstiden. Gustav III sitter under en baldakin iförd riksregalierna. Under riksäpplet ligger en uppslagen bok, förmodligen lagen. De fyra ståndens representanter är lätt identifierbara: adelsmannen böjer knä och kysser kungens hand, prästen inväntar sin tur, borgaren tycks just ha undertecknat ett dokument (regeringsformen?) medan bonden står vid bordsändan och pekar på ett brev; med tanke på förlagans ursprung kan det vara en supplik, vilket ju var den danska allmogens normala väg till kommunikation med kungen. Över hela scenen glänser riksvapnet med den holstein-gottorpska hjärtskölden. I den danska versionen sammanfattas den nya regeringsformens innehåll i en lång text. Den tidigare författningen var så forcerad, heter det, att»hans Majestæt havde som Konge meget lidet at sige, byde og befale, og besad næsten ikkun [enbart] det Kongelige Navn og Titel allene«. Nu var det däremot enbart namnet som skilde regeringssättet från att»være en fuldkommen og vel indrettet Souverainitæt og Enevolds- Regiering«. I själva verket ingav regementsförändringen stor oro i den danska statsledningen eftersom den utrikespolitiska hotbilden mörknade. Inför undersåtar na 141

142 »Kongeliga Gustawianska Ätten.«Regentlängd som vill upprätthålla bilden av en obruten inhemsk dynasti sedan nationalhjälten Gustav I. De porträttlika bilderna återgår på höga och kända förlagor och såldes både separat och i ett kortare häfte med de svenska kungarnas historia. Foto: Björn Green, KB.

143 Kronprins Adolf Fredrik och kronprinsessan Lovisa Ulrika. Träsnitt av Johan Jørgen Høppfner, Köpenhamn, före Foto: Björn Green, KB.

144 Gustav III. Träsnitt av Johan Rudolph Thiele, Köpenhamn, efter Thiele hade tidigare nyttjat samma stock för att avbilda Adolf Fredrik och den återanvändes senare för en bild av Gustav IV Adolf i danska samlingar finns även pendanger med drottningen till häst. Förlagan till bilden är ett tyskt ryttarporträtt föreställande Adolf Fredrik. Foto: Björn Green, KB.

145 Adolf Fredrik, Sveriges, Götes och Vendes konung. Den löftesrike prinsen har återupplivat Sverige/ Då Gud och Rätt och Val har upphöjt honom på tronen. Bildtexten har gått händelserna i förväg då den redan befordrat den nyvalde kronprinsen till konung. Kopparstick av C. G Liebe, Halle, Foto: Björn Green, KB.

146 Gustav III. Träsnitt tryckt i Nyköping, 1770-tal. Foto: Björn Green, KB.

147 Sofia Magdalena. Träsnitt tryckt i Nyköping, 1770-tal. Foto: Björn Green, KB.

148 Kronprins Gustav (III). Träsnitt. Foto: Jens Gustafsson, KB.

149 Sofia Magdalena. Träsnitt av okänd. Foto: Björn Green, KB.

150 Gustav III framför Stockholms slott. Träsnitt tryckt i Nyköping Foto: Björn Green, KB.

151 Sofia Magdalena. Träsnitt tryckt i Nyköping, 1770-tal? Foto: Björn Green, KB.

152 152 var det väl däremot ingen nackdel om det enväldiga regeringssättet som sådant framställdes som eftersträvansvärt. Berlings mer kortfattade svenska text förkunnade att författningen antagits i full enighet och att ständerna efter sex år skulle kallas till sammanträde. I fyra korta verser uttalade stånden positiva omdömen om konungen, om rikets frälsning och om regeringsformen. Andra varianter utan text är kända. 21 Vad förmedlade kistebreven för bilder av kungafamiljen? Först och främst skall understrykas att kistebrev av kungligheter tycks ha utgjort en mycket liten del av produktionen under 1700-talet religiösa motiv var i särklass vanligast. Några riktigt starka visuella intryck av regenten fick allmogen sålunda knappast den vägen. Bladen har många gånger en anslående och kraftig kolorering. De starka färgerna,»illumineringen«, var säkert många gånger lika viktiga som motiven. Här kan erinras om Carl Fredrik Adelcrantz ord lämpade för ett helt annat resonemang om målarkonsten: Färgornes behaglighet och liflighet, de många åtskilliga ting som på en gång föreställas och göra Taflan rik, dela åskådarens upmärksamhet, smikra ögonen, och hindra dem at blifva varse små fel i ritningen[.] 22 De dyrbarare kopparsticken och etsningarna, som riktade sig till en mer välbeställd kundkrets, framställdes av yrkesskickliga konstnärer och samlades i portföljer lika ofta som de ramades in för att pryda salongsväggar. De folkliga trycken skulle däremot vara dekorativa som bilder och samtidigt kunna fungera som substitut för väggtapeter. I somliga tryck, som i Hoffbros första kollektiva kungabild, förefaller de kraftiga färgerna också ha tjänat som ersättning för ramen. 23 Vissa typer av fursteporträtt tycks ha dominerat. På grund av materialets knapphet diskuteras här kistebrev från både frihetstid och gustaviansk tid, föreställande såväl svenska som utländska regenter. Bilderna fördelar sig i tre kategorier: ryttarporträtt, helfigursporträtt och bröstbilder. De båda första typerna verkar ha varit vanligast. Nästan undantagslöst är de bevarade trycken sammanställda i par med en man och en kvinna. Normalt avbildades kungen och drottningen, men från gustaviansk tid finns även dubbelporträtt med kungens syskon, antingen hertigarna Karl och Fredrik Adolf eller den senare tillsammans med systern Sofia Albertina. Fredrik II av Preussen avbildades även tillsammans med sin bror prins August Wilhelm. 24

153 »Kongen af Sverrig admiterer Rigsstænderne til Haandkys.«Träsnitt av Johan Rudolph Thiele, troligen Foto: Uppsala universitetsbibliotek.

154 Prins Fredrik Adolf, Gustav III:s yngste bror. Träsnitt av okänt ursprung. Ordensbandet till de svenska riddarordnarna bärs alla från höger till vänster och bilden återgår med största sannolikhet på någon utländsk förlaga. Jämför även bilden på sidan 160. Foto: Björn Green, KB.

155 Prins Fredrik Adolf, Gustav III:s yngste bror. Träsnitt av okänt ursprung. Bilden är tvivelsutan återanvänd från annat motiv. Den tycks ingå i en serie med övriga kungabarnen; jämför bild sidan 161. Prisangivelsen, 3 skilling, visar att bladet är framställt efter myntrealisationen Foto: Björn Green, KB.

156 156 I ryttarporträtten förefaller den kungliga börden ha ansetts tillräckligt framhävd genom den stegrande hästen. Därtill kommer en kommandostav i kungens hand och en antydd stoffrikedom i drottningens kläder. Bakgrunden utgörs vanligen av en avlägsen stadsvy. På helbilderna däremot förekommer nästan alltid någon form av attribut: kungliga regalier, en vapensköld, ett namnchiffer. Dessa anger inte bara den kungliga ställningen, utan då porträttlikheten oftast är obetydlig är det först genom attributen som personen kan identifieras. När dessa markörer saknas blir identifiering hart när omöjlig. 25 Bröstbilderna, slutligen, utgjorde den minsta gruppen. Bringéus avbildar endast ett sådant Berlingtryck, som föreställer Frederik V av Danmark och dennes drottning Juliane Maria. Med utbytt text förmedlades drottningbilden även som porträtt av kungens första hustru, drottning Lovisa. 26 Porträtten har ovala ramar och är placerade på postament med förklarande text. Både kungen och drottningen har draperats i mantlar och i förgrunden har förhängen dragits undan för att frilägga bilderna. Kungl. biblioteket har ett par motsvarigheter av Gustav III och Sofia Magdalena. Bilden av kungen i harnesk och mantel återgår på Alexander Roslins originalmålning, som graverades av flera artister och troligen var tämligen spridd. Bland annat återfinns den som frontespis i Johan B. Bussers Uppsalabeskrivning. Träsnitten är skickligt utförda och likheten med förlagan god. 27 I dessa exempel framställdes kungaparet i pendanger och de erinrade därigenom om samtida gravyrer eller målade porträtt från högreståndsmiljöer. Även regentlängder i form av miniatyrer producerades åt förnämare kundkretsar, antingen utförda som en svit fristående avbildningar eller målade på gemensamt underlag. 28 Ryttarbilder var däremot en form av kungaporträtt som i det närmaste försvann ur representationskonsten under frihetstiden. Den relativt okände Jean David Kock ( ), mest bekant som kopist, utförde en ryttarbild av Fredrik I i guldbroderad uniformsdräkt och harnesk. Det är inget paradporträtt utan en liten målning på centimeter. Möjligen är det en kopia efter Georg Desmarées. 29 Med ett par smärre gustavianska undantag, som snarast är att räkna som historiemålningar, skulle genren inte återkomma på allvar förrän under Karl XIV Johan. 30 I den folkliga konsten med dess ålderdomliga drag kan man däremot föreställa sig att ryttarporträttet var själva sinnebilden för kunglighet. Utöver att kistebrevsproducenterna kopierade varandra utgjordes deras förlagor i stor utsträckning av mer påkostade gravyrer. Det är därför svårt att uttala sig om särskilda innebörder i de folkliga ettbladstrycken som genre.

157 »Prints carl, Hertig af Södermanland.«Träsnitt av okänt ursprung. Foto: Björn Green, KB.

158 158 Hellre än att brevmålarna förmedlade och populariserade budskap ovanifrån utgick de från förväntningarna hos avnämarkretsen. Den dekorativa funktionen var i det avseendet primär. Kungligheterna var trots allt bekanta personer som händelsevis betydde något för gemene man. I övrigt porträtterades samtida personligheter endast om de åstadkommit något spektakulärt: den misskrediterade baron von Görtz, den mördade Malcolm Sinclair, de avrättade rojalistiska kuppmakarna 1756, kända härförare och så vidare. Om kunderna efterfrågade porträtt med mer bestående värde var kungaparet helt säkert den bästa investeringen. Träsnitten fungerade mer som typer än som direkta porträtt. De var bilder av kunglighet mer än bilder av en specifik kung. Därför har Roslinbilden av Gustav III även kunnat vara mönster för ett anonymt träsnitt som avbildar»k. adolph friedrich«. En ryttarbild av»gustaf II Adolph«från 1700-talets mitt utgör ett kanske ännu tydligare exempel. Den moderiktigt klädde ryttaren i justaucorps och med peruk och trekantig hatt har ingen som helst likhet med den historiska gestalten. Likaså har ett porträtt av Ulrika Eleonora den yngre fått utgöra förlaga för ett kistebrev som sägs föreställa prinsessan Sofia Albertina. Träsnidaren har oegentligt även kopierat den slutna krona som annars inte bars av kungligheter nedom tronen. Liknande förfarande förekom i de förnämare bilderna. Även i den etablerade porträttkonsten fortsatte kungligheterna att framställas i harnesk långt efter att dessa fallit ur militärt bruk. Den martialiska rustningen hade blivit ett kungligt kännemärke även för furstar som aldrig själva dragit i fält. Konservatismen var dock ännu starkare i den folkliga konsten, som över huvud taget hade en arkaiserande prägel. Exempelvis fortsatte allmogemålningar och kistebrev ofta att återge 1700-talets dräktmode långt in på 1800-talet. De intima och informella fursteporträtt som blev vanliga under senare delen av 1700-talet saknade motsvarighet i folkkonsten, som fortsatte att efterhärma de officiella paradporträtten. Under frihetstid och gustaviansk tid framställdes som nämnts inga paradmålningar av kungen till häst, men motivet fortsatte att vara vanligt i kistebreven, vilket hade sina särskilda skäl. Om de folkliga bilderna fråntagits sin högtidliga pondus hade de tömts på innehåll och blivit rätt ointressanta, eftersom porträttlikheten var försumbar. Omvänt var porträttlikheten mindre viktig för kundkretsen eftersom den vanligen inte kunde kontrolleras. Köparen visste ju att kungen satt till häst eller bar mantel och krona, men han kunde inte veta om anletsdragen var korrekt återgivna.

159 »k. adolph friedrich.«träsnitt av okänt ursprung; Nyköping? Förlagan har varit Alexander Roslins porträtt av Gustav III från omkring Foto: Björn Green, KB.

160 »gustaf ii. adolph.«träsnitt av okänt ursprung. Ryttarbilden, som inte uppvisar minsta likhet med 1600-talskungen, ingår i samma serie som bilden sidan 154. Foto: Björn Green, KB.

161 Prinsessan Sofia Albertina, Gustav III:s yngre syster. Träsnitt av okänt ursprung, sannolikt efter Bildens förlaga är en gravyr föreställande drottning Ulrika Eleonora den yngre; se bild sidan 33. Jämför även bild sidan 155. Foto: Björn Green, KB.

162 162 Skulptur I Sverige är statyer uppställda på allmän plats i allt väsentligt ett 1800-talsfenomen. Det tjugotal ryttarmonument som i samtiden restes i Frankrike över Ludvig XIV hade ingen motsvarighet i Sverige. Under stormaktstiden planerades däremot flera skulpturer över svenska kungar till häst. Arkitekten Simon de la Vallée hade ritat in en ryttarbild, förmodligen föreställande Gustav Adolf, till Riddarhusets gård som ursprungligen skulle ha varit sluten. Hans son och efterföljare Jean de la Vallée ville se Karl X Gustav i sadeln framför den ombyggda västfasad han ritat till Stockholms slott. Nicodemus Tessin den yngre projekterade flera ryttarstatyer av svenska hjältekungar. Mest långtgående var planerna på ett monument över Karl XI, som var tänkt att placeras på det nya kungliga slottets borggård i Stockholm. Till stoden finns flera teckningsutkast samt en bozzetto, lerskiss, bevarad. Projektet lär ha stoppats redan på planeringsstadiet av Karl XII. Även den tilltänkta arsenalen vid nuvarande Karl XII:s torg i Stockholm skulle förses med ryttarbilder av stormaktstidens fyra hjältar: Gustav II Adolf, Karl X Gustav, Karl XI och Karl XII. Dessa liksom hela det fantastiska arsenalsprojektet stannade på ritbordet. 31 Den första svenska offentliga kungaskulpturen föreställde Fredrik I. Kungs - trädgården i Stockholm var genom hela 1700-talet öppen för allmänheten under vissa tider och på vissa villkor. Dit överfördes en marmorbyst av kung Fredrik från Karlberg. Under sommarhalvåret ställdes den ut omgiven av blomstervaser»midt i trägården, på den runda plan, der vatten konsten förut hade varit, till allmänt åskådande och en fägnande åminnelse«, enligt en beskrivning från sekelskiftet Exakt när bysten överfördes till Kungsträdgården är oklart, men det var sannolikt långt efter kungens död år 1765 har föreslagits. Under hela frihetstiden behöll lustparken den grundform den erhållit av Johan Hårleman på 1690-talet och som avbildas i Suecia antiqua et hodierna. Vissa förenklingar genomfördes bland annat lades vattenkonsten igen, vilket enligt Johan Elers skedde 1767, men enligt senare uppfattning tidigast år Under alla omständigheter stod bysten inte på plats mer än några år och senast i april 1774 var den avlägsnad. 32 Sockelns inskription i stenstil lydde:

163 Fredrik I. Marmor, okänd mästare, efter Bysten var på 1760-talet uppställd i Kungsträdgården i Stockholm. Foto Alexis Daflos, Kungl. Husgerådskammaren.

164 164 en primum orbis arctoi fridericum pacis legum libertatis statorem in marmore vultus in vultu rex in rege heros an magis dextre exprimitur (Se här Fredrik, den förste i Nordens länder. Fredens, lagens och frihetens beskyddare. I marmor anletsdragen, i anletsdragen en konung, i konungen en hjälte, så långt det går att rättvist fånga.) Bysten överfördes senare till Finska kyrkan i Stockholm, som invigdes under Fredriks regeringstid och som officiellt bär hans namn. 33 Med detta är de realiserade projekten fullständigt behandlade. Frihetstidens offentliga kungastoder är således lätträknade, men flera monument som kom att fullbordas långt senare planlades under perioden. Övervägandena bakom deras tillkomst säger därför något om ambitionerna under epoken. Tanken att utsmycka offentliga platser med äreminnen över stora män var mångsekelgammal och tillfördes under 1700-talet mer uttalat didaktiska motiveringar. Detta innebar att det tänkbara persongalleriet även utökades bortom furstarnas krets och förslag framfördes på olika typer av minnesmärken över grundlagsfäderna Per Ribbing och Carl Gustaf Gyllencreutz, över borgarståndets mångårige talman Thomas Plomgren och över industrimannen Jonas Alströmer. 34 Vid mitten av 1750-talet uppehöll sig såväl riksrådet Carl Fredrik Scheffer som arkitekten Carl Fredrik Adelcrantz vid nyttan av offentliga monument i sina presidietal inför Vetenskapsakademien. Scheffer beskrev hur vetenskap, vitterhet och konster nyligen kommit att blomstra i Sverige men att här helt saknades»de präktige Stoder i Marmor och Bronze«som i andra länder livade minnet av deras stora män. Även om Scheffer såg tänkbara sedelärande mönster, exempla, bland statsmän, vetenskapsmän och näringsidkare var det i första hand kungarna som skulle ihågkommas. Och, menade han,»få Länder i verlden finnas, som kunna upräkna så stora Regenter som vi«.

165 visualitet Han konstaterade vidare att Sveriges krigiska tider var förbi och att riket nu»under vår milda Konungs Spira«i stället byggde sin ära på att kombinera statsklokhet med vetenskap och konst. Talet formades till en tyst plädering för att en sådan regent hellre än dennes krigiska företrädare förtjänade ett äreminne. Överintendenten Carl Johan Cronstedt inlämnade följdriktigt året därpå ett memorial till rådet (daterat 24/3 1756) om att Adolf Fredriks regering borde hugfästas genom ärestoder på rikets offentliga platser. Memorialet föregick det rojalistiska kuppförsöket med bara några få månader och fick därför aldrig någon verkan. 35 Adelcrantz höll i juli 1757 ett ofta citerat tal i Vetenskapsakademien där han framhöll konstens allmänna nytta för ett rikes välfärd och den offentliga skulpturens didaktiska nytta: 165 Hvad kan vara en Stad til anständigare prydnad, än at på dess allmänna Platser hafva stora Konungars Stoder upreste, hvilkas åminnelse af infödde Män välsignas, af Utlänningar vördas? Hvad kan mera upmuntra til dygd, til tapperhet, til idoghet, än at se store Hjältars, vise Mäns, nyttiga Medborgares Bilder, pryda de utmärkte ställen, som en tacksam efterverld dem til välförtjänt heder invigt? 36 Han framhöll att Stockholm var närapå den enda europeiska huvudstad»hvarest ingen Stod blifvit uprest, dess namnkunnoge Konungar til åminnelse«. 37 Försiktigtvis betonade han att det var eftervärlden som borde resa monumenten till åminnelse, alltså då bokslut gjorts över den porträtterades verksamhet. Tanken att just den regerande monarken skulle hedras med ett minnesmärke var förvisso död, men Adelcrantz vågade åtminstone försäkra att»på Sveriges Thron sitter en Ko n u n g, som ej mindre bör kallas Ko n- s t e r n a s, än landsens fader«. Akademiens sekreterare Pehr Wargentin fyllde i sitt svar på med förhoppningen att slöjder, konster och vetenskaper hellre än krig och erövringar skulle göra Adolf Fredriks namn hågkommet i eftervärlden. 38 När detta tal hölls var det ironiskt nog mindre än två månader kvar till dess att Sveriges krigsförklaring mot Preussen i Adolf Fredriks namn överlämnades vid riksdagen i Regensburg. Scheffer hade under tiden inte släppt sin idé och kunde nu befordra en uppdaterad tanke genom sin svärfar, överståthållaren i Stockholm Johan Christopher von Düring. Bland alla förtjänta svenska monarker föreslog den senare i ett memorial till rådet att Gustav II Adolf i främsta rummet borde

166 166 hågkommas med en minnesstod i huvudstaden. Bakom förslaget stod tvivelsutan Scheffer, som efter kuppförsöket och mot kungaparets vilja upphöjts till guvernör åt kronprinsen. Han visste att Gustav Adolf var lika högt beundrad av Lovisa Ulrika som av hennes bror Fredrik II av Preussen, som Sverige nyss inlett krig mot. Vid sidan av huvudsaken, att försköna huvudstaden, kunde därför en apoteos över protestanternas segerrike hjälte fylla det dubbla ändamålet att tillfredsställa kungafamiljen och upprätthålla monarkins värdighet fastän planerna på ett monument över Adolf Fredrik begravts i tystnad. Redan Karl XII hade framhållit det vanskliga i att med minnesmärken hedra levande stormän som inte summerat sina gärningar och varningen hade ju visat sig behöva utsträckas även till levande regenter. 39 Den konsilianta planen som tycktes kunna tillfredsställa alla parter underkändes likafullt av en annan aktör, hattledaren Fredrik Axel von Fersen. Genom olika finter i statsdeputationen, slottsbyggnadsdeputationen, riddarhusdirektionen och sekreta utskottet lyckades han bromsa Gustav Adolf-projektet. Till detta hade den franske bildhuggaren Pierre-Hubert L Archevêque redan utarbetat ett förslag som godkänts i rådet. Fersen såg i stället till att nämnde konstnär liksom det redan avsatta gjutningsmaterialet reserverades åt det motiv han själv föreslagit, nämligen en staty över Gustav I. På det sättet kom offentliga medel att överföras till en ståndskorporation för att brukas till propaganda riktad mot konungamakten. Det var nämligen ridderskapet och adeln som formellt stod bakom förslaget med argumentet att Gustav Vasa varit en av dem, en adelsman. Redan tidigare hade Fersen utverkat att Vasaskölden sattes upp i Riddarhussalen ovanför lantmarskalkens stol som ett minne över ett lysande föredöme ur adelns egen krets. Gustav Adolf betraktades helt visst som en utmärkt regent, men alltför krigisk och med autokratiska tendenser. Bättre förebild var den sparsamme Gustav Vasa, en infödd vald kung med rötter i den aristokrati som i hattarnas mytologi alltid hade varit den svenska frihetens främsta försvarare. Hans bildstod skulle resas mitt på Riddarhustorget. Skulpturens komposition utlästes av samtiden som att kungen var på väg från Riddarhuset och blickade mot kungliga slottet. Piedestalen kom på plats redan 1765, men gjutningen av själva statyn drabbades av flera missöden. Sommaren 1772 försökte riddarhusdirektionen påskynda arbetet så att det åtminstone skulle bli färdigt till 250-årsjubileet av kungens trontillträde. 40 Tidsplanen kunde inte hållas och före denna minnesdag hade Gustav III dessutom genomfört sin statsvälvning. Adelns försök att expropriera nationalhjälten bemöttes av den vitaliserade,

167 Adolf Fredrik som de sköna konsternas beskyddare. Kopparstick av Pehr Gustaf Floding, 1761, efter idé av Carl Reinhold Berch och teckning av Charles Nicolas Cochin. Legendens svenskspråkiga tillägg»att Frie Konster i Sverige wäl upptagas af en Nådig Konung, och understödias af Riksens Högloflige Ständer«hade påyrkats av Floding,»ty bönder förstå ej latin«. Kopplingen till Vasa-ätten antyds genom bysten till vänster. Foto: Björn Green, KB.

168 168 maktägande Gustav III. Kungens taktik är närmast att beskriva som en motoffensiv för att återerövra Vasanamnet. Det var ett återkommande drag i hans retorik att anknyta till sina svenska förfäder på tronen, i synnerhet de båda Gustaverna. Hans vision var därför att göra statyinvigningen till en ceremoni som visade föreningen mellan kung och folk. Stoden kom äntligen på plats i december 1773, men kungen ville uppskjuta invigningen till midsommarafton påföljande år. Det var, som alla samtida nogsamt påpekade, både årsdagen av Gustav Vasas intåg i Stockholm och datum för Adolf Fredriks val till svensk tronföljare. Den regisserade folkfest som Gustav III fantiserade om skulle illustrera bandet mellan den nya och den gamla dynastin och kärleken mellan kung och folk. Det var endast vissa moment i Gustav I:s kungagärning som skulle lyftas fram. Med Gunnar von Proschwitz sammanfattande ord var det»revolt mot den främmande inkräktaren, enighet och endräkt inom landet, försvar av gamla nationella traditioner, uppslutning kring konungen, fäderneslandets symbol«. 41 Frihetsmomentet rörde alltså endast befrielsen från utländskt förtryck och av Axel von Fersens sparsamme rikshushållare fanns inga synliga spår. Invigningen kom visserligen att äga rum på den utsatta dagen men utan all högtidlighet. Kungen hade blivit ombedd av riddarhusdirektionen att förrätta avtäckningen, men han förklarade att han inte ville förestå några ceremonier eftersom han inte varit inblandad i statyns tillkomst. Något av den avsedda effekten uppnåddes ändå. Bland annat formulerade Bellman vid första åsynen av Gustav I:s ärestod ett rojalistiskt skaldestycke:»svenska häfder vittnen gifva / om den kungens ädelmod. / Samma dygder sig upplifva / i den tredje Gustafs blod«. 42 Pikant nog kom Gustav III att för egna syften även använda Riddarhussalens Vasavapen, som ju också det tillkommit på Fersens initiativ. När kungen skulle avgöra bevillningsfrågan under riksdagen 1789 intog han ordförandestolen i adelns möteslokal som en av dem och»under sin ättefader Gustaf Wasas sköldemärke«. 43 Vid detta stormiga sammanträde satt Fersen och de övriga oppositionsmännen ännu fängslade. Den»Store och Werlds-kände Frihets-Hjelten g u s t av e r i c s o n va s a «var en sådan odiskutabel nationalhjälte att hans minne uppenbart kunde ge uttryck för varierande politiska ståndpunkter. 44 Till svenskarnas karakteristiska egenskaper räknades allmänt en nedärvd frihetsälskan och en traditionell rojalism. 45 Gustav Vasa fungerade som samlande symbol för båda dessa stundom inbördes oppositionella linjer. Som redan visats kunde han användas av såväl adelsopposition som konungamakt under övergången från frihetstid till gustaviansk tid. Det finns fler exempel: Boktryckaren Lars Wennberg

169 visualitet hade stått för utgivningen av några av de mer radikala skrifter som publicerades under ståndsstriden i frihetstidens slutskede. Efter statskuppen kom flera av hans förgripliga skrifter att åtalas eller dras in. Dagen innan Gustav III inskränkte tryckfriheten 1774 dömdes han rentav till fjorton dagars fängelse. Han tystnade för den skull inte och senare gav han sig även in på kistebrevsproduktion. År 1782 gav Wennberg»på egen Bekostnad«ut ett blad föreställande Gustav I:s ärestod. 46 Enligt överskriften hade denna rests»til åminnelse af Dess Stora Förtienster af Fädernes-Landet«. Ingenstans nämndes riddarhusets finansiering av statyn, tvärtom framhöll texten hur adeln sviktat då frihetskämpen sökt dess bistånd i kampen mot danskarna. Det var i stället dalkarlarna som, efter någon inledande tvekan,»utan Anförare«hade slagit den danska armén och därefter framgångsrikt fullföljt befrielseverket. Kistebrevet innehåller en försiktig men otvetydig kritik av adeln. Det blev därigenom en motbild som fångade upp och vände på adelns ursprungliga retoriska figur. För att förstärka tendensen fabricerade Wennberg också en helt ny maxim åt kung Gustav:»Hans Wahlspråk war, g u d och Sweriges Allmoge.«Liksom alla äldre kungliga valspråk hade Gustav I:s i själva verket enbart haft religiöst innehåll. 47 Gustav Vasa-statyn är en utmärkt illustration av konungamaktens oväld och upphöjdhet. Alla kunde använda sig av den positiva värdeladdning som i synnerhet kung Gustavs renommé bar. Adeln såg honom som en frihetsförsvarare sprungen ur sina led, Gustav III önskade knyta sin kungagärning till hans och i Wennbergs tryck fick han bli symbol för folkets motståndskraft och adelns håglöshet. Själva den fristående bronsskulpturen i sig måste ha uppfattats som någonting märkvärdigt då den slutligen restes. I sitt förut citerade tal framhöll Adelcrantz det pedagogiska värdet hos de bildande konsterna: 169 Oratoren och Poëten begripas allenast af få, Konstnären af alla. Späda barn räcka efter dess arbeten sina händer innan de kunna tala: den okunnige Bonden är däraf så betagen, som en Konung. Med et ord: Konstnärens tal förstås af alla land, af alla åldrar, af alla stånd. 48 Just ett sådant intryck förefaller Gustav Vasas staty ha gjort. Några dagar efter avtäckningen tog Gustav III en omväg med livgardet för att salutera stoden och det enkla folket var överväldigat, om man får tro Carl Christoffer Gjörwell:

170 170 Alla dagar står ännu den ifrån landet inkommande allmogen och gapar på Gustaf I. Han ser ock respectable ut. I samma andetag konstaterade Gjörwell att bronsbysten av Per Ribbing,»han som var landtmarskalk 1719 och återgaf oss friheten«, blivit undanställd i ett avsides rum på Riddarhuset. 49 Året efter Gustav Vasa-statyns avtäckning utverkade Gustav III medel till att fullborda Gustav Adolfs ryttarbild. Han pekade också ut platsen mittemot slottet där den skulle resas. Trots det kungliga stödet kom arbetet att kantas av allehanda förseningar och svårigheter. Statyn göts 1779, restes på sin plats på Norrmalmstorg nuvarande Gustav Adolfs torg 1791, men avtäcktes inte förrän 1796, fyra år efter kungens död och nära fyrtio år efter att förslaget ursprungligen hade väckts. 50 Peter Burke har beskrivit Ludvig XIV:s»statykampanj«, då friskulpturer restes i Paris och femton provinsstäder, som en viktig metod att manifestera hans absoluta makt. 51 Nicodemus Tessin imponerades av företaget och med tanke på den franska kulturens dominerande ställning är det naturligt att dessa exempel skulle påverka hela Europa. Få länder var emellertid lika resursstarka som Frankrike, som fortsatte att resa offentliga monument även under Ludvig XV. 52 Man kan föreställa sig att det danska enväldet hade samma behov av att manifestera sig som det franska. Ändå var monumentresandet i Danmark på det hela taget inte mer imponerande än i Sverige. Köpenhamn hade fått sin första offentliga kungaskulptur på 1680-talet. Då restes en av Tessin kritiserad ryttarstaty av Christian V ( ) på Kongens Nytorv. Därefter dröjde det till 1752 innan kontrakt skrevs med fransmannen Jacques-François-Joseph Saly för en ryttarstod över Frederik V ( ). Modellen var klar 1755, statyn ställdes upp 1768 men avtäcktes först tre år senare och inte förrän 1774 var hela monumentet färdigt. 53 Det har närmast tagits för givet att det var»partiandan«som fördröjde de svenska monumenten, 54 men hindren förefaller alltså inte ha varit mycket mindre i det enväldiga Danmark. Frederik V framställs i samma strama klassicism som Gustav Adolf i Stockholm. Båda de danska kungarna var iklädda romerska dräkter, medan de svenska avbildades i samtida om än idealiserade munderingar Gustav I i burgundisk dräkt, Gustav II Adolf i rustning. Den viktigaste skillnaden är dock att de båda danska skulpturerna planerades som monument över levande regenter, medan de svenska var minnesmärken över sedan länge döda hjältekungar. Att den första offentliga kungastatyn i Sverige råkade avbilda

171 Gustav I:s ärestod på Riddarhustorget. Träsnitt av Lars Wennberg, Foto: Björn Green, KB.

172 172 Fredrik I var nog mest en tillfällighet. Kungsträdgårdens vattenkonst hade lagts igen och en överbliven byst fanns tillgänglig på Karlberg. Bysten restes minst ett decennium efter kungens död och fastän han i minnet levde kvar som»sveriges milde och nyttige Konung«uppnådde han inte samma status som de regenter som kom att bestås planerade äreminnen: Gustav I, Gustav II Adolf och Gustav III. 55 Myntningen i Sverige Mynt som folklig bildkälla har redan berörts i förbigående och de var utan tvekan de porträttlika avbildningar av regenten som hade störst utbredning under 1700-talet. Detta betyder emellertid inte att de spreds obegränsat. Under frihetstiden kom myntanvändningen att minska högst väsentligt. Från och med 1726 kunde kronouppbörden avläggas i sedlar, som i allt större utsträckning kom att utgöra cirkulationsvalutan. Särskilt krigen kom att urholka penningvärdet och under frihetstidens andra hälft hade Sverige i praktiken pappersmyntfot. Markmynten slutade präglas 1755 och även de mindre skiljemynten tesaurerades, det vill säga de togs ur cirkulation och sparades eftersom metallvärdet överskred nominalvärdet. Endast de ädla substansmynten bar kungens bild. Dessa präglades under frihetstiden i tre typer: dukat, riksdaler och den så kallade karolinen (markmynt). Den första sorten var av guld, de båda senare av silver. Varken dukaten eller riksdalern ingick i det nationella myntsystemet men var i gengäld internationellt gångbara betalningsmedel. Båda myntslagen stod alltså utanför rikets egentliga penningväsende och cirkulerade inte i någon högre grad. 56 Alla guld- och silvermynt slogs i Stockholm medan kopparmynten oftast präglades nära brytningen, främst i Avesta. Plåtarna och kopparmynten kunde ha tre kronor-vapnet eller kungens namnchiffer, men aldrig kungens porträtt. Lokala myntverkstäder fanns även i Sveriges provinser, men i det följande behandlas i första hand de mynt som slogs inom riket. Antalet mynt av olika sort kan beräknas relativt exakt. Under hela frihetstiden präglades drygt porträttmynt. Mer än eller drygt 60 procent av dessa utgjordes av dukat- och riksdalermynt i olika valörer. Resten var karoliner. 57 Den totala utmyntningen av dessa typer under hela frihetstiden motsvarade ungefärligen rikets folkmängd vid seklets mitt. Fastän inte helt föraktlig var myntstocken ändå inte vid något tillfälle tillräcklig för att förse undersåtarna ens med varsitt porträttmynt. Mynt med kungens porträtt var alltså ingenting som folk handskades med

173 visualitet dagligdags. Vi vet att exempelvis Fredrik I delade ut riksdalermynt under sina resor och till riksdagsledamöter från bondeståndet. De fungerade i de fallen närmast som medaljer och kan säkert ha sparats. Inte heller lär det vara alltför långsökt att föreställa sig att flertalet undersåtar under sin levnad åtminstone någon gång fått se mynt med kungens porträtt, men någon alldaglig folklig bildkälla var de inte. Det torde därför vara likgiltigt vilka av frihetstidens porträttmynt som diskuteras i det följande. Det är det allmänna intrycket snarare än det vardagliga genomslaget som kan bedömas. I diskussionen nedan följs därför främst den tryckta katalogen över myntkännaren Julius Haganders samling. Genom den kan myntens kronologiska utveckling enkelt följas även om samlingen enbart innefattar dukater och riksdaler Porträttmynten Den dubbeldukat som präglades 1719 och endast detta år (närmare exemplar) bar Ulrika Eleonoras bröstbild i profil på åtsidan och stora riksvapnet med den pfalziska dynastins hjärtsköld på frånsidan. Därmed gjordes tillfälligt avsteg från en mer än halvsekelgammal tradition. Från och med Karl XI:s omyndighet hade nämligen dukaterna försetts med kungens krönta monogram i stället för riksvapnet. Detta bruk följdes också på de enkla dukaterna 1719 och i början av Fredriks regering. Senast 1735 fick dukaterna en grundform som kom att bibehållas 1700-talet igenom: åtsidan med kungens bröst- eller halsbild i högerprofil, frånsidan med lilla riksvapnet samt kungens valspråk, länge på latin men från 1771 på svenska. 59 Den svenskpräglade riksdalern var även den relativt enhetlig. Åtsidan bar på samma sätt regentens profilporträtt, medan frånsidan pryddes av riksvapnet. Med undantag för präglingen från 1748 återgavs här det stora riksvapnet med dynastins vapen i hjärtskölden. Ett antal minnesmynt slogs också under Fredriks regering: jubileumsåret 1721 utgavs ett mynt med Gustav I:s och Gustav II Adolfs porträtt på åtsidan till minne av frihetens och religionens återvinnande. 60 Åren 1727 och 1731 slogs mynt med dubbelporträtt av drottningen och den lagerkransade konungen. Fredrik I:s far lantgreve Carl hade avlidit 1730 och året därpå reste därför den svenske kungen till Hessen- Kassel för att ta sitt arvland i besittning. Under hans frånvaro återinträdde Ulrika Eleonora som regent. På en variant av myntet ersattes frånsidans riksvapen av en glob med tre kronor och texten s p l e n d e t in o r b e d e c v s, deras ära lyser jorden kring. Ytterligare en annan variant hade en latinsk text som i översättning lydde:»för sin mest vördade konung då han påbörjar sin resa

174 174 till Hessen i juni månad 1731 ber hela Sverige ödmjukt Gud om en lyckosam och framgångsrik resa och hemkomst.«61 Värt att påpeka är att under Ulrika Eleonoras och hela Fredriks regeringstid bar riksdalerna (till skillnad från dukaterna) konungens valspråk på svenska: Gud mitt hopp. Återgång till latin ägde rum under Adolf Fredrik: Salus publica, salus mea, allmänt väl, mitt väl. Året 1748 har redan nämnts. Detta enda år under Fredriks regering präglades riksdalern med lilla riksvapnet. Samma år instiftades (eller återupprättades, som det hette i samtiden) Serafimerorden, och lilla riksvapnet fick därför omkransas av ordenskedjan. 62 Från 1751 och seklet ut följdes detta bruk undantagslöst på såväl dukaterna som riksdalermynten. Vad detta i praktiken innebar och det var helt säkert ingen oönskad konsekvens för rikets styresmän var att kungafamiljens vapen försvann från mynten. Därigenom framställdes kungen inte längre som en representant för en dynasti utan som en symbol för hela riket. Samma talande heraldiska förändring gjordes, som tidigare påpekats, även vid Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas kröningar. Den dynastiska hjärtskölden skulle återkomma under Karl XIV Johan, då som den sammanhållande länken i det svensk norska unionsvapnet. Under 1600-talet hade de mynt av ädla valörer som slogs i de baltiska besittningarna haft samma åtsida med kungens porträtt som de svenska mynten. I de tyska provinserna, som var delar av kejsarriket, uppträdde fortfarande under 1700-talet den tysk-romerska dubbelörnen och kejsarens namn på mynten. Frånsidan pryddes i samtliga fall av stads- eller provinsvapnet. För och 1700-talets disparata svenska statsbildning var konungen-länsherren ofta den enda gemensamma nämnaren, medan provinserna i övrigt styrdes enligt sina lokala privilegier. Under större delen av frihetstiden präglades endast besittningsmynt i Wismar. Viss myntning ägde rum i Stralsund under sjuårskriget. Noterbart i sammanhanget är att sedan Fredrik blivit lantgreve i Hessen-Kassel präglades där en särskild Taler nära nog identisk med den svenska riksdalern och prydd av Sveriges stora riksvapen. Fredrik titulerades d. g. rex sueciae, men det kungliga valspråket var på frånsidan ersatt med texten hassiæ landgr. 63 Konungatiteln var ju personlig och förbunden med stor prestige även där fursten inte regerade som konung. En speciell typ av porträttmynt direkt avsedda för folket var så kallade kastpenningar. Dessa slungades ut till åskådarna i samband med kungliga kröningar och begravningar som uttryck för konungens rikedom och givmildhet. Kastryttarna brukade noggrant instrueras att slänga mynten i olika riktningar för att undvika tumult. Till mer upphöjda personer delades medaljer ut vid

175 Medalj till reformationsjubileet 1721 (överst). Dubbelriksdaler slagen i anledning av Fredriks resa till Hessen 1731 (nederst). Dubbelriksdalern slogs med två olika frånsidor. Den ena bar latinsk text, Deras ära lyser kring jordens krets, den andra hade samma utsmyckning som den vanliga riksdalern men med kungens valspråk uttryckt i pluralform. Alla tre myntsorterna var slagna av Johann Carl Hedlinger och medbragtes för utdelning under Fredriks resor. Gravyr av Chretien de Mechel, Foto: Björn Green, KB.

176 176 samma tillfällen. Kastpenningarna slogs i silver, hade regentens porträtt på ena sidan och en latinsk devis på den andra. Först vid Adolf Fredriks kröning framställdes kungen med krona och kröningsdräkt på kastmyntet. Under frihetstiden förekom endast två typer av symboler på frånsidan: Nordstjärnan eller en konungakrona. Att döma av myntens slitningsgrad har även kastpenningarna cirkulerat som betalningsmedel. 64 Om myntporträtten kan sägas att de var av hög kvalitet och utförda av skickliga yrkesmän. Flera mynt graverades av schweizaren Johann Carl Hedlinger, som var verksam i Sverige och även därefter utförde flera svenska beställningsarbeten. Han räknas allmänt som 1700-talets främste medaljkonstnär. 65 Den barocka stil som utmärker exempelvis Fredrik I:s mynt framställde typiska härskarporträtt med rötter i antiken. På bröstbilderna av kungen skymtar även de klassiska härskarattributen manteln och den antika rustningen. Adolf Fredriks och Gustav III:s mynt pryddes alla av bröstbilder, även de, naturligtvis, med antika förebilder. Det bytesvärde som representerades av mynten garanterades i sista hand av härskaren präglingsrätten var ett regale. Guld- och silvermynten, som bar kungens bild och som hade substansvärde, företrädde väl denna betalningskraft bättre än de sedlar och kopparmynt som endast hade symboliska värden. Det kan tyckas att behovet av symbolisk representation borde ha ökat ju större skillnaden var mellan metallvärde och nominellt värde. Emellertid tycks det snarare ha betraktats som skymfligt att låna kungens anlete åt de smärre myntslagen. Att kungens porträtt eller symboliska representation på mynten kunde väcka känslor framgår också av ett par rättsfall från frihetstiden. Skräddaren Jonas Norlin i Växjö vägrade 1731 att ta emot»konungens Mynt«eftersom han retade sig på Fredriks skörlevnad och dåliga regentegenskaper.»han sade att han gifer Konungens penningar fanen«och att han förvisso saknade pengar, men inte hans (kungens) pengar. 66 På liknande sätt, men med omvända förtecken, uppträdde sockensmeden Johan Petter Råbock När han fått betalt i plåtmynt med Adolf Fredriks monogram präglat i hörnen hade han kysst plåten och med avseende på kungen yttrat:»gud wälsigne dig, du har ock många förföljare«. 67 Både för Norlin och för Råbock väckte konungens mynt omedelbara associationer till regenten i Stockholm. Målade porträtt Mångfaldigade porträttgravyrer och kistebrev har redan diskuterats. En annan, mer exklusiv bildkälla var de målade porträtten. Sådana var inte i var

177 visualitet mans ägo, vilket inte betyder att de var helt undantagna från vanligt folks beskådande. I exempelvis Sigtunas välbevarade rådhus, invigt 1744, hänger porträtt av Karl X Gustav, Karl XI, Karl XII, Fredrik I samt Hedvig Eleonora, som alla kom dit på borgmästare Eric Kyhlmans tid eller före I början av 1800-talet kompletterades samlingen med Gustav I, Karl IX och Gustav II Adolf. 68 Säkert fanns det liknande exempel på andra håll. Även kyrkorna har haft kungaporträtt i sin fasta och lösa inredning. Predikstolen i Åre kyrka pryds av inte mindre än fyra Karl XII-bilder, 69 och i Kungsholms kyrka i Stockholm finns åtminstone sedan 1754 ett ståtligt porträtt av Gustav II Adolf, kopierat efter Jacob Elbfas, för att nämna två godtyckligt valda exempel. Genom Svenska porträttarkivets samlingar och inventarieförteckningarna i bokverket Sveriges kyrkor skulle det vara möjligt att få en bättre uppfattning om förekomst och spridning av målade porträtt i äldre församlingskyrkor. Arbetet skulle dock vara tidsödande och resultaten likafullt osäkra. Här kan endast konstateras att det inte tycks ha varit helt ovanligt med porträtt i kyrkor eller andra offentliga rum, men det var ingalunda heller det normala. Några enkla reflektioner om den östra rikshalvan kan kanske ge någon relief åt denna fråga. Karl Konrad Meinanders katalog från 1931 över porträtt i Finland före 1840-talet skall, enligt författaren själv, vara någotsånär komplett. Hur än det ligger till med den saken är sådana kataloger alltid behäftade med en mängd felkällor: porträtt har försvunnit, förstörts eller fördolts, de har importerats eller förts ut ur landet och så vidare. En sammanställning kan ändå vara av intresse. Av frihetstidens kungar och drottningar (Gustav III och Sofia Magdalena borträknade) förtecknar Meinander sammanlagt elva porträtt av vardera drottningarna Ulrika Eleonora respektive Lovisa Ulrika och tolv av kungarna Fredrik och Adolf Fredrik. Detta ger inalles 34 målade oljeporträtt bröstbilder, knästycken, hel- och halvfigurer, dessutom tre miniatyrer i hela Finland. 70 Det är således ingen rik bildskatt och lejonparten torde dessutom ha hängt dold på adelns säterier. Det skall i sammanhanget påpekas att Finland i vad som kan kallas högkulturellt avseende låg i rikets periferi. Oavsett det gäller slott och herrgårdar, påkostade stenkyrkor eller målade porträtt var beståndet litet och huvudsakligen koncentrerat till Finlands södra och västra landskap. Rikets kärnområde sett ur denna aspekt utgjordes av de frälserika landskapen i Götaland och Svealand söder om Dalälven. De målade porträtt som förekom i offentliga eller halvt offentliga sammanhang var alla paradporträtt av konventionell art och skilde sig inte till karaktären från dem som hängde på slott och herrgårdar. Typerna kommer därför att diskuteras nedan i ett avsnitt om elitens konst. 177

178 178 Reception Hur uppfattades då dessa olika bilder? Källmaterialet tillåter sällan historikern att göra allmängiltiga receptionsanalyser. Ofta är forskaren hänvisad till enstaka och lösryckta utsagor, som inte sällan är av normativ karaktär. När Adelcrantz, i det tal som citerats flera gånger i det föregående, framhöll konstens makt över sinnena talade han naturligtvis i egen sak. Detta behöver inte innebära att uppfattningen var falsk, och i bästa fall kan olika uttalanden verifieras mot varandra och stärka en utsaga. För att göra en hjälpligt fullständig konstsociologisk receptionsanalys måste hänsyn tas till avsändarens intention, mediets spridning och genomslag samt uppfattningar och tolkningar hos de mottagande målgrupperna. Det sista ledet är normalt vanskligast att utreda, men om man får fatt på de båda förra komponenterna kommer man förhoppningsvis närmare en lösning på ekvationen. I detta sammanhang kan ingen heltäckande analys av denna fråga göras utan här skall endast några marginella kommentarer tillfogas. Av de visuella medier som diskuterats i det föregående hade somliga en begränsad spridningskapacitet medan andra hade potential att nå stora grupper. Till den förra kategorin hörde skulpturerna, som ju så att säga inte kunde söka upp sina betraktare, till den senare hörde mynten. Att en möjlig spridningsförmåga inte var detsamma som en faktisk har redan diskuterats. Emellertid går det att argumentera för att även de medier som förbehölls ett fåtal hjälpte till att förstärka mer allmänna uppfattningar. Det kan exempelvis hävdas att det intryck som en staty i Stockholm gjorde på en tillfällig besökare förmedlades vid hemkomsten och kom att ingå i en större berättelse om konungens karaktär mot vilken även föreställningar hämtade från andra håll vägdes. Den amerikanske historikern Theodore K. Rabb har gjort gällande att Ludvig XIV:s prestige knappast ökade av det allegoriska bildspråket i Versaillesparkens alla fontäner. Däremot imponerade det faktum att han hade resurser att anlägga fler fontäner än någon annan, och Versailles storslagenhet var lätt att återge även om få undersåtar hade sett anläggningen med egna ögon. 71 Det demonstrativa överflödet det som i internationell forskning brukar kallas conspicuous consumption var mer effektivt än det ikonografiska innehållet. Om detta resonemang accepteras leder det sammantaget till uppfattningen att det inte är det enskilda mediets genomslag som är avgörande utan helheten. Även om det alltså inte kan föras i bevis att något specifikt medium formade folkets bild av konungen finns det ändå skäl att anta att de flesta underså-

179 visualitet tar hade någon form av visuell uppfattning. Det behöver inte alltid ha varit en bild av den regerande kungen många gånger var det en bild av kunglighet hellre än av någon särskild regent. På samma sätt skapade en bild av den Gode Konungen sannolikt också en bild av den gode kungen, och tvärtom. Minnet av den store Gustav II Adolf eller den hjältemodige Karl XII kunde därför även skapa förväntningar på Fredrik I. I en sammanställning av 160 västgötaprästers och prästänkors bouppteckningar från totalt 114 församlingar mellan 1692 och 1760 kan man se att kungaporträtt inte var helt ovanliga. Översikten kan inte användas för statistiska beräkningar, men ger ändå en uppfattning om bildförekomsten. Kungar och drottningar tycks ha tillhört de vanligaste motivtyperna, men det förekom även religiösa ämnen, bataljskildringar och porträtt av enskilda. Ofta framgår det att det var målade tavlor, ibland får man anta att det var gravyrer. Var bilden inramad angavs detta eftersom det väsentligt förhöjde värdet. Vanligen var porträtten motstycken med både kungen och drottningen. De kungligheter som nämns i förteckningarna är Karl X Gustav, Karl XI och Ulrika Eleonora den äldre, Karl XII, Ulrika Eleonora den yngre och Fredrik I, Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika. Därtill kom en»tabula cronologica eller Swea konungars regemente«, en bildlös regentlängd med korta levnadsdata över Sveriges monarker från hedenhös och framåt. 72 Värdet angavs till 4 öre. Bilder av typen kistebrev är annars inte upptagna i dessa sammanhang. En av de större porträttsamlingarna efterlämnades i Odensåker 1759: 179 Deras kungl. majestäters vår allernådigste konungs och drottningens bröstbilder med förgylte ramar 8 daler, ett cabinetts stycke med högstsalig konung Friedrich den förstes och drottning Ulrica Eleonoras 3 daler, ett dito med högstsalig konung Carl XII. Den kongelige Gustafiske familien i gips avsatt med silvererat arbete, svart med glas i formen. Prins Gustafs barndom, kopparstick med glas över[.] 73 Även efterlämnade mynt specificerades. Därav kan man se att dukater och silverriksdaler tycks ha haft ett samlarintresse och i en uppteckning från 1765 förtecknas exempelvis ett mynt från 1638 med drottning Kristinas bild. Även görtzska mynttecken förekom i samlingarna, vilket antyder att det inte var det faktiska metallvärdet som gjorde att man sparade slantarna. Det förvarades också en hel del krönings- och begravningspenningar, somliga av dem ganska gamla. 74

180 180 Det har redan nämnts att Fredrik I gärna delade ut silvermynt som nådevedermälen och då han övernattade på prästgårdar. Gåvomynten fungerade då närmast som ett slags medaljer. Det kan även tänkas att just präster genom kollekt och kyrkkassa såg en god genomströmning av mynt som de kunde växla till sig för att spara. Allmogen hade ofta tillträde till prästgården i olika ärenden och även om detta är ett antagande helt på spekulationens grund är det inte omöjligt att just förevisandet av den lilla mynt- och porträttsamlingen var sådant som hjälpte till att upprätthålla lantprästens status i den lokala församlingen. En del av de föregående resonemangen leder in på föreställningen att även elitens bilder kan vara värda en analys. Förutom de intryck de gav åt den direkta avnämarkretsen förmedlade de en överförd bild till vanligt folk. De porträtt, ofta enklare arbeten i naiv stil, som hängde i kyrkor, på rådhus och i andra offentliga miljöer var inte sällan utförda av någon lokal mästare efter höga förebilder. Elitens bilder De folkliga ettbladstrycken avspeglade alltså paradporträttens former och var statiska i sin utformning under hela 1700-talet. Elitens konst utvecklades däremot delvis i takt med modets växlingar. Hel- och halvfigursporträtten fanns kvar i former snarlika dem under föregående århundrade medan den mest upphöjda härskarbilden, ryttarporträttens rex et imperator, försvann ur den svenska bildkonsten under frihetstiden. Samtidigt kan man börja skönja en ny porträttyp med en tidigare okänd intimitet. På det hela taget tillhör denna utveckling, som följde internationella strömningar, dock 1700-talets avslutande decennier och gjorde huvudsakligen avtryck under gustaviansk tid. Frihetstidens fursteporträtt förvaltade en tradition mer än de pekade framåt. Helfigursbilderna hade alltjämt kvar sin representativa karaktär. Normalt avbildades kungarna, och mer sällan drottningarna, på detta sätt i full kunglig ornat. Var det inte i kröningsdräkt så var det i alla fall med kungliga attribut eller med den avporträtterade ställd i ett symboliskt sammanhang. En kombination av det senare ses i den helfigursbild av den femårige kronprins Gustav som förmodligen var ett samarbete mellan Johan Henrik Scheffel och Gustaf Lundberg. 75 Prinsen har där samma typ av klädsel som i en några år yngre terrakottastatyett av Jacques Philippe Bouchardon. Statyetten visar den sjuårige prinsen med moderiktigt oknäppt väst och han intar

181 Kronprins Gustav (III). Gravyr av Christian Fritsch efter Johan Henrik Scheffel. Foto: Jens Gustafsson, KB.

182 182 en avslappnad kontrapost med hatt i ena handen och den andra i fickan. Det är endast den lille pojkens serafimerband som indikerar den kungliga börden. I det målade porträttet råder dock inga som helst tveksamheter om gossebarnets status. Han står framför en dubbelkolonn med fältherrestav i ena handen och den andra nonchalant pekande mot Ärans tempel. På stolen bakom honom hänger en hermelinsbrämad mantel och en jordglob och kartor låter förstå en förutbestämd berömmelse, möjligen vunnen genom de krigiska dygder som antyds av ett på golvet slängt bröstharnesk. I en gravyr med snarlik komposition ser kronprinsen ut att vara året äldre. Attributen här är desamma som på det målade porträttet: marskalkstav, rustningsdelar, karteringsinstrument och en uppslagen bok om fästningar. I detta barnporträtt tillgreps alla de medel som barockens konstnärer använt för att framställa kunglighet i allegorisk form. Helt annorlunda framstår i förstone Johan Paschs och Gustaf Lundbergs ungefär samtida målning av kronprinsen tillsammans med drottningen och de båda yngre bröderna. Vid första anblicken ter den sig som blott en avspänd familjescen med en mor som övervakar sina tre söners lek. Efter närmare påseende blir dock citaten från den mer traditionella representativa bildkonsten uppenbara. Kronprins Gustav håller en fyrverkeripjäs i handen likt en kommandostav medan prins Karl slår ut med den ena armen i en klassisk fältherrepose och låter den andra vila på ett pappersark som kunde vara härförarens karta. Merit Laine har också påpekat att de blå rockarna anspelar på uniformsdräkter och ingick i en vid tiden etablerad tradition. Den späde Fredrik Adolf är för liten för att på allvar delta i leken och får i stället statera som putto med blicken och ena handen på traditionellt manér riktad mot himlen. Det allegoriska språket i framställningen förstärks av drottningens statuariska pose, som får henne att framstå som en byst mer än som en människa. Den som händelsevis tog miste på allusionerna fick dem uttryckta mer eller mindre i klartext i en beledsagande vers med rubriken»le Prélude de la Gloire«, ärans förspel. 76 Trots att även denna mer informella bild innehåller illa dolda symboliska upplysningar skiljer den sig från en äldre typ av kungliga familjeporträtt i ett väsentligt avseende: den saknar egentliga dynastiska referenser (tronföljden löpte på svärdssidan och kungen saknas i bilden). Under Karl XI:s regeringstid målade David Klöcker Ehrenstrahl en serie kungliga familjeporträtt i en tradition som var internationellt välbekant men som saknade inhemska föregångare. Detta hade till stor del rent praktiska orsaker: den ostadiga svenska regentlängden hade sedan Vasatiden sällan vid ett och samma till-

183 Johan Pasch och Gustaf Lundberg, Drottning Lovisa Ulrika och kungabarnen. Foto: Nationalmuseum.

184 184 fälle kunnat visa upp en kungafamilj som sträckte sig över flera generationer. Mellan Erik XIV och Karl XI, eller under exakt ett sekel, hade tronföljden heller aldrig oomtvistat gått från far till son. Karl X Gustav hade dessutom varit den förste i sin ätt och sin son träffade han bara en gång strax före sin död när denne var fyra år. Något bra underlag för att måla dynastiska familjeporträtt hade således inte funnits. Med Karl XI och Ulrika Eleonora den äldre ändrades detta förhållande. Tre av deras sju barn nådde vuxen ålder och här fanns äntligen flera generationer som kunde avporträtteras vid ett och samma tillfälle. I det kanske mest kända av grupporträtten, från 1683, centreras bilden kring kronprins Karl (XII) som omges av föräldrarna-kungaparet, systern Hedvig Sofia, farmodern Hedvig Eleonora samt dennas svägerska Maria Euphrosyne. Över figurerna vakar dynastins stamfar Karl X Gustav i ett målat porträtt på väggen. Liknande bilder framställde Ehrenstrahl även senare allteftersom kungabarnen blev äldre. Ännu vanligare var grupporträtten med enbart kungabarnen och där de döda syskonen svävade som änglar. 77 Eftersom den dynastiska situationen i början av 1750-talet liknade den på 1680-talet återigen var successionen säkrad genom infödda arvingar kunde man tänka sig att denna aspekt skulle framhävas i bildkonsten; tronföljden var ju av intresse både för kungafamiljen och för undersåtarna. 78 Men vid 1700-talets mitt hade denna enkla demonstration av kontinuitet över generationerna börjat spela ut sin roll. Den kungliga porträttkonsten förändrades i samma riktning över hela Europa vid denna tid. De höga föremålen avbildades allt oftare i avspända, informella och lediga poser. Detta gällde i all synnerhet familjeporträtten. Medan de officiella paradporträtten i hel- eller halvfigur trots allt fanns kvar så gick de kungliga familjeporträtten nästan uteslutande i den intima stilen. Historikern Simon Schama har med en oöversättbar fras talat om»the domestication of majesty«. 79 Denna stil var i Sverige inte fullt utvecklad förrän under gustaviansk tid kända exempel med olika karaktär och varierande grad av intimitet är Pehr Hilleströms den äldres målning Konversation på Drottningholm, Johan Fredrik Martins konturetsning av kungafamiljen i Pelarsalen på Stockholms slott och Carl Fredrik von Bredas porträtt av Gustav (IV) Adolf på gunghäst. 80 Det är hart när omöjligt att göra en heltäckande inventering av de kungliga porträttmålningar som var avsedda för offentliga miljöer och högreståndskretsar. Svenska porträttarkivets samlingar ger dock en god uppfattning om de bildtyper som var gångbara. 81 Utifrån dem kan man dela in de vanliga

185 Gustav III med familj och syskon i Pelarsalen på Stockholms slott. Ett exempel på de mer informella kungabilder som framför allt hör den gustavianska tiden till. Linjeetsning av Johan Fredrik Martin. Foto: Jens Gustafsson, KB.

186 186 kunga- och drottningporträtten i dubbel- och enkelporträtt, hel- och halvsamt bröst- och halsbilder. Kungligheterna kunde avbildas med civil respektive militär klädsel, historiserande dräkter samt kröningsutstyrslar. Även om materialet inte medger analyser av representativitet och spridning går det att göra några allmänna reflektioner om genrens utveckling. Helfigursframställningarna var reserverade åt paradmålningar där kungen eller drottningen avbildades i full kunglig ornat och med riksregalierna närvarande. Den hermelinsbrämade konungamanteln var alltid närvarande. Drottningarna var iklädda dyrbara klänningar, gärna kröningsdräkten, medan kungarna kunde ha omväxlande kröningsdräkt, militär uniform eller rustning. I en kategori under statsporträtt i helfigur fanns halvfigursporträtten (knä-, höft- och midjebilder). Ofta återgavs den porträtterade i officiell ställning med kröningsdräkt, uniform eller rustning. Efter 1748 förekom även ordensdräkt. Regalierna var dock inte alltid synliga i dessa bilder även om det var vanligt. Kungarna återgavs gärna med marskalkstav i handen. Slutligen fanns även bröstbilderna. Det var vanligare att dessa föreställde kungar än drottningar och trots det begränsade utrymmet antyddes den avbildades ställning genom skymten av ett bröstharnesk och eventuellt fliken av en mantel. Det förekom även porträttmedaljonger med kungen i profil och antik rustning. Dessa visade nära släktskap med myntbilderna. Under Fredrik I:s och Ulrika Eleonoras tid gick alla kungaporträtt i rätt så formell stil. Eftersom kungen och drottningen var barnlösa förekom inga familjeporträtt, men det finns en målning bevarad som tangerar denna genre. Kungen avbildas stående mellan drottningen och sin syster Sofia Charlotta, prinsessa av Hessen. Bilden är målad av Jean David Kock omkring 1727 och känd i två varianter, ett i helfigur och ett knästycke (Grh 1357, 1395). Just denna bild ger en relativt ledig framställning och exponerar inga härskartecken, men hermelinsfodret på damernas mantlar och kungens rock avslöjar ändå deras höga börd. Allmänt skedde inga stora förändringar av porträtten under Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika. Porträtten kan delas in i samma typer som tidigare. Ett tillägg var att kungen nästan undantagslöst avmålades med serafimerordens insignier. På helfigursporträtt med kröningsdräkt bar han stora ordenskedjan, på halvfigursbilderna med uniform eller civil klädsel bar han i stället det blåa sidenbandet, ibland även ordenskraschan. Drottningen uppträdde någon gång i en tidigare okänd porträttyp av mer informell karaktär. Det är Antoine Pesnes halvfigursbild av Lovisa Ulrika där hon håller en maskeradmask i den högra handen som hon samtidigt vilar mot ryggen på en fåtölj.

187 Kronprinsessan Lovisa Ulrika som Aurora. Gravyr av René Gaillard efter målning av François- Adrien Grasognon de Latinville. Foto: Jens Gustafsson, KB.

188 188 Att det är en förnäm dam som porträtteras går inte att ta miste på, men ingenting röjer heller hennes kungliga börd. Detta förklaras av att Pesne var preussisk hovmålare och att bilden målades innan Lovisa Ulrika blev svensk kronprinsessa. Emellertid har den spritts i flera repliker även i Sverige och har därför givit sitt bidrag till de frihetstida monarkernas visuella framtoning. För undvikande av missförstånd har dock en krona liggande på ett hyende tillförts i bakgrunden på dessa kopior (exempelvis Grh 658). En annan berömd typ fullbordades 1745 av François-Adrien Grasognon de Latinville och framställde den blivande drottningen som Aurora. Målningen beställdes av Carl Gustaf Tessin i Paris och är känd genom flera kopior och gravyrer. Även om Lovisa Ulrika bär en antikiserande, tämligen ledig klädsel röjer den kronprydda manteln hennes ställning. Den mytologiska framställningsformen skriver in sig i en internationell tradition och Merit Laine har jämfört porträttet med barockens fursteapoteoser. 82 Med drottningens avslappnade hållning uppvisar det också släktskap med samtida mer informella fursteporträtt i en form som framför allt användes för att avbilda kvinnor av kunglig börd. Associationer till Jean-Marc Nattiers många porträtt av Ludvig XV:s döttrar ligger nära till hands. Ytterligare en bildtyp som skiljer sig från mängden framställdes av Gustaf Lundberg och kopierades av flera andra mästare. Det är en bröstbild där drottningen avbildas i helprofil, något som normalt reserverades åt mynt och medaljonger och var ovanligt i olje- eller pastellporträtt. 83 Under frihetstidens senare del fanns det för första gången på ett halvsekel även prinsar och en prinsessa att porträttera. Med undantag för tronföljaren avbildades dessa aldrig i helfigur. I sällsynta fall saknade porträtten alla kungliga attribut. Det gällde särskilt prinsessan Sofia Albertina och på dessa målningar kan hon inte särskiljas från en vanlig högreståndsperson. Det finns även ett barnporträtt där en kanske treårig kronprins Gustav avbildats helt informellt tillsammans med ett litet lamm (SPA 1920:2152). Bortsett från denna bild (som har osäker identifiering) innehåller alla bilder av kronprinsen åtminstone något kännetecken som markerar hans ställning. Under Gustav III:s regeringstid uppträdde en mycket större variation i kungaporträtten. Från hans tid finns olika typer av genre- och miljöbilder, paradporträtt och informella framställningar i högst omväxlande former. Miljöerna kan vara allt från krigsskådeplatser till salonger och teaterscener. Denna bildflora härrör sig emellertid helt från perioden efter statskuppen 1772 och faller därför tidsmässigt utanför den här undersökningen. Det skall samtidigt framhållas att även om typkretsen utökades så fortsatte kungen

189 visualitet även i de nya bildkategorierna att framställas som upphöjd över omgivningen. Det lämnades inget utrymme för tvivel om vem som var motivets huvudperson, vilket heller aldrig kan vara avsikten med en kungabild där regentens närvaro är det som skapar tillfället och ger dignitet åt en aldrig så liten händelse. Sammanfattningsvis kan sägas om frihetstidens fursteporträtt att de uteslutande hade representativ karaktär. Stilen kunde variera från de regelrätta statsporträtten i helfigur och regalier till bröstbilder som genom detaljer likväl antydde värdighet. Vid en första anblick kan det tyckas som om drottningarna gärna framställdes i en mer informell stil än kungarna. Närmare granskning ger dock en naturlig förklaring. När det rörde sig om en regerande person, oavsett om det var en kung eller drottning, lämnades inga tveksamheter om den kungliga statusen. För icke-regerande drottningar och än mer för prinsar och prinsessor kunde de kungliga attributen skjutas något mer i bakgrunden. Men även i dessa fall var det endast sällan de var helt frånvarande undantagen gäller i första hand prinsessan Sofia Albertina, i några fall också hertigarna Karl och Fredrik Adolf. Fastän det avskilda och intima hovlivet sågs som ideal bland Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas samtida regenter gav detta inga avtryck i den kungliga porträttkonsten i Sverige. Detta låg helt i linje med den symboliska roll kungafamiljen spelade och där det representativa var själva huvudsaken.

190

191 OPINIONER POLITIK Imars 1745, just vid frihetstidens mitt, ägnade Svea hovrätt ingående förhandlingar åt en delikat majestätsförbrytelse. Kungl. Maj:t hade lämnat befallning till hovrätten att»skyndsammast ransaka och döma, samt thenna sak med all tysthet handtera«. 1 Den slutna hovrättsförhandlingen ägde därför rum endast i närvaro av sekreteraren, advokatfiskalen (åklagaren) samt protokollföraren. Ärendet visar på det dilemma som majestätsbrotten ofta innebar för rikets styresmän: å ena sidan måste brottslingen vederbörligen tillrättavisas, å andra sidan ville myndigheterna till varje pris undvika att ge offentlighet åt själva brottet. För att ingenting skulle läcka ut om saken överfördes den åtalade, som i förväg inte kände anklagelsepunkterna, från häktet i rådhusvakten till den säkrare stadsvakten på Castenhof vid Norrmalmstorg och belades med besöksförbud. Målet rörde den finske vindragaråldermannen i Stockholm Johan Åman som farit ut i hätska utlåtelser mot kungen och tronföljaren på finska. Enligt hovrättsprotokollets översättning hade Åman fällt följande högstförgripliga kommentar: 191 Thet går aldrig wäl, så länge Tyskar är Konungar i Swerige; Tyska hundar hafwa kommit hit at äta Swenska Kronan; det finnes wäl någon under Sweriges Krona, som kan gifwa dem en Kula i sidan. 2 Enligt utredningen hade yttrandet närmast föranletts av att sonen till en burskapsägande borgare i strid med stadens privilegier blivit värvad till det kungliga livgardet. Uttalandet hade gjorts på eftermiddagen i nyktert tillstånd och tre samstämmiga vittnen, samtliga finskspråkiga, gjorde bevisningen ganska enkel. Åman hade uppviglat till mord på kungen och tronföljaren, och för detta stadgades dödsstraff i 5 kapitlet, 1, Missgärningsbalken:

192 192 Hvar som lasteliga talar, eller skrifver, något emot Konungen, eller Drotningen, eller then, som til Efterträdare i Regementet förklarad är; varde halshuggen. På grund av de slutna förhandlingarna avslogs Åmans begäran om fullmäktig, det vill säga advokat. Åman försökte ändå freda sig under rannsakningen genom att förneka det föregivna uttalandet. Enligt hans egen berättelse hade utlåtelsen avsett en tysk tobaksspinnargesäll och inte den»tyska Regeringen«. Därutöver anförde Åman vittnesjäv och gjorde tillsammans med sin hustru dessutom en motanmälan mot angivaren, en löjtnant Paul Silvius. Hustrun kunde berätta att Silvius vid ett tidigare tillfälle själv uttalat sig betänkligt om rättsväsendet och regeringen. Han hade förbannat sin tjänst under kronan och med nyslipad värja sagt sig vilja skipa egen rätt. Denna berättelse fick inte helhjärtat stöd av de vittnen som åberopades, men i gengäld tordes Silvius heller inte bestrida anklagelsen under ed. I Åmans fall var bevisningen överväldigande. Det är värt att lägga märke till att hovrätten tog hänsyn till den åtalades ställning och uppsåt i sin bedömning. Hovrätten värderade inte enbart de förgripliga orden utan även vilken grad av allvar som låg bakom dem. Det var därtill graverande att Åman haft synpunkter på en kunglig befallning. Han hade därmed lagt sig i överhetens angelägenheter och alla negativa omdömen om regeringsärenden bedömdes i realiteten som otillbörliga. Överhetens beslut var teoretiskt ofelbara och den enskilda undersåtens kritiska uppfattningar berodde följaktligen på bristande kännedom om verkliga sakförhållanden. Men det faktum att något skett av oförstånd var också, som i Åmans fall, en förmildrande omständighet. Hovrätten utgick dessutom från att Åman inte haft någon verklig föresats att begå mord på överheten. Då uppsåt saknades kunde han gå fri från dödstraffet. Därför var det enbart det skymfliga innehållet som behövde bedömas, men detta var i gengäld synnerligen grovt. Det var så grovt att hovrätten ville utplåna orden ur själva protokollen för att de inte skulle komma till omvärldens och eftervärldens kännedom. Det allvarliga i fallet var alltså inte att det rörde anslag mot kungens person utan att denne hade blivit verbalt förklenad. I detta avseende var brottet grövre ju större spridning uttalandet fick. Det ansågs förmildrande att förgripelserna hade yttrats i enskildhet och nu var det snarare att befara att domslutet skulle ge offentlighet åt innehållet. Denna aspekt återkom flera av hovrättens ledamöter till då tänkbar straffpåföljd diskuterades. Utförligast var assessor David Hollsten, som bland annat menade att

193 opinioner politik af sielfwa ordine imperandi et parendi [ordningen mellan befallande och underlydande], hwarpå ett wälbestält Regemente beror, samt then thermed förknippade sanctitate imperii civilis [samhällsstyrets okränkbarhet] then skyldigheten owedersäjeligen följer, at Undersåtare böra hafwa för sin höga Öfwerhet en oförkränkt wördnad och högaktning, samt at alt förolämpande, som theremot skier med ord eller giärning, alfwarsamt straffas bör Yttranden av den sort Åman fällt hotade alltså att omkullkasta hela samhällsordningen och otvivelaktigt var förbrytelsen så grov att den tarvade strängt kroppsstraff, resonerade domstolen. Hovrättens bekymmer var att kroppslig bestraffning lika mycket var av allmänpreventiv karaktär och då måste även gärningens art offentliggöras. Det hjälpte heller inte att hemlighålla domslutet eftersom så många vittnen var bekanta med Åmans utlåtelser. Assessor Johan August Grevesmöhlen ansåg det betänkligt med ett»publiqvt straff, hwarigenom menigheten torde upwäckas til någon nyfiken efterfrågan om ett så groft brott, som man med skiäl önskade måtte kunna förtigas«. 4 Kungl. Maj:t och Justitierevisionen insåg predikamentet och beslutade i stället om tre veckors fängelse på vatten och bröd följt av fästningsarbete på obestämd tid. Intressanta är också Justitierevisionens föreskrifter rörande protokoll och andra handlingar i målet. Dessa skulle förseglas under hovrättspresidentens och samtliga ledamöters sigill med påskrift att endast få öppnas efter Kungl. Maj:ts nådiga befallning. 5 Även löjtnant Silvius ansågs överbevisad om sina lastbara gärningar, men samtidigt var han den som uppenbarat Åmans allvarliga brott. Då han därigenom ådagalagt undersåtligt nit kunde det te sig alltför vanärande att nämna honom tillsammans med en dödsstraffsdömd (den ursprungliga domen kungjordes alltid före eventuell benådning). Hovrätten förordade därför att separata domar utfärdades och att Silvius på grund av förmildrande omständigheter skulle förklaras straffri. Detta gillades av Kungl. Maj:t. 6 Fallet Åman var på intet sätt unikt. Tvärtom visar det flera typiska drag för hur majestätsbrotten tedde sig och hur de hanterades rättsligt. Åman hade retats upp av ett överhetsbeslut han uppfattat som orättfärdigt. Detta hade föranlett en grov och svepande anklagelse mot den som ansågs ansvarig, nämligen kungen. En stor del av de rättsliga förhandlingarna upptogs av den åtalades försök att ogiltigförklara vittnesmålen med ett slags kålsuparargumentation. Även hovrätten resonerade på ett typiskt sätt. Brottet var grovt,

194 194 straffet måste bli hårt och tystnad kring ärendet bevaras. De förmildrande omständigheterna uteslöt dock dödsstraff och i stället dömdes till tre veckors fängelse på vatten och bröd följt av straffarbete på Marstrand på obestämd tid. Straffet blev denna gång tio månader och efter hustruns nådeansökan kunde Åman i februari 1746 återvända till henne och de fem barnen. 7 Trots eller kanske tack vare att fallet på flera sätt var konventionellt väcker det frågor om vad vanligt folk tyckte, tänkte och sade om konungamakten. Hur uppfattades denna typ av grova utlåtelser och var det vanligt att tillskriva kungen politiskt ansvar även för småsaker? Det reser också frågor om de styrandes syn på konungamakten. Varför bedömdes en i grunden obetänkt tirad som ett grovt brott av domstolarna? I detta kapitel kommer de lagförda majestätsförbrytelserna från frihetstiden att bilda underlag för analysen. Det är emellertid inte brotten eller den rättsliga behandlingen i sig som står i centrum utan de attityder och folkliga föreställningar om konungamakten som kan utläsas ur de ofta utförliga rannsakningsprotokollen. Rättshandlingar som källa till folkliga attityder Folkets kungatrohet i äldre tid är något som regelmässigt tas för givet av forskningen. För allmogen var en stark konungamakt det främsta värnet mot den herremakt som sågs som ett hotande alternativ, och alliansen mellan kung och folk var betydelsefull vid de båda konstitutionella omvälvningar som skänkte envälde åt Karl XI och Gustav III. Hellre en herre än hundra, anses i korthet ha varit den konstitutionella princip som vägledde bönderna i tidigmodern tid. Besvärjelsen var inte ny utan hade löpt genom Europas historia ända från Homeros: Ej skola nu vi akajer ju dock vara konungar alla! Mångherravälde ej duger, en enda skall härskare vara, konung en enda, som fått av sonen till listige Kronos spiran och lagen i hand för att ensam styra de andra. 8 Föreställningen om folkets djupa kungatrohet är alltså axiomatisk i svensk historieforskning axiomatisk, rimlig och obekräftad. Det har gjorts få studier som på mer än ett allmänt plan studerat opinionerna bland folket. Det finns ingen anledning att ifrågasätta grunduppfattningen, men från vetenskaplig synpunkt är det otillfredsställande att basera centrala slutsatser på obestyrkta antaganden. En fördjupad undersökning av vanligt folks inställ-

195 opinioner politik ning till politik, ideologi och konungamakt kan också avslöja nyanser som berikar bilden av det förgångna. Alltför ofta beskrivs allmogen som en homogen grupp med enahanda världsbild. Men inom denna stora grupp rymdes varierande uppfattningar: från människor utan kunskap om eller intresse för politiska förhållanden till dem som var engagerade och hade övervägda och initierade ståndpunkter. 9 I detta kapitel kommer uppmärksamheten att riktas mot folkets attityder till och känslor för konungamakten. Vilka föreställningar om och förväntningar på konungen hade undersåtarna i riket? Det är mot dessa uppfattningar och stämningar som de styrande hade att forma den opinionsbildning som prövades i manifestationer, propaganda och kungörelser. Som vi har sett tidigare upprätthöll den officiella retoriken illusionen av en utövande konungamakt. Frågan är om denna beskrivning hade något genomslag. I relationen mellan konungamakt och herremakt är särskilt två ämnen väsentliga, nämligen (1) om kungen tillskrevs ansvaret för politiken eller om andra (herrarna) ansågs styra riket i hans ställe och (2) om man i det senare fallet ansåg att politiken skulle föras bättre eller sämre med en stärkt konungamakt? Det kungliga majestätet var att betrakta som en maktresurs som rådet nödvändigtvis behövde kontrollera: utan kunglig sanktion av besluten saknade rådets avgöranden nödvändig legitimitet. Alla politiska dekret utfärdades också i konungens namn. Centralt för analysen i denna bok är därför frågan om hur framgångsrikt detta förmedlades. Framstod konungen som ett regerande subjekt inför undersåtarna och lyckades rådet upprätthålla illusionen av kungen som rikets verklige styresman? Dessa problem är inte särskilt väl belysta i forskningen. Till viss del beror det på en vansklig källmaterialsituation, men till ganska stor del också på bristande intresse. Även om det är ont om källor där vanligt folk kommer till tals, är sådana undersökningar inte helt utsiktslösa. Karin Sennefelt har i avhandlingen Den politiska sjukan rekonstruerat böndernas politiska föreställningsvärld genom att studera kommissionsmaterialet efter det stora dalupproret En systematisk studie av det material som bondeståndet avsatt i riksdagsarbetet skulle helt säkert också bära riklig frukt. Här har dock underlaget begränsats till en annan, i sammanhanget obeaktad källserie: domstolsutredningar av majestätsbrott. Bland socialhistoriker har rättegångsmaterial länge använts för att studera vardagsförhållanden i det förgångna. Trots att själva domstolssituationen i sig kan vara exceptionell ger de noggranna rannsakningarna många gånger 195

196 196 en stor mängd upplysningar om tankar, föreställningar och förhållanden som historikern vanligen inte kommer åt. Då denna information ofta är sekundär för själva den huvudfråga som stått under rättslig prövning, har den vanligtvis ett gott källvärde. Rannsakningarna av majestätsbrott har visat sig vara en utomordentlig källa för att ringa in de uppfattningar om och förväntningar på konungamakten som hystes bland bredare folkgrupper. Materialet har den fördelen att det omfattar alla samhällsklasser, från adel och höga tjänstemän till bönder och mjölnargesäller. Mest intressant är att höra rösterna från dem som jag ospecificerat kallar vanliga människor och som omfattar bönder och soldater, pigor och drängar, lärlingar, värdshusvärdar och hustrur kort sagt många av de individer som stod utanför det politiska spelet och som normalt inte kommit till tals i andra källor. Även om det nyttjade materialet är osedvanligt rikt på yttranden från sådant småfolk lämnar det inte utrymme för statistiska uttalanden eller djupstudium av opinioner på klassmässig grund. Undersökningen kommer dock att lämna en provkarta på attityder och uppfattningar som florerade i bredare folklager. Även om den sociala spridningen är stor i materialet kan det av andra skäl vara vanskligt att ha just majestätsbrott som källunderlag. Omständigheterna är inte nödvändigtvis vardagliga och kritiska röster kan förväntas vara överrepresenterade. Jag har dock bedömt dessa problem som relativt ringa i sammanhanget. För det första har de omkring 250 fall som granskats varit av högst varierande karaktär och givit prov på såväl återkommande och triviala som singulära och högst exceptionella fall. Vissa mönster är tydliga i materialet, vilket får även avvikelserna att framträda. De noggranna rannsakningarna låter ofta motsatta åsikter komma till tals i samma ärende angivare och vittnen har ju vanligen en annan åsikt om brottets omständigheter än den åtalade. Utöver detta hade majestätsförbrytelserna i sig en dubbelbottnad natur vid denna tid. Med stöd i internationell forskning har det påpekats att allmogens»naiva monarkism«i många fall var en genomtänkt strategi att framföra opposition med mindre risk för efterverkningar. 10 Under ett sken av enfald kunde folket hänvisa till konungens officiellt uttryckta vilja, vilken inte alltid överensstämde med statsmaktens faktiska politik. Med hänvisning till allmogens fåkunnighet sattes tilliten därmed till fursten utan att detta kunde anses straffvärt; även om makten var flerdelad låg den ju officiellt i konungens händer även under frihetstiden. Teoretiskt är denna syn riktig och flera exempel i den följande undersökningen ger stöd åt uppfattningen. Det bör framhållas att frihetstidens konstitutionella situation gjorde att majestätsförbrytelser

197 opinioner politik lika gärna kunde vara brott för som mot majestätet. De åtalade måste många gånger betecknas som rojalister hellre än som oppositionella mot konungamakten. Rädslan för enväldet gjorde dock att okunskap knappast godtogs i sådant som kunde uppfattas som anslag mot regeringsformen. Ett större problem är luckorna i materialet. Eftersom majestätsbrott var en statsförbrytelse med potentiellt känsliga följder krävde det diskret behandling. Rannsakningen skedde ofta bakom lyckta dörrar och protokollen gallrades redan i samtiden för att minimera risken att förgripligheterna blev allmänt kända. De offentliggjorda domskälen innehöll då bara en allmän referens till brottet utan att närmare ange dess art; många gånger är det därför omöjligt att rekonstruera den enskilda förbrytelsen. Tillräckligt många protokoll har ändå bevarats för att det skall gå att få en god bild av majestätsbrottens karaktär och behandling under perioden. Det går inte att finna någon fullständig systematik i gallringsprinciperna. Påföljderna ger ingen antydan om att det enbart var särskilt grova förbrytelser som utplånades ur handlingarna. Tvärtom har protokollen rörande grova förbrytelser ibland bevarats just för att Justitierevisionen förväntade sig överklaganden eller annan fortsatt behandling av sådana ärenden. (För en mer utförlig metoddiskussion hänvisas till appendix 2.) Majestätsbrotten och domstolshandlingarna är medlet, inte målet för analysen i detta kapitel. Där så varit möjligt eller befunnits lämpligt har undersökningen kompletterats med annat användbart material. Det intressanta är att belysa de attityder som framträder i källorna i förhållande till vissa teman. Den rättsliga behandlingen är därmed inte det primära, även om den kommer att framskymta på många ställen. Relationen mellan svarande och rättsbetjänter uttrycker på sitt sätt dynamiken mellan systembevarare och kritiker och de kan därför i många fall ses som exponenter för olika uppfattningar om statsskicket. Majestätsbrottet som sådant kommer dock att få någon uppmärksamhet i slutet av nästa kapitel. Även de rättsvårdande myndigheternas bedömning av majestätsförbrytelserna säger ju nämligen något om konungamaktens betydelse och karaktär i tidens samhälle. Min ambition har varit att så långt möjligt komma åt mentalitet och attityder bland vanligt folk. Det går inte att förvänta sig någon motsägelsefri och enhetlig folklig attityd någon sådan existerade helt säkert inte. Vi kommer att få se en provkarta på olika tankar, uppfattningar och föreställningar som sammantaget ger en bild av spännvidden i vanliga människors politiska uppfattningar. Vilka som dominerade och vilka som var perifera är däremot omöjligt att avgöra. 197

198 198 Den tyske historikern Reinhart Koselleck har framhållit att källorna inte kan berätta vad forskaren skall säga, men att de däremot avhåller oss från att säga vissa saker. Koselleck talar om källornas vetorätt. Det som gör historia till historia finns heller inte endast i källorna: det krävs en teori för att över huvud taget förmå källorna att tala. 11 Att studera konungamakten utifrån innehåll, förmedling och opinioner har varit ett försök att ordna intrycken från undersökningarna till denna bok. I verkligheten finns människors tankar inte i olika nivåer och tankemönster placerar sig inte i olika lager: de bildar en helhet som hos individen bringas till samklang genom ständiga dynamiska omprövningar. I följande avsnitt ligger tonvikten på de känslor och attityder som fanns om konungamakten. Det kommer inte att vara en entydig bild som presenteras och variationer och motsägelser kommer att vara många det ligger i ämnets natur. Däremot kommer alla opinioner att på olika sätt förhålla sig till den konungamaktens etos som klarlagts i tidigare avsnitt. Denna var en form av överideologi som rymde en mängd attityder och åsiktsbrytningar. Kungen och folket Kungafamiljen var uppenbarligen en återkommande referenspunkt och närvarande i folkets vardagsliv. Bonden Jon Jönsson betygade att han hyste all underdånig kärlek och vördnad för höga överheten, som han varje dag inneslöt i sina böner. 12 Att dricka kungens skål var vanligt även vid vardagliga sammankomster. För borgarhustrun på Södermalm Maria Meisner tycks det också ha varit ett ordinärt beteende, att då hon öppnade fönstren med utsikt över Stockholm och kungliga slottet samtidigt uttala en välsignelse över kungen och den nyblivna änkedrottningen. 13 Sådana dagliga förböner och formelmässiga välsignelser framstår som naturliga och de yttrades utan närmare eftertanke. De ingick i ett internaliserat kulturmönster där respekt för Gud och överheten var grundläggande beståndsdelar. Glädjen kunde också vara stor över att se kungen eller kungaparet i verkliga livet. När kronprinsen lämnade Karlskrona efter en inspektionsresa 1749 nedkallade en kvinna, Smed-Maja kallad, Guds välsignelse över honom och fick bifall från omkringstående. Sergeanten Johan Ljunggren berättade 1751 för sina kamrater att han just sett kungen rida över Riddarhustorget och beskrev den upprymdhet han kände var gång han hade lyckan att se det kungliga majestätet. 14 Handelsmannen Carl Arvedson från Nyköping hade blivit så rörd då han såg kungaparet i samband med kröningen samma år att

199 opinioner politik han fallit i häftig gråt och tvingats inta sängläge och medicineras med droppar. För huvudstadens invånare var det inte ovanligt att skåda kungafamiljen i gatuvimlet, men före detta hökaren Faste Ekeborn var glad att det för hans del inte hade skett på ett tag. Han plågades nämligen av tvångstankar och trots att han»önskar Öwerheten alt godt«fruktade han att han skulle flyga på kungen om han mötte honom på gatan. Han tackade Gud att så inte skett under någon av hans perioder av förvirring. 15 En till Stockholm nyinflyttad hökardräng från Ångermanland blev så begeistrad över att få beskåda kungen att han författade en liten visa om sina sammanträffanden. Visan skrevs till en populär melodi och är ett litet folkligt propagandastycke över Gustav III:s statskupp, men i sina naiva ton erinrar den om folkliga möten med monarken beskrivna på andra håll: 199 En hiertans glädie är mig skedt, Som nyss til Staden kommer, En nådig Konung jag fått sett, Som är fast mild och frommer: Min Glädje nu utbrast i Sång, Hälst som det war den första gång, Som jag min Konung skådat. Dess Swit då mig så djupt intog, När Han förbi mån rida; Min enfaldighet kan ej nog Alt detta rätt utsprida: Och det så mycket mera war, Som jag sju gånger på Tre dar Hans Ansigt fick beskåda. 16 De flesta exempel som källorna lämnar av sådana personliga möten med kungen är av naturliga skäl från huvudstaden. Under 1700-talets andra hälft låg Stockholms befolkning ganska stabilt kring invånare. Även om bebyggelsen sträckte sig upp på Malmarna var stadens kommers samlad till den trånga Stadsholmen, som dominerades av det kungliga slottet. 17 Kungahusets medlemmar rörde sig ofta med eskort i denna stadsmiljö, företog utflykter på Djurgården och förflyttade sig mellan stadsresidenset och lustslotten Karlberg, Ulriksdal och Drottningholm. Var man bara välklädd kunde vem som helst få tillträde till maskeraderna på slottet. Den som inte klarade

200 200 att erlägga den lilla inträdessumman hade i stället möjlighet att se kungen vid offentliga förrättningar, då han exercerade trupper eller då han bara förflyttade sig i staden. 18 Huvudstadens invånare hade tillfälle att skåda kungen och drottningen med god regelbundenhet. Att synas och obesvärat röra sig bland folket bidrog till kungafamiljens popularitet. Ett kuriöst uttryck för detta var kungens insatser då det brann i staden. Vid större eldsvådor ingrep han alltid personligen i släckningsarbetet. Då Rådhuset i Stockholm fattat eld 1753 tackade Posttidningar»den Högstas bistånd och Hans Kongl. Maj:ts höga närwaro«för att branden inte fick vidare spridning. 19 Sådant kungligt räddningsarbete var inget isolerat svenskt fenomen. Under den stora branden i London 1666 jagade Karl II, trots rådsherrarnas avstyrkande, omkring på gatorna och manade på släckningsarbetet, och Peter den stores iver att delta i eldbekämpning beskrevs rentav som en passion av en utländsk observatör. 20 Krig, missväxt, farsoter och bränder var de landsplågor som hotade folk och riken och vid sådana tillfällen var det kungens uppgift att utöva beskydd över undersåtarna. Såsom stormaktstidens svenska krigarkungar visade med sina exempel kunde denna beskyddarroll uppfattas bokstavligt, och inte bara symboliskt och administrativt. Efter den stora stadsbranden i Stockholm 1751 beskrev Posttidningar Adolf Fredriks hjältemodiga insatser för huvudstadens räddning. Elden hade kunnat få så mycket vådligare följder, berättade tidningen,»om icke Hans Kongl. Maj:t i egen hög person warit å alla ställen tilstädes och giordt så wäl faderliga, som nödige anstalter«. Kungen hade medverkat i släckningsarbetet intill klockan tre på natten och elden hade utan tvivel»förorsakat än större skada, om icke genom de af Hans Maj:t, som öfwer alt war tilstädes, tagne mått sådant lyckeligen förekommit«. 21 Kungafamiljen försökte själv slå mynt av sitt folkliga stöd och 1756, då konflikten med rådet var som djupast, genomförde Adolf Fredrik en propagandistisk ridtur genom staden som en styrkedemonstration mot hattarna och för att, med drottningens ord,»hålla dem inom vissa gränser av respect«. 22 De som inte bodde i Stockholm hade möjlighet att se kungen och drottningen i verkliga livet under deras privat- och ämbetsresor, som ofta skedde med stor eskort och pompa. Därutöver företogs större eriksgator av Fredrik I i Svea- och Götaland 1722 och av Adolf Fredrik i Finland 1752, Skåne 1754 och Dalarna Som kronprins hade Adolf Fredrik företagit en rundtur i landet hösten 1743, en uppmärksammad resa till det nyss upproriska Dalarna 1744 och besökt Sala silvergruva Även kronprins Gustav företog 1768 en resa till Bergslagen som del i en medveten politisk kampanj.

201 opinioner politik Kungen rådde honom att uppträda anspråkslöst och flärdfritt för att väcka allmänhetens sympatier. Detta medel att vinna folklig uppbackning hade annars kringskurits efter kuppförsöket Ständerna beslutade då att alla resor bortom lustslotten runt huvudstaden måste godkännas av rådet, kungen fick inte själv välja sällskap bland rådsherrarna och det fria nyttjandet av reseanslagen inskränktes. 23 De undersåtar som fick se sin överhet i verkligheten blev ofta intagna av grandezzan och stärktes i sin trohet mot de kungliga majestäterna. Carl Linnæus (von Linné) beskrev det unga tronföljarparets resa genom Mariestad sommaren Enligt honom var det framför allt kronprinsessan som väckte beundran: 201 Folket så ifrån staden, som från landet deromkring trängdes at få åskåda en så förträffelig Princessa. De sågo, de älskade och wördade Hennes skönhet, wishet och mildhet. 24 Tjugo år senare beskrev kammarherre Adolf Ludvig Hamilton mer utförligt hur kronprins Gustav bemöttes då han reste genom landet. Med visst löje noterade han också det enklare folkets oblyga begapande, medan stånds - personerna mättade sin nyfikenhet på värdig distans: Öfverheten [kungen och drottningen] följde honom [kronprinsen] på slupar från Drottningholm till Fittja, och på hela vägen till Skåne satte sig ett vidsträckt men fattigt land i gala. Merändels vid hvar mil var skjutsombyte, vid hvart ombyte nyfiket folk, bönder, bindmössor, koftor närmre vagnarna, rober på höjderna, granris på grindarna och förkörda hästar längs vägen, skjutning, vacklande borgare-kavalleri, tal, illa utförda, knappast påhörda vid stadsportarna, talgljusilluminationer, välmening öfverallt. 25 Den värmländske bruksägaren Emanuel Geijer, senare adlad af Geijerstam, beskrev med självupplevd entusiasm sina möten med en mild och allvetande Gustav III i början av Geijer var sexton år äldre än den unge kungen, bildad och någorlunda berest, men han rycktes med i en förbehållslös beundran för majestätet:

202 202 Jag hade den Nåden, så i Stokholm, som sedan wid Loka, at få flera gånger tala med Konungen, och få föreställa landets angelägenheter. [ ] Jag som owan, at tala med Ett Krönt Hufwud war bekymrad, men Herren bad mig [ej] oroas, tala franco sanning det iag ock giorde, och så nådigt uptog, at iag blef befalt spisa wid des Egit Höga Bord, en Nåd, som war högst owanlig för en ofrälse och blott BruksPatron. [ ] Jag har i all min lefnad [aldrig] hafft så glada dagar, som dessa wid Loka, at få se och tala med En Stor Konung om Landets hielp [ ]. Konungen reste, folket utgiöt glädietårar, wälsignades af folket, och utförde den 19 augusti den rätta och wälsignade revolutionen, som åter förenade söndrade Sinnen, bortdref split och osämja, och giorde oss til ett förenat folk. 26 Geijer förfördes av kungens dygder, men han tjusades också av den ceremoniella upphöjdhet som skänkte nimbus åt majestätet. Det var inte enbart middagskonversationens innehåll som fyllde honom med beundran utan lika mycket den ära det innebar att inbjudas till kungens inre krets (accentueringen i citatet är Geijers egen). Anteckningarna är nedskrivna eller redigerade efter statskuppen och de står helt i samklang med den propagandabild Gustav III själv ville förmedla. Han var skicklig i att utnyttja en latent rojalism och den väl underblåsta bilden av konungen som enande kraft höjd över partifraktionerna. De stämningar Geijer gav uttryck för var därför snarast en förutsättning för hellre än en produkt av statskuppen. Hur den offentliga bilden appellerade till undersåtarna framgår av kronprins Gustavs resa genom landet Detta år var det äntligen dags för kronprins Gustav att ingå det äktenskap med Danmarks prinsessa Sofia Magdalena som beslutats redan år 1750, då kontrahenterna var fyra år gamla. Själva bröllopet skedde genom ombud i Köpenhamn Sveriges ambassadör fick företräda kronprinsen och när Gustav reste för att möta prinsessan vid hennes landstigning i Helsingborg var han alltså redan vigd vid den kvinna han då såg för första gången. För rikets anseende var det viktigt med ett storstilat mottagande och brudparets färd genom landet utvecklade sig till en form av eriksgata med ideliga stopp för att lyssna till folkets hyllningar. Denna brudfärd har utförligt beskrivits av Henning Stålhane i en materialnära studie som närmast kan karakteriseras som en kommenterad excerptsamling. Att döma av de många och långa uppvaktningar som bestods kronprinsparet var vördnaden för konungahuset oanfrätt ute bland

203 »Ceremoniel, som hölts vid Hennes Kongl. Höghets vår nuvarande Kron-prinsessas Intåg uti Kongl. Residents-Staden Stockholm den 4. November 1766.«Processionen utgick från lustslottet Karlberg, vars torn skymtar i bortre änden av allén. Kronprinsens tomma vagn syns på översta raden mitt i bilden; kronprinsessans vagn följer närmast därefter. Gravyr av okänd konstnär, tryckt hos Johan Georg Lange Foto: Jens Östman, KB.

204 204 rikets invånare. Varje ort som passerades ansträngde sina resurser till det yttersta när det gällde att tänka ut passande hedersbevisningar. Förmågan var inte alltid lämpad efter ambitionen, men uppriktigheten därför desto mer påtaglig. Besvikelsen var också stor i de orter som det höga sällskapet på grund av tidsnöd var tvunget att passera utan stopp. Malmö stad, som av detta skäl blev förbigången då kronprinsen valde att övernatta i Lund, ville ändå visa sin undersåtliga vördnad och skickade en delegation bestående av justitieborgmästaren, två rådmän och flera officerare ur borgerskapets kavalleri och infanteri. Då deras vädjan om ett prinsbesök avslogs med beklagan marscherade hela borgarbeväpningen dagen efter resolut till Lund för att där paradera vid kronprinsens avfärd. Stålhane framhåller upprepade gånger hur rådet och ständerna obstruerade den furstliga propagandafärden, men undersåtarnas vördnad för majestätspersonerna tycks inte ha lidit något avbräck av vare sig de politiska striderna eller konungamaktens kraftlöshet. 27 På samma sätt som glansen kring konungahuset hade till syfte att underhålla rikets ställning mot utlandet var städernas hyllningar också del av en inbördes tävlan. Ett sådant tillfälle att visa upp den lokala driftigheten och framhålla sin undersåtliga trohet fick inte slarvas bort. Undersåtarna tog också på andra håll till en del synbarligen rätt långsökta knep för att locka till sig ett kungabesök. I Umeå landsförsamlings kyrka lät man sålunda förfärdiga en kungsstol»i den underdåniga förhoppning, at i sinom tid, och efter Guds nådiga skickelse, få glädia sig af Deras Kongl. Majestäters högtönskade och ganska hugneliga hitkomst«. 28 De folkliga rojalistiska känslouttrycken var ofta parollartade och konventionella, vilket inte utesluter att de var ärligt kända. Många gånger upplevdes de dock som löjeväckande eller rentav provocerande av omgivningen. Kungatrogna yttringar uppfattades ibland som naiva eller skrymtande. Uttalanden i sådan riktning kunde bemötas med invändningen att kungen knappast ägnade uppmärksamhet åt den enskilde undersåten, och rojalistisk godtrogenhet kunde provocera till förklenande yttranden. När kronprinsen 1754 förväntades till Borås deklarerade bonden Olof Assarsson att han skulle söka dennes stöd i en tvist med förre riksdagsmannen Jacob Esaiasson. Den senare replikerade hånfullt om kronprinsen att»det är intet stort beskied med honom«. Förgripelsen, som i nutida öron låter högst beskedlig, uppfattades som mycket grov eftersom den ifrågasatte kronprinsens utförsgåvor. Sergeanten Ljunggren, som uttryckt sin glädje över att ha sett Adolf Fredrik på Riddarhustorget, bemöttes av artilleristen Lars Wijnbladh med det spotska yttrandet»jag tål honom intet, och har ej [h]eller någonsin tålt

205 opinioner politik honom«. Hustru Meisners på Södermalm välsignelser över kungen och änkedrottningen bemöttes på liknande sätt av mjölnargesällen Johan Bromberg, som menade att»hennes Kongl. Maij:t Enke Drottningen woro wärd att «. Det grova omdöme som rätten valde att utelämna ur protokollet följdes av Brombergs utläggning om hur statskassan tömdes genom hennes byggenskap på Drottningholm och Svartsjö. Arbetslönerna, förklarade han, gick till utländska hantverkare och fördes således ut ur riket, och de utländska komedianter änkedrottningen inkallat var skojare allesammans. 29 Lovisa Ulrikas föregivna misshushållning med rikets medel kommenterades även av kaptenen Gustaf Bagge på en krog i Skara. Han kunde rentav precisera att hon förslösat hela sjuttio tunnor guld på operor och komedier. Rådstugurätten menade att berättelsen om sådan ekonomisk lättsinnighet avsåg att förringa den nåd och huldhet som drottningen hyste emot riket och dess invånare. Bagge förnekade inte uttalandet som sådant, men menade att det tvärtom fällts i ett samtal om det fördelaktiga tillstånd som riket uppnått såväl inrikes som utrikes tack vare det lyckliga regeringssättet. Hovets lyster och ärofulla levnadsvanor bidrog till rikets höga anseende i utlandet, försvarade han sig. Hovrätten kunde inte slå fast att Bagge verkligen hade haft onda avsikter, men ansåg att det var brottsligt i sig att under pågående riksdag och på offentlig lokal tala om drottningen på sådant sätt att det också oavsiktligt kunde väcka elaka tankar. 30 Både mjölnargesällen Bromberg och kapten Bagge hade av allt att döma övervägda uppfattningar om tillståndet kring hovet. Bagges urskuldande låter väl inte helt övertygande och från andra mål förstår man att rykten om hovets utsvävningar var ett uppskattat inslag i tidens krogskvaller. Att svära ära och redlighet av makten och överheten ingick utan tvekan också i en allmän folklig protestkultur, vilket vi kommer att se fler exempel på i det följande. 205 Konungens auktoritet Eftersom konungen även under frihetstiden garanterade den offentliga maktens oväld var både ifrågasättande av offentliga förordningar och vanvördigt uppträdande mot statstjänstemän att betrakta som majestätsbrott. Alla förordningar utfärdades i konungens namn och formellt utnämnde han alla tjänstemän. Inför allmänheten var konungen alltså inblandad också i de minsta beslut. Många fall av majestätsbrott berörde därför inte konungens ämbete eller person utan den offentliga maktutövningen som sådan. 31

206 206 Skälet till myndigheternas vaksamhet och domstolarnas hårda utslag i dessa ärenden var den ovillkorliga lydnadspliktens betydelse i tidens hierarkiska samhällstänkande. Rustmästaren Torsten Ryberg hade vägrat dricka konungens skål då han inte tyckte sig ha blivit belönad efter förtjänst för sin kronosyssla. Assessor Bastian Bering i Göta hovrätt jämförde då undersåtens förhållande till konungen med tjänarens förhållande till husbonden. Såväl Guds lag som världslig lag slog fast att tjänaren alltid är sin lön värd, förklarade han. Bland privatpersoner ansågs det vanhedrande om en tjänare sade sig vara underbetald av sin husbonde. Än mer otillbörligt var därför om någon menade sig vara illa betald av höga överheten. 32 Det fanns två moment i detta betonande av underkastelsen. Å ena sidan måste herrarnas maktutövning döljas så långt möjligt, och detta skäl var specifikt för statsskicket med en inskränkt konungamakt. Å andra sidan vilade all myndighetsutövning på över- och underordning, och detta såg likadant ut oavsett om konungamakten var stark eller svag. I själva verket var behovet av att upprätthålla vördnaden för majestätet större under frihetstiden än under exempelvis Gustav III:s starka konungavälde. Denna skenbara paradox berodde på skillnaden mellan konungamaktens funktion och den förmedlade bilden. Den offentliga makten under frihetstiden vilade i sista hand på ett fundament som var en fiktion. Rådet hade en maktställning utan självständig rationalitet och motiveringskraft. Dess institutionella myndighet byggde på legitimiteten hos ett annat statsorgan, eller annorlunda uttryckt: rådet hade makten men konungen hade auktoriteten. Gustav III:s autokratiska monarki samlade däremot alla statens resurser i kungens hand och han kunde understryka sin maktposition med verkliga tvångsmedel. Just därför kunde han också släppa på det rigorösa och principiella framhållandet av konungamaktens symboliska styrka. Ett hårt och strikt upprätthållande av lagen var därför inte nödvändigt för Gustav III; tvärtom förlät han gärna sina fiender. Eftersom hotet om sträng exekution var detsamma som tidigare, blev nåd, bevågenhet och mildhet en mer effektiv metod att upprätthålla konungens auktoritet. Gustav III:s ovilja mot dödsstraffet var säkert äkta och under hans regering tillämpades det i endast tre fall mot statsförbrytare, samtliga under ryska kriget. 33 Den kungliga auktoriteten ifrågasattes vid frihetstidens inledning på flera sätt i ett intressant fall från Färs härad i Malmöhus län. Samma dag som den nya kvartersordningen blivit uppläst i kyrkan hade Helge Höjman, en tidigare dömd och straffad tjuv, släppt ut sin häst på bete. De bönder som ägde ängen protesterade med hänvisning till den nyss kungjorda förordningen:

207 opinioner politik»hörde du icke Kongl. Maij:ts ordning läsas i dag, at dhe intet skulle så understå sig släppa sina hästar i Bondens bästa grääs«? Detta var på sommaren 1719, under Ulrika Eleonoras korta regeringstid. Höjman svarade därför enligt vittnesmålen:»konungens ordres, wij hafwa ingen Konung«. Bönderna invände att de i gengäld hade en drottning, till vilket Höjman replikerade att han»skitter i dett«. 34 Episoden kan helt visst tolkas som att Höjman enbart agerade med allmän uppstudsighet. Yttrandet»wij hafwa ingen Konung«kan ha varit en spetsfundighet påkommen i stunden för att reta antagonisterna och behöver inte ha varit ett genuint underkännande av drottningens auktoritet. Bakomliggande avsikter var emellertid ointressanta ur de rättsvårdande myndigheternas synvinkel, och för dem var det allvarligt att det kungliga majestätet alls kunde ifrågasättas på grund av personliga egenskaper, i detta fall bärarens kön. Den kungliga myndigheten var till skillnad från kungens person dessutom beständig. Även under frihetstiden kunde man exempelvis åtalas för att ha ifrågasatt Karl XI:s förordningar eller för att ha talat förklenande om Karl XII. 35 Det var också förgripelsens art snarare än dess innehåll som utgjorde brottet. Detta framgår bland annat i fallet med protonotarien Johan Jacob Pfeif som hade opponerat sig i ett tjänstetillsättningsärende. Här bestod förbrytelsen i att över huvud taget ha ifrågasatt ett fastställt beslut,»hwilcket ju intet annat är, än uppenbarl:n förklara sitt missnöje öfver det, som Eders Kongl. Maij:tt, icke allenast af konungzlig mackt och myndighet, uthan ock efter Kongl. Collegii infordrade uthlåtelse, till Eder Kongl. Maij:ttz, och dess Rikes bästa tienst och nytta, giordt och förordnat hafwer«. 36 Även i ett ringa utnämningsärende stod konungen som beslutsfattare med all sin makt och myndighet. Ifrågasättande av tjänstetillsättningar var en rätt vanlig grund för anmälan och brottet hade egentligen två dimensioner. Dels ifrågasatte det myndigheten hos den som hade att verkställa överhetens order, dels ifrågasatte det omdömet hos den som ansvarade för utnämningarna, alltså konungen. I båda fallen gick det Kungl. Maj:ts ära för när. Denna tudelning framskymtade då kaplanen Henrik Voigt från Nyslotts län hade skymfat den lokala kyrkoherden med anmärkningen att han satt som en skälm med sin fullmakt. Orden hade yttrats på finska och kunde även tolkas som att han satt med en fullmakt utfärdad av en skälm. Någon klarhet i vad som avsetts gick inte att få, men bägge omdömena ansågs förgripliga av rätten. 37 I somliga fall utreddes huruvida förgripligheten syftat på höga överheten eller endast på överhetens beslut och tjänare, då brottet kunde ses som mindre grovt. 38 Många gånger förutsatte undersåtarna kungens delaktighet i frågor där 207

208 208 han inte rimligen kunde ha haft något inflytande. Sigrid Lisa Holst i Linköping såg hans ingripande även i enskilda rättsfall. Då hon hört sin dom i något mindre brottmål gjorde hon kungen direkt ansvarig för det orättvisa utslaget. Inför sittande rätt utfor hon i en svavelosande tirad: Gud förbanne en sådan Kong och sådan dom; fan fare i hufwudet på en sådan Kong, han är wärre blodsugare han, än den gamle war. Gud förbanne honom, drottningen och Printzarne. 39 I detta fall var den oanständiga förgripelsen huvudsaken. Att kungen personligen tillskrevs beslut som han i realiteten saknade inflytande över var inte från några synpunkter ett problem. Därmed upprätthölls endast konungamaktens auktoritet. Värre var det när kungens regeringsduglighet ifrågasattes på konstitutionell grund då ruckades statssystemets grundvalar. Studenten Thomas Collander menade att den maktlöse Fredriks förordningar knappast ägde rättsverkan.»jag estimerar intet Konung Friedrichs Förordningar, Wij hafwa wåra gambla Kongars [ ] Förordningar, som wij bör lefwa efter.«då omgivningen åthutade honom för detta prat hade han tillagt att»konung Friedrich är intet souverain, i dag lefwer han i morgon är han död, det Gud nådeligen fördröije«. 40 Collander respekterade kungens person men ansåg att en icke-suverän regent saknade den auktoritet som krävdes och därför var överflödig. Något mer tvetydig var båtsmannen Mårten Lax dryga trettiotalet år senare. Vid en uppbördsstämma i Sollefteå kom han i ordväxling med länsmannen och skrek»jag skiter i dig och Konungen den med. Jag har tiendt andra Konungar jag, jag aktar eller estimerar honom intet emot the Konungar jag har tient [ ] jag aktar intet Konungen mer än mina gamla skor«. Lax var en sextioåttaårig gammal krigare som stridit i Finland på både och 1740-talet. Karl XII:s krigarbragder hade för många ett sagolikt skimmer över sig och man kan enkelt tänka sig att den döde kungen bland krigiskt orienterade undersåtar besatt större pondus än Adolf Fredrik. Även om detta torde ha spelat in för yttrandet är det tveksamt om man skall ta Lax på orden och episoden skall inte övertolkas. Snarare handlade det i detta fall om Lax själv, och inte om kungen. Att hänvisa bakåt i regentlängden var ett sätt för honom att säga gammal är äldst och jag har varit med förr. Även tydd så visar episoden att forna och närvarande kungar var levande referenspunkter i undersåtarnas föreställningsvärld. 41 Den trettioettårige bonden Anders Nilsson från Färnebo socken i Värm-

209 opinioner politik land aktade varken kungens person eller hans auktoritet. Anders Nilsson, som åtalades 1744, en kort tid efter dalupproret, hade en genomtänkt helhetssyn på sakernas tillstånd och den innefattade lagen, konungamakten och utrikeshandeln. Den gamla lagen som han kallade för Karl XI:s men som syftade såväl på enväldet som på den åtta år tidigare avskaffade Landslagen hade överensstämt med den danska lagen och föreskrev envälde och tronföljarval av rikets församlade allmoge vid Mora sten. Sedan Karl XI:s lag avskaffats hade dyrtiden i landet ökat, dels genom»the galna Fabriquer«, som ödelade utrikeshandeln, dels genom förbud mot spannmålsimport, som tillät adel, präster och brukspatroner att höja priserna och därmed skuldsätta bönderna. Särskilt den viktiga handeln med Danmark var numera otillåten, påpekade han. Därför»wille han hafwa en annan Konung och gamla privilegier och förra Förordningar igen«. Alla sammantagna svårigheter hade en gemensam lösning: valet av den danske kronprinsen till svensk tronföljare. Därigenom skulle Danmarkshandeln ånyo öppnas och enväldet återinföras, allmogen till lättnad. Eftersom Danmarks kronprins i hans mening var rikets rätta överhet vägrade Anders Nilsson att undergå rättslig prövning så länge Fredrik regerade. Valet av Adolf Fredrik till kronprins underkände han eftersom det skett förmedlat genom råd och ständer och»eij af samtel. Allmogen«direkt, såsom den gamla lagen föreskrev. Det olagliga valet hade varit orsaken till dalallmogens resning året förut, framhöll han. Anders Nilsson hävdade att hans tankar hade allmänt stöd i hemsocknen. Femton av hans kamrater inkallades därför till förhör, men fastän några av dem marscherat med dalbönderna bedyrade de mangrant att de ingalunda delade Anders Nilssons åsikter. Tvärtom»wore the alla nögde med wår Nådiga Öfwerhet, Hans Kongl. Höghet, wår utkorade Arffurste, wår antagne Lag och regering, hwilket en del med tårar och böner för Öfwerhetens wälgång bekräftadt«. 42 Anders Nilssons världsbild är mycket spännande eftersom den byggde på en lång rad missförstånd om verkliga förhållanden men trots detta var konsekvent och genomtänkt. Rätten prövade att resonera med honom och försökte intala honom det orimliga i hans reflektioner, men Anders Nilsson hade övervägda svar på det mesta. Hans snusförnuftiga uppfattningar var grundade i lika delar hörsägen, egna erfarenheter, förmedlad kunskap om lag och rätt, samt till synes nedärvd tradition och ingrodda ståndsmotsättningar. Han målade en idealiserande bild av Karl XI:s lag som erinrade om ett lyckligt förflutet då samhället varit i harmoni och kungen stått på småfol- 209

210 210 kets sida mot herrar och prästerskap. Nyckeln till detta lyckliga tillstånd var en stark konungamakt. Det är lätt att tänka sig att Anders Nilssons samhällsuppfattning sammanfogats på ett sätt som var ganska vanligt inom allmogen, även om slutsatserna inte alltid behövde vara desamma. Man blandade prästens kungörelser med omkringlöpande rykten, egna politiska erfarenheter i sockensjälvstyret och häradsrepresentanternas berättelser från riksdagsarbetet. Oavsett den underliggande informationens bärighet var den färdiga världsbilden lika fast grundmurad som någonsin den universitetslärdes. Hur politiken faktiskt såg ut var inte lika viktigt som hur den tolkades. Anders Nilssons tankar innehöll så många dimensioner av olydnad att hans propagerande för den danske kronprinsen inte var det mest uppseendeväckande. Då fanns det andra exempel på mycket konkreta ifrågasättanden av kungens auktoritet. Borgaren i Ystad Albrecht von Duhn valde att helt förbigå sin egen överhet och vände sig i stället till en främmande krona. Han ansåg sig orättvist behandlad i en tvist med kommerskollegium och hade därför riktat en böneskrift till den danske kungen. Han utbad sig om dennes hjälp att driva sin sak mot svenska myndigheter. I en riktig bedömning av rådande maktförhållanden bad han Christian VI att skicka en rekommendationsskrivelse till rikets ständer inte till kungen. Han ville alltså ha ett främmande statsöverhuvuds bistånd att påverka rikets folkrepresentation. Det verkligt allvarliga var emellertid den symboliska aspekten: att han brustit i undersåtlig vördnad och»gått Eder Kongl. Maij:t, såsom sin Lag Krönte och hulda Konung, förbi«. 43 Flera sådana exempel finns från Finland, vilket var extra känsligt då denna riksdel vid 1700-talets båda ockupationer fick erfara en annan överhet. Under den första ryska ockupationen hade fältväbeln Knut Koivistolainen i en egendomskonflikt med bonden Pehr Ruokolainen»utbrustit i dessa högstförgripelige ord; Fanen skiöter om Konungen i Swerige, iag har dock af honom nu för tiden ingen hielp eller bistånd«. Enligt andra vittnen hade han tillagt»den tienar iag under hwilken iag är«och därmed avsett att svensk eller rysk överhet kvittade honom lika. 44 På sommaren 1724, några år efter hävd ockupation, marscherade Österbottens regemente genom Jurva by på väg mot det nyanlagda Fredrikshamn. För soldaternas skaffning önskade länsmannen mot vederbörlig betalning rekvirera en oxe av bonden Mats Korpi. Denne vägrade emellertid och fick kraftig uppbackning av sin hustru Margareta Johansdotter, som vredgat yttrade att»swerige må föda sitt folck sielf, när det intet gifwer penningar, an-

211 opinioner politik norledes födde Ryssen sitt folck«. Utlåtelsen hade hon kryddat med att kalla Sverige för»satans lem«. 45 Likadant var det när prästen Thomas Betulinus på vårvintern 1725 försökte tala förstånd med bonden Erik Matsson Muolila. Erik Matsson var en gammal man som inte på länge synts till i kyrkan och när Betulinus gjort hembesök för att fråga hur han mådde hade Muolila jämrat sig och hänvisat till de allmänt dåliga tiderna. Betulinus uppmanade honom att i stället tacka Gud för befrielsen från fienderna, för den hugneliga freden och för det han»gifwit oss åter en Gudfruchtig och Christelig öfwerhet«. På detta replikerade Muolila: 211 Den må tacka som hafwer nytta deraf, bättre wore wara under Ryssen; Under Ryska wäldet blef man intet med så swåra uthlagor plågad, som nu skier, då fick man gie hwad man wille och slap dermed, men annor går det nu til, nu blifwa Menniskorna aldeles utblåttade. 46 Ingen av dessa utlåtelser nämnde egentligen kungens person, men det var han som förkroppsligade den lagliga statsmakten och i samtliga fall bedömdes det därför som majestätsbrott. I åtalet mot Mats Korpi och Margareta Johansdotter hette det att de förtalat»höga Öfwerheten och Sweriges Regering«. 47 Ofta var det säkert så att det som egentligen var allmänna klagomål kläddes i nationella termer och att det ryska väldet idealiserades på grund av ett mer eller mindre artikulerat missnöje med den egna regeringen. Fortfarande på 1750-talet och utan direkt samband med ockupationerna menade torparen Michel Jacobsson i Löfsala socken i Finland, att»de falska swenska Herrarne«bar ansvar för dyrtiden. Han hoppades därför att ryktet om ett ryskt anfall var sant:»gud gife Ryssen skulle komma så finge man mat«. 48 I ett rättsfall från Ryssland år 1750 angreps i gengäld både rysk och svensk överhet. Den finske bonden Henrik Matikainen hade under besök i det ryska Kexholm yttrat att han sket på såväl den ryska härskarinnan som den svenske kungen. Den svenske länsman som informerades om ärendet ville intressant nog inte göra sak mot Matikainen utan överlämnade honom till de ryska myndigheterna. 49

212 212 Åsikter om regeringssättet Källmaterialet lämnar ingen grund för att göra statistiska beräkningar av opinionerna. Även om det finns en hel del uttalanden till stöd för regeringssättet så förvånar det inte att det var långt fler som talade för en stärkt konungamakt. Detta beror på en snedfördelning i källmaterialet men motsvarar också vad vi tror oss veta från andra undersökningar. Statsvetaren Erik Fahlbeck har i en äldre studie identifierat tre huvudströmningar i frihetstidens politiska tankeliv: 1) den republikanskt parlamentariska riktningen, 2) olika former av maktfördelningsteorier och 3) stärkande av konungamakten. Inom dessa åskådningar kunde uppfattningarna gå isär rörande detaljerna. 50 I det följande har åsiktsriktningarna skilts åt genom en empiriskt grundad indelning. Fahlbecks första linje motsvaras av a och den tredje av d e. Däremellan, b c, återfinns olika varianter av den andra linjen. Även om åsikternas styrka inte kan bedömas lämpar sig materialet för att åtminstone ringa in ett åsiktsspann. Yttranden om regeringssättet kan delas in enligt följande: a) stöd för konstitutionen b) kritik mot riksdagsväldet c) kritik mot rådsmakten (herreväldet) d) propagerande för stärkt konungamakt e) propagerande för envälde. Brännpunkten ligger inte uteslutande på konungamakten i följande utredning. Eftersom regeringsskicket måste betraktas som en sluten helhet må det vara tillåtet att tillfälligtvis även analysera andra delar av den samlade statsmakten. Naturligtvis kan även synpunkter på kungen som person inrymmas under politiska åsikter, men de kommer att behandlas separat i nästa kapitel. Kritiken mot råd och riksdag kunde riktas mot dåliga beslut av enskild eller allmän karaktär utan att därför ifrågasätta regeringssättet som sådant. Den sortens åsikter som ändå är mindre vanliga i materialet har inte tagits med i denna analys. Jag har i stället koncentrerat mig på sådan kritik som mer eller mindre uttalat rörde uppfattade konstitutionella systemfel. De fem separerade punkterna ovan är också en idealtypisk renodling av åsikter som i verkligheten var mer sammansatta. Kritiken mot rådsmakt och riksdagsvälde kombinerades vanligen med stöd för en utökad konungamakt, för att bara nämna ett exempel.

213 opinioner politik Stöd för konstitutionen 213 Öppet och systematiskt stöd för konstitutionen är svårast att finna i materialet, åtminstone om man studerar svarandeparten. Även om systembevararna emellanåt kommer till synes dominerar de av naturliga skäl inte i dessa källor. Detta är en fråga om representativitet som inte bör tillmätas alltför stor betydelse. Systemets tillskyndare finner vi kanske hellre på de områden som studerats i tidigare kapitel och vi kan redan därför förutsätta deras existens. Allmänna och uppskattande anmärkningar i förbigående kan dock noteras och flera sådana har redan anförts. Ofta framkommer de som invändningar mot förgripliga uttalanden. Då sockensmeden Johan Petter Råbock från Föglö på Åland berömde Sveriges forna envåldskungar som så ofta klätt blodig skjorta för fäderneslandet var prästen Andreas Backman tvungen att invända: de hafwa intet giordt Swerige godt, wi äro nu lyckligare än om en Souverain Konung wore rådande, ty om en Souverain Konung achtar på en lismares tal, kan åfta den oskyldiga få räcka halsen til [ ] 51 Det är inte i sig överraskande att domstolarnas ledamöter ofta uttalade sig positivt om styret och om konungamakten. Assessorn Johan Fredrik de Bruce vid Göta hovrätt talade om»wårt hälsosamma Regerings sätt, och den frihet, hwarutinnan wij dymedelst och, med hugnad, besinna«. Assessor Bering i Göta hovrätt menade 1730 att»lusten har alt för mycket på en tijd tagit öfwerhanden, att med högstförgripelige ord emot Hans Kongl. Maij:tts egen Höga Persohn och högstnådiga Öfwerheten sig uthlåta«. 52 Inte långt därefter gjorde presidenten vid samma hovrätt Germund Cederhielm en liknande iakttagelse, vilket inspirerade honom till en principiell utläggning: Det är Guds Klara bud och befallning att alla i gemen, samt hwar och en i synnerhet skal hedra sin öfwerhet, det föreskrifwer ock den Naturliga Lagen, så wäl som och alla andra Folks stadgar ock Förordningar, och bör det så mycket mera hos oss i akt tagas, som wi hafwa så wäl alla tillsammans som hwar för sig högsta ordsak at älska, wörda och tiena wår nådigste Konung, som wid alla tilfällen låter klarl:n lysa sin Kiärlek och ömsinnighet för sine trogne undersåtare [ ] 53

214 214 Redan vid 1730-talets inledning hade alltså den naturrättsliga doktrinen fått fullt genomslag även på tillämpad nivå, bland annat i rikets domstolar. Att underkasta sig överheten var därmed inte längre bara en religiös plikt utan kunde motiveras med både den naturliga lagens bud som var gemensam för alla folk och alla världsliga lagar. 54 Därmed hade man lämnat den karolinska tidens teologiskt grundade lydnadsplikt och öppnat för en lika statisk samhällsförklaring på fördragsrättslig grund. Att med ord och gärning vörda överheten och att befordra rikets rätt och säkerhet, hette det i en liknande principförklaring från häradsrätten i Hällestad, var medfödda skyldigheter hos alla människor. Rätten häpnade därför då den tvingades konstatera att det»uti et Rike under en mild och nådig Öfwerhet skulle finnas sådane missfoster«som talade förklenande om sin lagkrönte konung och upphetsade menigheten till olydnad. 55 Såsom frihetstidens statsrätt utvecklades stod det ingångna samhällsfördraget lika fast och höjt över kritik som någonsin det religiöst motiverade. År 1745 uppsnappade postinspektorn i Vasa stad ett anonymt brev ställt till kungen och rådet och undertecknat av pseudonymen»ärlig Finne«. Detta var ett typiskt fall där de ständigt vaksamma myndigheterna vidtog alla försiktighetsmått så fort det gällde tal om regeringsformen och konungamakten. Brevskrivaren var nämligen inte alls kritisk mot styrelseskicket. Tvärtom menade han att de som tillskrev regeringssättet skulden för de olyckor riket råkat uti alltsedan Karl XII:s död hade»otillräckeligit begrep om Rikets härliga Grund- samt Styrslolagar«. De rätta orsakerna till rikets ofärd var i själva verket»en förfallen Christendom«och»wår Frihets misbrukande til sielfswåld«, vilka, om de tilläts utbreda sig, kunde omkullkasta»alla the förtreffeliga anstallter som til hämmande af ett oinskränckt Enwålds Regementes återinförande i Riket giorda äro«. I brist på handfasta bevis vågade brevskrivaren inte namnge några sådana schismatiker en obestyrkt anmälan kunde nämligen slå tillbaka på angivaren men uppmanade med undersåtlig vördnad kungen och rådet att vara på sin vakt. Landshövdingen Gustaf Creutz, som inrapporterade skrivelsen till Kungl. Maj:t, betygade att han aldrig stött på liknande tankar bland undersåtarna i länet. Dessutom kan man vara säker på att brevskrivarens uppsåt väckte större oro än de trosförnekare och frihetens missbrukare som han varnade för. Ärlig Finnes syn överensstämde till anda och bokstav med de föreställningar som offentligt propagerades genom kyrkan och kungörelserna, men när de uttalades av en anonym undersåte väckte de genast myndigheternas misstänksamhet. 56 Det fanns flera som övertolkade den frihet grundlagarna skänkte. Skräd-

215 opinioner politik daren i Stockholm Johan Forsman förtörnades över att borgarvakten beordrats att bevaka staden medan livgardet var kommenderat till Pommern. Varken konung eller råd kunde befalla sådant, menade han, och»den wore en Canaille, som gingo längre än han borde och sielf wille, då de woro fritt folk«. Ombudsmannen Johan Ljunggren, som åhört utlåtelsen, invände då att konung och råd hade självklar myndighet att befalla och att Forsman tvärtom skulle tacka Gud för att han levde under en välsignad regering. Visst var de fritt folk, instämde Ljunggren, men också lagbundna undersåtar med både rättigheter och skyldigheter. Inför rätten ursäktade sig Forsman med att hans uttalande skett i hastigt mod och inte i verklig avsikt att mana till olydnad mot Kungl. Maj:t. Tvärtom framhöll han att han vid senaste riksdag uppträtt som en redlig och trogen undersåte och att han aldrig ville bryta det som»undersåtare äro skyldige i ett så lyckeligit Regeringssätt«. 57 Något av särfall utgör de oppositionella som ansåg sig vara de rätta uttolkarna av regeringssättet, de som anklagade herrarna för missbruk av regeringsformen. Kapten Börje Philip Schecta, som dömts till livstids fängelse för att ha försökt värva bönder till stöd för hovet, inriktade sig på skillnaden mellan statsskickets verkliga tillämpning och den bild som förmedlades av det. Brottet, sade han i ett överklagande, bestod i att han talat emot»regeringen«, men han begärde då att få förklarat vad detta ord betydde. Försåvitt han visste stipulerade den av folket fastställda och allmänt antagna regeringsformens paragrafer 13 15,»at Swea Lagkrönte Konung är allena efter lagen Regerande Konung, och ingen annan«. Riksdagsordningen, hade han noterat, lämnade dessutom öppning för ständerna att gemensamt ändra regeringsformen till samhällets nytta och säkerhet. Den adlige Schecta, som genom sitt stånd»af Gud och naturen är frij skänkt den Rättighet at wara RijksdagsMan«, såg det därför inte som ett brott utan tvärtom som en plikt att ha propagerat grundlagens bokstav vid ständernas sammankomst. Då hans undran om regeringens innebörd lämnades utan svar skickade han ett nytt brev med innehåll att han därefter blott fruktade Gud och ärade kungen, men»ärkiänner ingen annan för Rijkets öferhet«. 58 Schecta menade sig ha haft regeringsformens sanna innebörd som enda rättesnöre. Kritik mot statsskicket innebar ofta en polariserad syn på kung och råd där man tog den ena sidans parti. Även om klandret av rådet och herrarna var utbrett var det inte helt förhärskande. Många ansåg det nödvändigt med en motkraft som balanserade konungamakten. Det fanns också de som värnade det politiska systemet av idealistisk övertygelse och menade att balansen mellan kung och råd skapade god harmoni mellan parter som hade 215

216 216 rikets välgång för ögonen. Systembevararna var naturligtvis inte de som i första hand ställdes inför rättslig prövning, men ytterligare något exempel kan ges. Ett omfattande fall rörde rannsakningen av gästgivaren i Vadstena Petter Lundberg, som till synes på eget initiativ formulerade ett förslag till politiska reformer i tretton punkter. 59 Förslaget var daterat den 10 juli 1733 och ställt till kungen personligen. De konkreta missförhållanden som väckt Lundbergs missnöje förklarades i en utförlig ingress. Girighet och egennytta hade förvisso alltid varit utbredda inom alla stånd i fäderneslandet, menade han, men nu,»sedan dhen Kongl: myndigheten blefwett ändratt«, hade de helt tagit överhanden och hotade lägga stad och landsbygd i ruiner. Berättelser från utlandet skvallrade om att helveteselden brutit lös på flera orter och det var möjligt att Gud i sin vrede ville tidigarelägga den hämnd som omtalas i Uppenbarelseboken 6:10. Konkret tog sig den ogudaktiga egennyttan uttryck i att frälsehemman befriats från de avgifter som tidigare givits kronan till hjälp, att adeln lagt beslag på alla ämbeten, att avgifterna för olika tjänster förhöjts godtyckligt genom sportelsystemet och att Sveriges lag,»som är ett fondamäntt ock Rättesnöre till altt dhett som i alla stånd företagas ock giöras bör«, blivit så utökad med förordningar och påbud att den inte längre kunde tydas av den enfaldiga hopen. I en nykter analys av det nya statsskicket konstaterade Lundberg, att dhen Kongl. myndigheten är ändradt här utj uår Suea Rike på dhet sättett att Hans Kongl. Maijtt icke mera skal kunna uträtta än allenast huad dhett Hög och Kongl. Embetett i synnerhett uijdkommer; män icke som till förene skall kunna uara dhe nedrige stånddens förmyndare mäd mera[.] Lundberg tycks alltså ha omfamnat inskränkningarna i konungamakten, bland annat med argumentet att de lägre samhällsklassernas politiska medvetande på så sätt befrämjades. Samtidigt gav han uttryck åt den korporativa tanken att varje stånd hade sina särskilda intressen att bevaka. Därför ansåg Lundberg också att alla andliga och världsliga tjänster måste begränsas inom det som ämbetet, Guds lag och den världsliga lagen fordrade. Det intressanta med Lundbergs förslag är att han genomgående uppvisade kännedom och kunskap om regeringsformens verkliga innebörd. Han har velat utge förslaget i god tid före nästa riksdag, så att»hans Kongl: maijtt ock Riksens högll: Råd ock ständer«alla skulle hinna överväga propåerna. Fastän han

217 opinioner politik genomgående uttryckte en medvetenhet om konungamaktens inskränkningar var förslaget utan tvivel ändå ställt till kungen personligen, inte till konungen i rådet. Detta bekräftas inte minst av det bevarade kuvertet till originalförsändelsen:»swäriges Rikes stormäktige aldra nådigaste Konung Frjdrik dhen första upwaktas mäd dhetta i Stockholm aldra underdånigast«. Lundbergs precisering av konungamaktens mandat överensstämde också väl med antagen doktrin: 217 Hans Kongl: maijtt som af Gud ock suäriges Rikkes Jnbygare är smord och lagell: tillförordnadtt Konung på dhen suänska Thronen[.] Lundberg var uppenbarligen väl medveten om och positiv till att enväldet var förbi. Däremot förblir det oklart om han såg Fredrik som en konstitutionellt begränsad eller som en fullständigt inskränkt monark. Att förslaget ställdes till Fredrik personligen antyder att Lundberg faktiskt tillskrev denne ett större inflytande än han i verkligheten hade. Denna tolkning styrks också av fortsättningen på berättelsen. Att Lundberg sände denna skrift till kungen var nämligen bara början på historien. Två dagar därpå, den 12 juli 1733, översände Lundberg samma propå i avskrift till landshövdingen i Östergötland, Erik Ehrenkrona. I det sammanhanget förklarade han också sin egentliga avsikt med förslaget. Någon tid dessförinnan hade Lundberg, enligt egen utsago, kommit i samtal med sju dalkarlar på resa från Småland. Då han frågat vad de ansåg om sitt land hade de ondgjort sig över hårda pålagor och förklarat sig sinnade att»man ok huse gå up till stokholm ock jälpa dhen Kongl: myndigheten up igen som han till förne warjt«. Dalkarlarna påstod sig ha hjälp att vänta av missnöjda meniga gardessoldater som lagt upp förråd av gevär åt dem. Inför denna berättelse hade Lundberg föreställt dem den skada för land och rike som»siälfrådande«kungar för icke länge sedan varit upphov till genom det långa kriget. (Lundberg använde pluralform om kungarna, men singular om kriget. Tydligen var alla krönta huvuden stöpta i samma form och till Karl XII:s långvariga krig var de lika medskyldiga.) I stället hade han därför lovat dem att uppsätta ett eget, som han menade, mycket mer konstruktivt förslag till övervägande inför nästa riksdag. Därpå reste han hem för att sätta upp sina tretton punkter. En tid därpå hade han råkat två andra obekanta dalkarlar, som med tacksamhet lovade vidarebefordra hans skrift till Dalarna. Han uppgav sig även ha givit en avskrift till en okänd man från Växjö.

218 218 Lundbergs skrivelse, som han nu delgav landshövdingen i kopia, hade alltså till egentligt ändamål att avvärja ett uppror som syftade till att stärka konungamakten. Som av en händelse avsåg också hans eget förslag att avhjälpa just sådana missförhållanden som gardisterna hade ondgjort sig över. I ett postskriptum till landshövdingen förklarade Lundberg att han inte berättat de rätta orsakerna i sitt brev till kungen, men hoppades att landshövdingen nu ville varsko kollegierna i Stockholm så att de kunde förekomma upprorsförsöket genom kärlek, trohet och enighetens upprättande. Landshövdingen Ehrenkrona blev bestört då han fick detta brev och lät genast hämta in Lundberg för förhör. Saken rapporterades till Stockholm och en stor apparat drogs i gång för att komma till klarhet i ärendet. Efter omfattande efterspaningar i såväl Småland som Östergötland och Dalarna lyckades man slutligen finna två män från Gagnef som tagit emot Lundbergs skrift. Eftersom de inte var läskunniga hade de vid hemkomsten överlämnat den till en lokal nämndeman. Men då inte heller denne kunde få ut något av innehållet hade han planerat att överlämna skriften till förre herredagsmannen Olof Danielsson i Djura och Leksands socken. Emellertid hade den blivit liggande i fäboden, varifrån den efter nära tre månader beslagtogs av landshövdingen i Kopparbergs län Nils Reuterholm. Enligt Reuterholms bedömning var de inblandade bönderna varken listiga eller förslagna och skriften hade troligen inte gjort någon skada. Lundbergs berättelse om dalkarlarnas upprorsplaner kunde inte styrkas. I stället framkom det att Lundberg redan långt före det föregivna tillfället försökt ge spridning åt sina reformförslag enligt ett vittnesmål skall han ha arbetet på dem i tre års tid. Gästgivaren Lundbergs politiska yrkande var långt och utvecklat och det redovisade en god kännedom om det politiska systemet. Det innehöll till och med en liten utredning om konungamaktens berättigande. Trots uppenbart goda insikter i statsskicket tillskrev han kungen ett faktiskt politiskt inflytande. Detta var just det resultat herrarna hoppades uppnå genom att förmedla intrycket av en maktägande konung: undersåtar som var nöjda med det balanserade statsskicket och samtidigt lättade över att slippa enväldet. Det är omöjligt att säga hur utbredda sådana uppfattningar var. Hälsan tiger still och konstitutionens sympatisörer väckte normalt ingen uppmärksamhet. Den godtrogne Lundberg var oförsiktig nog att kombinera sitt tycke för regeringsformen med utomparlamentariska förslag och allmän ryktesspridning. Först den 20 juni 1734, ett år efter upprinnelsen, fällde Justitierevisionen sitt avgörande i målet: Petter Lundberg dömdes till fjorton dagars fängelse

219 opinioner politik på vatten och bröd, medan grannen Nils Lundberg, som bistått vid författandet, fick åtta dagar. Det viktigaste tycks som vanligt ha varit att undvika uppmärksamhet kring ärendet. Detta fick paradoxala konsekvenser i justitiekanslern Johan Cederbielkes resonemang: Å ena sidan fäste han ingen tilltro till Lundbergs berättelse om dalkarlarnas upprorsplaner och hela ansvaret föll därför på denne ensam. Straffet blev däremot förhållandevis milt eftersom en hårdare dom hade inneburit att rätten måste ta upprorsplanerna på allvar, och då måste även de utpekade dalkarlarna efterspanas och bestraffas. Givet det dåliga signalementet skulle detta ha varit närapå lönlöst och efterspaningarnas enda resultat skulle bli att ytterligare uppmärksamhet gavs åt fallet. 219 Kritik mot riksdagsväldet Kritiken riktad mot riksdagsväldet skilde sig från annat politiskt missnöje eftersom ständerna representerade folket och inte var att räkna till överheten. Riksdagen var en gammal institution med nedärvd legitimitet och den hade fungerat som en arena för att förankra besluten folkligt även under enväldet. Enligt gammalt synsätt var ständerna korporativa sammanslutningar som balanserade varandras immuniteter och utgjorde förhandlingsparter gentemot överheten. Folket var hörande medan Kungl. Maj:t var styrande. Kritiken kunde därför röra fattade beslut, men lika ofta handlade den om att riksdagen som helhet eller enskilda stånd och ledamöter hävde sig ovanför medbröderna och antog status som överhet. I ett omtalat memorial till stöd för ökad balans mellan de tre statsmakterna konung, råd och riksdag vände sig Claes Wilhelm Grönhagen på riddarhuset mot denna förvända syn: Det är ock väl sant at menigheten ei kallas Riksens Ständers undersåtare, emedan Konungen äger hela maijestätet, hvilket Riksens Ständer aldeles afklädt sig. [---] Kan väl en undersåtes frihet bestå deruti at såsom principal kunna blanda sig i riksstyrelsen? Vi må vara och hete frie män, men få ändå ei glömma at vi tillika äro undersåtare. 60 Ständernas makt var enligt detta synsätt alltså en både symbolisk och realpolitisk abnormitet: undersåtar kunde definitionsmässigt inte ha inflytande över riksstyret, som var ett regale och som institutionaliserade särintressen kunde de fyra stånden inte styra riket med den oväld som fordrades.

220 220 Bonden Per Olsson opponerade mot ämbetsmannainslaget på riksdagen. Om häradsdomare, nämndemän och borgmästare följde egna intressen då de agerade lagstiftare, till vem skulle man då vända sig om man lidit orätt, frågade han. Torparen Per Jönsson, som själv saknade valrätt men tog parti för bondeståndet, gav uttryck för traditionella ståndsmotsättningar och menade att adeln och prästerskapet redan förtjänat sina platser i helvetet genom att underkuva bonden och borgaren. Mer svepande men lika grov var Bengt Benzin, som på torget i Karlstad önskat djävulens förbannelse över ständerna som han ansåg hade»grundlurat thetta gamla Swerige«. 61 Kronofogden Eric Berggren hade åsikter även om enskilda ledamöter. Han fruktade att om den inflytelserike och kungavänlige»johan Pehrson wräktes utur Ståndet, skulle bönderna blifwa torpare under adeln«, och han ansåg»skålmo Olof Ersson wara en skälm och en uprorsmakare och de andra bönderna dumma dieflar«. 62 Bonden Eric Holstensson menade»at alla Riksdagsmän borde sittia i Kurran och Arrest«och Anders Palm, perukmakargesäll från Stockholm, önskade att»fanen wäl ta dem, som nu hållit Riksdag«. Kalmar stads fullmäktige Lars Åbrandt återvände själv desillusionerad från riksdagen med uppfattningen att alla beslut fattades kortsiktigt och utan hänsyn till lagen. Partiandan styrde och som riksdagsledamot hade man endast en ledstjärna, berättade han:»wi tjena wåra wänner«. Bonden Jacob Esaiasson tyckte att hans egen representant var en gatstrykare och mutkolv som uträttat lika mycket som det femte hjulet på en vagn, medan soldaten Lund ansåg att riket omöjligt kunde styras så länge det regerade en kung i varje by. Skepparen Niklas Lind uttalade sig förklenande om Stockholms mäktige handelsborgmästare och borgarståndets talman Gustaf Kierman och sade att»herr Borgmästaren styrer rätt nu hela Riket«. Detta var ett uttalande som också gick den kungliga auktoriteten för när och myndigheterna såg det som ett klandrande av den allmänna författningen. 63 Den kritik som uttalades mot riksdagen och dess ledamöter var, som synes av detta axplock, mångskiftande. Ständerna var folkets representanter och kunde inte agera överhet, var grundtonen. Återkommande var också anklagelserna om egennytta och ståndsegoism.»riksdagsmennerne må wäl dricka win och åka i Caretter«, tyckte målaren Johan Pettersson i Jönköping,»men then fattige har icke så mycket, som han kan kiöpa sig en kaka bröd före«. Ständerna, menade kritikerna, bevakade ledamöternas individuella eller korporativa egenintressen i stället för att se till det allmänna bästa. Just det senare var enligt nedärvt politiskt tänkande något som enbart konungamakten kunde arbeta för. Johan Pettersson hade heller inte haft något att

221 opinioner politik anföra mot kungen, utan tvärtom betonat att»wi hafwa en nådig Konung, Gud beware mig, att tala något på Hans Kongl. Maij:t«. 64 Endast fursten stod utan och ovanför alla särintressen och detta var något som även grundlagsfäderna medgivit då de formulerat regeringsformen. Riksdagen regerade inte själv men bevakade sina immuniteter genom kontroll av den verkställande makten. Rådet hade inte mandat att styra men modererade den kungliga maktutövningen. Kungen sanktionerade i sin tur det kollektiva beslutsfattandets oväld genom sin signatur. I realiteten kom detta balansförhållande att sättas ur spel ganska snart efter att regeringsformen hade trätt i kraft, men modellen levde kvar i undersåtarnas tankevärld. Även om riksstyrets egentliga utformning tycks ha varit uppenbar för många, så höll både statsskickets försvarare och dess belackare på principerna om än av motsatta skäl. De förra såg maktbalansen som en viktig grundsats att slå vakt om, de senare såg den som en konstruktion att återupprätta. Principiellt intressant är bergsmannen Hans Hanssons ifrågasättande av 1748 års bevillningsförordning. Han visste inte vad värde och verkan den hade eftersom den utfärdats av ständerna och saknade kungens underskrift. Enligt Hans Hansson, som talade för hela allmogen i Främshyttan, satt kungen som ett nådehjon åt ständerna och han undrade vad meningen var med en konung om denne inte fick påbjuda bevillningar. Eftersom ständerna inte var en överhet hade de heller inte rätt att kommendera, framhöll han. Kronofogden inskärpte dock att ständerna hade utfärdat bevillningen av omsorg för fäderneslandet och att ett beslut fattat i deras namn ägde samma tyngd som om det haft kungens signatur. I hovrättens ögon bestod den grova förseelsen i att kungen benämnts nådehjon. I själva verket var ju detta inte sagt i förklenande syfte utan det var Hans Hanssons sakliga beskrivning av maktförhållandena i riket. Kritiken riktade han i stället mot riksdagen, som i hans tycke behärskades av oförfarna ynglingar. Att han verkligen benämnt kungen nådehjon kunde inte bevisas och han fälldes enbart för att ha ifrågasatt det berättigade med en konung som inte hade makt att styra över skatter. I sammanhanget kan påpekas att bevillningarna, såsom redan namnet antyder, alltid krävde riksdagens godkännande även under enväldet. Först 1712 upphävdes denna immunitet och under en kort period fram till Karl XII:s död var beskattningsrätten undantagsvis ett uteslutande kungligt prerogativ

222 222 Kritik mot rådsmakten Många av de refererade utlåtelserna om riksdagen yttrades av personer som själva saknade representation. Detta kan vara tillfälligheter, men allmänt sett torde det politiska missnöjet ha stått i omvänd proportion till möjligheterna att påverka. Just på grund av att riksdagen var folkets ombud undgick den emellertid många gånger kritik. Det var en församling som undersåtarna själva hade inflytande över. Vanligare var i stället att missnöjet riktades mot herrarna i rådet. Visserligen skulle de vara ständernas fullmäktige, men bland folket uppfattades förhållandet ofta vara det omvända. Främst berodde detta på att rådet betraktades som ett öppet kärl som korresponderade med riddarhuset. 66 Handelsmannen från Nyköping Carl Arvedson kritiserade både riksdag och råd. Vid ett besök i huvudstaden hade Arvedson nalkats några gardesvakter som stod posterade utanför Storkyrkan då riksdagspredikan lästes upp. Arvedson frågade vad det stora soldatuppbådet tjänade för syfte. På kung Gustav I:s tid hade det inte behövts någon stark vakt, framhöll han, och det borde vara överflödigt även nu, om kungen verkligen var säker bland sina undersåtar. Oklart exakt hur menade han att kungens otrygghet sammanhängde med rådsväldet:»om det ej wore för många Herrar, som regerade, gingo det bättre till«. När Arvedson senare ombads förklara detta yttrande sade han sig väl veta att suveränitetsläran stred mot den världsliga lagen, men han fann den däremot förenlig med Guds lag. Tidigare hade han själv varit motståndare till enväldet, men eftersom kungen nu hade tre prinsar ansåg han det både billigare och bättre»at en regerade än många«. Man kunde ju då spara in de dryga riksdagskostnaderna, förklarade han. 67 En vanlig anklagelse mot herrarna var att de inte kunde tillhandahålla det beskydd som var överhetens viktigaste åliggande. De båda misslyckade anfallskrig som inleddes under frihetstiden skylldes allmänt på adelsmännen i rådet. Några år efter hattarnas krig höll kyrkoherden Gottfried Hoffberg en böndagspredikan där han utpekade dem som varit skyldiga till krigsdebaclet. De gamla förtjänta rådsherrar som klätt blodig skjorta för Karl XII hade blivit licentierade, dundrade han, medan de som nu satt var okunniga ungtuppar som arbetade mer för krig än för fred så att»lilla Grefwen Baron«kunde göra militär karriär. I forna dagar kunde en svensk slå tio ryssar, förkunnade Hoffberg, men numera besegrade utlänningarna enkelt de svenska soldaterna. 68 För Hoffberg hängde den allmänna moralen nära samman med, om inte uttryckligen statsskicket som sådant, så åtminstone med

223 opinioner politik dem som dominerade detsamma. Rådet var en intressebevakande adelskorporation behärskad av egennyttan och utan en gnutta gudsfruktan. Dess exempel återverkade menligt på samhällsmoralen, på den militära disciplinen och på rikets välfärd. 69 Liknande klagomål återkom under det pommerska kriget. Den åländske sockensmeden Johan Petter Råbock menade, och överdrev då rådsherrarnas antal, att»det bättre wore at tiena en husbonde än 24«, och kriget i Tyskland, ansåg han, skulle aldrig ha fått så olycklig utgång med en Karl XII vid statsrodret. Regeln om monarkens ofelbarhet bekräftades dessutom av att det i Råbocks tycke varit kungens rådgivare greve Piper snarare än Karl XII själv som vållat nederlagen i stora nordiska kriget. 70 Kaffekokaren Christian Gnospelius i Stockholm gick så långt att han hoppades att det pommerska kriget skulle få en olycklig utgång för Sverige. Det skulle bli en allvarlig näpst för de rådsherrar som ensamma bar ansvar för den onödiga aggressionen. I ett mindre sällskap berättade han också att han hos en förnäm man fått se en lista på 125 personer som skulle hållas ansvariga för och avrättas eller på annat sätt straffas för sitt tillstyrkande av kriget. Bland dem fanns flera rådsherrar, riksdagsledamöter och medlemmar i 1756 års stora kommission över politiska brott. 71 Naturligtvis var det många som satte rådsväldet i kontrast mot den starka konungamakten. För trumslagaren vid Dalregementet Henrik Nyman hade en okänd karl berättat att preussiske kungen sänt trupper som skulle hjälpa Adolf Fredrik»at taga rätt på Herrarne, som warit Hans Kongl. Maij:t uti Regementet hinderlige«. Den svenska kommendering som kallats ut till försvar skulle endast bjuda symboliskt motstånd och riksrådet, vederbörligen uppskrämt, hade därför rest till kungen på landet för att erbjuda honom suveräniteten. Denne hade emellertid avböjt anbudet eftersom han hellre förlitade sig på det preussiska krigsfolkets bistånd. Enligt samme sagesman berodde dyrtiden i landet på herrarna och den kunde endast avhjälpas om kungen blev enväldig. Nyman hade förstått att mannen som berättat detta var inhyseshjon och inte hemmansägare, men han antog också att han var en före detta soldat eftersom han varit så djärv och frispråkig. 72 Av allt att döma var det relativt vanligt att rikta kritik mot rådet. Det hör dock till statsskickets många paradoxer att denna sällan kommer till uttryck i det använda källmaterialet. På grund av den offentliga maktutövningens konstruktion med ett opersonligt Kungl. Maj:t skilde lagen inte på klander riktat mot rådet och klander riktat mot kungen. De många uttalanden som rätteligen riktades mot rådsherrarna parerades genom att tolkas som ifråga- 223

224 224 sättande av majestätet. På så sätt fick även rådet del av konungens politiska immunitet. Detta var otvivelaktigt en av konungamaktens viktigaste funktioner enligt de styrande herrarna, och det är en viktig förklaring till deras envisa fasthållande vid en på många sätt besvärlig symbolgestalt. 73 Propagerande för stärkt konungamakt Bruksinspektorn Petter Enström från Sätertrakten tycks representera nästa steg på skalan och förespråkade en något förändrad balans mellan statsmakterna. Han menade att»kongl. Maj:t borde hafwa mera makt, och flera röster i Rådet«. Det är inte klart hur långt han menade att utvidgningen skulle sträcka sig, men det var orimligt, menade han, att kungen»såsom Husbonde«inte hade mer att säga till om. Även kaffekokaren Gnospelius var missnöjd med regeringen och rikets författningar. Han ansåg att»konungen borde hafwa och få utöfwa mera makt«, även om inte heller han klargjorde hur omfattande den borde vara. 74 Mer specifik var däremot kronofogden Eric Berggren från Säter. Han ansåg för sin del att enväldet var avskyvärt men att kungen åtminstone borde ha sex röster i rådet. I nuvarande situation hade frälsemännen, som han sade, alltför stort inflytande och premierade sina egna barn framför ofrälse till offentliga tjänster. Vid ett tillfälle hade Berggren emellertid menat att regeringsform och suveränitet var samma sak. Den egentliga innebörden av detta yttrande gäckade åklagaren, men hans slutsats var ändå klar: At giöra souvereinite och Regeringz Form till ett och det samma, wore i sig sielf så omöijeligit, som det för en redelig Swensk undersåte, skulle wara lastwärdigt, och woro thet en utlåtelse, som noga utmärckte den smak och tycke, Berggren skall hafwa för enwäldet [ ] 75 Kronofogden var en kronans tjänare, en ämbetsman och en lokal förtroendeman. Han bör räknas till lokalsamhällets elit i fråga om inflytande och utbildning. I sin ämbetsed hade han, liksom alla kronobetjänter, avsvurit sig enväldet. 76 Trots detta hävdade Eric Berggren att fogdekontoret inte ägde något exemplar av regeringsformen och att han för egen del aldrig hade sett densamma. Det är omöjligt att veta om detta sades i självförsvar eller faktiskt var sant. Ett av vittnena, komministern Lars Frögelius, berättade dock att de båda en gång hade diskuterat regeringsformen varvid Berggren frågat om

225 opinioner politik han ansåg att kungen borde ha mera makt.»gud beware oss derifrån«, hade Frögelius svarat,»det skulle bidraga till souverainitetens införande, som wi afswurit.«den bättre informerade Frögelius hade vidare påpekat att kungen faktiskt ägde myndighet under den befintliga regeringsformen och berättat något om dess innehåll. Till detta hade Berggren lyssnat eftertänksamt. Åklagaren godtog hur som helst inte Berggrens föregivna okunskap. Om Berggren aldrig hade läst regeringsformen kunde han heller inte ha förstått den ed varmed han avsvurit enväldet. Om han också gjorde envälde och regeringsform till ett och detsamma innebar ju ett avsvärande av suveräniteten egentligen ett avsvärande av regeringsformen. Följaktligen, konkluderade åklagaren, visste Berggren inte»hwad Regeringz sätt wij hafwa«och detta var oacceptabelt för en kronans ämbetsman. I rannsakningen av Berggren hade vice landsfiskalen Olof Wallman varit särskilt nyfiken på eventuella samband med de nyligen utkomna pamfletterna rörande grundlagarnas verkställighet. Dessa rörde kungens och rådets skiljaktiga tolkningar av fundamentallagarna och huruvida majestätet hade rätt att pröva rådspluralitetens utslag före beslut. 77 Rådets bestämda uppfattning att så inte var fallet lades under ständernas skiljedom och friktionen inom regeringsmakten fördes därmed ut i offentligheten. Själva sakfrågan rörde meritvärdering kontra börd vid tjänstetillsättningar och konflikten markerar inledningen till den ståndsstrid som tillväxte i styrka fram till frihetstidens slut. Efter de ofrälse ståndens påtryckningar avskaffade mössorna vid riksdagen den offentliga rangordningen och adelns ensamrätt till högre ämbeten. Det som snart blev officiell politik betraktades ännu på 1750-talet som subversivt. De ofrälse ståndens motstånd mot adeln parades ofta och på traditionellt vis med rojalistiska uttryck; kungen betraktades fortfarande som främsta värn mot herreväldet. Under 1760-talets riksdagar uppnådde de ofrälse ganska betydande framgångar i fråga om civila rättigheter, men ironiskt nog kom Gustav III snart efter sin statskupp att upphäva de förordningar som verkat för likställighet mellan stånden. 78 I en handskriven pamflett, som återfanns och eventuellt cirkulerade i Jönköpings län sommaren 1757, kopplades privilegiefrågan uttryckligen till konungamakten. Den anonyma pamfletten var ställd till de tre ofrälse stånden som»äre stadde under träldoms oket; ty det har nu rätt gådt så långt at adelsmannen will man skall tro at alle andre äro födde at tiena honom«. Udden var riktad mot herreväldet»de giöra hwad de wilja både med Kong och Crono, samt de öfrige 3 Stånden«och det var politiskt försiktiga men socialt omvälvande reformer som förordades. Tre av de fyra punkterna pro- 225

226 226 pagerade mot ärftligt adelskap, för begränsning av adelns privilegier samt för skicklighet som enda meritgrund vid ämbetstillsättningar. Skrivelsen var uppställd som ett förslag till påföljande riksdag och sannolikt var detta orsaken till de pragmatiska och blygsamt visionära propåerna. Fastän skriften höll en rojalistisk ton och genomsyrades av harm mot adeln så innehöll den inledande punkt som behandlade konungamakten rätt så beskedliga krav: Bör lagas, at Konungens makt något ökas, nemligen, så at Han utom förslaget af wederbörande Chefer, som Öfwerstar, kan under milicen gifwa bort Fändrike och Cornette, inclusive tillika och med Lieutenants beställning och tienst, men ei högre bör han gå med sin macht, wid tiensters bortgifwande, under milicen til lands. 79 Skrivelsen hängde utan tvivel samman med det så kallade tjänstebetänkandet som utfärdats i november 1756, och frågan var ingalunda bagatellartad: det var kungens tredskande i sådana ärenden som hade föranlett återinförandet av den kungliga namnstämpeln ett halvår tidigare. I betänkandet hette det också att»tjensternes bortgifvande är ett ganska angelägit och riksvårdande ärende, som med friheten har en nära förknippad gemenskap«. De lägre officersgraderna kunde utdelas av kungen i kabinettet det vill säga i närvaro av två riksråd efter förslag från respektive regementschef. Tjänstebetänkandet föreslog inga ändringar i denna praxis. 80 I den anonyma pamfletten föreslogs däremot att kungen skulle ha utnämningsrätt vid sidan av listorna. Man får intrycket att det är något specifikt ärende som dikterat formuleringarna, men det finns också en principiell dimension som anas av sammanhanget. Även om skicklighet skulle vara enda befordringsgrund antogs väl regementscheferna, som nästan undantagslöst var adliga, gynna sina ståndsbröder när förslagen sattes upp. Kungens fria utnämningsrätt förutsattes alltså kunna gynna skickliga ofrälse, och här återkommer den gamla tanken om den opartiske kungen som småfolkets vän. 81 Inhysesmannen Olof Håkansson och bonden Anders Johansson, som upplysningsvis hördes för att ha befattat sig med brevet, sade sig inte ha begripit dess innehåll. Olof Håkansson var inte ens läskunnig. Den nyktra och pragmatiska politiska inställning som skrivelsen gav uttryck för är annars rätt ovanlig i materialet. Man skall då minnas att all folklig och utomparlamentarisk inblandning i rikspolitiken betraktades som otillbörlig, så det handlar inte egentligen om att hovsammare propåer tilläts passera utan åtgärd. Trots

227 opinioner politik detta saknas avgörande bevis för att allmogen generellt skulle ha förespråkat kungligt envälde. Att tanken hade utbrett stöd finns det dock skäl att hävda. En Ärlig Swensk bemötte strängt alla tankar om konungamaktens utvidgande och menade att alla sådana förändringar i förlängningen ofelbart ledde till envälde. I en sådan diskussion gjordes särskild referens till bondeståndets memorial från 1723, som propagerat för ökad makt och myndighet åt konungen. Det framhölls att memorialet förvisso inte syftat till att återinföra enväldet, men att detta var dess oundvikliga konsekvens. 82 Diskussionerna i En Ärlig Swensk förhöll sig genomgående till föreburna opinioner i samtiden. 227 Propagerande för envälde Formelmässiga uttalanden till stöd för enväldet är rikligt förekommande i materialet. Stockholmshandlaren Carl Henric Grevesmühl trodde inte det skulle bli ordning i riket»förrän det blifwer et Fårahus och en Herde«. Torparen Per Jönsson klagade över allmogens umbäranden och menade att»det blefwo icke godt, innan de fingo souverain«. Bud Per Andersson från Mora ansåg för sin del»at thet borde wara en Gud och en Konung, som regerade och hade styrelsen allena«. Som det nu var hade kungen inte ens makt att styra över sina barns uppfostran, sade han. Detta var 1756, då riksdagen nyss föreskrivit ny informator åt kronprinsen. Att valet av lärare gått emot kungafamiljens önskan tycks ha varit välkänt uppgiften återkommer i flera berättelser och upprörde sinnena. 83 Naturligtvis hade det starkt symbolvärde att den som skulle vara pater patriæ inte ens var pater familiæ att rikets huvud knappt var husbonde i den egna familjen. Bud Per Andersson hade enligt eget påstående umgåtts med herrskapsfolk och därvid fått lära ett och annat både om politik och om hur man förde sig. Han visste därför att man borde vara försiktig med allehanda ryktesspridning. För länsman Carl Tillberg, som visserligen var en kronobetjänt men också en»en politisk karl, som wore klok«, kunde han dock i förtrolighet återge vad han inhämtat på sina arbetsvandringar nedåt landet. Så visste han berätta»at Kongl. Maij:tt wille hafwa krig med Ryssland och taga igen thet som wore förlorat i Finland, men att Herrarne stodo theremot«. Han kunde också avslöja hur bondeståndets ledamöter ställt sig till det förra kriget och vilka av dem som tagit emot mutor av drottningen eller herrarna för att ge bort sina röster. För några soldater berättade han också att inbördeskrig stod för dörren eftersom herrarna motsatte sig kungens krigsplaner. Detta kunde emellertid ändras eftersom två tredjedelar av adeln var för enväldet

228 228 och endast en tredjedel däremot. Vid ett senare tillfälle ville han erinra sig att relationen var den motsatta. Under alla omständigheter var det en allmän sanning att»adelsungarne wore för månge«. Bud Per Andersson torde för de flesta åhörare ha framstått som en mycket initierad och välinformerad man. Hans berättelse innehöll många detaljer och i flera fall återgick uppgifterna på verkliga förhållanden, som dock förvrängts genom många led och vridits till för att passa den egna världsbilden. Han kunde berätta om Johan Pehrsons från Tuna förehavanden på års riksdag; han visste att kriget var hotande nära, även om han utpekade fel fiende; han kände till att kronprinsen fått en ny guvernör som utsetts av ständerna. På lantmannen Per Aronssons fråga om Carl Gustaf Tessin inte längre var prinsens informator visste han också besked: Tessin hade blivit sänd på diplomatiskt uppdrag till S:t Petersburg, där ryssarna haft ihjäl honom. Detta var ett grundlöst rykte som på flera vägar löpte runt landet och bidrog till den allmänna bilden av upplösning och vanstyre. All denna oreda och förvirring ledde Bud Per Andersson till en redan på förhand given slutsats: det stod illa till i Stockholm och»om Kongl. Maij:tt ägde mera makt och finge hafwa styrelsen allena skulle thet gå bättre«. 84 Krigen och andra stora politiska händelser återverkade på opinionerna hos allmogen. Den rojalistiska sammansvärjningen 1756 fick långa efterverkningar och anförs ofta i materialet. 85 Efter dess avvärjande började uppgifter cirkulera om att kuppmakarna tänkt bränna ned huvudstaden, att kungens liv varit i fara och att herrarna väl då var närmast skyldiga till detta anslag. Det var ett särskilt allvarligt rykte att en sammansvärjning mot kungens liv varit på färde. Genom den folkgunst han åtnjöt kunde sådant tal lätt röra upp de opinioner till stöd för konungamakten som var en nödvändig förutsättning för kuppförsöket. Några dagar efter att omvälvningen avstyrts meddelade också landshövdingen Bernhard Reinhold von Hauswolff att budkavlarna börjat gå runt i Dalarna. För att hämma vidare ryktesspridning lät rådet därför anställa en allmän tacksägelsedag den 11 juli Vid det tillfället skulle prästerna uppläsa ett särskilt nummer av Riksdags-Tidningar där den officiella versionen av händelseförloppet redovisades. Detta nummer blev en enorm försäljningssuccé och gjorde enligt Carl Christoffer Gjörwell»en härlig effect bland folket i staden [Stockholm], som fick uplysta ögon och kunde med händerna taga på hvad skadeliga påföljder ändring i regeringsformen och souverainitetens införande skulle hafva med sig«. På sekreta utskottets initiativ beslutade ständerna också att midsommardagen fortsättningsvis skulle firas som nationell helgdag för frihetens räddning.

229 opinioner politik»wi känne Enwäldets olycksalighet«, hette det i den påbjudna bönen,»och smake Frihetens ädla frukter. Therföre bedje wi Tig af alt hjerta, at Tu wärdes stärka och wid magt hålla wårt antagna Regeringssätt til närwarande tiders glädje och the följandes sällhet!«86 Att använda predikstolen som medium var statsmaktens normala väg att hämma ryktesspridning och att föra ut sina egna tolkningar. Metoden var i hög grad effektiv, mätt med tidens mått. Kyrkoplikten sörjde för att allmogen tämligen mangrant fick del av de kungörelser som skulle offentliggöras. 87 En osäkerhet i systemet var dock den enskilde prästens förmåga eller inställning. Från Finland hördes återkommande protester när de ofta svenskspråkiga förordningarna fick knackiga direktöversättningar från predikstolen, och om frågan var ideologiskt känslig kunde prästens politiska sympatier också inverka på förmedlingen, som i fallet med Thomas Kihlmark. Thomas Kihlmark, prost i Tensta i Uppland, var 1756 en åttioårig gammal man och känd mössanhängare, som när han läst upp kungörelsen om tacksägelsedagen över det avvärjda kuppförsöket gjort detta»oredligt«och med så låg röst att församlingen inte begripit dess innehåll. Enligt flera församlingsbor hade han underlåtit att läsa upp Riksdags-Tidningar med förevändningen att det varit»af så grant tryck, at han det intet kunnat läsa«. I stället hade han bestått församlingen en egen utläggning över innehållet och som gick ut på att de i Stockholm åtalade kuppmakarna ingalunda traktat efter kungens liv men däremot»welat giöra ändring uti regeringssättet och [ ] skaffa Konungen mera makt«. Kihlmark hade därefter uppehållit sig vid grundlagarnas uttolkning och av hans förklaringar hade församlingen bibringats den oriktiga uppgiften»som wore uphofsmännens brott icke skadeligare, än at de snart kunde lösgifwas«. Komministern Olof Broman, som skulle hålla tacksägelsedagens predikan, hade inte i förväg informerats av Kihlmark om det särskilda ändamålet och hade därför inte kunna förbereda något längre tal. Som förklaring uppgav Kihlmark senare att det ju inte varit någon strid och följaktligen inte fanns någon seger att fira. Till saken hör att Kihlmarks pastorat låg under Salsta slott, tillhörigt Erik Brahe som utpekades som ledaren av kuppförsöket och var en av de åtta som kom att avrättas. Kihlmark hade berättat hur upprorsmännen misshandlats i fängelset och många av församlingsborna särskilt de som arbetade på och under godset hade därför tackat Gud för att deras husbonde snart skulle lösgivas. Kihlmark vände alltså på de rykten som var i svang och fick den dom, som sedermera utfärdades av den kungliga kommissionen, att framstå som ett justitiemord mot en oskyldig rojalist och patriot

230 230 När samma tacksägelsedag kungjordes i Kalmar hade sergeanten Carl Gustaf Skytte vid drottningens där förlagda livregemente utbrustit att fan borde bryta hals och ben på dem som avslöjat kuppförsöket och om bara drottningens livregemente varit på plats i Stockholm»så skulle wi hafwa wisat them annat«. Samma prat hördes även bland soldaterna. Menige Hallberg yttrade efter tacksägelsedagen»at thet warit bättre, om thet gått för sig, som tillärnat war i Stockholm«. Han menade också att suveräniteten var något som alla önskade och om borgarna satte sig däremot hade soldaterna skarpa skott tillreds. 89 Även om de som förde löst tal om regeringssättet inte alltid förespråkade kungligt envälde så var det nästan alltid det och inte en utökad men fortfarande kringgärdad och konstitutionell konungamakt som framhölls som alternativ till den befintliga regeringsformen. Detta gällde oavsett om talaren själv förespråkade förändringar eller om han bara refererade vad han hört från andra. Så uppgav komministern Pehr Weisman från Jönköpings län, att han uti ett sällskap hördt omtalas, at then tå tillstundade Riksdagens sammankallande skulle therföre skje, at Kongl: Maj:t wille hafwa mera wälde uti Konunga myndigheten, samt at Weisman uppå skjed fråga om Konungen wille hafwa souverainitéten, thertil swarat ja [ ] 90 Det var hattarna som stod bakom de planerade förändringarna, kunde Weisman berätta. Själv delade han inte dessa åsikter utan hade bara anfört vad han hört från andra, förklarade han. När Gustav III så småningom återställde konungamaktens initiativkraft med sin statskupp mötte det utbrett om än inte enhälligt stöd. 91 Endast i ett par fall tycks protesterna mot den så kallade revolutionen ha lett till rättsliga åtgärder, men då båda dessa mål saknar rannsakningshandlingar går omständigheterna inte att utröna i detalj. Bonden och riksdagsmannen Mattis Jonsson ställdes på senhösten 1772 till laga ansvar för att ha visat»straffbart missnöje med thet Regeringssätt, hwilket wid sidst öfwerståndna Riksdag, genom Kongl: Maij:ts nådiga och wisa försorg, samt Riksens Ständers enhälliga bifall och samtycke, till befästande af allmänt och enskilt wäl, blifwit antagen«. Att döma av det korta referatet i Göta hovrätts utslag tycks han snarast ha uttalat sig mot rådet och till stöd för förändringen Mattis Jonsson hade»sluteligen önskat Guds wälsignelse öfwer Hans Kongl: Maij:t,

231 opinioner politik och at then Högsta måtte wara Hans Kungl. Maij:ts bistånd, uti then dryga Regeringsbördan«. Den ursprungliga rannsakningen kan ha innehållit andra utlåtelser som inte refereras i domskälen. Mer sannolikt är dock att de rättsvårdande myndigheterna tagit det säkra före det osäkra under perioden efter statskuppen och slagit ned på allt tal som berört riksstyret. Justitierevisionen ville också infordra Mattis Jonsson i fängelse för att på så sätt tvinga fram en bekännelse om elakt uppsåt. 92 Från det andra målet finns några bevarade nådeskrifter där den åtalade underkonduktören Tore Toresson åtminstone givit ett halvt erkännande åt anklagelserna. Han menade att de föregivna förgripliga uttalandena var till stor del obestyrkta, men om han någon gång råkat utfalla»i thet som kunnat påsyfta ringaste förklenande, eller tadlande af Eders Kongl. Maj:ts, i en wälsignad stund förändrade och nu warande sälla regeringssätt«så hade det inte skett av ont uppsåt. Tore Toresson blev fullkomligt benådad av Kungl. Maj:t Konungamaktens ursprung Till frågan om konungamaktens omfattning hör också frågan om dess ursprung. Sprang den ur en gudomlig ordning eller ur ett folkfördrag? Frågan har redan berörts exempelvis kände gästgivaren Petter Lundberg till den naturrättsliga tredelningen av lagen och menade att folket som fördragsslutande part bestämde konungamaktens befogenheter. Även handelsmannen Carl Arvedson visste att enväldet stred mot världslig lag men hade dock»funit det wara enligit med Guds Lag«. Bland gemena allmogen tycks också uppfattningen om det gudagivna konungadömet ha varit förhärskande. Rusthållaren Ifwar Lafwason i Lyngby kallade uttryckligen kungen för»guds Högsta Ämbetsman och företrädare på jorden«. 94 Så länge de endast var formelmässiga kunde sådana föreställningar passera eftersom de överensstämde med hur konungamakten officiellt omtalades. Just gränsen mellan formsak och principfråga var dock hårfin och ständigt omdebatterad under frihetstiden. Prästen Benedict Wettersten hamnade i trångmål för sin predikan i Finska kyrkan i Stockholm Utläggningen berörde ett tidlöst ämne: den allmänna normupplösningen i samhället. Wettersten hade anmälts av en åhörare, ombudsmannen Johan Ljunggren, som hört honom tala om den lydnad som undersåtarna var skyldiga att visa överheten. Särskilt hade han noterat åsikten att konungen skulle vördas på samma sätt som kung David,»med knäböjande och nedfallande på jor-

232 232 den«. Han hade även uppfattat rent revolutionära tongångar i Wetterstens förebråelser. Predikanten skall ha hävdat att konungens bud och befallningar inte längre åtlyddes,»utan de rike föraktade dem, och de fattige allena måste släppa skinnet till«. Enligt Ljunggren var det ingen tvekan om att dessa anklagelser var riktade mot både råd och ständer. En gammaltestamentlig konungadyrkan uppfattad bokstavligt med knäfallande bröt också mot den officiella bilden av konungamakten, såsom den uttryckts till exempel i kronprinsens uppfostringsprogram två år tidigare. Där hette det att Kongl. Personer icke äro af finare slag skapade än andra menniskor, lika eländige uti början af deras lifstid, lika skröplige under fortgången, uti ändalyckten lika dödelige med dem, och in för Gud på domsens dag lika ringe och fördömelige för deras laster och odygder. 95 Mot bakgrund av denna officiella uppfattning var det inte svårt för Ljunggren att få med sig åklagaren på sin linje. Den handskrivna predikan var bifogad utredningsmaterialet och däri hade bland annat följande passage om undersåtarnas kärlek till överheten särskilt markerats. Undersåtarna måste, enligt Wetterstens utläggning, först wäl känna och weta wår Öfwerhets fullkomligheter, som wida wägnar skiljer honom ifrån andra menniskjor: såsom at de, af Gud i Himmelen, och ingen annan, äro utkorade och utsedde til sitt höga och dyra Embete, och Gud i Himmelen och ingen annan har satt Kronan på deras hufwud och spiran i des händer. 96 Detta löpte tvärtemot den vedertagna förklaring som fastslog att»folkets wal är grunden til deras [kungarnas] höghet«. 97 Enligt åklagaren i kämnärsrätten hade Wettersten därmed»uteslutit Riksens Ständers bidragande«och uttalat sig högst betänkligt om»rikets frihet«. Detta var särskilt allvarligt eftersom åsikterna framförts inför den menighet Wettersten som präst var satt att undervisa och det hette också att hans predikan hade skapat någon uppståndelse. Wettersten var teologie doktor och en bildad man och när ärendet behandlades i hovrätten försvarade han sig med att även Herren Jesus Kristus ibland hade förargat menigheten med sina predikningar. Hovrätten resonerade på liknande sätt. Förklaringen att endast Gud satte konungar på tronen ansåg

233 opinioner politik man vara framförd med en teologisk innebörd; den hade stöd i Skriften och var inte gärna grundlagsstridig. Wettersten borde däremot få en tillrättavisning av konsistoriet och förmanas att iaktta försiktighet i valet av predikoämnen. En av ledamöterna, lagmannen Dubbe, reserverade sig dock mot beslutet. En reprimand från konsistoriet förutsatte att något fel begåtts, men den bifogade predikan avslöjade ingenting»som skulle löpa emot Guds ord eller wåre Grund- och Regerings Lagar«. Tvärtom hade Wettersten uppmanat åhörarna att utan klander och förtal visa lydnad mot höga överheten och att frivilligt bidra med skatter och utskylder. Och detta var, menade Dubbe,»the hufwudsakeligaste skyldigheter å Undersåtares sida, at kunna bidraga til [ett] stilla och lycksaligt Regemente«. 98 Justitierevisionen fann att det koncept som Wettersten inlämnat på flera punkter skilde sig från vittnesmålen och valde vid sin prövning att tro på de senare. De förgripligheter han utspritt var nog skadliga om de uttalades i enskildhet och än mer så när det skedde offentligt i en predikan. Det hade sin särskilda betydelse att Justitierevisionen avkunnade sitt utslag på midsommardagen den 21 juni, och det påmindes särskilt om att denna två år tidigare av ständerna utnämnts till minnesdag över frihetens återställande och att prästerskapet då skulle höja ett varnande finger mot alla skadliga stämplingar. Sig själv till näpst och andra till varning skildes Wettersten därför från predikoämbetet och alla vidhängande sysslor under två års tid, och innan han fick återinträda i tjänst skulle han erhålla en allvarlig uppsträckning av konsistoriet. Det kan noteras att Justitierevisionen avgjorde tjugotre ärenden denna dag och att detta var det enda där kungen själv varken deltog i överläggningarna eller undertecknade beslutet. 99 Exemplet visar den knepiga balansgång som både myndigheter och undersåtar hade att gå när de diskuterade konstitutionella frågor. De två motstridiga budskapen, att all överhet var av Gud och att folket förestavade samhällsfördraget, var i grunden oförenliga och valet dem emellan måste avgöras vid varje enskilt tillfälle. För prästen Wettersten var det självklart att utgå från det teologiska grundantagandet. På ett abstrakt teoretiskt plan, och så länge det inte hävdades att»gud omedelbart igen upsatt Kongl. Maijt på Konunga stohlen«, accepterades denna uppfattning av myndigheterna. 100 Man såg gärna också att den omfattades av meniga allmogen eftersom den korresponderade med den allmänna lydnadsplikt som var en viktig grund för konungamakten. 233

234 234 Folkets politiska medvetenhet Dessa paradoxer väcker en undran om allmogens allmänna politiska medvetenhet och hur långt rikets styresmän kunde gå i att hålla upp en falsk bild av konungamaktens omfattning. Frågan är i grunden omöjlig att besvara och här kan endast några reflektioner göras. Den finske bonden Thomas Mårtensson fick 1758 svara utförligt på vad han visste om regeringssättet och riksrådet. Thomas Mårtensson berättade att han länge varit orienterad om dessa frågor. Han hade också hört att dalallmogen i Sverige under den senaste ryska ockupationen varit orolig och försökt ändra regeringssättet. Från den tiden hade det även i Finland varit löst prat om regeringen bland det gemena folket. Efter flera påtryckningar medgav Thomas Mårtensson att han vid något tillfälle yttrat att Gud måtte giva kungen envälde så att han blev ensamrådande, men för att urskulda sig tillade han att sådant tal var ganska vanligt. Bland annat hade han kring julen 1757 hört två borgare från Nystad säga att herrarna nu för tiden hade väldet och att kungen ej vore rådande. Thomas Mårtensson betygade att han alls inte förstod arten och konsekvensen av att tala på detta vis och han hade själv bara yttrat sig av obetänksamhet. 101 Hans uppfattningar var således något obestämda. Han tycks visserligen ha varit bekant med statsskickets huvuddrag och ryktesvägen kände han till viktigare händelser i riket, men någon konsekvent politisk helhetssyn gav han inte uttryck för. I andra fall var tvärtom den politiska medvetenheten påfallande hög. Fallet med mjölnargesällen Johan Bromberg har nämnts tidigare. Han var inte bara kritisk mot änkedrottningen utan tycks också ha utpekat henne särskilt, och inte överheten i allmänhet, som ansvarig för oegentligheter i rikets finanser. Han kunde identifiera flera orsaker till slöseriet och hade även en uppfattning om hur stora kostnader det extravaganta hovlivet hade inneburit. 102 På det hela taget tycks allmogen ha varit ganska väl underrättad om vad stort skedde i huvudstaden och riket i allmänhet. Kunskapen spreds ofta ryktesvägen och förvanskades en aning för varje led. Riktigheten i de uppgifter som präglade allmogens politiska åsikter kunde därför variera, men detta gjorde inte de opinioner som formades mindre kraftiga. Hur informationen skulle tolkas var heller inte på förhand givet. Som alltid jämkades rykten och upplysningar för att passa en politisk förförståelse och åsiktsbrytningarna i allmogeled var lika starka som inom andra samhällsklasser. Allmänt sett ansågs bönder och annan allmoge vara opålitliga i sitt för-

235 opinioner politik hållande till regeringssättet. Att riksledningen däremot tog adelns lojalitet närmast för given framgår inte minst av att man bad lokala ståndspersoner agera som informanter när oroligheter förspordes från landsorten. Adeln ansågs pålitlig därför att den hade intressen att bevaka, men bidragande var även de djupare insikter i regeringssättets fördelar som kom sig av en högre bildningsnivå. Sergeanten Herman Gillmans falska ryktesspridning under pommerska kriget bedömdes som mindre allvarlig eftersom han inte kommunicerat med allmogen utan enbart talat med ståndspersoner»hos hwilcka de [ryktena] så mycket mindre något intryck kunnat giöra, som de [ståndspersonerna] genast förmärkt deras owichtighet«. 103 Av samma orsaker brukade även kyrkans och kronans ämbetsmän inbegripas i den pålitliga gruppen. Denna misstro var ömsesidig och när allmogen sände ut budkavlar eller liknande skulle budbärarna noga se till att de inte kom under prästens eller länsmans ögon. 104 Eftersom bönderna sågs som okunniga och obildade kunde det också skydda dem från ansvar. En del rykten som var i omlopp ansågs helt enkelt för avancerade för att stamma ur allmogeled; någon måste därför ha planterat tankarna hos dem. 105 Den egna politiska enfalden förebars också av bönderna själva och var en vanlig och allmänt gångbar taktik för att undgå ansvar. Till och med bondeståndets mångårige talman Olof Håkansson ville i efterhand bortförklara sitt stöd för hattarnas misslyckade anfallskrig mot Ryssland med att han inte begripit överläggningarna och trott att militär aktivitet betydde militär aktsamhet. 106 Om vi uppehåller oss vid huvudfrågan och allmogens inställning till konungamakten så förefaller ambitionen med den offentligt manifesterade bilden ha slagit fel. Allt talar för att kunskapen om konungamaktens kringskurna ställning var allmänt spridd. Undersåtarna var väl medvetna om att kungen var en marionett och att makten i realiteten låg hos herrarna och ständerna. Men från detta antagande går det inte att sluta sig till någon särskild inställning till regeringsformen hos allmogen. Där rymdes alla uppfattningar från gillande till ogillande. Stödet för en utökad konungamakt var under alla omständigheter utbrett.

236

237 OPINIONER MONARKEN Vid sidan av åsikterna om konungens politiska funktioner fanns också många uppfattningar om monarkens egenskaper. Sedan gammalt omgavs härskaren av en folklig mytflora som höjde honom över vanliga människor. Föreställningar och epitet följde några invanda tankefigurer och återkom med små variationer över hela den europeiska kontinenten. Peter Burke har sammanfattat dessa härskarbilder med några vanliga motiv. Han talar framför allt om den segerrike erövraren och den rättrådige domaren. I båda fallen stod konungens skyddsfunktioner i centrum. En variant på domarfiguren var den allvetande folkvännen som färdades inkognito över riket för att granska och sätta dit korrumperade tjänstemän. Det var den typiska motbilden till tyrannen. Ofta kunde den faktiske regenten kontrasteras mot idealbilden, och på samma sätt som det gamla och hävdvunna besatt en obestridlig kvalitet när det gällde lagar hade forna tiders regenter haft självklara dygder och färdigheter som deras sentida efterföljare inte nödvändigtvis kunde leva upp till. 1»Kongen var ubetinget retfærdig. Hos Kongen ville bonden få sin ret«, sammanfattar historikern Claus Bjørn den folkliga bilden i Danmark. Det faktum att danska bönder i gemen kände sig ringaktade och illa behandlade rubbade inte denna uppfattning. Om bara kungen fick kännedom om orättvisor och förtryck skulle han ställa allt till rätta. Problemet var bara att han befann sig så förtvivlat långt borta och»de store«hindrade att de övergrepp de begick kom till hans kännedom. En förutsättning för att konungens rättrådighet kunde fortleva som tankefigur var att den aldrig behövde utstå prov. Avståndet till den rättvisa makten gjorde både att missförhållanden uppstod och att de kunde bestå. Bjørn gör också en iakttagelse som vänder på Burkes resonemang. Den regerande kungens åtgärder tolkades alltid i en positiv anda och slätade därmed över föregångarnas misstag. Att kungen avskaffade stavnsbåndet tolkades i linje med regentens allmänna och tidlösa rättrådighet och överskylde det faktum att det var en annan konung som en gång infört denna form av livegenskap

238 238 Det finns alltså möjligheter att argumentera åt olika håll i fråga om vilka praktiska konsekvenser dessa folkliga föreställningar hade, men inom forskningen råder ändå samstämmighet om att konungen omgavs av en positiv aura och en legitimitet som få andra samhälleliga institutioner kunde svara mot. Den bild av konungarnas personliga egenskaper som Burke och Bjørn tecknar är inte särskilt detaljerad, men samma beståndsdelar återfanns i det rättsliga material som låg till grund för det förra kapitlet. I det följande kommer samma underlag användas för att studera uppfattningar om kungens karaktärsdrag snarare än hans politiska ställning och funktion. Det är i grova drag en likartad bild som ges, och den var inte entydigt uppskattande. Även om den positiva inställningen dominerade bland undersåtarna går det inte att förneka att kritiska röster blandade sig i kören. Folket svalde inte urskillningslöst den bild av kungens sublima karaktär som förmedlades i den officiella upplysningsverksamheten. Kungens förstånd och kapacitet Ibland ifrågasattes kungens förstånd när det hade utfärdats okloka beslut och förordningar. Dessa fall är intressanta därför att i dem framställdes kungen många gånger som om han ensam styrde riket. Bonden Hans Simonsson avfärdade förordningen om stengärdens uppsättande med utlåtelsen att kungen var fånig, oförståndig eller okunnig (rätten var osäker på den exakta översättningen av det finska yttrandet) som skickade ut sådana bestämmelser. 3 Den artonårige drängen Axel Simonsson beklagade sig över sänkningen av dragonernas löner:»öfwerheten är Klook, sedan de fådt manskap tillfyllest blifwer Lönen förminskad af Konungen den hunsfåtten«. Här gavs överheten en allmän och kollektiv liksom en konkret och personlig innebörd. I uttalandet omtalades överheten först som de, men preciserades sedan till kungen ensam. (I häradsrättens rannsakning nedtecknades orden sålunda:»kongl. Maij:t låfwar mycket i förstone och Konungen den hunsfåtten gifwer mindre«.) Nu är detta ett typiskt exempel på de översättningsproblem domstolarna ställdes inför. Även denna utlåtelse hade nämligen yttrats på finska och hovrätten fäste sig främst vid frågan om det mycket grova uttrycket hundsfott använts i singularis och därmed avsett kungen eller i pluralis och syftat på dragonerna, vilket Axel Simonsson hävdade i sitt försvar. Ett av vittnena betygade, att fastän han»intet hört Axel nämbna Hans Maij:t Konungen har han lijkwäl intet annat förstådt, än Kongl. Maij:ts Höga Person, som Förordningen utgifwit, där wid warit ment«. Detta kom också att bli hovrättens slutsats. 4 I ett annat fall fick

239 opinioner monarken kronolänsmannen Otto Nordvall i gengäld domen mildrad då hans utlåtelse bedömdes endast ha berört Kungl. Maj:ts nådiga förordning, men egentligen inte förolämpat konungen till dess höga person. 5 Lika vanligt som att ifrågasätta kungens förstånd var dock att tillskriva honom ett övermänskligt ingenium. Den allvetande och allrådande konungen som kände alla sina undersåtars behov och gjorde allt i sin makt för lindra deras trångmål var en gammal tankefigur.»si le prince savoit, dit le peuple : ces paroles sont une espece d invocation«, hette det i den franska Encyklopedien. 6 Eftersom konungen var lagens och politikens fundament hade han också fullständig insyn i alla rikets affärer. Om det brast i hans kunskaper om rikets tillstånd berodde det på de dåliga rådgivare som omgav honom. Att allmogen mer än andra stånd tyngdes under dryga bördor berodde enligt riksdagsmannen Pål Svensson på att ingen fanns som kunde framföra deras synpunkter till konungen. 239 Reser Hans Kongl. Maiest. utti lansorterna och någon wil sin nöd klaga eller genom underdånig siuplickue [supplik] föreställa, så är Hans Kongl. Maiestätt så med herar omgifwen, at den fattige omögeligen kan tränga igenom och få telfälle, hwad han törs hända med möda fåt upsat, afgifwa. Utti alt detta har wår allernådigste Konung ingen skul[d], ty wii kuna Gudi lof wara säckre, at han på alt sätt giärna tager sig wår nöd an, wil wara wår fader, hafwa oss uti sit höga hägn och emott alt oskieligt förtröck af nåde hägna; [ ] 7 Konungens allomfattande kunskap var en teoretisk nödvändighet för att hans position som lagens början och slut skulle vara sann. Utan denna orörliga punkt hotade hela politiken att omkullkastas. Denna omnipotens var också grunden för folkets kärlek, vilket uttrycktes fint i ett festtal av den unge studenten John Jennings på kungens födelsedag 1749: Wår nådige Konung måtte nödwändigt med ett ganska känbart nöje se oss omfamna hwarannan med upriktig wänskap, Han som så jämt delar sin kärlek och wård til oss alla, och så sorgfälligt hämmar allt, hwad then minsta af sina undersåtare till oro wara kan. Theraf är ock skedt, att wår Nådigste Konung å ena sidan af alla Swea barn såsom theras huldaste wärn, och säkraste beskydd, anses, och Han å then andra med all säkerhet kan luta

240 240 sitt hufwud i hwad knä Honom täckes, att Han för sin Höghet, men ej för Sin säkerhet behöfwer Drabanter, ock Lifregementen. Så månge Swenske undersåter som Hans Maj:t täljer [räknar], så manstark lifwackt wet Han sig hafwa[.] 8 Praktiken såg annorlunda ut och visst uppfattade undersåtarna att konungen gjorde missbedömningar och fel. Detta berodde emellertid på att han blivit missledd. Ett påfallande inslag i 1700-talets politik är att ingen grupp eller individ egentligen kunde öppet lastas för dåliga beslut. Detta berodde till lika delar på en sträng hederskultur, en ovillkorlig lydnadsplikt mot all överhet och en idealistisk strävan efter konsensus. På samma sätt som folkets uppstudsighet officiellt alltid berodde på utomståendes illvilliga påverkan (undersåtarna var till sin själva natur lojala) orsakades kungens felaktiga avgöranden alltid av dåliga rådgivare. Denna bild förmedlades av naturliga skäl inte av herrarna men var desto mer levande hos undersåtarna. Vargeringsryttaren Josef Jonsson som dömts till tre års fästningsarbete ville ha kungens skrivna bekräftelse på domen. Hans övertygelse var att kungen aldrig skulle godkänna ett sådant orättvist utslag. Det är uppenbart att han syftade på kungen personligen och inte konungen i rådet. Om den skriftliga resolutionen uteblev deklarerade han nämligen att han efter avtjänat straff skulle uppsöka kungen för att söka sin rätt. 9 Uppenbarligen utgick han från att hans framställan skulle smusslas undan och aldrig nå kungens ögon. Här framträder föreställningen om den rättvise kungen som vilseleds av sina rådgivare, men som skulle ställa allt till rätta om han bara fick reda på de verkliga omständigheterna. Ibland fick historierna om den gode och rättvise kungen närmast karaktär av folklegender. En okänd kvinna från Göteborgstrakten talade öppet på ett gästgiveri i Skänninge om att hon varit i Stockholm för att återvinna ett rusthåll från en major Ribbing, som lurat henne med en falsk skuldsedel. Enligt berättelsen hade en släkting befordrat hennes supplik till kungen och drottningen. Hon hade beviljats audiens, knäfallit för deras majestäter och därefter återfått sin gård. Denna historia om kunglig nåd och bevågenhet ger intryck av att vara uppdiktad för att väcka sensation. Historien om kaptensdottern som fotvandrar till Stockholm för att få sin sak rättvist bedömd av kungen och drottningen liknar en saga och torde väl närmast ha haft den funktionen i krogsamtalet. Till hennes historia hörde en mängd andra fantastiska detaljer om buller och oro i Stockholm: trettiotvå ryska linjeskepp låg på Strömmen, kejsarinnan av Ryssland skulle skaffa kungen suveränitet,

241 opinioner monarken adeln hade flytt huvudstaden, minuthandeln låg nere och kungaparet vaktades av borgargardet. Gästgivaren hade hållit kvinnan för svagsint och därför inte omedelbart rapporterat saken vidare. Jungfrun på värdshuset hade däremot inte märkt något underligt med kvinnans förstånd. 10 En man, kaptenen Gabriel Du Rietz, ansåg sig ha blivit oriktigt behandlad av herrar riksens råd och hade på ett kaffehus offentligt utropat att Sverige regerades av orätt, våld, tyranni och barbari. Samtidigt hade han hållit fram en resolution som tillerkände honom ekonomisk kompensation för någon liden förlust. Beslutet hade emellertid lämnats utan avseende. Då en närvarande advokat på kaffehuset påpekat att resolutionen faktiskt bar kungens underskrift svarade Du Rietz att kungen inte var informerad om ärendet och att riksråden hade lurat av honom underskriften. Kungens personliga namnteckning var uppenbart något som det fästes stort avseende vid. Skälet var monarkins etos, att konungen utgjorde maktutövningens och rättskipningens fundament och garanterade dess omutlighet. Herrar riksens råd, däremot, uppträdde som om de vore suveräna, men flertalet av dem kunde enligt Du Rietz enkelt köpas för pengar. Dessutom påpekade han att riksråden var undersåtar precis som han och att han endast avlagt trohetsed till konungen, drottningen och kronprinsen. 11 Du Rietz uppträde på kaffehuset ägde rum den 19 november 1756, bara något halvår efter att ständerna beslutat återinföra den kungliga namnstämpeln. Rådet och ständerna hade ju förklarat att ett dokument som stämplats ägde samma dignitet och rättsverkan som ett som undertecknats av kungen personligen (s. 49). Denna obesvärade inställning till den kungliga signaturen förefaller inte ha omfattats av undersåtarna i gemen. Trots sambandet i tid kan det hur som helst inte ha varit ett med stämpel undertecknat dokument som Du Rietz hänvisade till, eftersom stämpeln levererades från gravören först en dryg månad efter denna incident, eller den 22 december Under alla omständigheter var konungens namnteckning en fråga som för honom hade betydelse för beslutets legitimitet Kungen-krigaren Att freda riket med vapen i hand var i folkets ögon, som flera gånger framhållits, konungens kanske främsta uppgift. Dock fanns olika meningar om exakt hur långt kungen skulle gå för att fullfölja detta åliggande. Enligt officiellt accepterad uppfattning var Karl XII en tapper krigare men han hade älskat kriget alltför mycket. Hans»rara egenskaper och hjeltemod lemnade Riket i

242 242 den situation, som en annans mindre hade förmodligen förekommit«, skrev riksrådet Gustaf Bonde. 13 Denna åsikt var vanlig även i bredare folklager och var i grunden den främsta anledningen till den frihetstida konstitutionen. Fredrik kontrasterades ofta mot Karl XII, men det var inte givet att jämförelsen utföll till den förres nackdel. Så menade bonden Henrik Knapi att det hade varit bättre om Karl XII tidigt hamnat i helvetet. Han var en grym och förfärlig krigsman som fört blodiga krig och tvang soldaterna att marschera tills blodet pressades ut ur tårna på dem. Detta hade Knapi själv fått erfara då allmogen uppbådats vid ryssarnas infall i Finland. Kung Fredrik däremot hade Knapi knästående och med mössan i hand välsignat och önskat långt liv och lycklig regering, ty han var alldeles nådig mot sina undersåtar och älskade fred och ro. 14 I Knapis värld bar kungen ensam ansvar för krig och fred. Om krigiska envåldshärskare av Karl XII:s kaliber skrämde herrarna lika mycket som allmogen ansågs i gengäld kungens samtycke oundgängligt när hattregeringen ville förklara krig mot Ryssland 1741 utan detta skulle det vara omöjligt att vinna böndernas bifall. När Dalregementets rekryter på försommaren 1742 låg färdiga för utskeppning i Stockholm, vägrade de också att gå ombord på fartygen om inte kungen ledde krigståget såsom tidigare regenter. De krävde dessutom att han förde kronan och spiran med sig, så att de visste för vem de uppoffrade sina liv. För adeln ville de avgjort inte strida. 15 Flera, inte minst bland soldaterna, kom att skylla nederlaget i ryska kriget på Fredriks frånvaro. Den menige soldaten Erik Näs i Umeå hade i juni 1743, efter den svenska arméns kapitulation men före fredsslutet, frågat var kungen höll hus. Kungen hade i en allmän kungörelse lovat att han skulle marschera med armén, men han hade inte synts till i Finland och inte var han med trupperna i Sverige.»Om wi hade allenast en ricktig Kung, så skulle wi ock wara kiäckt folck«, hade han betygat och tillagt att utfallet i Finland hade blivit ett helt annat om kungen varit med trupperna i fält. 16 Exakt vilken förordning Näs åsyftade är oklart. Snarast var det väl fråga om det allmänna intryck av beslutsprocessen som undersåtarna bibringades genom att riksrådet hela tiden gömde sina beslut bakom konungens namn. Redan den officiella krigsförklaringen framställde kriget som kungens personliga angelägenhet när den berättade»huru som Kongl. Maj:t [ ] sedt sig oumgängeligen föranlåten, at under anropande af den Högste Gudens nådiga bistånd, gripa til wapen«. 17 Att den svenske soldaten kunde uträtta storverk då han anfördes av sin

243 opinioner monarken kung var ett gammalt mantra som trummats in i generationer av undersåtar. 18 Fredriks krigserfarenhet hade också vägt tungt då hans val accepterades av ständerna. På samma sätt som senare med Jean Baptiste Bernadotte hade man förväntningar på att en i utlandet meriterad general skulle kunna göra stora tjänster åt riket. Men där Bernadottes politiska och militära målsättningar kom att utvecklas i en annan riktning än man tänkt sig tilläts inte Fredrik ha några aspirationer på vare sig det ena eller det andra området. Då planerna för det ryska kriget drogs upp anmälde Fredrik genast sin vilja att personligen leda fältarmén. Detta var väl både av iver för sitt gamla hantverk och för att han såg det som en utmärkt väg att förbättra sitt renommé. Av just det senare skälet var riksrådet däremot högst angeläget om att han inte skulle få någon som helst militär roll. På sitt sätt var det tveeggat eftersom ett synligare kungligt deltagande genom kungens infallibilitet hade kunnat rädda rådet och militärledningen från ansvar efter misslyckandet. Nu var emellertid hela krigsplanläggningen så vågad att man knappast reflekterade över ett möjligt nederlag. I den uppskruvade atmosfären inför kriget med alla euforiska förhoppningar var en rojalistisk skjuts ett mer påtagligt hot och herrarna ville alls inte dela framgångarna med en oförtjänt kung. I slutändan lyckades rådet dessutom manövrera bort från allt eget ansvar genom att lägga skulden på några enskilda syndabockar. 19 Soldaternas knorrande återkom även vid nästa krig och under nästa kung. Lars Andersson Tupp vid Mora kompani hade inför avskeppningen till Pommern sagt till sina kamrater att»det ej wore rådeligit at gå ut, innan de hade en riktig Regent, och fingo en sielfrådande Konung«. Kråk Erik Olofsson hade bett honom att hålla tyst och invänt att de hade en nådig överhet och att det inte var deras sak att tala om sådana ting. Tupp pekade då finger åt Kråk Erik och sade att han talade som en tok. Soldaterna i Pommern hade ingen som stod för dem, menade Tupp, och detta var allmänt omvittnat. Flera sådana yttranden hade också kommit till myndigheternas kännedom. Det cirkulerade rentav rykten att herrarna startat kriget enbart i syfte att förhindra suveränitetens återinförande. Bonden Thomas Mårtensson hade av soldaten Smed och sockenskräddaren Hertolin fått lära en del om orsakerna till kriget. Thomas Mårtensson begrep inte allt som sagts, men så mycket hade han förstått som att Preussen inte visat någon som helst fientlighet mot Sverige och att kriget därför var oprovocerat. Ett annat rykte berättade att kungen av Preussen bekymrade sig föga över Sveriges fientligheter, eftersom han betraktade de svenska soldaterna som faderlösa. 20 Men även som icke-suverän kunde konungen göras ansvarig bland dem 243

244 244 som opponerade mot kriget. Den spannmålshjälp som kronan skickat för att lindra nöden i Hälsingland tolkades därför som ett sätt att köpa soldaternas lojalitet.»är det miöl, som Konungen skjänkt hit till bönderna, at Han kan få soldater före«, hade den menige Anders Ström vid Hälsinge regemente frågat. En annan gång anmälde han sig som»karlen som skall gå ut för miölet«. 21 Bristen på livsmedel och bistånd hade bidragit till dalaböndernas resning femton år tidigare. Nu tolkades i stället den nödhjälp som gavs som en kunglig muta för att tysta folkets kritik. Landshövdingeämbetet i Västerås inrapporterade 1760 ett anonymt flygblad som cirkulerat i avskrift och blivit uppläst på flera sockenstämmor i länet. Pamfletten hade femton paragrafer och bar överskriften»gissning eller Spådom om allmogens beswärs puncter«. Huvuddelen av punkterna behandlade för bönderna näraliggande frågor, såsom husbehovsbränning, spannmålspriser, herredagspenningar, kostnaden för domstolar med mera. Detta talar för att skriften faktiskt kan ha haft sitt ursprung i bondeled. Det var åtminstone till denna grupp som budskapet ställdes och det uppsnappade och insända exemplaret hade adresserats till bergsmannen Gustaf Andersson i Vansbro. Det som intresserar här är punkterna fem till och med åtta som behandlade det pommerska kriget och dem som bar ansvaret för det. Det hette ju i de officiella förklaringarna att Sverige tvingats in i kriget som garantimakt för westfaliska freden. I memorialet frågades därför om detta fördrag verkligen ägde rättsverkan efter mer än hundra år och om det inte hade upphört att gälla då Tyskland vägrat lämna bistånd de gånger Sverige varit ansatt av fiender. Gustav Adolf hade dessutom velat skydda svenskarnas trosförvanter i Tyskland, medan Sverige denna gång stred i allians med katolikerna mot en evangelisk furste. De svenska ynglingar som nu stupade i Tyskland hade gjort mer för rikets blomstring om de i stället bidragit med sin arbetskraft i hemlandet. Här gav skribenten uttryck för de mer pragmatiskt-pacifistiska tankar som växte fram vid denna tid och som Anders Nordencrantz ungefär samtidigt ägnade uppmärksamhet i principutläggningen Tankar om krig i gemen och Sweriges krig i synnerhet. 22 Memorialets författare har haft en klar bild av den politiska beslutsprocessen och ville med hänvisning till tillämpliga paragrafer i regeringsform och riksdagsordning ställa både de direkt och de indirekt skyldiga till svars för krigsutbrottet. Här var det inte kungen som gjordes ansvarig utan framför allt de som bidragit med»förderfwelige rådslag«och även de som inte aktivt avstyrkt anfallet. Intressant och här presenterades ytterligare tankar som starkt erinrar om Nordencrantz är den sista paragrafens tillägg:

245 opinioner monarken Som Enwålds Konungar merendels hafwa äregirige och föränderliga afsichter hwilka syfta på krig och deras gränsers wåldsamma utwidgande, deruti deras bundsförwanter äfwen warde inwecklade, så åstundar allmogen at Riksens Ständer måtte förebygia och afstyra alla sådane förbindelser hwarigenom Riket kan råka i landförderfwelige krig, och endast förbund slutas med sådane utrikes machter och folkslag som äro måna om frijd och frihet, samt söka endast att förswara sina länder och besittningar i Europa Här framhölls således att envåldskungar behärskades av gamla krigiska och expansiva ideal och att rikets ledning därför skulle bemöda sig om att söka allianser med sådana länder som hade frihetliga konstitutioner. Folkets intressen förutsattes vara andra och fredligare än konungarnas. Uppfattningen var utbredd i samtiden och återfanns exempelvis som en bärande tanke i Montesquieus arbete om lagarnas anda. Skändliga utlåtelser En stor del av rannsakningarna rörande majestätsbrott berörde skändliga utlåtelser om kungahusets medlemmar. Detta kräver en liten precisering. I det rättsliga materialet förekommer endast den övergripande benämningen»förgripliga utlåtelser«eller»högstförgripliga utlåtelser«. Denna beteckning inbegrep allt otillbörligt tal om överheten och kunde variera från klander av regeringsformen till grova och kränkande uttalanden om kungens person. Uttrycket förgriplig utlåtelse användes av domstolarna, men brukades däremot inte i lagtexterna. Skändlig utlåtelse används här som analytiskt begrepp för att lyfta fram rena okvädinsord och oförskämdheter som riktades mot kungen eller andra medlemmar av det kungliga huset. De preciseras i materialet ofta som högstförgripliga och lastbara utlåtelser om Hans Kungl. Maj:ts egen höga person. 24 Det som här karakteriseras som skändliga utlåtelser upptar en mycket stor del av materialet. 25 I de flesta fall förekommer de i samband med någon mer konkret anklagelsepunkt den åtalade kan ha varit missnöjd med en skatteförordning och gav eftertryck åt sin förargelse genom att svära ära och redlighet av kungen. I några fall förekommer dock utlåtelserna ensamma eller utan konkret samband med lag och politik och tycks då närmast ha fungerat som en form av superlativer. För att uttrycka verklig uppbragthet

246 246 tog man till de grövsta uttryck man kände och riktade dem mot Gud eller höga överheten. När stadsvakten i Stockholm ville gripa volontären Casper Lindgren för fylleri och oredlighet satte sig denne till motvärn. En av soldaterna försökte beveka honom och framhöll att han gjorde sig olycklig genom att utmana konungens vakt. På detta replikerade Lindgren, att han»gifwer den wackten och Konungen Fanen«. På samma sätt uppträdde den likaledes berusade volontären Petter Aspelund, som under resa i Östergötland pryglat ett par bönder och en gosse med sin hirschfängare och dessutom avtvingat dem pengar för att upphöra med misshandeln. I arrestlokalen hade han brustit ut i eder och förbannelser över samtliga närvarande»och äntligen under sitt öfwerdåd, sagt sig ej akta någon, hwarken högre eller lägre, och icke Konungen sielf«. Under rannsakningen hade han dessutom»förnekat then store Guden och thess rättfärdighet, samt at något helfwete woro till, eller ock åtminstone, at thet ej wore så swårt som beskrifwes«. 26 Varken Lindgrens eller Aspelunds utfall berörde egentligen kungens person, men uppenbart ansågs de vinna extra kraft då hans namn blandades med svordomarna. Denna uppfattning delades av gärningsmännen och domstolarna. Fallen belyser även ett annat intressant faktum: om anklagelsepunkterna var flera ansågs majestätsbrottet alltid överordnat detta gällde inte bara vid egendomsbrott och våldsbrott utan även vid hädelsebrott. Aspelunds utfall mot konungen var följaktligen mer graverande än hans gudsförnekelse. Med Karl IX:s appendix till Landslagen från 1608 hade hädelser mot Gud och skändande av konungen kommit att innefattas under en och samma lagparagraf och särskildes av domstolarna som crimen læsæ majestatis divinæ respektive crimen læsæ majestatis humanæ. 27 Om båda brottskategorierna förekom i samma mål ansågs den senare alltså vara den grövre av de två. Flera fall har registrerats där den åtalade utan särskild anledning fällt skändliga utlåtelser om kungens person. I de flesta fallen tycks förgripelsen ha provocerats fram eller fällts i vredesmod i en eller annan privat tvist. Några sådana omständigheter angavs emellertid inte i målet mot viceauditören Georg Vult. På Nyköpings storkällare hade han, sannolikt i berusat tillstånd, utbrustit»at om man såge Konungen stå på yttersta helfwetis brädden, borde Konungen skjutas ned i djupa afgrunden«. Då de närvarande kroggästerna bemötte honom med protester urskuldade han sig med att enbart ha upprepat vad en kornett Schönström tidigare sagt. 28 Att rikta förbannelser mot makt och överhet ingick utan tvekan i en allmän folklig protestkultur. Även från internationella studier vet vi att skänd-

247 opinioner monarken liga utlåtelser kunde vara både politiskt motiverade och uttryck för en allmän uppstudsighet. 29 Att banna eller driva med kungen och herrarna uppfattades inom rimliga gränser som acceptabelt av omgivningen. Så tycks bergsprängaren Per Olofsson till vardags och under flera år ha svurit grova eder över både Gud och överhet utan att någon höjt på ögonbrynen. 30 I sådana fall är naturligtvis mörkertalet stort och de lär endast undantagsvis ha rapporterats till myndigheterna. Hur vanligt det var är alltså omöjligt att säga. Oavsett utbredning motsäger ändå många av dessa svordomar uppfattningen att kungen skulle ha varit allmänt och odelat populär bland allmogen: i mångas ögon var han bara ytterligare en av herrarna. Detta blir än tydligare när utlåtelserna blandades med konkret missnöje och kungen gjordes till måltavla och ansvarig för allehanda politiska och juridiska missgrepp. Den avskedade rustmästaren Torsten Ryberg vägrade sålunda dricka konungens skål med motiveringen, att»han [kungen] har intet så wäl lönt sine gamle betienter, han har illa aflönt mig med flera«. Som avskedad underofficer hade han synbarligen en konkret anledning till missnöje. Rusthållaren Ifwar Lafwason från Lyngby luftade däremot en mer missriktad vrede. När han upptäckte att godsherren på det närliggande Maltesholm tagit upp ett hål i hans gärdesgård hade han utfarit i grova (men ospecificerade) utlåtelser mot kungen. För att beteendet skall bli begripligt måste man se det som riktat mot en otydlig herremakt som ansågs försvara sina egna intressen och hysa en permanent illvilja mot allmogen. Kungen var den främste av dessa antagonister och patronen på Maltesholm den synlige lokale företrädaren. Liknande uppfattning gav hustrun Ingeborg Börjesdotter uttryck för när hon bad Gud hjälpa henne från alla pålagor och plågor. På frågan vem som plågade henne så svårt svarade hon upprepade gånger:»thet gjör både Konungen och Öfwerheten«. 31 I vissa fall gällde missnöjet kungens underlåtenhet att ingripa. Interimslänsmannen Carl Björkequist, som tydligen även var rusthållare, hamnade i konflikt med dragonen Johan Starck om dennes underhåll. Eftersom Kungl. Maj:t skänkt både häst och mundering borde rusthållaren, enligt Starck, föda sina dragoner bättre än som skett.»fanen tacka Konungen; men icke jag, som intet fådt«, svarade Björkequist. Något liknande missnöje gav volontären Anders Westerling uttryck åt. När kronprinsen lämnat Karlskrona efter en visitationsrunda hade Westerling utlåtit att»han måtte fara åt helfwete, han hade intet godt giordt här, eftersom han intet skaffat them rätt, at få behålla sin mondering«. 32 Överhetens onda sinne fick sitt kanske mest konkreta uttryck i brännvins- 247

248 248 förordningarna, som berövade allmogen dess eländes tröst. Före detta ryttaren Erik Kapperman och hans hustru Sara Persdotter hade förbrutit sig mot 1747 års brännvinsförordning. När de erinrades om detta hade Kapperman»utbrustit i the högst straffbara och wederstyggelige utlåtelser, emot then alsmäktige Guden och thes dyra Nåd, samt then werdslige Högsta Öfwerheten och thes hälsosamma förordning«. På samma sätt reagerade förre sågkarlen Bertil Jöransson då han ertappades in flagrante vid brännvinspannan. I de här fallen gjordes kungen ansvarig för den lagstiftning som ingrep i allmogens vardag. I Bertil Jöranssons fall mildrades ovanligt nog domen på grund av dennes okunskap om påföljden för ett så allvarligt brott. 33 Samma misskund visades inte livstidsfången på Jönköpings slott Nils Hvaling. Vid Adolf Fredriks kröning 1751 utfärdades på brukligt vis ett pardonsplakat som efterskänkte straffen för mindre brott. Men då Hvaling erfor att han själv sannolikt inte omfattades av detta utbrast han:»om intet äfwen jag med flere fångar kan slippa ut, gifwer jag Kronan och Spiran Fanen och den som bär henne med«. Trots att Hvaling ansågs överbevisad av fyra ojäviga vittnen vägrade han att inför rätten vidgå denna utlåtelse. Då han därmed inte uppvisat nödvändig ånger ansågs han av hovrätten förfallen till dödsstraff. 34 Hvaling hade tillskrivit kungen ansvaret för fångarnas välgång, och just när det gäller majestätsbrott hade han inte helt fel, vilket kommer att diskuteras mer utförligt nedan. Så långt det går att bedöma utifrån källorna tycks kungen faktiskt ha haft sista ordet i rådet när sådana ärenden behandlades. Kröningen framprovocerade en annan grov utlåtelse från den finske bonden Johan Carlsson. När förordningen om krönings- och begravningshjälp kungjordes i kyrkan hade han hånat»konungen den stackarn«som krävde penningunderstöd av undersåtarna. När»min Fader blef död«, deklarerade han,»så lät jag begrafwa honom sielf, utan at jag tigde någon begrafnings hjelp af någon«. 35 Uttalandet är intressant också för att det antyder att arvrikets normerade tronföljdsordning var internaliserad bland undersåtarna. Meningen kan för all del läsas olika om betoningen läggs på min eller på fader, men att Fredrik I i allmogeled kunde uppfattas som Adolf Fredriks far bestyrks även av båtsmannen Lax, som med hänvisning till dem sade sig ha»tiendt både Fadren och Sonen«. 36 De offentliga förordningarna innehöll också uttryck som lätt gav stöd åt tron på en fäderneärvd krona. Exempelvis beklagade Adolf Fredrik 1751 förlusten av»högstsalig Hans Maj:ts Dyra Person en så ömsint Fader«. Härmed avsåg han naturligtvis en allmän landsfader som borde»tjena naturliga Föräldrar til efterdöme«, men formuleringen torde enkelt kunna ha missuppfattats. 37

249 opinioner monarken Kungl. Maj:ts begäran om krönings- och begravningshjälp sammanföll med Adolf Fredriks eriksgata, som förde honom till Finland i juni När kungens ankomst aviserades i Johan Carlssons hemtrakter var hans spontana kommentar:»haistacon Kuningas minum perseni«. Detta kan översättas: kungen kan kyssa min röv. Det är talande för rättstjänarnas språkfärdigheter att man i protokollen vågade skriva ut den finska utlåtelse som däremot censurerades på svenska. Detsamma gäller det ännu grövre yttrande som fälldes av samma anledning:»om Konungen kommer i mitt hus, och jag icke hafwer Brännwijn at gifwa honom, så gifwer jag honom min hustrus S: V: f:a«. (Förkortningen S. V. salva venia, ungefär: ursäkta uttrycket är protokollförarens tillägg.) Det ansågs inte lika känsligt att skriva ut»vajmoni wittun«på finska. Enligt vittnena hade Johan Carlsson sagt detta»öfwerdådigt, högt och hårdt«och utan synbar anledning. Detta var dock inte helt riktigt utan det fanns en tämligen konkret grund för Johan Carlssons missnöje. Den tjugofyraåriga änkan Kirstin Simonsdotter kunde nämligen dra sig till minnes hela hans långa utlåtelse: 249 Konungen kom intet hit at förbarma sig öfwer oss, eller at wisa oss någon Nåd, utan at af unga och gamla, änkor och faderlösa barn taga stora penningar til Begrafnings-hjelp, jag har ock låtit begrafwa min fader, men af ingen begjärt någon begrafningshjelp [ ] 38 Denna klagan hade han avslutat med att flera gånger yttra: fy fan en sådan kung, han kan kyssa min röv! Enligt häradsrätten var Johan Carlsson utrustad med ett stort övermod,»så at han icke skall fråga efter, hwem han talar [med], och thet utan åtskilnad, om hwilken som hälst, högre eller lägre«. Utan omskrivningar betyder detta att han inte visade vederbörlig underdånighet gentemot ståndspersoner och överhet. Häri ligger också förklaringen till att de rättsvårdande myndigheterna såg så allvarligt på denna typ av förbrytelser. När konungen genom sitt ämbete garanterade regeringsmaktens och rättsutövningens omutlighet riskerade alla påhopp på honom att ifrågasätta statssystemets själva fundament. 39 I detta senare påpekande ligger också nyckeln till förståelsen av majestätsbrotten och deras beivrande. Det var ett politiskt högmålsbrott och som nämnts stadgade lagen endast dödsstraff för denna typ av överträdelser. Likväl var det inte ett brott som folk avrättades för, utan den socialdisciplinerande aspekten stod helt i förgrunden. Normalt mildrades straffet, under

250 250 förutsättning att delinkventen visade tillbörlig ånger och lovade bättring. Gärna skulle brottslingen också medge sitt eget oförstånd och hur lite han begrep sig på riksvårdande ärenden. I straffvärderingen mot handelsmannen Carl Arvedson, som hade läst upp en skrift där det propagerades för envälde, använde hovrätten intressanta slutledningar för att låta honom undslippa dödsstraffet. Argumenten rörde både brottets följder och straffets verkan på den brottslige. Den mening som berört enväldet återfanns i slutet av den förgripliga skriften och det kunde inte klarläggas om han hunnit läsa upp hela innehållet. Enligt rättens resonemang var det alltså offentliggörandet som i första hand gjorde brottet, inte de tankar man eventuellt hyste i lönndom. Läkarundersökningen hade för all del inte kunnat påvisa någon galenskap, men rätten menade ändå att en sådan förvirrad skrift inte kan ha skrivits av någon vid sina sinnens fulla bruk. Och om det nu var så att Arvedson balanserade på förnuftets rand borde inte heller det kroppsliga straffet bli alltför hårt eftersom detta kunde förvärra hans sinnestillstånd. 40 Om man bortser från de åtta sammansvurna som halshöggs för delaktighet i det kungliga kuppförsöket 1756 och som inte syns i det använda källmaterialet eftersom de dömdes av en kommissionsdomstol förefaller bara en person, landstrykaren Fredrik Wimmercrantz, ha avrättats för majestätsbrott under frihetstiden. Wimmercrantz hade på ett gästgiveri förvägrats brännvin med hänvisning till gällande förordningar. På hans fråga om vem som utfärdat sådana förordningar hade gästgivaren svarat: Gud och överheten. Wimmercrantz hade då ställt sig mitt på golvet och svurit»samt utbrustit i desse orden, som domstolen darrar wid at låta föras i Minnesboken Fanen fare i den som sådane Förordningar gifwit ut, och den som dem tagit emot«. 41 Wimmercrantz förbrytelse är väl inte den grövsta som förekommer i materialet, men han visade uppenbart förakt för hela rättsprocessen och vägrade just att visa nödvändig skuldmedvetenhet och botfärdighet. Han beskrevs av häradsrätten som ett missfoster, en notorisk lätting och en överflödig samhällsmedlem och hovrätten förordade att han inte bara skulle halshuggas utan därtill steglas och få huvudet uppsatt på en påle. Utöver den anförda förgripelsen hade han utspritt falska rykten om att kung Fredrik avlidit men att dödsfallet hemlighölls av herrarna i Stockholm. Till sommaren skulle allmogen emellertid tåga till huvudstaden för att»slå in unga Printsen till Souverain«. Wimmercrantz dömdes för brott mot inledningsparagraferna i Missgärningsbalkens 5 och 6 kapitel, eller för lasteligt tal respektive olydnad

251 opinioner monarken mot konungen. Dödsstraffet verkställdes fastän såväl hovrätten som Justitierevisionen bedömt att verkligt uppsåt saknats. I klartext innebär det att juristerna inte såg hans upprorsmaningar som allvarligt syftande, men i gengäld menade de att beteendet var så anstötligt att det gått långt över gränsen för det tolerabla och ursäktliga. 251 De utländska kungarna En särskild kategori av skändliga utlåtelser var de som anspelade på kungens eller kungafamiljens utländska härkomst. Vindragaren Johan Åmans förgripelse refererades i förra kapitlets inledning, men han var långtifrån ensam med denna typ av yttranden. De bevarade exemplen är många och det finns anledning att tro att fler liknande funnits i de protokoll som förstörts av hovrätterna och Justitierevisionen. Insinuationer om kungarnas utländska börd var känsliga därför att de anspelade på ett förhållande som inte gick att ändra på eller enkelt bortförklara. Adolf Fredrik, som var av huset Holstein- Gottorp, var avlägset släkt med den gamla Vasadynastin. Denna förbindelse utnyttjades flitigt av sonen Gustav III, som gärna framhöll den i propagandistiskt syfte. Fredrik I hade utöver sin giftermålsförening ingen som helst frändskap med äldre inhemska dynastier, även om försök faktiskt gjordes att påvisa hans härstamning från Ynglingaätten. 42 I detta avseende hade han i alla händelser en klar nackdel jämfört med sin tidiga rival hertig Karl Fredrik av Holstein-Gottorp, som var dotterson till Karl XI. Karl Fredrik var delvis uppfostrad i Sverige, talade svenska och betraktades av sina anhängare som en infödd prins. Samma föreställning kom att vidhäftas hans son Karl Peter Ulrik»Karl XIII«, som han kallades av sympatisörerna när denne föreslogs till tronen Så ansåg till exempel bonden Lars Persson från Västernorrland det angeläget att tronen lämnades till någon»som är af infödd swensk konungz slächt och blod«, och det enda säkra valet var då hertigen av Holstein»som härstammar af de stora och glorwyrdigste Gustavianiske och Carolinske familierne«. 43 Karl Peter Ulrik valdes enhälligt av ständerna, men beslutet upphävdes då det blev känt att han antagit den grekisk-ortodoxa läran och utnämnts till kejsarinnan Elisabets efterträdare på den ryska tronen. Den gamla Landslagen, som fortfarande var i bruk då regeringsformen skrevs, innehöll inga förbud mot att välja utländska kungar. Även om det inte någonstans fanns klart uttryckt var det tvärtom egentligen en förutsättning. I det fall den sittande dynastin saknade legitima arvingar måste en ny kung

252 252 närmast av nödtvång sökas i utlandet. Eftersom han borde stamma från ett furstehus kunde han inte hämtas inifrån landet. Alternativet att upphöja en inhemsk adelsfamilj till rang över sina likar, hade varit otänkbart. 44 Det hade förvisso varit ett naturligt bruk under valrikets tid, då pretendenterna backade upp sina kandidaturer med klientrelationer och reella maktmedel, och det hade fungerat en sista gång då Gustav Eriksson Vasa korades. Två sekler senare hade ett sådant förfarande däremot omöjligt kunnat ge den symboliska dignitet som var konungamaktens främsta tillgång under frihetstiden, och om monarken hade haft starka band till inhemska släkter hade det ställt hans oväld i tvivelsmål. Då Isac Faggot berörde proceduren vid konungaval talade han utan närmare diskussion om att ständerna vid sådana tillfällen frambar en förfrågan till»den Högborne Furstan«. Översten Bror Classon Rålamb talade i en kunglig födelsedagshyllning på Riddarhuset 1729 om»hög Afkomst«och»ett Majestätiskt Sätt«som nödvändiga kungliga egenskaper. 45 Furstlig rang, det vill säga en medfödd status, var ett underförstått rekvisit för att komma i fråga för konungaämbetet. Karin Tegenborg Falkdalen har i liknande sammanhang talat om»den kungliga särarten«. Att kungarna höjde sig över vanliga människor var inte minst viktigt då arvriket skulle befästas. Gustav Vasa var därför angelägen om att förädla sin avkomma genom att gifta sig och skaffa en tronföljare med en drottning från ett etablerat furstehus. Detta kungliga särskiljande var ett dynastiskt försvarsmedel eftersom det minskade antalet potentiella medtävlare om tronen. För att ytterligare säkra kungaättens fortlevnad infördes rentav kvinnlig tronföljd som en sista försvarslinje. En kvinnlig regent ansågs på många håll som en anomali. Dessutom framhölls risken att riket skulle uppslukas av en annan stat om drottningen gifte sig med en främmande furste. Eftersom kvinnlig tronföljd däremot var en extra säkerhet för kungahuset kan det betraktas som en monarkisk princip. Den kvinnliga arvföljd som införts 1590 avskaffades därför 1650 som villkor för Karl Gustavs upphöjelse till arvprins, men återinfördes av den enväldige Karl XI Lika följdriktigt avskaffades den än en gång i 1719 års regeringsform (RF 1719/1720, 3), som följde republikanska principer. Ständerna hävdade att valrätten återgått till dem och därför måste också Ulrika Eleonoras arvsrätt ogillas. 46 I många andra länder, exempelvis Frankrike, fanns det inhemska furstefamiljer vid sidan av kungahuset och dessa hade avlägsen arvsrätt enligt mer eller mindre fastlagda scheman, om den regerande dynastin skulle utslockna. Där fanns fils de France och petit-fils de France, som var kungarnas legitima söner och sonsöner, princes du sang, furstar med härstamning från Ludvig den

253 opinioner monarken helige, samt princes étrangers från autonoma furstendömen med anknytning till Frankrike. Alla dessa bildade med tiden ett vittförgrenat nätverk kring hovet vid revolutionens utbrott räknades tolv familjer enbart till den första gruppen. Även om bara ett fåtal av dessa furstefamiljer kunde hävda reell arvsrätt till kronan så utgjorde samtliga potentiella maktfaktorer. Den tolkning som gjordes av den saliska lagen från tidig medeltid uteslöt också såväl kvinnor som utländska furstar från all arvsrätt till den franska kronan. 47 I Sverige var praktiken annorlunda. Vid de tvingande omständigheter som uppträtt hade kronan i första hand övergått på kungadotter, i andra hand på utländsk furste. I det senare fallet söktes dock släktskap med den svenska konungaätten och därför talade man ännu i slutet av 1700-talet om att den gustaviska familjen härskat oavbrutet sedan den siste danske kungen kastats ut ur riket. Några inhemska fursteätter vid sidan av konungahuset uppstod aldrig under denna tid. Med Gustav I:s tre söner var det upplagt för en dynastiförgrening liknande den franska, men ingen av dem efterlämnade några familjer intill tronen och inom riket. Nu var det inte förrän Karl X Gustav avled med en yngre bror kvar i livet som en sådan situation kunde uppstå i Sverige, men varken hertig Adolf Johan själv eller hans båda söner fick någonsin tillfälle att göra anspråk på kronan. Den yngste av sönerna, Gustaf Samuel Leopold, efterträdde dock Karl XII som regerande hertig av Zweibrücken, den pfalziska dynastins stamland. När han dog utan arvingar övergick hertigdömet till ätten Pfalz-Birkenfeld, som härstammade från en av Karl X Gustavs farbröder. Kristian IV av Birkenfeld framfördes också som Frankrikes och hattarnas kandidat i tronföljarstriden Släktskapen med äldre svenska dynastier var alltså avlägsen, men han var åtminstone av furstlig börd. Fredrik I hade två så kallade naturliga söner med sin mätress Hedvig Taube. Dessa upphöjdes till tyska riksgrevar av Hessenstein och den äldre av dem, Fredrik Vilhelm, blev 1772 tysk riksfurste. Fredrik I hade dock bara fått den svenska kronan i personlig besittning huset Hessen-Kassel saknade alla anspråk. Som oäkta barn saknade därmed hans söner, fastän nominellt av fursteblod, helt arvsrätt och det var rentav straffbart att kalla greven av Hessenstein för en svensk prins. 48 Adjektivet syftade här inte på hans nationalitet utan skall förstås som just att han saknade alla rättigheter till den svenska kronan. De förslag som framfördes efter Ulrika Eleonoras död om att Fredrik genom omgifte skulle kunna skaffa legitima arvingar verkar inte ha funnit starkt stöd eller ha varit särskilt allvarligt menade. 49 Om det alltså inte fanns förbud mot utländska kungar i sig så fanns det 253

254 254 flera begränsningar som skulle hindra de negativa konsekvenser som befarades kunna följa därav. Landslagen förbjöd uttryckligen att utländska män antogs till rådsherrar och strängt taget att de innehade inhemska ämbeten över huvud taget. Dessa bestämmelser hade av tvingande skäl varit satta ur spel under stormaktstiden men hade ytterligare inskärpts med regeringsförändringarna efter Karl XII:s död. Riksråd och ständer såg till att konungaförsäkran, regeringsform och andra lagar effektivt hindrade alla försök från kung Fredriks sida att medföra ämbetsmän från sitt tyska stamland in i riket. Man hyste även en misstänksam vaksamhet mot alla förmodade försök att öppna för arvsrätt åt hessiska prinsar. 50 Oavsett formella regler fanns det en så att säga intuitiv misstänksamhet mot utländska furstar, även om den inte var övergripande. Till de invändningar som kunde resas mot utländska kungar skall också föras den religiösa aspekten. Idealt skulle ju såväl kungen som drottningen vara barnfödda lutheraner, men detta grundläggande krav var ändå inte striktare än att den reformerte Fredrik hade kunnat vänta med sin konversion till veckan före sitt slutliga val till konung. Officiellt ansågs hans omvändelse vara uppriktig och betraktades som ett bevis för den lutherska lärans sanna styrka. Inför tronföljarvalet 1742 begärde major Henrik Wrede på riddarhuset trots detta att en särskild stadga utfärdades med krav att alla pretendenter till Sveriges krona skulle vara både födda och uppfostrade i den rena evangeliska läran. Ärendet väckte flera dagars animerad diskussion i samtliga stånd. Till slut antogs memorialet av ridderskapet och adeln. Bönderna gillade förslaget och gick ett steg längre: i deras tycke måste samma strikta religionskrav även gälla framtida drottningar. Mest försiktigt var anmärkningsvärt nog prästeståndet. Man sade sig dela andemeningen i Wredes memorial men fann inte att frågan var så trängande att den krävde någon särskild stadga en sådan riskerade endast att fördröja fredsförhandlingar och tronföljarval. Borgarna valde att gå på prästeståndets linje, och därmed föll hela förslaget. 51 Alla fundamentala principer till trots var man ändå rätt pragmatisk i faktiska ställningstaganden. De upproriska dalkarlarna uttryckte sig också typiskt då de 1742 begärde en kung som var svensk och som såg till sina undersåtars bästa. Om de ändå tvingades nöja sig med den kung som redan satt så borde hans makt utökas, så att han kunde uträtta gott. 52 Utländsk börd innebar alltså ingen automatisk förkastelse av monarken även om en inhemsk kung alltid var att föredra. Dessutom fanns alltid den negativa aspekten: i det fall missnöje uppstod med regenten kunde hans främlingskap adderas till besvärspunkterna, vilket ofta skedde med den i me-

255 opinioner monarken moarlitteraturen misstänkliggjorde Fredrik, mer sällan med Adolf Fredrik. Strax efter Fredriks uppstigande på tronen upplevde den danske resenären Jacob Bircherod att många»frycktede, eller i det ringeste hafde aversion for een udenlands Konge«. Att han var utlänning hindrade honom att bli en stor kung och»i botten älskade han ej nationen«, skrev Carl Christopher Gjörwell en generation senare. 53 I juli 1742 fick den Leksandsfödde prästen Eric Alstrin i kraft av sitt lokala anseende riksrådets uppdrag att förhandla med de oroliga dalbönderna. I hans instruktioner ingick att framhålla»den store nåd, som Kongl. Maj:t uti alla tider haft för denna Nationen, hvaraf Kongl. Maj:t fattadt för dem mycken kärlek och nåd«. Respekten för Fredrik förblev också någorlunda orubbad, men allmogen vidhöll likafullt kravet att»någon af Svensk blod måtte til Successor på then Svenska Kongl. Thron utvald och antagen blifva«. 54 En svenskfödd furste antogs vara mer bekant med svenska förhållanden och identifierades naturligt med svenska intressen. I de exempel som dyker upp i det rättsliga materialet användes främlingskapet i många fall som ett omedelbart invektiv som inte nödvändigtvis hade någon genomtänkt innebörd. När det användes i tillspetsade situationer var det i allmänhet ändå något som skulle förgrova en utlåtelse. Att kalla drottningen för»tysk markatta«, som i ett exempel nedan, var grövre än att kalla henne för enbart markatta. På samma sätt krävdes tillägget markatta för att framhålla det negativa med adjektivet tysk, som stående ensamt kunde vara värdeneutralt. När den menige soldaten Hallberg menade, att»här äro tyska Herrar [officerare] wid wårt Regemente, som kunna bättre regera, än the Swänska [rådsherrarna]«, var det inte avsett som en lojalitetsförklaring mot hans överordnade utan som ett grovt underkännande av rådets kompetens. Till och med tyska officerare skulle regera bättre, tycks han ha velat säga. 55 Johan Åmans förgripelse, som inledde förra kapitlet, kan möjligen föras till samma kategori. Att riket for illa under tyska kungar var en svepande anklagelse som uttryckte allmänt missnöje utan egentlig substans, även om den specifika frågan att en borgarson i strid mot privilegierna uttagits till livgardet hade en viss ytlig beröring med kungen. I ett annat, något äldre exempel som tidigare berörts i förbigående är förhållandet det omvända: här var det anklagelsen som var svepande medan kungens tyska börd gavs särskilt förklaringsvärde. Skräddaren Jonas Norlin i Växjö hade 1731 farit ut i sådana högst straffbara utlåtelser mot kungen att hovrätten på Kungl. Maj:ts befallning tillsatte en extradomstol som skulle arbeta slutet och under tystnadsed. På karakteristiskt sätt har den förgripliga 255

256 256 utlåtelsen överstrukits i samtliga protokoll och de formuleringar som använts för att motivera censuren är desamma som återkommer i många andra rättsfall. Just i Norlins fall går utlåtelsen emellertid att rekonstruera. Ett av de närvarande vittnena, gymnasisten Elias Fult, var alert nog att på en papperslapp genast nedteckna exakt hur de förgripliga orden hade fallit. Fastän försök har gjorts att genom överstrykningar med bläck utplåna skriften på denna lapp går den att tyda med viss möda. Omständigheterna bakom brottet har hamnat i skymundan för den grova utlåtelsen och är därför en smula oklara. Dock tycks upprinnelsen ha varit den att Norlin i drucket tillstånd infunnit sig hos borgaren Nils Sörman för att erhålla någon betalning men vägrat att ta emot pengar som var märkta med kung Fredriks namn. I det sammanhanget har han yttrat att han ger fan i kungens pengar. Han saknade förvisso pengar, hade han utropat, men inte kungens pengar och tillade,»at konungen duger intet annat til än at liggia hemma hos kieringar intet Duger han til at föra nogot krig för det at han intet är af swenskt blod födder«. 56 Denna utlåtelse angrep på flera sätt det som uppfattats som personliga svagheter i Fredriks karaktär. Fredrik hade redan innan han våren 1730 inledde sin förbindelse med Hedvig Taube haft åtskilliga tillfälliga kärleksaffärer. Som Sveriges första offentliga kungamätress kom Hedvig Taube att vålla en hel del protester, inte minst från prästerskapet. 57 Kungens beteende bröt mot allmänna moraluppfattningar och kunde enkelt ges förklarande kraft: hans skörlevnad fick honom att försumma plikterna och gjorde honom regeringsoduglig. I Norlins anklagelse kontrasterades också Fredriks vekliga liderlighet mot den manliga kraft som tidigare svenska kungar visat genom att anföra sina trupper i fält. Annat var inte heller att vänta från en kraftlös tysk, tycks Norlin ha menat. De som varit missnöjda med den tyske Fredrik blev inte lättade när valet av hans efterträdare stod klart. Detta hade ju varit en av orsakerna till dalupproret, och både under mellanperioden och fortfarande vid nästföljande riksdag fanns de som motarbetade Adolf Fredriks upphöjelse. 58 Riksdagsbonden Nils Persson uppsökte under två kvällar sin ståndsbroder Olof Assarsson i dennes natthärbärge för att få honom att återta ett memorial riktat mot böndernas talman Olof Håkansson. Ärendet var en del i ganska invecklade partipolitiska turer som inte behöver redovisas här. I strid med riksdagsordningen hade memorialet inlämnats till prästeståndet och Nils Persson undrade uppbragt hur Olof Assarsson egentligen tänkte och vem han hoppades finna stöd hos. Olof Assarsson svarade att han sökte stöd

257 opinioner monarken hos Gud i himlen, hos Hans Kungliga Höghet det vill säga kronprinsen Adolf Fredrik samt hos all annan överhet. Törhända att du tänkt söka stöd hos kronprinsen, genmälde Nils Persson,»men tu besinnar intet at Hans Kongl. Höghet är en Främling och KronPrinsessan med«. Nu blev i stället Olof Assarsson upprörd och han varnade Nils Persson i Guds namn för att föra sådant tal. Denne återtog dock oförtrutet: 257 Om här skulle komma ofred på Landet, skulle ju Hans Kongl. Höghet föra Arméen! Kan hända Hans Kongl. Höghet toge Armeen och ginge sin wäg, utan at han eller Armén komme här mera, huru stode då landet? 59 Adolf Fredrik var sedan oktober 1743 rikets högste militäre befälhavare näst kungen. I mars 1747 utökades hans operativa befogenheter i syfte att stävja de disciplinupplösande tendenserna i krigsmakten. Ordningen upprätthölls bäst genom kunglig auktoritet ansåg översten Hans Henrik von Liewen i en variant på det gamla argumentet om den svenske soldatens tapperhet under kungligt anförande. 60 Att freda riket med vapenmakt var fortfarande konungarnas främsta åliggande, åtminstone symboliskt, och tydligare än i Nils Perssons anklagelse kunde inte ett misstroende mot tronföljaren formuleras. Hans uttalande reflekterade i stället dalrebellernas krav»at ingen Tysk eller utlänsk man måtte vid Regementerne brukas i Svensk tienst, fast mindre anförtros något öfver-commando«och»att inga utlänningar, utan Svenska infödda, måtte bekläda Sveriges Rikes Ähretjenster, på thet alt förräderij måtte afböjt blifva«. 61 Herredagsmannen Arendt Israel Nordenlöf, som under riksdagen delade nattkvarter på Södermalm med Nils Persson, fick liknande påstötningar. Nils Persson hade vid två tillfällen enträget och under tårar förmanat Nordenlöf att inte ta parti för kronprinsen. Hans Kungl. Höghet hade ju»mycket hastigt kommit till Successionen och thesförutan wore en Främling, som man intet skulle kunna lita på«, löd argumentet. Även inför Nordenlöf uttalade Nils Persson sina farhågor att kronprinsen skulle avvika med den krigsmakt han kommenderade. Under rättsgranskningen försökte Nils Persson precisera sig, utan att för den skull förminska sitt brott. Han sade sig vara felciterad och att orden egentligen fallit sålunda:»at man, therest thet blefwe Krig af, ei kunde hafwa något förtroende til Hans Kongl. Höghet, så wida han wore en främling«och»at Hans Kongl. Höghet, i then händelsen han skulle föra Arméen, kunde thermed rycka bort, och icke komma mera igien«. 62

258 258 Nils Perssons utlåtelser ansågs i själva verket så allvarliga att det tillsattes en extra kommissorialrätt att döma i fallet. Denna avkunnande så småningom en dödsdom över honom, vilken av Kungl. Maj:t mildrades till trettio dagars fängelse på vatten och bröd, ett i sig mycket hårt svältstraff. 63 En annan episod inverterar svenskheten på ett intressant sätt. När överfyrverkaren Lars Wijnbladh utgjutit sig över hur lite han tålde Adolf Fredriks person hade han tillrättavisats av advokaten Claes Hoffman som påminde»så wäl om en Konungs helgd som en undersåtes skyldighet, samt utaf hwad nådigt sinne [Hans] Maj:t är emot alt thet swensk hette«. Att kungen var av utländsk härkomst var alltså inget som hindrade honom från att hysa en uppriktig kärlek till sitt rike och nya hemland. När ärendet hamnat i hovrätten framhöll domstolen att Wijnbladh åsidosatt den plikt»honom såsom en swensk undersåte, ålåge, at med all uptänkelig wördnad tala om wår nådiga Öfwerhet«. Adolf Fredrik hade alltså fullständigt omfamnat sin nya Wahlheimat och som konung hyste han vällvillig kärlek till alla sina undersåtar. Wijnbladh däremot hade förbrutit sina medfödda plikter mot fäderneslandet. Han hade därför»giort sig owärdig, at widare såsom undersåte i Riket, [Hans] Kongl. Maij:ts nådiga hägn och beskydd åtniuta«och utvisades ur riket på livstid. 64 De rumsliga avstånden mellan kungafamiljen och invånarna i den lilla huvudstaden var, som tidigare framhållits, inte stora. Till högmässan i Slottskyrkan var även vanliga stadsbor välkomna och dit gick på försommaren 1755 den åldriga borgmästaränkan Gertrud Ziegler. Efter att ha undfått den andliga spisen gick hon för att få lekamlig spis i sällskap med hovsångaren Schederman och kammarskrivaren Anders Bygdeman. Under promenaden kom den senare att något i förbigående förebrå Ziegler för att hon inte såsom den övriga församlingen rest sig upp vid drottningens ankomst till kyrkan för att därmed visa den undersåtliga vördnad som tillkom ett krönt huvud. Ziegler hade svarat Bygdeman med en mängd otidigheter, men särskilt betonat att hon själv»wore en gammal hederlig fru, som ej behöfde upstiga för then utländska markattan«. Denna kommentar ansåg Ziegler så fyndig att hon enligt andra sagesmän upprepat den vid åtminstone tre olika tillfällen. Bygdeman tyckte naturligtvis att utlåtelsen var både förfärande och anstötlig, men därutöver måste den också ha burit med sig en viss mustig kittling. Under de följande veckorna återberättade han nämligen med förtjusning episoden för alla som kom i hans väg. Slutligen hade han ändå bestämt sig för att göra rättssak av det hela med det uttryckliga syftet att änkan Ziegler skulle mista halsen.

259 Folklig rojalism. Månaden efter att den nya tronföljaren Adolf Fredrik anlänt till Stockholm gav den franske ambassadören en bal till hans ära i det Wredeska palatset på Drottninggatan. Balgästerna syns i fönstren till vänster och över gatan har rests en illuminerad äreport med Sveriges och Frankrikes vapen samt kronprinsens namnchiffer. Folket kappas om det vin som rinner från triumfportens sidor. Laverad pennteckning av Olof von Dalin, samtida kopia av Daniel Tilas. Foto: Björn Green, KB.

260 260 I detta uppsåt nådde han en bit och hovrätten utdömde enligt praxis dödsstraff för Zieglers utlåtelse. Med hänsyn till en mängd förmildrande omständigheter anhöll rätten dock om att straffet skulle nedsättas till tre veckors fängelse på vatten och bröd, och efter såväl drottningens som kungens personliga mellankomster fastställdes denna dom. Bygdeman, i sin tur, dömdes av samma hovrätt till två veckors fängelse på vatten och bröd för att ha fört den förgripliga utlåtelsen vidare ut i offentligheten. I slutändan blev straffet närapå detsamma, eftersom den gamla änkefrun frigavs redan efter femton dagar. 65 Historien var emellertid inte slut därmed. Fastän änkan Ziegler fått dödsdomen mildrad till fängelse tycks det verkställda straffet ha gått henne till sinnes. Två år senare, på sommaren 1757, ställdes hon åter inför rätta för smädelser mot drottningen. Vid flera tillfällen hade hon talat om de plågor hon utstått för drottningen, som hon kallade kanaljehora, och också gjort henne ansvarig för de höga medsammansvurna herrarnas död vid det rojalistiska kuppförsöket året innan. Ziegler menade att hon i det tidigare målet haft lika många vänner som ovänner och hon uppgav att rådsherrarna hade tvingats kväva sina skrattattacker bakom näsdukarna då hon inför Justitierevisionen redogjort för utlåtelserna. Efter avslutade förhandlingar hade de medgivit allt enligt Zieglers eget påstående att hon träffat rätt i sin karakteristik av drottningen och då hon frigavs ur fängelset hade de sänt henne buteljer med vin. För flera vittnen berättade hon att även kungen och drottningen sänt pengar att lindra hennes nöd under fängelsestraffet, men att hon avvisat denna nådegåva. Hon fortfor med det sturska beteendet även efter frigivningen. Det var en stor ära att ha suttit i fängelse för drottningen, raljerade hon vid något tillfälle. Därför ville hon dricka Hennes Kungl. Maj:ts skål och ropade efter pisspottan. 66 Zieglers berättelse om de roade rådsherrarna har väl ganska lågt källvärde. Påståendet i sig liksom hela historien i allmänhet antyder dock att den typ av drastiska kommentarer som hon fällde kunde finna gensvar i många sällskap. Inte bara Ziegler själv utan även andra uppgiftslämnare har återberättat episoderna i olika situationer och för en mängd bekanta och obekanta personer. Uppenbart har de märgfulla utlåtelserna inte ansetts mer brottsliga än att man ganska obesvärat kunnat upprepa dem i en mängd skiftande sammanhang. De har varit kittlande för att de tangerat, inte överträtt, det socialt acceptabla. Hur sådana förgripligheter bedömdes måste ha varit helt beroende på personerna och tillfället. De individer som åhört Zieg lers utlåtelser hade sitt hemvist i högre borgerskap och ämbetsmannakretsar. Det innebär, å ena sidan, att de var tillräckligt långt från hovet för att plumpa skämt om kunga-

261 opinioner monarken familjen skulle vara gångbara. I ett sammanhang närmare hovet hade samma uttalanden lätt generat dem som haft personliga bindningar till kungaparet och skulle därför inte alls ha uppfattats som komiska. Å andra sidan var Ziegler och de kretsar hon umgicks i så pass etablerade att uttalandena inte riskerade att uppfattas som subversiva. Om samma personer fått höra liknande uttalanden från mer folkligt håll torde de ha uppfattats som oroande snarare än roande. Med sin andra förbrytelse hade Ziegler enligt normal praxis gjort sig hemfallen till sträng exekution. Emellertid uppgav inkallade karaktärsvittnen att hon föreföll obalanserad och sinnesförvirrad då hennes processer kom på tal. På grund av detta och med hänsyn till hennes höga ålder kunde rätten inte»med godt samwete«döma henne till den allmänna lagens straff, det vill säga döden. I stället förordades fängelse på vatten och bröd följt av två års fängsligt omhändertagande med utskrivningsprövning. Ziegler inspärrades på Danvikens hospital varifrån hon insände en nådeskrift i september Efter att saken prövats och kyrkoherden och inspektorn vid Danviken vitsordat hennes förståndsgåvor och gudliga leverne frigavs hon i november samma år Nådig överhet Kungen och drottningen hade båda utlagt sig för Ziegler och vädjat om lindrig påföljd för hennes brott. Detta fäster uppmärksamheten på ett annat viktigt drag i synen på konungamakten: bilden av den nådiga överheten. I såväl folkliga föreställningar som i den förmedlade bilden av monarken var nåden och välviljan en viktig beståndsdel. Naturligtvis var det en grundläggande förutsättning för legitimiteten att kungen ansågs hysa omsorg om sina undersåtar. Det var egentligen inte envåldsmakten i sig utan hur monarken gjorde bruk av den som underkänt det tidigare statsskicket. Karl XI hade nyttjat sin makt till allmänt väl, salus publica, medan Karl XII satte majestätets ära före folkets trygghet. Frihetstidens hyllande av den förre och fördömande av den senare var därför snarare praktiskt än principiellt motiverat, oavsett vilka motiv som utåt anfördes. 68 Den idealiserade bilden spreds i kungörelser och offentliga handlingar. I de sammanhangen användes adjektivet nådig i såväl första som tredje person: Vi haver i nåder förunt, Kungl. Maj:ts i nåder beviljade, Kungl. Maj:ts nådiga vilja etcetera, var vändningar som regelmässigt brukades. En slumpmässigt vald men alltigenom typisk formulering förekom i den åtalade men småningom frikände prästen Benedict Wetterstens predikan:

262 262 Wi se med glädje och fägnad en Gudfruktig, wis, mild och rättrådig Öfwerhet sittja på wår Konungastol, som med all forderlig ömhet, klokhet och försiktighet regerar och wårdar sitt folk. 69 Det fanns emellertid också en rent konkret nåd som inte minst visades i de aktuella sammanhangen, nämligen Kungl. Maj:ts rätt att benåda brottslingar. Dödsstraff var den enda påföljd som lagboken meddelade för majestätsbrott, men i praktiken var det sällan ett brott man avrättades för. Därför måste Kungl. Maj:t allt som oftast nyttja sin så kallade leuterationsrätt, det vill säga rätten att»förbättra«en dom genom att mildra annars tvingande rättsbestämmelser. Denna rätt skulle utövas med råds råde och reglerades i regeringsformens andra paragraf. Just rörande majestätsbrotten tycks det emellertid i många fall ha varit så att kungen hade sista ordet; det var han eller någon annan medlem av kungafamiljen som blivit personligen ofredad och närmast berörd. Exakt hur vanligt det var att kungen fällde utslaget går inte att avgöra eftersom det ofta är oklart om protokollens Kungl. Maj:t syftar på kungen personligen eller konungen i rådet. Otvetydigt var det dock en återkommande praxis, åtminstone under Adolf Fredriks regeringstid. 70 Bokhållaren vid Bofors bruk Hans Möller hade drucken haft»förgripelige och lastbare utlåtelser om Theras Majestäter Wår Allernådigste Konung och Drottning«och av Göta hovrätt dömts att»för detta sitt grofwa brott, sig sielf till wälförtjent straff och androm till skräck och warning, lif sitt mista och halshuggas«. 71 Förbrytelsens närmare utseende framgår inte av handlingarna, men det var ovanligt att inte redan hovrätten hemställde om en lämplig lindring av straffet. Förgripelsen måste också ha varit synnerligen grov eftersom även rådsherrarna ville fastställa domen, men här grep kungen personligen in:»emedan Hans Kongl. Maij:t förklarade Sig wilja giöra thenne Möller nåd; Ty yttrade Theras Excellencier sig häraf hafwa anledning, at i underdånighet styrka Kongl. Maij:t«. Denna formulering lämnar inga tvivel om vem som är subjektet bakom Kungl. Maj:t. 72 Liknande uttryckssätt förekommer i andra mål. I domen mot bonden Johan Johansson hade rådsherrarna inget att invända mot den av Åbo hovrätt föreslagna lindringen»til hwilken ända detta mål hos Kl. Maijt kommer i underdånighet at anmälas«. Även Sigtunaborgaren Michael Lundgren ville kungen några år senare»af Gunst och Nåde«befria från allt straff. 73 Fallet med mjölnargesällen Johan Bromberg ligger tidsmässigt något utanför undersökningens ramar, men kan ändå refereras för att det ger en fin ögonblicksbild av hur kungligheterna gärna ville framställa sig själva. Vi kan

263 opinioner monarken erinra oss (s. 205) att Bromberg klandrat änkedrottningen Lovisa Ulrika för hennes slöseri med rikets medel och att han i det sammanhanget brukat kränkande uttryck. Detta skedde i augusti 1773, alltså ett år efter den kungliga statsvälvningen. Det tycks som om hovrätterna för säkerhets skull dömde majestätsbrotten hårdare efter denna: i de visserligen endast sex fall som studerats efter regementsförändringen har hovrätterna utdömt dödsstraff i hälften och ovanligt stränga straff i de övriga. 74 Att hovrätterna avkunnade dödsdomar i sådana mål tillhörde undantagen under frihetstiden. Någon skärpt rättstillämpning var det emellertid inte tal om, utan den milde Gustav III benådade samtliga dödsdömda i enlighet med tidigare praxis. Eftersom Brombergs förgripelse i första hand rörde änkedrottningen befallde kungen att hon skulle få säga sitt ord i saken. Hon å sin sida ville låta Bromberg gå helt fri från straff. Rådsherrarna reste då föreställningar att det kunde ha eftertänkliga följder om Bromberg friades från allt ansvar. Änkedrottningen förstod invändningen men stod på sig. Dessutom menade hon att det skulle ge så mycket bättre verkan och framkalla uppriktig ånger om Bromberg fördes till det kungliga slottet för att få beskedet av änkedrottningen själv. Kungen gillade detta och ordnade så att Bromberg genom överståthållarens försorg och under vederbörlig bevakning skulle föras till slottet att möta änkedrottningen. Ur hennes hand skulle han få motta nådebrevet, som inte bara upphävde dödsdomen utan helt löste honom från alla påföljder. 75 Detta var ett genomtänkt grepp för att framkalla den dömdes ånger och skuldmedvetna kärlek till majestätet. Det har inte gått att se att exemplet hade förelöpare tvärtom tackar Lovisa Ulrika sin son för den visade nåden att hon fick avgöra ärendet. Den pedagogiska grundtanken, att framställa det upphöjt överseende och alltid förlåtande majestätet, var däremot inarbetad. I sammanhanget kan nämnas Adolf Fredriks villkor, offentliggjort bland annat i Dagligt Allehanda, att inga straff fick verkställas på det nya torg i Stockholm som skulle bära hans namn. 76 Praktiken att alltid mildra domsluten ansåg hovrättsrådet Jakob Clerck redan på 1730-talet förde med sig allvarliga konsekvenser. Den fördärvliga vanan att tala oanständigt om överheten tilltog, menade han, och denna oart hade sin grund i»at gemene man i sine lag ock sammankomster taga sig anledning af den nåd, som Konungen dem bewisar ock förbrytelserne icke så högt anser«. 77 Även om materialet inte riktigt lämpar sig för denna typ av kvantifieringar finns inget som direkt talar för att majestätsbrotten ökade i omfattning, åtminstone inte den form av skändliga utlåtelser som Clerck 263

264 264 refererade till i detta fall. Däremot tangeras därmed frågan om majestätsförbrytelsernas sammanhang och varför de beivrades så eftertryckligt. Här skall inte göras någon grundlig utredning av majestätsbrottets juridiska behandling, men några korta reflektioner skall ändå lämnas som på sitt sätt berör förhållandet mellan folk och konungamakt. Beivrandet av majestätsbrott sammanhang och funktion I grunden är majestätsförbrytelser att se som politiska brott, men det är inte det intrycket som dominerar efter en granskning av dessa rättsfall. Snarare träder en socialdisciplinerande funktion i förgrunden. Väldigt mycket inom denna brottskategori faller under det som ovan betecknats som skändliga utlåtelser och det framstår snarast som vardagsbrott alldagliga förseelser där vanligt folk uttryckte missnöje och vädrade sina frustrationer. Många av episoderna ger också anledning att tro att det var en socialt helt accepterad protestform och att det som kom till myndigheternas kännedom endast var toppen på ett isberg. Skändliga utlåtelser om konungahuset förefaller endast undantagsvis ha inberättats och i många av fallen var det inte själva utlåtelsen som var egentlig grund för anmälan. Grova uttalanden om kungen och drottningen kunde fällas i stora sällskap utan tanke på rättsliga konsekvenser, men samma yttranden kunde också förvandlas till livssaker om de uppfångades av någon utomstående eller om ovänskap uppstod. I domstolen kunde de förvandlas till allvarliga brott som i sin förlängning kunde leda till dödsstraff. I flera fall har det också gått lång tid mellan yttrandet och angivandet. Detta vittnar om att sådana utlåtelser kan ha varit vanliga och inte alls uppfattades som anmärkningsvärda då de fälldes. Långt senare kunde de dock rapporteras in som hämnd i någon helt annan tvist. Kapten Gustaf Bagge menade att han var oskyldigt angiven av sina vedersakare och förhandlingarna rörande jävsfrågan tog nära tre år att utreda i hans fall. 78 Det finns också mål där angivaren öppet medgav uppsåtet att hämnas på den åtalade genom att ange en förgriplig utlåtelse. Ansökningar om ekonomisk ersättning för insatsen förekom också, även om belöningen inte behöver ha varit orsaken till anmälan. 79 Att utnyttja rättssystemet för verkställande av handlingar man saknade kapacitet eller kurage att själv utföra var inte helt ovanligt under 1700-talet. En parallell står att finna i så kallade suicidalbrott, som förekom vid åtal rö-

265 opinioner monarken rande barnamord och tidelag. Självmord var en synd som ansågs ha allvarliga följder för livet i det efterkommande, men genom att göra eller åtminstone anmäla sig skyldig till något av dessa dödsstraffbelagda brott blev avrättningen ett förmedlat sätt att ta sitt liv utan negativa följder för saligheten. 80 Den omständighet att majestätsbrott var en grov förbrytelse som straffades hårt men samtidigt saknade egentligt offer gjorde det till ett användbart instrument i personliga vendettor. Kronofogden i Lagunda härad Johan Hasselgren anmäldes för att ha kallat kronprinsessan Lovisa Ulrika en»flickslyngla, hwilcken icke kunde knyta til skoremmarne, långt mindre sig öfwer wigtiga saker utlåta«. Här var det frågan om ett familjedrama. Hasselgrens hustru Magdalena Sibylla Erman hade några månader tidigare dragit maken inför domkapitlet i Uppsala för de oförskämdheter och den misshandel hon tvingats utstå under tjugo års tid. Då Hasselgren inte höll den förlikning som därvid ingåtts hade Magdalena Erman tillsammans med sonen Alvar»hittat på ett annat råd at fälla honom, som han skulle komma i olyckan före, nemligen, at han skulle hafwa förtalt Printsessan«. Oavsett om uttalandet var autentiskt eller inte misslyckades anslaget denna gång och hustrun och sonen fälldes i stället för falsk tillvitelse. 81 Ett mycket speciellt fall rörde skrivaren Peter Tallberg från Nyköping som författat brev i den sedermera berömde miniatyrmålaren Peter Adolf Halls namn och där kungen och drottningen anklagades för att vara tidelagare. Under gråt och tårar förklarade Tallberg inför Justitierevisionen att det skett enbart med uppsåtet att röja Hall ur vägen, eftersom han uppfattat denne som en rival om den kvinna han älskade. 82 Vågspelet med att ange ovänner för majestätsbrott bestod i att det kunde slå tillbaka på anmälaren själv. Eftersom det vanligen saknades teknisk bevisning vilade hela åtalet på vittnesmål och om brott inte kunde styrkas riskerade i stället angivaren att straffas för falska beskyllningar. För fällande dom krävdes fullt bevis, det vill säga två samstämmiga vittnen, men den som rapporterat brottet fick själv inte vittna. 83 Ibland förekom det att anmälaren hellre ville bli kallad som vittne för att bevisningen inte skulle bli otillräcklig. 84 I somliga fall vågade vittnena inte rapportera oegentligheter till befallningshavande av rädsla för återverkningar på dem själva. Detta var ett uppenbart dilemma för myndigheterna och emellanåt var rätten tvungen att fria senfärdiga rapportörer för att inte avskräcka andra från att göra anmälningar. 85 Personliga konflikter med den åtalade kunde också ogiltigförklara ett vittne. Detta utnyttjades med kylig men felslagen beräkning av borgmästar- 265

266 266 änkan Gertrud Ziegler, vars fall har redovisats ovan. Vid ett av de tillfällen då hon uttalat sig kränkande om drottningen hade hon örfilat upp de närvarande personerna i hopp om att därmed senare kunna jävsförklara dem. Detta misslyckades emellertid, och lagen hade också beredskap för sådan taktik. Däremot hamnade Zieglers angivare Anders Bygdeman själv i beråd då hovrätten uppdagade att han, inte utan sensationslystnad, hade återberättat hennes utlåtelse för andra och alltså själv»thetta förgift ibland menigheten utspridt«. Därmed hade han gjort sig skyldig till samma förbrytelse och dömdes både för detta och för att han inte omedelbart rapporterat Zieglers utlåtelse till vederbörlig myndighetsinstans. 86 Det finns anledning att beakta klassaspekten, även om man inte skall övertolka det skydd som en bättre samhällsställning kunde skänka. Adelsmän, höga officerare och andra ståndspersoner förekom bland dem som dömdes för majestätsbrott, men de var jämförelsevis få. Kvantifieringar bär dock inte så långt då exempelvis adelsmän i förhållande till sin andel av befolkningen (omkring 1,5 procent) i själva verket torde ha varit överrepresenterade. Det är snarare kvalitativt som fallen skiljer sig mellan de högre och de lägre stånden. 87 Den typ av vardaglig verbal uppstudsighet som bestraffades i allmogeleden lyser med sin frånvaro i de fall högreståndspersoner stod anklagade. De fallen rörde snarare mer allvarligt siktande myndighetstrots, även sådant som måste karakteriseras som rent upprorisk verksamhet. I många fall spreds förgripliga skrifter som varit både mer vittsyftande och genomtänkta än de överilade verbala utlåtelser som vanligt folk kunde åtalas för. Anklagelsepunkterna skilde sig alltså åt, men när ståndspersoner väl ställdes inför rätta finns inget som tyder på att de skulle ha fått en annan eller mildare rättslig prövning. Enligt principen att den brottslige skall prövas av likar hade adelsmannen enligt privilegierna rätt att prövas i hovrätten som första rättsinstans. Vid högmålsbrott kom det i praktiken även att gälla ofrälse. Det innebär att vanligt folk många gånger fick en mer kvalificerad rättslig prövning än de normalt skulle ha fått, och åtminstone vid denna typ av brott mildrades i allmänhet bedömningarna ju högre upp i rättshierarkin ärendet vandrade. Män uppträder mycket oftare i materialet än kvinnor. Detta bör i första hand förklaras med att de sammanhang där majestätsbrotten förekommit varit antingen politiska eller offentliga. Förgripliga utlåtelser kan ha fällts vid uppbördsmöten och sockenstämmor, där kvinnor inte varit närvarande, eller på publika inrättningar som krogar och värdshus, där kvinnor inte haft något självklart utrymme i samtalskulturen. Brottet i sig tycks dock inte ha

267 opinioner monarken bedömts olika då kvinnor respektive män stått åtalade. Könsaspekten var annars påtaglig i de båda brott som tillsammans svarade för omkring hälften av alla avrättningar under 1700-talet: barnamord och tidelag. För barnamord avrättades nästan enbart kvinnor och för tidelag så gott som uteslutande män. 88 För majestätsförbrytarna tycks dock straffvärdet ha varit detsamma oavsett om en man eller en kvinna stod åtalad. Eftersom brottet hade politiska implikationer kunde det annars förväntas att män skulle straffas hårdare än kvinnor, som inte var politiska subjekt. Emellertid kom många av dem som åtalades och dömdes från grupper som saknade representation, utan att det påverkade straffbedömningen. I första hand handlade majestätsbrotten om lydnad och samhällelig stabilitet, endast i andra hand om politik. De exempel som tydligast framhåller den socialdisciplinerande funktionen i majestätsbrottens beivrande är de många fall då det inte var konungen själv utan hans ämbetsmän som klandrats. Fastän 1700-talet var en period av djupgående förändringar och omtolkningar av samhället var det en långsam process innan dessa trängt igenom alla delar av politiken och rättsväsendet. Trots all medborgerlig retorik och en intensifierad kamp för civila rättigheter levde det hierarkiska samhällstänkandet kvar, åtminstone i synen på statens politiska fundament. När de ofrälse stånden i frihetstidens slutskede levererade förslag till gemensamma medborgerliga rättigheter, en»allmän swensk mannarätt«som skulle ha utplånat de flesta av adelns företräden, formulerades de fortfarande som dekret utfärdade av konungen och riktade mot undersåtarna. Radikalismen syntes i de långtgående kraven på civila rättigheter, inte i retoriken. Förslagen skulle ha anpassat lagsystemet till många av de sociala förändringar som ägde rum under seklet, men de syftade inte till att förändra den politiska ordningen i grunden. 89 Politiskt nytänkande tilläts endast under ansvar, på vissa villkor och i vissa sammanhang. Om en vanlig undersåte lämnade den teoretiska diskussionen och ifrågasatte den etablerade ordergången mobiliserades statens och rättsväsendets hela arsenal till försvar för de hävdvunna och etablerade hierarkierna. I denna orderkedja satt konungen på toppen som politikens och rättsordningens början och slut. Att ifrågasätta även den ringaste av hans betjänter eller den minsta av hans befallningar var därför ett angrepp på den som var statens huvud och orörliga grundval. Denna symboliska position behöll konungen under hela frihetstiden hans föregivna maktlöshet till trots.

268

269 AVSLUTNING Den genomförda undersökningen har inte givit någon entydig bild av frihetstidens monarki. Att hävda att konungamakten var oväsentlig och betydelselös är inte korrekt. Att kalla den alldeles omistlig är å andra sidan inte heller riktigt. Konungen, både som ämbete och som person, hade en betydelsefull roll att spela och han bemöttes med respekt och vördnad i de flesta läger. Samtidigt är det sannolikt att det politiska systemet mycket väl hade kunnat avvara konungen som symbolgestalt och ändå fungera effektivt. Det väsentliga är att den frågan aldrig tycks ha ställts eller att det kravet någonsin rests, vilket i sin tur är en bekräftelse på monarkins grundfasta position i frihetstidens samhälle. Den offentliga framtoning konungen hade är också den tvetydig. Å ena sidan framställdes han i ceremonier, kungörelser och andra offentliga sammanhang som en maktägande gestalt med fast grepp om riksstyret. Å andra sidan gjordes ingen hemlighet av de successiva inskränkningar av konungamakten som ägde rum under frihetstiden. Även om det krävde en del skolning att rätt kunna tolka och förstå innebörden av lagtexterna sipprade informationen om riksstyrets utformning sakta ned till bredare folklager. I gengäld finns det anledning att tro att den symboliska respekt för konungen som upprätthölls även av herrarna också var i någon mening äkta. Det är lätt att avfärda vördnaden som hycklande, vilket ofta också gjorts inom forskningen, och många gånger tycks realpolitiken avslöja dess grundfalska botten. Samtidigt omgavs konungamakten av resterna av en tidigare mystik som kan vara svår att begripa i dag, men som var fast rotad hos 1700-talets undersåtar. Konungatroheten kanske kan jämföras med en moralkod eller etikettsregel som var internaliserad i såväl hög som låg. Liksom alla vardagliga normer var den uppfordrande utan att vara tvingande och det fanns beteenden som tilläts i vissa sammanhang av vissa personer men inte i och av andra. Vördnaden för majestätet var beroende av sammanhanget. Att rådsherrarna såsom undersåtar visade aktning för sin regent avhöll dem inte från att noggrant vakta sina politiska rättigheter och immuniteter, och båda 269

270 270 delarna var lika väsentliga i tidens holistiska samhällstänkande. Det var ett system som byggde på balans mellan komplementära intressegrupper och stabiliteten krävde ömsesidig respekt mellan parterna. Konungen var den sista, orörliga punkten fundamentet. Bland vanligt folk tycks rojalismen ha varit utbredd och stadig. Detta hindrade inte att missnöjda röster hördes, och om någonstans förefaller det ha varit hos de gemena undersåtarna som de verkligt djärva tankarna uttrycktes. Här återfanns de som helt kunde undvara konungen och alla de herrar som plågade den svage. Sådana uppviglare torde ändå ha utgjort undantag. Den gamla föreställningen om en herre hellre än hundra var levande, och trots att frihetstidens politiska system innebar ett vidgat politiskt deltagande var det ännu många som inte tordes begrunda rikspolitiska spörsmål det var inte undersåtars sak att ha åsikter om regeringssättet. De formelmässiga hyllningarna var emellertid utbredda och i sociologiskt avseende kom kungahusets medlemmar att inta en allt viktigare roll i undersåtarnas medvetande. Över dem gladdes man, till dem gick bönerna och kring dem organiserades högtiderna. Etos Monarkins främsta funktion var att garantera rikets oberoende utåt och att skänka legitimitet och stabilitet åt regeringsmakten och rättskipningen. Till detta kom den mer kompletterande rollen att vara kulturell replipunkt. Det frihetstida statsskicket var inte fastlagt i och med 1720 års regeringsform utan blev föremål för väsentliga både faktiska och teoretiska justeringar. Konungamakten skulle vara ett betydande statsorgan. Genom förändringar i den verkställande maktens arbetsformer och senare också konstitutionella tillägg kom den dock att skjutas tillbaka till den grad att konungens deltagande blev överflödigt i regeringsutövandet. Detta var emellertid inget som automatiskt förminskade monarkins eller konungahusets prestige. Kontinentala statsrättsteoretiker hade länge behandlat monarkin som en institution vars symbolvärde inte behövde ha direkt samband med konungamaktens omfattning. I Tyskland, menar historikern Horst Dreitzel, laborerade man främst med tre modeller av inskränkt monarki. Enligt den första, monarchia pura, begränsades konungamakten endast genom konstitutionella skrankor som satte upp ett ramverk för monarkens handlingsutrymme. Enligt den andra, monarchia mixta, fanns det flera konkurrerande eller balanserande statsorgan, som var likaberättigade till beskärda delar av statsmakten.

271 avslutning I denna föreställning var alltså majestätsrättigheterna fördelade mellan olika jämbördiga statsorgan. Enligt den tredje teorin, monarchia limitata, var monarken tvungen att samarbeta med olika administrativa organ i regerandet, men var ensam innehavare av statsmakten. Detta krävde vissa antaganden i tillägg: att folkrepresentationen hade överlåtit delar av sin frihet åt regenten men i övrigt bibehöll sina immuniteter; att monarken godtog sin begränsade makt, som fastslogs i antagna grundlagar; att begränsningar i rätten att utöva makt inte förminskade monarkens (symboliska) maktmonopol. 1 De föreställningar som formade den frihetstida svenska statsrätten liknade den sistnämnda modellen. Konungens orubbade maktställning framhävdes såväl i konstitutionella dokument som i utläggningar över regeringssättet. Han och ingen annan utövade regeringsmakten om än med bistånd från riksråd och under kontroll av ständerna som bevakade sina rättigheter. På det formella planet förkroppsligade monarken hela statsmakten.»konungen allena repræsenterar hela Riket och hela Rikets Menighet, med alla des tilhörig- och rättigheter«, hette det i En Ärlig Swensk.»Härutaf följer Konungens independance utaf andra Riken och Magter, såsom ock des Egalité eller jämlikhet med andra Konungar och Puissancer. Detta des Majestät är heligt och inviolabelt.«2 I samma organ förklarades det att konungen, stående över partierna, hade kraft att utrota självsvåldet:»så äger ju Swea Konung efter Rikets Grundlagar all den magt och myndighet, som den mägtigaste Enewålds Herre på jorden«. 3 Samtidigt skedde omtolkningar under frihetstiden och statsrätten tycks ha blivit mer ambivalent. Ett exempel är den lagstiftningsmakt som regeringsformen lämnat i konungens händer: på 1750-talet förklarades den vara en rättighet som enbart tillkom ständerna. Därmed upphöjdes riksdagen teoretiskt till ett med konungen jämbördigt statsorgan i en form som snarast erinrade om en monarchia mixta. I alla de tolkningar som gjordes var konungen likväl oumbärlig. Det svenska systemet framstod heller inte som särdeles egendomligt, tvärtom var det teoretiskt väl förankrat i den europeiska statsrätten även om knappast något annat rike i realiteten kunde visa upp en lika oförmögen monark vid denna tid. I den stora franska Encyklopedien framställdes Sverige kortfattat som en monarchie limitée i linje med det brittiska statsskicket och i motsats till det danska. 4 På papperet fanns det alltså inget som hindrade den svenska monarkin från att fullgöra ett av sina viktigaste åligganden: att garantera rikets oberoende. Det är förvisso rimligt att tänka sig att de maktlösa svenska monarkerna betraktades med viss ringaktning av andra makter, men detta tilläts inte på- 271

272 272 verka det diplomatiska protokollet. Diplomati och realpolitik är emellertid två skilda ting och det är väl klarlagt att rikets grannar såg det frihetstida statsskicket som ett viktigt medel för att hindra en svensk militär revanschism. 5 Konungahusets internationella anseende och i vilken mån Sverige var beroende av konungens prestige i förhållande till främmande makter är hur som helst frågor som inte kunnat undersökas inom ramen för denna bok. Att rikets oavhängiga ställning skulle ha hotats av monarkins kraftlöshet såsom den gustavianska propagandan senare kom att hävda är dock osannolikt. Det var snarare varslen om kungens kupplaner som framkallade oro och aktivitet i omvärlden. 6 Den utrikespolitiska ställningen hade under alla omständigheter ganska liten betydelse för den gustavianska statskuppens resultat Avgörande var snarare den inhemska prestige som konungahuset fortfarande besatt i breda folklager. Denna sammanföll i stora drag med den andra komponenten i monarkins etos, att vara arbitrator eller skiljedomare mellan stridiga särintressen. Bland många nödvändiga förutsättningar för omvälvningens framgång var den intensifierade ståndsstriden den viktigaste. När adeln såg sina privilegier hotade av de ofrälses anstormning uppgav den sin traditionella antagonism mot konungamakten. De ofrälse, å andra sidan, såg framför sig en privilegiekamp med oviss utgång mot rikets främsta stånd. Även för dem löstes denna gordiska knut enklast genom en allians med den alltid välvillige och nådige konungen. Att denna monarkins etos ännu var levande i folks medvetande har en viktig förklaring i den offentliga bild av konungen som manifesterades under hela frihetstiden. Manifestation och kommunikation Konungahuset utgjorde rikets kulturella centrum. Den offentligt finansierade kulturen var en integrerad del i tidens maktutövning. 7 När makten inte a priori hade sitt ursprung i ett folkligt mandat behövde den i stället befästas a posteriori genom att överheten rituellt särskildes från undersåtarna. De kulturella investeringarna var alltså lika mycket en förutsättning som ett ändamål för konungamaktens offentliga manifestering. Riksrådet, som väl var den egentliga regeringsmakten, hade inget eget verkställande mandat utan agerade i och genom konungen. Lika lite som denna adelskorporation kunde företräda regeringen kunde de offentliga medel som upprätthöll rikets kulturella position mot omvärlden handhas av enskilda. Den offentliga makten krävde fortfarande personliga företrädare och tiden för kollektiva nationella

273 avslutning manifestationer och monument hade ännu inte kommit. Konungahuset var alltså nödvändigt som samlingspunkt för de kulturyttringar som placerade Sverige i raden av civiliserade nationer. Utåt upprätthölls alltid konungamaktens auktoritet och anseende. Offentliga riter såsom kröningar hade snarlik utformning och var väl så påkostade som under 1600-talet. I fursteporträtten användes samma maktsymboler som för kontinentens absoluta härskare. När de offentliga kungörelserna och den officiösa tidningspressen behandlade riksstyret lämnades enbart utrymme åt konungens insatser. Politikens symboliska kärna var därmed i stort sett orubbad. Trots detta skall framhållas att det aldrig gjordes några försök att verkligen dölja statsmaktens utformning. Regeringsformen var vederbörligen offentliggjord och distribuerad över hela riket och när namnstämpeln återinfördes under Adolf Fredrik tillkännagavs detta utan att budskapet lindades in på något särskilt sätt. Eftersom den symboliska respekten för konungen hela tiden upprätthölls var det ändå svårt för vanligt folk utan djupgående teoretiska insikter att verkligen förstå statsskickets karaktär. Det eftertryck med vilket bilden av den kungliga regeringsmakten underhölls hindrade utvecklingen av en verklig republikanism och en politisk legitimeringsgrund baserad på folkmakten. Därmed var det svårt att ge riksdagsväldet nödvändigt berättigande inför medborgarna eller undersåtarna, som de fortsatte att vara. Även om det gjordes omfattande försök i akademiska och politiska sammanhang att teoretiskt förlägga suveräniteten hos folket tycks denna föreställning inte ha slagit rot i det allmänna medvetandet. Rädslan för att ett regelrätt folkstyre skulle förtäras av egennytta och självsvåld var fortfarande utbredd och trots att frihetstiden politiskt gick in i ett kvalitativt nytt skede från och med 1750-talets mitt var osäkerheten inför den politiska utvecklingen stor. När en stärkt konungamakt opåkallad anmälde sig med Gustav III:s statskupp sträckte sig reaktionerna därför från resignation över lättnad till förväntansfull entusiasm. De uttalat kritiska rösterna var av naturliga skäl få, men det är betecknande att många av de ivrigaste frihetstida republikanerna ganska snart efter revolutionshösten 1772 ställde sina tjänster och pennor till kungens förfogande det gällde politiker som Anders Johan von Höpken, akademiker som Anders Schönberg och rabulister som Daniel Helsingius. Det må sedan vara riktigt att Gustav III med sitt maktfullkomliga beteende snabbt förfuskade det förtroendekapital han inlett sin regering med. Den opposition som ganska snart väcktes mot honom hämtade delvis näring från 273

274 274 nya politiska strömningar i tiden, men där fanns också idéer som organiskt hörde samman med frihetstiden. Översten Carl Fredrik Pechlin, som alltid tycks ha återfunnits i sammansvärjningarnas centrum, var en av de mest konsekventa republikaner som epoken uppvisade, men det är svårt att tro att han skulle ha varit ensam om sina sympatier för ständerväldet. Därmed tangeras frågan om undersåtarnas attityder i förhållande till konungen. Imago regis Även om betydande idémässiga förändringar ägde rum under loppet av 1700-talet var det många gånger en lång väg innan de fick allmänt genomslag. Monarkins etos var djupt rotad hos allmogen i de stycken som rörde konungens opartiska och förlikande roll i och ovan undersåtarnas tvistemål. Även konungens egenskaper beskrevs vanligen, om än inte lika allmänt, i vördnadsfulla ordalag. Denna bok har inte behandlat kungarna som sådana. I centrum för analysen har stått bilden av konungen eller imago regis, för att låna ett latinskt begrepp som samtiden gärna använde i en både abstrakt och konkret mening. Under 1900-talet lanserade C. G. Jung begreppet imago som använts inom psykologin för att beteckna en intuitiv idealbild som barnet projicerar på någon person i omgivningen, vanligen en av föräldrarna.»imago uppstår ur påverkningar från föräldrarna och barnets specifika reaktioner och är därför en bild som endast synnerligen godtyckligt återger objektet. Den naiva människan tror naturligtvis att föräldrarna är sådana som hon ser dem.«8 Denna förvrängda idealbild, hävdade Jung, präglar omedvetet barnets identitet och självuppfattning genom att tillhandahålla förebildliga normmönster. Den formas av föräldrarna men kanske än mer av barnet självt, som skapar sig förväntningar om hur vuxna skall uppträda. Med tillbörlig anpassning kan konungen beskrivas som en sådan samhällelig imago som besatt en mängd idealiserade och försonande egenskaper. Han var allvis, nådig och förlåtande. Dåliga beslut berodde på inkompetenta eller ondsinta rådgivare, inte på konungens bristande kapacitet. Denna imago fungerade åt två håll, både som legitimeringsinstrument inför undersåtarna och som memento åt kungarna. Å ena sidan var det inte möjligt att upprätthålla vördnaden ens formellt för en oduglig monark arvkungadömet förutsatte att regenten alltid var mogen de uppgifter som hörde till ämbetet. Å andra sidan fungerade denna idealbild också som en furstespegel och tillhandahöll etiska normer för kungens uppträdande gentemot undersåtarna. Kungarna uppfostrades att uppträda i enlighet med de förväntningar som ställdes på dem.

275 avslutning Även om konungen var en central gestalt i allmogens politiska föreställningar var det sällan dessa funderingar inbegrep de teoretiska grunder för konungaväldet som de lärde grubblade över. Frågan huruvida monarkin var teologiskt fotad eller kontraktsbunden lär inte ha bekymrat undersåtarna i gemen, men om de någonsin reflekterade över ämnet låg sannolikt den förra tolkningen fortfarande närmast till hands för flertalet. Det främsta skälet till konungens upphöjdhet torde dock ha varit en invand uppfattning om gammalt och fornt bruk. Konungens närvaro i statslivet övervägdes inte, den var självklar. Idealiseringen av konungen var förmodligen den viktigaste aspekten beträffande hans offentliga framtoning. Det var inte bara i de visuella medierna som kunglighet var viktigare än personlighet i representationer av monarken det gällde i alla offentliga framställningar. Undersåtarna kunde ha uppfattningar om den Gode Konungens kvaliteter, men de hade sällan någon grundad föreställning om faktiska härskaregenskaper och verklig karaktär hos den person som regerade. Det kan med fog hävdas att även dagens folkvalda politiker sannolikt bedöms mer efter sin medieprofil än sin duglighet i det slutna regeringsarbetet. Den offentliga framtoningen och den därav följande allmänna aktningen det som här kallats monarkins sociologiska aspekt var konungamaktens främsta tillgång och var oberoende av kungens faktiska makt. Statsskicket fungerade friktionsfritt så länge han framstod som ett regerande subjekt. Om kungen däremot uppfattades som rådets gisslan uppstod en bristande överensstämmelse mellan norm och realitet som undergrävde regeringens legitimitet. Några försök att framställa råds- och riksdagsmakten som berättigade organ för den offentliga maktutövningen gjordes nämligen aldrig. De var i första hand skyddsinstanser som bevakade undersåtarnas immuniteter gentemot intrång från den offentliga makten, överheten, konungen. Huruvida råds- och riksdagsmakt hade kunnat vinna en egen legitimitet om statsskicket givits en annan offentlig rationalitet kan endast bli föremål för gissningar. Det rådde förvisso en bristande överensstämmelse mellan den konstitutionella legitimitet konungen besatt, den maktställning han tillskrevs i de offentliga kungörelserna och den folkliga uppbackning monarkin hade. Denna diskrepans, som yttrade sig på flera sätt, underminerade i själva verket även den legitimitet som råd och ständer hade av egen kraft inte som styrande men som hörande och förhandlande organ. Som motparter till konungen hade de ett starkare stöd än som dennes övermän. Även bland ständerväldets anhängare var därför motståndet mot Gustav III:s statskupp 275

276 276 förvånansvärt litet. Trots allt, tycks inställningen ha varit, innebar omvälvningen inte ett fullständigt dråpslag utan endast att maktbalansen justerades mellan var för sig berättigade statsorgan. Slutord När jag inledde arbetet med denna bok ville jag få svar på frågan om och i vilken utsträckning konungen var eller ansågs vara en viktig politisk aktör. Kommen till slutet av undersökningen har jag snarast nått slutsatsen att frågan är felställd. Konungen var en naturlig, självklar och därför, som påpekats många gånger i det föregående, oumbärlig gestalt i tidens politik och samhällssyn. Hans självklara ställning kunde varken överskattas eller ifrågasättas, knappast ens begrundas. Det kan återigen erinras om att 1809 års regeringsform var den första som uttryckligen fastslog att Sverige var en monarki. I alla tidigare konstitutionella dokument hade detta förhållande tagits för givet. Frågan om konungen, sin relativa maktlöshet till trots, hade någon roll att fylla måste oreserverat besvaras jakande. Betydelsen låg dels på ett symboliskt plan, som redogjorts för i de föregående undersökningarna, dels på ett reellt politiskt. På grund av monarkins grundmurade ställning ägde kungen alltid ett potentiellt politiskt inflytande. Inte minst konungens vågmästarroll gjorde att hans ställning och åsikter aldrig kunde ignoreras. Monarkin besatt också en legitimitet som ingen annan styrelseform kom i närheten av. Genom praktisk erfarenhet kunde det långsamt gå upp för allt bredare samhällslager att ett representativt parlamentariskt välde gav löfte om ökat politiskt inflytande, men de relativa vinster som uppnåddes denna väg var ändå inte större än att man så fort tillfälle erbjöds godvilligt lät sig lockas in i den trygga monarkismens famn. Så var fallet 1772, så skedde än en gång 1789, och fortfarande 1809 var konungamaktens betydelse i samhällstänkandet så fundamental att man gav den en nödvändig balansroll bland statsmakterna. Hur många dåliga kungar man än hade erfarenhet av skrämde alternativen alltid ännu mer. Detta måste också ha berott på att det korporativa intressetänkandet var djupt ingrott. Politik, ansågs det, kunde aldrig bli annat än ett nollsummespel där somliga grupper förlorade det som andra vann. Konungamakten var den enda institution som stod ovanför denna ständigt fortgående intressekamp.

277 Apoteos över Adolf Fredrik med de kungliga dygderna rättrådighet, tapperhet, fred och mildhet. Gravyr av Gustaf Precht (?), omkring Foto: Björn Green, KB.