Nattvarden. Ett föredrag i S:t Franciskus katolska, Jönköping, När vår Herre Jesus Kristus firade den sista måltiden med sina lärjungar, när

Transkript

1 Ekumeniken III Nattvarden Ett föredrag i S:t Franciskus katolska, Jönköping, 2007 När vår Herre Jesus Kristus firade den sista måltiden med sina lärjungar, när stunden var inne (Luk 22:14), tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem och sade: Detta är min kropp som blir offrad för er. Gör detta till minne av mig. Efter måltiden tog han på samma sätt bägaren och sade: Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod som blir utgjutet för er. Är då nattvarden i den kristna gudstjänsten en åminnelse eller ett offer eller både en åminnelse och ett offer? Den frågan skulle kunna sägas vara den kristna ekumenikens verkligt problematiska fråga och en samfundsskiljande fråga, i första hand när det gäller den katolska kyrkan och Reformationens kyrkor. Till de senare hör alla de skandinaviska folkkyrkorna och de samfund som senare, framför allt under 1800-talet, framsprungit ur dem. Dit hör också den Anglikanska kyrkan och episkopala kyrkor i Amerika. Med den katolska kyrkan menar jag här de lokalkyrkor vars biskopar står i förening med biskopen av Rom, som samtidigt är aposteln Petrus valde efterträdare.

2 Alla kyrkor och samfund använder samma osyrade bröd och samma vin till gudstjänsten, men de troende tar inte emot samma sakrament. Men om man säger att detta är ett problematiskt område inom ekumeniken så låter det som om man framför sig har en skiljelinje i uppfattning och uttryck, alltså en åsiktsskillnad eller en tolkningsfråga. Jag tror att det är riktigare att säga att det är en trosfråga, alltså en erfarenhet att vi tror olika, inte tolkar olika. I den nu aktuella Kärlekens sakrament en apostolisk uppmaning som påven Benedikt XVI offentliggjort den 13 mars i år, kallas eukaristin, alltså nattvarden också Trons mysterium, Firandets mysterium och Livets mysterium. Man kan nog med säkerhet konstatera att alla som tror på Jesus ofta eller åtminstone då och då deltar i hans nattvard. Samtidigt kan formerna och gudstjänsterna se olika ut men ha gemensamma drag. Likaså kan man erfara att de personer i en församling som leder nattvardsgudstjänsten har olika roll och funktion. I pingströrelsen kan, förutom församlingsledarna, en troende som inte är pastor leda gudstjänsten i kraft av sitt troendedop. I den lutherskevangeliska kyrkan kan både en man och en kvinna som är vigd till sin tjänst

3 som präst leda gudstjänsten och dela ut sakramentet. Men hos oss i den katolska kyrkan kan bara en till präst vigd man göra det. På samma sätt förhåller det sig i de olika ortodoxa kyrkorna. Bara en man vigd till präst firar eukaristin. Är nattvarden en åminnelse i den katolska mässan? Det är en åminnelse som utgör själva övergången mellan det gamla och det nya förbundet. Den judiska påskmåltiden instiftades för att levandegöra befrielsen från slaveriet under farao i Egypten. Vi har upprinnelsen till denna judiska måltid i Andra Mosebok kapitel 12 om påsken där det sägs att varje hushåll skulle låta slakta ett årsgammalt lamm och stryka dess blod på dörrkarmen till huset. När dödsängeln gick förbi för att straffa farao och hans folk skonades de som hörde till det utvalda folket, judarna, och som Moses skulle leda ut ur Egypten, genom öknen under 40 år och till det utlovade landet där Guds egendomsfolk, se jag vill vara er Gud och ni skall vara mitt folk skulle finna en fristad och där de i frihet skulle kunna tillbe Gud. Och man ska ta av blodet och stryka på båda dörrposterna och på övre dörrträet i huset där man äter det (12:7). Ty jag skall på den natten gå fram genom Egyptens land och slå allt förstfött i Egyptens land, både människor och

4 boskap (12:12) Och blodet skall vara ett tecken på räddning, på de hus i vilka ni är. Ty när jag ser blodet skall jag gå förbi er. (12:13a) Och ni skall ha denna dag till en minnesdag och fira den som en Herrens högtid. Som en evig stiftelse skall ni fira den, släkte efter släkte. (12:14) Hos judarna kallades och kallas än i dag denna måltid pesach, som är samma ord som vårt påsk, som betyder gå förbi, passera, som dödsängeln gjorde, eller övergång, i kristen bemärkelse övergång från döden till livet. När Jesus till lärjungarna ger dem brödet och säger detta är min kropp som offras för er, så anspelar han på det lidande och den död han tre gånger förutsagt i samtalen med lärjungarna (Matt 16:21, 17:22, 20:17). Man kan då se hur han binder samman brödet i måltiden med offret på korset och att han binder samman det judiska offerlammet, som dödas, med sig själv, Guds lamm som offras för människans synder. När Jesus sedan tar bägaren och ger dem, kallar han den för det nya förbundet som pekar fram emot det universella förbund som Fadern upprättar med hela människosläktet i sin enfödde Son, i den Messias som utlovats sedan syndafallet och som Guds egendomsfolk väntat på i tro, men om vilken Johannes säger han kom till sina egna men de tog inte emot honom, Han var i

5 världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och han egna tog inte emot honom (Joh. 1:10-11) I den första kristna församlingen och i fornkyrkan framstår tron på Kristus som hela världens frälsare som huvudtanken i det nya förbundet. Från och med denna första gemenskap i tron på Kristus finns också tron på nattvarden i mässan som Kristi fortsatta och närvarande frälsningsoffer. Så har i den unga kyrkan förbindelsen mellan inkarnationens mysterium och nattvarden blivit upprättad. Så som Faderns Son blivit människa i Jesus från Nasaret, så har också brödet och vinet blivit inte symboler utan verkligen Jesu egen uppståndna kropp och dyrbara blod, det försoningens blod i vilket människan står i förbund med Gud. Jesus förblir hos de sina genom en verklig närvaro, i sin uppståndelses förklarade kropp. Om detta nya trons mysterium sade en abbot hos cistercienserna, Guerricus av Igny, Ordet blev kött för oss, som helt och hållet är kött (Joh. 1:14). Detta skedde, för att vi som förut blott kunde höra Guds ord, nu även skulle kunna se och smaka det och kunna kalla alla sinnen till vittne på vad vi hör så bekänner

6 alla våra sinnen samfällt och med en röst: Såsom vi hade hört, så fick vi se det (Ps 48:9) Och redan tidigare hade Augustinus sagt i en predikan: Vad ni ser på altaret är brödet och kalken; det säger också era ögon. Men vad er tro begär undervisning om är detta: brödet är Kristi kropp, kalken är Kristi blod. Detta korta svar är möjligen tillräckligt för tron. Men tron begär upplysning. Profeten säger ju: Om ni inte trodde, skulle ni inte förstå (Jes. 7:9 Vulg). Alltså som jag sade i början: det är riktigare att tala om tro än om tolkning och åsikt. Under det fjärde Laterankonciliet 1215 förklarar kyrkan det som tro att brödet och vinet förvandlas till Kristi kropp och blod i nattvarden i den mässa som firas av en vigd präst i den apostoliska successionen, alltså en man som genom sin vigning till präst i rakt nedstigande led står i förbindelsen med apostlakollegiet. Inte lång tid därefter instiftade också den kyrkliga högtiden Kristi Kropps och Blods Högtid, söndagen efter Trefaldighet. (1264 genom Urban IV). Allmänt firades högtiden från och med Thomas av Aquino skrev officiet. Han har också skrivit den underbart vackra hymnen Adoro te devoto, på svenska

7 Herre, dig jag tillber fast fördold du är, under tecknens slöja är du verkligt här (Cecilia 595). Tillbedjan av sakramentet ja visst om tron finns på Herrens verklig närvaro, annars inte. Och ingen tillbedjan är tvingande och kyrkan är numer medveten om riskerna deltagandet i gemenskap med församlingen är överordnat tillbedjan mässan som sådan med nattvarden är höjdpunkten både i kyrkans andliga liv och i kyrkans mission. Om man har tillbedjan måste man förstå att denna tillbedjan ska ha konsekvenser för det moraliska livet och för det sociala livet (Sacramentum caritatis 2007). För att ta emot Kristi kropp och blod, alltså den levande Kristus, måste den troende befinna sig i nådens tillstånd, alltså inte ha en icke ångrad synd på sitt samvete. Förr var man så konsekvent i sin syn på alldagliga synder att man aldrig gick till nattvarden eller den heliga kommunionen, som man ju också säger, utan att först gå till bikt och få avlösningen. Ekumenikens problem den ännu ej fullständiga enheten mellan alla kristna - alltså det sorgliga faktum att interkommunion mellan den katolska kyrkan och andra kristna kyrkor och samfund inte är tillåten för katolikerna är alltså i grunden också den enskilde kristnes problem, nämligen frågan om synden och förlåtelsen, skulden och nåden.

8 Det är när människan är fullt renad från syndens verkningar som hon fullt ut kan ta emot nattvardens sakrament och bära frukt genom sina gärningar ute i världen. Men för framtidens ekumeniska utveckling mot enhet, låt oss förstå det så: det handlar inte om teologiska spetsfundigheter utan om tro, om den tro som fanns i fornkyrkan och som den katolska kyrkan fortfarande bekänner. Därmed inte sagt att samma tro kan finnas hos individuella kristna också i andra kyrkor.