Granskning av avtalsvillkor för kortkrediter

Transkript

1 Rapport 2013:20 Granskning av avtalsvillkor för kortkrediter

2 2 (36) 2013:20 Granskning av avtalsvillkor för kortkrediter Konsumentverket 2013 Utredare: Anna Hult (projektledare), Maria Grunditz, Ulrika Eklund, Martin Ekelöf och Maria Wackerfeldt.

3 3 (36) Innehållsförteckning Sammanfattning... 5 Summary Inledning Bakgrund Syfte Urval Metod Definitioner Avgränsningar Disposition Rättslig reglering Avtalsrättsliga grundprinciper och konsumentskydd Lag om avtalsvillkor i konsumentförhållanden (AVLK) Konsumentkreditlagen (KkrL) Information om varför en kreditansökan avslås Betalning av skulden i förtid Invändningsrätt och lagval Lag om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument (LOT) Föräldrabalken (FB) Lag om betaltjänster (LBT) Begränsning av betalningsinstrumentets användning Bryssel I-förordningen/Behörig domstol vid gränsöverskridande förpliktelser Rom I-förordningen/Tillämplig lag vid gränsöverskridande förpliktelser Marknadsföringslagen (MFL) Praxis Avsändarens ansvar vid försändelser Skriftlig uppsägning Påföljder/konsekvenser vid dröjsmål Bedömning av granskade avtalsvillkor Konsumentkreditlagen Information om varför en kreditansökan avslås Betalning av skulden i förtid Invändningsrätten... 22

4 4 (36) 3.2 Lag om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument Självrisk vid obehöriga transaktioner Kontohavarens skyldighet att spärranmäla till kreditgivaren Övertrassering vid obehöriga transaktioner Omyndigas ansvar för skuld Lag om betaltjänster Betaltjänstleverantörs rätt att spärra ett kort Kreditgivarens möjlighet att väcka talan vid domstol i annat land Avsändarens ansvar för försändelse Skriftlig uppsägning Försenad inbetalning Sammanfattande slutsatser Avtalsvillkor Information om varför en kreditansökan avslås Betalning av skulden i förtid Invändningsrätten Självrisk vid obehöriga transaktioner Kontohavarens skyldighet att spärranmäla till kreditgivaren Övertrassering vid obehöriga transaktioner Omyndigas ansvar för skuld Betaltjänstleverantörs rätt att spärra ett kort Kreditgivarens möjlighet att väcka talan vid domstol i annat land Avsändarens ansvar för försändelse Skriftlig uppsägning Försenad inbetalning Avslutande kommentar... 34

5 5 (36) Sammanfattning Antalet utgivna kredit- och betalkort ökar stadigt i Sverige och konsumenter har ofta möjlighet att göra sina sällanköp på kredit. Konsumentverket har därför valt att granska avtalsvillkor förknippade med kortkrediter. Då det är vanligt förekommande inom möbelbranschen att konsumenter erbjuds att delbetala sina köp med kortkrediter har ett urval av dessa kortkrediter granskats. Förutom dessa har även villkoren avseende ett urval av kortkrediter dels hos de fyra storbankerna, dels hos andra banker och kreditgivare granskats. Syftet med rapporten är att göra en översyn av avtalsvillkor för kortkrediter för att uppmärksamma eventuella konsumentproblem och att tydliggöra dessa för kreditgivarna. I granskningen har uppmärksammats flera oskäliga avtalsvillkor från flera olika kreditgivare. I flera fall har Konsumentverket uppmärksammat villkor som strider mot tvingande rätt, såsom till exempel villkor som ger kreditgivaren möjlighet att i strid med konsumentkreditlagen avslå en kredit utan att ange skälen för det. Begränsningar i konsumentens invändningsrätt som medför att invändning får göras endast avseende köp gjorda i Sverige, utgör också villkor i strid med tvingande konsumentlagstiftning. Vidare återfinns bland villkoren krav på skriftlighet vid uppsägning, trots att detta enligt praxis är oskäligt. Dessutom återfinns i rapporten exempel på villkor som medför en obalans mellan avtalsparterna då de begränsar konsumenters rättigheter i förhållande till kreditgivares skyldigheter. Ett sådant exempel är när en konsument tecknat ett kortkreditavtal med ett visst kreditutrymme och en obehörig transaktion äger rum som medför att kontot blir övertrasserat. Konsumenten blir då betalningsskyldig även för det övertrasserade beloppet, trots att denne inte haft kännedom om att övertrassering av kontot var möjlig. Ytterligare ett exempel på ett obalanserat villkor som ensidigt gynnar kreditgivaren är när denne har möjlighet att belasta konsumenten med mycket långtgående påföljder vid exempelvis dröjsmål. I granskningen framkommer också villkor som är otydliga och därför kan vilseleda konsumenten om dess innebörd. Ett exempel på ett sådant villkor är bland annat det som reglerar självrisken vid en obehörig korttransaktion och det otydliga tillägget att självrisken gäller per kort och reklamation. Konsumentverket har även uppmärksammat villkor som berör situationer som tros vara ytterst ovanliga och därför är olämpliga i ett standardavtal. Ett sådant villkor är till exempel det som berör ställd säkerhet i samband med en kortkredit, trots att krav på ställd säkerhet inte återfinns i det specifika kreditavtalet, och som anger att kreditgivaren har rätt till betalning av kreditskuld i förtid om den säkerhet som ställts för krediten avsevärt försämrats.

6 6 (36) Ett exempel på ett mindre lämpligt villkor är ett standardvillkor som möjliggör skuldsättning av omyndig, eftersom skuldsättning av omyndig kräver överförmyndares samtycke. Den huvudsakliga gemensamma nämnaren för samtliga villkor är att de framställs på ett otydligt sätt samt är omfattande och svårlästa. Konsumentverket uppmanar genom rapporten kreditgivare att dels ändra på de specifika avtalsvillkor som har funnits oskäliga, dels se över avtalsvillkoren i dess helhet för att säkerställa att de är tydliga, mindre omfattande och begripliga för konsumenten.

7 7 (36) Summary The number of issued payment and credit cards is steadily increasing in Sweden and consumers often have the possibility to make their purchases of durable goods on credit. For this reason the Swedish Consumer Agency has examined contract terms related to credit cards. Since consumers frequently are offered to pay their purchases with credit cards within the furniture retail market, a selection of contract terms related to these credit cards has been examined. In addition to those the contract terms of a selection of credit cards offered by the large banks and the terms related to a selection of credit cards issued by other banks and creditors have been examined. The purpose of the report is to present a review of the examination in order to reveal consumer problems and to make the creditors aware of these problems. The examination has discovered several unfair contract terms issued by several different creditors. The Agency has noted several contract terms in conflict with mandatory law. For example terms that gives the creditor the possibility to reject a credit application without providing the reason for the rejection. Other examples are terms that gives the consumer the possibility to make claims regarding credit purchases made only in Sweden and terms including specific course of action in order to terminate the credit contract, despite court rulings stating it unfair. Furthermore, the report presents contract terms that waive the consumer s rights and reduce the creditor s obligations causing an imbalance between the parties. One example is the term making the consumer accountable for penalty fees because of an overdraft of the credit facility due to unauthorised transactions. Another example of this imbalance is the term that unilaterally favors the creditor in the sense that the creditor has the possibility to burden the consumer with far-reaching consequences in cases of delay in payment. The examination has also uncovered contract terms that are unclear and therefore may mislead the consumer regarding the meaning of the term. An example is the term that regulates the consumer s liability for unauthorised transactions and the vague phrase per card and claim. The Consumer Agency has also noticed contract terms regulating situations that are extremely rare and therefore inappropriate in a standard contract. One example concerns collateralisation. Despite the fact that the contract in question does not contain any demands of collateral for the credit, the creditor reserves the right to terminate the contract in advance in the event of deterioration of collateral.

8 8 (36) A standard contract making it possible for minors to be indebted is another example of an inappropriate term. Indebtedness of minors requires consent from the municipal chief guardian. The main common denominator for all the examined contract terms is that they are presented in an unclear and vague manner. Furthermore, the examination has revealed that many terms are extensive and difficult to read. Through this report the Consumer Agency encourage the creditors to align the specifically presented terms, those deemed as unfair, to Swedish law and also in general to make their terms clearer, less extensive and easier to read.

9 9 (36) 1. Inledning 1.1 Bakgrund Antalet betal- och kreditkort utgivna på den svenska marknaden har de senaste två åren ökat från ca 15,6 1 miljoner till närmare 18 miljoner 2. Idag kan konsumenter erbjudas kortkredit inom ramen för bankers olika kundkoncept, likaväl som att de kan tecknas efter ansökningar hos kreditgivare som anpassat sin verksamhet till internet. Även flertalet stora butikskedjor marknadsför idag krediter kopplade till kedjans kundkort. Av rapporten Kampen om köpkraften 3 från HUI Research framgår att under de senaste decennierna har möbelbranschen vuxit sig särskilt stark i förhållande till de branscher som länge haft ett stort köptryck. 4 Möbler har gått från att vara större investeringsprodukter till rena konsumtionsvaror. På senare tid har även intresset för design och inredning ökat, vilket har bidragit till utvecklingen. 5 Inom denna bransch kan konsumenter i stor utsträckning välja att delbetala sina köp med ett kreditkort. Det blir ofta fråga om köp för stora belopp, där kreditgivarna och butikskedjorna lockar med räntefria lösningar och generöst tilltagna kreditutrymmen. Konsumentverket utövar tillsyn över kreditgivares avtalsvillkor och ska se till att dessa stämmer överens med gällande rätt och inte är oskäliga. En annan del av tillsynen består av att kontrollera att näringsidkarna följer gällande regler vid marknadsföring av krediter. Med anledning av att en ny konsumentkreditlag (2010:1846) trädde ikraft den 1 januari 2011, har Konsumentverket ansett att det finns skäl att granska avtalsvillkor för några av de kortkrediter som är tillgängliga på den svenska marknaden idag. 1.2 Syfte Med denna granskning av avtalsvillkoren på kreditmarknaden har Konsumentverket för avsikt att uppmärksamma eventuella konsumentproblem och att tydliggöra dessa för kreditgivarna. I denna rapport redovisar Konsumentverket resultatet av granskningen HUI Research; Kampen om köpkraften, Handeln i framtiden, hösten Exempelvis järn- och bygghandeln eller hemelektronikbranschen. 5 HUI Research; Kampen om köpkraften, Handeln i framtiden, hösten 2011, s.18-20

10 10 (36) 1.3 Urval Konsumentverket har valt att granska tre kategorier av kortkrediter. Inom varje kategori har fyra kortkrediter granskats. Några kreditgivare återfinns i två kategorier. Den första kategorin avser de kortkrediter som erbjuds genom möbelbranschen. Dessa kortkrediter tecknas av konsumenterna vanligtvis i samband med köp av möbler i butik, men i vissa fall även via butikskedjans webbplats. Kreditgivare inom möbelbranschen återfinns även inom andra branscher, till exempel hemelektronikbranschen. Den andra kategorin omfattar de kortkrediter som erbjuds av de fyra storbankerna inom deras ordinarie utbud. Dessa kort är antingen betal- och kreditkort eller kontokort med kreditfunktion. Den tredje och sista kategorin utgörs av de kortkrediter som erbjuds av banker och andra kreditgivare och som inte är kopplade till någon butikskedja. De kort som ingår i granskningen framgår av följande uppställning. Kort Kreditgivare Möbelbranschens kort Mio-kortet Jysk-Card EM-kortet (Multicard) Ikea Handla Hemkredit Resurs Bank AB GE Money Bank AB Handelsbanken Finans Ikano Bank Kreditkort utgivna av storbanker Världsnaturkortet, Swedbank Allkort med kredit SEB MasterCard Visa Gold EnterCard Sverige AB Svenska Handelsbanken AB SEB Kort AB Nordea Bank AB Fristående kreditkort Re:member MasterCard Diners Club Classic SupremeCard Green Everydaycard EnterCard Sverige AB Diners Club Nordic AB Resurs Bank AB Nordea Finans AB

11 11 (36) 1.4 Metod Konsumentverket har begärt in avtalsvillkor som var gällande för respektive kortkredit den 30 januari De inkomna villkoren har granskats i huvudsak utifrån relevanta konsumentskyddande författningar. Granskningen har även skett utifrån praxis och Konsumentverkets allmänna råd om konsumentkrediter 6. Några bolag har under granskningens gång, på eget initiativ, kompletterat det inskickade underlaget med nytt uppdaterat material. Konsumentverket har noterat att vissa ändringar har skett, men det är materialet som var gällande den 30 januari 2012 som ligger till grund för granskningen. I den fortsatta framställningen har bolagen anonymiserats. Bolagen förväntas istället själva identifiera och åtgärda eventuella brister som uppmärksammats och som fortfarande kvarstår. En uppföljning av granskningen kommer att ske en tid efter att rapporten publicerats. Konsumentverket kommer då att kontrollera om de granskade kreditgivarna har åtgärdat de brister som redovisas i rapporten. 1.5 Definitioner Betalkort: kort där kortinnehavaren enligt kontovillkoren beviljas anstånd, vanligtvis dagar, med betalning av det belopp som påförts kontot under en viss period. 7 Kreditkort: kort där betalning vid ett köp sätts upp på ett skuldkonto där kortinnehavaren i allmänhet betalar ränta från inköpsdagen. 8 För de kreditkort som återfinns i rapporten gäller oftast upp till 60 dagars räntefri kredit, därefter kan konsumenterna välja att betala ett lägsta belopp per månad. För det fall hela skulden inte betalas inom 60 dagar betalar konsumenterna ränta på det utnyttjade kreditbeloppet. Kortkrediter: lån, kontokredit, betalningsanstånd eller liknande kopplat till ett kontokort eller dylikt betalningsinstrument. Kontokort med kreditfunktion: kort vars bakomliggande konto är förknippat med en sedvanlig kontokredit. Så fort ett köp görs när det inte finns några insatta medel på ifrågavarande konto utnyttjas krediten och dispositionsränta på det utnyttjade beloppet blir tillämplig. 6 KOVFS 2011:1, Allmänna råd om konsumentkrediter

12 12 (36) 1.6 Avgränsningar Konsumentverket redovisar de oskäliga villkor som verket bedömer har störst betydelse för konsumenterna. Detta betyder att inte alla brister som uppdagats i granskningen omnämns i rapporten. 1.7 Disposition I kapitel två ges en beskrivning av gällande lagstiftning samt praxis. Därefter, i kapitel tre, redovisas resultatet av granskningen. I kapitel fyra redovisas Konsumentverkets slutsatser.

13 13 (36) 2. Rättslig reglering Nedan redogörs för de författningar som ligger till grund för granskningen. lag (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden (AVLK) konsumentkreditlagen (2010:1846) (KkrL) marknadsföringslagen (2008:486) (MFL) lag (2010:738) om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument (LOT) föräldrabalken (1949:381) (FB) lag (2010:751) om betaltjänster (LBT) preskriptionslagen (1981:130) (PreskL) Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstolars behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Bryssel I-förordningen) Europaparlamentets och Rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag vid avtalsförpliktelser (Rom I-förordningen) 2.1 Avtalsrättsliga grundprinciper och konsumentskydd Grunden för avtalsrätten bygger på principen om avtalsbundenhet och principen om avtalsfrihet. Dessa principer innebär att två parter ska kunna ingå ett avtal och själva bestämma över innehållet samt att parterna är skyldiga att hålla de löften som skapas genom avtalet. Den teoretiska utgångspunkten för dessa principer är att varje avtalspart har förmåga att själv bäst avgöra vilka intressen som ska tillgodoses genom ett avtal. 9 Ekvivalensprincipen är en motvikt till dessa grundläggande principer. Principen innebär att det ska finnas en balans (ekvivalens) mellan de objektiva värden som varje avtalspart har att prestera på grund av avtalet. Utifrån denna tanke kan man hävda att ett visst avtal medför en obalans mellan parterna och således är oförmånligt för den ena parten. Genom de konsumentskyddande reglerna söker lagstiftaren skydda konsumenten, som generellt anses befinna sig i en underlägsen ställning i förhållande till sin motpart näringsidkaren, mot sådana obalanserade och oförmånliga avtal Lag om avtalsvillkor i konsumentförhållanden (AVLK) AVLK syftar till att skydda konsumenter mot avtalsvillkor som gynnar näringsidkare på konsumentens bekostnad. Genom AVLK införlivades rådets direktiv 93/13/EEG om oskäliga villkor i konsumentavtal i svensk rätt. Den marknadsrättsliga bedömningen enligt AVLK ska inriktas på om ett villkor typiskt sett är oskäligt mot konsumenterna som kollektiv. 9 Ramberg, C. och Ramberg, J. (2007). Allmän avtalsrätt. Norstedts juridik: Stockholm, s a.a., s 38.

14 14 (36) Enligt 3 AVLK har Marknadsdomstolen (MD) en möjlighet att förbjuda oskäliga avtalsvillkor. Ett sådant förbud ska vara påkallat från allmän synpunkt eller på annat vis ligga i konsumenternas intresse. Generellt innebär detta att det är standardvillkor som kommer ifråga för förbud. Avtalsvillkor är alltid att anse som oskäliga om de strider mot tvingande rätt och kan även vara att anse som oskäliga om de - avviker från dispositiva rättsregler och ger näringsidkaren en förmån, eller berövar konsumenten en rättighet som orsakar en snedbelastning i fråga om rättigheter och skyldigheter enligt avtalet så att det inte längre råder rimlig balans mellan parterna, eller - är vilseledande eller oklart presenterade. I bilaga till direktivet finns en icke uttömmande lista, den s.k. grå listan, med sådana avtalsvillkor som kan anses oskäliga i konsumentavtal. De listade villkoren är relativt detaljerade men är avsedda att fungera som vägledning vid tillämpningen av direktivet. Av 4 AVLK framgår att en fråga om förbud tas upp av MD efter ansökan av bland annat Konsumentombudsmannen (KO). Enligt 7 AVLK får en fråga om förbud som inte är av större vikt prövas av KO. Den som har använt ett oskäligt avtalsvillkor kan förbjudas att använda detta genom ett så kallat förbudsföreläggande. Om föreläggandet godkänns av näringsidkaren gäller det som en dom meddelad av MD. 2.3 Konsumentkreditlagen (KkrL) Konsumentkreditlagen reglerar krediter som en näringsidkare, eller någon annan i egenskap av ombud för en kreditgivare, erbjuder en konsument. Lagen bygger på Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal (konsumentkreditdirektivet). Med kreditköp avses enligt 2 KkrL ett köp av en vara eller tjänst, vilket finansieras genom en kredit som lämnas av en kreditgivare eller en säljare som förmedlar en kredit åt kreditgivaren. Exempelvis är ett köp genom utnyttjande av en befintlig kortkredit ett kreditköp. 11 Lagen är tvingande till konsumentens fördel vilket innebär att avtalsvillkor som i jämförelse med lagen är till nackdel för konsumenten generellt är ogiltiga. 11 Prop 2009/10:242 s. 87

15 15 (36) Information om varför en kreditansökan avslås Av 13 KkrL följer att en näringsidkare ska underrätta konsumenten om orsaken till att en ansökan om kredit avslås. Om uppgifterna som ligger till grund för avslaget härrör från en extern databas, ska konsumenten snarast och utan kostnad underrättas om uppgifterna och vilken databas som använts. Näringsidkaren bör i sin underrättelse om varför krediten inte har beviljats, tydligt ange på vilka grunder bedömningen har skett och inte endast hänvisa till en intern eller extern beräkningsmodell. Konsumenten ges därigenom möjlighet att förstå vad som krävs för att denne i framtiden ska beviljas en kredit Betalning av skulden i förtid Kreditgivaren har enligt 33 KkrL rätt att få betalning i förtid endast om det har avtalats och 1. konsumenten sedan mer än en månad är i dröjsmål med betalning av ett belopp som överstiger tio procent av kreditfordran, 2. konsumenten sedan mer än en månad är i dröjsmål med betalning av ett belopp som överstiger fem procent av kreditfordran och dröjsmålet avser två eller flera poster som förfallit vid olika tidpunkter, 3. konsumenten på något annat sätt är i väsentligt dröjsmål med betalning, 4. säkerhet som ställts för krediten har avsevärt försämrats, eller 5. det står klart att konsumenten genom att avvika, skaffa undan egendom eller förfara på något annat sätt undandrar sig att betala sin skuld Invändningsrätt och lagval Enligt 29 KkrL får köparen vid kreditköp mot kreditgivarens krav på betalning framställa samma invändningar på grund av köpet som han eller hon kan göra mot säljaren. Vidare svarar kreditgivaren lika med säljaren för att ett eventuellt anspråk, som köparen har på säljaren avseende återbetalning, skadestånd eller annan penningprestation, fullgörs. Kreditgivarens ansvar är dock begränsat till det belopp kreditgivaren har mottagit av köparen med anledning av krediten. Av 47 KkrL följer att avtalsvillkor för kreditavtal som förordar lagen i ett land utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) inte är giltigt om denna lag skulle ge ett sämre konsumentskydd än den lag som annars är tillämplig. Paragrafen reglerar inte lagval fullt ut utan skyddet avser endast avtalsvillkor som hänvisar till lagen i ett land utanför EES-området. För de situationer som inte regleras i paragrafen hänvisar förarbetena till internationella privaträttsliga regler 13 som regleras i Rom I-förordningen (se nedan). 12 KOVFS 2011:1, p Prop. 2009/10:242 s. 119

16 16 (36) 2.4 Lag om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument (LOT) Den 1 augusti 2010 trädde LOT i kraft. Lagen ersätter 34 i den tidigare konsumentkreditlagen. LOT reglerar en kontohavares ansvar för belopp som belastar ett konto på grund av att en obehörig transaktion genomförts med ett betalningsinstrument. Av 2 följer att ett betalningsinstrument är ett kontokort eller något annat personligt instrument eller en personlig rutin som används för att initiera en betalningstransaktion. Av förarbetena till lagen framgår att ett personligt instrument eller en personlig rutin även kan utgöras av en bankdosa som möjliggör transaktioner via internet, en personlig kod som används vid banktjänster över telefon eller genom ett så kallat bank-id. För att en betalningstransaktion ska anses obehörig ska den ha genomförts utan samtycke från kontohavaren eller någon annan som enligt avtalet är behörig att använda betalningsinstrumentet. Kontohavaren är enligt 4 skyldig att 1. skydda en personlig kod som hon eller han har fått, 2. vid vetskap om att betalningsinstrumentet kommit bort eller obehörigen använts, snarast anmäla detta till den som är betaltjänstleverantör och 3. i övrigt följa de villkor som enligt kontoavtalet gäller för användning av betalningsinstrumentet. Av förarbetena till lagen framgår att skyldigheten att spärranmäla betalningsinstrumentet gäller oavsett på vilket sätt det har kommit bort och oberoende av om en personlig kod samtidigt har kommit till någon obehörig persons kännedom eller inte. 14 Beroende på omständigheterna kring den obehöriga transaktionen kan konsumenten få betala en självrisk till kreditgivaren. Har den obehöriga transaktionen till exempel kunnat genomföras på grund av att kontohavaren underlåtit att skydda sin personliga kod får konsumenten enligt 5 stå för hela beloppet, dock högst 1200 kr. Av 6 framgår att om kortinnehavaren åsidosatt något av de ovan angivna kraven genom grov oaktsamhet, och en obehörig transaktion därmed har kunnat genomföras, ansvarar kontohavaren för hela beloppet, dock högst kr om kontohavaren är en konsument. Är handlingen att se som särskilt klandervärd ansvarar kontohavaren för hela beloppet Prop. 2009/10:122 s Prop. 2009/10:122 s.27

17 17 (36) 2.5 Föräldrabalken (FB) Föräldrabalken reglerar bland annat frågor kring omyndigas rättshandlingar, exempelvis vilka avtal en person under 18 år har rätt att ingå. Av 9 kap. 1 framgår bland annat att den som är under 18 år och därmed omyndig endast undantagsvis själv får råda över sin egendom eller åta sig förbindelser. Av 10 kap. 2 första stycket framgår vidare att för barn som står under vårdnad av båda föräldrarna är dessa barnets förmyndare. Förmyndare ska enligt 12 kap. 1 första stycket förvalta de omyndigas tillgångar och företräda dem i angelägenheter som rör tillgångarna. Förmyndare ska vidare enligt 13 kap 1 första stycket bestämma hur tillgångar som står under deras förvaltning ska användas eller placeras. Av 13 kap st. framgår bland annat att föräldrar endast med överförmyndarens samtycke får teckna lån eller på annat sätt skuldsätta den omyndige. Tredje stycket i samma lagrum stadgar att ett sådant samtycke endast får lämnas om åtgärden behövs för att trygga den omyndiges övriga egendom eller kan anses nödvändig för den omyndiges utbildning eller uppehälle eller om det annars finns särskilda skäl för det. Avgörande för om ett avtal ska anses innebära skuldsättning är om barnet enligt avtalet förpliktas att vid en senare tidpunkt betala, oavsett om betalningen gäller ett bestämt belopp eller inte. Typiska exempel på detta är köp av varor eller tjänster på kredit, det vill säga utan kontant betalning Lag om betaltjänster (LBT) LBT reglerar betaltjänster som tillhandahålls i Sverige och utförs inom det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) i euro eller i någon annan av EES-ländernas valutor, exempelvis i kronor. Betaltjänster är bland annat tillhandahållande av till exempel kontokort och andra betalningsinstrument, kontobaserade betalningar och autogirering. Ett exempel på betaltjänsteleverantörer är banker. Betalare eller betaltjänstanvändare är vanligtvis en konsument. I 5 kap. LBT regleras genomförandet av betaltjänster. Enligt 33 samma kapitel får bestämmelserna i kapitlet inte frångås till nackdel för en betaltjänstanvändare. 16 Prop. 2007/08:150 s. 29ff, 66ff

18 18 (36) Begränsning av betalningsinstrumentets användning Av 5 kap. 4 LBT följer att i ett ramavtal, alltså ett avtal som reglerar genomförandet av betalningstransaktioner mellan en betalare och en betaltjänstleverantör, får leverantören förbehålla sig rätten att spärra betalningsinstrumentet när det finns 1. risk för en icke säker användning av betalningsinstrumentet, 2. misstanke om att betalningsinstrumentet obehörigen använts, eller 3. i fråga om betalningsinstrument med kreditutrymme, en väsentligt ökad risk för att betalaren inte kan betala. Av 5 kap. 4 andra stycket LBT följer att en betaltjänstleverantör som spärrar ett betalningsinstrument ska informera betalaren om spärren och skälen till denna. Betalaren ska informeras innan betalningsinstrumentet spärras eller så snart som möjligt efter det att spärren har införts. 2.7 Bryssel I-förordningen/Behörig domstol vid gränsöverskridande förpliktelser I Bryssel I-förordningen finns bestämmelser om vilket lands domstol som ska ha behörighet att pröva en avtalstvist. I förordningen finns vidare bestämmelser om erkännande och verkställighet av domar fastställda i medlemsländerna. Förordningen är direkt tillämplig på det privaträttsliga området. Reglerna i förordningen bygger på den allmänna principen om svarandens hemvist, vilket enligt huvudregeln ska vara avgörande för vilket lands domstol som ska ha behörighet att pröva en tvist. Avtalsparter har rätt att avtala om vilken domstol som ska ha behörighet, så länge avtalet inte omfattas av förordningens exklusiva behörighetsregler som till exempel vid konsumentavtal. Avsnitt 4 i förordningen omfattar tvister vid konsumentavtal. Av artikel 15 punkten 1 b framgår att bestämmelserna i avsnitt 4 gäller för avtal om lån som ska återbetalas i särskilda poster eller lån som används som finansiering vid kreditköp av varor. Vidare framgår av artikel 16 punkten 1 att konsumenten, förutom att väcka talan vid domstol i sin egen hemviststat, även har rätt att väcka talan vid domstol i den medlemsstat där avtalsparten har sitt hemvist. Talan mot en konsument får däremot enligt punkten 2 samma artikel endast väckas vid domstol i den medlemsstat där konsumenten har sitt hemvist.

19 19 (36) 2.8 Rom I-förordningen/Tillämplig lag vid gränsöverskridande förpliktelser Rom I-förordningen reglerar vilken lag som ska tillämpas vid avtalsförpliktelser på privaträttens område. I egenskap av EG-förordning är Rom I-förordningen direkt tillämplig lag på det privaträttsliga området i Sverige. Förordningen tar bland annat särskilt sikte på avtal som sluts mellan en konsument och en näringsidkare. Av artikel 6 framgår att tillämplig lag är den lag som gäller i det land i vilket konsumenten har sin vanliga vistelseort, förutsatt att näringsidkaren antingen bedriver verksamhet i det landet eller riktar sin verksamhet till det landet. Däremot kan näringsidkare och konsument avtala om att ett särskilt lands lag ska vara tillämplig på avtalet. Det villkoret får dock inte ge konsumenten ett sämre skydd än det som annars hade gällt. 2.9 Marknadsföringslagen (MFL) MFL ska bland annat främja konsumenternas intressen i samband med marknadsföring av produkter. Lagen ska också motverka marknadsföring som är otillbörlig mot bland annat konsumenter. Marknadsföring utgörs enligt 3 MFL av reklam och andra åtgärder som är ägnade att främja avsättningen av och tillgången till produkter. I detta ingår även en näringsidkares handlande, underlåtenhet eller någon annan åtgärd eller beteende i övrigt före, under eller efter försäljning eller leverans av produkter till konsumenter eller näringsidkare. Av 10 MFL första stycket följer att en näringsidkare vid marknadsföring inte får använda sig av felaktiga påståenden eller andra framställningar som är vilseledande i fråga om näringsidkarens egen eller någon annans verksamhet. I 10 andra stycket 4, anges att detta särskilt avser framställningar som rör produktens pris, grunderna för prisberäkningen, särskilda prisfördelar och betalningsvillkoren. Av 10 tredje stycket följer vidare att en näringsidkare inte heller får utelämna väsentlig information i marknadsföringen av sin egen eller någon annans verksamhet. Med vilseledande utelämnande avses även sådana fall när den väsentliga informationen ges på ett oklart, obegripligt, tvetydigt eller annat olämpligt sätt. Av 23 följer att näringsidkare får förbjudas att fortsätta med marknadsföring som är otillbörlig. Vidare framgår av 24 att näringsidkare får åläggas att lämna väsentlig information för det fall de i sin marknadsföring utelämnar sådan information. Förbud och ålägganden av denna typ får föreläggas av Konsumentombudsmannen enligt 28 i fall som inte är av större vikt. I annat fall ska talan om förbud och åläggande väckas vid Marknadsdomstolen.

20 20 (36) 2.10 Praxis I resterande del av detta kapitel redogörs för den praxis som Konsumentverket anser relevant för rapporten Avsändarens ansvar vid försändelser Av förarbetena till PreskL framgår att det är avsändaren som bär ansvaret för att ett meddelande som har sänts når mottagaren. Det ankommer således på avsändaren att visa att meddelandet nått mottagaren. Detta framgår av Högsta domstolens avgörande presenterat i NJA 1996 s Vidare framgår av ett avgörande från april 2012 (NJA 2012 s. 172) att beviskravet som regel kan anses uppfyllt om det visas att fler än ett brev har skickats till mottagaren på dennes folkbokföringsadress och brevet inte har returnerats som omöjligt att leverera, tillsammans med att det inte funnits skäl att anta att några problem med postgången förelegat Skriftlig uppsägning Marknadsdomstolen har i ett flertal avgöranden diskuterat frågan om skriftlighetskrav vid bland annat reklamationer och uppsägning av avtal. Av den praxis som finns, till exempel MD 2005:23 17, är slutsatsen att näringsidkare inte kan ställa krav på att konsumenten säger upp avtal eller reklamerar köp skriftligen. Däremot kan näringsidkaren rekommendera ett sådant förfarande Påföljder/konsekvenser vid dröjsmål I ett avgörande från Marknadsdomstolen (MD) 1997:1, prövades skäligheten i ett antal avtalsvillkor i ett kreditavtal. Av ett av villkoren framgick att konsumenten skulle betala en fast ränta per år och att avbetalningar skulle ske varje månad med lägst 150 kr. Vid dröjsmål med en månadsinbetalning skulle konsumenten betala dels dröjsmålsränta på 36 procent per år, dels en förseningsavgift på 125 kronor. Det totala ersättningsbelopp som konsumenten skulle betala vid ett dröjsmål uppgick därmed till samma belopp som konsumenten skulle betala per månad. Dröjsmålsräntans storlek i aktuellt fall ansågs i sig inte som oskälig då den inte avvek betydligt från räntelagens dispositiva regler. I fråga om förseningsavgiften ansåg domstolen liksom bolaget att denna inte enkelt kunde hänföras till den försenade betalningens storlek och att avgiften därmed inte kunde anses oskälig i sig. Domstolen ansåg dock att förseningsavgiften tillsammans med dröjsmålsräntan skapade obalans mellan parterna. Villkoret fick även anses oförenligt med punkten 1 e i villkorsbilagan till AVLK, s.k. gråa listan, av vilken följer att oproportionerligt stora ersättningsbelopp då en konsument inte fullgör sin skyldighet kan anses oskäliga. 17 Se även MD 2002:23.