föredrag på THS den 11 oktober vid Equmenias hearing inför arbetet med en ny gudstjänsthandbok

Transkript

1 Att gå på möten frikyrklig gudstjänstspiritualitet föredrag på THS den 11 oktober vid Equmenias hearing inför arbetet med en ny gudstjänsthandbok av Eleonore Gustafsson Jag är alltså pastor i Ryttargårdskyrkan en EFK-församling i Linköping. För att ni skall förstå min ingång i det här temat så behöver jag först berätta lite mer om mig själv. Jag är uppvuxen på Donsö, en ö i Göteborgs södra skärgård, en bilfri ö med 1400 invånare och en missionsförsamling med då ca 500 medlemmar. När jag bodde på Donsö så firade jag aldrig gudstjänst, vi gick inte ens i kyrkan, vi gick på möten i Salen. Det var aldrig någon som kallade Missionskyrkan för Missionskyrkan, den hete Salen. Visserligen stod det på affischerna att det var Gudstjänst kl 11 varje söndag, men vi använder sällan det ordet, det var 11-möte, kvällsmöte, nattmöte och ungdomsmöte. Det enda undantaget var familjegudstjänst, vad jag minns sa vi inte familjemöte. I tonåren kom jag i kontakt med Oas-rörelsen, en karismatisk förnyelserörelse i Svenska Kyrkan och där lärde jag känna både den karismatiska och den högkyrkliga gudstjänstspiritualiteten. Det jag kom att uppskatta först var den karismatiska och med tiden hittade jag även hem i den högkyrkliga gudstjänstspiritualiteten. Från sommaren 2006 till sommaren 2008 så bodde jag på Nya Slottet Bjärka-Säby, där odlas en högkyrklig gudstjänstspiritualitet, med mässa två gånger i veckan och fyra tideböner per dag. Under den här tiden så började jag på allvar grubbla över vad som egentligen är frikyrkligt. Och det hade att göra med att jag erfor en kallelse att tjäna som pastor i frikyrkan och som pastor har man ju till uppgift att leda församlingens gudstjänstliv. Var mitt intresse för högkyrkligt gudstjänstliv förenligt med en kallelse att verka som pastor i frikyrkan? Eftersom jag hamnade i ekumeniska sammanhang redan som tonåring så upptäckte jag väldigt tidigt att detta med tradition är viktigt. Bibeln är viktig, men beroende av vilken tradition vi tillhör så läser vi Bibeln olika, vi betonar olika texter och vi läser dem från olika vinklar. Och på sikt upptäckte jag att för enhetens skull är det viktigt att inte slarva med den egna traditionen. Det är viktigt att jag håller mig till min församlings tradition, annars kommer församlingen inte kunna hålla ihop. Idag när vi talar om enhet så talar vi ofta om enhet mellan samfunden. Men om denna enhet sker på bekostnad av splittring inom samfunden eller inom församlingar så blir det ingen enhet. Det man vunnit på ett plan har man förlorat på ett annat, så summan blir ändå noll. Jag tror heller inte på likriktning inom den världsvida kyrkan jag tror att en hand måste få vara en hand och att en fot måste få vara en fot det behövs olika sorters församlingar med olika sorters gudstjänstliv för människor är olika! Låt oss för en stund, utgå från att vårt uppdrag eller snarare ert uppdrag, ni som skall arbeta med den här handboken låt oss utgå från att ert uppdrag är att vara trogen den frikyrkliga traditionen det är ju inte säkert att vi skall göra det, men låt oss för en stund utgå från att det viktigt och att det är vårt uppdrag. Vad är det vi i så fall skall vara trogna mot?

2 Är det våra symboler? En dag sprang jag på en av våra medlemmar på stan och hon var jätte upprörd över en dopförnyelse vi hade haft i Ryttargårdskyrkan där man fick möjlighet att få ett kors tecknat i pannan med vatten. Det var katolskt, tyckte hon, och när jag frågade henne om hur vi skulle ha gjort istället så tyckte hon att man skulle fått förnyat sitt dop genom att falla på knä vid första bänk, för det är ju så vi alltid har gjort. Att teckna ett kors i pannan med vatten var en influens från Katolska Kyrkan, menade hon och ett brott mot vårt frikyrkliga arv. (fast det var inte så hon uttryckte sig, hon menade att det var emot Bibelns undervisning, jag bad henne kolla upp var i Bibeln det står att man inte får använda korsteckna folk med vatten, på tal om detta att läsa sin Bibel utifrån en tradition ) Är det de yttre formerna som vi skall vara trogna mot? Eller är det vår skepsis mot skrivna böner? Många av mina medlemmar skulle nog säga så. Varje fall kommer det fram medlemmar till mig och är kritiska när vi använder t.ex. växelböner i gudstjänsten men så gör ju inte vi, så gör dom ju i Svenska Kyrkan. Är det vår skepsis mot skrivna böner vi borde hålla fast vid? Eller är det har det med vårt musikarv att göra? Är det vår sångskatt vi skall hålla fast vid? Det är viktigt att de yngre lär sig de gamla sångerna, säger en del av mina äldre medlemmar varför sjunger vi inte de gregorianska hymnerna då, svarade jag häromdagen. Handlar troheten mot traditionen om den egna traditionens sångskatt. Eller har det med musikstil att göra? Ja, varför sjunger vi så sällan gregorianska hymner? Vad är egentligen det omistliga i den frikyrkliga gudstjänstraditionen? Det är en av de frågor som ställs i den här boken: Gathering A Theology and Sprituality of Worship in Free Chruch Tradition av Christopher J. Ellis. Vad är frikyrklig gudstjänstspiritualitet och hur skall vi förhålla oss till den? Skall vi konservera eller reformera? Vad i vårt arv skall vi slå vakt om och vad behöver vi göra oss av med? Jag vet att anledningen till att just jag fick frågan om jag kunde komma och ha det här föredraget är en artikel i tidskriften Nod, en tidskrift som Örebro Teologiska Högskola ger ut. Numret publicerades 2012 och har temat Frikyrkan och artiklarna tog spjärn mot det som kom att kallas Demingerdebatten, en debatt om just frikyrkligt gudstjänstliv. En debatt som tyvärr blev på tok för ytlig. Jag skrev en väldigt personlig artikel i Nod, och jag tänkte fortsätta i samma anda genom att berätta om mina personliga reflektioner. Dessa reflektioner är sprungna utifrån läsningen av den här boken. Men det var väldigt länge sedan jag läste boken, så det jag minns nu är tyvärr nu mest mina egna reflektioner. I titeln står det Free Church men det han studerar är framförallt engelska baptistförsamlingars gudstjänstliv, så för att vara korrekt kommer jag nu använda att använda termen baptistisk istället för frikyrklig. Analysverktygen hämtar han från den ortodoxe prästen och teologen Alexander Schmemann, (ett känt namn för de som är intresserad av liturgi). De ortodoxa kyrkorna måste ju lyda sin

3 gudstjänsttradition, såsom kyrkan har bett måste kyrkan också tro och såsom kyrkan tror måste hon också fortsätta att be. Enligt den baptistiska traditionen (baptismens sätt att vara kyrka) måste man ju inte lyda tidigare generationers sätt att fira gudstjänst, den baptistiska traditionen innebär att man inte behöver lyda traditionen, gemenskapen har rätt att utifrån sin bibelläsning reformera sin egen tradition. Så de resultat som Ellis kommer fram till i sin analys av baptisternas gudstjänsttradition är ju inte bindande, som det är för Schmemann när han analyserar sin gudstjänsttradition. Men Ellis menar att om man vill reformera det baptistiska gudstjänstlivet måste man också veta vad det är man reformerar. Därför är dessa typer av historiskastudier viktiga. Ellis menar att baptismens gudstjänstliv bärs upp av olika värden medan de andra kyrkornas gudstjänstliv är styrd av en ordning, ett ordo bestående av moment utförda i en viss ordning. Mässans teologi står att finna i dess struktur medan frikyrkans gudstjänstteologi står att finna i dess värden eller teologiska motiv. Vilka är då de viktiga värdena i baptistiskt gudstjänstliv enligt Ellis? Han finner genom sin studie fyra omistliga värden, de två viktigaste är betoningen av Skriften och den personliga fromheten. Det tredje värdet är gudstjänsten som ett möte, de troende som samlas, vilket han kallar för gudstjänstens kontext. Det fjärde värdet är gudstjänstens horisont, eskatologin, betoningen på Guds framtid som kommer till uttryck i det stora missionsengagemanget i gudstjänsten. Betoningen på eskatologin menar Ellis är unikt för det frikyrkliga gudstjänstlivet, i mässan minns man Guds framtid i firandet av eukaristin medan man i den frikyrkliga gudstjänsten strävar efter Guds framtid genom att bjuder in till frälsning (väckelsemötet t.ex.), ber för missionen och samlar in pengar till missionen. De två huvudvärdena, betoningen på Skriften och den personliga fromheten menar Ellis befinner sig i ett spänningsfält, i polaritet till varandra. Den personliga fromheten består enligt Ellis av ett kluster av olika värden: betoningen av den personliga tron, i bönen en öppenhet för Anden, värdesättandet av innerligheten och betoningen av religiösa erfarenheter. Det finns i det frikyrkliga gudstjänstlivet en spänning mellan det som är teologiskt-sant enligt Skriften och det som är personligt-sant och genuint i den enskildes personliga fromhet. Detta kommer till uttryck i frikyrklighetens kluvna hållning till skrivna böner. Frikyrkliga församlingar är skeptiska till kollektivt lästa böner,bönen skall komma från hjärtat, inte ur en bönebok, hur sann bönen än är ur ett teologiskt perspektiv. Samtidigt är det ju så att skrivna böner ofta kan var mer bibliska, dvs mer sanna och renläriga en personliga böner formulerade i farten. Så här finns en spänning! Okej! Frikyrkligt gudstjänstliv betonar Skriften, hängivenhet, gudstjänsten som ett möte och eskatologin, alltså missionen, som gudstjänstens horisont. Jag skall säga något mer om det där med möte och eskatologi men innan dess vill jag ställa frågan: Vad skall man ha en gudstjänsthandbok till?

4 Traditionellt innehåller ju en gudstjänsthandbok skrivna böner, alltså något som Ellis menar står i konflikt till ett av de viktigaste värdena eller motiven i frikyrkligt gudstjänstliv: den personliga fromheten som kommer till uttryck i de personliga bönerna. I min församling använder vi bara vår gudstjänsthandbok vid bröllop och begravning. Som församling skapar våra egna ordningar och böner, naturligtvis med inspiration från andra församlingar och samfund, men det är vi som församling som formar gudstjänsterna, inte samfundet. För det är så vi bygger kyrka! Låt mig få utveckla! Begreppet frikyrka har flera olika betydelser. Ofta har man använt ordet frikyrka i kontrast till stadskyrka, idag är det inte längre lika aktuellt. Men man kan också använda begreppet frikyrka i motsats till folkkyrka. Så här tänker vi i Evangeliska Frikyrkan, det finns i vårt självförståelsedokument: I en folkkyrka är det ämbetsmännens sakramentsutövning som konstituerar kyrkan, i en frikyrka är det medlemmarnas mottagande av sakramenten som konstituerar kyrkan. I folkkyrkan delas dopet ut, i frikyrkan tas det emot - en frikyrka utgörs av människor som i tro tagit emot dopet, i en folkkyrka är det troende människor som delar ut dopet, det är två helt olika sätt att vara kyrka, men som tyvärr många inte tar hänsyn till när de väljer församlingstillhörighet. Vi lever i en individualistisk tid som dessutom är präglad av konsumismen, man väljer kyrka efter vilken gudstjänstform som känns bäst för stunden. Överlåtelsen till gemenskapen är en bristvara i vår tid. Men överlåtelse är ett måste om tron skall kunna mogna och växa, på allvar. Överlåtelsen till gemenskapen ser olika ut i de olika traditionerna. I den episkopala kyrkan består överlåtelsen av att man underordna sig den prästerliga hierarkin medan överlåtelsen i en kongregationalistisk kyrka består av att man underordnar sig församlingens gemensamma vilja (församlingsmötet). Detta är två olika sätt att vara kyrka som också är synligt i deras olika sätt att fira gudstjänst. Mässan leds av en präst, den enskilde församlingsmedlemmen måste underordna sig mässans ordning som slagits fast av den prästerliga hierarkin genom tiderna. Men i den frikyrkliga gudstjänsten måste den enskilde underordna sig församlingens gemensamma vilja. Det är lättare att underordna sig mässans ordning, den är skriven och utvärderad av teologer, man vet på förhand vad som kommer att hända och vad man kommer att be. Som en bekant sa till mig, jag vet att jag alltid kan säga amen till de böner som beds i mässan, det kan man på förhand inte veta i en frikyrklig gudstjänst. Den här personen är idag katolik och inte längre frikyrklig, vilket jag förstår, hon hade svårt att överlåta sig till den frikyrkliga gemenskapen. Som teolog har jag många gånger inte kunnat säga amen till de böner som beds i min församling, antingen är de inte förenliga med den kristna trosbekännelsen eller så uttrycker de önskningar som inte är förenliga med Guds rike. I mässan är utmaningen att underordna sig en hierarki, i frikyrkan är utmaningen att inte förakta alla dessa som i bön, sång och vittnesbörd uttrycker sig vanvördigt eller taffligt, utmaningen är att älska sina syskon i den gudstjänstfirande församlingen. Naturligtvis är det en utmaning för varje kristen, vilken tradition hon än tillhör, men utmaningen är större i en frikyrklig gemenskap där man mycket tydligare utsätts för varandras brister och svagheter.

5 Den frikyrkliga gudstjänsten är ett möte ett möte mellan människor det är inte en liturgi som firas. Kan det vara så? Och om det är vår tradition, är det en tradition vi måste hålla fast vid? För tillskillnad från katoliker och ortodoxa så måste vi inte göra som vi alltid har gjort vi kan ändra oss! Men som Ellis skrev, om vi skall reformera något måste vi veta vad det är vi reformerar. En stor reform i den frikyrkliga gudstjänstspiritualiteten är den karismatiska gudstjänstkulturen som influerat en stor del av frikyrkligheten. Ellis menar att den karismatiska gudstjänstkulturen står närmare den sakramentala mässan. I den karismatiska finns betoningen på tillbedjan och lovsång, precis som i mässan, gudstjänsten är en tjänst inför Gud, en tjänst i tillbedjan och den slutar med att man får ta emot gudomlig närvaro, i form av brödet och vinet i mässan och i den karismatiska gudstjänsten ett helande eller ett andedop eller någon form av förnimmelse eller gudomligt vidrörande. Slutligen: Jag tycker också att det Ellis skriver om eskatologin är väldigt intressant, att vi i gudstjänsten strävar efter Guds framtid, Guds rike, den fullbordade frälsningen. Den svenska frikyrkligheten har sina rötter i missionsföreningar. Kollekttal har varit en viktig del i våra möten, en del som vi nu nästan skäms för. Men jag tror att den är viktig. Kollekten har en helt annan betydelse i frikyrkan än den har i mässan. I mässan bär man fram pengarna i samband med nattvardsgåvorna, men i våra gudstjänster har kollekten med sändningen av missionärer att göra. I den frikyrkliga gudstjänsten har man samlat in pengar för mission, man har bett för missionen, man har sänt iväg missionärer, men man har också manat människor till att bli Jesu lärjungar, man har bjudit in människor att ta emot frälsning, vid första bänk t.ex. Den frikyrkliga gudstjänsten har varit evangeliserande och man har strävat efter att ha ett kulturellt språk som passar vår samtid, gudstjänsterna har varit folkliga. Det är en del av vår tradition. Men tyvärr tycker jag att vi gör detta allt för slarvigt. Istället för att tänka på vilket kulturellt språk som passar min nästa så kämpar jag allt för ofta för att mitt eget kulturella språk skall få så stor utrymme i gudstjänsten som möjligt. Frikyrkan har andats mission det måste också våra gudstjänster göra gudstjänsten skapar gemenskap, gudstjänsten formar församlingen, om vi vill bygga missionerande församlingar måste detta också få prägla våra gudstjänster! Jag tror också att det finns en spänning i den svenska frikyrkliga gudstjänsten mellan trevligheten och allvaret. Det finns en folklig och trevlig ton, och samtidigt är det på heligt allvar. Det där är en svår balansgång men jag tror att den är viktig att ta i beaktande!