UTLÅTANDE OM DELEGATIONENS FÖR MILITÄRHISTORISK FORSKNING STIPENDIUM FÖR POSTGRADUERADE FORSKARE 2008

Transkript

1

2

3

4 UTLÅTANDE OM DELEGATIONENS FÖR MILITÄRHISTORISK FORSKNING STIPENDIUM FÖR POSTGRADUERADE FORSKARE 2008 Sju ansökningar har inkommit: Hans Andersson, född 1950, disputerad 2000 (projektförslag: konferens/symposium om det militära rättsväsendets historia) Mathias Cederholm, född 1979, disputerad 2007 (projektförslag: aspekter på bondevärn och uppbåd i europeisk politisk kultur under tidigmodern tid) Christopher Collstedt, född 1976, disputerad 2007 (projektförslag: I krigets skugga. Det militära våldets diskurser i Skåne ) Rolf Hugosson, född 1965, disputerad 2000 (projektförslag: The Bundeswehr and the Uses of Military History in Germany, ) Esbjörn Larsson, född 1968, disputerad 2005 (projektförslag: Barn ifrån Mars. En förberedande studie över Föreningen för befrämjande av skolungdomens vapenövningar, c:a ) Mikael Nilsson, född 1976, disputerad 2007 (projektförslag: Producing Neutral Consent: The USIA and the Role of Propaganda för Swedish American Military Collaboration, ) Ulrica Söderlind född 1967, disputerad 2006 (projektförslag: kosthållning ombord på svenska ubåtar ) Hans Andersson avser ordna en europeisk konferens i Sverige om det militära rättsväsendets historia, som en uppföljning till tidigare konferenser i Tyskland och Frankrike. Det förefaller emellertid inte som om ett sådant projektförslag ryms inom syftena för DMF:s stipendium, som är att stödja forskning med historisk inriktning inom området säkerhetspolitik och försvar" genom att möjliggöra forskningsförberedande arbete (exempelvis ansökningar till fonder och stiftelser), preliminära studier eller forskning. Här handlar det snarare om nätverksbyggande inom ramen för ett etablerat internationellt utbyte. Sådana aktiviteter stöder redan DMF, som regel dock med betydligt mindre summor än SEK. För att ge stöd till konferenser vill Delegationen också se genomarbetade ansökningar med programförslag, uppgift om tid och plats för konferensen liksom en kalkyl över kostnaderna. Den avslutande formuleringen i Anderssons ansökan ( Jag kan börja med att göra en intresseförfrågan bland de sammankallande i nätverken ) antyder att konferensförberedelserna i detta fall inte har hunnit särskilt långt. Det förefaller därför nödvändigt för Delegationen att lägga Anderssons ansökan åt sidan. Mathias Cederholm önskar producera en förberedande, litteraturbaserad översiktsstudie kring problemkomplexet bondevärn/bondeupppbåd i Norden och norra/centrala Europa Medan tidigare militärhistorisk forskning kretsat kring begreppet den militära revolutionen och krigsmakternas modernisering under perioden, är Cederholm snarare intresserad av de äldre uppbådsformernas fortlevnad, samt deras koppling till tidens föreställningar om beskydd och

5 ömsesidighet. Den nordiska kontexten är väl känd, men Cederholm önskar att med hjälp av forskningslitteratur i gränslandet mellan sociologi, lokalhistoria och militärhistoria undersöka vilken roll bondeuppbåd spelade i andra delar av Europa. I litteraturlistan ryms förutom nordiska även fransk-, tysk- och engelskspråkiga verk. Den jämförande litteraturstudien är tänkt att resultera i en artikel, som kan publiceras i en vetenskaplig tidskrift och även ligga till grund för en ansökan till någon av de större forskningsfonderna om en undersökning på nordisk botten. Cederholm skisserar slutligen ett utkast till metod i det kommande forskningsprojektet, inspirerad av social begreppshistoria och prövad i hans nyligen presenterade avhandling. Cederholms ansökan är spännande eftersom hans tilltänkta undersökningsperiod överskrider gränsen mellan medeltid och tidigmodern tid och genom strävan att sätta in nordiska erfarenheter i en europeisk kontext, samt berömvärd genom sin internationella orientering och sin konkreta målinriktning. Christopher Collstedt önskar med sitt projekt att ur ett kulturhistoriskt perspektiv undersöka hur militära våldshandlingar tolkades och problematiserades i Sverige under andra hälften av 1600-talet. Det övergripande syftet är att lämna ett bidrag till forskningen om det militära våldets kulturhistoria, och att sammanföra denna forskning med forskningen kring övergångsproblematiken efter Roskildefreden. Det är dock uppenbart att det är den historiska konstruktionen av våld som främst intresserar Collstedt. Han avser att undersöka hur denna tog sig till uttryck genom talet om våld mellan militärer och civila, internt militärt våld, samt militär våldsutövning under symmetriska och asymmetriska konflikter. De diskurser som ska studeras rör både religion/moral och etik, lagar och krigsnormer, juridik och rättspraxis, enskilda människors berättelser om krigserfarenheter liksom estetik och propaganda. Undersökningen ter sig med andra ord mycket vittomfattande, liksom det tänkta källmaterial som utpekas i landsarkivet i Lund och i Riksarkivet. Bristen på tydliga avgränsningar framstår som en svaghet med Collstedts tilltänkta projekt. Den metodologiska inspirationen är dessutom ensidigt hämtad från litteraturvetenskaplig forskning, där ju frågor kring bevisning och representativitet brukar formuleras annorlunda än inom historieforskningen. Reflektioner kring denna problematik saknas dock i ansökan. De höga ambitionerna till trots är det därför svårt för Delegationen att förorda Collstedt som mottagare av stipendiet. Rolf Hugoson avser undersöka historieuppfattning och historiebruk inom Bundeswehr, med särskilt avseende på umgänget med andra världskrigets erfarenheter och traditionerna från Wehrmacht. Studien ska även beröra bruket av militärhistoria i den politiska debatten om Bundeswehr, med utgångspunkt i diskussionerna i förbundsdagen. Hugoson redovisar realistiska avgränsningar och en tydlig projektplan, där arkivstudier och intervjuer i Tyskland ska resultera i en tidskriftsartikel avsedd för en internationell publicering, och även ligga till grund för en större projektansökan med forskare från flera länder, med jämförande studier rörande Finland, Frankrike, Israel, Sverige och USA.

6 Hugoson, som trots sin historiska inriktning är statsvetare, presenterar en väl avvägd projektplan, intressant inte minst genom sin internationella orientering och sin inriktning mot det försummade forskningsfältet militärt historiebruk. Esbjörn Larsson avser att undersöka Föreningen för befrämjandet av skolungdomens vapenövningar, c:a Larsson vill med hjälp material i föreningens arkiv kartlägga vilka som var engagerade i dess verksamhet, hur synen på skolungdomars vapenövningar förändrades under dess drygt hundraåriga existens, hur föreningen kommunicerade sin självbild till omvärlden och hur samhällsdebatten kring vapenövningarna såg ut. Resultatet är tänkt att ligga till grund för större ansökningar till olika forskningsstiftelser, till en artikel i Militärhistorisk tidskrift och till bidrag vid konferenser. Det skall samtidigt ses som förstudie till fler undersökningar på temat barns förhållande till försvarsmakten, under det sekel som kallats Barnens århundrade. Larssons ansökan är mycket välskriven med tydliga uppgifter om forskningsläge, syfte, frågeställningar och källmaterial. Barnens militärhistoria i Sverige är dessutom ett förhållandevis oskrivet kapitel. Mikael Nilsson önskar med hjälp av tidigare outnyttjat arkivmaterial från US Information Agency undersöka amerikansk opinionsbildande verksamhet i Sverige under kalla kriget, särskilt det som riktades mot socialdemokratiska politiker och fackliga funktionärer. Syftet med projektet anges vara att fördjupa förståelsen för det militära samarbetet mellan Sverige och USA genom att redogöra för dess civila bas. Mot bakgrund av den ideologiska konkurrensen mellan USA och Sovjetunionen om att framstå som mänsklighetens enda hopp och bästa framtid, kan man givetvis hävda att USIA:s verksamhet i Sverige skulle tjäna säkerhetspolitiska syften. Men förutom på detta högst allmänna plan är det svårt att kategorisera Nilssons föreslagna studie som inriktad mot militärhistoria och säkerhetspolitik. Eftersom USA bedrev propaganda över hela världen under kalla kriget och särskilt till potentiella fiendeländer bakom järnridån är det oklart hur undersökningen skulle kunna belysa just förutsättningarna för militärt samarbete mellan Sverige och USA. Och varför skulle USA behöva producera consent i Sverige för att legitimera en verksamhet, som ju ändå bara var känd av ett fåtal personer i landet? Inte i något av de arkivdokument som Nilsson citerar i sin ansökan refereras heller till den militära nyttan av att få svenskarna vänligt stämda gentemot USA. Och hur ska betydelsen av propagandan mätas? När Nilsson konkluderar att verksamheten i Sverige ansågs mycket lyckad och effektiv, är det enbart på grundval propagandaorganens egna, självberömmande rapporter till State Department. En undersökning av den amerikanska propagandan i Sverige under kalla kriget måste givetvis göras, men bör då finansieras med andra medel än Delegationens. Ulrica Söderlind redovisar i sitt projektförslag kosthållning ombord på svenska ubåtar ingående projektets tänkta genomförande och lämpligt källmaterial. Projektet deltog redan i förra årets konkurrens, men avfördes då ur diskussionen eftersom problemställningens vetenskapliga relevans och kopplingen till en övergripande problematik var svår att se. De revideringar som

7 genomförts sedan dess framstår inte som särskilt genomgripande. Projektet kan därför inte heller i år komma i fråga för Delegationens stöd. Efter denna inledande granskning urskiljer sig alltså en tätgrupp av sökande med väl definierade och avgränsade, ämnesrelevanta projektförslag: Cederholm, Hugoson och Larsson. Dessa tre skulle enligt Delegationens uppfattning alla kunna komma ifråga som mottagare av stipendiet. Den som i detta läge skiljer sig från de övriga är Larsson, genom sin inriktning mot svenska förhållanden. Ett forskningsprojekt som är begränsat till en svensk kontext är givetvis inte mindre vetenskapligt relevant än ett som i likhet med Hugosons är begränsat till en tysk, men just den tyska militärhistorien och uppfattningen av denna har ju också en allmäneuropeisk betydelse. Delegationen väljer därför i detta läge att lägga även Larssons ansökan åt sidan. När i urvalsprocessens sista skede två likvärdiga kandidater ställs mot varandra, finns anledning att fästa uppmärksamhet på utlysningens bestämmelse om att företräde skall ges till yngre forskare. Till åldersskillnaden om fjorton år mellan Hugoson och Cederholm ska läggas åldersskillnaden inom akademin. Sju år har förflutit sedan Hugoson disputerade. Han har sedan dess också åstadkommit ett antal meriterande publikationer och hunnit etablera sig som en i Sverige ledande expert inom området retorik och krig. Bredvid Cederholm framstår han därför knappast som en yngre forskare. Mot denna bakgrund väljer Delegationen att tilldela Mathias Cederholm sitt stipendium för postgraduerade forskare med inriktning mot militärhistoria och säkerhetspolitik år Stockholm Henrik Landerholm, Försvarshögskolans rektor Gunnar Magnusson, överstelöjtnant Ann Hörsell, filosofie doktor Åsa Karlsson, filosofie doktor Maria Sjöberg, docent Pär Sundquist, departementssekreterare Ulf Söderberg, krigsarkivarie Nils Erik Villstrand, professor Gunnar Åselius, professor