Motion till riksdagen 1985/86:379

Transkript

1 Motion till riksdagen 1985/86:379 Hans Lindblad (fp) Lokalisering av grundskollärarlinjen m. m. (prop. 1985/86:113) Denna motion behandlar högskoleutbildningen i Gävleborgs län efter det att regeringen föreslagit att klasslärarutbildningen vid högskolan i Gävle-Sandviken skall upphöra. Jag motsätter mig inte att lärarutbildningen i Gävle läggs ned. Dagens lärarutbildning i Sverige är för stor i förhållande till arbetsmarknaden för lärare, varför en reduktion är motiverad. Regeringsförslaget aktualiserar dock frågan hur Gävleborgs län skall kunna få en framtida högskoleutbildning som främjar utvecklingen i länet. I min motion A482 till årets riksmöte behandlades utvecklingsfrågor i länet. Motionen utgick till stor del från slutsatser i folkpartiets länsförbunds rapport Framtid och jobb i Gävleborg. (Fil. dr Kurt Wickmans studier av industriutvecklingen i länet och hans bedömningar av framtida sysselsättningsmöjligheter finns som bilagor till den motionen.) Slutsatsen i rapporten är att länet främst behöver utbildning som ökar möjligheterna till fler jobb inom enskild tjänsteproduktion. l motionen skrev jag att "vill man peka ut någon faktor som viktigare än andra för att ett län skall få en positiv utveckling så är det sannolikt utbildningen. Om de expanderande delarna av arbetsmarknaden utmärks av stort kunskapsinnehåll är det troligt att utvecklingsmöjligheterna i ett län till stor del hänger samman med vilka utbildningsmöjligheter som finns." Sedan mitten av 1970-talet har "råvaruräntan" fallit medan vi haft en kraftig uppgång av "kut)skapsräntan". Producenter av system och avancerad utrustning har haft stora framgångar på världsmarknaden, medan tillverkningar som baseras på närhet till råvaror haft svårare att hävda sig. Tillväxten har främst funnits i regioner där man har stort inslag av nya kunskaper. I vårt land gäller det främst orter med teknisk högskoleutbildning. Gävleborg står alltså inför ett dubbelt problem. Länet drabbas om rävarubaserade tillverkningar minskar i betydelse. Samtidigt har länet ett handikapp i att ligga klart efter regioner med utvecklad högre teknisk utbildning. Skall man genom regionalpolitiska satsningar kunna göra något reellt för länet blir det därför nödvändigt att se utbildningsfrågorna som de kanske mest centrala i regionalpolitiken. Gävleborg har klart lägre andel högskoleutbildade än landet som genomsnitt, 2 resp. 3,8%. Högskolan i länet är starkt inriktad på offentlig sektor, främst lärarutbildning. Över 95% av högskolans utbildning finns i Gästrikland, medan Hälsingland är mycket eftersatt. En framtida högskola måste mer inriktas mot hela länets behov, och jag har föreslagit att detta markeras 7

2 genom att skolan får byta namn från högskolan i Gävle-Sandviken till Gävle- Mot. 1985/86:379 borgs högskola. Högskolan i länet måste mycket okonventionellt kunna möta nya behov. Genom öppenhet och obyråkratiska metoder måste den finna former för att ta igen den eftersläpning som länet har, skrev jag i motionen och pekade på nödvändigheten av att högskolan samarbetar med de tekniskt mest kvalificerade företagen i länet för att kunna nyttja expertis från dessa. Motsvarande gäller den kunskap som finns vid statliga enheter i länet, som lantmäteriverket och statens institut för byggnadsforskning. Över huvud behövs för länet och dess kommuner bättre samverkan mellan näringsliv och utbildning. Utbildningar finns hos många huvudmän. Ett effektivare samutnyttjande än hittills av resurser på utbildningsområdet måste åstadkommas. Efter det att rapporten Framtid och jobb i Gävleborg lämnades har debatten tillförts mer material, inte minst genom länsstyrelsens rapport om utbildningsplanering: Gävleborg mot år ett län i utveckling. Utbildning som utvecklingsinstrument. Där anges bl. a. att teknikcentra av den typ som byggs upp i Gävle och Sandviken kan utgöra embryon till s. k. forskarbyar. Länsstyrelsens rapport går emot tanken på indragning av lärarutbildningen i Gävle, "även om en tillfällig nedskärning är försvarbar". För egen del godtar jag alltså - i motsats till länsstyrelsen - regeringens förslag om nedläggning av klasslärarutbildningen i Gävle. Men endast under den förutsättning som anges i propositionen, nämligen att "nya utbildningar skall etableras vid högskolan i minst den omfattning som motsvarar nuvarande klasslärarutbildning". Att regeringen föreslagit indragning av lärarutbildningen i länet sägs också uttryckligen bero på att där finns möjligheter att i stället anordna andra utbildningar. Nödvändigt förtydligande Det finns anledning att särskilt ta fasta på orden "minst den omfattning som motsvarar nuvarande klasslärarutbildning". Jag finner det därvid självklart att man inte skall räkna den utbildning som kan tillföras länet inom ramen för särskilda utvecklingsinsatser för Bergslagen (dit två av länets tio kommuner räknas, nämligen Hofors och Sandviken). Från regeringen och även från andra håll har i flera sammanhang uttalats att en förstärkt teknisk utbildning i Bergslagen till en del skall gälla Sandviken. Men dessa uttalanden har aldrig haft innebörden att det som etableras i Sandviken skall gå ut över annan utbildning i länet. Det som satsas i Sandviken skall alltså ses som ett reellt tillskott för länet, inte som en kompensation för att annan utbildning tas bort från länet. Saken hade varit i ett annat läge om statsmakterna förklarat att satsningar inom det som brukar benämnas som projektet Bergslagens tekniska högskola inte skall ses som resurstillskott utan fullt ut finansieras inom berörda län genom att man drar in andra utbildningar från dem. Det är alltså enligt min mening felaktigt att satsningar inom ramen för utvecklingspengar för Bergslagen skall ses som kompensation för delar av lärarutbildningen i Gävle. Länet måste få behålla högskoleresurser i "minst den omfattning" det har i dag, och satsningar inom Bergslagsprojekten måste ses som reella nytillskott, inte som kompensation för indragen lärarutbildni 8 ng.

3 De nya utbildningar för länet som signalerades i budgetpropositionen Mot. 1985/86:379 utgörs av en för landet ny bostads- och fastighetsförvaltningslinje och en YTH-linje för kontor och distribution. Två lokala linjer görs om till de allmänna utbildningslinjerna dataingenjörslinjen och data- och elektroniklinjen. En linje för material- och produktionsteknik är också praktiskt taget klar att starta. Men dessa utbildningar motsvarar bara en ringa del av det bortfall som indragningen av lärarutbildningen innebär. Det är sannolikt inte möjligt att i dag ange vilka framtida linjer som bör utgöra ersättning för den indragna lärarutbildningen. Det viktiga är att statsmakterna slår fast principen att länet skall få behålla högskoleresurser i "minst den omfattning" som finns i dag och att Bergslagssatsningar skall ses som reella nytillskott. Ändrad prom Neddragningen av lärarutbildningen sker successivt (sista intagning läsåret 1987/88). Högskolan i samarbete med länsmyndigheter och andra intressenter bör alltså få möjlighet att undan för undan komma med förslag om nya utbildningar. Enligt min mening är det dock nödvändigt att bygga upp de nya resurserna snabbare än som motsvaras av neddragningen på lärarutbildningen. Skälet till detta ligger främst i att det allmänt i samhället är mycket angeläget att snabbt bygga ut tekniska utbildningar. "Teknikerbristen" eller "teknikerkrisen" är i dag så allvarlig att den måste ses som den kanske största hämmande faktorn för svensk industriutveckling. Bristen på ingenjörer, kanske allra mest inom elektronikområdet, försvårar eller omöjliggör många eljest möjliga produktutvecklingar och marknadsvinster. Mot denna bakgrund finns det skäl att bygga ut den tekniska utbildningen i Gävleborg så snabbt som det över huvud taget är möjligt. statsmakterna måste vara beredda att ge medel till detta utan att först invänta att lärarutbildningen läggs ned. Det här betyder att resurserna för högskolan under de närmaste åren- då man har det gamla och det nya jämsides- bör bli större än man sedan kanske behåller. Det kan uttryckas så att nedläggningen av lärarutbildningen sker i den takt regeringen föreslagit, samtidigt som man bygger upp nya utbildningar så snabbt som möjligt. Nästa budgetår beräknas högskolan i Gävle-Sandviken fördela sina kostnader så att 78% (20,1 milj. kr.) går till undervisningssektorn, 12% (3,2 milj. kr.) till tekniksektorn och 9,6% (2,5 milj. kr.) till ekonomisektorn. Genom lärarutbildningens dominans har administrationskostnaderna- som uppskattas till omkring 6 milj. kr.- bokförts på undervisningssektorn. Man kan alltså konstatera att ännu tio år efter högskolereformen utgörs verksamheten till 80% av lärar- och förskollärarutbildning. Inom ekonomisektorn hade högskolan i Gävle-Sandviken ungefär fem förstahandssökande per utbildningsplats. En utökning inom den sektorn ter sig välmotiverad. Tekniksektorn bör byggas ut ordentligt och då inte bara med medel som frigörs genom nedläggningen av lärarutbildningen utan också genom de tillskott som kan ges genom "Bergslagspengar". 9

4 En kombinerad teknik-ekonomiutbildning som kallas småföretagsindustri- Mot. 1985/86:379 elilinje har diskuterats inom länet och fått mycket positivt mottagande i flera sammanhang. Det finns också intresse för att bygga ihop data och ekonomi till en dataekonomilinje. Ekonomilinjen skulle behöva ett fördjupningsblock för att kunna erbjuda hela ekonomilinjen (140 poäng). Man kan också tänka sig ett alternativ med flera påbyggnadslinjer för att göra det lättare att få utbildning inom fördjupningsområden som inte finns inom dagens utbildningssortiment. Tänkbara påbyggnadsutbildningar på ekonomilinjens basblock är offentlig förvaltning och internationellt företagande, det senare av särskilt intresse i ett län med så markerad exportinriktning som Gävleborg. I Gävleborg diskuteras inrättandet av en forsknings- och utvecklingsstiftelse som skulle kunna bidra till att komplettera de resurser högskolan har. Ett ännu viktigare komplement är förmodligen de kunskaper som finns i de mest utvecklade företagen och hos vissa myndigheter i länet, vilket redan berörts. Särskilda möjligheter bör ges genom det verkstadstekniska utvecklingscentrum som startas i Sandviken (som filial till institutet för verkstadsteknisk forskning i Göteborg). Gävle teknikcentrum håller på att byggas upp för gemensam service åt företag inom data och elektronik, och där finns naturliga kopplingar till utbildning. I Hälsingland görs intressanta försök i Voxnadalen, Söderhamn, Ljusdal och troligen även i Hudiksvall. Inget av dessa teknikcentra eller någon av dessa utvecklingsenheter är primärt inriktad på utbildning, men gemensamt för dem är att utveckling av affärsideer, produkter och företag förutsätter tillgång till utbildad personal, både när det gäller nyanställda och i fråga om vidareutbildning av redan anställda. Ökad flexibilitet Länet behöver en flexibel högskola som kan anpassa sitt utbud till vad som begärs från olika delar av länets näringsliv. De lokala utvecklingsorganen kan till en del tjäna som samarbetsformer mellan företag för att dessa lättare skall kunna få fram ny kunskap, och där bör högskolan kunna bli en aktiv samarbetspart. Nyckelordet för en högskola med denna inriktning blir alltså flexibilitet. Utbildningens innehåll måste kunna varieras allteftersom nya behov identifieras. En sådan högskola bör utmärkas av minsta möjliga byråkrati. Förmodligen bör den ha en ganska stor del av resurserna fria i meningen att inte vara uppbunden till fasta lärartjänster så långt att läraruppsättningen blir mer styrande än utbildningsönskemålen i länet. Det blir dock av avgörande betydelse för framgång eller misslyckande om högskolan i länet kan dra till sig åtminstone ett minimum av högt kvalificerade lärare, helst med doktorsgrad. Bara med en sådan kvalitet i centrum för verksamheten kan man få en utbildning som inger respekt och drar till sig intresse från tänkbara samarbetspartner. En utslätad verksamhet skulle ingen vara betjänt av, vare sig studerande, näringsliv eller länet i stort. Skolan behöver alltså en uppsättning kvalificerade egna lärare, annars kommer den inte heller att kunna nyttja kompetens från andra. Så även om önskan är att ha stor flexibilitet bör en levande högskola ha en "kärna" av kompetens som finns hela tiden. I högskolan i Gävle-Sandviken 10

5 har denna kärna hittills utgjorts av den lärarutbildning som enligt regeringens Mot. 1985/86:379 förslag skall läggas ned. Det kan sannolikt hävdas att den miljö som en dominerande lärarutbildning givit inte varit den mest kreativa miljön för att utveckla utbildningsom riktar sig mot industri och enskild tjänsteproduktion. Mitt intryck är att det finns spänningar i högskolan mellan lärarutbildningen och de nya linjerna inom data, elektronik och ekonomi. Man kan kanske uttrycka det så att den gamla seminarietraditionen på lärarsidan kommit att dominera för mycket. Ny "kärna"? En tanke som ligger nära är att fråga sig vad Gävleborgs högskola skulle kunna få som ny "kärna". i meningen att en viss verksamhet får en ledande roll. Inte så att den verksamheten kvantitativt dominerar. men så att den kvalitativt blev ett inslag som gjorde att högskolan vore en intressant samtalspart med intressenter över hela landet. Ett sådant inslag skulle ha stor betydelse för vitaliteten och forskarkontakten i verksamheten. En del av högskolan med sådana kontakter skulle utgöra en stimulans också för högskolans övriga delar. En sådan möjlighet vore att söka utveckla det som inleds genom den föreslagna bostads- och fastighetsförvaltningslinjen. Denna linje har föreslagits lokaliserad till Gävle därför att man då naturligt skulle kunna nyttja kompetens som finns vid tre statliga enheter i Gävle. nämligen statens institut för byggnadsforskning, lantmäteriverket och centralnämnden för fastighetsdata. För bostadssektorn i vid mening täcks genom dessa enheter stora kunskapsområden. Detta borde kunna nyttjas av högskolan för att ge denna särskilda kontakter och bidra till utformandet av en länshögskola med ett viktigt inslag av nationell identitet. Hemställan Med stöd av ovanstående hemställs l. att riksdagen. som villkor för nedläggningen av klasslärarutbildningen vid högskolan i Gävle-Sandviken, uttalar att högskolan får behålla resurser i "minst den omfattning'' som finns i dag. 2. att riksdagen uttalar sig för att resurser som tillförs Gävleborgs län inom ramen för "Bergslagsprojekten" skall ses som nettotillskott och inte anses minska behovet av kompensation för nedläggningen av klasslärarutbildningen. 3. att riksdagen i skrivelse till regeringen ställer sig bakom vad som i motionen anförts om möjligheterna att utveckla en "Gävleborgs högskola" med utnyttjande av den kreativitet och flexibilitet som kan uppbringas i länet. varvid särskilt beaktas möjligheterna att snabbt bygga ut tekniska utbildningar. Stockholm den l april 1986 Hans Lindblad (fp) Il

6