Varken kung eller president. Den onödiga statschefen.

Transkript

1 Varken kung eller president. Den onödiga statschefen. av Mats Lindberg Professor i statsvetenskap Örebro universitet Debattartikel, Aktuella frågor, Sydsvenskan, 21 mars 2009 (Redigerad och lätt omarbetad )

2 2 Mats Lindberg, Professor i statsvetenskap, Örebro universitet. Debattartikel i Sydsvenskan lördag 21 mars 2009, Aktuella frågor Varken kung eller president. Den onödiga statschefen. Förlovningsyra och monarkiprat Kronprinsessan Viktorias förlovning nyligen fick diskussionen om monarkin att blomma upp. Den främsta medievinklingen blev frågan: Kommer monarkin att stärkas? Flera ledande statsvetare yttrade sig och framhöll i bisatser att det knappast finns några hållbara argument för monarkin (Leif Lewin och Olof Ruin). Principiella republikaner krävde att den otidsenliga monarkin borde avskaffas (Carl Rudbeck och Republikanska föreningen). Och DN beställde en opinionsundersökning om stödet för monarkin. Denna enighet i ordvalet hos både anhängare och motståndare, att vi skulle leva i en monarki, är märklig. Den svenska konstitutionen 1809 stadfäste en konstitutionell monarki med maktdelning där kungen hade den styrande makten och riksdagen den lagstiftande. Riksdagen stärkte dock successivt sin makt ända fram till första världskrigets utbrott År 1917 bröts kungamakten slutligen i och med tillträdet av ministären Ekman, då kung Gustaf V och den politiska högern fick acceptera att kungen inte längre tillsatte regeringen och dess ministrar. Sverige blev då i praktiken en parlamentarisk demokrati, där regeringen utgår från riksdagen och kungen inte längre har någon politisk makt. Formellt avskaffas dock inte 1809 års regeringsform med dess gamla tjusiga formuleringar. Vi bara ändrar praxis. Mellan 1917 och 1974, har vi sedan en parlamentarisk demokrati, smyckad med en ceremoniell monarki, grundad i praxis, där kungen har vissa befogenheter som ceremoniell statschef. Han leder regeringssammanträdena och skriver under besluten, men har också den symboliska funktionen att acceptera (!) riksdagens förslag till statsminister och regeringens sammansättning. Men det hela är rent ceremoniellt, som i dagens Danmark eller Storbritannien. Riksdagen har sedan 1917 i realiteten varit den offentliga maktens centrum och regeringsarbetet har helt och hållet letts av statsministrar utsedda av riksdagen. Inte förrän 1974 får vi en ny konstitution som skriver in denna praxis i grundlagarna. I och med den nya Regeringsformen (RF) av år 1974 avskaffas dessa sista ceremoniella befogenheter. Eller med Olof Palmes drastiska ord på SSU-kongressen: Inte en enda plym är kvar av den gamla kungamakten! Statschefsämbetet töms slutligen på politiskt innehåll. Skrivningarna i RF 1974 är närmast brutala. Kungen har ingen politisk makt formellt, och får

3 3 inte heller ha det reellt. I stället för en ceremoniell monarki där kungen ändå i praktiken hade några funktioner, fick vi 1974 ett kungahus som enbart är en dekoration. Dessutom, om kungen till äventyrs skulle uttala sig så att det uppfattas som ett politiskt ställningstagande (t.ex. om norsk säljakt, tillståndet i Brunei eller om Tsunamikatastrofen) uppstår det omedelbart en vaksam debatt på ledarsidorna och ibland också en anmälan till konstitutionsutskottet. Dekorationen ska bara vara en prydnad. Synas men inte höras. Från ceremoniell monarki till dekorativ monarki Det finns dock en paragraf i RF kap. som lyder: Konungen är rikets statschef med ett senare inskjuten sats om kvinnlig tronföljd (som jag återkommer till nedan). Kungen leder också (som plåster på såren?) den både märkliga och maktlösa utrikesnämnden. Han närvarar slutligen som dekoration vid riksdagens årliga högtidliga öppnande. Är då inte detta tillräckligt för att beteckna Sverige som monarki? Nej, det vore att ta förpackningen för själva varan. Sverige är realistiskt och statsvetenskapligt sett, enligt alla sina konstitutionella institut och sin konstitutionella praxis, en ja just det parlamentarisk republik. Det vill jag hävda med visst eftertryck. Ja, vi har ett kungahus. Men detta kungahus är rent dekorativt, ungefär som brudparet överst på en bröllopstårta. Den officiella formuleringen i RF kap. 1 är de fyra orden ovan Konungen är rikets statschef. Inget mer. Den konstitutionella lösningen i RF 1974 var maktpolitiskt en ren politisk kompromiss mellan författningspolitikens vänster och höger. Den kallas för Torekovkompromissen eftersom den förhandlades fram i den skånska orten Torekov. När man i det politiska språket använder ordet monarki som självklart och ständigt upprepar det år ut och år in uppfattar jag det därför som ett språkspel, ett retoriskt trick frn 1974 års män. Det är ett språkspel som från båda sidor hanterar kompromissen i författningspolitiken. En underförstådd överenskommelse att inte aktualisera frågan. Vänstern hade allt att vinna på att låtsas att allt var normalt och nästan som förut. Högern i författningspolitiken ville få alla att tro att vi fortfarande hade monarkin kvar. Det hela blev en verbal dans runt en imaginär midsommarstång. Kan Sverige fungera utan statschef? Hur fungerar då Sverige med en statschef som inte har några politiska befogenheter? Det går alldeles utmärkt. Sverige representeras utåt av sin statsminister, som när Fredrik Reinfeldt företräder Sverige inom EU. (Det är inte Karl XVI Gustaf som är där.) Detsamma gäller för premiärminister David Cameron som företräder Storbritannien. (Det är inte drottning

4 4 Elisabeth som är där.) Och Tyskland företräds av sin förbundskansler Angela Merkel. (Inte av landets statschef, förbundspresident Joachim Gauck.) Många länder sätter alltså regeringschefen (statsministern, premiärministern) som den främste politiske företrädaren för landet, inte statschefen (kungen, drottningen, presidenten). Åter till Sverige. Inrikespolitiskt är det riksdagens talman som fullgör allt det som sedan gammalt är en statschefs uppgifter, främst att hantera regeringsbildningen och få fram en statsminister-regeringschef. Sedan är det den av riksdagen godkände statsministern som utser sina ministrar och leder regeringsarbetet. Alltså: Sverige styrs redan nu, såväl utrikespolitiskt som inrikespolitiskt utan statschef. Allt enligt regeringsformen! Måste alternativet till kung vara president? Det leder mig till ett annat språkspel som jag vill ifrågasätta. Så fort monarkin debatteras är alternativet republik med president. President och presidentval blir lika dyrt som kungahuset, lyder standardargumentet mot republikanerna, det blir samma kändishysteri med en presidentfamilj. I det politiska språket tycks det tankestyrande begreppsparet monarki republik bära på det tankestyrande begreppsparet kung president. Men är detta det enda möjliga sättet att tänka? Finns bara kung eller president som alterntiv? Låt oss börja med att packa upp republiklådan. Där finner vi åtminstone två alternativ: presidentialism och parlamentarism. I presidentialismen har presidenten en egen folkvald bas och utgör alltså ett statsorgan, den styrande makten. I parlamentarismen däremot står riksdagen (den valda folkrepresentationen) i centrum, och regeringsmakten utgår från riksdagen. Sverige har kanske världens mest konsekventa parlamentariska statsskick. Talmannens övertagande av statschefens gamla uppgifter inrikespolitiskt, och statsministerns övertagande av statschefens gamla uppgifter utrikespolitiskt, allt detta har gjort statschefsämbetet tomt på politiska funktioner sedan RF Jag menar att detta bara kan tolkas på ett enda sätt. Vi har i RF en titel, statschef. Men formellt enligt regeringsformen och reellt i det politiska livet har statschefen inga politiska uppgifter. Därför finns det heller inte något statschefsämbete kvar. Det finns bara en titel eller ett ord, en plym som Olof Palme sade. Finns det någon monarki att avskaffa? Det här leder till flera konsekvenser. Den första är att vi borde sluta upp med att ständigt prata om Sverige som en monarki eller om vi ska avskaffa monarkin eller inte. Monarkin är redan avskaffad. Det har vi gjort tydligt i RF 1974 och i politisk praxis sedan 1917! Det vi har

5 5 kvar är dock ett kungahus, familjen Bernadotte, med officiell ställning och med uppgiften att vara dekoration. Den andra är ett problem för republikanerna och republikanhängarna. Det vanliga är att republikaner i stället för kung/drottning vill ha en president. Knäckfrågan för republikanerna blir då följande: Om man vill införa en folkvald president, måste man rimligen ge denne några politiska befogenheter. Men vilka? Ska vi alltså nu införa ett statschefsämbete just som vi har avskaffat det? Och varför skulle man bryta med 100 år av grundlagsutveckling och plötsligt börja ha en statschef med politisk makt? Behöver man verkligen ha en statschef? Kan man inte börja tänka utanför den boxen? Det finns i stället en annan väg framåt, om man någon gång skulle komma i en situation där det blir aktuellt att avskaffa monarkin som det heter (man borde säga avskaffa kungahusets officiella ställning ). Man stryker helt enkelt den korta meningen i RF 1 kap. om att kungen är statschef och fortsätter sedan det politiska livet som förut. Sverige skulle då inte bara reellt (som det redan är) utan också formellt (inskrivet i konstitutionen) bli världens första parlamentariska demokrati utan statschef. Kan ett land styras utan statschef? Men kan man tänka sig ett land utan statschef? Tanken kanske svindlar. Det är dock ett alternativ inom klassisk republikansk idétradition. Det gamla Aten styrdes utan statschef, av en grupp arkonter valda på begränsad tid. Det gamla Rom före kejsardömet hade två samregerande konsuler valda på ett år. Man räknade med att de representativa församlingarna och den politiska traditionen var tillräckliga för att ge den politiska ordningen kontinuitet. I Sverige är denna kontinuitet ett faktum sedan lång tid genom riksdagen. Riksdagen har i Sverige sedan medeltiden haft en utomordentligt stark ställning som blir unikt stark, sedd i Europeisk måttstock, under frihetstiden på 1700-talet, det vill säga från Karl XII:s död 1718 till Gustaf III:s statskupp Därefter har kungamakten aldrig riktigt hämtat sig, trots en segdragen politisk reträttstrid med riksdagen. Kungamaktens nederlag kom 1917 med en slutlig kapitulation och ett fredsfördrag i RF Parlamentarism utan statschef är alltså det som redan råder och det är helt följdriktigt utifrån den svenska grundlagstraditionen. Parlamentarism utan statschef borde också vara ett lockande alternativ i den debatt om statschefsämbetet och president som just nu blommar upp. Rojalistiska föreningen skulle slippa nesan att få en presidentfamilj som ersätter kungahuset, samtidigt som man borde kunna uppskatta konservatismen (!) i att allt egentligen fortsätter som förut. Republikanska

6 6 föreningen å andra sidan skulle slippa problemet att konstruera ett statschefsämbete med politiska befogenheter. Parlamentarisk demokrati utan statschef! Parlamentarisk demokrati utan statschef! Varför då? Främst tre skäl talar för det. * För det första den politiska enkelheten. Man skulle bara behöva fortsätta som förut. * För det andra parlamentarismens och regeringsformens följdriktiga konsekvens. Hela tanken på ett statschefsämbete, och tanken på en statschef som står över partipolitiken, är en rest från fördemokratisk tid, en rest från kungamaktens tid när man inte visste hur en demokrati kunde se ut. (Jfr USA:s fördemokratiskt präglade konstitution på denna punkt, en kopia av Englands två kamrar och kungens maktbefogenheter.). Det mognande demokratiska Sverige (och andra liknande länder) har därför följdriktigt avvecklat statschefsämbetet enligt ovan. Att ha en president som statschef med politiska befogenheter är alltså redan överspelat av den svenska utvecklingen (liksom i flera andra länder som Danmark, Norge, Nederländerna och Storbritannien). Att på nytt inrätta ett statschefsämbete innebär ansträngningen att vrida historien och den mognande demokratiska utvecklingen tillbaka! * För det tredje har vi Europeiska unionen. Med den roll som Sverige har som medlemsstat i EU blir ju en svensk president både sidoordnad och otidsenlig (som den tyske presidenten). Det är statsministern som är där, eller fackministrarna. En president blir lika otidsenlig som kungen i dag. Paret där på toppen på bröllopstårtan, även om det är en president med make/maka, har inte någon som helst uppgift inom EU. Inte ens som dekoration. Som konstitutionellt föregångsland (den konsekventa parlamentarismen) och som civilrättsligt föregångsland (jämställdheten, familjepolitiken och barnpolitiken) känns det märkligt att behöva läsa RF:s 1 kap. 5 om att konungen är statschef, med tillägget eller drottningen enligt successionsordningen. Alltså. Helst en kung, men om det inte finns någon manlig arvinge så kan en kvinnlig gå bra. Hur detta kan ha passerat den svenska riksdagen är en gåta. Det låter som arvsrätten i någon gammal medeltidslag! Parlamentarisk demokrati utan statschef är en författningspolitisk nydaning. Men en nydaning som fullföljer den svenska grundlagstraditionen och dess historiska utvecklingslinje. Sverige skulle dessutom visa vägen för ett nytt och konsekvent tänkande för europeiska länder med liknande dekorativa kungahus. Om vi tar bort kungahusets officiella ställning och förtydligar oss även i grundlagens text som en parlamentarisk demokrati utan statschef, skulle man verkligen kunna utbrista: Med Sverige i tiden.