Tomas av Aquinos gudsbevis Översättning och kommentarer, omfattande Summa Theologiæ 1a Johan Mårtensson. 5 februari 2004

Transkript

1 Tomas av Aquinos gudsbevis Översättning och kommentarer, omfattande Summa Theologiæ 1a Johan Mårtensson 5 februari 2004 Innehåll 1 Artikel 1. Är Guds existens självevident? Det ontologiska gudsbeviset Kritik av det ontologiska Gudsbeviset Artikel 2. Är Guds existens bevisbar? 8 3 Artikel 3. Existerar Gud? Teodicéproblemet Inomvärldslig förklaring De fem gudsbevisen Bevis ur förändringen, prima via Bevis ur effektiv kausalitet, secunda via Bevis ur uppkomst och undergång, tertia via Bevis ur grader, quarta via Bevis ur finalitet, quinta via Svar på teodicéproblemet Inomvärldslig förklaring otillräcklig Finns Gud? Thomas av Aquino försöker i sin Summa Theologiæ bl.a. utreda frågan om huruvida Gud finns (an Deus sit) 1. Thomas börjar sin diskussion med att kritisera uppfattningen att Guds existens är självevident så som t.ex. de första principerna är (motsägelselagen, lagen om det uteslutna tredje, etc). Han fortsätter med att argumentera för att ett bevis för Guds existens är möjligt, och att ett sådant måste vara empiriskt, dvs. det måste ha sin 1 Summa Theologiæ, Prima pars, Quæstio 2 1

2 utgångspunkt i den av oss observerbara världen. Han avslutar sedan sitt resonemang med att ge fem olika sådana empiriska argument som han anser bevisar Guds existens. Summa Theologiæ är indelad i ett antal frågor (quæstiones), vilka i sin tur är indelade i artiklar (articuli). Hela diskussionen om Guds existens förs inom ramen för fråga 2 i första delen av S.T., där de tre nämnda delfrågorna behandlas i varsin artikel. Varje artikel i Summa Theologiæ börjar med en eller flera invändningar (filosofiska som teologiska) mot Thomas åsikt, sedan kommer en kärnfull invändning mot invändningarna ofta med hänvisning till någon auktoritet bland de antika filosoferna eller kyrkofäderna. Denna invändning inleds med orden Å andra sidan (Sed contra). När dessa preliminärer är avklarade kommer Thomas eget resonemang, vilket inleds med ordet Svar (Responsio). Först efter detta argument kommer Thomas svar på de inledande invändningarna i tur och ordning. Jag tänker nu gå igenom hela fråga 2, presentera Thomas text i egen översättning, och diskutera de olika filosofiska poängerna respektive problemen i samband med originaltexten. 1 Artikel 1. Är Guds existens självevident? De intressantaste argumenten i det här sammanhanget är väl hans kritik av det ontologiska gudsbeviset och hans lära om att en sanning mycket väl kan vara självevident i sig själv utan att vara det för oss, därför att vi endast har partiell förståelse av de ingående begreppen. Men här kommer i alla fall den första invändningen mot Thomas ståndpunkt: Det verkar som att det att Gud är, är känt i kraft av sig självt (per se notum). Ty om kunskap om något finns naturligt i oss (nobis naturaliter inest) så sägs detta vara känt för oss i kraft av sig självt, vilket uppenbarligen gäller för de första principerna. Men som Johannes av Damaskus säger i början av sin bok, kunskap om Guds existens är naturligt inlagd i alla. Alltså är det känt i kraft av sig självt, att Gud är. 2 Detta första motargument tar sin utgångspunkt i tanken att kunskap om Guds existens är medfödd, och därmed känd (vetad) i kraft av sig själv snarare än i kraft av något annat, som sinnenas vittnesbörd eller dylikt. 1.1 Det ontologiska gudsbeviset Nästa invändning är en parafras av Anselms av Canterbury sk. ontologiska gudsbevis: 2 Videtur quod Deum esse sit per se notum. Illa enim nobis dicuntur per se nota quorum cognitio nobis naturaliter inest, sicut patet de primis principiis. Sed, sicut dicit Damascenus in principio libri sui, omnibus cognitio existendi Deum naturaliter est inserta. Ergo Deum esse est per se notum. 2

3 De sanningar som uppfattas som sådana så fort de ingående termerna förståtts kallas kända i kraft av sig själva (självevidenta). Detta gäller enligt Aristoteles om grundprinciperna för bevisföring. Ty så fort man vet vad helhet och del är så vet man också att varje helhet är större än sin del. Men så fort man förstått vad namnet Gud betyder så erhåller man genast att Gud är. Något större än det som betecknas med detta namn kan nämligen inte betecknas (id quo majus significari non potest). Så fort man förstått namnet Gud så är det (som namnet betecknar) i intellektet, men det som både är i tinget (tingligt) och i intellektet (in re et intellectu) är större än det som endast är i intellektet, alltså följer att det (som Gud betecknar) även är i tinget (tingligt). Alltså är det känt i kraft av sig självt att Gud är. 3 Anselm argumenterar för att vi kan inse att Gud finns genom att enbart kontemplera betydelsen hos ordet Gud dvs dess definition. Detta argument kommer alltså att tillbakavisas nedan. Det är intressant att se att enligt den aristoteliska kunskapsteorin som Thomas har ärvt så karakteriseras såväl perception som intellektuell kunskap om tingen av att dessa existerar såväl tingligt (in re) som i sinnet (in sensu) respektive i intellektet (in intellectu) fast på olika sätt 4. Härav följer att det som existerar i intellektet är exempel på kunskap endast om det samma även existerar i verkligheten, och eftersom kunskap är något större än det som är i intellektet men som inte är kunskap så borde följa att det som både är i intellektet och i verkligheten är större än det som endast är i intellektet 5. Nästa motargument involverar ett bevis för att sanning existerar. 3.../illa dicuntur esse per se nota quæ statim cognitis terminis cognoscuntur: quod Philosophus attribuit primis demonstrationum principiis. Scito enim quid est totum et quid est pars, statim scitur quod omne totum major est sua parte. Sed intellecto quid significet hoc nomen Deus statim habetur quod Deus est. Significatur enim hoc nomine id quo majus significari non potest. Majus autem est quod est in re et intellectu quam quod est in intellectu tantum, unde cum intellecto hoc nomine Deus statim sit in intellectu, sequitur etiam quod sit in re. Ergo Deum esse est per se notum. 4 Att ett och det samma kan existera i olika form exemplifieras t.ex. av en symfoni som kan existera som CD-skiva, LP-skiva, partitur, framförande etc. 5 Strängt taget följer endast att det faktum att det både vore i intellektet och i verkligheten är större än det faktum att det endast vore i intellektet. Det som är i intellektet och eventuellt i verkligheten är ju ett och det samma. Det ena borde alltså inte kunna vara större än det andra. En tänkt hundralapp borde alltså i sig själv varken vara sämre eller bättre än en som återfinns i verkligheten, men att den även funnes i verkligheten verkar bättre än om den endast funnes i tanken. Majus autem est quod est in re et intellectu quam quod est in intellectu tantum verkar för övrigt även kunna översättas men att det både är i tinget och i intellektet är större än att det endast är i intellekteti stället för men det som både är i tinget och i intellektet är större än det som endast är i intellektet men i så fall är det två sakförhållanden som jämförs och inte en existerande Gud med en endast tänkt Gud, vilket det ontologiska argumentet verkar förutsätta, eftersom det hänger på definitionen av Gud som oändligt stor. 3

4 Det är självevident att sanning existerar, för den som förnekar att sanning existerar medger därmed att sanning existerar. För om sanning inte existerar, då är det sant att sanning inte existerar; men om något är sant så existerar sanning. Gud är emellertid sanningen själv; Jag är vägen, sanningen och livet: Det är alltså självevident att Gud finns. 6 Här har vi alltså ett reductioargument för att (någon) sanning existerar. Men om vi kan bevisa att sanningen existerar så har vi därmed ett bevis för att Gud, som är sanningen, existerar, kan det tyckas. Detta argument är för övrigt ett intressant exempel på hur det kan se ut när man kombinerar ett rent filosofiskt argument med ett teologiskt. Nu har vi alltså gått igenom samtliga argument som Thomas tar upp mot tesen att Guds existens inte är självevident, vilka alltså är olika filosofiska och/eller teologiska argument för att det skulle vara självevident att Gud existerar. Efter motargumenten i en artikel i S.T följer så gott som alltid ett oftast kort argument mot motargumenten, dessa argument inleds med orden men å andra sidan (sed contra) och består oftast väsentligen av ett citat ur bibeln, kyrkofäderna eller någon antik filosof som visas stå i motsättning till motargumenten. Men å andra sidan, ingen kan tänka motsatsen till det som är självevident, vilket framgår hos Aristoteles vad gäller grundprinciperna för bevisföring. Man kan emellertid, enligt psaltaren, tänka motsatsen till att Gud existerar: Dåren sade i sitt hjärta, Gud är inte. Alltså är det inte självevident att Gud existerar. 7 Direkt efter detta kommer Thomas egen argumentation, där han alltså argumenterar mot att Guds existens skulle vara självevident för oss. Något kan vara självevident på två sätt, på ett sätt enligt sig självt och inte för oss, på ett annat sätt både enligt sig självt och för oss. Ett påstående är nämligen självevident om det utsagda (prædicatum) ingår i subjektets definition (includitur in ratione subjecti); som exempelvis människan är ett djur, ty djur ingår i människa:s definition. Om det alltså är känt för alla vad predikatet respektive subjektet är, så kommer detta påstående att vara självevident för alla, vilket uppenbarligen gäller för de 6.../veritatem esse est per se notum, quia qui negat veritatem esse concedit veritatem esse. Si enim veritas non est, verum est veritatem non esse; si autem est aliquid verum oportet quod veritas sit. Deus autem est ipsa veritas; Ego sum via, veritas et vita. Ergo Deum esse est per se notum. 7 SED CONTRA, nullus potest cogitare oppositum ejus quod est per se notum, ut patet per Philosophum circa prima demonstrationis principia. Cogitari autem potest oppositum ejus quod est Deum esse, secundum illud Psalmi: Dixit insipiens in corde suo, non est Deus. Ergo Deum esse non est per se notum. 4

5 grundläggande principerna för bevisföring, som består av begrepp (quorum termini) som är allmänna och som ingen är ovetande om, som existens och icke existens, helhet och del, och liknande. 8 Thomas tar här som exempel sådana sanningar som Kant senare skulle komma att kalla analytiska, och förklarar deras evidens på samma sätt som denne gör, dvs predikatet är en del av subjektets definition. Eftersom människan definitionsmässigt är det förnuftiga djuret så är det självevident att människan är ett djur (homo est animal), djur är ju en del av definiens (animal est de ratione hominis). Om det emellertid finns sådana för vilka det är okänt vad subjektet respektive predikatet är (dvs definitionen), så är påståendet självevident med avseende på vad det är i sig självt, men inte bland dem som är ovetande om (betydelsen hos) påståendets predikat och subjekt, och alltså inträffar det, som Boëtius säger, att vissa uppfattningar är allmänna och självevidenta endast bland de bildade, som exempelvis att icke-kroppsliga entiteter inte är lokaliserade. 9 De analytiska sanningarna är ju självevidenta men en person kan ju faktiskt kontemplera ett sådant påstående utan att inse att det är sant, om denne nämligen inte har tillräcklig kunskap om de ingående termernas betydelser. Den icke-lärde har endast ett vagt begrepp om icke-kroppslighet, denne inser t.ex. inte att kroppslighet är en nödvändig förutsättning för utsträckning i rummet vilket i sin tur är en både tillräcklig och nödvändig förutsättning för lokalisering i rummet Dicendum quod contingit aliquid esse per se notum dupliciter, uno modo secundum se et non quoad nos, alio modo secundum se et quoad nos. Ex hoc enim aliqua propositio est per se nota quod prædicatum includitur in ratione subjecti; ut homo est animal, nam animal est de ratione hominis. Si igitur notum sit omnibus et de prædicato et de subjecto quid sit, propositio illa erit omnibus per se nota, sicut patet in primis demonstrationum principiis, quorum termini sunt quædam communia quæ nullus ignorat, ut ens et non ens, totum et pars, et similia. 9 Si autem apud aliquos notum non sit de prædicato et subiecto quid sit, propositio quidem quantum in se est erit per se nota, non tamen apud illos qui prædicatum et subjectum propositionis ignorant. et ideo contingit, ut dicit Boëtius, quod quædam sunt communes animi conceptiones et per se notæ apud sapientes tantum, ut incorporalia in loco non esse. 10 Intressanta motexempel mot denna sanning vore ju olika former av fält, som elektromagnetiska och gravitationsfält. De verkar ju vara icke kroppsliga samtidigt som de verkar ha en slags extension i rummet och därmed även lokalisation. En kropps extension definieras av dess ytas lokalisation, men ett fält saknar ju yta, man kan väl i stället säga att des extension definieras av fältets styrka i olika punkter. Har nu empiriska rön motsagt en, enligt Tomas, självevident sanning. Vi märker snabbt att det här rör sig om definitionsfrågor: Faller ett elektromagnetiskt fält under begreppet kropp (corporale)? Olika 5

6 Alltså påstår jag att påståendet Gud finns, med avseende på vad det är i sig självt är självevident, för predikatet är det samma som subjektet; Gud är nämligen sin egen existens, som kommer att framgå nedan. Men, eftersom vi inte vet om Gud vad han är, så är detta inte självevident för oss, det måste i stället bevisas genom de ting som är mera kända för oss och mindre begripliga till sin natur, nämligen genom effekterna. 11 Thomas kommer senare att visa att det finns en entitet vars existens följer ur dess natur, men hans argument för detta är empiriska (eller a posteriori) såtillvida att de utgår från vissa med sinnena observerbara fakta. Det är alltså endast via sådana argument som vi får kunskap om den gudomliga naturen, och vi kan därmed inte dra några slutsatser om Gud oberoende av empiriska argument, eftersom vi först måste veta vad något är för att vi skall kunna se vad som evident gäller om detta något. Här följer nu Thomas bemötanden av de tre invändningar som vi gick igenom i början av artikel 1. Den första utgick från tanken att vi naturligt har kunskap om Guds existens, och behandlas av Thomas på följande sätt: Kunskap, i en något förvirrad form, om att Gud existerar är naturligt inlagd i oss som något gemensamt, i den mån nämligen Gud är människans salighet. Det är nämligen naturligt för människan att åtrå salighet, och det kan inte vara naturligt att åtrå något som det inte är naturligt för en att känna till. Men detta är inte att rätt och slätt känna till Guds existens, på samma sätt som att uppfatta den kommande inte behöver involvera att uppfatta denne som Petrus även som det är Petrus som kommer: Många tror nämligen att det fullkomligt goda för människan, vilket i själva verket är saligheten, består i rikedomar, andra att det är svar är möjliga och försvarbara,tex. skulle man ju kunna säga att de ju inte är kroppar i strikt mening men att de är kroppsliga eller materiella såtillvida att de alltid verkar ha sin grund i materiella kroppar, som magneter, stjärnor, eller planeter. En annan möjlighet verkar vara att säga att de visserligen är existerande entiteter och icke kroppsliga, och de är visserligen extenderade och lokaliserade men inte på det sätt som kroppar är det, utan på ett radikalt annat sätt. De är inte i rummet, de tar inte upp plats, men de verkar däremot i rummet. Jag tror att den lösning som skulle ligga Tomas närmast vore följande: Fält är inte existerande entiteter, utan endast teoretiska konstruktioner (entia rationis) som används för att beskriva materiella kroppars empiriskt observerbara fjärrverkan. Det finns egentligen inget magnetiskt fält runt magneten, däremot påverkar magneten materiella ting i sin omgivning på ett ett sätt som lämpligen låter sig beskrivas genom att man postulerar ett i sig icke-percipierbart magnetiskt fält. 11 Dico ergo quod hæc propositio Deus est, quantum in se est per se nota est, quia prædicatum est idem subjecto; Deus enim est suum esse, ut infra patebit. Sed, quia nos non scimus de Deo quid est non est nobis per se nota, sed indiget demonstrari per ea quæ sunt magis nota quoad nos et minus nota secundum naturam, scilicet per effectus. 6

7 njutningar, andra åter något annat. 12 Människan eftersträvar de facto ting i den mån de avspeglar, eller liknar den gudomliga naturen; ett tings skönhet, en vetenskaps sanning etc är ju för Thomas i praktiken ett mått på dess grad av likhet med Gud, dess grad av participation i den gudomliga naturen. Därför skulle man kunna säga att kunskap om den gudomliga naturen sas finns implicit i människan. Människans strävan och längtan visar att hon har en implicit kunskap om Gud. Nästa invändning var det ontologiska gudsbeviset: 1.2 Kritik av det ontologiska Gudsbeviset. Eventuellt förstår inte den som hör namnet Gud att det betecknar något som är sådant att något större än detta inte kan tänkas, eftersom vissa har trott att Gud är en kropp. Men även om vi antar att vem som helst förstår att detta namn betecknar det som är sådant att något större än detta inte kan tänkas, så följer inte att man förstår att det som namnet betecknar existerar i verkligheten (in rerum natura), utan endast i intellektets förståelse. Man kan inte argumentera för att det existerar i verkligheten, om man inte medger att det i verkligheten finns något som är sådant att något större än detta inte kan tänkas, vilket inte har medgivits av dem som påstår att Gud inte finns. 13 Thomas mycket pregnanta kritik av det ontologiska gudsbeviset är alltså att endast om vi antar att det finns något än vilket inget högre kan tänkas så kan vi bevisa att detta inte endast finns i intellektet utan även i verkligheten. För att sammanfatta: Om Gud verkligen skulle finnas så finns han inte endast i intellektet utan i verkligheten också, eller alternativt, något som inte finns i verkligheten utan endast i intellektet kan inte vara Gud. Den tredje invändningen gick ut på att det är självevident att sanning existerar och eftersom Gud är Sanningen så borde det vara självevident att Gud existerar /cognoscere Deum esse in aliquo communi sub quadam confusione est nobis naturaliter insertum, inquantum scilicet Deus est hominis beatitudo. Homo enim naturaliter desiderat beatitudinem, et quod naturaliter desideratur ab homine naturaliter cognoscitur ab eodem. Sed hoc non est simpliciter cognoscere Deum esse, sicut cognoscere venientem non est cognoscere Petrum quamvis sit Petrus veniens: multi enim perfectum hominis bonum quod est beatitudo æstimant divitias, quidam voluptates, quidam aliquid aliud /forte ille qui audit hoc nomen Deus non intelligit significari aliquid quo majus cogitari non possit, cum quidam credederint Deum esse corpus. Dato autem quod quilibet intelligat hoc nomine Deus significari hoc quod dicitur, scilicet illud quo majus cogitari non potest, non tamen propter hoc sequitur quod intelligat id quod signficatur per nomen esse in rerum natura, sed in apprehensione intellectus tantum. Nec potest argui quod sit in re nisi daretur quod sit in re aliquid quo majus cogitari non potest-quod non est datum a ponentibus Deum non esse. 7

8 Att sanning existerar i allmänhet är självevident, men att den första sanningen existerar är inte självevident för oss. 14 Det åsyftade argumentet bevisar ju endast att någon sanning existerar och inte att det finns en entitet som är sanningen med stort s. 2 Artikel 2. Är Guds existens bevisbar? Den andra artikeln behandlar på ett allmänt plan frågan om huruvida Guds existens är bevisbar. Artikeln innehåller bl.a. ett intressant resonemang om relationen mellan sanningar som är vetbara med förnuftet (per rationem naturalem) och trosartiklar som av den troende accepteras som sanna. Dessutom behandlas frågan om hur mycket vi kan sluta oss till om orsaken givet att vi har kunskap om effekten. Thomas kommer att argumentera för att Guds existens är bevisbar men först kommer tre invändningar, varav den första handlar om skillnaden mellan tro och vetande. Det verkar som att man inte kan bevisa att Gud existerar. Det är nämligen en trosartikel att Gud existerar. Men de ting som tillhör tron är inte bevisbara, för resultatet av bevisning är vetande, men tron gäller de ting som inte är synliga, som Paulus säger. Alltså är det inte bevisbart att Gud existerar. 15 Denna invändning bygger på den i och för sig rimliga föreställningen att en religiös uppenbarelse ger oss kunskap om ting som annars vore bortom vår förmåga att veta. Varför skulle en uppenbarelse vara nödvändig om vi ändå kunde nå samma insikter på rent naturlig väg? kan man fråga sig. Eftersom nu Gud har uppenbarat sin existens för oss så borde detta vara ett tecken på att vi inte kan få kunskap om hans existens på naturlig väg. För att kunna bevisa något om ett ting måste man veta vad detta ting är (quod quid est). Men vi kan inte veta om Gud vad han är, utan endast vad han inte är, som Johannes av Damaskus säger. Vi kan alltså inte bevisa att Gud existerar. 16 Ett vanligt sätt att bevisa att en viss typ av ting har en viss egenskap är att härleda denna egenskap ur dessa tings natur. Detta är ju den normala 14.../veritatem esse in communi est per se notum, sed primam veritatem esse hoc non est per se notum quoad nos. 15 Videtur quod Deum esse non sit demonstrabile. Deum enim esse est articulus fidei. Sed ea quæ sunt fidei non sunt demonstrabilia, quia demonstratio facit scire, fides autem de non apparentibus est ut patet per Apostolum. Ergo Deum esse non est demonstrabile /medium demonstrationis est quod quid est. Sed de Deo non possumus scire quid est sed solum quid non est, ut dicit Damascenus. Ergo non possumus demonstrare Deum esse. 8

9 proceduren vid naturvetenskaplig förklaring och förutsägelse. Eftersom vi inte har kunskap om Guds natur (dvs vi vet inte vad Gud är), så kan vi inte bevisa något om Gud, kan det tyckas. Nästa invändning siktar in sig på det faktum att Gud och de skapade tingen är inkommensurabla. Ett bevis för att Gud existerar måste ha Guds effekter som utgångspunkt. Men Gud och hans effekter är inte kommensurabla (proportionati), eftersom han är oändlig och effekterna ändliga, de ändliga och det oändliga är nämligen inte kommensurabla. Eftersom en orsak inte kan bevisas utifrån en icke kommensurabel effekt, så verkar det inte möjligt att bevisa att Gud existerar. 17 Tanken här är väl att ju högre eller rikare en effekt är desto mer säger den om orsaken. En effekt som är jämförbar med orsaken säger mycket om denna, medan en effekt som ligger på en lägre nivå inte säger så mycket. Den uppmätta sängvärmen som orsakats an en sovande människa ger oss inte särskilt mycket information om människans natur, vilket däremot barnet som också orsakats av en människa gör, därför att denna effekt är jämförbar (proportionatus) med orsaken. På ett liknande sätt är de skapade tingen inte jämförbara med Gud, och därför bör vi inte få särskilt mycket information om Gud genom att undersöka dem. Efter dessa invändningar följer ett åberopande av Pauli auktoritet för det som Thomas kommer att filosofiskt argumentera för. Å andra sidan säger Paulus att Guds osynliga egenskaper uppenbaras på ett begripligt sätt genom de skapade tingen. Detta vore inte fallet om man inte kunde bevisa att Gud existerar genom de skapade tingen, Man kan nämligen inte få reda på vad något är utan att få reda på att det existerar. 18 Varefter följer själva argumentet för att Guds existens trots allt är bevisbar. Det finns två sorters bevis. En sorts bevis utgår från en känd orsak och kallas på grund av vad det är eller naturen (propter quid), dvs det utgår från det som är primärt rätt och slätt. En annan sorts bevis, som kallas eftersom-bevis (demonstratio quia) 17.../si demonstraretur Deum esse, hoc non esset nisi ex effectibus ejus. Sed effectus ejus non sunt proportionati ei, cum ipse sit infinitus et effectus finiti, finiti autem ad infinitum non est proportio. Cum ergo causa non possit demonstrari per effectum sibi non proportionatum, videtur quod Deum esse non possit demonstrari /Apostolus dicit, invisibilia Dei per ea quæ facta sunt intellecta conspiciuntur. Sed hoc non esset nisi per ea quæ facta sunt posset demonstrari Deum esse, primum enim quod oportet intelligi de aliquo est an sit. 9

10 utgår från en känd effekt, som alltså är primär i förhållande till oss (i det fall att en viss effekt är uppenbarare för oss än dess orsak, så går vi från effekten till kunskap om orsaken.) 19 Om man känner en viss orsaks natur så kan man sluta sig till att vissa effekter kommer att uppkomma, så som man ur kunskap om eldens natur (quid est) kan sluta sig till att omgivningen kommer att bli uppvärmd, detta kallar Thomas demonstratio propter quid. En helt annan sorts resonemang rör det sig om när man givet kunskap om effekterna sluter sig till orsaken, som när man ur det faktum att något värms upp sluter sig till en värmekälla, denna typ av bevis kallar Thomas demonstratio quia Om en viss orsaks effekter är mera kända för oss än orsaken själv, kan det från en sådan effekt bevisas att dess orsak existerar. Givet att effekterna är förhanden är det nämligen nödvändigt att orsaken fanns före, eftersom effekterna är beroende av orsaken. Alltså, att Gud existerar, i den mån detta inte är självevident för oss, är bevisbart genom de av oss kända effekterna. 20 Antag att en viss sorts effekter faktiskt alltid orsakas av en viss typ av entitet, i så fall är ett bevis av effekternas existens på samma gång ett bevis för orsakens existens. Ett sådant bevis ger ju förstås inte mer information om orsakens natur än att den förmår orsaka de aktuella effekterna. Thomas tenderade att betrakta kausalitet som ett tings verkande eller varande i ett annat ting. Detta betraktelsesätt är naturligt i många fall. Det verkar naturligt t.ex. att säga att det är elnätets energi som i (den till detta nät kopplade) spisen yttrar sig som värme, eller att det är solens ljus som kan beskådas. Givet ett sådant kausalitetsbegrepp så har man ju redan observerat en egenskap eller ett moment hos orsaken i och med att man har observerat effekten, man skulle till och med kunna säga att man har observerat orsaken själv (i den mån den ger upphov till effekten). Denna typ av observation (observation av orsaker genom deras effekter) ger ju tyvärr som sagt inte i sig upphov till mer kunskap om orsakens natur än att den är något som yttrar sig på detta sätt, eller har förmåga att ge upphov till denna effekt. Härmed är Thomas klar att ta itu med invändningarna, där den första ju utgick från distinktionen mellan tro och vetande: 19.../duplex est demonstratio. Una quæ est per causam et dicitur propter quid, et hæc est per priora simpliciter; alia est per effectum et dicitur demonstratio quia, et hæc est per ea quæ sunt priora quoad nos (cum enim effectus aliquis nobis est manifestior quam sua causa, per effectum procedimus ad cognitionem causæ). 20 Ex quolibet autem effectu potest demonstrari propriam causam ejus esse, si tamen ejus effectus sint magis noti quoad nos, quia, cum effectus dependeant a causa, posito effectu necesse est causam præexistere. Unde Deum esse, secundum quod non est per se notum quoad nos, demonstrabile est per effectus nobis notos. 10

11 Att Gud existerar och liknande sanningar om Gud som vi kan få kunskap om med det naturliga förnuftet, är inte trosartiklar utan förberedelser för dessa artiklar (præambula ad articulos). Tron förutsätter nämligen den naturliga kunskapen så som nåden förutsätter naturen och som perfektion förutsätter det som kan göras perfekt. Å andra sidan hindrar inget att det som i sig självt är bevisbart och vetbart, accepteras som trosartikel av den, som inte förstår beviset. 21 Thomas påstår här att vissa teologiska påståenden som att Gud existerar inte är trosartiklar, dvs de accepteras inte enbart, eller huvudsakligen, av den anledningen att Gud har uppenbarat dem. De inses i stället med det naturliga förståndet och deras relation till teologin är snarast att fungera som någon slags rationella förutsättningar för denna vetenskap (præambula fidei). Det verkar ju orimligt att grunda sin tro på att Gud existerar på en tro att Gud skulle ha uppenbarat detta. Det är bara om Gud finns som gudomliga uppenbarelser är möjliga. Om Gud inte skulle finnas så måste det som anses vara gudomliga uppenbarelser diskvalificeras som sådana. Det vill säga: Guds existens måste bevisas för att uppenbarelsen skall kunna visas vara möjlig, och detta bevis kan inte referera till uppenbarade premisser, om man vill undvika onda cirklar. Däremot finns inget hinder för den som inte förstår gudsbevisen att acceptera att Gud existerar i tro. I den andra invändningen pekades det på det faktum att vi inte vet vad Gud är och att vi följaktligen inte borde kunna bevisa något om honom. Thomas invänder att: I ett bevis av orsaken från effekten, måste man använda effekten i stället för orsakens definition för att bevisa att orsaken existerar, detta gäller i högsta grad vid gudsbevis. När man skall bevisa att något existerar så måste namnets betydelse, och inte detta någots natur, eller definition (quod quid est) vara det som binder samman beviset (först när man vet huruvida en entitet existerar kan man fråga vad denna entitet är för något). Men Gud benämns med utgångspunkt från sina effekter, vilket kommer att bevisas nedan, alltså kan vi använda det som namnet Gud betyder när vi bevisar att Gud existerar utgående från just dessa effekter /Deum esse et alia hujusmodi quæ per rationem naturalem nota possunt esse de Deo, ut dicitur Rom. non sunt articuli fidei sed præambula ad articulos. Sic enim fides præsupponit cognitionem naturalem sicut gratia naturam et ut perfectio perfectibile. Nihil tamen prohibet illud quod per se demonstrabile est et scibile, ab aliquo accipi ut credibile qui demonstrationem non capit /cum demonstratur causa per effectum necesse est uti effectu loco definitionis causæ ad probandum causam esse, et hoc maxime contingit in Deo. Quia ad probandum aliquid esse necesse est accipere pro medio quid significet nomen, non autem quod quid est 11

12 Thomas tanke torde vara följande: Paradigmfallet på ett vetenskapligt bevis är det fall där man känner ett visst tings natur, dvs. man vet vad det är (quod quid est) och har formulerat detta i form av en definition. Sedan härleder man olika egenskaper och verkningar som följer ur denna definition, så som uppvärmning av omkringliggande himlakroppar kan härledas ur solens natur. Naturvetenskapliga förutsägelser och förklaringar är ju ofta av denna typ. Den situation vi har här är radikalt annorlunda. Här har vi endast tillgång till effekten, men vi känner inte orsakens natur. Men eftersom vi vet att en effekt existerar så vet vi att någon orsak till denna effekt också existerar. Eftersom orsaken för övrigt är okänd kan vi inte sas använda det riktiga begreppet för den, dvs. det begrepp som refererar till orsakens natur utan endast ett namn som refererar till orsaken via effekten, dvs ett namn som motsvarar den bestämda beskrivningen det X som orsakar E där E är den observerade effekten. Exempel på detta är när vi ospecifikt talar om värmekällan vid uppvärmning, ljuskällan vid upplysning, motorn vid förflyttning. Dessa namn refererar till orsaken men helt och hållet via effekten. På samma sätt är det enligt Thomas med de namn vi använder för att referera till Gud, lämpliga namn vore existensgivare, universell motor, yttersta effektiv orsak etc. Men påståendet att en sådan ospecifik orsak föreligger torde vara ekvivalent med påståendet att motsvarande effekt qua effekt föreligger, alltså borde denna typ av bevis från effekt till orsak vara möjliga att genomföra. 23 Den tredje invändningen pekade på hur ojämförliga Gud och hans effekter är, eftersom Gud är oändlig och hans effekter ändliga. Thomas svarar: Man kan inte uppnå fullständig kunskap om orsaken via effekter som inte är jämförbara med orsaken, man kan emellertid, som sagt, ur vilken effekt som helst som är uppenbar för oss, bevisa att orsaken existerar. På så sätt kan man bevisa att Gud existerar ur hans effekter, även om vi inte genom dessa kan få fullständig kunskap hans natur. 24 Vi har ju alltså redan sett att om vi endast har tillgång till effekter så kan vi endast bevisa existensen av något som kan ge upphov till dessa effekter. Det är klart att vid ett sådant bevis så får vi kunskap om en del av orsakens (quia quæstio quid est sequitur ad quæstionem an est). Nomina autem Dei imponuntur ab effectibus, ut postea ostendetur; unde demonstrando Deum esse per effectum accipere possumus pro medio quid significet hoc nomen Deus. 23 Det är intressant att här jämföra med G. Freges exempel Morgonstjärnan respektive Aftonstjärnan som båda kan sägas referera till planeten Venus via olika effekter som denna planet har /per effectus non proportionatos causæ non potest perfecta cognitio de causa haberi: sed tamen ex quocumque effectu manifeste nobis potest demonstrari causam esse, ut dictum est. Et sic ex effectibus Dei potest demonstrari Deum esse, licet per eos non perfecte possimus ipsum cognoscere secundum suam essentiam. 12

13 natur. Att veta att solen är en värmekälla är redan att veta en del om solens natur. Ju mer jämförbar effekten är i förhållande till orsaken desto mer avslöjar effekten om orsakens natur. Människor ger upphov till uppvärmning, exkrementer, hantverk, symfonier, romaner, vetenskapliga, teorier och nya människor. Dessa effekter ger i olika grad och på olika sätt besked om sin orsaks natur, men den effekt som har högst grad av jämförbarhet med orsaken, dvs den nya människan, barnet, ger mest information om orsakens natur. 3 Artikel 3. Existerar Gud? Den tredje artikeln behandlar direkt frågan om huruvida Gud existerar. Här presenterar Thomas de fem sätt (quinque viæ) på vilka han anser att Guds existens kan bevisas, men diskuterar även invändningar som teodicéproblemet och en preocchamitisk variant av Occhams rakkniv 3.1 Teodicéproblemet Gud verkar inte finnas. För om en av två (konträra) motsatser blir oändlig så förstörs den andra helt och hållet. Med namnet Gud menas något oändligt gott. Om alltså Gud existerade, skulle inget ont finnas. Det finns emellertid ont i världen. Alltså existerar inte Gud. 25 Tanken här är väl att eftersom det finns ondska i världen så måste den yttersta principen utmärkas av begränsad godhet, den begränsas av det onda som finns i världen. Alltså finns inte Gud, uppfattad som oändligt god. 3.2 Inomvärldslig förklaring 25 Om färre principer ger en fullständig förklaring så behöver man inte räkna med fler. Men allt som förekommer i världen verkar kunna förklaras fullständigt även om man antar att Gud inte finns, ty naturliga effekter förklaras av tingens natur, medan avsedda effekter förklaras av det mänskliga förnuftet eller viljan. Det är alltså inte nödvändigt att anta att Gud existerar. 26 Videtur quod Deus non sit. Quia si unum contrariorum fuerit infinitum totaliter destruetur aliud. Sed hoc intelligitur in hoc nomine Deus quod sit quoddam bonum infinitum. Si ergo Deus esset, nullum malum inveniretur. Invenitur autem malum in mundo. Ergo Deus non est /quod potest compleri per pauciora principia non fit per plura. Sed videtur quod omnia quæ apparent in mundo possunt compleri per alia principia supposito quod Deus non sit, quia ea quæ sunt naturalia reducuntur in principium quod est natura, ea vero quæ sunt a proposito reducuntur in principium quod est ratio humana vel voluntas. Nulla igitur necessitas est ponere Deum esse. 13

14 Allt som förekommer i världen har en orsak i världen, det verkar därför onödigt, ja till och med rent felaktigt att säga att det finns en orsak utanför världen till det som förekommer i världen. Å andra sidan Å andra sidan säger Gud själv enligt andra moseboken: Jag är den som är (Ego sum qui sum). 27 Detta påstående i andra moseboken lade Thomas mycket stor vikt vid. Här hade Gud själv avslöjat sitt rätta namn för Mose, dvs JAG ÄR. För Thomas kom detta att betyda att Gud här avslöjade sin rätta natur som varat eller existensen i sig självt (Deus est ipsum esse subsistens). 3.3 De fem gudsbevisen Thomas menar att Guds existens kan bevisas på fem sätt (quinque viis). Dessa bevis är alla empiriska i den meningen att de utgår från något allmänt känt och med sinnena percipierbart förhållande i den värld vi med våra sinnen kan få kunskap om. Detta förfaringssätt är helt i linje med Thomas kunskapsteori som är empiristisk i den aristoteliska meningen, dvs att människan med sitt intellekt genom abstraktion kommer fram till generell kunskap på grundval av den information om världen som sinnena presenterar. (Nihil est in intellectu quod non prius fuit in sensu). Denna abstraktion uppfattades emellertid inte som något passivt mottagande av sensibilia, utan som ett intelligent försök att utröna vilken princip som kunde tänkas ge upphov till det som uppträder i sinnena. Via sinnena får vi på detta sätt generell kunskap om de ting som påverkar våra sinnen, till exempel, att dessa undergår förändring, att de påverkar varandra kausalt, att de uppkommer och förgår, att egenskaper kan finnas i olika grad i dessa, samt att det finns irrationella varelser som tenderar till det som är bra för dem själva (biologisk finalitet). Dessa fem typer av förhållanden, som vi via sinnena får kunskap om, är utgångspunkter för de fem bevisen, som jag går igenom i den ordning de förekommer i Summa Theologiæ. Det första beviset utgår från det faktum att vi percipierar ting som förändras: Bevis ur förändringen, prima via Den första och uppenbarare vägen är den som baseras på rörelse (ex parte motu). Det är nämligen säkert och det fastställs med sinnena att vissa ting rörs i denna värld. Men allting som rörs rörs av något annat SED CONTRA est quod dicitur Exod. ex persona Dei, Ego sum qui sum. 28 Prima autem et manifestior via est quæ sumitur ex parte motus. Certum est enim et sensu constat aliqua moveri in hoc mundo. Omne autem quod movetur ab alio movetur. 14

15 Detta bevis utgår alltså från det via perception vetbara förhållandet att vissa ting rör sig. Det är uppenbart att Thomas med rörelse (motus) menar förändring i vid mening, Jag kommer därför att föredra detta ord i mina kommentarer. Det som följer är ett längre argument för det sista påståendet som låter analytiskt när det översätts till svenska. Detta intryck försvinner dock om man i stället översätter: Allt som rör sig rörs av något annat. Ty inget rör sig utom i den mån det är i potentialitet med avseende på det mot vilket det rör sig. 29 Det vill säga: Eftersom en viss förändring upphör i och med det att slutpunkten för just denna förändring är uppnådd (detta är definitionsmässigt sant), så gäller det att i den mån en förändring fortfarande pågår så är inte denna slutpunkt ännu uppnådd. Å andra sidan är slutpunkten för förändringen något som den entitet som förändras kan uppnå annars är den ju (även detta definitionsmässigt) inte slutpunkt för denna entitets förändring. Detta betyder att en entitet förändras endast i den mån den kan uppnå slutpunkten för förändringen, men ännu inte har gjort det (dvs, i den mån den är i potentialitet med avseende på denna slutpunkt). Man skulle alltså kunna parafrasera citatet sålunda: En entitet förändras endast i den mån den visserligen kan, men ännu inte har, uppnått målet för rörelsen. Men något rör (åstadkommer rörelse) i den mån det är i aktualitet; Ty att röra är inget annat än att föra ut (educere) något från potentialitet till aktualitet, men inget kan återföras från potentialitet till aktualitet utom genom något som är i aktualitet. 30 Att röra (att åstadkomma förändring) är redan en fullfjädrad aktivitet, till skillnad från förändringen som är något ofullbordat. Om något skall kunna åstadkomma förändring hos något annat så räcker det inte att förändraren kan åstadkomma förändring (dvs, vara i potentialitet med avseende på detta åstadkommande) utan den måste så att säga aktivt utöva det den kan. Dvs. den kan åstadkomma förändring endast i den mån denna potentialitet är aktualiserad. Med att föra ut något från potentialitet till aktualitet (educere aliquid de potentia in actum) avser Thomas att åstadkomma att det som kan bli något faktiskt blir det. Slutsatsen blir alltså att för att något skall kunna bli det det inte redan är (dvs, förändras) så måste något redan vara på ett bestämt sätt, alltså inte bara kunna bli detta (dvs, sådant att det åstadkommer förändring). 29 Nihil enim movetur nisi secundum quod est in potentia ad illud ad quod movetur. 30 Movet autem aliquid secundum quod est actu; movere enim nihil aliud est quam educere aliquid de potentia in actum, de potentia autem non potest aliquid reduci in actum nisi per aliquid ens actu 15

16 Såsom det som är varmt aktuellt, som t. ex. eld gör så att ved som är ett varmt ting potentiellt, blir varmt aktuellt, och i och med detta rör och förändrar densamma (dvs veden) 31 Man kan generellt säga att Thomas exemplifieringar är mindre belysande för oss än de kanske var för hans samtid, eftersom de med naturligtvis är hämtade ur en med våra mått mätt primitiv förståelse av naturen. Men i den mån filosofiska bevis inte använder exemplifieringar som premisser, utan endast för att belysa och på något sätt levandegöra resonemanget, så faller inte beviset bara för att exemplet är omodernt. Detta exempel är dock inte så dåligt om vi tänker oss att det är antändningen (dvs det att veden blir brinnande, dvs varm) som skall förklaras och inte den därefter följande förbränningen. Men det finns förstås många exempel som verkar motsäga denna princip, även om vi begränsar oss till uppvärmning. Hur är det med veden som brinner och blir varmare och varmare, eller spisen som blir varm utan att man värmer upp den. Att veden brinner upp skulle möjligen kunna betraktas inte som ett exempel på förändring utan som ett exempel på undergång (corruptio). Vi skulle väl själva säga att det som händer är att energi i form av materia övergår i värmeenergi. Eller mer exakt; Under en given tidsperiod övergår en del av den ved som vedklabben består av till aska, rök och värmeenergi, denna värmeenergi återfinns (som värme, och uppvärmning) i den resterande veden och i omgivningen. Förändringen av temperaturen i den resterande veden åstadkoms av något som är aktuellt värmande, dvs den korrumperande veden. Detta att något kan avge energi i någon form brukar kallas potentiell energi hos detta något, vilken är ett specialfall av aktiv potentialitet. Detta kommer jag att diskutera nedan. Elspisen kan ju omvandla energi i en form till energi i en annan form, så här är det lämpligare att tala om att något åstadkommer en energihöjning hos spisen än att något värmer upp denna. När spisen sätts på så blir den ett ställe där elnätets elektriska energi kan omvandlas till värmeenergi. Under uppvärmningen är elnätet aktivt utgivande av energi medan värmeplattan är på väg från ett (relativt) energilöst tillstånd mot ett energirikt. Men det är inte möjligt att en och samma entitet på samma gång är i aktualitet och i potentialitet med avseende på samma sak, utan endast med avseende på olika saker. 32 Dvs det som kan bli något utan att ännu vara detta något, kan inte med bibehållande av motsägelselagen redan vara detta något. 31 sicut calidum in actu ut ignis facit lignum quod est calidum in potentia esse calidum in actu et per hoc movet et alterat ipsum. 32 Non autem est possibile quod idem sit simul in actu et in potentia secundum idem sed solum secundum diversa 16

17 Ty det som är varmt aktuellt kan inte samtidigt vara varmt potentiellt utan är samtidigt kallt potentiellt. 33 Här måste man ju tillägga (eftersom varmt och kallt är relativa begrepp) att men varmt (calidum) måste avses en (för tillfället) bestämd värmenivå, om man vill att detta påstående skall vara sant. Det är alltså omöjligt att ett och samma ting med avseende på en och samma förändring åstadkommer förändring och förändras, eller förändrar sig självt. Det följer alltså att allt som förändras förändras av något annat. 34 Detta följer helt enkelt inte! Det är nämligen skillnad på att vara varm och värmande. Det som orsakar uppvärmning måste förvisso vara värmande men det behöver inte vara varmt. Detta gäller t.ex. för elnätet i förhållande till spisen. Däremot kan man med Thomas egen terminologi säga att det som är värmande därmed är varmt i analog mening 35. Därmed skulle ett ting mycket väl kunna vara i potentialitet med avseende på värme i den primära meningen men samtidigt vara i aktualitet med avseende på värme i den analoga meningen, dvs vara värmande och därmed kunna värma sig självt. Det är lätt att se i vilka banor Thomas har tänkt, dvs. han såg att slutpunkten för förändringen som det tillstånd där det förändrande tingets aktivitet har kommit till fullt uttryck i det sig förändrande tinget. Detta förutsätter att effektiv kausalitet analyseras i termer av att det orsakande tinget verkar i det ting som förändras, på ett sådant sätt att verkan (dvs förändringen) ses som den orsakande entitetens egen aktivitet i ett annat ting, dvs, hos det ting i vilket verkan sker, och att förändringen i detta ting ses som ett successivt förverkligande av det tillstånd där det orsakande tingets verkan kommer till fullt uttryck i det andra tinget. Givet detta synsätt är den slutpunkt eller aktualitet som definierar förändringen samma sak som den aktivitet som det orsakande tinget hela tiden påverkar det sig förändrande tinget med. Och i så fall måste det orsakande tinget redan vara det aktuellt som det ting i vilket förändringen sker endast är potentiellt, och därmed verkar det följa att ingenting kan orsaka sin egen förändring. Thomas tänkte sig förmodligen ett orsakande ting som ett ting som i likhet med alla ting agerar i enlighet med sin natur. Det som är speciellt med 33 quod enim est calidum in actu non potest simul esse calidum in potentia sed est simul frigidum in potentia 34 Impossibile est ergo quod idem et eodem motu aliquid sit movens et motum vel quod moveat seipsum. Oportet ergo omne quod movetur ab alio moveri. 35 Se min Änalog predikation i Filosofisk tidskrift 1/94 och S.T. 1a, 13, 5 Responsio.../hujusmodi nomina dicuntur /.../ secundum analogiam, idest proportionem./.../ sicut sanum dicitur de medicina et animali, in quantum medicina est causa sanitatis, quæ est in animali. Dvs. Ord prediceras analogt såsom sund prediceras om både medicinen och djuret i den mån medicinen är orsak till sundhet i djuret. 17

18 orsakande ting är att detta agerande blir uppenbart först i och med att andra ting sas. förs inom räckhåll för det orsakande tinget. Dess agerande blir alltså uppenbart som förändring i de andra tingen. Solen exemplifierar detta: Denna himlakropp verkar ständigt i enlighet med sin natur, dvs den strålar, men detta agerande blir manifest först när någon annan kropp sas. kommer inom räckhåll för solen, och blir upplyst och uppvärmd. Det är rimligt att säga att ljuset på den andra kroppens yta är solens ljus, och att värmen som har kommit den andra kroppen till del är solens värme. Med Thomas terminologi, de är aktualiteter hos solen, men dessa aktualiteter är också aktualiteter hos den belysta och uppvärmda kroppen, när väl upplysningen respektive uppvärmningen är avslutade. Medan förändringarna pågår är de däremot endast potentialiteter hos det ting som förändras, enligt ovan. Det orsakande tinget (solen) förändras emellertid inte. Det betyder att denna har haft dessa aktualiteter hela tiden. Dvs i detta fall är det orsakande tinget redan det aktuellt som det sig förändrande tinget endast är potentiellt men håller på att bli aktuellt. Ett parallellt resonemang kan föras vad gäller elnätet och spisen, spisplattan och potatiskoket men motexempel kan också konstrueras, som ovan. Men detta etablerar som sagt inte slutsatsen. Det som i bästa fall är bevisat är att för att något skall förändras så måste det som åstadkommer förändringen redan vara det som är förändringens slutpunkt men inte nödvändigtvis i samma mening som det sig förändrande tinget utan i en analog mening, och därmed faller slutsatsen att inget kan förändra sig självt. Slutsatsen verkar dessutom medföra att ordet liv (vita) enligt Thomas egen definition i S.T. dvs, en substans för vilken det är passande att röra sig själv i enlighet med sin natur 36, inte kommer att referera till något. Det verkar ju naturligt att ur ett visst perspektiv säga att den levande organismen under sin utveckling successivt går igenom olika stadier och utför olika operationer som alla siktar mot eller är förberedelser för att organismen skall bli en fullt utvecklad representant för sin art. Jämför hur ägg, larv, och pupp-stadiet respektive det faktum att larven äter sig fet, eller spinner en puppa, är relaterade till den fullvuxna insekt som blir resultatet av allt detta, men också att det är organismen själv och inte något annat som orsakar alla dessa målinriktade förändringar. Man skulle kunna säga, med Thomas egen terminologi att det är en form som successivt förverkligas i materian. Detta förlopp står inte under kausalt inflytande från någon entitet utanför organismen, utan det är i stället organismen själv som åstadkommer och orsakar denna förändring i kraft av det att den redan har denna form, fast som en aktiv potentialitet, dvs i en analog mening. Sedan är det en annan sak att denna specifika form, uppfattad som en aktiv potentialitet någon gång måste ha uppstått i materia, när den individuella organismen uppstod. Detta är förstås ett exempel på förändring som inte har sin orsak i 36 S.T. 1a /est impositum hoc nomen (vita)/.../ad significandam substantiam cui convenit secundum suam naturam movere seipsam. 18