Samhörighet och plikt. Om anhörigvårdare med icke-svensk bakgrund

Transkript

1 Samhörighet och plikt Om anhörigvårdare med icke-svensk bakgrund

2 2

3 Samhörighet och plikt Om anhörigvårdare med icke-svensk bakgrund Eva Hildeblom 3

4 FoU i Väst och författarna Första upplagan december 2003 Layout: Infogruppen GR Tryckeri: InformTrycket AB, Göteborg ISBN: FoU i Väst Göteborgsregionens kommunalförbund Box 5073, Göteborg e-post: fou@gr.to 4

5 Jag vill rikta ett stort tack till alla som har möjliggjort det här arbetet: Alla anhörigvårdare från olika kulturer, som har ställt upp och deltagit i intervjuerna Kvinnocentret i Bergsjön, vars medlemmar så generöst delade med sig av sina livserfarenheter Christina Börjesson, stadsdelschef i Bergsjön, för att ha möjliggjort studiens genomförande i stadsdelen samt FoU i Väst för stipendiemedlet och intresset för forskningen, Leena Odebo och Piaa Stenbäck för personligt stöd och för att de såg till att allt det praktiska runt arbetet fungerade. Ingegerd Lindquist, min handledare, för en professionell handledning och värdefullt personligt stöd, vilket har varit avgörande vid många tillfällen. Jag vill tillägna denna skrift till Bibi, en av de äldre invandrare jag träffat under studiens gång. Bibi gick bort sommaren

6 Innehållsförteckning Inledning... 8 Bakgrund Sveriges befolkning...11 Kultur och identitet Den framtida migrationen...14 Anhöriginvandring...15 Äldre invandrare...16 Anhörigvårdare med invandrarbakgrund...20 Anhörigvårdare med invandrarbakgrund i Bergsjön Metod Urval...25 Etiska aspekter...26 Berättelser Så länge jag orkar...27 Starka band...30 Smaragdgröna ögon...32 Plikten I nöd och lust...36 Det man aldrig glömmer...40 Traditioner och förändringar...43 En hjälpande hand...46 Sammanfattning av berättelserna Att vara anhörigvårdare...49 När är man äldre?...50 Ekonomisk ersättning Synen på äldreomsorg...50 Framtiden

7 Diskussion...53 Kultur och identitet Integration...54 Ålderdom och äldreomsorg...54 Anhörigvård, en ekonomisk eller existentiell fråga...55 Mina aha-upplevelser...57 Hur går vi vidare?...58 Bilagor Källor och referenser

8 Inledning J ag har haft förmånen att under drygt två år arbeta med en liten del av det nationella projektet Anhörig 300, i stadsdelen Bergsjön i Göteborg. Det blev en spännande resa med en del hinder på vägen, men även mycket arbetsglädje och ny kunskap. Jag kände starkt för att dela med mig av denna kunskap och ansökte därför om stipendiemedel hos FoU i Väst för att intervjua anhörigvårdare med icke-svensk bakgrund. Under arbetets gång kom jag i kontakt med anhörigvårdare från många olika länder. Jag kan själv räknas till den stora skaran människor som har utländska rötter, jag är född av tyska föräldrar i ett tyskspråkigt område av Ungern. När mina föräldrar gick bort adopterades jag av en ungersk familj och blev ungerska. Och nu bor jag i Sverige. Denna bakgrund har gjort att jag har ett intresse för olika kulturer. Till detta tillkommer ett intresse för människan, för hennes livsmiljö, både i det förflutna och i nuet, vilket kan hjälpa mig att tolka hennes beteenden och samtidigt betydligt underlätta kommunikationen i olika sammanhang. Erfarenheterna av anhörigarbetet blev mycket mer än en koncentrerad erfarenhet av äldreomsorg. Eftersom anhörigvårdare med invandrarbakgrund i stadsdelen Bergsjön ofta har svårigheter i hela sin livsföring, blev jag involverad i ett arbete kring ett större socialt sammanhang. Mina möten med familjerna har resulterat i den här skriften och berättelsesamlingen, där jag vill få läsaren att komma så nära verkligheten som möjligt, en verklighet man bara träffar på i direkta möten, i människornas egen livsmiljö. Samtidigt vill jag bidra till att förändra en del av det tyckande många av oss har innan vi ens närmat oss den här verkligheten. Vi har ju alla en föreställning, en bild inom oss, vi tycker oss ofta veta hur människor tänker, vad de behöver, vad de kan och vad de inte kan. 8

9 På grund av mina tidigare erfarenheter och kontakt med vänner och bekanta från olika länder, gick jag på mina första hembesök och andra möten med en ganska klar bild av personen jag skulle träffa. Jag trodde jag visste hur jag skulle bemöta folk från olika länder, hur de skulle vara, vad jag skulle höra, men snabbt fick min självsäkra inställning bromsas. En del saker stämde, men det mesta blev nya aha-upplevelser. Varje människa är unik och det får inte bli en yrkesskada att glömma detta. Jag hoppas att både bakgrunden med dess fakta från statistik och tidigare vetenskapliga studier samt berättelserna från anhörigvårdarna ger mer kunskap om och förståelse för olika kulturer och människan i sin invanda miljö, inte enbart för dem som verkar inom äldreomsorg utan även för alla som på något sätt kommer i kontakt med människor från olika kulturer. Syftet med denna studie är att fördjupa kunskapen om hur anhöriga med olika invandrarbakgrund erfar sin situation som anhörigvårdare. Syftet är också att med hjälp av denna kunskap bidra till att professionella vård- och omsorgsgivare får en ökad förståelse för dessa anhöriga och deras närstående. För att uppnå mina syften har jag använt mig av en del statistiska och historiska uppgifter, intervjuer samt omfattande litteraturstudier för att visa på förändringar i invandringens historia och mångfald, förklara begrepp och belysa historiska och psykologiska aspekter av migration. Eva Hildeblom 9

10 10

11 Bakgrund Sveriges befolkning Det bor drygt nio miljoner människor i Sverige idag, var femte person har själv invandrat eller har en eller båda föräldrarna födda utomlands. För femtio år sedan var antalet invandrare i Sverige enbart tvåhundra tusen. De med utländsk bakgrund som är födda i Sverige är oftast yngre människor. En stor andel av deras föräldrar kom till Sverige som arbetskraftsinvandrare under talen eller som flyktingar under de följande årtiondena. Många av dessa människor mötte svårigheter både på arbetsmarknaden och när det gäller bosättning. Många invandrare bor idag i segregerade bostadsområden, som till exempel Bergsjön i Göteborg eller Botkyrka i Stockholm, där varannan person har utländsk bakgrund. Många tror kanske att de flesta invandrare kommer från fjärran länder, men statistiken visar att det största antalet invandrare är återinvandrade svenska medborgare. Av de övriga invandrarna kommer de flesta från Asien, framför allt från Irak. Dessutom har många invandrat från de nordiska länderna 1 samt EUländerna, de flesta från Tyskland. Många flyktingar och invandrare kommer från övriga europeiska länder, de flesta från det forna Jugoslavien, men många kommer även från Afrika, de flesta från Somalia enligt Statistiska Centralbyråns uppgifter 2. I Göteborg utgör, enligt Stadskansliets redovisning 3, utländska medborgare samt svenska medborgare födda utomlands en femtedel av hela Göteborgs folkmängd. Andelen skiljer sig åt mellan olika stadsdelar och i Bergsjön har mer än hälften av invånarna invandrarbakgrund. De flesta kommer 11

12 från Irak, Bosnia-Herzegovina, Somalia, Finland, det forna Jugoslavien och Iran, men många av världens övriga delar är representerade om än i väldigt liten skala. 4 Kultur och identitet Det är viktigt att ha i åtanke att invandrare är en mycket heterogen grupp. De har både som grupp och individer olika behov och olika syn på det mesta i livet. Det finns i stort sett inget som kan sägas vara gemensamt för hela gruppen invandrare, mer än att de har lämnat sitt hemland och kommit som främlingar till ett främmande land. De bär med sig en för oss främmande kultur och kommer till en för dem en främmande kultur. När man talar om kultur ur ett sociologiskt perspektiv, anses man tillhöra en viss avgränsad grupp om den kännetecknas av gemensamma värderingar, beteenden och seder. Kulturerna anses vara mer eller mindre unika för varje grupp. Förhållandet mellan gruppen och individen är dock komplicerat. En persons identifikation med sitt ursprungsland kan variera i styrka. Det är dock viktigt att inte tillskriva kulturen någon bestämmande roll för hur en person förväntas bete sig och tänka. Människor följer inte sina kulturella normer konsekvent utan anpassar sig i varierande grad till sin omgivning. 5 Ofta tolkas ordet invandrare som något negativt, vilket gör att personer med invandrarbakgrund ogärna vill kallas invandrare. Dessutom upplever de som har levt länge i Sverige sig själva ofta som svenskar, oavsett ursprung. Många har berättat att det kan upplevas som kränkande att till och med efter mer än trettio års vistelse i Sverige fortfarande bli kallad invandrare. Var går gränsen egentligen? Finns det någon gräns när vi använder oss av uttryck som första, andra, tredje generations invandrare? När tillåts de som vill känna sig som svenskar, att vara svenskar? 6 Det finns en stor skillnad på definitionen av respektive upplevelsen av invandrarskap. Det är inte medborgarskapet eller nationstillhörigheten som bestämmer upplevelsen av utvandrar- eller invandrarskap. Enligt Elsie Franzén är det passerandet av en gräns där vi på den ena sidan upplever oss som hemma och på den andra upplever oss som främlingar. Det är passerandet av den gränsen som startar de inre skeenden 7, som lämnar bestående spår i den personliga upplevelsen av graden av tillhörighet. Denna gräns är oftast en nationsgräns eller en språkgräns men behöver inte vara det. Människan påverkas olika av förändringar, men alla som lämnar sitt hemland genomgår en radikal inre förändring. Söderlindh 8 menar att man förlorar en del av sin identitet och sin spegel- 12

13 bild när man lämnar sitt hemland. Då kulturen och människorna inte längre speglar en, blir också den inre bilden av sig själv annorlunda. Enligt Söderlind försvinner spegelbilderna helt om man lämnar allt. Eller bara delvis om man till exempel har några släktingar med sig. Dessa spegelbilder är identiska med ens självupplevda identitet. Att lämna sitt hemland betyder att man förlorar en del av denna identitet. Man kan ha lämnat vänner, arbete och föräldrar. Då försvinner delidentiteten som kamrat, yrkesmänniska, son eller dotter. De gamla spegelbilderna ersätts så småningom av nya, vilka förmedlar en annan bild än den tidigare. I Sverige blir man speglad exempelvis som invandrare, arbetslös, irakier, bosnier etcetera. Den nya spegelbilden är en schablon som inte stämmer överens med individens självuppfattning och blir en tolkning av andras bilder om personen. Ny spegelbild, ny identitet betyder instabilitet och en lång väg till att hitta sig själv igen och att bygga upp en stabil tillvaro. Detta kan leda till inre konflikter, men även konflikter med yttervärlden. Konflikterna kan visa sig i ett utanförskap i både den egna och den nya kulturen. Stoneqvist 9 kallar individen som lever mellan två olika kulturer för den marginella människan, en person som saknar helhetsbilden av sig själv, som har förlorat sin identitet, helt eller delvis, både i det förflutna och i nuet, en person som inte tycks passa in någonstans, en person som står inför mycket svåra val. Processen, enligt Stoneqvist, som leder till marginaliseringen består av tre faser: Initialfasen Krisfasen Anpassnings- eller nyorienteringsfasen Individen upptäcker att han eller hon bedöms utifrån sin kulturella och etniska tillhörighet Individen konfronteras med den inre konflikt som uppstått på grund av marginaliseringen och tvingas utveckla en ny självbild Individen inser att han måste anpassa sig till de nya förhållandena. Marginaliseringen kan påverka individen både positivt och negativt. Genom kunskap och kännedom om två kulturer kan den marginella människan få en större känslighet inför kulturella skillnader och kan reflektera över den kulturella mångfalden. Men för att kunna bejaka fler än en kultur, krävs att individen har arbetat sig igenom initial- och krisfasen. Detta kan ta olika lång tid för olika individer beroende på många faktorer så som mindre eller större kulturella skillnader, ålder och kön. För de invandrare som bara stöter på problem och aldrig kommer in i den nya 13

14 kulturen, i det nya samhället, har marginaliseringen en negativ effekt som kan leda till att individen får leva mellan två olika världar utan att finna trygghet i någon av dem. 10 Detta i sin tur kan leda till ständig ambivalens 11. Den framtida migrationen Invandringen till Sverige har varierat kraftigt mellan olika tidsepoker och under 1960-talet varierade arbetskraftsinvandringen i takt med upp- och nedgång i konjunkturcykeln. Vid arbetskraftsbrist ökade invandringen och vid arbetslöshet minskade den. Sedan 1980-talet är det flyktinginvandringen som orsakar variationerna. Men det är inte bara förändringar, krig eller andra faktorer i världen som orsakar dessa variationer, utan även den svenska invandringspolitiken. Vissa perioder har den varit mer återhållsam, med skärpta regler. Förändringar i migrationen är svåra att förutse och kan ske utan förvarning. Enligt Statistiska Centralbyråns antagande kan migrationen, både in- och utvandringen, se ut på följande sätt under de närmaste 10 åren: IN- OCH UTVANDRING SAMT ANTAGANDE ÅREN INVANDRINGSTOPPARNA PÅ 1960-TALET SAMVARIERADE MED EFTERFRÅGAN PÅ ARBETS- KRAFT. TOPPARNA I SLUTET AV 1980-TALET OCH I BÖRJAN AV 1990-TALET ÄR RELATERADE TILL FLYKTINGINVANDRING. BÅDA IN- OCH UTVANDRING ANTAS STIGA UNDER DE NÄRMASTE ÅREN BEROENDE PÅ EN ÖPPNARE VÄRLD OCH ÖKADE MÖJLIGHETER TILL MIGRATION

15 Antagandena ligger kvar på 2010 års nivå och får ses som genomsnittsvärden, eftersom det enligt SCB är svårt att spekulera längre tid framöver. SCB räknar med en viss ökning av både in- och utvandring under de närmaste decennierna. Vilka är det då som flyttar och förväntas flytta till Sverige idag och i framtiden? Först och främst är det nordbor 13, inklusive svenska medborgare (som är bosatta utomlands) och som kan bosätta sig i landet utan krav på tillstånd. Ungefär en tredjedel av alla svenska medborgare som utvandrat väntas återvända efter något eller några års utlandsvistelse vilket motsvarar cirka personer per år. Invandringen av övriga nordbor förväntas ligga runt 7000 personer per år. Även medborgare i EES-länderna 14 kan relativt lätt bosätta sig i Sverige och kan få uppehållstillstånd om de kan visa att de kan försörja sig. Medborgare från länder utanför EES-området behöver dock särskilda skäl för bosättning. Deras ansökningar om uppehållstillstånd blir mycket noga prövade innan beslut fattas om tillstånd eller avslag och denna invandring är idag hårt reglerad. Härutöver får ett litet antal personer tillstånd att bosätta sig i Sverige som arbetskraftsinvandrare, gäststuderande eller som adoptivbarn. Dessa invandrare är cirka två- till tretusen per år. Diskussionen om brist på framtida arbetskraft har återigen aktualiserat frågan om det finns ett behov av arbetskraftsinvandring. Antalet personer i arbetsför ålder kommer att minska betydligt om cirka tio år och då kan en ökning av arbetskraftsinvandring förväntas till Sverige. Under 1990-talet var det genomsnittliga antalet flyktinginvandrare årligen, de sista åren av decenniet dock bara cirka 5000 per år. Detta kan bero på att den politiska viljan nu är att kunna lösa konfliktsituationer i ett tidigt skede så att färre människor tvingas fly från sina hemländer. Sverige kan dock även i framtiden räkna med en genomsnittlig invandring på tiotusen personer årligen, förmodligen med stora årliga variationer. 15 Anhöriginvandring År 2002 låg invandringen av nära anhöriga på cirka per år. År 1997 skärptes villkoren och reglerna för anhöriginvandring. Möjligheten försvann att få uppehållstillstånd enbart på grund av att en persons samtliga släktingar befann sig i Sverige. Men ett nytt förslag, efter en översyn av utlänningslagens bestämmelser om anhöriginvandring 16, 17 kan möjliggöra en ökad inflyttning av föräldrar och andra anhöriga till invandrare redan bosatta i Sverige eftersom det nya förslaget innehåller ändringar som skulle underlät- 15

16 ta anhöriginflyttning och innebära ett visst försörjningsansvar. Dessa lagändringar skulle trätt i kraft 1 juli 2003 och i så fall troligen medfört en ökning av invandring av nära anhöriga utanför kärnfamiljen. Någon förändring under år 2003 kan dock inte väntas eftersom den svenska lagstiftningen skall anpassas efter ett EU-direktiv. 18 Sverige har två år på sig för detta arbete. Värt att notera är att anhöriga idag inte har någon skyldighet att sörja ekonomiskt för sina föräldrar, även om de har sökt uppehållstillstånd för att kunna ta hand om dem. Äldre invandrare I den nationella handlingsplanen för äldrepolitiken utformades principerna med tanke på den kulturella heterogeniteten bland den äldre befolkningen. Den offentliga äldreomsorgen skall vara tillgänglig efter behov och inte efter köpkraft. Äldre ska bemötas med respekt, kunna leva ett aktivt liv och ha inflytande över sin vardag. 19 Trots detta uppmärksammas äldre invandrare i en alltför liten omfattning av den offentliga äldreomsorgen. Fortfarande möter man avsaknad av relevant kunskap i dessa verksamheter. 20 På en idékonferens i Göteborg aktualiserades frågan och föreläsaren David Gaunt 21 påpekade att invandrare med olika stöd- och hjälpbehov fram till 1980-talet inte fick någon större uppmärksamhet. Detta ändrades till viss del under 1990-talet då man började satsa på äldreboenden för olika invandrargrupper. Man har dock planerat insatser för dessa invandrare men inte tillsammans med dem. Med tanke på att även invandrare med behov av särskilt stöd och hjälp blir fler, är situationen allvarlig. Antalet äldre människor i Sverige kommer att öka och inom trettio år förväntas en fjärdedel av befolkningen vara över 65 år. En tredjedel av dem är då 80 år eller äldre. 22 Enligt ungefärliga beräkningar kommer Sveriges äldre invånarantal öka till inom tio år Idag har alltfler äldre människor i Sverige utländsk bakgrund, över sex procent av den svenska befolkningen över 65 år är invandrare. 25 Äldre invandrare i Sverige representerar nästan 150 olika länder. Drygt var tionde äldre är född i ett utomeuropeiskt land, medan nästan hälften är födda i våra nordiska grannländer. Utöver dessa personer över 65 år finns det många som anser att de hör till gruppen äldre, på grund av en annorlunda syn på ålderdomen. Många invandrare räknar sig som gamla när de har blivit mor- eller farföräldrar eller på grund av sjukdom inte klarar av livet som förut. 16

17 På vilket sätt kan det vara relevant att särskilja äldre invandrare från andra äldre? Är åldrandet olika för människor med olika bakgrund? Svaret är både ja och nej. Biologiskt sett är åldrandet likadant för alla människor, men dess hastighet påverkas av en mängd olika faktorer, som sjukdomar och påfrestningar av olika slag, sociala, psykologiska och ekonomiska. Det visar på att åldrandet i hög grad är kulturellt betingat. Synen på åldrandet varierar också mellan olika kulturer och samhällen. 26 I Sverige är rättigheter och plikter knutna till kronologisk ålder. Vi anger i siffror åldersutvecklingen från födelsen till döden. 27 I samtal med afghanska och pakistanska kvinnor som träffas på kvinnocentret i Bergsjön, berättar de att en 52-årig kvinna kan räknas som gammal i Afghanistan eller Pakistan. Tidiga giftermål förekommer där fortfarande på mindre orter och kvinnorna bär ett tungt ansvar för barn, släktingar och hushållsarbete. Många är analfabeter, deras liv består av att sköta om alla familjemedlemmar, inklusive svärföräldrar, kusiner och andra släktingar som man delar bostad med. Livslängden hos kvinnor är ungefär 60 år, därför räknas kvinnor som gamla redan i 40-årsåldern, även om de rent fysiskt klarar av sin vardag. Det betyder alltså inte att de behöver vara sjuka eller ha andra ålderstecken. 28 Inte bara åldrandeförloppets hastighet och ålderdomens kriterier, utan självfallet också uppfattningen om innebörden av att vara gammal, varierar mellan olika samhällen och olika kulturer. Men även de kulturella betingelserna som inverkar på åldrandet är föränderliga. Inte minst påverkas de av en migration, även om denna förändring är olika från fall till fall. 29 Irakiska och persiska kvinnor berättar att många gamla som kommer från kulturer där olika ålderskategorier har sina bestämda roller, förändras på ett negativt sätt av att ha flyttat från sitt hemland. De menar att en äldre kvinna som förlorat sin make, sina söner och andra släktingar i kriget mellan till exempel i Irak eller Iran, fortfarande skulle sköta om hushållet, passa barnbarn och hjälpa sina svärdöttrar om hon levde kvar i sitt hemland, var frisk och orkade med dessa uppgifter. Men när barnen som har flyttat till Sverige hämtar hit sina föräldrar/svärföräldrar för att de ska fylla samma roll de skulle ha gjort hemma, blir de ofta besvikna. De gamla orkar inte anpassa sig till den nya kulturen. Även om de var friska när de lämnade hemlandet blir de snabbt sjuka i det nya landet. Istället för att hjälpa till, behöver de hjälp

18 Många gamla människor har kommit till Sverige från samhällen där man traditionellt förväntar sig att bli omhändertagna av sina barn, barn som i Sverige kanske inte längre har tid och möjlighet till detta. För dessa äldre kan mötet med det nya landet förvandlas till en traumatisk upplevelse. Och många anhöriga hamnar i en omöjlig situation med förvärvsarbete, ansvar för hem och barn samt dessutom vårdansvaret för åldriga föräldrar. 31 Det uppstår ofta en ideologisk klyfta mellan barn och föräldrar. Barnen är osäkra på om de handlar rätt när de till exempel väljer hemtjänst eller flyttar sina föräldrar till äldreboenden istället för att själva ta hand om dem. De befinner sig i en konflikt mellan rationellt tänkande och känslomässig bindning när de på grund av påverkan av svenska värderingar väljer olika vårdformer och anlitar offentlig omsorg. 32 I berättelser från bosniska, libanesiska och östeuropeiska kvinnor framkommer att de flesta äldre människor som flyttar till Sverige kommer från stora familjer med en sammanhållning som är livsviktig för varje medlem. De är vana vid att alla hjälper alla, att de flesta bor tillsammans och att de yngre bygger ut huset och bor kvar, eller bosätter sig i närheten av föräldrarna. 33 Dessutom är det otänkbart för de flesta familjer att utsätta sig för den skam det skulle innebära eller såra sina nära och kära genom att lämna bort sina gamla och sjuka föräldrar och/eller svärföräldrar. Familjerna är oftast stora och håller ihop. Det finns alltid någon som ställer upp om det behövs och har man inte många släktingar, har man alltid någon granne som ställer upp. De äldre eller de som har flytt från till exempel kriget i Libanon har en ännu starkare sammanhållning i familjerna, då det verkligen inte finns någon annan att förlita sig på. Vidare medför ålderdomen en naturlig hög status för den äldre människan. I många kulturer betyder grupporientering givna roller i en grupp, i detta fall familjen, där alla har sina ansvarsområden och där vissa roller är mer respekterade än andra. De äldre respekteras av alla i omgivningen och deras status för med sig att de inte behöver vara aktiva utan kan förvänta sig att bli uppassade. 34 En ungersk-rumänsk kvinna berättar att det finns en stark nationell identitet bland den ungerska minoriteten i Rumänien som påverkar familjesituationen. Man lever i storfamiljen och lämnar inte de äldre till andra. Det är skamligt att lämna sina gamla. De har ställt upp hela livet, nu är det barnens tur att hjälpa. De äldre som bor i Sverige förknippar äldreboendet med begreppet fattighus, där gamla lämnas för att dö, för att de inte har någon anhörig eller har blivit övergivna av familjen. Idag finns det dock äldreboen- 18

19 den även i flera östeuropeiska länder, dessa är dock enbart för de rika eftersom det kostar en förmögenhet att köpa sig en plats där. Därför blir det svårt för dem som flyttar till Sverige och uppmanas att söka hemtjänst eller en plats i ett äldreboende. 35 För de nyinflyttade gamla, som kommer från länder med en social struktur som är väldigt olik Sveriges, skapar sjukdomstillstånd och beroende speciella problem. De är vana vid storfamiljens stöd och har levt i ett beroendesystem. I de flesta västerländska samhällen har istället oberoende ett starkt värde. I svensk äldreomsorg är individens oberoende ett tydligt demonstrerat värde. Genom pensioner, eget boende, hemtjänst, bostadsbidrag och så vidare, ska det vara möjligt för gamla människor att fortsätta att klara sig själva. Att vara beroende av sin familj eller andra människor uppfattas som negativt för individen. 36 Enligt studier i vissa västländer är oberoendet något som värdesätts mer av medelålders västeuropéer och amerikaner ur medelklassen än av äldre, arbetare och kvinnor från till exempel Medelhavsländerna och Främre Orienten. 37 Visserligen ser man en förändring över tid. Hos till exempel iranier eller assyrier börjar traditionen att vårda sina gamla luckras upp, vilket kan medföra svåra påfrestningar på såväl gamla som unga. Ett exempel är ett serviceboende i Husby, där äldre iranier har fått egna lägenheter, egna pengar och sällskap av jämnåriga. Gemensamt för dessa gamla är att de har levt en längre tid i Sverige, deras barn har vuxit upp med andra värderingar och har skaffat sig både utbildning och arbete som kräver det mesta av deras tid. Deras föräldrar inser också att barnen inte hinner hjälpa dem så mycket, vilket gör det lättare för dem att acceptera hjälp från hemtjänst eller att flytta till särskilda boenden. 38 Samtidigt som vissa invandrargrupper börjar ändra på traditionerna, bland annat därför att deras äldre medlemmar upplever ett eget boende och självständig livsföring som positivt, hör vi ofta att gamla människor är ensamma. Men enligt Tornstam 39 är äldre människors ensamhet oftast av existentiell natur, medan de yngres är av social natur. De yngres ensamhet kan botas med ökat umgänge, men samma medicin fungerar inte alls på de äldres ensamhet. Enligt Tornstam och Malmberg 40 leder inte åldrandet nödvändigtvis till ensamhet. Detsamma gäller många äldre människor som har etablerat sig i Sverige och efter många år känner sig hemma här. En manlig irakisk anhörigvårdare i Bergsjön berättar att många blir 19

20 vana vid tanken på att leva ensamma, vilket dock inte utesluter att de önskar att få träffa sina anhöriga så ofta som möjligt. Många trivs med att ha en egen lägenhet, egen ekonomi och tid för sig själv. För många är det en nyupptäckt lyx som inte fanns förut och som uppskattas högt i det nya landet. 41 De som däremot anser att hjälp från de anhöriga är en trygghet för dem, förväntar sig och kommer även i fortsättningen att förvänta sig hjälp från detta håll. Anhörigvårdare med invandrarbakgrund Vid undersökningar i Göteborg visade det sig att i typfallet av anhörigomsorg tar en av två gamla makar hand om den andre maken så länge det går 42. I invandrarfamiljer är förhållandena ofta annorlunda. Dels är den som vårdas ofta yngre än 65 år och dels är anhörigvårdarna oftast döttrar, svärdöttrar eller andra familjemedlemmar i arbetsför ålder. 43 Anhöriganställningar kan vara ett sätt att tillgodose två viktiga behov hos de berörda familjerna, nämligen ekonomiska och kulturella behov. De ekonomiska behoven blir tillgodosedda genom att den anhöriga får betalt för att vårda en anhörig hemma. De kulturella eftersom många kvinnor kommer från samhällen där kvinnans arbetsplats är i hemmet, samtidigt som familjens ekonomi i Sverige kräver att båda makarna har en arbetsinkomst. 44 Samtidigt förlorar anhöriganställda möjligheten till introduktion till det svenska samhället i form av svenskundervisning, praktik samt orienteringskurser, en situation som bli ohållbar för dem på längre sikt. Merparten av anhöriga vill i första hand själva ta hand om sina närstående. Få vill utnyttja de befintliga avlastningsformerna på grund av bristande språkkunskaper och kulturella olikheter, eller för att de äldre skulle känna sig övergivna av sina familjemedlemmar. Dessa förhållanden gör att äldre invandrare är underrepresenterade i den kommunala äldreomsorgen trots att många har kontakt med primärvården och socialtjänsten. I stadsdelen Rosengård i Malmö, ger man till exempel hög prioritet för anhöriganställningar på grund av dessa förhållanden. Flergenerationsfamiljer finns fortfarande kvar bland många invandrarfamiljer medan det i den svenska befolkningen endast är två procent av de äldre som bor tillsammans med sina barn. 45 Vi vet att allt fler äldre människor i Sverige lever ett långt liv och de flesta av dem önskar bo kvar hemma, i den invanda och trygga hemmiljön. 20

21 Bland äldre människor med icke-svensk bakgrund är denna önskan om kvarboende ännu starkare och det ställer krav på deras anhöriga eftersom det i Sverige allt mer sällan förekommer att vuxna barn delar bostad med sina föräldrar. Anhörigvårdare med invandrarbakgrund i Bergsjön Bergsjön är en stadsdel med relativt ung befolkning. Av totalt personer är endast cirka över 65 år. En tredjedel av dessa har utländsk bakgrund. Stadsdelen har väsentligt fler anhörigvårdare än de övriga stadsdelarna i nordöstra Göteborg. Bergsjön har också flest anhöriganställda 46 samt anhörigvårdare med hemvårdsbidrag 47, 48 jämfört med övriga stadsdelar. Drygt 70 procent av anhörigvårdarna har invandrarbakgrund. Undersökningar i stadsdelen visar att flertalet anhörigvårdare är kvinnor i yrkesför ålder och många av dem vårdar föräldrar eller svärföräldrar som inte fyllt 65 år. 49 Den höga andelen invandrare i Bergsjön ställer särskilda krav på lösningar anpassade till de enskilda individernas olika förutsättningar och behov. Många bär fortfarande på traumatiska upplevelser från hemlandet. Att åldras och att vara vårdberoende i ett främmande land där man inte förstår språket och inte känner till möjligheterna, ställer större krav på yngre anhöriga jämfört med hur situationen skulle vara om man bott kvar i hemlandet. Det som mest kännetecknar anhörigvårdarnas arbete i Bergsjön är viljan att ta hand om sina egna föräldrar samtidigt som detta gör att möjligheterna till ett eget liv begränsas. 1 Danmark, Finland, Norge och Island 2 Statistiska Centralbyrån (SCB) Göteborgs Stadskansli, SCB Integrationsverket, Kvinnor från Kvinnocenter i Bergsjön Kvinnocentret är en ideell organisation som verkar för integration av invandrarkvinnor, samt fungerar som mötes- och utbildningsplats för kvinnor av alla nationaliteter. 7 E Franzén (f.d. Söderlindh) 2001, s

22 8 Söderlindh Stoneqvist, Stoneqvist, 1961 s ambivalens: motsatta känslor gör sig gällande samtidigt 12 SCB , Befolkning och välfärd 13 Medborgare i Sverige, Danmark, Finland, Norge och Island 14 EES-länder EU15, Norge, Island, Lichtenstein, Schweiz 15 SCB Utlänningslagen Dir. 2003:36 17 SOU 2002:13 18 Migrationsverket, Den nationella handlingsplanen för äldrepolitiken 1997/98: Ciftas och Fazlic, Gaunt, Björnemalm, M.bl.a Forsell, E Bergh, A Emami, A Ronström, O Hanssen, I Kvinnocenter i Bergsjön, afghanska och pakistanska kvinnors berättelse 29 Ronström. O Kvinnocenter I Bergsjön, irakiska och persiska kvinnors berättelse 31 Emami, A Zetzell,, I Kvinnocenter Bosniska kvinnors berättelse 34 Kvinnocenter Libanesiska kvinnors berättelse 35 Kvinnocenter, Östeuropeiska kvinnors berättelse 36 Ronström, O Sjögren, A Elanovic, P Tornstam, L Malmberg, B Manlig anhörigvårdare i Bergsjön, från Irak 42 I Kraft, Bergsjöns och Lärjedalens slutrapport för Anhörig SoS-rapport 1992:14 45 SOU 1997: Anhöriganställning. Om en person är berättigad till hemvårdsbidrag för anhörigvård minst 17 timmar per vecka, kan han/hon begära att en anhörig anställs av kommunen som anhörigvårdare. 47 Hemvårdsbidrag kan en person få, då han/hon har en omfattande omvårdnadsbehov på grund av svårigheter i sitt dagliga liv och därför vårdas av en anhörig/granne/nära vän. 48 Hemvårdsbidrag 2002, Göteborg 49 Anhörig 300, Slutrapport, 2002 Bergsjön 22

23 Metod J ag har valt kvalitativa intervjuer som undersökningsmetod med ett fåtal undersökningsenheter och med avsikt att gå på djupet. Kvalitet handlar om karaktären eller egenskaperna hos någonting och syftar alltså till att klargöra ett fenomens karaktär eller egenskaper. Man söker efter fenomenets innebörd eller mening genom beskrivning och förståelse. 50 Vid kvalitativa intervjuer är syftet att använda sig av det direkta mötet mellan forskare och intervjuperson och det unika samtal som uppstår i just denna kontext, eftersom intervjupersonerna skiftar och därmed också relationen i samtalet. 51 Enligt Wideberg 52 innebär det att använda sig själv, den egna kreativiteten och erfarenheten när valen ska beslutas är naturligtvis en viktig förutsättning för god kvalitativ forskning. Det som utmärker en kvalitativ intervju är att man följer upp de delar av intervjupersonernas berättelse som kan kasta ljus över förståelsen av temat i frågan. Jag har använt mig av djupintervjuer med delvis strukturerade frågor. 53 Djupintervjuer söker det personliga samt djupa svar på frågor. De förhållanden jag ville fokusera på var anhörigskap, att vara invandrare, äldre eller bara en familjemedlem. De delvis strukturerade intervjufrågorna gav intervjupersonerna möjlighet att uttrycka egna tankar, känslor och åsikter. Alla utsagor och iakttagelser har noterats under intervjuerna, vilka även bandinspelades, och skrevs ut ordagrant, förutom i två fall, då intervjupersonerna har valt att inte bli inspelade. De intervjuer som inte blev inspelade tog längre tid än de övriga, då ambitionen var att allt skulle antecknas. Intervjumaterialet blev inte så stort i dessa fall då det var svårt att hinna med 23

24 att anteckna varje ord och alla iakttagelser. Jag försökte därför koncentrera mig på de väsentligaste uppgifterna. De inspelade intervjuerna varade mellan en och två timmar. För att undvika missförstånd och feltolkning av svar, formulerade och förklarade jag frågorna så enkelt som möjligt, frågade ofta om jag förstod rätt, sa du. Efter varje avslutad intervju skrev jag ut allt som hade blivit sagt och sedan korrigerades texten flera gånger, för språkets skull, utan att jag lade till egna kommentarer. Alla intervjupersoner talade bra svenska, förutom i ett fall. Jag har i det fallet valt att beskriva boendemiljön samt besökets ärende, vilket kan bidra till ytterligare förståelse kring äldre invandrares situation. En kvalitativ intervju är egentligen ett samtal. Samtal kan vara väldigt olika, beroende på vilka vi är och vad vi är ute efter. Samtal är en konstart, som innebär att låta sig fångas av det märkliga i att man kan se sig själv i sina medmänniskor. Samtalskonst enligt Crafoord 54 är en förmedling av människans situation, en beskrivning som är mera än en avbildning eller ritning, mer än framsagda ord, skickligt spelade toner eller textrader på papper. När vi samtalar med människor möts vi i en berättelse. Människors möte innehåller alltid berättelser, det är bara att lyssna. Vi har privilegiet att vara delaktiga i deras berättelser om glädje, förlust, sorg och förtvivlan, drömmar och hopp, klädda i ord, eller ordlösa blickar, rörelser, gester, tårar och skratt. Vi får samtidigt inte glömma att berättelsen kan innehålla både sanning och lögn. Berättelsen som exponerar oss och framställer oss i all vår nakenhet och sårbarhet, måste också tjäna till att skydda oss och kanske till och med dölja oss. Att berätta betyder att utlämna sig i all sin sårbarhet. Alltför mycket avslöjande anonymiserar och vi blir ointressanta. Vi både döljer oss och visar oss samtidigt i våra berättelser, säger Crafoord 55 Under mina möten med intervjupersonerna, före och under själva intervjuerna, har de berättat så mycket. Men för att verkligen höra det som blir sagt är det viktigt att lyssna på rätt sätt. 56 I varje samtal finns det en berättare och en lyssnare. Vad det är vi lyssnar på är en viktig del av hur vi sedan tolkar samtalsinnehållet. Jag har haft privilegiet att höra spännande berättelser om spännande världar, men även om situationens allvar. Enligt Crafoord 57 behöver vi mer än två öron, snarare sju för att höra alla aspekter i en berättelse. Vi bör ju kunna lyssna på mer än den framsagda 24

25 texten, den talandes känslouttryck i språket, vår förmåga till empatiskt lyssnande, tilltalet, det motsägelsefulla, de egna känslorna som väcks under samtalet, samt det omedvetna lyssnandet, de omedvetna flödena mellan berättare och lyssnare, vilka ibland förhindrar, ibland förstärker de budskap som förs fram. En god lyssnare har förmånen och intresset att kunna ägna sig åt andra människor, att kunna vara tillgänglig på ett konstant sätt under hela samtalet. En god lyssnare kan lyssna på många olika slags människor. Urval Alla åtta intervjupersoner var anhörigvårdare med olika kulturell bakgrund, bosatta i Bergsjön. Jag strävade efter ett urval som speglade en kulturell blandning och har valt personer med bakgrund respektive nuvarande situation som de till stor del delar med många andra i stadsdelen. Femton personer som vårdar eller hjälper någon anhörig kontaktades via brev (bilaga 1). Alla vårdade någon närstående, familjemedlem eller nära vän till familjen. Några hade kontakt med biståndsenheten, fick ekonomiskt stöd i form av hemvårdsbidrag eller var anhöriganställda. Andra hade varken kontakt med offentlig äldreomsorg eller fick ekonomiskt stöd. En hade anhöriganställning. Anhörigvårdarna var kända via biståndsenheten eller andra anhörigvårdare och jag kom i kontakt med alla under projekttiden för Anhörig 300 på olika sätt; hembesök, informationsträffar, anhörigträffar eller rådgivningstid på Medborgarkontoret. Åtta personer deltog i intervjuerna, två tackade nej på grund av språksvårigheter, två på grund av att de tyckte att de inte kunde bidra med information. En person hade bott så pass länge i Sverige att hon inte visste något om förhållandena i sitt födelseland, hon tackade därför nej till intervjun. Två personer svarade inte på frågan om de kunde tänka sig att ställa upp på en intervju. De intervjuade personer var mellan 26 och 44 år, sex kvinnor och två män. Två kom från Libanon, två från Somalia, en från det forna Jugoslavien, en från Rumänien, en från Marocko och en från Irak. En av kvinnorna vårdade sin make och en sin svärmor. En av männen var vän till kvinnan som behövde hjälp. De övriga var barn till de äldre kvinnorna som de vårdade. De kontaktades per telefon och vi bestämde tid och plats för intervjun. Fyra personer har av olika personliga skäl valt att komma till mitt kontor medan fyra har bjudit mig hem till sin egen eller sin anhörigas lägenhet. 25

26 Etiska aspekter Frågor om etik ställs man inför under hela forskningsprocessen och därför bör man ta ställning till olika etiska frågor hela tiden. Jag har haft full sekretess i mitt arbete och har gjort mitt yttersta för att respektera individernas integritet. Alla uppgifter om intervjupersonerna har behandlats konfidentiellt och deras namn i berättelserna är påhittade. Eftersom det bor många människor i Bergsjön med ursprung från samma länder och det finns många anhörigvårdare från samma etniska grupper är det förhoppningsvis omöjligt att känna igen personerna i berättelserna. Alla som deltog i intervjuerna erbjöds möjligheten till genomläsning av den egna intervjutexten och samtidigt en möjlighet att göra ändringar eller tillägg i berättelserna. Endast tre personer har valt att läsa igenom sina egna berättelser och de var nöjda och har inte velat göra några ändringar eller tillägg. 50 Andersen, I Wideberg, K Wideberg, K s Bilaga nr Crafoord, C Crafoord, C s Crafoord, C s Crafoord s

27 Berättelser Jag har valt att återge intervjupersonernas egna berättelser i sin helhet och har strävat efter att använda deras egna ord, för att undvika egna tolkningar och för att spegla verkligheten som den är. Viss omformulering har varit nödvändig för att göra berättelserna mer läsbara. Så länge jag orkar Jag har träffat Maria vid flera tillfällen. Första gången var jag tillsammans med en biståndsbedömare på hembesök hos familjen. Maria har dock bett mig att vi ska träffas på mitt kontor, eftersom det skulle ha varit väldigt svårt att prata inför hennes pappa. Hon skäms inte för honom, men hon vill absolut inte såra honom med att berätta hur svårt det är att leva tillsammans med honom, vårda honom och se honom försämras hela tiden. Jag kom till Sverige i början av 1980-talet, då den politiska situationen i mitt hemland, Rumänien, var väldigt orolig. Det var inte lätt. Men barnen och jag kämpade på, jag läste svenska, sedan var jag tvungen att välja något nytt yrke, jag kunde ju inte jobba med samma sak som i mitt hemland. Nu jobbar jag inom vård, därför vet jag mycket om pappas sjukdom och kan hantera den bättre än vad mamma gör. Pappa och mamma kom efter mig som anhöriginvandrare. I hemlandet bodde vi i en liten stad, i närheten av alla familjemedlemmar och med god grannkontakt. Eftersom det alltid har varit svårt att hitta egen bostad, både på grund av bostadsbrist och för att de var dyra, bodde de flesta i generationsboende, byggde ut husen eller flyttade till närheten av de övriga familje- 27

28 medlemmarna. Att leva så, är helt naturligt för folk där. Mina föräldrar var friska i hemlandet, pappa arbetade som direktör och mamma som kontorist. Jag jobbade inom resebranschen. I min kultur är det helt naturligt att om någon av de äldre familjemedlemmarna blir sjuk och behöver hjälp, då får alla hjälpas åt. Ge och ta heter det, ena gången ställer jag upp för dig och vet att om jag behöver hjälp någon gång, då ställer du upp. Det är inte bara familjemedlemmarna som kan hjälpa, utan även grannar. Något sådant som hemtjänst, finns inte. Blir man sjuk, då får man åka till sjukhuset och sedan hem igen. De som är rika har råd att anställa privat svart hemhjälp, precis som man brukar anställa baby-sitters. Men det är bara några få som har resurser, och även de anställer hemhjälp endast under tiden de själva arbetar. När de är hemma, tar de över. Äldreboende förknippas med fattighus och det är skamligt för familjen att lämna bort sina äldre föräldrar och släktingar. Idag finns det dock äldreboenden som snarare liknar lyxboenden och bara de rika kan köpa sig plats där. Har man inga släktingar och är gammal och sjuk, då får man ligga hemma och tyna bort, det finns ju ingen som kan hjälpa en då. Då är man verkligen utlämnad. Därför vet alla hur viktigt det är att familjen håller ihop och hjälper varandra. Även i mitt hemland är det så att om man bor i större städer, då har man svårare att ställa upp för sina egna. Man lever ett stressigt liv i en industrialiserad värld, har större arbetstempo och ett mycket tuffare liv. Men trots detta försöker de flesta att hitta tid för sina äldre. På landsbygden är det annorlunda, där är folk mer engagerade i varandra, alla känner alla och har en annan syn på allt. Nu när vi bor i Sverige och mina föräldrar är gamla och sjuka, då tar jag hand om dem. Inte för att jag måste, men det sitter i ryggmärgen att göra det, alla jag kände i hela mitt liv har följt samma oskrivna regler. Dessutom har pappa blivit svårt dement och varken han eller mamma kan svenska. Jag jobbar själv inom vården och ser många äldre svenskar som är helt ensamma, ingen kommer och besöker dem. Jag skulle inte vilja se mina föräldrar så. Jag skulle anlita hemtjänst om vårdbehovet skulle bli för stort, fast mina föräldrar skulle tycka att de har blivit övergivna av mig på äldre dagar. Eftersom jag har bott i Sverige en ganska lång tid, då skulle jag överväga att flytta mamma och pappa till något boende, för jag har ju mitt arbete och det är väldigt svårt redan idag. Pappa har glömt väldigt mycket och gör saker som i sin tur gör att vi, 28

29 eller de, aldrig har någon främmande hos sig. Vi måste gömma maten för honom för han har fått en enorm aptit på allt, speciellt på sötsaker. Vi får ta emot hårda ord från honom. Han säger fula saker ibland och folk skulle bli rädda för honom. Han går nästan aldrig ut, vi vågar ju inte gå ut med honom. Mamma bara gråter och orkar inte heller mycket. Förut delade vi lägenhet och pappa hade alltid ett öga på mig, det var viktigt att han visste var jag var, vem jag pratade med. Man hade inget eget liv. Det var hemskt att han följde efter mig till och med till toalettdörren. Nu har jag flyttat till lägenheten intill och det är bättre. Fast jag är ju ändå där nästan all den vakna tid jag tillbringar hemma. De behöver hjälp med både hushåll och personlig vård. Men det är viktigt med familjen. Jag har inte många andra släktingar här i Sverige och familjebandet förstärks när man är utlämnad till varandra. Hos oss räknar man alla släktingar till familjen, föräldrar, syskon, mostrar, fastrar, kusiner etcetera. Även om man skiljer sig, är man ändå skyldig att ställa upp på de äldre. Samvetet spelar också väldigt stor roll. Det är inetsat i huvudet sedan födseln att respektera de äldre. Skillnaden mellan svenskar och utlänningar är nog att de flesta svenskar lämnar bort sina gamla så lätt. Det är helt naturligt, precis som för oss att inte göra det. Svenskar ställer nog inte upp så mycket för sina föräldrar. Hos oss är det också så att folk inte är vana vid bekvämligheter som här i Sverige. Mamma säger att det inte finns många länder i världen som hjälper så mycket både ekonomiskt och på annat sätt, som Sverige. De flesta gamla från andra kulturer tycker att det är skamligt att ta emot hjälp av främmande. De har däremot stort förtroende för sina egna familjemedlemmar, samtidigt även stora förväntningar och krav på dem. När man kommer från ett annat land när man är gammal, kan man ju inte språket. Blir man dement, då är det ännu svårare, för då är man helt utslagen. Att göra en demensutredning på en gammal människa från ett annat land är betydligt svårare än på en svensk, man har ju olika uppfattningar om olika saker och en tolk kan inte känna av nyanserna. Det kan bli helt fel. Om jag eventuellt blir sjuk, då tar vi såklart emot hemtjänst, vi blir tvungna att göra det, men mamma och pappa kommer nog att ha svårt att förstå det, särskilt pappa, men om det inte finns något annat val? Det är viktigt att vi pratar med våra gamla, hjälper dem att förstå hur allt fungerar här, medan de kan förstå det. Det är viktigt att lämna skamkänslan och ta emot den hjälpen som finns. Men trots att jag säger allt det här vet jag inte hur länge jag orkar. Men så länge jag gör det, vill jag hjälpa dem. 29

30 Starka band Mina möten och samtal med Mona blev många under två års tid. Hon har besökt träffpunkten för anhörigvårdare vid ett flertal tillfälle. Hon har valt att träffa mig på mitt kontor för att kunna prata i lugn och ro, för hon vill berätta saker som hon gärna vill dela med sig av, men samtidigt inte göra intrång på sin mammas integritet. Jag har kommit till Sverige från krigets Libanon När pappa dog fem år senare, kom mamma också hit. Vi var sju syskon. Av alla stannade en kvar i Libanon, resten av oss är utspridda över hela världen, från Elfenbenskusten till USA. I Libanon bodde vi tillsammans allihop. En gång var mitt hemland ett andra Paris, ett rikt och välutvecklat land. Sedan kom kriget, kriget som utspelades på gatorna, precis som idag i Israel och Palestina. Familjen bodde i Beirut, där kriget var som värst. Familjen pendlade mellan svarta Afrika, Senegal och Libanon, då mammas arbete innebar mycket utomlandsvistelse. Mamma var professor på universitetet, talade fyra språk flytande, idag även svenska, hon arbetade som affärskvinna, reste till många olika länder. Jag föddes i norra Afrika, men sedan flyttade familjen tillbaka till Libanon. Därifrån flydde jag ensam till Sverige, hamnade i Skövde. När mamma kom, flyttade hon till egen lägenhet. Idag bor vi mittemot varandra och det är väldigt viktigt för oss, henne, mig och mina barn. Mamma har en skelettsjukdom som gör att hon har svårt att sköta sin personliga vård och sitt hushåll. Det är självklart att jag hjälper henne, inget annat kan komma i fråga. Under ett besök i hemlandet fick mamma opereras akut för att inte bli ännu sämre. Då var hela familjen samlad, syskonen från andra länder kom också. Det är det viktigaste hos oss. Även om man bor långt ifrån varandra, kommer alla om något händer. I annat fall är det tradition att familjen träffas en gång i veckan hos mamma, då kommer alla barn och umgås, träffas. Det är så i hela mellanöstern. Mammans roll är viktig, hon håller ihop familjen. Till exempel på söndagar kommer alla till mamman. Det ger mening åt hennes liv. Till och med idag, här i Sverige, trots att det bara är jag och mina barn som bor här, så handlar hon mycket mat. Hon har alltid kylskåpet och frysen full med mat ifall någon skulle komma Mina syskon bjuder henne varje år, fast nu är hon trött av att flyga långt, därför kommer de till henne istället. Vi barn har väldigt starka band och nära relation till mamma. Om hon skulle bli ännu sjukare och jag inte kan ta hand om henne, då skulle jag skicka hem henne till Libanon, till min syster, för där finns många 30

31 släktingar, bekanta som hjälper och kan ta hand om henne. Eller så skulle någon av mina syskon komma hit och vårda henne. Men detta är bara om jag eller mina barn på grund av något drastiskt inte skulle kunna ta hand om henne. Aldrig att hon skulle flytta till något äldreboende eller vårdas av hemtjänst. Mina barn och jag kan turas om nu och hjälpa henne, men såklart har hon mycket kontakt med läkare, även privatläkare, så hon får bra professionell hjälp. Det fungerar mycket bra. Samtidigt som jag hjälper mamma, läser jag olika kurser, praktiserar för det mesta. Jag får inget vettigt, varaktigt jobb och det gör att jag har det svårt rent psykiskt. Men barnen har all världens möjligheter framför sig. Vi pratar mycket om hur det är att leva här i Sverige. Det är svårt att vara annorlunda, med annan kulturell bakgrund, man måste kämpa hela tiden för allting. Det är också skrämmande hur de gamla har det. För oss är det otänkbart att bli gammal och ingen frågar efter oss. Våra erfarenheter och traditioner ska efterfrågas av våra barn. Jag är rädd att barnen glömmer dessa traditioner som innebär att familjen skall hålla ihop, värna om varandra, respektera varandra, inte glömma varandra. Vi tänker på sårbarhet, vi sårar inte dem vi älskar, vi gör allt för våra nära. Familjen är allt, tillgivenheten till sin familj betyder allt. Jag tycker att många svenskar inte bryr sig om sina gamla. Jag är rädd att bli likadan, att mina barn blir likadana. Jag kan inte tänka mig att mina barn flyttar ifrån mig och lämnar mig ensam. Vi tar med oss våra föräldrar, lämnar dem aldrig ensamma. Jag tror att här i Sverige och i hela västvärlden ersätter man mycket av det mänskliga med det materiella. Klart blir det kulturkrock när vi kommer hit med våra värderingar och vill sköta om våra föräldrar själva, inte ta in hemtjänst eller flytta dem till äldreboendet. Sedan hamnar våra barn mellan två världar. Vi får inga bra arbeten, barnen ser inte en lyckad förälder utan en som kämpar och kämpar för oftast ingenting. Hur lär vi våra barn respekt när de ser att vi inte blir respekterade? Därför propsar många av oss på att de ska utbilda sig för att lyckas i livet. Vi ska inte behöva ändra namn för att få arbete, för att få lite respekt, för att behandlas likvärdigt. Våra föräldrar har gett oss så mycket och de vill få tillbaka mycket också. Vi är skyldiga att ge dem allt vi kan ge. Mamma är fysiskt svag och behöver mycket hjälp, har kontakt med olika specialister. Men förutom det gör jag och barnen allt för henne. Skulle något hända henne, kan hon inte ens be grannen om hjälp som i vårt hemland. Här vet man inte ens vem ens granne är. Därför var det också viktigt att vi bodde nära varandra. 31