REMISSVAR Rnr Lilla Nygatan 14 Box STOCKHOLM Tel 08/ Fax 08/

Transkript

1 REMISSVAR Rnr Lilla Nygatan 14 Box STOCKHOLM Tel 08/ Fax 08/ Gunnar Wetterberg/LE Till Finansdepartementet STABILISERINGSPOLITIK I VALUTAUNIONEN (SOU 2002:16) Fi2002/1573 SACO har i tidigare sammanhang förordat en svensk anslutning till den europeiska valutaunionen. I det här sammanhanget begränsar organisationen sitt svar till vad betänkandet tar upp. Förutsättningarna för kommitténs utredning var givna. Den skulle utgå från att Sverige blir medlem av valutaunionen och att full sysselsättning förblir ett prioriterat mål för den ekonomiska politiken. SACO har ingen anledning att ifrågasätta dessa utgångspunkter. Innebörden av ett medlemskap är bland annat att Sverige inte längre förfogar över penningpolitiken på egen hand. Vid en ekonomisk påfrestning som drabbar valutaunionens medlemsländer på olika sätt är det inte säkert att den penningpolitik som förs är den mest lämpliga för varje enskilt medlemsland. För att värna den fulla sysselsättningen måste länderna förlita sig på andra mekanismer. Det är då finanspolitiken ligger närmast till hands att påverka efterfrågan i ekonomin genom åtgärder som berör statens inkomster och utgifter. Finanspolitiken är emellertid mer komplicerad än penningpolitiken att använda för att stabilisera efterfrågan, eftersom så många av dess instrument har andra och delvis mer i- ögonenfallande fördelnings- och allokeringspolitiska implikationer. SACO delar kommitténs uppfattning att det därför är väsentligt att de valda medlen är så neutrala som möjligt i dessa avseenden och att de för den skull bör vara så generellt verkande som möjligt.

2 2 SACO delar utredningens skepsis mot att inrätta formaliserade statliga buffertfonder, men håller med om vikten av att staten har ett ekonomiskt handlingsutrymme när konjunkturerna svänger. SACO har uttalat sin oro över alltför snålt tilltagna budgeteringsmarginaler i budgetförslag, och välkomnar utredningens förslag om tydligare riktlinjer för hur dessa skall konstrueras och användas. Om olika statliga system underlättar för individerna att agera på ett sätt som även är stabiliseringspolitiskt gynnsamt så är det en fördel, även om det knappast kan vara ett huvudargument för att inrätta sådana system. Frågan om parterna skall använda fonderna i sina kollektivavtalade försäkringar i buffertsyfte bör ligga på dem att ta ställning till. I sitt betänkande ägnar utredningen betydande uppmärksamhet åt lönebildningen och dess betydelse för möjligheterna att bibehålla full sysselsättning. SACO ser med beklagande att utredningens behandling i dessa stycken brister dels i klarhet, dels när det gäller perspektivet på lönebildningens olika roller i en väl fungerande ekonomi. SACO delar bedömningen att en väl fungerande lönebildning är central både för sysselsättningen och för tillväxten. Av utredningens uppdrag följer att den i första hand behandlar lönebildningens roll för att stabilisera sysselsättningen på kort sikt och de bekymmer som då uppstår när den gemensamma valutan innebär att penningpolitiken inte längre står till den enskilda statens förfogande. SACO vill dock betona att en rättvisande bedömning av effekterna på sysselsättningen även måste ta hänsyn till vad valutaunionen kan betyda för tillväxten. Om en EMU-anslutning innebär att sysselsättningen visserligen varierar mera, därför att finanspolitiken inte ensam kan ersätta penningpolitiken som stabilisator, men på en nivå som är högre och bättre betald, tack vare unionens tillväxteffekter, så är detta en viktig avvägning att ta hänsyn till. Enligt SACOs uppfattning diskuterar utredningen lönebildningen ur ett bakvänt perspektiv. Den ser lönebildningen som en kostnad, förmågan att bära denna kostnad som beroende av produktiviteten och vad olika centralt utformade åtgärder kan göra för att dämpa en kostnadsutveckling som är alltför stark. Det är otydligt vilka slutsatser utredningen drar av sina resonemang. Betänkandet kan läsas som ett förord för en mer centraliserad lönebildning, trots att ut-

3 3 redningen själv vidgår att en sådan efter några år skulle bygga upp spänningar när det gäller t ex relativlöner som i sin tur kan bli problematiska att lösa ut. Diskussionen om lönebildningen måste istället anpassa sig till den verklighet som håller på att växa fram. Tyngdpunkten i lönebildningen hamnar alltmer på lokal nivå, i företag och förvaltningar. De avtalskonstruktioner som leder till detta varierar från område till område sifferlösa tillsvidareavtal eller avtal med lägstlöneökningar är några av de tekniker som tillämpats av SACOs medlemsförbund. Det gemensamma för dem är emellertid att en allt större del av löneutrymmet fördelas lokalt enligt de kriterier som parterna kommit överens om, med ofta små eller ibland obefintliga individgarantier. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv och inte minst ur ett EMU-perspektiv är detta en utveckling att välkomna. Denna förändring av lönebildningen innebär att lönesättningen i långt högre grad kan utgå från den enskilde medarbetarens insatser och bidrag till det gemensamma arbetsresultatet. På så vis kan lönesättningen användas för att uppmuntra goda insatser och därmed främja produktivitetsutvecklingen. Därmed kan debatten bli rättvänd: hur skall lönebildningen kunna bidra till ökad produktivitet, så att den skapar sitt eget utrymme? Med en sådan inriktning har lönebildningen goda förutsättningar att fungera på ett för Sverige gynnsamt sätt, även vid ett EMU-medlemskap. Där är vi långt ifrån ännu. Kriterier som skapar legitimitet för lönesättningen, utvecklingssamtal som skapar samstämmighet mellan lönesättare och löntagare om de bedömningar som ligger till grund och en realistisk bild av vad som är en rimlig samhällelig lönenorm är några av de faktorer som parternas och den allmänna debattens ansträngningar måste inriktas på. Det måste också innefatta en förståelse för de insatser som kan bli nödvändiga för att trygga rekryteringen till områden med hotande arbetskraftsbrist eller för att säkra konkurrenskraften gentemot utlandet. Ett bestämt agerande för att underlätta en sådan utveckling skulle stå i samklang med de tendenser som börjat göra sig gällande under det senaste årtiondet på lönebildningens område. Jämfört med de tendenser som präglat den centraliserade lönebildningen är de bättre ägnade att svara mot de behov som kan uppstå vid ett EMU-medlemskap. När centraliserade förhandlingar lägger ut potter som till stor del är in-

4 4 tecknade för individgarantier av olika slag, så tvingar de fram lokala löneökningar utöver avtalen för att tillgodose behoven av relativlöneförändringar och marknadsanpassning. All erfarenhet talar för att sådana system i längden skapar större risker för löneinflation än en lönesättning som i högre grad utgår från den enskilda verksamhetens förutsättningar, och där de anställda byter till mer bärkraftiga företag och förvaltningar om de är missnöjda med sin löneutveckling. I detta sammanhang måste man också komma ihåg utredningens begränsning till den stabiliseringspolitiska frågan. Ur ett tillväxtperspektiv framstår saken än klarare. Då är det viktigt att utnyttja den möjlighet att främja produktivitetsutvecklingen som en klokt genomförd individuell lönesättning öppnar. Därför ter sig tanken på en återgång till mer centraliserade förhandlingar och avtalskonstruktioner som en farlig väg. Den sortens anpassning till ett EMU-medlemskap skulle göra samhällsekonomin och välfärden mer skada än nytta. Vad som behöver samordnas är bilden av vilken löneutveckling som förekommer på andra håll och hur den samlade produktivitetsutvecklingen i ekonomin ser ut. Det kan ge en referensram för lönesättningen på den enskilda arbetsplatsen. SACO är tveksam till förslaget att inrätta ett finanspolitiskt råd. Om detta skall kunna bidra till en sådan normbildning på ett konstruktivt sätt, är det viktigt att dess medlemmar har god och aktuell insikt i arbetsmarknadens och lönebildningens mekanismer. SACO betvivlar inte att akademiska ekonomer och ekonomer knutna till statliga myndigheter eller privata stiftelser kan tillföra rådet ett nödvändigt mått av oväld eller i varje fall andra bindningar än de som kan påverka ekonomer knutna till arbetsmarknadens parter, men att a priori avhända sig de partsanknutna ekonomernas kunskaper förefaller vara något oklokt, om lönebildningen bedöms vara en av de viktigaste stabiliseringspolitiska faktorerna. Detta är så mycket viktigare som utredningen inte kan föreslå några tillfredsställande indikatorer på lönebildningens risker. Att använda lönekostnadsökningar som indikator på produktionsgapet, och detta i sin tur som kriterium för att utlösa stabiliseringspolitiska åtgärder, är inte tillfredsställande. Frågan om produktivitetsutvecklingen är avgörande för att bedöma hur vansklig en given löneökningstakt är. I brist på tillräckligt god empiri måste då signalerna

5 5 vägas av mot erfarenhet av arbetsmarknaden och av avtalskonstruktioner. SVERIGES AKADEMIKERS CENTRALORGANISATION Anna Ekström Gunnar Wetterberg (Beslut i SACOs styrelse den 22 oktober 2002.)