Sammanfattning på engelska

Transkript

1 Sammanfattning på engelska 1. Introduktion A. Utmaningen för den engelska teologin England är idag ett sekulariserat samhälle där det inte längre på samma sätt som tidigare tillhör konventionen att tänka och handla kristet. Det förs en fortsatt debatt om innebörden av sekulariseringen och om kyrkans respons eller brist på respons på dess utmaningar. Enligt Hastings kan teologin i England inte ge något svar på den utmaning som kyrkan ställs inför i ett sekulariserat samhälle. Den engelska kyrkans situation bedöms av flera forskare som prekär. Motståndet mot anpassningen till sekulariseringen har företrädare inom olika grupper av de engelska samfunden. Samlingsbeteckningen för dessa är "evangelikalismen". B. Biografiska uppgifter om John Stott Den största och mest inflytelserika gruppen av evangelikala kristna i England finns idag inom den anglikanska kyrkan. Denna avhandling behandlar den anglikanska evangelikalismens främste nutida ledare John R W Stott. Bredden i hans livsgärning framgår bäst av rubrikerna "Bibelutläggare", "Evangelist" samt "Kyrklig statsman". B.1. Bibelutläggare John Stott är inte först och främst systematisk teolog utan bibelexeget. Den predikoform som varit den mest använda bland evangelikaler är så kallade expository sermons, det vill säga en systematisk genomarbetning av en bibeltext, oftast vers för vers. Stotts predikningar har av många likasinnade ansetts vara föredömliga genom sin analytiska struktur. Det är dock tydligt att de mer är att betrakta som moderna än som postmoderna, genom att de så tydligt äger rum inom hans preferens för ett rationellt tänkande. B.2. Evangelist Stott introducerade som församlingspräst i All Souls Church flera olika evangelisationsmetoder. Till skillnad från det mycket specialiserade evangelisationsarbete i form av masskampanjer som evangelikaler ofta satsat på, var det Stotts visionära önskan att involvera församlingens lekmän i denna uppgift. Stott hade kommit till personlig kristen tro inom ett sammanhang med synnerligen snäva föreställningar kring det sociala ansvaret. På denna punkt har Stott i sitt tänkande tagit avstånd från sitt ursprung. Det mest kända resultatet av detta omtänkande är Stotts bidrag till The International Congress on World Evangelization i Lausanne år Utöver insatserna inom Lausanne-rörelsen bör här nämnas Stotts initiativ att genom The London Institute for Contemporary Christianity skapa medvetenhet om det moderna samhällets behov. B.3. Kyrklig statsman Funktionen som evangelist har i väckelsehistorien inte alltid varit kombinerad med diplomatisk finess. Hos Stott har det ovanliga inträffat att han fungerat som "kyrklig statsman", samtidigt som han varit tydlig i sin tjänst som förkunnare och som evangelist. 369

2 Redan tidigt ägnade Stott sina krafter åt att samla de evangelikala. Nationella och internationella strukturer kom att bli bärare av Stotts visioner. Innehållet i denna vision blev tydliggjort vid den betydelsefulla samlingen för anglikanska evangelikaler i Keele 1967 (National Evangelical Anglican Congress, NEAC I). Vid rörelsens samling i Nottingham 1977 (NEAC II) var Stott fortfarande centralgestalten. Det huvudsakliga arbetet ägnades denna gång åt den hermeneutiska frågan. Under det följande decenniet kom Stotts ledarskap att ifrågasättas. Det beror i hög grad på hans ställningstagande för att ge uppmärksamhet åt de sociala frågorna. Den känsligaste frågan gällde nog ändå hans förhållande till den karismatiska rörelsen. C. Kommentar till de biografiska uppgifterna om John Stott Stott kan utan tvekan sägas vara en av dem som mer definitivt format evangelikalismen, nationellt och internationellt. Särskilt uppenbart är hans försök att stärka dess ställning genom att sammanföra aktivism med teologisk reflektion. Stott utgör en motvikt mot antiintellektuella strömningar genom att bekräfta betydelsen av teologin som redskap för att konsolidera den evangelikala identiteten. Sammanfattningsvis kan sägas att Stotts ledarskap är respekterat men att hans handläggning av framtidsfrågor kanske kan anses vara bristfällig. 2. Metod A. Problemställning och dess avgränsningar Essensen av den evangelikala förståelsen av kristen tro vilar enligt John Stott på två fundamentala läror, bibelsyn och frälsningslära, det vill säga lydnad under Guds Ord och en personlig relation med Gud. Frälsningsteologin utgör i denna avhandling ett fördjupningstema för att förstå hur evangelikal teologi artikulerats i en sekulariserad situation. Förhållandet till Bibeln innefattar olika frågor. Den väsentliga frågan enligt Stott gäller om den kristna kyrkan överhuvudtaget har kvar ett auktoritativt budskap att ge vidare till moderna människor. Stott utlägger den evangelikala teologin i syfte att kontextualisera den. Kontextualiseringsfrågan om teologins identitet och dess relevans blir i denna avhandling belyst utifrån frälsningsfrågan och auktoritetsfrågan. Ett genomgående tema i hela undersökningen kring evangelikal identitet enligt John Stott kommer att vara förhållandet mellan det objektivt trosmässiga och det subjektivt erfarenhetsmässiga. Helheten av evangelikal identitet formas av ett försök till objektiv tro kombinerad med subjektiv erfarenhet, enligt John Stotts terminologi. B. Metod Den metod som i denna avhandling kommer till användning är att betrakta som traditionell historisk-systematisk. Den utgår från ett analytiskt textarbete som ger grund för en korrekt deskription av Stotts teologi. Jag gör här ett försök att fördjupa insikten genom en historisksystematisk bearbetning av detta material. Det historiska perspektivet blir tydligt genom att Stotts teologi kommer att beskrivas utifrån dess kontext. Systematiskt betraktad kommer avhandlingen att behandla teologiska grundfrågor hos Stott. C. Forskningsöversikt 370

3 Forskningen om John Stott som enskild teolog har bara sett sin försiktiga början. I skilda sammanhang har visserligen publicerats intervjuer och biografiska artiklar om John Stott. Förutom dessa biografiska artiklar har Stotts teologi blivit föremål för en närmare undersökning i några avhandlingar. Utöver dessa hänvisningar till den egentliga forskningen om John Stott önskar avhandlingens litteraturöversikt bidra till en orientering om forskningen kring evangelikalismen. D. Stotts litterära produktion En lämplig utgångspunkt för ett studium av John Stotts teologi är den nyligen publicerade bibliografin. Under hösten 1995 utgavs också en antologi under Timothy Dudley-Smiths redaktörsskap. Avhandlingens material kan i enlighet med dess syfte ställas samman i grupper som behandlar auktoritetsfrågan, kontextualiseringsproblematiken och frälsningsläran. E. Avhandlingens struktur Metodkapitlets innehåll omfattar problemets formuleringar men också dess önskvärda begränsningar, en beskrivning av arbetets metod, en orientering om litteratur i ämnet samt om Stotts egen litterära produktion. I det tredje kapitlet har det historiska perspektivet en viss dominans. Detta sker genom att diskussionen om den evangelikala rörelsens självdefinition redovisas med en given koncentration till Stotts egen verksamhetsperiod. De tre huvudkapitlen har alla samma struktur. Först placeras den aktuella frågan in i Stotts teologi genom redogörelse för frågans betydelse och dess definition. För att ge skärpa åt problematiken framhävs också de diskussioner inom evangelikalismen och med andra teologiska grupperingar som Stott varit delaktig i. De inre systematiska sammanhangen i Stotts egen teologi framhävs i de avsnitt i dessa tre kapitel som handlar om den aktuella frågans teologiska mönster. Detta följs av några likaledes systematiska avsnitt som rubriceras som Stotts eget försvar för den redovisade teologin. Dynamiken i arbetet med teologins mönster och dess försvar har skapats av den återkommande problematiken om objektiva och subjektiva moment i teologin. Avhandlingen avslutas med ett kapitel med sammanfattningar som åtföljs av tydligare personliga ställningstaganden av författaren. 3. Definition av den anglikanska evangelikalismen A. Definitionsfrågans ställning för evangelikal identitet A.1. Definitionsfrågans betydelse Ett arbete inom evangelikalismen för en korrekt självdefinition är av vikt för den egna självförståelsen. En annan pådrivande faktor består i nödvändigheten av en teologiskt medveten relation till andra kristna kyrkor och grupper. A.2. Kapitlets struktur Referat av A.2. Kapitlets struktur utelämnas här liksom i de följande kapitlen. A.3. Definition av definitionsfrågan 371

4 Evangelikalismen representerar det protestantiska reformationsarvet inom den kyrka, som samtidigt anser sig ha bevarat arvet från fornkyrkan. Den ser sig dock inte bara som ett barn av reformationen utan också av väckelsen på 1700-talet. Teologiskt sett innebär vakthållningen kring reformationens och väckelsens värden att bibelsynen, försoningsläran och personlig omvändelse har stått i förgrunden. Rörelsen har praktiskt sett också utmärkts av en aktivistisk hållning. Evangelikal tro rör sig därmed i flera spänningsfält: mellan en läromässig respektive en erfarenhetsmässig pol men också en konservativ respektive en liberal. B. Evangelikal identitet i historia och teologi B.1. Evangelikalismen i förhållande till fundamentalism och liberalteologi De västerländska samhällena påverkades efter första världskriget alltmer av sekularisering och visade ett minskat intresse för kristen tro. De konservativt inriktade kristna drog sig in i isolerad obemärkthet. Några konservativa teologer upplevde på 1940-talet ett missnöje med isoleringen och önskade arbeta för ett bredare kulturellt, teologiskt och kyrkomässigt engagemang. Dessa ledare tog avstånd från fundamentalismens anti-intellektuallism, dess ghetto-tendenser samt dess bristande sociala förståelse. B.2. Evangelikalismen som ifrågasatt rörelse Evangelisation var det samlande slagordet för evangelikaler under 1950-talet. Önskan att evangelisera fick sitt fokus i den amerikanske evangelisten Billy Grahams besök i England. Kring Grahams besök uppstod en debatt om fundamentalismen. Varken Stott eller Graham önskade ha sin teologiska position benämnd fundamentalism. B.3. Evangelikalismens genombrott Alltmer trängde frågan fram under 1960-talet hos gruppen kring Stott om evangelikal teologi inte också borde påverka kyrkans övriga liv. Vid Keele 1967 visade de evangelikala en vilja att lämna sin isolering och de tog den anglikanska kyrkans strukturer på allvar i större samarbetsvilja. Det hade vuxit fram ett intresse för det sociala ansvaret under 1960-talet, vilket, enligt en del bedömare alltför försiktigt, framkom vid Keele. Några evangelikaler ägnade sitt intresse åt liturgins förnyelse. Fruktan för ekumenik med icke-evangelikaler minskade. B.3.1. Identitetsdebatt i samband med Keele 67 Frågan uppstår naturligtvis om Keele-kongressen klargjorde vad begreppet evangelikal bör innehålla som en beskrivning av evangeliet i dess bibliska fullhet. Som en kommentar till sin föreläsning vid Keele framhöll Stott Bibelns centrala ställning. Den följande identitetsbeskrivningen visar att Keele i fråga om bibelsyn befinner sig kvar inom den konservativa evangelikalismens sfär. Det andra särdraget i evangelikal identitet är frälsningen med dess grund i försoningen. En tolkning av den ställföreträdande gärningen sägs ge den djupaste, men dock inte den enda, innebörden av den gudomliga kärleken på korset. B.4 Evangelikalismens befästande 372

5 De evangelikala ledarna hade nu erkänt principen om kyrkans comprehensiveness och avsagt sig sin separationsteologi. Linjen från Keele skulle sedan fullföljas. Detta var syftet med NEAC II, Nottingham-kongressen Om denna epok utgör höjdpunkten av evangelikalernas förnyelse under Stotts ledarskap, betyder inte detta att skeendet var utan komplikationer. Svårigheter med enhet och teologisk syn uppstod kring den karismatiska rörelsen. Lojaliteten mot kyrkan förhindrade naturligtvis inte kraftig kritik mot dess teologiska väg - eller ännu mindre mot universitetsteologin. B.4.1. Identitetsdebatt i samband med Nottingham 77 Författarna till artikeln om frälsningsläran hade originellt nog avstått från utläggning av Romarbrevet i frälsningsfrågan. Evangelikalerna hade också förändrats vad gäller bibelsynen, genom att mer förstå Bibeln utifrån kontextuella synsätt. Det mest chockerande vid kongressen i Nottingham 1977 blev Anthony Thiseltons föreläsning om hermeneutik. Debatten vid kongressen bidrog till en förstärkning av uttalandet om bibelsyn i konservativ riktning. Här tog man inte, som i frälsningsläran, något steg i riktning mot liberal evangelikalism. B.4.2. Identitets-debatt efter Nottingham 77 Den interna debatten efter Nottingham följer två spår. Å ena sidan önskar den mer konservativa gruppen hålla fast vid traditionella, konfessionella kriterier för sann evangelikalism. Å andra sidan vill en framväxande grupp av främst yngre teologer förstärka och fördjupa samarbetet med andra anglikaner, rentav till priset av att upphöra vara evangelikal. Trots att Packer och Stott inom Keele-Nottingham-falangen företräder en konservativ lärosyn kommer de ändå på grund av deras uppfattning om delaktigheten i kyrkans liv att bli föremål för angrepp från representanter för en strikt konfessionell protestantism. Den kyrkotrogna gruppen företräds i debatten av Tom Wright. Till skillnad från den ovan refererade gruppen ser Wright evangelikalismens förnyelse ligga i upptagandet av en starkare katolsk kyrkosyn. B.5. Evangelikalismens ökade splittring Under 1980-talet har de evangelikala alltmer integrerats i den anglikanska kyrkans organisation på stiftsplan och riksplan. Tillväxt sker vanligast i församlingar som betecknas som evangelikala eller karismatiska. Läromässigt sett är förändringarna hos de flesta evangelikaler inte alltid särskilt radikala. Det torde dock vara obestridligt att teologer inom Keele-Nottingham-falangen själva har en bibelsyn som tidigare ansetts höra hemma inom så kallad liberal evangelikalism. Den identitetsmarkör som tydligast fasthållits sedan bibelsynen försvagats är evangelisationen men nu under ifrågasättande av traditionella former och ibland med utgångspunkt i en icke-traditionell försoningslära. Den inre splittringen har idag förvärrats till ett ifrågasättande av varandras evangelikala identitet. Men de konservativas främsta angreppspunkt är inte andra evangelikalers brist på sann evangelikalism utan den kyrka som enligt deras uppfattning gått allt längre i liberal riktning. B.5.1. Identitetsdebatt i samband med Caister

6 Vid Caister 1988 framträdde evangelikalismen som en mångfaldig och, enligt vissa, splittrad rörelse. Stott önskar tolka evangelikalismen utifrån en integrering av olika läromoment och av praktisk handling under ett övergripande helhetsperspektiv. Till skillnad från kritikerna ser Stott ingen ändrad bibelsyn speglad i det förhållandet att bibelsynen inte fanns med som kongressämne. Universella sanningar kan enligt Stott förutsättas även om deras konsekvenser blir skiljaktiga i fråga om homosexualitet och om kvinnors ordination. C. Kommentar till definitionsfrågan C.1. Kritisk belysning av definitionen av den anglikanska evangelikalismen Den här företagna historiska genomgången visar med all tydlighet att evangelikalismen har förändrats, både i sin yttre gestaltning och i sin teologiska karaktär. Det råder då inget tvivel om att stora grupper förts från en defensiv konfessionell syn till en mer öppen och helhetspräglad uppfattning i många frågor. Evangelikalismens väg från ett rigid fasthållande vid Bibelns auktoritet till ett öppet erkännande av tolkningspluralismen har rest många frågor längs vägen. Den amerikanske teologen David Wells ser i förloppet en övergång från konfessionell hållning till en transkonfessionell. Denna, för Wells negativa, utveckling understöddes av den karismatiska rörelsen, som på ett postmodernistiskt sätt inte ser bekännelsen grundad i kognitiva sanningar utan i en andlig erfarenhet. 4. Frälsningsbudskapet A. Frälsningsfrågans ställning inom John Stotts teologi A.1. Den röda tråden i kristen tro - Frälsningsfrågans betydelse för John Stott Frälsningsläran har enligt Stotts egna utsagor en central plats i hans teologi. Detta skulle i så fall vara i överensstämmelse med evangelikal tradition. A.3. Kyrkolära och väckelsetro - Definition av frälsningsfrågan Det är tydligt att inflytandet från reformationen är starkt vid formandet av John Stotts teologi. Det måste dock tilläggas att Stott teologihistoriskt sett också befinner sig inom den pietistiska strömningen. Stotts frälsningslära är dock mer än en reflektion över detta arv. Han modifierar och ger riktning åt de influenser som omger honom. B. Diskussioner om frälsningsfrågan i samband med John Stotts teologi B.1. Åtskilda men jämbördiga - Frälsning och social rättvisa inom evangelikalismen I kontrast till evangelikalismen under 1900-talets första hälft har många nu aktiva evangelikaler inte kunnat vara nöjda med läran om personlig frälsning. De eftersträvar en nykonstruktion av teologin till att omfatta även ansvar för social rättvisa. Med början på talet har frågan diskuterats på en mängd konferenser. Genombrottet för ett starkare intresse för social rättvisa ägde rum vid Lausanne-kongressen Inom den evangelikala rörelsen har sedan diskussionen fortgått med ett viktigt nedslag i Grand Rapids-konsultationen Det har funnits en rörelse bort från att se socialt ansvar som underordnat evangelisation via ett 374

7 erkännande av dem som jämbördiga partner fram till ett försök hos några teologer till ett helhetskoncept, som ser de två delarna som integrerade i en gemensam process. En relativt allmän evangelikal syn idag är att människans totala liv står under Guds suveränitet och hans försonande kraft. Oenigheten har ofta rört evangelisationens eventuella primat såsom gällande människans eviga öde. B.2. Kristustro som frälsningsgrund - John Stott i diskussion med liberal teologi Stotts teologi kan sägas ha Kristus som utgångspunkt för sin tolkning. Soteriologins grund är kristologin. Detta är för Stott ett sammanfattande av det objektiva och det subjektiva. Både Kristi död och hans uppståndelse är historiska fakta enligt Stotts teologi samtidigt som de är personligt upplevda realiteter. Kristi död har frälsande värde på grund av den han var. I Kristi person är Gud uppenbarad. Metafysiska frågor kring Guds existens avvisas däremot. Genom inkarnationen fördes Gud till människor och i korsdöden fördes människan till Gud. Sambandet mellan inkarnationen och korsgärningen är tydligt. Kristi preexistens och jungfrukonceptionen är nödvändiga förutsättningar för Kristi försoningsgärning. Korset upphöjs dock som den avgörande händelsen. Evangeliet ger en betydelse bortom den mänskliga kategorin åt hans person och verk. Att förtrösta på Kristi frälsning är för Stott att samtidigt deklarera Kristi persons gudomlighet. Kristi gudom blir sålunda centrum i Stotts frälsningslära. Enligt Stott har Gud i Kristus presenterat sig som Försonare. Frälsningen är en handling av Gud själv, utförd i historien och därför möjlig att objektivt pröva som sann. Historiciteten ger en fysisk prägel åt denna huvuddel av kristen tro. B.3. Rättfärdiggörelse som frälsningsväg - John Stott i diskussion med anglo-katolsk teologi Hela den kristna människans erfarenhet grundas på läran om rättfärdiggörelse, vilken, subjektivt sett, innebär en personlig medvetenhet om Guds förlåtande kärlek, uttryckt i livets helgelse. Objektivt sett erkänner den Kristi försoning som frälsningens enda grund. Även inom den subjektiva erfarenheten är en objektiv faktor närvarande, eftersom den sanna och levande tron centreras på Kristi gärning. Rättfärdiggörelse enligt Stott definieras därför som en handling av Guds fria nåd i Kristus, varigenom människan accepteras som rättfärdig, enbart på grund av den tillräknade Kristi rättfärdighet, som mottagits genom tro. Bildspråket är även hos Stott hämtat från en domstol och betecknar ett rättfärdigförklarande. Stott betonar dock på den subjektiva sidan villkoret av ånger och tro. Gud rättfärdiggör inte förrän människan i tro mottagit Kristi verk. Trots detta rättfärdiggör inte tron i betydelsen av att vara någon orsak till frälsning. I en teologisk omgivning med betoning på trosförmågan är Stott angelägen att förneka varje tillägg till Kristi gärning. Tron är aldrig en gärning. Utan att tänka i alltför åtskilda kategorier beskriver Stott även förlikningen, pånyttfödelsen och omvändelsen inom frälsningsläran. Återkommande är synpunkten att även de begrepp som beskriver en subjektiv erfarenhet tänkes ha en objektiv utgångspunkt i Gud själv. Den väsentliga poängen hos Stott är att påpeka den personliga tillägnelsens nödvändighet. Människans tro kräver dock ett rätt objekt, vilket inte är trosläran i allmänhet utan den personlige Kristus. B.4. Kritisk belysning av frälsningsfrågans ställning inom John Stotts teologi I jämförelse med anglikansk tradition om inkarnationens betydelse är evangelikal teologi synnerligen fixerad vid Kristi kors. Tron som förtröstan är ett annat evangelikalt signum, men 375

8 denna tro ska här kritiskt relateras till evangelikalismens betoning av sanningsfrågorna i Bibeln. Till sist belyser vi Stotts bidrag till diskussionen om rättfärdiggörelsens forensiska karaktär. Stundom betonar Stott så starkt Kristi död att andra ting kring Jesus faller i bakgrunden. Möjligen kan detta sägas överensstämma med passionsberättelsernas funktion i Nya testamentet. Förkunnelsen om försoning är för Stott inte bara en proklamation om en som dött utan om en Kristus som i levande kraft gör försoningen till en experientiell verklighet. Eftersom Gud är personlig måste vi få kunskap om honom på ett sätt som är tillämpligt på personer. Tron är därför mer än förnuftets medgivande av objektiva sakförhållanden samtidigt som en objektiv sida föreligger. Det är öppet för diskussion i vad mån Stott helt befinner sig inom en traditionell reformatorisk syn på rättfärdiggörelsen, om denna ska uppfattas ensidigt som forensisk. Stotts försäkran att rättfärdiggörelsens grundläggande mening är forensisk hindrar honom inte från att låta det forensiska röra sig över till det etiska. Han hävdar att reformatorerna vägrade att åtskilja en ny status från ett nytt liv. C. Frälsningsfrågans mönster inom John Stotts teologi C.1. Gud i Kristus - Utgångspunkt för John Stotts frälsningslära Genom korset framgår Guds kärlek och helighet, som är verkligheter i Guds väsen. Försoningen kan därför inte enbart relateras till ett enda specifikt attribut hos Gud utan till Gud som Gud, till Gud som helig kärlek. Ingen del av den gudomliga verkligheten har prioritet framför den andra. Gud är helighet som dömer och kärlek som förlåter. Det som dominerar i Stotts teologi är trots allt överhögheten i den gudomliga kärleken. Stott vill dock inte framhäva kärleken på bekostnad av eller genom förbigående av heligheten. Den kärleksfulle Guden vredgas i sin helighet över synden. Denna vrede bestäms i tydligt personliga kategorier även om den inte ska förstås som varande lik en mänsklig reaktion i dess ofullkomlighet. Avståndstagandet från synden är från Guds sida absolut. Även vid användningen av denna gudsbild framkommer Stotts ständiga spänning mellan det objektiva och det subjektiva. Den subjektiva komplikation som vredestanken innebär för ett modernt tänkande hindrar inte Stott från att på ett personligt sätt låta sig fångas av den Gud som han anser objektivt beskrivs i Bibeln. Stott tänker sig att helighetsdraget har biblisk referens men att det också kan införlivas i en modern kristens erfarenhet. C.2. Kristi ställföreträdande offer - Centrum i John Stotts frälsningslära Även i den lära som Stott företräder om ett Kristi propritiatoriska handlande förutsätts en enhet med Gud inom vilken Kristus genomför sin uppgift. Samtidigt ska detta förstås som att Gudamänniskan på ett representativt sätt agerar som hela mänsklighetens företrädare, det vill säga som den andre Adam med universella anspråk. Kristus fullbordar som Guda-människa sin unika uppgift att försona synden. I detta ger hans gudom verkligt värde, djup och effektivitet åt handlingen inför Gud, så att man därigenom kan tala om en förändring i Gud. Betraktad i detta ljus blir Stotts kristologi en mycket praktisk lära, för kraften i det kristna livet beror av den syn på försoningen som är dess ursprung. Det objektiva får konsekvenser i den subjektiva erfarenheten. Stott avvisar ett försoningsschema med tre inblandade parter: syndare, domare och ett oskyldigt offer. Gud själv tog vår plats, eftersom det inte finns någon skillnad mellan Sonen 376

9 och Fadern i treenigheten. Initiativet och utförandet ligger alltså som en själv-satisfaktion inom gudomen. Den bästa beskrivningen för Stott blir därför att Gud i Kristus försonade världen. Detta bevarar Faderns initiativ och Sonens förmedlan. C. 3. Guds handling i Guds Son - Kritisk belysning av frälsningsfrågans mönster inom John Stotts teologi Relativt allmänt kan teologer medge att Nya testamentet lär att människan försonades med Gud genom Kristi offer. Frågan uppstår om det dessutom finns bibliskt stöd för att påstå att Gud försonats med människan. Stott skiljer inte rättvisan från kärleken, eftersom han anser dessa vara förenade i Guds natur. Guds handling överensstämmer med hans väsen, som är helig kärlek. Försoningen är det fullkomliga uttrycket av Guds kärlek, vari rättvisa skipas gentemot hans heliga reaktion mot synd. Det är uppenbart att Stott energiskt söker finna den bibliska sanningen om försoningen genom att vägra att fängsla sanningen inom en juridisk ordning. Det finns inget stöd för en tolkning av Stotts teologi att syftet med Kristi verk skulle anses vara att övertyga Fadern om att vara nådefull. Vissa uttryck hos Stott kan av kritiker anses implicera detta, om man inte tar hänsyn till de kvalifikationer han givit. Men denna motsats i budskapet mellan en Gud som älskar och som vredgas existerar egentligen inte i Stotts budskap. D. Frälsningsfrågans försvar inom John Stotts teologi D.1. Syndare med ansvar - Människosynen i John Stotts frälsningslära Stott presenterar försoningen inte enbart som en förändrad juridisk status och som ett återställt förhållande utan som effektiv i omvandlingen av en människas hela liv. Det är svårt att avgöra vad som utgör centrum, den objektiva rättfärdiggörelsen eller den subjektiva förvandlingen. Samtidigt är det klart att det subjektiva är beroende av det objektiva på ett sätt som inte gäller för det omvända förhållandet. Försoningens verklighet orsakas av det faktum som främlingskapet mellan Gud och människa utgör. Stott påpekar då både Guds konskeventa förhållningssätt till synden men också människans som en ansvarig varelse inför Gud. Människans synd är en rubbning av relationen till Gud, främst orsakad av människans själviskhet. Den är samtidigt på ett totalt sätt en störning av människans konstitution, det vill säga i den meningen att människans bidrag till frälsningen är omöjliggjort. Efter att ha givit sig åt Kristus vid en personlig överlåtelse, är den kristne förenad med honom som Herre. Ett kristet liv är möjligt, eftersom den kristne är i Kristus. Storheten i denna existens återkommer Stott ständigt till genom tanken på frälsningsvissheten som en närvarande erfarenhet. Denna lära kan både överdrivas och förnekas, men Stott söker återuppliva en spänning i frälsningsvissheten, genom att grunda sitt anspråk på Kristi objektiva gärning på korset och Andens subjektivt erfarna tjänst i den kristnes liv. D.2. Skapelse och Guds rike - Frälsning och social rättvisa i John Stotts teologi Även om Stott mestadels använt skapelseteologin som grund för socialt engagemang är det tydligt att han tagit alltmer hänsyn till gudsrikesteologin. Han har i varje fall kommit att ge en ökad betydelse åt frågan om social rättvisa också i radikal form. Stott har sett det angeläget att lägga evangelisation och social rättvisa så nära varandra som möjligt, teologiskt och praktiskt. Stott betraktar alltså människan både på ett skapelseplan och ett frälsningsplan. Rättvisa är relaterad till skapelsekategorin. Klart är också det faktum att Stott i teologisk mening lett 377

10 Lausannerörelsen mot större radikalism. Lika uppenbart är att rörelsen i dess aktuella skick inte svarat upp mot dessa utmaningar. Stott talar om frälsningens konsekvenser i den individuelle troendes liv, men han har störst intresse för de sociala implikationerna. Människor kan betraktas både utifrån skapelsen och frälsningen. Ingen faller därför utanför den kristnes ansvar. Stott har återupptäckt evangelikal kristendomstolkning som en vital social och moralisk kraft. De mest radikala konsekvenserna av detta ser Stott i frågan om de kristnas livsstil. D.3. Helhet i tro och erfarenhet - Kritisk belysning av frälsningsfrågans försvar inom John Stotts teologi Den kritiska belysning, som är av intresse för oss, rör främst förhållandet mellan skapelseteologi och Gudsrikesteologi. I fråga om människans frälsning belyses på ett mer slutgiltigt sätt Stotts uppfattning om det objektiva och det subjektiva vad gäller frälsningen. Som detta studium har visat, har John Stott tagit upp det sociala ansvaret som en nödvändig del av den kristna tron. Det är däremot mindre säkert om han tillfullo utrett de teologiska konsekvenserna. Det underliggande problemet är ofta spänningen mellan skapelseetik och Gudsrikesetik. Oliver O Donovan pläderar för en samsyn mellan skapelse och frälsning genom att utgå från Kristi uppståndelse. Stott har haft en benägenhet att bedöma alternativet av frälsning och social rättvisa som polära motsatser, vars förening därför blir spänningsfylld. I sin bok Witness to the World argumenterar David Bosch för att de två inte är identiska men att de inte får inte åtskiljas.vid en prövning av detta förslag är det svårt att se någon avgörande skillnad gentemot Stott. Med vissa modifikationer kommer troligen den evangelikala lösningen av problemet frälsning - social rättvisa att befinna sig någonstans i närheten av Stotts ståndpunkt. Det återstår för oss i denna kritiska belysning att undersöka hur Stott lyckats i sin behandling av relationsparet objektivt-subjektivt. Stott bekräftar försoningens erfarenhetsmässiga del samtidigt som han starkt vidhåller dess historiska objektivitet. Dock uppmanar Stott aldrig till tro med erfarenheten som grund. Korset kan Stott inte bara predika som en erfarenhet. Han tänker sig att en historisk insikt om Kristi död är möjlig. Vår undersökning har visat att Kristi uppståndelse för Stott utgör en bro mellan det objektiva och det subjektiva. Stotts tolkning av försoningen betonar det objektiva, i betydelsen att den placerar frälsningen i historien, utanför människans subjektiva erfarenhet. Men egentligen räknar Stott med tre steg, nämligen objektiv, historisk händelse, som omvittnas i Bibeln för att sedan bli en erfarenhet idag. 5. Frälsningsbudskapets auktoritet A. Auktoritetsfrågans ställning inom John Stotts teologi A.1. Auktoriteten enligt kristen tro - Auktoritetsfrågans betydelse för John Stott Frälsningsbudskapets auktoritet är avhängig den ställning Bibeln kan anses ha som Guds Ord. Auktoritetsfrågan har alltså ett tydligt samband med frälsningsfrågan. A.3. Normativa kriterier - Definition av auktoritetsfrågan 378

11 Det dominerande problemet för modern teologi utifrån evangelikalt betraktande är frågan om uppenbarelsen och dess auktoritet. Lösningen på detta problem utgör grund för det teologiska system som sedan konstrueras. Oenighet kring sanningens ursprung och grund gör det omöjligt att uppnå enighet om sanningens innehåll. För vår diskussion framstår fyra exempel på detta som viktigast: evangelikalismens skriftprincip, anglo-katolsk traditionssyn, liberalteologins förnuftsprövning samt barthianismens syn på Bibeln som vittne. B. Diskussioner om auktoritetsfrågan i samband med John Stotts teologi B.1. Sanning och auktoritet - Auktoritetsfrågan inom evangelikalismen Den evangelikala bibelsynen har under det senaste århundradet konfronterats med olika utmaningar i den omgivande kulturen. Den har därmed fått en skiftande utformning beroende på den huvuduppgift som den åtagit sig. I relation till liberal teologi kring århundradets början befann sig evangelikalerna i en situation där de ansåg att Bibelns sanning hotades. Efter den inomkyrkliga strid kring bibelkritiska frågor som fördes under 1920-och 1930-talen upptäckte den konservativa falangen att samhället stod utan auktoritativt budskap. Den nyevangelikalism som uppstod under 1940-talet ansåg sig kunna utgå från Bibeln i syfte att meddela auktoritativ sanning. Denna påtagna uppgift har dock hämmats av den interna konflikten kring ofelbarhetsfrågan, där enligt vår analys fyra grupper framfört åtskilda definitioner. B.2. Auktoritativ bibelsyn - John Stott i diskussion med liberal teologi Stott har personligen varit indragen i debatten med företrädare för en kritisk uppfattning om Bibeln. Även om en vilja till dialog alltid funnits hos Stott, arbetar han på det principiella planet i relationen till liberalteologin utifrån ett närmast totalt motsatsförhållande i bibelsynen. Egentligen tycks det för Stott existera ett gap mellan dessa två typer av kristen tro, vilket knappast kan överbryggas genom någon form av teologisk försoning, eftersom kyrkans väl och budskapets fortbestånd står på spel. Han betraktar liberalteologernas åsikter som eftergifter för en relativistisk tendens. Det förnuft som inte hämtat sin insikt från det enligt Stott objektiva Ordet kommer alltså att framstå som en subjektifierande faktor. Det bör dock inte förglömmas att hans dialog med liberalteologin även lett honom till ett flertal självkritiska synpunkter, såsom den om den evangelikala teologins sterilitet. B.3. Traditionell bibelsyn - John Stott i diskussion med anglo-katolsk teologi Den teologiska debatten med anglo-katolikerna har ofta en annan karaktär än den stundtals skarpa kritiken av den liberala gruppen. Stott har själv understött samarbete med den förstnämnda gruppen. I fråga om den yttersta auktoriteten vidhåller Stott en traditionell protestantisk uppfattning om Skriftens överhöghet. Även här väljer Stott att placera sin teologiska emfas på det bibelord, som han anser kan fungera som objektiv auktoritet. Traditionen, som ett slags kollektiv mänsklig erfarenhet, har för Stott svagheten av att vara subjektivt bestämd. Med denna åsikt som utgångspunkt bedömer han kritiskt flera inslag inom både den katolska kyrkan och det ekumeniska arbetet. Till skillnad från vad som där stundom hävdas kan kyrkans tradition inte jämställas med Bibeln. Stott tolkar kanonprocessen så att kyrkans tradition är underställd Bibeln. Ett exempel på att dra lärdom från traditionen ser Stott i att evangelikalismens bibelsyn kan styrkas av historiska exempel från kyrkans historia. 379

12 B.4. Motsatser som skiljer - Kritisk belysning av diskussioner i samband med auktoritetsfrågans ställning inom John Stotts teologi Vi ägnar denna kritiska belysning åt det som också är ett angeläget ärende i avhandlingen, nämligen att bedöma förhållandet mellan subjektivt och objektivt i Stotts syn på auktoriteten. Med hjälp av begreppet objektiv sanning vill han samtidigt påstå att kunskapen om Gud inte avgörs av förhållandet till mänskligt förnuft och religiös erfarenhet, även om den är påverkad av dessa. Uppenbarelsen är övernaturlig med Gud som källa bortom människan. Där kommer skiljelinjen att gå gentemot liberal teologi. Uppenbarelse och Skrift kan enligt denna inte identifieras på detta sätt. Den finner evangelikal teologi inkonsekvent genom att påstå att Gud visserligen anpassade sig till viss historia men att vissa människor mottog denna Guds uppenbarelse på ett så perfekt sätt att det går utöver mänskliga begränsningar. Mot en evangelikal syn står nu en mer subjektivt inriktad teologi, vari uppenbarelse mer ses som människors försök att bestämma sina existentiella erfarenheter. C. Auktoritetsfrågans mönster inom John Stotts teologi C.1. Uppenbarelse i handling och ord - John Stotts utgångspunkt för auktoritetsfrågan Handling och ord sammanförs av John Stott i det bibliska mönstret för uppenbarelse. Det finns en enhet mellan själva händelsen och dess tolkning. Bibeln återger historiska händelser men den ger också den gudomliga tolkningen av dem. Visserligen måste händelsen i viss mening skiljas från Bibeln som instrument för uppenbarelsen. Men utifrån beskrivningen av Gud i personliga termer som en aktiv och talande Gud upprättar Stott en förbindelse mellan handling och ord. Genom gudsavbilden möjliggörs en kommunikation med Gud på ett personligt plan, som hos Stott främst bestäms av människans rationalitet. Det finns för Stott som evangelikal en kunskapsmässig sida av uppenbarelsen. Men kunskap om personer är för evangelikaler trots allt en ofrånkomlig del av en personlig relation. C.2. Uppenbarelse i Kristus och i Bibeln - John Stotts centrum för auktoritetsfrågan Bibeln har samma syfte som uppenbarelsen, nämligen att vittna om Kristus. Kristus är nyckeln till Bibeln men Bibeln ger å sin sida trovärdighet åt vittnesbördet om Kristus. Detta vittnesbörd innefattar hänvisningar till underberättelser, som enligt Stott ingår i uppenbarelsens historiska grund. Historisk sanning är av yttersta vikt, även om den förmedlas i andra former än vår tids historieskrivning. För en konservativ evangelikal kristen av Stotts slag är Gud uppenbarad i Kristus den yttersta auktoriteten. Bibeln ska därför läsas i frälsningssyfte och med Kristus som hermeneutisk princip. Den yttersta auktoriteten är inte Bibeln utan den levande Guden i den heliga treenigheten betraktad utifrån frälsningshistorien. Bibeln är enligt samma trostradition ett nådemedel genom vilket Gud talar. Bibeln är alltså ett medel, inte ett mål. Bibelns auktoritet vilar inte i sig själv utan i Gud. Men Bibeln är en del av Gudsuppenbarelsen och som sådan en auktoritet. Det är nämligen här som den inspirerade tolkningen av Guds frälsningsgärningar förefinns. C.3. Propositionalitet som personaliseras - Kritisk belysning av auktoritetsfrågans mönster inom John Stotts teologi Frågan som vi ska behandla i denna kritiska belysning blir hur kunskap om frälsningshändelserna kan erhållas. Svaret måste enligt evangelikal teologi bli att dessa 380

13 historiska händelser är återgivna och tolkade i Bibeln. Evangelikal teologi säger alltså att gudsuppenbarelsen äger rum både i den historiska händelsen och i kommunicerandet av dessa händelsers betydelse. Uppenbarelsehandlingens kognitiva innehåll kan enligt Stott definieras i teologiska satser. Bibeln blir så en rationell uppenbarelse om Gud och människa, som Gud använder förnuftet för att övertyga oss om. Stott accepterar inte en situation där något ska betraktas som sanning utifrån en religiös erfarenhet men som falsk utifrån en objektiv verklighet. Men även om Bibeln för Stott har denna direkta roll inom auktoritetsmönstret, kan det inte sägas att den är av absolut betydelse. Den absoluta betydelsen har enbart den gudomliga uppenbarelsen i Kristus. D. Auktoritetsfrågans försvar inom John Stotts teologi D.1. Inspiration som gudomligt under - Bibelns vittnesbörd om dess auktoritet Det bibliska stödet för inspirationsläran relateras hos Stott trots den påstådda mängden texter till främst två texter, nämligen 2 Tim 3:16 samt 2 Petr 1: Stott hävdar i linje med den klassiska evangelikala synen att inspirationen inte säger något främst om vad Bibeln verkar utan om vad den är. Inspirationen gäller den skrivna produkten och inte bara författarna eller läsarna. Den måste skiljas från Guds dagliga verk och istället ses som ett under. Det handlar alltså inte om en vanlig form av inspiration utan en verkan på övernaturligt sätt. De bibliska författarnas mänskliga ord är alltså också Guds ord. Den exegetiska grunden för detta återfinner Stott främst i 2 Tim 3:16, där termen theopneustos tolkas som att Bibeln är utandad av Gud och inte som att Anden är inandad i författarna. Guds Ande anses ha bistått författarna vid framställningen av Bibeln så att de skrev det som Gud önskade. Som vi kommer att se utesluter detta inte människans fria delaktighet enligt Stotts paradoxala tänkande. D.2. Inkarnation i sanning - Kristi vittnesbörd om Bibelns auktoritet Stotts bibelsyn beskrivs av honom själv som tillkommen med Kristustron som förutsättning. Det går därmed inte att fullständigt bevisa att den är att föredra framför en bibelsyn grundad på andra premisser. Själv skulle Stott dock anse att den har evidentiellt stöd i Kristi vittnesbörd om Bibelns auktoritet. Stott anser inte detta vara en anpassad åsikt hos Kristus på grund av samtidens syn. Argumenteringen hos Kristus tyder Stott som tecken på total tilltro till Gamla testamentet även i dess enskildheter. Det historiska stödet för Nya testamentets inspiration återfinns i den auktoritet som Kristus delegerade till sina apostlar i deras egenskap av befullmäktigade ombud. Det är därför i konsekvens med Kristi herravälde som en kristen enligt Stott också accepterar Bibelns auktoritet. Man kan inte göra anspråk på att dyrka Kristus utan att tro på Kristi klara lära om Skriften. D.3. Författarskap i frihet - Människans vittnesbörd inom Bibelns auktoritet Bibeln är för Stott en produkt av både mänsklig och gudomlig aktivitet. Dess författande kan alltså beskrivas utifrån sin mänskliga nivå men också utifrån den gudomliga. Från ett mänskligt perspektiv råder frihet i tanke och uttryck. I Stotts tänkande utgörs paradoxens andra del av den gudomliga insikt, som författarna bistods med. Stott anser att inspirationen på detta sätt gäller orden, vilka då utifrån paradoxens ena synvinkel är framkomna ur författarnas tankeprocess. Från det gudomliga perspektivet betraktad sker denna under Andens ledning, vilket skapar helhet. Det mänskliga ska inte förnekas, vilket sker om inspirationen förstås som mekanisk, men det behöver inte heller anses 381

14 omöjliggöra förmedlandet av gudomlig sanning. Det är rentav nödvändigt för Stott att lägga vikt vid de mänskliga inslagen i Bibeln, eftersom Gud har önskat kommunicera med oss på just detta sätt. D.4. Sanning enligt genre och intention - Ofelbarhetens vittnesbörd om Bibelns auktoritet Stott betraktar Bibeln som sann. Hans övertygelse om detta är stark nog för att använda uttrycket ofelbarhet, vilket på engelska har sin motsvarighet i termerna infallibility och inerrancy. Men egentligen är Stott mindre nöjd med att behöva använda dessa begrepp, som grammatiskt sett är negativt uppbyggda. Han skulle åtminstone vid 1980-talets slut föredra ett positivt ord, som trustworthy eller true. Ofelbarhet garanterar dock inte att det inte finns svårigheter med tolkningen. Nyckeln till att lösa dessa problem ligger främst i att använda sig av textens intention samt dess litterära genre. Genom noggrann exeges bestäms alltså gränserna för den undervisning som blir sann för en kristen. Bibelns främsta syfte såsom Stott och en stor grupp evangelikaler ser det är dock att lära om världens och människans relation till Gud. Bibeln är frälsningsauktoritet och inte vetenskaplig auktoritet, eftersom den inte är ämnad att ge vetenskapliga data. Vid de tillfällen då texten har för avsikt att lära om exempelvis historia bör den dock betraktas som sann. Det är knappast i överensstämmelse med Stotts typ av evangelikal tro att hävda att satser om frälsningen är sanna men inte påståenden om deras historiska grund. D.5. Auktoritet som internaliseras - Kritisk belysning av auktoritetsfrågans försvar inom John Stotts teologi Det mest positiva bidraget från Stotts diskussioner kring auktoritetsfrågan är hans betoning av Kristus som fokus i Skriften. Stott menar sig tro på Bibeln utifrån Jesu auktoritet, inte därför att den vetenskapligt skulle kunna bevisas äga en särställning. Bibelsyn är en trossak. Övertygelsen om Bibelns sanning kommer alltså från ett personligt förhållande till Gud genom Jesus Kristus. Den första del av Stotts försvar av auktoritetssynen, som behöver kritiskt synas, är hans uppfattning om Bibelns dubbla författarskap, beskrivet i en paradoxal spänning. Det är inte helt utan grund som konservativ evangelikalism kritiseras för att låta den teologiska förutsättningen om gudomlig inspiration och sanning ha medfört en förminskning av den mänskliga aspekten i Skriften. I rättvisans namn ska då framhållas att Stott eftersträvar att betona människans frihet. Både det gudomliga initiativet och det mänskliga svaret måste finnas med i modellen. Bibelns ofelbarhet anses av många evangelikala teologer vara en följd av Bibelns inspiration. Men man kan naturligtvis dra en helt annan slutsats, nämligen att hela tanken på denna slags sanning är en anakronistisk idé som uppstått under vår tid av sökande efter historisk korrekthet och vetenskaplig exakthet. Stotts omsorg om Bibelns sanning kan då sägas ha drag av rationalism. Han läser Bibeln för att finna övernaturliga sanningar av objektivt slag och för att få faktisk information. Naturligtvis kan denna kritik förstärkas om senare hermeneutiska synpunkter läggs på Stott, då Bibelns sanning mer ses som varande av relationell och existentialistisk karaktär. 6. Frälsningsbudskapets kontextualisering 382

15 A. Kontextualiseringsfrågans ställning inom John Stotts teologi A.1. Relevansen av kristen tro - Kontextualiseringsfrågans betydelse för John Stott En kontextualiserad förkunnelse syftar till att klargöra frälsningsbudskapet. Stott ansluter sig på 1970-talet till arbetet med kontextualisering. Hans arbete syftar till att påvisa att evangelikal teologi är fullt kapabel att ge en adekvat grund för en modern kontextualisering, som är både trogen en biblisk lära och lyhörd för kontextens uttryck. A.3. Bibeltolkningens trovärdighet - Definition av kontextualiseringsfrågan Under 1970-talet slogs optimismen kring att förkunna ett auktoritetsbudskap i spillror. Människor sökte inte längre auktoritativa svar. Nu gällde det Bibelns trovärdiga tolkning. Detta kom att leda till att alltfler evangelikaler intresserade sig för kontextualiseringsfrågan, särskilt i missiologiska sammanhang. B. Diskussioner om kontextualiseringsfrågan i samband med John Stotts teologi B.1. Mening och betydelse - Kontextualiseringsfrågan inom evangelikalismen Från evangelikalt håll inom Lausannerörelsen har man i allt högre grad värdesatt den hänsyn som inom den så kallade nya hermeneutiken tas till uttolkarens situation. Det anses riktigt att inte enbart se på Guds Ord som något givet utan även fundera kring dess instrumentala funktion. Man är dock ängslig för att allt slutar i historisk relativism. Sanningen blir detsamma som vad Bibeln betyder för oss idag. För evangelikal teologi är uppgiften dock fortfarande att finna relationen mellan denna språkhändelse och textens historiska innebörd. Skriften ökar inte bara självförståelsen. Den är ett kriterium för sanningen. Därför blir också Stotts slutsats vid referatet av den så kallade nya hermenutiken att den gått alltför långt. Stott önskar kombinera den objektiva och den subjektiva tolkningen för att åstadkomma en bättre kontextualisering utifrån aktuella behov. Det är samtidigt klart genom hela detta avhandlingsarbete att Stotts syn på subjektiviteten är något försiktig och garderad. Stott prioriterar det objektiva. En uttolkare måste enligt honom först förstå texten i objektiv mening för att sedan gå in i den subjektivt. B.2. Rationell teologi som metod - John Stott i diskussion med befrielseteologin John Stott har alltid varit övertygad om Bibelns normativa auktoritet. Samtidigt är han angelägen om att visa på den betydelse som förnuftet har vid prövningen av Bibelns läror. Tron är visserligen förtröstan till Guds person, men som sådan har den alltid ett förnuftsmässigt, kunskapsinriktat drag. Hos Stott finns alltså ett drag av rationellt tänkande, som inom evangelikalismen starkast betonats av Warfield-Hodge-gruppen. Gruppen av teologer som stått under inflytande från Kuyper är däremot mer tveksamma till att grunda kunskapen om Gud på förnuftets resurser. Stott verkar vilja förena dessa två drag. Det finns ett slags förnuftets prövning av Bibelns utsagor, som kan leda till att tänka förnuftigt om tron. Den kristna tron har goda rekommendationer i form av yttre, historiska skäl vad gäller Guds handlingar i historien. Men grunden för tron kan inte finnas i förnuftets prövning utan i uppenbarelsen. Det finns för Stott också en subjektiv del av sanningen. Balansen mellan förnuft och känsla försöker Stott grunda 383

16 i det hebreiska kunskapsbegreppet, där kunskap står för en levande, personlig relation med känslor inbegripna. B.3. Rationell teologi som norm - John Stott i diskussion med karismatisk teologi Enligt evangelikalt tänkande har Bibeln en objektiv auktoritet som gäller på grund av dess inspiration. Denna auktoritet blir en subjektiv erfarenhet, när Anden vittnar i den troendes hjärta till lydnad. Vår erfarenhet bekräftar Skriftens auktoritet och Skriften bekräftar säkerheten i vår erfarenhet. Detta är illuminationens under. Båda behöver betonas. Den skrivna texten är källan till sanning, Den helige Ande är en aktiv guide i den kristne som kan tala ledning och insikt. Detta beroende av den helige Ande är egentligen den kontextualisering som Stott företräder. Detta betyder i sin tur att Andens illumination inte ersätter förnuftets kunskap. Det mänskliga förnuftet och den gudomliga upplysningen hör samman. Beroendet av förnuftet vid bibeltolkningen ser sig Stott föranledd att påminna om vid kontakten med karismatisk teologi. Stott såg en förvarning till ett alltför subjektivistiskt tänkande i mötet med karismatikerna. Han avvisar varje anklagelse för att inte själv ha förståelse för det subjektiva inslaget. Detta får dock inte bli grund för själva teologin. Hans subjektiva erfarenheter påstås värderas utifrån en given objektiv teologi. En religiös erfarenhet måste passera genom förnuftet. Förnuftet är Guds största gåva. B.4. Utmaningar som tillrättalades - Kritisk belysning av diskussioner om kontextuliseringsfrågan i samband med John Stotts teologi I denna kritiska belysning ställs först frågan vilken typ av sanningsbegrepp som Stott arbetar med. Den underliggande problematiken är om sanningsbegreppet kan förena objektiva och subjektiva sidor. Därefter diskuteras Stotts förhållande till befrielseteologins och den karismatiska teologins metod. Dubbelheten av historisk undersökning och andlig vördnad har enligt Larkin sin motivering i Bibelns eget sanningsbegrepp. Sanningen har alltså en personlig existentiell sida men den gäller också om satser som ger sann information. Biblisk sanning finns enligt John Stott bara där man är inställd på att förstå den och lyda den. Det sanningsbegrepp som Stott genom sin betoning av bibellydnaden ansluter sig till borde ha medfört ett starkare ifrågasättande hos honom av en ensidigt objektiv sanning, oftast uttryckt i propositionella satser. Ortopraxis har sin betydelse för en rätt teologi. Det finns ett tydligt samband mellan att göra Guds vilja och att känna Gud. Evangelikal teologi, liksom John Stott, ställer sig dock i regel tveksam till befrielseteologins "nya sätt att göra teologi", i betydelsen av "en kritisk reflektion över kristen praxis i ljuset av Ordet". Stott ändrade inte sin teologiska metod i mötet med befrielseteologin. Detta sker inte heller när den karismatiska rörelsen utmanar honom. Stott vill söka det som är värdefullt i varje erfarenhet men inte låta sig föras iväg av subjektivismen. Man kan misstänka att han ser sig ha betalat ett högt pris i förhållande till det som uppfattas som teologisk sanning genom att ändå släppa in den karismatiska rörelsen inom evangelikalismen. Stott lever nu sida vid sida med en starkare subjektivism än hans teologi riktigt klarar av. C. Kontextualiseringsfrågans mönster inom John Stotts teologi C.1. Teologi som brobyggande - John Stotts utgångspunkt för kontextualisering 384

17 John Stott försöker lyssna till det gamla Ordet och till den moderna världen för att kombinera dessa två i trohet mot Bibeln och känslighet mot världen. Han rör sig alltså mellan två poler: Guds uppenbarelse och människans existens. Förkunnare måste, enligt boken Between two Worlds, bygga en bro mellan de bibliska författarna och nutida människor. Det existerar alltså ett ansvar för en rätt kommunikation. Det går inte att tala inom ramen för en oproblematisk auktoritet. Kommunikationen måste ta den bibliska texten och åhörarens kontext på lika stort allvar. Den objektiva sanningen i Bibeln måste bli en existentiell sanning i människan. Teologins propositioner är otillräckliga som hänvisning till sanningen. C.2. En historisk inkarnation - John Stotts centrum för kontextualisering Det helt oeftergivliga kravet för flertalet evangelikala teologer, liksom även John Stott, är fasthållandet vid den historiska sanningen i Bibeln. Historicitetens centrala ställning blir så en kontrollerande kraft i evangelikala teologers kontextualiseringsarbete. Den rätta läran, som är så angelägen för Stott, måste ha sin grund i sann historia. I polemiken mot Bultmann hävdar Stott att det finns ett viktigt historiskt innehåll i den kristna tron som måste överföras till människor i andra kulturer. Det måste kommuniceras oavsett om det utgör en integrerad del av den kulturella ramen eller ej. John Stott önskar dock inte enbart överföra historiska sanningar om exempelvis uppståndelsen. Just genom att vara uppstånden kan Kristus nu vara tillgänglig för alla människor. C.3. Lyssnandet som intensifierades - Kritisk belysning av kontextualiseringsfrågans mönster inom John Stotts teologi Frågan uppstår kring graden av hur mycket den egna förförståelsen av Bibeln har påverkat de linser genom vilka texten blir läst. Lösningen ligger då i att göra sig medveten om det kulturella arvet, även om man inte kan befrias från det. Påverkan av kulturen anser Stott sig kunna erkänna utan att medvetet omfatta en relativistisk syn. Dock tänker sig inte Stott att det kan finnas någon absolut och slutgiltig metod för teologin. Det kan inte vara riktigt att enbart se på Bibeln som ett historiskt givet Ord. Varje förkunnare måste tänka igenom Bibelns funktion som ett närvarande Guds ord. D. Kontextualiseringsfrågans försvar inom John Stotts teologi D.1. Exklusivism som icke-reducerbart minimum - Risken för relativism i kontextualiseringsfrågan Evangelikala teologer försöker fasthålla något konstant moment, som ibland kan förläggas till antropologiska konstanter, ibland till teologiska principer. Stott har eftersträvat att peka på den konstanta faktorn i Bibelns lära. Det är helt tydligt att Stott inte lämnar föreställningen om ett läroinnehåll som är förpliktigande. Den bild Stott använder för att beskriva sin syn på ett förblivande evangelium är i form av kläder som är föränderliga medan personen är densamma. Trots sina mycket omfattande kontakter med kyrkor i olika kulturer har Stott inte lämnat sin läromässighet. Samtidigt har insikten ökat att den västerländska kristendomen är kulturellt formad och därför inte kan vara universellt normerande. D.2. Sanning som blev ensidig - Kritisk belysning av kontextualiseringsfrågans försvar inom John Stotts teologi 385

18 Stott vill alltså ta på yttersta allvar kulturen som villkor för Bibelns tillkomst och tolkning. Dock vägrar han acceptera att Bibeln skulle vara på ett absolut sätt bestämd av kulturen till sitt innehåll och sin sanning. Den lösning på kontextualiseringsproblemet som Stott företräder får därmed ibland uttryck som begränsar den till en form av kommunikation av ett givet budskap. Stott medger problemet med att exakt avgöra vad som är kulturella och tidsbundna element i evangeliet och vad som är överkulturella eller eviga principer. Stott jämför detta med att transponera musik till en annan tonart. Det kvarstår alltid ett ansvar att finna ett motsvarande kulturellt mönster, en kulturell transponering, där den inre meningen bevaras. Lausanneteologin förutsätter ett väsenstroget, överkulturellt evangelium, vars form kan kontextualiseras i olika språkliga former. Conn hävdar att sökandet efter ett sådant universellt evangelium är ett dualistiskt missförstånd. Anspråket måste i varje fall minskas till att gälla ett transkulturellt mönster istället för innehåll. En näraliggande problematik är förhållandet till förändringar i sanningsbegreppet. Evangelikalismen måste, enligt Conn, förändra sitt sanningsbegrepp. Den sanning som förmedlas i uppenbarelsen är inte enbart ett objektivt ord, som kan verifieras i vanlig mening och beskrivas propositionellt. Sanning är istället även Guds trofasthet. Sanning i människans fall bör då mer innebära ett aktualiserande av en sådan trofasthet, där sanningens motsats inte är fel utan olydnad. Det finns ett funktionellt drag även hos Stott, där sanning blir en fråga om lydnad och trofasthet. Skillnaden kan vara att detta hos Stott inte tillåts negligera den rationellt formulerade läran. Stott försöker förena det objektiva och det subjektiva i kontextualiseringsfrågan, liksom detta var hans strävan i fråga om synen på uppenbarelsen. 7. Avslutning A. Utmaningen för den evangelikala teologin A. 1. Evangelikal teologi i sin aktuella kontext John Stotts teologi har här analyserats som ett evangelikalt svar på sekulariseringens utmaning. Inför sekulariseringens tendens att förlägga kristen tro till det privata området har Stott eftersträvat en helhet mellan personlig frälsning och social rättvisa. A. 2. Evangelikal teologi inför postmodernismen Även för den som har sympatier för evangelikal teologi är bedömningen av Stotts teologi svår att genomföra. Svårigheten ligger bland annat i att Stotts verksamhet kommit att äga rum under en period av en möjlig övergång mellan modernitet och så kallad postmodernitet. Modernitetens betoning av objektiv analys och åtskillnaden mellan subjekt och objekt, det mentala och det fysiska, det intellektuella och det emotionella, jag och den andre, ersätts av en mer holistisk hållning där verkligheten mer förstås i sin organiska enhet. En grupp evangelikaler anser sig behöva göra stora ingrepp i den evangelikala tron för att den ska kunna motsvara behoven i en postmodern tid. Dessa så kallade postkonservativa teologer är i USA främst Clark Pinnock och Stanley Grenz medan Dave Tomlinson framfört liknande synpunkter i England, där benämnd post-evangelikal. Nigel Wright och David Hilborn företräder en grupp inom evangelikalismen som vill låta sig påverkas av postmoderna tankar och företeelser, av Hilborn betecknad som postmodern evangelikalism. 386

19 A. 3. Evangelikal teologi om teologins metod och innehåll Hur ska då utmaningen för teologin värderas utifrån ett evangelikalt sammanhang? En sådan teologi önskar enligt Stotts definition vara hängiven Bibeln som norm för teologiska bedömningar och för den kristnes trosliv. Evangelikal innebär för honom samtidigt att Jesus Kristus är central som den frälsande Guden i mänsklig historia. Det tredje karakteristiska draget har visat sig vara kontextualiseringsarbetet. A. 4. Evangelikal teologi som Bibel och evangelium Kristna erfarenheter har inom evangelikalismen ställts fram som komplement till men också som protest mot en ensidigt rationalistisk tro. Tron är inte heller hos Stott enbart ett försanthållande av Bibeln utan också förtröstan på Frälsaren. Idag vill alltfler evangelikala teologer med intresse för spiritualitet betona denna sida av ett evangelikalt arv. B. Den evangelikala teologins syn på objektivitet och subjektivitet B. 1. Korrekt och kreativ tolkning Det är en synnerligen intrikat uppgift att idag uttala sig om teologins metodfrågor. Men egentligen går de olika förslagen kanske alla tillbaka till spänningen mellan en korrekt och en kreativ tolkning av Skriften. Polariteten mellan det korrekta och det kreativa har ökat till det yttersta. B.2. Evangelikal teologi som normerad av trosinnehållet Tron är objektiv i betydelsen av att dess objekt ligger utanför mig själv. Den är subjektiv, eftersom den inbegriper viljans beslut. Tron kan alltså inte vara utan objekt. Själva tilliten är ju sådan att människan överger sig själv och förankrar sig i det som hon litar på. För John Stott är Kristus denna tillförlitliga grund. En teologi bör därför befordra Bibelns dubbla syfte: fasthållande vid Guds objektivt uppenbarade vilja och subjektiv erfarenhet av Guds närvaro. B.3. Evangelikal teologi prövad inför vetenskaplighetskravet Kravet på tron som orienteringspunkt tycks blockera varje sant vetenskapligt arbete inom teologin. Ingen vetenskapsdefinition bör dock idag accepteras okritiskt som normerande. Ingen vetenskap äger rum utan axiom och postulat, vilka inte utgår från empirisk bevisning. Ett kriterium för vetenskaplighet gäller däremot det systematiska tillvägagångssättet. Det normativa inslaget i evangelikal teologi består inte i att det som sägs självklart är sant men i att det ska kunna kritiseras. B. 4. Anden och Ordet i evangelikal teologi Evangelikal teologi måste röra sig bortom en defensiv mentalitet och istället försöka finna brytpunkten i spänningen mellan det objektiva och det subjektiva genom att tänka i integrativ riktning. Förbindelsen mellan det objektivt givna och det subjektivt erfarna finns hos Gud själv. Han var Gud då och Han är Gud nu. Traditionell evangelikal teologi har betonat Guds delaktighet i de frälsningshistoriska händelserna och i Bibelns inspiration. Den behöver nu kompletteras starkare än tidigare med tanken på Guds närvarande aktivitet. Åtminstone på ett 387

20 teoretiskt plan har Stott hela tiden önskat hävda att Ordet är en objektiv faktor och Andens smörjelse är en subjektiv erfarenhet. Denna Andens roll har ibland dolts av en rationell tendens, tyvärr även hos Stott. B. 5. Anden och Ordet i pentekostal teologi Den pentekostala rörelsen är enligt flera forskare en tidig protest mot moderniteten, mot det rigida förnuftet och mot det ensidigt objektiva. Man delar en evangelikal syn på Bibelns inspiration. Parallellt med detta förekommer en mycket stark betoning av Andens direkta verksamhet i den kristne och i församlingen. Denna integration i den kristnes liv och i församlingen nedvärderar inte den bibliska uppenbarelsen som sådan men ger ett skydd mot en rationalistisk tro. Det är symptom på the epistomological myopia att utesluta människors direkta möten med den andliga dimensionen av verkligheten. B. 6. Frihet och kreativitet Ett evangelikalt teologiskt arbete eftersträvas ske integrerat i ett liv med Guds helige Ande. En teolog behöver inte skämmas för att han har erfarit Gud. En evangelikal teologi bör istället stå i ett integrerat förhållande till Ordet och Anden. C. Bibelsynen hos John Stott i ett integrativt perspektiv C. 1. Mottagandet av Ordet Förkunnelsen av Skriftens budskap om frälsning verkar tro på Bibeln som Guds Ord. Det väsentliga för Stott blir därför att Bibelns innehåll blir tillgängligt för människor idag. Men det måste då enligt Stott bli känt som ett sant budskap. Kristen tro kan prövas i sin sanning. C. 2. Förnuft och erfarenhet i evangelikal teologi Evangelikalismen har under den senare generationen med bland andra John Stott som ledare varit en läromässig religion. Evangelikal tradition innehåller samtidigt en protest mot felaktigt rationalistiska utformningar av tron, exempelvis den liberala, eftersom man alltid hävdat betydelsen av personlig tro och aktivt kristet liv. C. 3. Förnuft och erfarenhet i pentekostal teologi Om Stott skulle önska följa upp sin teologi om den helige Andes verk i inspiration och illumination till praktisk erfarenhet i teologiskt arbete behöver den pneumatologiska aspekten förstärkas. Här ligger något positivt i exempelvis bidragen till den hermeneutiska debatten från pingstteologer kring tidskrifterna Journal of Pentecostal Theology och Pneuma. Inom den pentekostala teologin är Bibelns författare vittnen om en konkret historisk relation till Gud, vilken anses fortsätta idag. Kunskapens spektrum inkluderar både kognition, affektion och beteende, sammansmälta med varandra. Det stöd som Stott ansåg sig ha i en hebreisk förståelse av kunskap utifrån verbet yada kompletteras därmed med pneumatologiska insikter och erfarenheter. Lösningen ligger i ett mer integrerat synsätt, såsom detta blivit tolkat i termer av en yada-hermeneutik inom den pentekostala teologin. 388