Hur hanterar Sveriges fyra största banker kreditrisker?

Transkript

1 Handledare: Ulf Olsson Uppsala Hur hanterar Sveriges fyra största banker kreditrisker? En jämförande analys av Handelsbanken, Nordea, SEB och Swedbanks kreditriskhantering de senaste fem åren mot bakgrund av Finansinspektions allmänna råd. Anna Boqvist Jacob Danielsson

2 Sammanfattning Här utreds Sveriges fyra största banker, Handelsbanken, Nordea, SEB och Swedbank och dess kreditriskhantering baserat på de allmänna råd utgivna av Finansinspektionen 2004 samt övrig litteratur kring ämnet. Hanteringen jämförs både mellan bankerna samt över de senaste konjunktursvängningar inom tidsintervallet år Fokus ligger på den ansvarsfördelning, kreditpolitik, kreditriskklassificering samt diversifiering som bankerna uppvisat under denna tidsperiod. Närmare studeras även koncentrationsrisker och dess förändring i samband med den senaste tidens låg- och högkonjunktur. Kreditriskhanteringen har under de senaste åren fått ökat betydelse för bankerna. De fyra svenska storbankerna har hanterat den här utvecklingen på olika sätt men samtliga har i stora drag följt Finansinspektionens allmänna råd. Det visar det sig att Swedbank och Handelsbanken har minst gemensamt gällande ansvarsfördelning, kreditpolitik samt kreditriskklassificering. Avseende koncentrationsrisker kan utläsas att Swedbank och Handelsbanken innehar högre koncentrationsrisker vad gäller likväl geografi som bransch i jämförelse med SEB och Nordea. Slutsatsen är att koncentrationsrisker endast utgör en av flera parametrar för kreditrisker, då både SEB och Swedbank enligt Finansinspektionen uppvisat större kreditförluster trots olikheterna i sina koncentrationsrisker. Istället har faktorer som ansvarsfördelning och kreditpolitik spelat en viktig roll. Nyckelord Kreditrisk, koncentrationsrisk, riskhantering, bank 1

3 1. Inledning Tidigare forskningsperspektiv Problemformulering och hypotes Syfte Teori Ansvarsfördelning Kreditpolitik Kreditriskklassificering Koncentrationsrisker Metod Avgränsning Empiri Konjunkturläget i Sverige Handelsbanken Ansvarsfördelning Kreditpolitik Kreditriskklassificering Koncentrationsrisker Nordea Ansvarsfördelning Kreditpolitik Kreditriskklassificering Koncentrationsrisk SEB Ansvarsfördelning Kreditpolitik Kreditriskklassificering Koncentrationsrisker Swedbank Ansvarsfördelning Kreditpolitik Kreditriskklassificering Koncentrationsrisker Finansinspektionens kommentarer Kreditpolitik Koncentrationsrisker Kreditriskklassificering och ansvarsfördelning Analys Ansvarsfördelning Kreditpolitik Kreditriskklassificering Koncentrationsrisker Prövning av Hypotes Slutsats Förslag till vidare forskning Referenslista Bilaga 1: Historisk överblick över Sveriges storbanker Bilaga 2: Intervjuformulär med Thomas Edlund, Finansinspektionen Bilaga 3 Storbankernas geografiska kreditexponering Bilaga 4 Storbankernas branschmässiga diversifiering Bilaga 5 Herfindahl-index: Exempel

4 1. Inledning Efter flera år av nästan oavbruten uppgång på världens börser och en generellt god konjunktur drabbades det finansiella systemet av störningar i september De föregående åren hade präglats av expanderande företag och snabba likviditetsrörelser, precis det som karaktäriserar en högkonjunktur. Den här tiden kännetecknades av en hög utlåningsgrad av världens banker, men motiverade också att denna bibehölls då efterfrågan på kapital var så pass stor och optimismen inför framtiden tycktes oändlig. Det senaste året har företag och börser världen över visat prov på hög volatilitet med flera konkurser som följd. En ökad arbetslöshet och ökade svårigheter att återbetala skulder har präglat ekonomin. I det finansiella tumultet har få lämnats oberörda, vilket även gäller banksystemet. Det skall också betonas att banksystemet delvis bär ansvar för krisen, inte minst på grund av de stora risker som togs i en tid då synen på framtiden kanske var lite för optimistisk (Byström, 2009). De risker som stora kreditinstitut tog i högkonjunkturen, och som även tas i lågkonjunkturer, kan grovt delas in i kreditrisker 1 och marknadsrisker 2 (Swedbank Årsrapport 2008). Här utreds de fyra största bankerna i Sverige - Handelsbanken, Nordea, SEB och Swedbank - och dess utlåning till privat- och företagskunder under de senaste fem åren. Med andra ord kommer undersökningen att fokusera på den del av risker som kan kallas kreditrisker. I vad som börjar likna kölvattnet efter finanskrisen kan man skåda hur de svenska storbankerna påverkats olika med hänsyn till krisen, kanske till stor del på grund av deras skillnader i kreditriskhanteringen. Ett exempel på detta är Swedbank vars exponering mot Baltikum fått konsekvenser för banken och dess intressenter i och med den omfattning den ekonomiska krisen fått på andra sidan Östersjön. Vår förhoppning är att denna studie ska ge en insikt i vad som skilt de svenska storbankerna åt i hänsyn av kreditrisker mot bakgrund av hur de tagit sig igenom åren av högkonjunktur och månaderna av lågkonjunktur. I förlängningen tror vi att följande studie kan skapa en ökad förståelse för bankernas kreditriskhantering och hur denna skiljer sig åt. På så sätt kan bankbranschens intressenter, allt från den individuella bankkunden till statliga organ, dra lärdom av skillnaderna i bankernas utlåningshantering och därmed hitta positiva respektive negativa aspekter hos varje bank. I sin tur kan detta underlätta ett avgörande om vilken bank som verkar mest tilltalande i sin kredithantering och samtidigt håller sig inom de normer och regelverk som präglar samtiden. 1 Kreditrisker är risken för förlust på grund av att en kredit inte fullgörs (FFFS 2004:6 s. 2). 2 Marknadsrisker är risken för förlust om den finansiella marknadsutvecklingen är ofördelaktig gällande framförallt räntor, valutakursförändringar och aktier (Finansiell stabilitet, 2008, s. 96). 3

5 1.2. Tidigare forskningsperspektiv Studier kring kreditrisker har växt fram alltmer i takt med att nya regleringar, såsom Basel IIkraven 3 har tvingat fram ett ökat fokus på kredithantering hos finansiella institut, den här diskussionen har dock funnits tidigare. Det här diskuteras av artikelförfattarna Westgaard, S och Van der Wijst, N (1999). De hävdar att moderna riskmått som etablerats inom bankväsendet inte förmår mäta den förväntade förlusten av en banks portfölj. Likaså hävdar författarna Caouette, Altman & Narayanan (1998) att kreditriskhanteringen hos bankerna visar prov på vissa brister, trots en ökning av kreditrisker och dess komplexitet. Dessa källor utgör underlag för att förstå kreditriskhanteringens utveckling samt dess negativa och positiva aspekter. Arnaud de Servigny & Olivier Renault (2004) beskriver i sin forskning två skiljda sätt att hantera ansvarsfrågan inom en bank. Vidare finns också behov av en förståelse för diversifiering ur ett internationellt- och branschmässigt-perspektiv, varför Harry M. Markowitzs (1959) diversifieringsteorier används. Dessa teorier vidareutvecklas genom Carol Alexander (1998) som fördjupar den internationella infallsvinkeln gällande diversifiering. 2. Problemformulering och hypotes Studiens forskningsfråga grundar sig i ett dokument för allmänna råd om kreditriskhantering, utgivet av Finansinspektionen (FI). Utifrån denna rapport och några av de variabler som där presenteras jämförs de fyra svenska storbankerna. En av dessa variabler är koncentrationsrisker 4, vilket ges ett särskilt fokus i relation till de allmänna konjunktursvängningar som skett i Sverige under de senaste fem åren. Problemformuleringen ser därför ut som följer: Mot bakgrund av FI:s rapport (FFFS 2004:6), hur skiljer sig de fyra svenska storbankernas kreditriskhantering åt de senaste fem åren och hur har dess koncentrationsrisker varierat mot bakgrund av dessa års konjunktursvängningar? Det finns skäl att misstänka att hanteringen av kreditriskerna ter sig annorlunda och förmodligen kan upplevas vara mindre åtstramad i en högkonjunktur än i en lågkonjunktur, då 3 Basel II-kraven är de kapitaltäckningsregler som implementerades i Sverige år 2007 och som låter vissa banker använda internt riskklassificeringssystem för att beräkna lagstadgat kapitalbehov. Reglernas syfte är att göra bankerna mer riskkänsliga och förbättra bankernas riskhantering (Interna riskklassificeringssystem och riskkänsliga kapitalkrav, 2004). 4 Koncentrationsrisk är en kreditrisk som uppstår till följd av exponering mot motparter med inbördes anknytning, inom samma ekonomiska sektor, geografiska region eller exponeringar som avser samma verksamhet (GE Money Bank 2009 Kapitaltäckning.pdf). 4

6 bankerna sannolikt ökar sin utlåning i goda tider med kreditförluster som följd i sämre tider. Konjunktursvängningar påverkar såväl bankens som bankkundens kredithantering och leder därmed till en förändrad efterfrågan på krediter. 5 Det drabbar bankernas kredithantering och influerar dess medföljande risker, däribland koncentrationsrisker. Frågan är aktuell och en av de centrala punkterna för Sveriges ordförandeskap i EU är hur man ska kunna motarbeta denna procykliska effekt i banksystemet (Sveriges ordförandeskap i EU, 2009). Då en mätning av hanteringen av kreditriskerna kan te sig relativt abstrakt och kanske opreciserad utifrån officiella källor, kan koncentrationsrisker upplevas som mer specifika och lätta att ta på. Koncentrationsrisker är både ett relevant område för bankernas kreditriskhantering och med bakgrund av ovanstående text kommer dessa att betonas. Studien prövar därav följande hypotes (H1): Koncentrationsriskerna hos Sveriges storbanker med avseende på bransch och geografisk marknad har minskat under den föregående högkonjunkturen och ökat under den senaste lågkonjunkturen. 3. Syfte Syftet med studien är att fånga trender och tillvägagångssätt i kreditriskhanteringen som kan tänkas vara gemensamma för storbankerna och samtidigt studera vad som skiljer dem åt. Inkluderat i detta ryms också att studera om koncentrationsriskerna och konjunkturläget korrelerar på det sätt som H1 argumenterar samt problemformuleringen ifrågasätter, snarare än att utreda hur eller till vilken grad konjunkturläget påverkar koncentrationsriskerna. Då studien nästan uteslutande är byggd på sekundära, offentliggjorda källor (se diskussion nedan) säger undersökningen mer om vad bankerna vill och enligt lag måste presentera än hur de faktiskt hanterar sina kreditrisker. Det kräver en medvetenhet kring denna information för att inte påverka utredningens validitet. Undersökningen är alltså mer inriktad på presentationen av hur kreditriskerna hanteras. I och med den transparens som krävs i kreditgivningsinstituten bör skillnaden mellan vad som är offentligt och inte är offentligt i det här avseendet inte vara alltför stor, vilket ger undersökningen relevans. 5 En kredit innebär ett krav på att fullgöra en skyldighet till betalning som ett institut innehar eller kan få mot en motpart (FFFS 2004:6 s. 2). 5

7 4. Teori För att möjliggöra en studie av de fyra storbankernas kreditriskhantering används en rad källor till att underbygga analysen. Det främst nyttjade underlaget utgörs av Finansinspektionens allmänna råd om kreditriskhantering i kreditinstitut och värdepappersinstitut (FFFS 2004:6) från den sjätte juni Här presenterar FI råd för att verka för en god kreditriskhantering i instituten. Det ska ske genom råd för identifikation, mätning, styrning med hjälp av styrdokument samt kontrollering av kreditrisker, vilket enligt författningssamlingen tillsammans utgör ett centralt område för institutens verksamhet. Kreditrisker och hantering av dessa kartläggs genom definitioner, principer och tillvägagångssätt för att uppfylla råden för god kreditriskhantering. Här beskrivs att kreditrisker uppstår på olika sätt på olika produkter och marknader. Därför ska en koncerns totala exponering mot en annan part granskas vid kreditbeslut, vilket sätter fokus på koncentrationsrisker samt strategi för kreditgivning. Strategi vid kreditgivning kan härledas till hur ansvarsfördelningen inom banken ser ut och hur rutiner för kreditprocessen är utformade, vilket också fokuserar på kreditpolitik. Kreditinstituten ska inom denna politik också klassificera eventuella kredittagare och ge krediter enligt ställda rutiner efter genomförd kreditprövning samt dokumenterade kreditbeslut. Hädanefter kallas denna process kreditriskklassificering, vilken ska rapporteras enligt informationssystem och kontinuerligt kontrolleras. All hantering ska ske med en god kreditkultur, vilket innefattas av de normer samt värderingar gällande kredithantering inom ett institut. Dessa råd trädde i kraft den 1 juli 2004 (FFFS 2004:6). Ytterligare publicerat material från Finansinspektionen, Statistiska Centralbyrån och Riksbanken används i form av diverse rapporter och statistik som ytterligare underbygger uppsatsen, främst i bilagorna. Dessa rapporter och framförallt den ovan beskrivna åskådliggör fyra variabler vilka kreditrisker kan analyseras utifrån: ansvarsfördelning, kreditpolitik, kreditriskklassificering och koncentrationsrisker. Dessa variabler och dess teoretiska anknytning förstärks genom den uppmärksamhet de får i bankernas årsredovisningar. De förtydligas i figur 1 som också är utgångspunkten för denna utredning och diskuteras vidare i texten nedan. För att precisera variablerna krävs en teoretisk bakgrund och därför har specifika teorier använts på varje område. Teorierna har framförallt valts ut efter relevans, intresse och tillförlitlighet men givetvis också efter tillgänglighet. 6

8 Figur 1. Underlag för undersökningen utifrån FI:s rapport 4.1. Ansvarsfördelning Det finns två skilda strategier för banktjänstemän att hantera kreditrisker enligt Servigny och Renault (2004). Dessa strategier kallas det toppstyrda och det bottenstyrda tillvägagångssättet och är i grund och botten varandras motsatser. Den toppstyrda strategin grundar sig i att kreditriskhanteringen utgår från ledningsnivå. Ledningen beslutar om limiter 6 eller en viss exponeringsgrad per affärsenhet oberoende av aktuell erfarenhet. Kontrollen sker sedan baserat på erfarenheterna av den förväntade förlusten per affärsenhet, detta leder i sin tur till att bestämma en optimal exponeringsgrad till nästa tidsperiod. Det bottenstyrda tillvägagångssättet tar sin början i valfri självständig enhet. Det kan vara ett företag, en privatperson eller till och med en bransch. Den potentiella kreditförlusten mäts sedan över alla enheter för att särskilja en koncentration av förluster och där sätta limiter. Därefter väljs de projekt som kvalificerar sig enligt minsta avkastningskravet för investeringen (tröskel-räntan). Dessa två strategier är vägledande när bankernas kreditpolitik och ansvarsfördelning med avseende på kreditrisken ska analyseras. I ett vidare perspektiv kan skillnaden mellan strategierna beskrivas ur ett centraliserings- kontra ett decentraliserings-perspektiv där den toppstyrda modellen är sprungen ur en centraliseringssyn medan den bottenstyrda kan kopplas samman med decentralisering. Servignys och Renaults modell presenterar två extremfall men 6 Limit är den fastställda riskexponeringsgräns som har avseende på t.ex. en specifik kundgrupp, kund, produkt eller marknad (FFFS 2004:6 s. 2). 7

9 dessa är i sig en förutsättning för den analysskala som bankerna kommer att studeras efter. Teorin är alltså inte svart-vit utan det är tänkbart att ett fall kan hamna någonstans mittemellan de båda strategierna, vilka presenteras i nedanstående modeller. Den översta modellen representerar den toppstyrda strategin, medan den nedre beskriver det bottenstyrda strategin (Servigny och Renault, 2004). Figur 2. Den toppstyrda strategin Figur 3. Den bottenstyrda strategin 4.2. Kreditpolitik Hanteringen av kreditrisker och dess olika variabler är ett område under ständig förändring. Synen på kreditrisker har transformerats från att en gång ses som en kostnad för att göra affärer till att idag ha ett handlingsvärde i sig. Den här synpunkten presenteras av Caouette, Altman & Narayanan (1998). Författarna hävdar att bankerna har gjort ett relativt dåligt jobb med att prissätta samt hantera kreditrisker, detta speciellt i förhållande till den betydligt större förändringen av tekniker som skett för marknadsrisker. Incitament för utveckling av olika typer av kreditriskhantering existerar dock i form av ökad konkurrens, önskan om diversifiering och likviditet samt förändringar av reglering av exempelvis riskbaserade kapitalkrav. Kreditrisker har därför blivit mer komplexa och växt mycket, dels på grund av de ökade incitamenten för utveckling av kreditriskhantering men också på grund av att regeringars förmåga att garantera samt erbjuda uppköp av konkurshotade företag och organisationer har minskat. Ökningen av specifikt krediter och därigenom medföljande risker kan spåras tillbaka till en trend av mer privatisering, avreglering av finansiella institutioner och företag på växande marknader, större aggregerade statsskulder samt högre villighet att låna globalt. Det kan också sägas ha en positiv aspekt i och med det faktum att acceptansen 8

10 och tillgängligheten för kredit har underlättat för det moderna samhället och dess konsumtion idag. Dessa trendförändringar har dock lett till att större kreditinstitut löper en risk att förlora förmågan att hantera kreditrisker effektivt och kreditproblem har kunnat noteras bland annat i svenska, norska samt finska banksystem (Caouette et al, 1998 s.2-11 ff) Kreditriskklassificering 7 Att exponera sig för kreditrisker utgör en utav grundpelarna i en banks funktioner. Trots att konkurrens har uppstått från andra institutioner och instrument innehar bankerna fortfarande den avgörande positionen för utvärdering av kreditrisker. De är ensamma om att som institution ha utvecklat formella processer för utlåning av pengar som baseras på en kreditanalys, vilken alltså är processen för beslutsfattandet gällande utlåning. Den bygger på två faktorer; nämligen låntagarens vilja samt möjlighet till återbetalning. För att undersöka en kunds återbetalningsvilja krävs en undersökning av låntagarens karaktär, medan återbetalningsförmågan utreds genom en granskning av låntagarens ekonomiska status. Dessa klassiska kreditanalyser förlitar sig framförallt på den subjektiva bedömningen från professionellt tränade personer. Att genomföra en kreditanalys kräver en strukturerad och arbetsintensiv process. Till detta expertsystem ska även finansiella förhållanden samt industrianalyser ingå (Caouette et al, 1998 s.35 & 82 ff). Denna klassiska kreditanalys har ofta lett till att banker vaggats in i falsk trygghet vilket resulterat i misslyckanden av skydd mot inbyggda systematiska risker i verksamheten. Bakgrunden till bankers ofta omfattande kreditproblem grundar sig i flera faktorer. Vissa av bankerna har underinvesterat i utveckling och träning av expertis på området och istället prioriterat mer pressande operativa behov och krav. Många banker har också stött på svårigheter med att upprätthålla sin kundbas utan att öka risknivån då kunder med låga risker kan hitta billigare finansieringskällor. En annan orsak är dåligt skötta kreditproblem på grund av att kreditsystem är ett mänskligt system, där den mänskliga faktorn utgör en riskfaktor. Här kan även tilläggas att de flesta banker förlitar sig på företagens årliga rapporter för respektive kredit. Dessa publicerade finansiella rapporter har ofta hunnit bli inaktuella tills de når bankerna och dess siffror representerar endast en liten inblick i de risker som företagen möter. Caouette et al understryker även att institutionerna generellt inte misslyckats beroende på bristen av kreditsystem, policys och rutiner, utan snarare för att de innehar en kreditkultur 7 Kreditriskklassificering är institutens klassificering av kredittagare eller krediter med avseende på dels sannolikheten för fallissemang, dels förlustens storlek vid fallissemang (FFFS 2004:6 s. 2). 9

11 som gör nyttjandet av kreditsystemen meningslösa. Dessa faktorer summeras i nedanstående modell vilken visar hur den klassiska kreditanalysen är uppbyggd. Den mänskliga faktorn har ett ständigt inflytande på modellens variabler (Caouette et al, 1998 s & 89ff). Figur 4. Kreditanalysens beståndsdelar Den här riskanalysmodellen leder till en klassificering av bankernas motparter i olika skalor genom klassificeringssystem vilka ligger till grund för kreditbeslut. Större aktörer får ofta en klassificering av rankinginstitut, medan mindre klienter rankas genom bankernas interna klassificeringssystem (Westgaard & Van der Wijst, 1999). Just bankernas olika klasssificeringssystem är en variabel som kommer vara i fokus i empirin och analysdelen då den är konkret och jämförbar mellan de olika bankerna Koncentrationsrisker En stor del av de senare årens kreditförluster härstammar från utbredda koncentrationer av bankernas utlåning till specifika sektorer eller marknader. Då bankerna endast ser vissa marknader som attraktiva, skyndar de sig ofta in på dem och tillåter en hög koncentration av deras kreditportfölj där. Portföljkoncentrationer är svårdefinierade och det är lätt att förbise koncentrationsgränser till förmån för mer attraktiva transaktioner än på andra mer diversifierade marknader. Även här spelar den mänskliga faktorn en roll, då olika experter fokuserar på specifika industrier och ofta varken har möjlighet eller kompetens att diversifiera portföljen tillräckligt. Även om experten skulle kunna urskilja en kommande nedåtgång på dennes expertområde saknas incitament till att upphöra utlåningen dit, då intäkterna härmed skulle försvinna. Därför fördjupas problematiken och bankerna lämnar efter sig stora förluster (Caouette et al, 1998, s. 90 ff). 10

12 Diversifiering är alltså av högsta vikt vid kreditproblematik, och analyseras utifrån Markowitzs Portfolio Selection: Efficient Diversification of Investments (1959). Här presenterar Markowitz tekniker för att analysera portföljer innehållande ett stort antal säkerheter, vilket kan appliceras på olika former av tillgångar, såsom kreditportföljer. Författaren beskriver två egenskaper som investeringar i säkerheter besitter, nämligen osäkerhet samt korrelation mellan säkerheterna. Utan den sistnämnda faktorn, alltså korrelationen, skulle diversifiering kunna eliminera risker förknippade med investeringar. Men korrelationen mellan säkerheter existerar, vilket medför att avkastning på säkerheter rör sig i samma riktning. Detta gör att diversifiering endast kan reducera riskerna genom att undvika portföljer vars säkerheter har en hög korrelation (Markowitz, 1959 s. 4 ff.). Diversifieringens riskreducerande process diskuteras vidare av Alexander (1998), som hävdar att den växande internationella ekonomiska integrationen (genom frihandelsavtal, föreningar och organisationer som spänner över nationella gränser m.m.) inte kan bevisas bidra till betydande ökning av korrelation mellan olika säkerheter. Det här då olika marknader, exempelvis inom den Europeiska Unionen, uppvisar olika typer av industrier, som inte kan sägas ha en betydande korrelation gentemot varandra. Utifrån detta analyseras därför bankernas diversifiering, både per industri och geografiskt läge. Ytterligare teori som stödjer vår utredande jämförelse av bankernas koncentrationsrisker bygger på Herfindahl-indexet. Indexet utvecklades på 1950-talet av Hirschmann och Herfindahl och är ett statistiskt mått på koncentration. Det beräknas genom att man tar kvadraten av alla av alla marknadsandelar eller utlåningsandelar och summerar dem. 8 Detta enligt följande formel (Rhoades, S, 1993, s 2ff): Formel 1. Herfindahl-index Herfindahl-indexet används alltså som ett mått på koncentrationsrisker hos bankerna. Styrkan i måttet är att man kan jämföra olika bankers koncentrationsrisker utifrån detta index. Herfindahl-index mäts i procentandelar och ju lägre procentandel en bank har desto mindre 8 Se exempel i bilaga 5. 11

13 koncentrationsrisker är den exponerad för, då detta innebär till antalet fler och därigenom mindre utlåningsandelar. 5. Metod Utgångspunkten för studiens analys grundar sig i officiell information från Handelsbanken, Nordea, SEB samt Swedbank. Då dessa företag är publika finns information tillgänglig i såväl bankernas årsredovisningar som via deras respektive hemsidor. Det betyder att vi nästan uteslutande kommer att använda oss av sekundära källor, det vill säga källor som redan har blivit publicerade (Drogendijk, 2009). Från föregående teoretiska information tar forskningsfrågan vid i och med en analys och jämförelse mellan bankerna utifrån FI:s allmänna råd. Dessa råd kommer att ligga till grund för utvärderingen av hur storbankerna har hanterat sina kreditrisker under åren 2004 till 2008, genom en rad variabler som däri presenteras. Utifrån teorier kring dessa variabler förklaras hur de svenska storbankernas kreditriskhantering skiljer sig åt. Det betyder att vår förklarande studie har en teorikonsumerande ansats i den mening att vi prövar empiriska data utifrån teoretiska modeller och inte tvärtom (Esiasson m.fl s 40). Anledningen till att vi valt den här ansatsen är att placera fallet, svenska storbankers kreditriskhantering, i centrum. Avsikten är alltså att använda de utvalda teorierna för att konstruera ett pålitligt analysverktyg. I realiteten betyder det att undersökningen kommer att innehålla både kvalitativa och kvantitativa variabler (Dahmström 2000). Det kan till exempel vara kvalitativa i form av de årsberättelser om kreditrisker som förekommer i bankernas årsredovisningar och kvantitativa i form av värden som diversifieringsmått. Då detta är en studie av den officiella hanteringen av kreditrisker kommer vår studie att bygga på analysmaterial som presenterats officiellt. Syftet med detta är framförallt vårt behov av tillgång till relativt mycket och tillförlitlig information, från olika banker och över en längre tid och också att omfattningen av arbetet ska ligga på en rimlig nivå. Därav utgör publicerade årsredovisningar den bästa informationskällan till denna analys. Ett inlägg i analysen kommer också att utgöras av artiklar och andra publicerade rapporter som diskuterar och analyserar ämnet. Till det kommer en primär källa genom en intervju med Finansinspektionens expert på kreditrisker. Det bidrar med en djupare insikt, kompetens och 12

14 erfarenhet om kreditriskhantering i samtliga storbanker, vilket stärker vår analys och skapar en nyanserad studie. Dessa både primära men framförallt sekundära källor kommer att ligga till grund för den slutliga analysen. 5.1 Avgränsning Vi har valt att begränsa oss till de fyra tidigare nämnda bankerna då de tillsammans dominerar den svenska bankmarknaden, även om deras dominans är på nedgående. Under 2009 stod storbankerna för 72% av inlåning till hushåll, 74% utlåning till företag, 83% av bolånen och 71% av fonder (Herin & Bederoff, 2009). Tidsmässigt har vi också avgränsat oss genom att använda bankernas årsredovisningar som sträcker sig fem år tillbaka i tiden, det vill säga från år 2004 till Det här tidsintervallet kan ge oss en inblick i om bankernas kreditriskhantering har genomgått förändring eller varit konsistent samt ger ett längre perspektiv på hur riskerna bemöts i bankerna. Inte minst med tanke på de händelserika år bankerna mött i form av högkonjunktur, ökad utlandsexponering, finanskris och lågkonjunktur. Här tillkommer också en avgränsning i och med att vi valt att fokusera på Sveriges konjunktursvängningar. Avgränsningen är medvetet gjord, dels då bankerna har relativt stora utlåningar inom Sveriges gränser och också då vill göra analysen ur ett svenskt perspektiv. Dessutom kan antagas att viss korrelation råder mellan ländernas ekonomiska utveckling och situation. Här mäts variationer i både tid (mellan åren ) och rum (de fyra olika bankerna i Sverige) mot en fast punkt, det vill säga FI:s rapport och de teorier som följer den. Arbetet är även noga avgränsat på den teoretiska sidan. Att fokus ligger på just kreditrisk och att analysen är baserad på FI:s rapport är ett resultat av medvetna avgränsningar. Hanteringen av kreditrisk är inte bara ett centralt område inom bankernas verksamhet (FFFS 2004:6) utan också den äldsta formen av risk på den finansiella marknaden (Caouette et al, 1998, s. 1) Att kreditriskhanteringen dessutom kan ses som ett aktuellt område mot bakgrund av det senaste årets händelser på finansmarknaden, gör det mer intressant att studera kreditrisker istället för till exempel marknadsrisker, då kreditrisker förekommer relativt frekvent i aktuella sammanhang. Det som kan vara ett problem vid urvalsprocessen är att det man väljer egentligen kanske inte borde vara med och det man inte väljer borde vara med (Trost, 2001). Då frågeställningen, analysen och slutsatserna fokuserar på just storbankernas kreditrisker i sig, utifrån den valda teorin, kan detta urvalsproblem anses vara minimalt. 13

15 6. Empiri Nedan utreds storbankernas kreditriskhantering under de senaste fem åren, strukturerat efter variablerna ansvarsfördelning, kreditpolitik, riskklassificering och framförallt koncentrationsrisker, per bank. För att sätta detta i ett sammanhang inleds med en överblick över den ekonomiska utvecklingen i Sverige de senaste fem åren. Den empiriska informationen kommer att ligga till grund för att besvara likväl problemformuleringen som H1 i den efterföljande analytiska diskussionen Konjunkturläget i Sverige För att sätta empirin i ett sammanhang och presentera ett underlag för att pröva H1 följer här en kort redogörelse över de senaste fem årens ekonomiska utveckling i Sverige. Konjunkturutvecklingen mäts genom att ska studera BNP-utvecklingen 9 under analysperioden. Bruttonationalprodukten är det vanligaste konjunkturmåttet och lämpar sig särskilt när man diskuterar kreditförluster. Det finns nämligen ett negativt samband mellan BNP-utveckling och företagskonkurser. Ökade företagskonkurser leder i sin tur till ökade kreditförluster för bankerna, alltså finns ett negativt samband mellan BNP och kreditförluster (Lindhe, 2000). Åren strax före den finansiella krisen 2008 var konjunkturutvecklingen i Sverige god. Under 2004 tilltog tillväxten på omvärldens marknader vilket gynnade den svenska exporten och fick den svenska ekonomin att växa. Vidare höll den positiva ekonomiska utvecklingen i sig under år 2005 (Heikensten, 2005) men ett litet frö av oro började gro i världsekonomin då den bubbla som byggts upp i USA kring den amerikanska bostadsmarknaden sprack. Det här kom senare att påverka världsekonomin och följaktligen även Sverige (Ingves, 2009). Vid denna tidpunkt började en global finansiell oro spridas vilken ett par år senare, alltså år 2008, mynnade ut i en storskalig förtroendekris för det finansiella systemet. Grunden för detta finns i vidlyftig långivning framförallt gällande fastigheter, vilket tog sin början då de amerikanska instituten gav krediter till betalningssvaga hushåll. Detta spred sig till Europa genom att högriskkrediter såldes vidare mellan bankerna och den finansiella krisen blev ett 9 BNP Bruttonationalprodukten, vilken är värdet av alla produkter och tjänster producerade i ett land under en tidsperiod (BNP-Tillväxt, 2009). 14

16 faktum. Från september 2008 kändes krisen av ordentligt i Sverige genom begränsade likvida flöden, trots att de svenska bankerna var finansiellt starka (Wickman-Parack, 2008). Vissa svängningar i Sveriges BNP har skett med en viss ökning på senare år. BNP har nått historiska bottennivåer under 2009, med en prognostiserad minskning på 5 %. Förändringar kan jämföras med genomsnittet för historiska tillväxttakter, vilket uppgår i 2 % per år. Här kan noteras att en positiv förändring av BNP inte behöver innebära en högkonjunktur, utan kan vara en återhämtning från tidigare lågkonjunkturer (BNP-Tillväxt, 2009). Diagram 1. BNP-Utvecklingen i Sverige (Nationalräkenskaper, 2009) Diagrammet ovan visar den årliga tillväxten av BNP från både användningssidan och produktionssidan. Figuren visar tydligt en skarp uppdelning mellan BNP-tillväxt och BNPminskning eller om man så vill högkonjunktur och lågkonjunktur. Brytpunkten sker redan under 4:e kvartalet 2007 då en tydlig avmattning i BNP-tillväxten sker. Ett definitivt skede märks framförallt i årsskiftet och kommer därför att vara den punkt vi använder som brytpunkt mellan hög- och lågkonjunktur. 15

17 6.2. Handelsbanken Ansvarsfördelning I Handelsbankens årsredovisningar poängteras en stark decentralisering där de lokala kontoren som känner kunden bäst tar avgörande ansvar gällande värdering av risktagandet. Det fastslås att detta förutsätter en central styrning och uppföljning av risker, genom kreditoch limitbeslut. I årsredovisningarna för räkenskapsåren 2004 och 2005 betonas att kreditansvaret ligger på kontorschefen och av denne utsedd medarbetare men att högre instanser på regional och central nivå tar över vid särskilt stora krediter. I grunden ligger denna strategi fast som en röd tråd genom årsredovisningarna, men 2006 förändras diskussionen kring ansvar. Styrelsens ansvar för risktagandet betonas här och framöver på ett tydligare och mer väsentligt sätt än under tidigare åren. Samtidigt sammanförs enheterna för kreditriskkontroll och finansiell kontroll till en enhet som rapporterar direkt till chefen för den centrala ekonomiavdelningen. Dessa förändringar i beskrivningen av ansvarsfrågan sammanfaller med införandet av Basel II-reglerna i februari 2007 (Handelsbankens årsredovisningar, ) Kreditpolitik Handelsbanken betonar den individuella bedömningen av varje kund och en lokal utvärdering av återbetalningsförmågan. Banken upprättar även så kallade limithandlingar som anger en beloppsmässig ram för kundens maximala engagemang med Handelsbankkoncernen. Under 2004 var denna beloppsmässiga ram för engagemang över 1 miljon kronor och vid bostadsfinansiering på 3 miljoner kronor. Under 2005 höjdes bostadsfinansieringsdelen till 4 miljoner och kom att ligga konstant under den resterande delen av den studerade perioden. Två årsredovisningar senare, alltså 2007, ges en utförlig diskussion om säkerheter. I den och efterföljande årsredovisning betonas att svag återbetalningsförmåga aldrig kan accepteras med motivet att banken erbjuds goda säkerheter. Krediter utan säkerheter ges endast till privatpersoner med mindre krediter och stora företag med mycket god återbetalningsförmåga (Handelsbankens årsredovisningar, ) Kreditriskklassificering Handelsbanken har använt samma typ av klassificering för återbetalningsförmågan i ungefär 25 år. Denna sker i två steg; först uppskattas sannolikheten för finansiella påfrestningar och 16

18 sedan bedöms kundens finansiella motståndskraft. Dessa bedömningar görs sammantaget på en skala på 1 till 5 där 1 är mycket låg risk. Systemet har genomgått mindre förändringar de senaste fem åren. Under 2005 ändrades skalan från 1-5 till 1-9 där 1 fortfarande är låg risk. Under 2006 och följande år anpassades systemet till Basel II och samma klassificering som använts i 25 år låg nu till grund för att bestämma kapitaltäckningskraven som ett resultat av Basel II. Det nya systemet ledde till att företag fortfarande rankades utefter 1-9-skalan medan småföretag och privatpersoner rankades efter sannolikheten att de ska fallera 10. Dessa mått kom att kompletteras av mått på hur stor exponering kunder har om kreditförluster inträffar och hur stor andel av lånen som banken förlorar vid fallissemang, vilka alla tre utgör faktorer för implementeringen av Basel II. Banken strävar efter att vara en relationsbank 11 och mäter även återbetalningsförmågan hos sina kunder varje år. Återbetalningsförmågan, eller snarare bristen på denna, klassificeras som tänkbar, påtaglig eller sannolik förlust. Andelen kunder med normal eller bättre än normal återbetalningsförmåga mäts även varje år. Denna andel har visat sig ha en positiv utveckling de senaste fem åren, från 93% år 2004 till 97% år 2008 (Handelsbankens årsredovisningar, ) Koncentrationsrisker Handelsbanken har som policy att göra affärer med bra kunder även om banken har stor exponering mot den bransch som kunden ifråga representerar. För att motverka för stora koncentrationsrisker mäter man dessa löpande och jämför kunder inom samma bransch för att bilda sig en bättre uppfattning om riskerna inom denna. Handelsbanken ser Norden och Storbritannien som sina hemmamarknader vilket innebär att all annan geografisk exponering har någon form av koppling till dessa marknader. Handelsbanken har stora koncentrationsrisker i det avseendet att man har så pass stor del av verksamheten koncentrerad till den svenska marknaden, vilket illustreras i diagram 2. Även om det är en risk att ha så stor andel av utlåningen till en och samma marknad kan den svenska marknaden ses som en marknad med relativt låg risk då det är den marknad man har störst kännedom om då Handelsbanken i grunden är en svensk bank. Beroendet av Sverige 10 Fallera eller fallissemang innebär att gå bankrutt. I det här fallet handlar det om att en kund inte har möjlighet att återbetala sitt lån (Nationalencyklopedin, 2009). 11 En bank som fokuserar på nära relationer med sina kunder och har det som en del av deras affärsidé. 17

19 som marknad har dock minskat de senaste fem åren till fördel för andra marknader som Storbritannien och Norge. Diagram 2 Handelsbankens geografiska kreditexponering enligt Herfindahl-index per år: Herfindahl index 58,5% 53,5% 53,8% 52,0% 49,1% Koncentrationsriskerna inom Handelsbanken sett från ett branschperspektiv visar på en intressant utveckling de senaste åren. Från att privatpersoner och fastighetsförvaltning varit dominerande med nästan 80% av den totala utlåningen under 2004 har denna andel sjunkit till under 70% år Minskningen har ersatts av den ökning som skett i posten övrig företagsutlåning under främst 2006 och 2008 och som representeras av ökad utlåning till företagstjänster, försäkringsverksamhet och övriga kreditinstitut. Sammantaget har dessa förändringar lett till att Handelsbankens koncentrationsrisker med avseende på bransch har minskat under de senaste fem åren. 18

20 Diagram 3 (Handelsbankens årsredovisningar, ) Handelsbankens branschmässiga kreditexponering enligt Herfindahl-index per år: Herfindahl Index 32,4% 32,3% 30,7% 29,9% 27,9% 6.3. Nordea Ansvarsfördelning Nordeas styrelse är ytterst ansvarig för att begränsa och följa upp koncernens risker. Mätning av risk, riskredovisning, kreditinstruktioner samt befogenheter sker enligt principer från styrelsen. Styrelsen har också ett kreditutskott som övervakar kreditportföljens utveckling. Inom ledningen hanteras riskerna i kommittéer såsom Tillgångs- och skuldkommitéen, (vilka bland annat ansvarar för finansiella risker) och Verkställande kreditkomittéen (som beslutar om koncernens största kreditlimiter och branschpolicys). Ansvaret för kreditexponering finns hos en kundansvarig enhet, vilken kontinuerligt ska bedöma kundernas återbetalningsförmåga. Slutligen finns Riskkommittén som övervakar den aggregerade 19