Motion 1984/85:1558. Marie-Ann Johansson Införande av republik

Transkript

1 6 Motion 1984/85:1558 Marie-Ann Johansson Införande av republik En framtidssaga "Snälla farfar, berätta om det stora kungabråket", sade lille Peter, sex år, en kväll i början av 2000-talet. Och fastän farfar, mångårig riksdagsledamot och ledamot av det vördade konstitutionsutskottet många gånger berättat om hur det gick till när Sverige fick republik, så satte han sig till rätta i fåtöljen för att än en gång berätta om det osannolika som hände då för tio år sedan och som för barnbarnen var som en riktig aga - en sannsaga. "Det var i början av april. Aret var Vi hade haft en sträng vinter och i riksdagen var alla glada över att den äntligen tycktes vara slut och det var vår. Vi var på väg in i den för riksdagen mest intensiva arbetsperioden och jag minns att vi denna dag hade haft utskottssammanträde och arbetat med granskningen av regeringen. Som vanligt ett grannlaga arbete med många politiska övertoner. Det gick ett rykte i utskottet att något ovanligt skulle hända på eftermiddagen. Och att det hade med kungahuset att göra. För på den tiden hade vi en kung och en drottning och en kronprinsessa, en prins och en prinsessa." "Var det som i sagorna i Sverige då?" undrade lilla Katrin, fyra år. "Nej sannerligen inte. Något sagoparadis var inte Sverige. Det var som det är nu. Kungahuset var som julen ungefär. En gammal tradition, som många ansåg satte litet fårg på tillvaron och som man trodde gav Sverige god PR i handeln med utlandet." "Gjorde den det då", undrade Peter, '"satte kungahuset fårg på tillvaron?'" "Jaa, det är klart", farfar funderade tveksamt, "drottningen och småprinsessorna hade ju många fårgranna kläder, det var ju en sak. Kungahuset hjälpte också till att hålla liv i den kolorerade veckopressen. Så visst kanske man kan säga att det satte fårg på tillvaron. På sitt sätt. Men för att fortsätta berättelsen. På eftermiddagen denna tisdag hade konungen och drottningen kallat till en presskonferens. TV direktsände och vi var många i riksdagshuset som följde presskonferensen i TV. Och det vi fick se och höra överträffade nog alla våra förväntningar i fråga om sensationell nyhet. Så här sa kungen, när han inledde presskonferensen. Jag tror jag minns det nästan ordagrant: Svenska folk. Min familj och jag har beslutat att emigrera till Brasilien. Jag avsäger mig alla anspråk på Sveriges tron. Detta gäller förstås också mina efterkommande. Detta är ett beslut som har mognat fram

2 Mot. 1984/85: under mycket lång tid. Skälen är många. Våra barn får ju en modern uppfo tran. De går i vanliga svenska skolor. Det är svårt för dem att acceptera sin särställning. Barnen är helt enkelt för demokratiska för att vilja ingå i det svenska kungahuset. För mig personligen har det också blivit allt svårare att fungera som statschef. Som ni alla vet har monarkins vara eller inte vara nitigt debatterats i massmedia under senare år. Samtidigt har den svenska regeringen, stödd av en majoritet av befolkningen, slagit in på en politik som jag djupt ogillar. Att i en sådan situation företräda Sverige som statschef är för mig oförenligt med mitt samvete. Min abdikation träder i kraft den första maj Det blev alldeles tyst i den överfulla salen efter konungens tillkännagi vande. Prins Bertil, som också var närvarande, tog därefter till orda och sade mycket kort: Jag vill meddela att jag, liksom konung Carl XVI Gustaf och hans efterkommande, avsäger mig alla anspråk på den svenska tronen. Detta gäller från den l maj Vad säger drottningen, frågade TV:s utsände. Jag vill inte göra några ytterligare kommentarer. Vad min man har sagt gäller också för mig, sade drottningen. Vi vill leva som en vanlig familj från och med nästa månad och ha rätt till det privatliv som alla andra har. Varför är inte kronprinsessan Victoria med här och kan bekräfta att hon inte vill bli drottning, undrade Svensk Damtidnings utsände. Denna och alla andra frågor bemöttes med tystnad från den kungliga familjen. Man hade helt tydligt bestämt sig för att inte göra några ytterli gare kommentarer. De kungliga reste sig i stället och lämnade lokalen. I pressalen, i riksdagshuset, i regeringsbyggnaderna, ja i hela landet utbröt nu diskussioner och spekulationer. Kan man göra så här, undrade dom nesta. Kan kungen abdikera? Statsvetare letades upp och intervjua des. Någon uttalad abdikationsrätt finns inte i grundlagen, sade dessa. Det är framför allt regeringsformens femte kapitel 4-6 paragrafen, som nu är aktuella, berättade dessa statsvetare för oss. Och dom löd på den tiden så här: 4 Utslocknar konungahuset, utser riksdagen en riksföreståndare att full göra statschefens uppgifter tills vidare. Riksdagen utser samtidigt en vice riksföreståndare. Detsamma gäller, om konungen dör eller avgår och tronföljaren ännu ej har fyllt tjugofem år. 5 Har konungen under sex månader utan avbrott varit hindrad att full göra sina uppgi fter eller underlåtit att fullgöra dem, skall regeringen anmäla det till riksdagen. Riksdagen bestämmer, om konungen skall anses ha avgått. 6 Riksdagen kan utse någon att efter regeringens förordnande tjänstgöra som tillfällig riksföreståndare när ingen med behörighet enligt 3 eller 4 kan tjänstgöra.

3 Mot. 1984/85: Talmannen eller, vid förfall för honom, vice talman tjänstgör efter regeringens förordnande som tillfällig riksföreståndare, när ingen annan behörig kan tjänstgöra. Ja, ni barn förstår väl inte sådana här lagparagrafer, men i korthet innebar våra lagar att kungen mycket väl kunde avgå och att man i så fall tillfälligt skulle utse en riks föreståndare. Hur det skulle bli på sikt fanns däremot inte reglerat i lagen. Vad som kom att diskuteras mycket var om kungen och drottningen kunde låta sina barn abdikera samtidigt. De var ju omyndiga, men samtidigt var de tronföljare i åldersordning. Dom blev förstås alla tre tillfrågade av tidningarna och det visade sig att de hade mycket bestämda yrkesplaner och i dom ingick inte att vara statschef i Sverige. Viktoria ville bli skådespelerska, Carl-Philip ville bli professor och forska, fysik och kemi var hans stora intresse. Lilla Madeleine var ju bara nio år då, men hon sa ändå mycket bestämt att hon ville spela tennis och bli proffs." "Men kunde inte Viktoria både vara skådespelare och drottning i Sverige.., undrade Peter. "Jaa", sa farfar, ''att vara drottning i Sverige skulle kanske ha fordrat en hel del skådespeleri, men det hade nog inte ansetts passande att stå på en teaterscen samtidigt som hon var Sveriges statschef. Alltnog, dagen efter denna berömda presskonferens sammankallades konstitutionsutskottet för att diskutera den uppkomna situationen. Alla var överens om att om kungen och drottningen vidhöll sina uttalanden från presskonferensen så måste riksdagen utse en riksföreståndare. Dom borgerliga ledmöterna ville att riksdagen skulle sända en deputation till slottet för att försöka övertala konungen att stanna kvar på sin post. Vpk-ledamöterna var bestämt motståndare till en sådan uppvaktning. Man ansåg att konungen hade diskvalificerat sig själv som statschef med sina uttalanden om den politik som fördes. Som jag berättat tidigare hade vi på den tiden en socialdemokratisk minoritetsregering. V pk hade dock ett stort inflytande över politiken eftersom man fått över l O o/o av rösterna i 1988 års val. Vi socialdemokrater var litet osäkra över hur vi skulle ställa oss till en sådan uppvaktning. A ena sidan hade vi ju kravet om republik inskrivet i vårt partiprogram, men å andra sidan hade vi ju aldrig vågat ta strid i frågan eftersom kungahuset var så populärt hos det svenska folket. Men nu stod ju frågan litet annorlunda. Kungahuset hade ju frivilligt valt att träda tillbaka. Kanske var det nu vi skulle passa på att bli kvitt denna i och för sig odemokratiska kvarleva från det medeltida Sverige. Ja, vi bordlade förstås frågan i utskottet och ni må tro att diskussionens vågor gick höga när vi sedan diskuterade frånga internt. Vad vi skulle ha i stället diskuteras mest livligt. Det hade vi ju aldrig tagit ställning till. Det var ju bara vpk som hade haft synpunkter på det i riksdagen. Dom ville göra talmannen till statschef. Några i gruppen anslöt sig till den linjen, andra ville ha en direktvald president ungefär som Finland hade det och åter

4 Mot. 1984/85: andra ville faktiskt ha kvar ett kungahus. Själv anslöt jag mig till presidentlinjen. Sådana här diskussioner förekom förstås också i de andra partigrupperna. Från en god vän i moderata gruppen fick jag höra hur man resonerade där. Man ville förstås i första hand övertala kungen att sitta kvar. l andra hand ville man utnämna prinsessan Birgitta, en av kungens systrar, till drottning av Sverige och låta hennes barn få arvsrätt till tronen. Fördelarna ansåg man vara att hon dels var gift med en prins och inte med en ofrälse och dels var av Bernadottesk ätt. Somliga i gruppen ansåg dock att man hellre borde försöka leta fram någon nu levande Vasaättling och utnämna till kung. Det påstods att det fanns ättlingar till den avsatte Gustav IV Adolf både i Frankrike och i DDR. Åter andra ville att konstitutionsutskottet skulle ta på sig rollen som kungamakare och åka ut i världen och leta fram en ny kung. Man skulle dock ha andra preferenser den här gången än att få fram en duglig krigsledare. Det här sista var förstås befängt, men det hade onekligen lett till en del trevliga utlandsresor. ldeerna var alltså många, men en stor majoritet inom den moderata gruppen var enig om att man ville att Sverige skulle förbli ett kungadöme. Det andra borgerliga partiet- kristna centerunionen - insåg för sin del helt realistiskt att det gällde att få kungen att sitta kvar. Att utse en ny kunglig ätt skulle vara alltför stötande i en demokrati, även om denna lösning hade sina förespråkare också i detta parti. Vpk diskuterade nog minst, de höll fast vid sin uppfattning att riksdagens talman skulle kunna överta de representativa uppgifter som statschefen hade. Vi avvisade till slut förslaget om en officiell uppvaktning. Riksdagen godkände alltså konungens avsägelse och likaså att den också gällde för hans barn, liksom prins Bertils avsägelse. Det förekom förstås privata övertalningskampanjer, men kungens beslut stod fast och den l maj l 99 l var vi utan kungahus. Detta års förstamajdemonstrationer gick i republikens tecken. Det har ju också sedan blivit tradition och första maj firas ju nu både som arbetarrörelsens och republikens dag. Riksdagen utsåg talmannen till riksförståndare, om detta var alla överens. Sedan var förstås problemet hur vårt republikanska statsskick skulle utformas. Som jag sa hade v pk :s linje sina anhängare i vårt parti, men det blev presidentlinjen som segrade. Eftersom tåget hade gått för grundlagsändringar inför l 99 l års val satte vi till en utredning som fick i uppdrag att närmare utforma förslag till grundlagsändringar. Vi fick med oss kristna centerunionen på presidenttanken och därmed fanns det majoritet i riksdagen för en sådan lösning. Vart sjätte år skulle folket i direkta val välja sin president. l 992 och l 995 fattade riksdagen beslut om grundlagsändringar och 1966 valde Sverige sin första president." "Jag tycker att det hade varit roligare om prinsessorna hade varit kvar," sa lilla Katrin. "Hade dom sådana där fina guldkronor på huvudet?" "Nej, det hade dom inte, för dom hade rosett i håret, det har jag sett i

5 ot. 1984/SS:ISSS lo böckerna", sa Peter. "Farfar, tillade han, "presidenten har ju tre barn. Skall någon av dem bli president sedan?" "Det vet man inte", sa farfar, "det är folket som väljer". Även det osannolika kan inträffa. Det är bättre att förekomma än att förekommas. Därför bör riksdagen fatta beslut om att införa republik. Hemställan Med hänvisning till det anförda föreslås att riksdagen beslutar om övergång till republik. Stockholm den 25 januari 1985 MARIE-ANN JOHANSSON (vpk)