Svenska etnologer och folklorister. Svenska etnologer och folklorister. Redaktörer: Mats Hellspong och Fredrik Skott

Transkript

1 Svenska etnologer och folklorister Ett ämnes historia är dess företrädares. I Svenska etnologer och folklorister möter vi internationellt kända forskare men också sådana som verkat mer på lokal nivå. Här presenteras professorer såväl som museimän, både skrivbordsteoretiker och fältforskare. Genom trettiofem biografier får vi i boken inblickar i enskilda forskares verksamhet, i avhandlingar och karriärer men också i akademiska intriger och strider. Sammantaget tecknas en bild av vilka frågor som stått på dagordningen inom det etnofolkloristiska ämnesområdet, vilket ger en initierad beskrivning av ämnets utveckling under 150 år. Redaktionskommittén för Svenska etnologer och folklorister har bestått av Nils-Arvid Bringéus, Mats Hellspong, Bengt af Klintberg, Agneta Lilja och Fredrik Skott. Hellspong och Skott är volymens redaktörer. Svenska etnologer och folklorister Redaktörer: Mats Hellspong och Fredrik Skott Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur Distribution: Swedish Science Press Box 118 SE Uppsala E-post: info@ssp.nu ISSN ISBN

2 3 ACTA ACADEMIAE REGIAE GUSTAVI ADOLPHI CIX Svenska etnologer och folklorister Redaktörer: Mats Hellspong och Fredrik Skott Redaktionskommitté: Nils-Arvid Bringéus, Mats Hellspong, Bengt af Klintberg, Agneta Lilja och Fredrik Skott UPPSALA 2010 Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur

3 4 Omslagsbild: Etnologisk expedition till Västerdalarna Från vänster: Erik Lindstein, Nils Berglind, Sigurd Erixon, Olle Homman, Evert Eriksson, Sigfrid Svensson och Sam Owen Jansson. Foto: Nordiska museet. Författarna och Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur 2010 ISSN ISBN Printed in Sweden 2010 Textgruppen i Uppsala AB

4 5 Innehåll Förord Gunnar Olof Hyltén-Cavallius ( ) av Nils-Arvid Bringéus... 9 Nils Gabriel Djurklou ( ) av Britt-Marie Insulander Johan Nordlander ( ) av Lars-Erik Edlund Nils Edvard Hammarstedt ( ) av Bengt af Klintberg Nils Keyland ( ) av Jan Garnert Louise Hagberg ( ) av Birgitta Skarin Frykman Martin P:n Nilsson ( ) av Catharina Raudvere Hilding Celander ( ) av Fredrik Skott Carl Wilhelm von Sydow ( ) av Nils-Arvid Bringéus Nils Lithberg ( ) av Birgitta Svensson Waldemar Liungman ( ) av Bengt af Klintberg Ernst Klein ( ) av Barbro Klein Sigurd Erixon ( ) av Karl-Olov Arnstberg Åke Campbell ( ) av Nils-Arvid Bringéus Ella Odstedt ( ) av Agneta Lilja Ernst Manker ( ) av Eva Silvén Sven Liljeblad ( ) av Jan-Öjvind Swahn Dag Strömbäck ( ) av Bo Almqvist John Granlund ( ) av Mats Hellspong Olof Hasslöf ( ) av Nils Nilsson Sigfrid Svensson ( ) av Sven B. Ek Gösta Berg ( ) av Janken Myrdal Albert (Nilsson) Eskeröd ( ) av Orvar Löfgren Gunnar Granberg ( ) av Jochum Stattin Carl-Herman Tillhagen ( ) av Bengt af Klintberg Julius Ejdestam ( ) av Anders Gustavsson Gertrud Grenander Nyberg ( ) av Janken Myrdal Anna-Maja Nylén ( ) av Sofia Danielson Alfa Olsson ( ) av Christina Fjellström Mats Rehnberg ( ) av Mats Hellspong Brita Egardt ( ) av Jonas Frykman Börje Hanssen ( ) av Birgitta Svensson Anna Birgitta Rooth ( ) av Jan-Öjvind Swahn Phebe Fjellström ( ) av Katarina Ek-Nilsson Bengt R. Jonsson ( ) av Sven-Bertil Jansson Författare

5 Ernst Manker ( ) 135 Ernst Manker ( ) Eva Silvén Foto i privat ägo talets Sverige och dess modernisering rymmer otaliga bildnings- och klassresor. En av dem gjordes av Ernst Manker, som kom att bli sin tids mest produktive utforskare och skildrare av samisk kulturhistoria och samiskt liv. Han var utbildad som etnograf och verksam framför allt vid Nordiska museet. Förutom hundratals tryckta arbeten och till museet förvärvade föremål fyller Mankers arkiv åtskilliga hyllmeter: dokumentation från fältarbeten och kulturmiljöinventeringar, svar på frågelistor, manuskript till böcker och föreläsningar, utställningsdokumentation, korrespondens, tidningsklipp samt tusentals fotografier (jfr Kjellström 1998). Ernst Manker föddes och växte upp med tre syskon på Tjörn under sina första sju år. Föräldrarna hade i början av 1890-talet blivit bönder och gårdsägare efter en tids arbete i USA; fadern hade även tillbringat ett tiotal år på sjön. Vid sekelskiftet 1900 flyttade familjen till en större gård i Göta älvdal. Efter folkskolan arbetade Manker tolv år i jordbruket, samtidigt som han inledde sin författarbana med bl.a. artikeln Något om skygga hästar och körning av desamma i tidskriften För Lantmannahem (1913). Som rekryt under första världskriget blev han antimilitarist och skrev bl.a. pamfletten Under militärmaran (1917), utgiven av Svenska freds- och skiljedomsföreningen. Nyfikenhet och bildningslust tog honom till studentexamen som privatist i Lund 1921 och filosofie kandidatexamen vid Göteborgs högskola De första publicerade texterna följdes av åtskilliga andra: notiser, reseskildringar, naturstudier, kåserier, noveller och dikter i landsorts- och fackpress, veckotidningar och tidskrifter, vid sidan av hans vetenskapliga författarskap. I början skrev han under sitt ursprungliga namn Ernst Olsson, andranamnet Mauritz och andra pseudonymer eller under sitt nya efternamn Manke som dock visade sig vara upptaget, varför det från slutet av 1920-talet i stället blev Manker (Berg , Frendel 1964, Manker 1961, 1967).

6 136 Eva Silvén I Göteborg läste Manker bl.a. etnografi för professor Erland Nordenskiöld och planerade att göra Afrika till sitt geografiska specialområde. Inledningsvis fick han till uppgift att packa upp och dokumentera tidigare orörda samlingar på Göteborgs museums etnografiska avdelning och från 1925 på motsvarande avdelning vid Riksmuseet i Stockholm. Men inför en första fältexpedition upptäcktes att han blivit smittad med lungtuberkulos. Ett alltför hängivet uppgående i packlårarnas innehåll hade inte varit bra för hälsan, konstaterade han men blev efter något år på sanatorium friskförklarad (Manker 1967:74). Ett antal studier om afrikansk kulturhistoria publicerades under åren runt 1930 samtidigt som han verkade för att Riksmuseets etnografiska avdelning skulle brytas loss ur naturhistorien och bli ett självständigt Statens etnografiska museum (förverkligat 1935), där han hoppades att en gång som afrikanist bli avdelningschef (Manker 1967:100). Men samtidigt hade han alltsedan sin första resa norrut 1926 börjat intressera sig för fjällvärlden och samerna, som blev ämnet för hans första bok, En stallo i Jokkmokk (1928). Med tiden visade det sig vara sameforskningen som skulle ge honom den försörjning och den vetenskapliga plattform han strävade efter. Ett avgörande steg togs när Manker kallades till Uppsala av lappologen och professorn i finsk-ugriska språk Karl Bernhard Wiklund, och erbjöds uppdraget att samla material om den samiska trumman (Manker 1967:113 ff.). Uppgiften var att leta upp och dokumentera alla bevarade trummor, vars bilder sågs som källor till andliga föreställningar och materiella kulturförhållanden. Inventeringsarbetet förde honom, med nyblivna hustrun Lill som medhjälpare, över hela Europa under åren 1932 och 1934, tills åttioen trummor var uppspårade och beskrivna. Som ett av hans största vetenskapliga verk utkom 1938 den första delen av Die lappische Zaubertrommel. Eine ethnologische Monographie, med undertiteln Die Trommel als Denkmal materieller Kultur (887 sidor i stort format) kom den andra delen, med undertiteln Die Trommel als Urkunde geistigen Lebens (447 sidor, samma format). Förutom en ingående monografi över varje trumma rymmer böckerna en komparativ analys och diskussion av trehundra års forskning i ämnet. Etnologen John Granlund skrev en recension av hela verket, där han i stort stödde Mankers tolkningar, lovordade den rediga terminologin liksom fotografiernas och teckningarnas kvalitet samt framhöll arbetets stora betydelse för fortsatt forskning allt präglat av Mankers känsla för vetenskaplig akribi, konstnärlig balans och betydande människokunskap (Granlund 1952:73). Under 1930-talet kom också den genre som Mankers första bok representerade att etableras som ett kännetecken för honom: dokumentära reseskildringar där egna upplevelser flätades samman med händelser, livsöden, sägner och myter, berättade av de människor han mötte. I genomsnitt vart tredje år under hans yrkesverksamma liv utkom en sådan bok på vanliga kommersiella förlag, med titlar som Rajden går (1934), Under samma himmel (1939), Det nya fjällvattnet (1941), Markens gudar (1948) och Viddernas vandrare (1959). Tidigt fick han goda recensioner för sin iakttagande blick och gestaltande förmåga men också

7 Ernst Manker ( ) 137 för sitt sätt att skildra samerna, inte som romantiska kuriositeter utan som riktiga nutidsmänniskor, som det stod i en baksidestext. Dessa böcker var ofta parallella utgåvor till vetenskapliga publikationer och alltid illustrerade med egna fotografier Manker hade skaffat sin första kamera redan på 1910-talet. På bilderna möter betraktaren olika fjällmiljöer men framför allt blicken från män och kvinnor i olika åldrar, och inte minst barnen ägnade han ofta stor uppmärksamhet. Det Manker sökte i Afrika eller Lappland var människor, natur och äventyr, i kombination med insamling och forskning. Den politiska aspekt som skulle ha följt med en inriktning på Afrika etnografins roll i det koloniala projektet aktualiserades även i arbetet med de samiska frågorna. I bygget av välfärdsstaten från 1930-talet och framåt kom majoritetssamhällets förhållande till den samiska befolkningen att uttrycka åtskilliga av periodens spänningar, mellan segregering och assimilering av olika folkgrupper. Staten hade i lag definierat samisk identitet i förhållande till renskötseln, och såsom avvikande kunde samerna förvägras samma rättigheter som andra medborgare. Under tiden efter andra världskriget inträffade en brytpunkt, då de tidigare rasorienterade och kulturhierarkiska argumenten successivt förlorade i trovärdighet, samtidigt som samerna i ökad utsträckning trädde fram som självständiga aktörer. Manker uttalade sig sällan i direkt politiska termer utan stödde samernas sak med sina egna verktyg. I början av 1930-talet fick han kontakt med den framväxande samerörelsen och började medverka i Samefolkets Egen Tidning. Då fanns ännu inte någon landsomfattande organisation, så tidningen blev en betydelsefull samisk röst och organisatör av de politiska och kulturella strävandena meddelades där att ett nytt forskningsuppdrag rörande den samiska trumman hade anförtrotts en ung och vederhäftig forskare, som redan i egna böcker dokumenterat sig som en samvetsgrann och sympatisk upptäckare av intressanta och eljest förbisedda sidor i samernas liv... mannen med det vakna och sanningsälskande intellektet och det varma, sympatiska hjärtat (Park 1933:15). Därefter medverkade Manker fortlöpande med artiklar om bl.a. musei- och kulturarvsfrågor, fältarbeten, tradition och modernitet i samiskt liv samt under kriget också som organisatör av en insamling till förmån för samerna i Finland. Såväl Etnografiska museet som Nordiska museet hade vid den här tiden stora samiska föremålssamlingar. Vid sidan av andra aktörer återupplivade Manker nu en äldre vision om ett lapskt centralmuseum. Det var samhällets modernisering som ansågs göra aktiv insamling och dokumentation nödvändig; den traditionella samekulturen sades vara i snabb upplösning genom renskötselns rationalisering, nya boendeformer och masskonsumtionens omdaning av vardagslivet. Manker såg förändringen som både nödvändig och rättvis men ville bevara föremål och berättelser för samernas kännedom om sin egen historia och för framtida forskning. Som alternativa konstruktioner av centralmuseet fanns en fristående institution, en placering vid Etnografiska museet eller

8 138 Eva Silvén Nordiska museet, men efter hand segrade linjen att sameforskningen borde ses som en del av den nordiska kulturhistorien. Efter ett intensivt lobbyarbete beviljades Nordiska museet statliga medel för en tjänsteman med speciellt uppdrag att handha museets samlingar av samiska kulturföremål, bedriva fältforskning och fungera som rådgivare åt andra museer med samiska samlingar. Självklart fick Ernst Manker tjänsten (Tomasson 1934, 1939, Årsberättelse 1940: 217 f., Manker 1942, 1943, Sommarström 1972). Samerna hamnade på Nordiska museet men blev ändå inte någon angelägenhet för folklivsforskarna runt den Hallwylska professuren. Varken Manker själv eller samefrågorna inkluderades egentligen i det växande etnologiska och folkloristiska forskningsfältet, och efter Manker följde ytterligare två etnografer på tjänsten. Trots att andra världskriget bröt ut två månader efter det att Manker hade tillträtt 1939, började han med en rivstart. Utifrån den nya positionen kunde han skriva sin dagordning på ett annat sätt än tidigare, då han varit beroende av tillfälliga anslag, arvoden och anställningar. Organisatoriskt kom Lapska avdelningen inledningsvis att sortera under Allmogeavdelningen men blev från 1947 en självständig enhet. En annan nyordning var Lapska arkivet. Manker samlade där allt befintligt material med samisk anknytning i museets arkiv, förvärvade originalhandlingar från exempelvis Johan Turi, Ossian Elgström, Emilie Demant Hatt och Nils Nilsson Skum samt tillfogade efter hand all dokumentation från sin egen verksamhet. Även föremålssamlingen utökades aktivt genom köp och gåvor. Manker hade också idén att alla statliga samlingar av föremål med samisk härkomst borde samlas på Nordiska museet, det lapska centralmuseet. Han lyckades få föremål från Historiska museet överförda som deposition, däremot inte från Etnografiska museet. Samma år som Manker tillträdde sin tjänst vid Nordiska museet började han förteckna ordningsmännen i de omkring femtio samebyarna och andra möjliga kontaktpersoner, som tillsammans kom att forma den lapska ombudskåren. Dess uppgift skulle i första hand vara att besvara de åtta frågelistor som Manker sände ut och vars svarsmaterial kom till användning i vetenskapliga artiklar och monografier (Silvén 2009a). En del av ombuden kände Manker sedan tidigare, och flera blev till och med vänner, då hans jordnära bakgrund sannolikt minskade distansen till akademikern från Stockholm (jfr Kjellström , Ruong 1972). Ombuden i samebyarna var renskötande män, men genom det mångåriga samarbetet, även i andra frågor, kom kontaktytan ibland att vidgas och inkludera även andra familjemedlemmar. Det fanns också några kvinnor bland dem som Manker rekryterade utanför samebyarna. Med utgivningen av Die lappische Zaubertrommel hade Manker startat den vetenskapliga serien Acta Lapponica. Nummer två i serien blev renskötaren och konstnären Nils Nilsson Skums Same sita lappbyn (1938), med texten översatt och normaliserad av den samiske språkforskaren Israel Ruong. I Acta Lapponica publicerade Manker den vetenskapliga versionen av sina undersökningar, som den stora dokumentationen av de samiska områden längs Stora Lule älv som skulle läggas under vatten i och med utbyggnaden av

9 Ernst Manker ( ) 139 kraftverket i Porjus: Lapsk kultur vid Stora Lule älvs källsjöar (1944). Senare verk blev The nomadism of the Swedish mountain lapps (1953), Lapparnas heliga ställen (1957), Fångstgropar och stalotomter (1960), Lappmarksgravar (1961) samt Skogslapparna i Sverige (1968). Även andra studier bereddes plats, bl.a. Karl Tiréns Die lappische Volksmusik (1942) och Johannes Schefferus Lappland (1956, den första svenska översättningen av Lapponica, utgiven på latin 1673). Som en extra drivkraft bakom utgivningen angav Manker den maktstrid som i början av 1940-talet uppstod mellan honom och Björn Collinder, K. B. Wiklunds efterträdare på den lärostol som dittills hade betraktats som centrum för den svenska sameforskningen (Manker 1967:117 ff.). En sak fick Manker emellertid skjuta på några år en ny samisk basutställning (Silvén 2008a, 2008b). På grund av krigsrisken var delar av de samiska samlingarna evakuerade, men 1947 öppnades Lapparna, som kom att stå kvar i trettio år. Där skildrades det historiska samiska livet med renskötsel, manlig och kvinnlig slöjd, dräktskick och andlig kultur. I motsats till den föregående utställningens typologiska serier kallade Manker ibland Lapparna för en skådesamling. Allmänheten ville hellre uppleva än studera föremålen, menade han, och lade därför tonvikt på åskådlighet och funktionella samband. Till detta fogades en konstnärlig ambition, med målningar och teckningar av Folke Ricklund, Helmer Osslund, Ossian Elgström och Nils Nilsson Skum samt porträttskulpturer av Runo Johanson (Lette). Till Nordiska museets framställning av samisk kultur hörde dessutom samevistet på Skansen, som fram till 1965 var en del av museet. Även här kom de samiska ombuden till nytta, bl.a. för att rekrytera familjer som säsongsvis skulle levandegöra vistet, som en publikattraktion. På så vis fortsattes en tradition från Artur Hazelius tid, då grupper av samer turnerade mellan världsutställningar och zoologiska parker på kontinenten. Samtidigt uppträdde en ny form för medialisering av det samiska: spelfilmen. Genom Mankers förmedling hamnade några av Skansensamerna på rollistan till Sampo Lappelill (1949) och han bidrog också själv till att osäkra gränsen mellan fiktion och verklighet genom att i flera av sina populära böcker kalla nordsamen Per Henning Nutti Midnattssolens son efter hans roll i filmen med samma namn (1939). Mankers lapska centralmuseum var en enmansinstitution, men med ett rikt förgrenat nätverk av kontakter. Vid sidan av egna undersökningar ledde Manker fältinventeringar av fasta fornlämningar i samarbete med de nordligaste länens landsantikvarier. Även i Nordnorge gjordes forskningsresor, tillsammans med bl.a. Ørnulv Vorren från Tromsø universitet och museum. I boken Över vidderna (1952) beskriver Manker flera av dessa resor och jämför dem med etnografiska forskningsfärder i andra världsdelar var han ordförande i Svenska Fjällklubben, en organisation för erfarna fjällentusiaster, och 1967 fick han Svenska Turistföreningens Dag Hammarskjöld-medalj blev han hedersledamot av Royal Anthropological Institute i London, 1953 hedersdoktor vid Stockholms högskola, såsom efter av-

10 140 Eva Silvén lagda prov, och 1967 tilldelades han den norska Qvigstadmedaljen. Manker publicerade sig huvudsakligen på svenska, men när han skrev för en internationell läsekrets speglade han sin tids forskningsorientering med verk på tyska före andra världskriget, därefter på engelska. Så fylldes Mankers drygt två decennier med fast tjänst på Nordiska museet fram till pensionen Hustrun Lill var inte yrkesutbildad men arbetade utanför hemmet fram till de två barnens födelse, 1935 och byggde familjen sig ett sommarhus på Tjörn, och erfarenheter från barnaåren gestaltades nu till dikter i Lyhört (1952) och berättelser i Tjörn. Minnen och återseenden (1954) samt Tjörn och bron (1969). Särskilt somrarna runt pensioneringen, men även tidigare, ägnade Manker åt att tillsammans med sommargrannen Leif Olsson inventera alla kvarnlämningar på ön, som publicerades bl.a. i Kvarnarna på Tjörn (1965). Efter pensioneringen utkom ytterligare några självbiografiska böcker. Men Manker var också fortsatt verksam som forskare intill sin bortgång 1972, då han arbetade med förhistoriska fynd av skidor, med förhoppningen att en datering med hjälp av C14-metoden skulle kasta nytt ljus över frågan om den samiska befolkningens härkomst och historia (Berg 1972). Mankers sista bok blev utgiven postumt, Medmänniskor i norr (1978), en bildbaserad betraktelse över de samer han mött genom åren, med de mest kända fotografierna. I förordet reflekterade han över och 1970-talens samepolitiska situation och hoppades att denna bildkrönika ur det förgångna inte skulle vara till förfång utan en tillgång för dagens socialt kämpande samer. Han vände sig mot de mer välmenta än i sak insatta supporters som talade om diskriminering, förtryck och slum bland samerna, vilket han menade var att förväxla fattigdom med en tidigare primitiv livsform (Manker 1978:6 f.). Även i annat sammanhang hade han ondgjort sig över ett uppskärrat minoritetspatos från utomstående, särskilt när samerna likställdes med zigenarna, Sydafrikas negrer och indianerna i reservaten eller Västern-städernas slum (Manker 1970: 10). Mot det tidigare 1900-talets tidsanda hade Manker strävat efter att möta samerna som jämlikar, varken nedlåtande, ömkande eller romantiserande, och i hans ögon tålde de inte sådana paralleller. Det fanns i hans synsätt ett drag av elitism, att sätta samerna på piedestal stolta och starka människor som kunde klara sig själva och bemästra naturens utmaningar. I Mankers framställningar möter vi framför allt samerna som individer och som folk, mer sällan som de typer som tillhandahölls av rasbiologin, en under flera decennier legitim vetenskap. Det hände dock att han använde dess terminologi för att beskriva och diskutera samers utseende, kroppskonstitution och mentalitet, även efter andra världskriget (Manker 1947:39 ff.). Under kriget uttryckte han i viss kollegial och privat korrespondens en tyskvänlig hållning, men vilken betydelse detta kan ha haft för hans verksamhet återstår att undersöka. Här öppnas för frågor om sameforskningens samhälleliga konsekvenser i såväl samtiden som framtiden (jfr Silvén 2008c, 2009b). Förhållandet mellan etniska gruppers kulturella erkännande, identitetsformering och sociala

11 Ernst Manker ( ) 141 och politiska rättigheter är en relevant fråga för etnografins, etnologins och folkloristikens forskningsfält. I ljuset av vår tids urfolks- och minoritetspolitik är det något som Ernst Mankers arbete placerar högt på dagordningen. Litteratur Berg, Gösta, 1972: Ernst Manker Ethnologia Scandinavica, s : Ernst Mauritz Manker. Svenskt biografiskt lexikon 25, s Frendel, Yvonne, 1964: Ernst Mankers tryckta skrifter Stockholm. (Nordiska museet.) Granlund, John, 1952: [Rec. av] Ernst Manker, Die lappische Zaubertrommel. Rig, s Kjellström, Rolf, : Ernst Manker etnograf i Sameland. Till fjälls, s : Nordiska museets sameforskning. Nordiska museet 125 år. Red. Hans Medelius, Bengt Nyström & Elisabet Stavenow-Hidemark. Stockholm. S Manker, Ernst, 1942: Nordiska Museets sameavdelning. Samefolkets Egen Tidning 4, s : Ett lapskt centralmuseum. Rig, s : De svenska fjällapparna. Stockholm. 1961: Älvens vatten blänker motsols. Stockholm. 1967: På tredje botten. Minnesbilder. Stockholm. 1970: Åter mot norr. Minnesbilder och studier. Stockholm. 1978: Medmänniskor i norr. Sundsvall. Park, Gustav, 1933: Ett betydelsefullt samiskt kulturföremål utforskas. Samefolkets Egen Tidning 2, s Ruong, Israel, 1972: Ernst Manker. Samefolkets Egen Tidning 1 3, s Silvén, Eva, 2008a: Samiska scener och scenerier. För Sápmi i tiden. Red. Christina Westergren & Eva Silvén. Stockholm. S (Fataburen.) 2008b: Staging the Sami narrative and display at the Nordiska Museet in Stockholm. Comparing. National museums, territories, nation-building and change. Red. Andreas Nyblom & Peter Aronsson. Linköping University Electronic Press 2008, s c: Cultural diversity at the Nordiska Museet in Stockholm. Outline of a story. Scandinavian museums and cultural diversity. Red. Katherine Goodnow & Haci Akman. New York/Oxford. S a: Konstruktionen av ett samiskt kulturarv. Ernst Manker och den lapska ombudskåren. Föredrag vid konferensen Älvar att korsa: Bygga broar eller vada? Traditionell och akademisk kunskap i samisk forskning, Umeå. (U.u.) 2009b: The construction of a Sami cultural heritage. Essentialism or emancipation. Föredrag vid Byggstenar. 31:a Nordiska etnolog- och folkloristkongressen, Helsingfors universitet samt 4. International Sami Research Seminar, Stockholm. (U.u.) Sommarström, Bo, 1972: Ernst Manker Fataburen, s [Tomasson, Torkel], 1934: Frågan rörande den samiska kulturminnesvården har aktualiserats. Röster för ett samiskt centralmuseum. Samefolkets Egen Tidning 4, s : Den samiska kulturminnesvården säkerställd. Nordiska museets lapska avdelning en central för den etnografiska forskningen bland samerna. Samefolkets Egen Tidning 3, s. 23. [Årsberättelse.] Nordiska museet och Skansen under år Fataburen 1940, s