Relationen mellan människa och djur under vendel- och vikingatid:

Transkript

1 Institutionen för arkeologi och antik historia Relationen mellan människa och djur under vendel- och vikingatid: En osteoarkeologisk analys av brandgravar Amanda Karlström Kandidatuppsats i Arkeologi med inriktning osteologi C 15 hp VT 2017 Handledare: Sabine Sten Bihandledare: John Ljungkvist

2 Abstract Karlström, A Relationen mellan människa och djur under vendel- och vikingatid: En osteoarkeologisk analys av brandgravar. Karlström, A The relationship between humans and animals during the Vendel Period and the Viking Age: An osteoarcheological analysis of cremation graves. Today, the pets we own are thought of as friends and family members. A lot of people even go as far as saying that the pets they own are their children. While we have this close and almost human relationship with our pets, we also distance ourselves from the animals we have on our plates. What did the human animal relationships look like during the Vendel Period and Viking Age? The goal with this essay is to analyse cremation graves from the grave site in Valsgärde, Uppsala, and then compare these results with those from Ylva Bäckström s osteological study of eight cremation graves from Valsgärde and with Berit Sigvallius study of the cremated material from the grave fields in northern Spånga. The grave field in Valsgärde, Uppsala, is dated to pre-roman Iron Age as well as Vendel Period and Viking Age. The boat graves are what the grave field in Valsgärde is most famous for, but in addition to the 15 boat graves there are also at least 62 cremation graves and 15 skeleton graves. The graves in the northern Spånga are dated to 500 BC AD and lies in Kista, Granby, Ervinge and Kymlinge. The osteological study and the comparison with the two previously executed analysis have been done with the purpose to see in what way the relations between humans and animals expresses itself in the osteological material of Uppland during the late Iron Age. Hopefully the composition of the graves animal material will contain indicators of the human animal relations. Previously conducted studies of Iron Age cremation graves in general, has shown that there was a significant increase in the amount of animal bones in the graves during the Vendel and Viking age. Animals are clearly important to the people during the late Iron Age. In what way were the animals significant and how is this expressed in the material? Keywords: Animal sacrifice, Viking Age, late Iron Age, Uppland, Relationship, Valsgärde Kandidatuppsats i Arkeologi med inriktning mot osteologi 15 hp. Handledare: Sabine Sten. Ventilerad och godkänd Amanda Karlström Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet, Campus Gotland, Cramérgatan 3, Visby, Sweden.

3 Tackord Tack till Sabine Sten, professor vid Institutionen för arkeologi och antik historia vid Uppsala universitet, för din handledning under c-uppsatsen. Jag vill även tacka John Ljungkvist, forskare vid Institutionen för arkeologi och antik historia vid Uppsala universitet, för din hjälp med att finna materialet för denna uppsats och din handledning under skrivprocessen. Till sist vill jag tacka Gustav Malmborg, universitetsadjunkt vid Institutionen för arkeologi och antik historia vid Uppsala universitet, och Alexander Sjöstrand, doktorand vid Institutionen för arkeologi och antik historia vid Uppsala universitet, för er hjälp under den osteologiska analysen.

4 Innehållsförteckning 1. Inledning Syfte Frågeställningar Avgränsningar Teori Material Källkritik Metod Artindelning Kvantifiering Könsbedömning Åldersbedömning Patologi och trauma Jämförande analys Bakgrund och tidigare forskning Kremering under järnåldern Gravfält i Uppland Gravfältet i Valsgärde Gravfälten i norra Spånga Resultat Artfördelning Kvantifiering Könsbedömning Åldersbedömning Patologier Diskussion Vilka djur finns i gravarna? Hade djuren olika relationer till olika grupper i samhället? Finns det någon korrelation mellan olika djurarter och den mänskliga individens kön, ålder och sociala status? Manligt eller kvinnligt? Rik eller fattig? Gammal eller ung? Hur såg relationen till dessa djur ut? Hund (Canis familiaris) och häst (Equus caballus) Får/get (Ovis aries/capra hircus)... 23

5 5.3.3 Tamsvin (Sus domesticus) och slidhornsdjur (Bovidae sp.) Björn (Ursus arctos) Fågel (Aves sp.) Slutsats Framtida forskningsmöjligheter Sammanfattning Referenser Litteraturförteckning: Illustrationsförteckning: Appendix Bilaga 1. Benlista över materialet från 56:xxx Bilaga 2. Benlista över materialet från 56:xxx Bilaga 3. Benlista över materialet från 63:xxx Bilaga 4. Benlista över materialet från 63:xxx Bilaga 5. Benlista över materialet från 63: Bilaga 6. Benlista över materialet från 63:xxx Bilaga 7. Benlista över materialet från 63:xxx Bilaga 8. Benlista över materialet från 63: Bilaga 9. Benlista över materialet från 63:xxx Bilaga 10. Benlista över materialet från 63: Bilaga 11. Benlista över materialet från 63:xxx Bilaga 12. Benlista över materialet från 92:xxx Bilaga 13. Benlista över materialet från 92:xxx Bilaga 14. Benlista över materialet från 92:xxx Bilaga 15. Benlista över materialet från 92:xxx Bilaga 16. Benlista över materialet från 92:xxx Bilaga 17. Benlista över materialet från 92:xxx Bilaga 18. Benlista över materialet från 98:xxx Bilaga 19. Valsgärde 56 (2 påsar): Bilaga 20. Valsgärde 63 (9 påsar): Bilaga 21. Valsgärde 92 (6 påsar): Bilaga 22. Valsgärde 98 (2 påsar): Bilaga 23. Sammanställning av arkeologiska fynd samt djurarterna i gravarna för Ylva Bäckströms analys av åtta brandgravar från Valsgärde Bilaga 24. Sammanställning av arkeologiska fynd samt djurarterna i gravarna för denna uppsats analys av fyra brandgravar från Valsgärde... 68

6 Förkortningar och periodindelningar Förkortningar: MIND Minsta individantal Periodindelningar: Järnåldern 500 f.kr e.kr. Äldre järnåldern 500 f.kr. 400 e.kr: - Förromersk järnålder (500 f.kr. 0) - Romersk järnålder (0 400 e.kr.) Yngre järnåldern 400 e.kr e.kr.: - Folkvandringstid (400 e.kr. 500 e.kr.) - Vendeltid (500 e.kr. 800 e.kr.) - Vikingatid (800 e.kr e.kr.)

7 1. Inledning I dagens samhälle har de flesta människor endast en relation till husdjur, exempelvis hund och katt, medan de helt saknar en social koppling till boskapsdjur. De relationer som finns till djur idag är oftast en av två extremer. Många gånger har människan en närmast mänsklig relation till sitt husdjur, där detta djur beskrivs som en familjemedlem, medan distansering sker gentemot de djur som vi har på våra tallrikar. Såg dessa relationer likadana ut under vendeloch vikingatid? I denna uppsats ska det undersökas om det går att utröna vilka typer av relationer som fanns mellan människa och djur under vendel- och vikingatid. En jämförelse ska göras mellan den egna osteologiska studien av fyra brandgravar från Valsgärde med två tidigare utförda studier. En av dessa studier är även den från Valsgärde och den andra är från gravfälten i norra Spånga. Dessa tre osteologiska studier ska användas som underlag till den avslutande diskussion där det ska undersökas vilka likheter och vilka skillnader det fanns inom Uppland i hur människor och djur interagerade. 1.1 Syfte Målet är att undersöka brandgravar från gravfältet i Valsgärde och sedan jämföra resultaten med de från Ylva Bäckströms osteologiska studie av åtta brandgravar från Valsgärde (Bäckström 2001) och Berit Sigvallius undersökning av det kremerade benmaterialet från gravfälten i norra Spånga (Sigvallius 1994). Detta görs i syftet att se vilka konstruktioner av relationer som fanns mellan människa och djur i Uppland under vendel- och vikingatid. Förhoppningen är att gravarnas sammansättning av djuroffer, gravgåvor och mänskliga individer ska belysa detta. Om ett djur har gravlagts tillsammans med en människa måste detta djur haft någon betydelse för personen samt samhället denne levde i. Eftersom det inte är den döde själv som konstruerar graven speglas även tankarna hos de närmast anhöriga om vilka djur som var viktiga för den döde. Med detta i åtanke, att det är de levande som skapar graven, borde även samhällsnormer synas i materialet. Kanske är det möjligt att utröna vilka djur samhället dikterade var typiskt kvinnliga respektive manliga samt vilka som var högstatusdjur. 1.2 Frågeställningar Eftersom uppsatsen innehåller en jämförelse mellan olika gravfält har frågeställningarna formulerats med tanke på vad Ylva Bäckström och Berit Sigvallius undersökt. Om resultaten från uppsatsen ska gå att jämföra med dessa två osteologiska studier måste vissa av frågeställningarna vara de samma. Detta är frågor som vilka arter finns det i gravarna och korrelationen mellan olika djurarter och den mänskliga individen. Dock är syftet med denna uppsats inte bara att samla empiriska data utan även att tolka dem och därför har den mer abstrakta frågeställningen, hur såg relationen till dessa djur ut, också formulerats. Diskussionen kring den sistnämnda frågan ska utforska hur människorna såg på sina djur på ett mer emotionellt plan. 1

8 De formulerade frågeställningarna är: Vilka djur finns i gravarna? Hade djuren olika relationer till olika grupper i samhället? Finns det någon korrelation mellan olika djurarter och den mänskliga individens kön, ålder och sociala status? Hur såg relationen till dessa djur ut? 1.3 Avgränsningar Avgränsningarna är både i tid och rum. Avgränsningen i tid är given då denna uppsats ser till att utröna relationerna mellan människa och djur under vendel- och vikingatid. Den rumsliga avgränsningen är till relativt närliggande gravfält i Uppland, nämligen Valsgärde och gravfälten i norra Spånga. 1.4 Teori Kvantitativa studier ger bra helhetsbilder av platser. De statistiska underlagen kan visa kopplingar mellan olika faktorer som inte upptäckts i en mikroanalys. Problemet med kvantitativa analyser och de stora volymerna information dessa genererar, är att de ofta blir ytliga studier. Tillvägagångssättet är fördelaktigt för att se övergripande mönster i stora material, men detaljer faller lätt bort. Små, kvalitativa studier tenderar till att ge en mycket mer ingående bild av materialet i fråga, eftersom mer tid kan ägnas åt varje enskild detalj (Cornell & Fahlander 2002: ). Det kan därför vara gynnsamt att börja med kvalitativa studier av mindre material för att sedan förena dessa till en kvantitativ studie. I denna uppsats kommer det kvalitativa synsättet och det kvantitativa att användas tillsammans. De två kvalitativa osteologiska analyserna från Valsgärde kommer att förenas med varandra och jämföras med den kvantitativa studien av gravfälten i norra Spånga. 1.5 Material Materialet för den praktiska delen av denna studie består av fyra brandgravar från gravfältet i Valsgärde, Gamla Uppsala socken, Uppland. Gravfältet är daterat till förromersk järnålder samt vendel- och vikingatid. Anläggningarna som behandlas i detta arbete grävdes ut under och 1950-talet. Materialet förvaras på Gustavianum museum och har lånats till Campus Gotland för den osteologiska analysen. Brandgravarna som studerades har diarienummer 59 och benämningarna 56, 63, 92 samt 98. Dessa anläggningar innehåller i huvudsak brända ben av människor och djur, men även obrända fragment har identifierats. Majoriteten av materialet är hårt bränt med en vit-/gråaktig färg och fragmenteringsgraden är hög. Gemensamt för samtliga anläggningar är att de innehåller mycket sot och aska samt kolfragment. Brandgravsmaterialet från gravarna är uppdelade i mindre påsar. Det är oklart varför denna uppdelning gjorts. Påsarna kommer därför att presenteras var för sig i appendix. Grav 56 anträffades i en klunga av brandgravar i den norra delen av gravfältet och saknade gravmarkör. Ovanför kremationslagret låg det ett cirka två decimeter tjockt lager av lerblandad mylla som sträckte sig 3 och en halv meter i diameter. Brandlagret verkar vara placerat där sekundärt och detta hade en utsträckning på ungefär en meter. Koncentrationen av kremerat material som låg i anläggningens centrum och täcktes med en oregelbunden stenpackning. (Schönbäck 1953). Grav 56 är uppdelad i två påsar benämnda 56:xxx1 och 56:xxx2. 2

9 Grav 63 var täckt av en cirkulär stensättning som var cirka 1.5 meter i diameter. Kremationslagret under denna var även det en och en halv meter i diameter. Graven upptäcktes i samband med utgrävningen av båtgrav 9 och i undersökningen av båtgraven skadades den södra delen av grav 63. Fynden från grav 63 bestod av kremerade ben och gravgåvor (Ljungkvist & Gräslund 2011). Anläggning 63 var uppdelad i nio påsar benämnda 63:xxx1, 63:xxx2, 63:2-3, 63:xxx3, 63:xxx4, 63:4, 63:xxx5, 63:5 samt 63:xxx6. Anläggning 92 upptäcktes vid en provschaktning mellan båtgrav tre och fyra. På tre decimeters djup fanns en stenpackning som föreföll att ha varit rund i sin ursprungliga utformning. Den hade en diameter på mellan en och två meter. Innanför denna stensättning fanns ett fyndlager med rund utformning och en diameter på en och en halv till två meter. I detta lager hittades artefakter samt kol och brända ben. Runt fyndkoncentrationen hittades enstaka ben- och kolfragment. Detta tolkades som att likbålet stod på platsen (Schönbäck 1952). Anläggning 92 var uppdelad i sex påsar benämnda 92:xxx1, 92:xxx2, 92:xxx3, 92:xxx4, 92:xxx5 samt 92:xxx6. Anläggning 98 låg längst ned i den västliga åsryggen. Strax under torven hittades artefakter samt en mindre mängd ben (Nordahl 1952). De som grävde ut grav 98 trodde att anläggningen blivit förstörd av åkerbruk. Detta för att kremationslagret och fyndlagret inte var lika definierat som hos de andra gravarna samt att grav 98 var placerad nära en modern åker (Ljungkvist & Gräslund 2011). Anläggning 98 var uppdelad i två påsar benämnda 98:xxx1 samt 98:xxx2. För benlistor, se bilagor 1-18, och för de arkeologiska fyndlistorna från gravarna, se bilaga Källkritik Att analysera brända ben från en arkeologisk kontext är mer problematiskt än att göra detsamma på obrända ben. En av de största svårigheterna när det kommer till kremerat material är att brända ben fragmenteras i hög grad. När de skelettala delarna fragmenteras försvinner mycket av benens formmönster. Information som kön samt ålder är beroende av att det går att studera vissa benkaraktärer och fragmenteringen gör det problematiskt. Ofta finns det till och med svårigheter att se vilket benslag det är. Det finns helt enkelt inte samma mängd individinformation att utvinna ur ett kremerat material som det finns i ett obränt skelett. Eftersom det är svårt att urskilja olika benslag blir det även problematiskt att räkna ut hur många individer det rör sig om i en kontext (McKinley 1989:67,69; Alexandersen et al. 2008:398). Ett annat problem med kremerat benmaterial är att unga individers ben, som består av mycket brosk, förstörs nästan helt och lämnar mycket lite material efter sig (Arcini 2005:69). Oftast är det bara innerörats klippbensdel (pars petrosa) som är det enda bibehållna och identifierbara fragmentet (Gejvall 1947:42). Detta gör det mycket svårt att identifiera barn i kremerade material och kan skapa problem när en demografisk analys av en plats ska göras. Vissa frågeställningar i uppsatsen är problematiska att svara på om information som ålder och kön inte går att utröna. Om osteologiska könsbedömningar inte är möjliga att göra kommer en arkeologisk bedömning göras utifrån gravarnas artefakter. Åldern av en individ är däremot svårt att bedöma utifrån de arkeologiska fynden. Om inga tydliga åldersindikationer påträffas kommer tjocklek och storlek skalltak (calvarium) att bedömas för att se om individen är vuxen eller inte. Är benen väldigt gracila i sin utformning kommer individerna bedömas som preadulta (Alexandersen et al. 2008:399). En annan problematik som analysen erfor var den vaga dokumentationen av anläggningarnas arkeologiska utgrävningar. Dessa grävdes ut på och 50-talet och mycket av dokumentationen är bristfällig, då gravarna har bytt nummer och sifferserierna har omorganiserats allt eftersom utgrävningarna fortskridit. Det kremerade benmaterialet från varje 3

10 anläggning var även uppdelat i mindre påsar, men det finns ingen förklaring till varför detta gjorts. Resultaten kommer därför att presenteras i ordning av anläggningsnummer samt påse för påse i appendix (se Bilaga 1-22). 4

11 2. Metod De olika metoderna i analysen har använts för att om möjligt artbestämma, kvantifiera, könsbedöma, åldersbedöma samt dokumentera eventuella patologiska förändringar. Följande metoder har använts vid analysen av materialet från Valsgärde. 2.1 Artindelning En okulär undersökning av benmaterialet har gjorts och sedan har referensmaterialet i Uppsala universitet Campus Gotlands osteologiska laboratorium använts för att säkerställa de egna bedömningarna av benslag och art. Arterna får (Ovis aries) och get (Capra hircus) är oerhört lika i benens utformning. Därför har de flesta av dessa ben bara kunnat bestämmas till kategorin får/get. De ben som har identifierats till antingen får eller get har en egen rubrik. 2.2 Kvantifiering Vid kvantifiering har vikt, fragmentantal och MIND använts. Vid MIND-beräkningar har ålderoch könsbedömningar samt storleksskillnader tagits i beaktning. 2.3 Könsbedömning De osteologiska könsbedömningarna av människa (Homo sapiens) har gjorts med hjälp av Ascadis och Nemeskeris femgradiga bedömningsskalan av morfologiska karaktärer på kranium från år 1970 (Buikstra & Ubelaker 1994:20). Även arkeologiska könsbedömningar har gjorts på det gravartefakter som upptäcktes i samband med utgrävningarna på och 1950-talet. Metoderna för detta är hämtade ur (Carlsson 1988:81) samt (Petré 1993: ). Vid könsbedömning av får har metoden för bedömning av könskaraktärer på höftbenet (coxae) använts (During 1999 & 2001). 2.4 Åldersbedömning För åldersbedömningarna av det humana materialet har skalltaket och dess suturer studerats. Bedömningarna har gjorts enligt metoden för att mäta graden av sammanväxning i kraniet (Buikstra & Ubelaker 1994:32-36; White, Black & Folkens 2012: ). I kremerat material brukar suturerna inte hålla ihop. Elden får ben att spricka och vid skallsuturer brukar sprickbildningen gå längs med dessa. Ett antagande har gjorts att suturer med högre grad sammanväxning kommer att spricka så att suturernas taggar gått av, medan suturer som inte är lika sammanväxta kommer att bibehålla sina taggar i högre utsträckning. En individ åldersbedömdes även med hjälp av både Todds system (1920) att bedöma höftbenets (coxae) symfysfog i tio åldersfaser (White, Black & Folkens 2012: ) samt The Suchey-Brooks pubic scoring system (1990) (White, Black & Folkens 2012: ). 5

12 För åldersbedömning av det animala materialet har både metoder för epifyssammanväxning och tandutveckling använts. Beräkningarna av epifyssammanväxningar har gjorts med hjälp av tabeller från Silver (Silver 1969: ). Tanderuptionen hos hund (canis familiaris) (Silver 1969:299; Schmid 1972:77), får/get (Silver 1969: ; Schmid 1972:77) samt tamsvin (sus domesticus) (Silver 1969:298; Schmid 1972:77) har bedömts enligt Silver (1969) och Schmid (1972). Tänderna har studerats med den bakomliggande informationen att oerupterade tänder ligger skyddade i käkbenen och därför inte uppvisar samma grad av fragmenterad emalj som erupterade tänder gör (McKinley 1989:69-70; Gejvall 1947:41). För ålderbedömningen av tamsvinskultingens tänder användes Habermehl (1975:150) och för de obrända tänderna av tamsvin användes Grant (1982:94). När ben under kategorin får/get har bedömts har åldersspann från dessa två arter slagits ihop. 2.5 Patologi och trauma Genom en okulär undersökning av benmaterialet har eventuella patologier samt trauman på benen studerats. 2.6 Jämförande analys I uppsatsen kommer fyra brandgravar från gravfältet i Valsgärde att undersökas. Resultaten från studien kommer sedan att jämföras med resultaten från Ylva Bäckströms osteologiska studie av åtta brandgravar från Valsgärde (Bäckström 2001) och Berit Sigvallius undersökning av det kremerade benmaterialet från gravfälten i norra Spånga (Sigvallius 1994). 6

13 3. Bakgrund och tidigare forskning 3.1 Kremering under järnåldern I förhistoriska Skandinavien är jordfästning och kremering de två vanligaste begravningstraditionerna. Frekvensen av dem har varierat under de olika tidsperioderna. Ibland har jordfästning varit vanligare och ibland kremering (Kaliff & Østigård 2013:14). Under järnåldern användes jordfästningar och kremering parallellt, men majoriteten av gravarna från den här tiden var brandgravar. En skillnad i hur brandgravar ser ut finns mellan äldre och yngre järnåldern. Under den tidigare delen av järnåldern är benmängden i kremationsgravarna mindre än den är under den senare delen av perioden. Från yngre järnålder kommer till exempel stormannagravarna där benmängden kan vara mellan 10 och upp till 100 kilogram (Sten 2013:223). Den ökade benmängden i brandgravar från senare delen av järnåldern brukar förklaras med det faktum att det är vanligare med djur i dessa gravar (Alexandersen et al. 2008: ). 3.2 Gravfält i Uppland Gravfälten som har granskats i syfte att besvara uppsatsens frågeställningar är det i Valsgärde och gravfälten i norra Spånga. Nedan följer en kort presentation av gravfälten i sig och sedan en sammanställning av de osteologiska analyserna som kommer att användas i jämförelsen. Figur1. Karta över södra Sverige med Valsgärde och Spånga utmärkta. 7

14 3.2.1 Gravfältet i Valsgärde Gravfältet i fokus för denna analys är det i Valsgärde, Uppsala socken i Uppland. På Valsgärdes gravfält är de tidigaste gravarna daterade till förromersk järnålder. Efter dessa gravars uppkomst verkar gravfältet upphört att användas i ungefär 400 år, för att sedan återupptas under yngre järnåldern och därefter användas fram till tidig medeltid. Detta gravfält började grävas ut redan under slutet av 1920-talet. Då upptäcktes de första båtgravarna som också är det som gravfältet i Valsgärde blivit känt för. Allt som allt har 15 båtgravar upptäckts samt åtminstone 62 kremationsbegravningar och 15 skelettgravar. Mycket fokus har legat på båtgravarna och därför dröjde det till 1950-talet innan de flesta av kremationsgravarna grävdes ut (Ljungkvist 2008:13-15; Fridell 1930: ). I den osteologiska rapporten Osteologisk analys: brandgravar: Valsgärde (RAÄ 209), Gamla Uppsala Socken, Uppland (2001) analyserade Ylva Bäckström benmaterial från gravfältet i Valsgärde. Bäckström undersökte åtta brandgravar innehållande cirka 20 kilo ben där artfördelning, skelettelementsfördelning, åldersfördelning och könsfördelning utröntes (Bäckström 2001:3). I sin undersökning upptäckte Bäckström att hundar var den vanligaste djurarten i gravarna. Skelett av hund identifierades i alla gravar utom en och I en grav fanns till och med två individer. Hundarna verkar alla vara vuxna, med undantag för en individ som var mellan tre till fem månader. Valpen identifierades i den enda graven med en mänsklig individ som bedömdes till yngre än adult (18-79 år). När det kom till förekomsten av hund i mans- och kvinnogravar upptäckte Bäckström ingen skillnad. Häst (equus caballus) identifierades i fyra av de åtta gravar från Valsgärde, varav två av dessa bedömdes som mansgravar och två som kvinnogravar. Alla skelett av häst bedömdes vara vuxna individer, förutom en yngre individ. Människorna som gravlades med hästar var alla vuxna. Precis som med hundarna gick ingen skillnad av kön hos de mänskliga individerna som gravlades med hästar att se. Hos får/get fanns dock en sådan skillnad. Hela skelett av får/get förekom endast i mansgravarna. Dessa djur verkar alla ha varit unga individer. I kvinnograven som innehöll får/get/nötboskap var det endast tänder som identifierades. Även tamsvinen verkade förekomma mest i mansgravar. Ben av tamsvin, huvudsakligen skalltak, hittades i tre mansgravar samt i en kvinnograv. Något som är intressant är att i tre av dessa fyra gravar är de mänskliga individerna bedömda till åldersgruppen maturus (35-64 år). Klor (phalanx 3) av björn (ursus arctos) identifierades i två av gravarna. En dubbelgrav och en gravläggning med en vuxen (adult) individ. Fåglar (Aves sp.) påträffades framförallt i mansgravar från gravfältet i Valsgärde. Tre mansgravar samt en kvinnograv innehöll skelett av hela fåglar. Delar av fågel identifierades även i en annan av kvinnogravarna (Bäckström 2001:7-8) Gravfälten i norra Spånga Gravarna på gravfälten i norra Spånga är daterade till 500 f.kr e.kr. Gravfälten ligger i Kista, Granby, Ärvinge och Kymlinge, varav samtliga är belägna i Spånga socken i Uppland. Berit Sigvallius granskade i sitt verk Funeral Pyres: Iron Age Cremations In North Spånga (1994) 488 brandgravar i detta område. Benmaterialet från samtliga gravar vägde cirka 562 kilogram och av detta identifierades ungefär nio procent. Syftet med hennes analys var att undersöka offrade djur i gravarna (Sigvallius 1994:2-6). Även om Sigvallius studie behandlade gravar från hela järnåldern kommer sammanställningen nedan i huvudsak fokusera på gravarna från vendel- och vikingatid. Hund var det absolut vanligaste djuret på gravfälten i norra Spånga och förekom nästan alltid i form av samtliga skelettelement. Djurarten identifierades i två tredjedelar av alla gravar från vikingatiden och i nästan samma utsträckning i de vendeltida gravarna. Ingen stor skillnad 8

15 sågs i förekomsten av hundar i mans- respektive kvinnogravar. Den skillnad som fanns var att fler män hade blivit begravda med mer än en hund, då nio män och fem kvinnor hade två individer av hund med sig i graven. Endast en människa var gravlagd med tre hundar och detta var en man (Sigvallius 1994:67-69). Häst identifierades i 35.5 % av gravarna från yngre järnåldern. I nästan alla gravar förekom samtliga skelettelement av djuren. Majoriteten av hästarna fanns i mansgravarna under yngre järnåldern (Sigvallius 1994:70,113). Får/get var det näst vanligaste djuret efter hund. Djuren identifierades i 38 (47.5%) av gravarna från vendeltiden och i 24 (21.1%) från vikingatiden. Sigvallius upptäckte att fåren/getterna verkar ha lagts hela på bålet under vikingatiden, medan det förekommer mest delar av huvud och fötter under vendeltiden. Ingen skillnad i förekomsten av får/get verkade finnas mellan mansgravar och kvinnogravar (Sigvallius 1994:72,114). Totalt 42 gravar av de 488 som ingick i Sigvallius studie innehöll ben av nötkreatur (bos taurus). Dessa gravar spände dock över hela järnåldern och var inte specifikt från vendel- och vikingatid. Benelement av huvud och fötter utgjorde majoriteten av benen från vendel- och vikingatid. Dock identifierades samtliga eller nästan alla skelettelement i fem gravar. Det verkar inte vara någon skillnad i förekomst av nötkreatur i mans- och kvinnogravar (Sigvallius 1994:71, 114). Tamsvin identifierades i 64 av de 488 gravar. Sigvallius upptäckte att dessa djur inte förekom i samma representation av benelement som människor. Tamsvinen fanns oftast representerade av endast några element i gravarna. I gravar från yngre järnålder var majoriteten av tamsvinen gravlagda med män (Sigvallius 1994:74,114). Av björn identifierades endast klor och inga andra ben. Sigvallius påträffade klor i 29 brandgravar från de 488 som undersöktes. Ingen skillnad märktes mellan mans- och kvinnogravar i förekomsten av björn (Sigvallius 1994:74-75). Fågel identifierades i 38.7% av de vendeltida gravarna och 41.8% av de vikingatida. De flesta av dessa var hönsfåglar. Ingen skillnad i förekomsten av fågel noterades mellan mansgravar och kvinnogravar (Sigvallius 1994:78). 9

16 4. Resultat I resultatkapitlet presenteras de empiriska resultaten från uppsatsens osteologiska studie av de fyra brandgravarna 56, 63, 92 och 98 från gravfältet i Valsgärde. De empiriska data som genererades under analysen av de fyra brandgravarna var information om gravarnas artfördelning samt bedömningar av antalet humana och animala individer. Även könsbedömningar, åldersbedömningar och granskning av patologiska förändringar gjordes när detta var möjligt. 4.1 Artfördelning Mänskliga ben påträffades i samtliga gravar. Det ska dock nämnas att i påse två från grav 98 (98:xxx2) kunde inga arter identifieras eftersom materialet var mycket fragmenterat. Alla benelement av människa fanns representerade i samtliga gravar, förutom i grav 98 där endast skalltak identifierades (se Tabell 1-4). Även hund identifierades i samtliga gravar. Denna djurart fanns även representerad av alla skelettelement i ungefär samma utsträckning som människan. Hunden var också den vanligaste djurarten sett till både MIND och fragmentantal (se Tabell 1-4). Får/get var den näst vanligaste djurarten sett till fragmentantal. Till skillnad från hund representerades oftast får/get endast av ett fåtal skelettelement. I grav 63 identifierades fragment från kotrad och bål samt nedre extremiteter och i grav 92 identifierades en obränd tand (se Tabell 1-3). Enbart i en av gravarna (56) förekom samtliga skelettelement av får/get. Ett ben var möjligt att specificera till get. Detta var ett språngben (talus)(se Figur 2 och 3). Benet av get identifierades i grav 63 (se Tabell 2). Figur 2. Språngben från get. Figur 3. Språngben från get. Tamsvin identifierades i tre gravar (56, 63 samt 92). Arten var det näst vanligaste djuret enligt MIND-beräkningar. I grav 56 fanns samtliga benelement representerade, medan i de två andra gravarna identifierades ben huvudsakligen från de nedre extremiteterna samt hand eller fot (se Tabell 1-3). 10

17 Människa (Homo sapiens) Hund (Canis familiaris) Får/Get (Ovis aries/capra hircus) Get (Capra hircus) Får/Get/Tamsvin (Ovis aries/capra hircus/sus domesticus) Tamsvin (Sus domesticus) Björn (Ursus arctos) Fågel (Aves sp.) Nötkreatur (Bos taurus) Människa (Homo sapiens) Hund (Canis familiaris) Får/Get (Ovis aries/capra hircus) Tamsvin (Sus domesticus) Björn (Ursus arctos) Nötkreatur (Bos taurus) Klor av björn identifierades i grav 56 samt 63. I den först nämnda påträffades ett fragment av klo och i den senare 19 (se Tabell 1 och 2). Fågel återfanns i grav 63 samt 92. Av dessa djur identifierades endast övre samt nedre extremiteter (se Tabell 2 och 3). Ingen vidare artbestämning av fågelbenen var möjlig att göra på grund av bristande referensmaterial av fåglar. Nötkreatur identifierades i två gravar, nämligen 56 samt 63. I grav 56 påträffades ett fragment av kranium samt två fragment av hand eller fot. Grav 63 innehöll endast ett revben (costae) av nötkreatur (se Tabell 1 och 2). Obrända tandfragment av slidhornsdjur (bovidae sp.) identifierades i 92. Eftersom de var så pass fragmenterade gick ingen närmare artbedömning att göra (se Tabell 3). För att se de specifika benen från den osteologiska studien (benlistor), se Bilaga Tabell 1. Sammanställning av benmaterialet från grav 56 Benelement Kranium med underkäke & tänder Övre extremiteter & hand Kotrad & bål Nedre extremiteter & fot Hand/fot Totalt antal fragment Tabell 2. Sammanställning av benmaterialet från grav 63 Benelement Kranium med underkäke & tänder Övre extremiteter Kotrad & bål Övre/nedre extremiteter Nedre extremiteter Hand/fot Totalt antal fragment

18 Människa (Homo sapiens) Hund (Canis familiaris) Människa (Homo sapiens) Hund (Canis familiaris) Får/Get (Ovis aries/capra hircus) Tamsvin (Sus domesticus) Fågel (Aves sp.) Slidhornsdjur (Bovidae sp.) Tabell 3. Sammanställning av benmaterialet från grav 92 Benelement Kranium med underkäke & tänder Övre extremiteter Kotrad & bål Nedre extremiteter Hand/fot Totalt antal fragment Tabell 4. Sammanställning av benmaterialet från grav 98 Benelement Kranium med underkäke & tänder 16 - Övre extremiteter - - Kotrad & bål - - Nedre extremiteter - - Hand/fot - 1 Totalt antal fragment Kvantifiering Alla fyra gravarna innehöll minst en individ av människa. I grav 63 identifierades tre båtben (naviculare) och minst två atlaskotor och därför fastställdes minsta individantal till två individer. I grav 56 visade ena könsbedömningen man? och den andra kvinna?, men eftersom enskilda kraniekaraktärer ofta är problematiska vid könsbedömningar sattes inte MIND två i grav 56, då inga andra indikationer av att det rörde sig om två individer påträffades. Figur 4. Vänster armbågsben från två olika Figur 5. Tre språngben från två olika individer individer av hund.. av hund. 12

19 Människa (Homo sapiens) Hund (Canis familiaris) Får/Get (Ovis aries/capra hircus) Tamsvin (Sus domesticus) Björn (Ursus arctos) Nötkreatur (Bos taurus) Av hund fanns det minst två individer i alla gravar utom 98, där MIND fastställdes till en individ. I grav 92 och 63 bedömdes MIND till två eftersom det förekom dubbletter av ben. I grav 63 identifierades två armbågsben (ulna) från vänster sida (se Figur 4) och i grav 92 förekom det tre språngben (se Figur 5). MIND-beräkningen i grav 56 baserades det på en storleksskillnad i benen. Tamsvin bedömdes till MIND en i två (56 och 63) av de tre gravar där arten identifierades. I grav 92 fanns dock två individer. Detta baserades på en tydlig åldersskillnad mellan de två individerna där den ena yngre än ett år och en andra var yngre än en månad (se Figur 6-7). Figur 6. Finger-/tåben (phalanx) från tamsvin. De två benen till vänster är finger-/tåben 1, det första från den individen och det andra från den yngre. Benen till höger är finger-/tåben 2, det första från den äldre individen och det andra från den yngre. Figur 7. Mjölktänder från den yngre individen av tamsvin. Get, björn, fågel samt nötkreatur fastställdes samtliga till MIND en i de gravar där de förekom. I grav 92 är det ett frågetecken bakom MIND antalet på kolumnen för slidhornsdjur (se Tabell 7). Detta har gjorts för att även får/get har identifierats i graven. Eftersom slidhornsdjur kan vara får/get är det inte möjligt att fastställa att en individ till utöver fåret/geten existerar. Samma sak gäller för får/get i grav 63. Eftersom get har identifierats där kan fragmenten från får/get vara av get och därför kan det inte fastställas att ännu en individ existerar (se Tabell 6). För vikt och totalt fragmentantal se Tabell 5-8 och för enskilda MIND-beräkningar se Bilaga Tabell 5. Sammanställning av benmaterialet från grav 56 MIND VIKT 74.5 g 53.5 g 38.5 g 8.5 g 0.5 g 5.5 g FRAGMENT

20 Människa (Homo sapiens) Hund (Canis familiaris) Människa (Homo sapiens) Hund (Canis familiaris) Får/Get (Ovis aries/capra hircus) Tamsvin (Sus domesticus) Fågel (Aves sp.) Slidhornsdjur (Bovidae sp.) Människa (Homo sapiens) Hund (Canis familiaris) Får/Get (Ovis aries/capra hircus) Get (Capra hircus) Tamsvin (Sus domesticus) Björn (Ursus arctos) Fågel (Aves sp.) Nötkreatur (Bos taurus) Tabell 6. Sammanställning av benmaterialet från grav 63 MIND 2 2 1? VIKT 370 g 77.5 g 12.5 g 4 g g 2 g 5.5 g FRAGMENT Tabell 7. Sammanställning av benmaterialet från grav 92 MIND ? VIKT g 54 g 0.5 g 58.5 g 0.5 g 0.5 g FRAGMENT Tabell 8. Sammanställning av benmaterialet från grav 98 MIND 1 1 VIKT 23 g 0.5 g FRAGMENT Könsbedömning Könsbedömningar av kremerat material är i regel problematiskt. Alla de mänskliga bedömningarna gjordes på fragment från kraniet och dessa karaktärer är inte de säkraste när det kommer till att bedöma det mänskliga individens biologiska kön. I grav 56 visade ena könsbedömningen på man? och den andra på kvinna?, men detta antas vara en individ då inga andra indikationer finns av att det skulle vara två individer. Den arkeologiska könsbedömningen av denna grav visade på kvinna och baserades på fynden av ett fågelformat påsyningsbeslag av brons, tre hela och fyra fragmenterade bikoniska bronspärlor, tre hela och tre fragmenterade avlånga bronspärlor av spiraltråd samt sju glaspärlor. Grav 63 bedömdes till en dubbelgrav innehållande både en man och en kvinna. Den osteologiska könsbedömningen gav resultatet man? samt kvinna?. Den arkeologiska könsbedömningen gav resultatet man samt kvinna. Den manliga bedömningen baserades på fynden av kopparlegeringsknapp på bågspänne (osäkert om fragmentet var av ett bågspänne eftersom det var väldigt fragmenterat), en glasbägare samt en kam med fodral. Den kvinnliga 14

21 bedömningen baserades på fynden av två dräktnålar, 3 gjutna pärlor i kopparlegering, 20 glaspärlor samt minst 11 smälta glaspärlor. I grav 63 identifierades även ett fragment av höftbenet (coxae) av får. Detta fragment bedömdes till kvinnligt (tacka). Grav 92 bedömdes osteologiskt till kvinna. Det finns även en möjlig manlig bedömning av symfysfogen på höftbenet vilket skulle innebära en ung man i års åldern. Detta är dock mycket osäkert då könsbedömningar av symfysfogen är mycket omdiskuterad. Den arkeologiska könsbedömningen gav resultatet kvinna samt man. Denna bedömning gjordes baserad på fynden av 17 bronspärlor (möjligen från ett armband), ett 70-tal pärlor av glasfluss, några pärlor av glas samt en ornerad kam med fodral. Kammen med fodral bedömdes som manlig och i övrigt nämnda fynd som kvinnliga. Detta kan vara en dubbelgrav, men inget annat än könsbedömningarna indikerar detta och därför benämns den som en singelgrav. I grav 98 kunde inga könsindikerande benfragment identifieras och därför har ingen osteologisk könsbedömning gjorts. Den arkeologiska könsbedömningen gjordes baserat på fyndet av ett likarmat spänne i brons och detta bedömdes som kvinnligt. För enskilda osteologiska könsbedömningar se Bilaga och för den arkeologiska fyndförteckningen se Bilaga 24. Tabell 9. En sammanställning av de osteologiska och de arkeologiska könsbedömningarna för samtliga gravar. Grav nr. Osteologisk könsbedömning Arkeologisk könsbedömning 56 Man?, Kvinna? Kvinna 63 Man?, Kvinna? Man & Kvinna 92 Kvinna Man & Kvinna 98 - Kvinna 4.4 Åldersbedömning Alla mänskliga åldersbedömningar, förutom den i grav 92, har gjorts på skalltaken och suturerna. Skalltaksfragmenten verkade alla komma från vuxna (adulta) individer då de inte hade den gracila utformningen som yngre individer. Även suturerna tydde alla på en viss grad av sammanväxning. En av människorna i grav 63 hade till och med ett skalltaksfragment där suturen fortfarande satt ihop (se Figur 8-9). Detta tyder på en högre grad av sammanväxning än övriga och detta bedömdes därför vara en äldre individ (maturus). I denna grav identifierades Figur 8. Skalltaksfragment där suturer fortfarande sitter ihop. (Utsidan av skalltaket) Figur 9. Skalltaksfragment där suturer fortfarande sitter ihop. (Insidan av skalltaket). 15

22 Människa (Homo sapiens) Hund (Canis familiaris) Får/Get (Ovis aries/capra hircus) Tamsvin (Sus domesticus) Nötkreatur (Bos taurus) även osteofyter på kotraden vilket kan vara åldersrelaterat och därför tros tillhöra den äldre individen i graven. De djur som var möjliga att åldersbedöma var hund, får/get, tamsvin samt nötkreatur. Hundarna var svåra att åldersbedöma då det identifierades två individer i alla gravar utom 98. Därför har alla de olika åldersbedömningarna från varje grav skrivits upp i tabellen nedan. De flesta hundarna verkar vara äldre än fyra till sju månader. En individ bedömdes som äldre än månader och en äldre än ett och ett halvt år. Det fanns även en individ som bedömdes till yngre än tre till fem månader. Får/get var möjlig att åldersbedöma i två gravar, 56 samt 63. I grav 56 var individen mellan fem till trettio månader gammal och i grav 63 var individen äldre än tre till tre och ett halvt år. Intressant att nämna är att det äldre fåret låg i samma grav som den äldre människan i studien. Tamsvin kunde åldersbedömas i samtliga kontexter där ben av detta djur identifierades. I grav 56 och 63 var individerna yngre än tre och en halv till sexton månader respektive två år. Tamsvinen i grav 92 gick det dock att utröna mer om. Den ena individen var yngre än en till sju veckor gammal och den andra individen var mellan noll till ett år. På grund av storleksskillnaden går det att avgöra att den sist nämnda individen var äldre än den första (se Figur 5 och 6). Nötkreatur kunde endast ålderbedömas i grav 56. Denna individ var äldre än ett och ett halvt år. För enskilda åldersbedömningar se Bilaga Tabell 10. En sammanställning av ålderbedömningarna för samtliga gravar. Grav nr. 56 Adult < 3-5 mån 5-30 mån < 3 ½ -16 mån > 1 ½ år > 4-7 mån 63 Maturus + Adult > 4-7 mån > 3-3 ½ år < 2 år - >8-9 mån > mån år >1 ½ år år+ - >8-9 mån < 1-7 veckor 98 Adult Patologier De enda patologierna som identifierades var osteofyter och Schmorls noder på mänskliga ben och de identifierades alla i grav 63. På många av ländkotorna (vert. lumbale) påträffades osteofyter, varav en av dessa kotor även hade Schmorls noder (se Figur 9 och 10). Osteofyter identifierades också på en av halskotorna (vert. cervicale). Osteofyterna indikerar artros vilket är en degenerativ ledsjukdom som oftast drabbar ledbrosket i stortån, ryggen (främst ländryggen), fingrarna, höften och knäna. (White, Black & Folkens 2012:441). Artos yttrar sig oftast genom stela och ömmande leder och kan ge den drabbade svårt att röra sig efter en period av vila (Arcini 2003:72-73). Schmorls noder är en patologisk förändring som återfinns i ryggraden på kotkropparna. De karakteriseras av en eller flera gropar på kotkropparnas ledytor. 16

23 Figur 9. Osteofyter och Schmorls noder på ländkota. Figur 10. Osteofyter och på ländkota. Schmorls noder uppstår då broskdiskarnas vätska pressas in i kotan. Detta händer då ryggen utsätts för en stor belastning och den uppkommer vanligtvis då en individ är ung och dennes kotor är mer porösa, men det kan även hända i vuxen ålder (Kjellström 2003:86). För mer ingående information om patologiska förändringar, se Bilaga

24 5. Diskussion I diskussionskapitlet kommer resultaten från uppsatsens osteologiska studie att jämföras med de från Ylva Bäckströms studie av åtta gravar från Valsgärde och Berit Sigvallius analys av gravarna från gravfälten i norra Spånga. Skillnaderna och likheterna mellan de olika gravfälten samt vad detta möjligen innebär kommer att diskuteras. Uppsatsens frågeställningar har använts som underrubriker och besvarandet av frågorna sker under respektive rubrik. 5.1 Vilka djur finns i gravarna? I den osteologiska analysen för denna uppsats identifierades djurarterna hund, får/get, tamsvin, björn, fågel, nötkreatur samt slidhornsdjur. I Ylva Bäckströms studie identifierades förutom de ovan nämnda arterna även häst. I den osteologiska analysen av gravfälten i norra Spånga identifierades förutom tidigare nämnda arter även katt (felis catus), lodjur (lynx lynx), ekorre (sqiurus vulgaris) samt hjortdjur (cervidae sp.). De fyra sistnämnda djuren kommer inte att ingå i diskussionen nedan. Syftet med uppsatsen är att jämföra gravfälten i norra Spånga och gravfältet i Valsgärde och eftersom de fyra arterna inte identifierats i de två analyserna från Valsgärde går en jämförelse inte att göra. 5.2 Hade djuren olika relationer till olika grupper i samhället? Finns det någon korrelation mellan olika djurarter och den mänskliga individens kön, ålder och sociala status? Manligt eller kvinnligt? Det märktes ingen tydlig skillnad mellan mans- och kvinnogravar i förekomsten av hund och björn varken på gravfälten i norra Spånga eller på gravfältet i Valsgärde. Dessa arter fanns i ungefär samma utsträckning hos båda könen. Ingen större variation märktes heller hos nötkreatur (Sigvallius 1994:67,71,75; Bäckström 2001:7-8). Dock verkar det som att tänder av slidhornsdjur förekommer främst i de kvinnliga gravarna i Valsgärde, vilket sågs både i Bäckströms analys (Bäckström 2001:7-8) och i undersökningen för denna uppsats. I uppsatsens osteologiska analys identifierades endast en hel tand av får/get. Resten var tandfragment, vilka inte var möjliga att specificera till varken nötkreatur eller får/get och har därför benämnts som slidhornsdjur. Tandfragmenten från får/get och slidhornsdjuren i uppsatsens osteologiska analys var obrända, något som inte nämns i Bäckströms undersökning av Valsgärde. På gravfälten i norra Spånga identifierades också obrända tänder från slidhornsdjur. Tre av dessa gravar var kvinnogravar och två var mansgravar. Även tänder från andra arter identifierades. Obrända tänder från får/get påträffades i en kvinnograv och tre mansgravar, icke kremerade tänder av tamsvin identifierades i en mansgrav samt en obränd hästtand som återfanns i en dubbelgrav av en man och en kvinna. Ingen stark koppling mellan de olika djurens obrända 18

25 tänder och något av de mänskliga könen kunde göras på gravfälten i norra Spånga (Sigvallius 1994: ). Kanske ser vi här en skillnad i uppfattningen om manligt och kvinnligt mellan gravfälten i norra Spånga och Valsgärde. Det är såklart omöjligt att säga detta med säkerhet. Både Bäckströms och uppsatsens osteologiska analys baserades på väldigt begränsade material och en helhetsbild av endast 12 gravar är svårt att få. Dock är det intressant att båda analyserna från Valsgärde producerade liknande resultat. I Valsgärde märktes det även en skillnad i förekomsten av skelettdelar får/get samt fågel. Bäckström upptäckte att hela skelett av får/get och fåglar påträffades oftare i mansgravar (Bäckström 2001:7-8), men inga sådana skillnader märktes i varken uppsatsens analys eller i undersökningen av gravfälten i norra Spånga (Sigvallius 1994:72,78). Tamsvin däremot tycktes ha en koppling till mansgravar både på gravfälten i norra Spånga och i Bäckströms analys av Valsgärde. Detta var inte fallet i uppsatsens analys, utan där sågs ingen sådan koppling. Den djurart som visade på störst skillnad mellan män och kvinnor var hästen. På gravfälten i norra Spånga var en majoritet av hästarna gravlagda i mansgravar under yngre järnåldern (Sigvallius 1994:70). Att så även var fallet i båtgravarna på gravfältet i Valsgärde vittnar Burenhult om i sitt verk Arkeologi i Norden 2 (Burenhult 2000:302). I Ylva Bäckströms studie fann hon dock ingen tydlig skillnad i förekomsten av häst hos de olika könen i brandgravarna (Bäckström 2001:7-8). Frågan är om hästen ska kopplas till män. I båtgravarna från yngre järnåldern förekommer häst i majoriteten av dem (Burenhult 2000:302; Shenk 2002:7). Göran Burenhult spekulerar kring om detta kan vara krigargravar skapade för hövdingarnas närmaste män. Hypoteserna baserar Burenhult på att gravarna oftast är utrustade med vapen, sköldar och hjälmar samt hästar med full mundering (Burenhult 2000: ). Ska hästarna i båtgravarna ses som ett manligt associerat djur eller ska djuren snarare kopplas till strid? Både vapen och båtar kopplas till plundring, strid och konflikt. I Sigvallius analys av gravfälten i norra Spånga noterar hon att det inte finns någon skillnad i förekomsten av häst mellan män och kvinnor under äldre järnåldern, utan kopplingen till mansgravar uppstår först under yngre järnåldern. Antalet gravar med häst ökar också från äldre till yngre järnåldern (Sigvallius 1994:70). Ökningen av antalet hästar sammanfaller med centraliseringen av makten i Sverige och en ökande krigisk karaktär av samhället (Lindkvist 1988:32) Att hästar identifieras oftare i mansgravar kan bero på att män deltog i strid i en större utsträckning än kvinnor, men detta behöver inte betyda att djuret i sig ansågs vara manligt. Det behöver heller inte innebära att hästens enda tillämpning var i strid, utan djuret kan ha haft flera olika funktioner för människorna under vendel- och vikingatid. De hästar som begravts i båtgravarna tillsammans med vapen vittnar om hästens koppling till strid, men fynden av häst i kvinnliga brandgravar och på offerplatser (för mer utförlig diskussion om detta, se kapitel 5.3.1; Hund och häst) indikerar att djurarten även hade andra funktioner. En intressant könsskillnad mellan gravarna som upptäcktes hade inte att göra med arterna i sig utan snarare mängden djur. Alla tre studier verkar indikera att mansgravar oftare än kvinnogravar innehåller en större artrikedom och fler antal djur. Bäckströms analys visar på att mansgravarna har upp till sju olika arter i graven, medan kvinnograven med flest arter innehåller fyra olika. I de flesta fall fanns bara en individ av djurarterna i gravarna och därför är det inte bara mängden arter i mansgravarana som tycks vara större utan även antalet djur (Bäckström 2001:9). Sigvallius noterade även hon en skillnad i mängden djur mellan mans- och kvinnogravar. Ingen skillnad mellan könen tycks finnas i gravar med ett djur. Två samt tre djur verkar vara vanligare i kvinnogravar, medan fyra till tio djur är vanligare i mansgravar (Sigvallius 1994:85-93). I uppsatsens osteologiska analys är skillnader i mängden djur mellan män och kvinnor svårt att se eftersom endast en grav bedömts innehålla en man både arkeologiskt och osteologiskt. Denna grav var dubbelgraven 63 som tros vara en gravläggning för både en man och en kvinna. 19

26 Människa Kön Häst (Equus caballus) Hund (Canis familiaris) Nötkreatur (Bos taurus) Får/get (Ovis aries/capra hircus) Slidhornsdjur (Bovidae sp.) Tamsvin (Sus domesticus) Björn (Ursus arctos) Fågel (Aves sp.) Hönsfågel (Galliformes sp.) Tamhöns (Gallus domesticus) Gädda (Esox lucius) Obestämt däggdjur Grav 63 var även den grav som innehöll flest olika arter och flest antal individer av djur. Om detta beror på att det låg en man i graven eller om det istället har att göra med att det låg två mänskliga individer i graven är svårt att säga. Tabell 11. Tabell över artfördelning mellan Man (M) och Kvinna (K). En modifierad version av Ylva Bäckströms tabell (Bäckström 2001:9). Grav nr. 65. Urna? x x 82? X 65 brandlager M x x X x x 69 M? x x x x x x x 69(1) M? x x x 70 M x x x 94 lerkärl M x x x 94 brandlager M x x?? x x 85 K? x x x x 86 K x x x 96 K x x Tabell 12. Sammanställning av antalet djur i gravarna från gravfälten i norra Spånga. Informationen är hämtad från (Sigvallius 1994:85-93). Antalet djur i graven Kvinnor Män Ett djur Två djur Tre djur Fyra djur Fem djur 6 14 Sex djur 6 8 Sju djur 1 2 Åtta djur - 1 Nio djur - 2 Tio djur