fåëíáíìíáçåéå=ñ ê=ééç~öçöáâ=çåü=çáç~âíáâ=

Transkript

1 Titel: Att studera i fängelse. Klientutbildning vid tre kriminalvårdsanstalter. Författare: Silwa Claesson & Hans Dahlgren IPD-rapport nr: 2002:05 ISSN: X Sammanfattning Utvärderingen, som genomförts under år 2001, består av två delstudier med delvis olika fokus. Båda delstudierna har genomförts vid de samma tre anstalter, för att möjliggöra jämförelser av data på olika nivåer, främst individ- och organisationsnivå. Delstudie 1 är inriktad på själva undervisningen och har klienten i fokus. Huvudsyftet har varit att försöka förstå om, och i så fall hur, kriminalvården kan möta den enskilde klientens individuella behov av undervisning och ta tillvara vars och ens livserfarenhet. Silwa Claesson har genomfört denna delstudie genom att studera undervisningssituationen och vilken betydelse den har för ett antal klienter vid tre olika kriminalvårdsanstalter. Hans Dahlgren har varit ansvarig för delstudie 2. Här ligger fokus på utbildningens organisation, med det huvudsakliga syftet att analysera mål, rekryteringsinsatser och genomförande av den bedrivna klientundervisningen. De tre anstalterna, här med fingerade namn, beskrivs på följande sätt i delrapport 1: Nordanstalten: en stor, sluten anstalt där förhållandevis många klienter avtjänar långa straff. Studierna är organiserade så att lärare köps in från Komvux och Lernia. Östsäteranstalten: en mindre anstalt, som är mer öppen än Nordstadsanstalten, och där de flesta klienter har drogproblem och avtjänar kortare straff. Lärarna är anställda direkt av fängelseledningen. Solviksanstalten: en medelstor helt öppen anstalt, dit klienterna som regel kommer den sista perioden av sin strafftid. Här köps lärarna in från Komvux. De datainsamlingsmetoder som använts i delstudie 1 är närmast att likna vid etnografiska metoder. Silwa Claesson har under perioden mars-juni gjort upprepade besök vid de tre anstalter som ingick i studien och, med hjälp av observationer och intervjuer med lärare och klienter, samlat in material från de olika studieverksamheterna. I resultatdiskussionen problematiserar Silwa Claesson sina analyser och tolkningar under ett antal rubriker, med diktomin ämneskunnande-socialisation som en utgångspunkt för diskussionen. För att nå ämnesmålen behövs också de vårdande, sociala aspekterna, men vilken av de två aspekterna som sätts i förgrunden varierar mellan de olika anstalterna och blir föremål för en inträngande diskussion. Skillnaderna mellan dess aspekter tonar alltså fram i jämförelsen mellan anstalterna och kanske blir detta mest av allt synligt på grund av att fängelser i sig utgör så isolerade sociala miljöer. Vid Östsäteranstalten där lärarna ingår som en del av behandlingen och fängelsets totala vårdande policy träder också de vårdande och sociala dimensionerna av undervisningen i förgrunden, medan de lärare som har sin grundanställning vid

2 Komvux eller annan organisation utanför Kriminalvården ser som sin huvudsakliga uppgift att ge elever ämneskunnande. De fängelselärare som blir kvar i verksamheten år efter år beskrivs av klienterna på Nordstad- och Solviksanstalterna som hängivna. Mårten, en intagen på Solvik, menar att det är tre saker som är utmärkande för dem. För det första brinner de för sitt jobb: att vilja lära klienterna något, för det andra är de beredda att förändra sina metoder och för det tredje är det okey att vara dålig. Dels har de flesta av männen dålig erfarenhet ifrån sin egen skolgång och dels är vistelsen på fängelse så besvärlig att de intagna inte orkar detsamma som de skulle gjort i en miljö utanför fängelset. Allt detta ligger bakom Mårtens uttalande om vikten av att det är okey att vara dålig. På Östsäteranstalten utgör ju lärarna i stället en naturlig del av fängelsets vårdideologi. Lärarprofilerna är alltså olika och speciellt på Östsäter färgas lärarna snabbt in i den rådande fängelsekulturen. På samtliga fängelser spelar rykten en viktig roll; rykten om hur det är på andra anstalter och rykten om hur en viss verksamhet eller lärare är. Detta kan utnyttjas av de lärare som har fått ett positivt rykte men ligger de anstalter som har haft en svag utbildningsverksamhet i fatet. Att ha suttit i fängelse innebär, menar de intagna, att ha sämre chanser än andra i samhället. Klienterna drömmer om hur det kommer att bli när de väl kommer utanför murarna. Men gapet mellan dröm och verklighet kan vara alltför stort. Därför är det av vikt att bl a ha formella betyg med sig ut i samhället menar vissa lärare. Många studerande, speciellt allt fler av de yngre männen, befinner sig på gymnasie- eller högskolenivå och för dem kan permissioner vara av avgörande betydelse. För närvarande, med den restriktiva permissionspolitiken, kan de tvingas välja mellan att träffa sin familj eller tentera, göra studiebesök, medverka vid seminarium eller föreläsning. På många anstalter, likt Nordstadsanstalten, menar klienterna att studiemiljöerna på avdelningarna i det närmaste är destruktiva. Det beror, menar de, på att varken de andra klienterna eller vårdarna har intresse av studier. Att låta klienterna bedriva självstudier är att lämna dem åt sitt öde i denna miljö. En klient beskriver hur han försöker, mer eller mindre på egen hand, bedriva studier i spanska. Detta gör han för att han drömmer om att resa till Costa Rica och tala med människor där när han väl blir frigiven. Men att studera ett främmande språk på egen hand är mycket krävande. De som vistas på sådana anstalter som har studieavdelningar beskriver detta system med stor entusiasm. På Östersäteranstalten försöker lärarna inverka på den totala fängelsemiljön och där satsar lärarna så gott som endast på utbildning på grundskolenivå. Man har emellertid inte rätt att ge klienterna formella betyg. Det kan de endast få genom att ha kontakt med en studieorganisation utanför fängelset. En av de fördomar som finns är att män i fängelse i större utsträckning än andra medborgare har dyslektiska problem. Det är felaktigt. På Solviksanstalten bedrivs emellertid ett avancerat program för män med dyslektiska svårigheter. I rapporten beskrivs Conny som har en son med lika svåra dyslektiska problem som Conny själv har. Tack vare lärarstöd och ett avancerat datorprogram får Conny sådant stöd att han inte bara klarar läsande och skrivande för egen del utan också kan hjälpa sin son.

3 De studenter som har utländsk härkomst har ofta idéer om hur lärande går till från sin egen skoltid. När de möter de uppfattningar som svenska lärare har om lärande kan det ställa till med stora problem. Ett exempel på detta är en man som i sitt hemland med stor framgång brukade lära sig matematiska exempel utantill. Här, i den svenska undervisningen, möts han av lärare med andra strategier för matematiskt lärande. De svenska lärarna vill att han i första hand ska förstå innebörden av talen. Dessa skilda för-givet-taganden om hur matematisk kunskap byggs upp möts och krockar med varandra. Det vore, betonas det avslutningsvis i denna delstudie, av stort värde att följa några klienter i deras klientutbildning under längre tid för att på det viset får djupare förståelse av vad det innebär för en enskild persons självuppfattning och möjligheter till ett liv utanför fängelsegrindarna (en longitudinell studie). I delstudie 2, där fokus låg på organisationen, har Hans Dahlgren under besök vid de tre anstalterna samlat in data med hjälp av dokumentanalyser (lagtexter, föreskrifter, utbildningsmål, etc.) och genom intervjuer med studieansvariga, lärare och förtroenderåd. Som väntat visade sig de tre anstalternas utbildningsverksamhet vara olika i sin utformning. Detta beroende på deras olika säkerhetsklass och att klienterna dels har olika långa strafftider, dels att de är i olika skeden under denna strafftid. Men det finns även gemensamma egenskaper. För det första att man enligt lag och förordning i första hand söker tillskapa undervisning för de klienter som har störst behov. För det andra att lärarna har ett stort engagemang för sitt arbete och genom hög grad av individualisering söker tillgodose varje utbildningsbehov. Vad som i denna studie framkommit är att var och en av de studerande anstalterna har beredskap att genomföra utbildning gentemot det klientel som anstalten har att ta emot. Genom upphandling kan kravspecifikationen mycket tydligt ange vilken typ av lärarkraft som behövs. Vet man att man kommer att ha samma klienter under en längre tidsperiod, helst under hela kontraktstiden, kan efterfrågade lärarkrafter mycket tydligt definieras. Men detta är inte alltid fallet. Klienter friges, förflyttas till andra anstalter och nya klienter tillkommer. Utbildningsbehovet torde därför med all sannolikhet också förändras. Frågan är då om lärarkrafterna motsvarar klienternas utbildningsbehov. Klienternas rätt till utbildning kan till viss del anses vara begränsad. Den är störst för dem som har kortast utbildning. Den är även stor för de klienter som exempelvis saknar svensk grundskola eller gymnasieskola. Enligt lagen om kriminalvård i anstalt skall den intagne, som har behov av detta, beredas möjlighet till undervisning och utbildning under arbetstid. Enligt lagen anges även att detta är en väg för att underlätta anpassningen i samhället för den enskilde klienten. Denne har närvaroplikt i undervisning eller utbildning som anvisas honom. Utifrån vad som framkommit i denna studie har de tre anstalterna (och ytterst de tre kriminalvårdsmyndigheterna) uppfyllt dessa krav enligt lagen. Vid samtliga tre anstalter uppger man att bedömning av utbildningsbehov alltid utgår från elevens behov. Individualisering är genomgående en viktig arbetsform. Detta innebär att läraren måste arbeta med små grupper och därför även ha ett stort urval av undervisningsmaterial, övningsuppgifter och prov. Regelbunden kontakt med lärare vid

4 andra anstalter eller utbildningar borde vara en fördel för att den enskilde läraren på ett bra sätt skall kunna tillgodose den enskilde elevens behov av studiematerial. Klientinflytande anges finnas på så sätt att eleven inom vissa ramar kan påverka och vara med och välja studieområde. Förtroenderådet tycks vid dessa anstalter inte behöva lägga ner mycket tid och kraft på förhållandet inom skolverksamheten. De uppgifter som framkommit tyder på att skolan fungerar bra och att eleverna får gehör för sina synpunkter samt att tid och kraft från lärarnas sida läggs på arbetet med de elever som har störst behov av utbildning. Vid samtal både med representanter för förtroenderåden och med lärarna framkommer att det är mycket viktigt att utbildningsverksamheten har en tydlig identitet som skola. Det är väsentligt att undervisningen sker i särskilda lokaler som är avskilda från avdelningarna, även om en sådan lokal ibland kan finnas inom en avdelning. Skall det vara möjligt att uppfylla kravet på att ge klienterna utbildning efter deras behov, ställs stora krav på den person som skall utforma studierna. Frågan är om detta är en läraruppgift. Istället bör det finnas en särskild studieledare vid varje myndighet (ev. varje större anstalt). Så var fallet vid de tre studerade anstalterna. Här uppkommer även frågan om en gemensam centralt placerad studieledare. Denna person skulle ha funktionen som samordnare mellan de på varje myndighet (större anstalt) placerade studieledarna. Bland uppgifterna skulle innefattas att planera gemensamma studiedagar eller motsvarande för studieledarna, antingen regionalt eller nationellt, eller bådadera. Vid de samtal som förts med representanter för förtroenderåden har tydligt framkommit att klienterna har nytta av den utbildning de erbjuds på anstalterna. Det kan handla om att som vuxen läsa in grundskolekompetens eller att som vuxen med invandrarbakgrund lära sig svenska språket bättre. Det kan också handla om att i samhällskunskapen få klart för sigh hur det svenska samhället styrs och fungerar. Även från lärarnas sida framförs motsvarande åsikter. Med likvärdig utbildning menas i detta fall att klienten erbjuds en utbildning som motsvarar den utbildning som han skulle kunna få vid studier utanför anstalten. För den enskilde klientens förberedelser för livet efter avtjänat straff, är det viktigt att erhållen utbildning är jämförbar med övrig utbildning i samhället. Denna aspekt måste följas upp på ett metodiskt sätt. Studiedokumentationen bör utvecklas ytterligare. Det framkommer vid samtalen att det lokalt förs dokumentation över klienternas framsteg i studierna. Lärarna anger även att man försöker få dessa uppgifter att följa klienten vid flyttning till annan anstalt. Utifrån vad som framkommit vid intervjuer med studieansvariga, lärare och företrädare för förtroenderådet vid tre kriminalvårdsanstalter, formuleras följande förslag till åtgärder inom kriminalvårdens utbildningsverksamhet. En funktion som nationell studieledare tillskapas. Vid varje kriminalvårdsmyndighet tillskapas en tjänst som studieledare. En översyn görs av den instruktion som finns för hur studiedokumentation för den enskilde klienten skall utformas, dokumenteras samt medfölja klienten vid eventuell förflyttning eller återkomst till kriminalvården. Utredning bör ske av förutsättningarna för att på ett bättre sätt än för närvarande ge den enskilde klienten möjlighet att påbörja viss kurs vid vilken tidpunkt som helst under året.

5 Lärarnas kompetensutveckling samt erfarenhetsutbyte med varandra och mellan olika anstalter bör utvecklas. Vårdarnas kompetensutveckling kompletteras med en pedagogisk utbildning. Förtroenderådens medlemmar bör erbjudas en grundläggande utbildning kring utbildningsorganisation och lärande. De här föreslagna åtgärderna för att utveckla kriminalvårdens utbildningsinsatser för de intagna bör ligga i linje med vad som sägs vara ett viktigt mål för kriminalvården, nämligen att förbättra de intagnas möjligheter att efter frigivning inordna sig i arbetsliv och samhällsliv. Det handlar inte enbart om att formellt kunna erbjuda utbildningar som ger grundskole- eller gymnasiekompetens, utan även att ge berörda befattningshavare inom kriminalvården kunskap och insikt i varför en utbildningssatsning skall genomföras, vad den skall innehålla samt hur den skall utformas.