Tävlingsbidrag: Den aktiva skolan. Samarbete mellan S:t Olofsskolan och Åbo Underrättelser

Transkript

1 Tävlingsbidrag: Den aktiva skolan Samarbete mellan S:t Olofsskolan och Åbo Underrättelser

2 S:t Olofsskolan har ett sedan länge väletablerat samarbete med den svenskspråkiga lokaltidningen i Åbo, Åbo Underrättelser. Detta samarbete formades egentligen i samband med att Pressföreningen och Tidningarnas förbund bl.a. i tre år generöst stödde tidningsarbete i skolorna via projektet Tidningen till klassen. Det samarbete som under denna treårsperiod utformades ville ingendera parten lägga ifrån sig efter att projektet slutförts. Man fortsatte i stället samarbetet om möjligt accentuerat. Som bäst skriver eleverna i årskurserna (7)8-9 flitigt och rätt kontinuerligt i ÅU. Vi har en livlig fadderklassverksamhet i vilken ingår att vi bjuder ÅU-läsarna på olika sorters texter, vi har någon speciellt utsedd juniorredaktör och ibland bestämmer vi oss bara för att sända in vissa av våra alster tillkomna bland vilka elever som helst. Detta leder till att skolans elever minst varannan vecka har fått infört någon artikel i form av reportage eller liknande eller så har vi tyckt till i insändarspalten. Det kan tilläggas att det för oss har upplevts s.g.s. lika viktigt att eleverna också lärt sig fotografera för sina artiklar. Det skall väl ytterligare anföras att tröskeln för att få texterna publicerade inte på något sätt förändrats fastän det är skolelever som skriver! Erfarenheten säger att det varit mångsidig nytta av verksamheten. Man vågar också påstå att det varit ömsesidig glädje, ty på detta sätt har ÅU ibland fått infört texter som kan tänkas intressera andra ungdomar mera. Detta i sin tur har gjort att tidningen blivit tillgängligare, ja mera efterfrågad bland de unga. Med denna verksamhet har många av våra skolelever tränat att skriva för en bred läsarkrets. Man ger då mera akt på hur man kan yttra sig, man strävar målmedvetet till god svenska. Inte så sällan har det också blivit fråga om först en översättningsprocess, då de utfrågade varit finskspråkiga. Eleverna vågar säkert tack vare denna kontinuitet numera också lättare ge ifrån sig sina texter för att allmänt kunna läsas; dagstidningen är inte mera alltför avlägsen, eftersom eleven själv t.o.m. skriver i den! Jag vill understryka att denna skrivarskola just omfattar de kriterier som uppställts för tävlingen: en skapande och personlig verksamhetskultur som motiverar till att utveckla sig och skolsamfundet (och varför inte också det omgivande samfundet)! Denna artikelsamling är resultatet av vad vi fått infört från S;t Olofsskolan under en dryg ett års period. Många har förstås de artiklar varit där våra elever av redaktörer blivit utfrågade etc. men för vår del har givetvis bara gällt att som tävlingsbidrag införa de arbeten där eleverna själva är skribenterna. (Till denna skrivarskola hör också vår nätpublikation, Olle, som återfinns på Tidningsfabrikens sajt samt skoltidningen Olof, som distribueras till alla elevers hem. Då vi nu gått över till Magazine Factory har vi även där vår SOS-news. Undertecknad har här nedan delvis försett artikelsamlingen med korta kommentarer för att närmare belysa projektets omfång. Kenneth Nygrén lektor i modersmålet e-post kenneth.nygren@tkukoulu.fi mobil

3 Kommentar till artiklarna i ungefärlig kronologi, dock så att jag ställvis klumpat samman kommentaren då temat eller genren varit gemensam nämnare. Det första projektet som ingår i vår samling bygger på att fadderklassen (dåvarande 8e) för läsåret under vårvintern skall göra besök i Åbo stads grannkommuners högstadier. Samtidigt söker eleverna upp lokalredaktionen och gör ett reportage om den. Detta resulterar i sammanlagt fem reportage. För att ge alla elever en journalistisk uppgift gjordes även ett besök i en finsk Åboskola. Lördag 30.4 inleds presentationen av ett stort litteraturprojekt i skolan. Författargästen Per Nilsson presenteras och bokrecensioner följer. Detta fortsätter i nästa lördagstidning. Cityäventyret är en årligen återkommande annorlunda dag för åk 8 värd sin uppmärksamhet. I maj presenterar fadderåttorna olika yrken inom serien för muntliga presentationer i skolan. Bland dessa föredrag införs en del i ÅU. Ännu i juni- och julinummer av tidningen finns yrkespresentationer införda! Läsårets fadderklass avslutar sitt bidrag med ett besök i Ekenäs, där tidningen ÅU bl.a. trycks. Samtidigt som tryckeriet besöks har klassen glädjen att få insyn i brigadens verksamhet. Lördag 8.10 är det dags för skolan att återuppta sin journalistverksamhet. Ett välplanerat hobbyreferat, Parkour, är skolans första inlägg. Nästa månad presenterar man fotbollen verkligt ingående. Fotbollstemat fortsätter ännu i januari 06. Vårt julbidrag detta år är en annorlunda julkalender. En nykorad fadderklass (8f) står i tur att ta upp sin journalistverksamhet. Nu är temat att besöka finskspråkiga randkommuner, där man får träffa såväl högstadieelever och lärare som kommunens representant. Framför allt vill vi ta reda på hur undervisningen fungerar i resp. skola och få veta lite mera om svenskans ställning både i skolan och kommunen i allmänhet. Intervjuerna görs på finska, likaså förs all diskussion; då eleverna är tillbaka med sitt utgångsmaterial vidtar också översättningsarbetet! Referat som hänför härtill är införda och under året Sedan följer 28.01, 22.02, och lördag 22.4 avslutas serien. Alltså sammanlagt sex ca ½- sidas referat, där hela klassen i tur och ordning varit skribenter. Mellan dessa referat hinner några elever i samma klass ännu med ett utförligt skribareportage, i långfredagens tidning Niornas insändartexter tas första gången emot Då sägs lärare och elever sist och slutligen befinna sig i samma båt! Sedan följer under slutet av mars ett antal insändare som berör mohammedkarrikatyrerna, finländarnas alkoholvanor och ordval, könsrollerna, vår egoism samt i flera inlägg S.t Olofsskolans utrymmesproblem tar våra insändare slut. På slutrakan av terminen införs också artikeln SOS i riksdagshuset ett reportage om åk 9:s riksdagsbesök och ungdomsparlamentet. Lördagen 13.5 får vi infört två artiklar om modeideal och kostvanor. Vi avslutar med det för skolelever alltid aktuella temat Skolan eller hobbyn vilken skall jag satsa på? Samarbetet fortgår i dessa banor (och har redan före ovanstående redovisning haft denna karaktär). Fadderklassen kommer ytterligare med några bidrag detta läsår, som vi tyvärr inte hinner bifoga. Nästa läsår har vi en ny fadderklass och många kunniga och muntra skribenter. Jag är säker på att presentationen av vad som då ingått i ÅU skulle bli minst lika lång! Kenneth Nygrén

4 10 Lördag 29 januari 2005 Bilen svänger in på parkeringen till Pargas högstadium. Vi stiger ut och ser en stor betongbyggnad framför oss. Vi går vidare mot ingången medan nyfikna ansikten tittar på oss. Snart är vi ändå inne i skolan. Uppe i andra våningen träffar vi Tommi Heikkilä och Ida Johansson som båda går andra året i Sarlinska. De skall vara med oss under vårt besök och visa runt oss i skolan. De verkar minst lika nervösa som vi. Först skall vi gå ner till gymnastiksalen och titta på en innebandyturnering som pågår inom skolan. Salen är alltid öppen på rasterna för alla men i dag är halva upptagen av innebandyn. Vi tittar en stund på en match som pågår och hinner se några snygga mål innan det är dags att gå och äta. Medan vi äter hinner vi diskutera en del saker med Tommi och Ida. Efter maten träffar vi Bernt Klockars som är lärare i skolan. HUR MÅNGA ELEVER har skolan? 243. Varifrån kommer du? Österbotten. När började du jobba som lärare? År 2000 började jag jobba som rektor här. Det var jag i tio månader. Sedan fortsatte jag som vanlig lärare. Jag har också jobbat som musiklärare i Katedralskolan. Vad är bra och dåligt i just den här skolan? Vi har bra och trevliga elever och lärare. Vi har också en bra anda. Men vi har dåliga resurser att hjälpa eleverna. Vad tycker du om era lektionstider och raster? Jag skulle nog vilja ha längre lektionstider, eftersom man skulle hinna med mycket mera då. Men det är osäkert om eleverna skulle orka koncentrera sig så länge. Rasterna tycker jag är lämpligt långa och om eleverna är rastlösa på lektionerna kan de gå till gymnastiksalen på rasterna. NIORNA GÖR ALLA större slutprojekt på våren. Hurdana projekt? Alla nior i skolan gör på våren ett Arbetsrummet som vi befinner oss i är ganska litet men rätt mysigt och det märks att det jobbas där. På kontorets väggar ser vi en gammal Rowlitplansch och på en byrå står en ännu äldre skrivmaskin. Mittemot skrivbordet finns en soffa som vi sätter oss i. Också ett tomt snapsglas står övergivet på det något orediga skrivbordet. Det här är en del av Folke Pahlmans rekvisita och han är redaktör på ÅU:s lokalredaktion i Pargas. Han är inte blyg, utan börjar genast prata om sitt jobb. Det som han gör är hans drömjobb, berättar han. I dag finns det massvis med olika musikstilar och -inriktningar, och dubbelt så många artister och grupper. Jag ville ta reda på vad ungdomar lyssnar på och vad de anser vara viktigt inom musiken. Här kommer synpunkter från fyra ungdomar som går i S:t Olofsskolan. 1. Namn 2. Ålder 3. Spelar du något instrument? 4. Lyssnar du mycket på musik? 5. Vilken stils musik gillar du? 6. Favoritband/artist 7. Hur mycket pengar i månaden spenderar du på skivor? 8. Brukar du bränna egna skivor eller ta ner musik från internet? Bra anda i Sarlinska högstadiet På rasterna är gympasalen öppen för alla. Men lektionerna kunde vara längre, säger lärare. Elevassistent. Björn Bergvall hjälper elever med bland annat läxläsning. Han håller också ordning under rasterna. Här sitter han i skolans elevrum som eleverna själva målat. slutprojekt som kan handla om till exempel att göra hemsidor. Innan man börjar arbeta skall man planera och beräkna kostnaderna för sitt jobb. Sedan får man ledigt från skolan ett visst antal dagar så att man kan jobba med sitt projekt. Till slut när man är färdig med projektet skall man 9. Varför? 10. Tycker du att det är rätt att ta musik från internet? 11. Har du varit på någon konsert eller festival? 12. Vad är det bästa med musiken? DANIELA MATTSSON Lite trummor 4. Ja 5. Mest pop och rock men även lite punk 6. Vårt eget band, Robain 7. Ungefär 20 euro, alltså en skiva 8. Ja, både och! 9. På internet finns bra musik som Det här är mitt drömjobb Musiktycke och -smak inte ännu finns på skivor 10. Nå jo, om man har det till privatbruk 11. Nä, jag tror inte det, men jag skulle gärna gå på någon festival 12. Jag gillar mest orden i låtarna, de har alltid någon mening, de vill alltid säga något. OSKAR GRÖNHOLM Nej 4. Ja 5. Rock och punk 6. Iron Maiden 7. Jag brukar inte köpa skivor 8. Ja 9. För att man får billig musik presentera det för klassen och berätta hur fort det gick. Efter att vi intervjuat Bernt Klockars fortsätter vi till elevrummet och på vägen dit nappar vi med oss elevstyrelsens ordförande Richard Siivonen och elevassistenten Björn Bergvall. Richard, du är alltså elevstyrelsens ordförande, vad allt väntas av dig? Det är oftast jag som tar initiativet till allt och sedan hänger resten av styrelsen med. Vi har bland annat startat en kiosk här i rummet med en startsumma på 100 euro. Med den summan har vi köpt in Man lär sig så mycket säger ÅU:s redaktör i Pargas Folke Pahlman. Foto: Anna-Marie Österlund Kämpar mot tiden. En nackdel i journalistjobbet är att tiden går för fort. Men det är roligt att träffa olika slags människor och att fotografera säger Folke Pahlman. MAN BEHÖVER INTE alltid komma en viss tid till jobbet, utan man planerar sin tidtabell och kommer enligt den. De personer du intervjuar, kommer de hit? Det är oftare så att jag besöker dem i deras rätta miljö, men ibland kommer de också hit. För det mesta gör Folke sina intervjuer på förmiddagen och skriver på eftermiddagen. Har du prövat på att byta jobb? En gång, men jag ångrade mig och kom tillbaka efter två år, jag insåg att det är här jag trivs. Det enda problemet med jobbet är att man måste kämpa mot tiden, den går alltid för snabbt. Ibland kunde också en sekreterare behövas. Men det är kärleken till jobbet som får mig att orka. Vad är då speciellt roligt med det här jobbet? Att man får skriva om allt och lära sig nya saker. Man blir aldrig fullärd men lär sig mycket om samhället. Jag älskar också att fotografera. Det är roligt att intervjua människor, alla är så olika. Man vet aldrig i förväg vad som kommer att hända. Det är inte direkt svårt att vara journalist, det räcker med en god allmänbildning. Nyfikenhet måste man helt säkert också ha. Och så måste man förstås kunna skriva. FOLKE ÄR OCKSÅ en av dem som planerar rockfestivalen Rowlit men han har det mest som en hobby. Det är ändå klart att han med förkärlek skriver om just den här festivalen. Han är van att fotografera och gav oss flere goda råd i den konsten. Han fick också en möjlighet att visa sina talanger för oss i samband med att han fotograferade den unga Pargaspolitikern Andreas von Bergmann under vårt besök. RONJA TOIVONIEMI ANNA-MARIE ÖSTERLUND 10. Ja och nej, för att musikerna och grupperna får inga pengar 11. Nej 12. Musiken SANDRA VAIHELA Elpiano 4. Ganska mycket 5. Pop och rock 6. Within Temptation 7. Inget 8. Ja, eller min pappa brukar bränna skivor till mig Om man säljer skivorna är det inte rätt, men det är okej för privatbruk 11. Nej, om inte Sås & Kopp räknas Värdar i Pargas. Ida Johansson och Tommi Heikkilä i klass åtta visade runt i sin skola. produkter till kiosken. Inkomstpengarna används sedan av niorna, som går en kväll på till exempel bio eller restaurang. Själv har jag haft ganska mycket jobb efter att jag blev elevkårsordförande. Efter intervjun rusar Richard till matematiklektionen och vi tar itu med elevassistenten Björn. Hur fick du ditt nuvarande jobb? Jag hade just flyttat till Pargas efter att ha varit lärare i Sverige. Jag fick en förfrågan av rektorn om jag skulle kunna börja jobba som en sorts elevassistent på skolan, eftersom det varit lite oroligt på rasterna. Vad allt gör du? Jag brukar hjälpa eleverna med läxläsning på rasterna eller efter skolan. När det blir provdags brukar eleverna komma till mig för att öva. Jag hoppar också in som vikarie. Har det lett till någon förändring i skolan? Ja, det har blivit bättre och bråket på rasterna har slutat. Om man jämför med den förra skolan där jag jobbade i Sverige är det mycket lugnare här i Pargas. Som avslutning på vårt besök går vi lite omkring i skolan och märker att det inte är så illa att gå i skola här. När dessutom eleverna och lärarna verkar vara trevliga är det nog inte så konstigt att man trivs i Pargas. 12. Radion TOBIAS BERGMAN KEVIN HUSELL ÅU inleder med de här artiklarna en liten serie om fadderklassens (8:a i S:t Olofsskolan i Åbo) besök i olika åboländska kommuner. Eleverna jobbar som verkliga journalister med penna och block i handen, med avtalade tider och stram tidtabell. I små grupper besöker de högstadier på andra orter och även ÅU:s redaktioner i Pargas, Kimito och Nagu. Reportageresorna är ett samarbete mellan ÅU och S:t Olofsskolan. Under den första resan besökte Anna-Marie Österlund, Ronja Toivoniemi, Kevin Husell och Tobias Bergman Pargas. Framöver rapporterar eleverna från Kimito, Nagu, Iniö och en finsk skola i Åbo. OTTO SJÖSTRÖM Nej 4. Ja 5. Heavymetal 6. Black Sabbath 7. Jag köper inte så ofta skivor 8. Nej Ja och nej, för grupperna förtjänar ingenting på att man tar deras musik från internet men å andra sidan får man musik gratis 11. Ja, på Anssi Kelas konsert i Åbo 12. Instrumenten Text och foto: RONJA SJÖSTRÖM

5 10 Lördag 5 februari 2005 I Kimito är det mesta bra Man får bättre service än i stan, säger ÅU:s Monica Sandberg. K O R T E N P Å B O R D E T Pornografisamhället Under de senaste åtta månaderna har jag jobbat på ett bibliotek i samband med att jag utför min civiltjänst. Mitt intresse för informationsförvaltning har knappast ökat, men när jag dagarna i ända ställer upp böcker har jag börjat fundera på vad för sorts information som en vanlig kund egentligen är ute efter. Jag tänkte att det är med information som med allt annat i marknadsekonomin, att det som egentligen styr är utbud och efterfrågan. Om någon alltså vill veta vad för information som efterfrågas är det enklast att se efter vad för informationsutbud som finns. I dag har så gott som alla invånare i Finland tillgång till internet och en stor del av informationen tas därifrån. Men vad för information är det som efterfrågas. Jag bestämde mig för att ta reda på. Människans eviga sökande efter gud är på internet värt bara 129 miljoner träffar. MITT VETENSKAPLIGA experiment gick kort och gott ut på att jag på måfå valde ut några starkt värdeladdade ord som gott skull kunna intressera en internetanvändare. Med hjälp av sökmotorn Google har jag sedan jämfört hur många träffar orden fått. Först ut av mina fem ord är politik eller det engelska ordet politics som fick 27 miljoner träffar. Kultur (culture) tycks vara mycket mer intressant och får hela 124 miljoner träffar. Människans eviga sökan efter gud (god) är på internet bara värt 129 miljoner träffar. Men när vi kommer till kärlek börjar det bli mer, ordet love får hela 255 miljoner träffar. Vad kan slå det? Jo, den överlägsna ettan, det som internetanvändaren (enligt min logik) efterfrågar mest är ordet sex som får enastående träffar. 2,8 gånger mer en vad gud fick och hela 13 gånger intressantare än politik. Men vad är det som gör att ordet sex är så efterfrågat på internet? Har vi haft för lite sexualupplysning i skolan? Eller är det något annat utöver information som gör att detta ord är så överlägset efterfrågat? NI VET SÄKERT svaret själva. Jag skall inte säga att alla, men de absolut flesta sidorna som hittades på 0,09 sekunder har någonting med porr att göra. Sida efter sida som utlovar de bästa sexvideon och sexbilder du kan hitta. Ja, det oändliga utbudet av pornografi är ett tecken på att porr måste vara det enskilda ämne som är mest efterfrågat av allt som internet har att erbjuda. Något som verkligen börjar oroa mig är hur Finland någon gång skall kunna mäta sig som en framgångsrik it-nation om vi ligger efter både fransmän och spanjorer när det kommer till nedladdningen av porr. Vi måste göra drastiska åtgärder för att hänga med i utvecklingen. Pornografi blir kanske Finlands nästa stora grej. Vi är ju redan ett av Europas mest framgångsrika länder när det kommer till misshandel av kvinnor. Ja, över en femtedel av alla kvinnor i Finland har någongång blivit utsatt för fysisk eller sexuell misshandel av sin nuvarande eller tidigare man, sambo eller pojkvän. När vi redan har en så förnedrande kvinnosyn kanske vi då borde gå ett steg längre än talibanerna och satsa på sexistisk porrindustri när det ändå är så efterfrågat. FRANK LUNDGREN Experimentet är utfört söndagen den Sex träffar Love God Culture Politics Jesus Åbo Underrättelser Åbo Underrättelsers redaktion i Kimito finns mitt i byn, nära allt så att säga. Monica Sandberg som jobbar där tog emot oss för en liten pratstund. Vi får väl lov att erkänna att vi på förhand var något misstänksamma mot vad Kimito(ön) egentligen är, men före dagens slut såg vi orten i helt nytt ljus. Sandberg säger att Kimito är ett bra ställe att bo på. Det är rätt nära Åbo och det är inga långa avstånd till butiker eller kompisar. Jag skulle inte vilja flytta, eftersom mina barn går i skola här och jag har både nära och kära vänner och en del släktingar här. På landet får man också bättre service och betjäning än i stan. Nackdelen är att det inte finns några kläd- eller andra konsumentvarubutiker, bara mataffärer. Kimitos Siwa var för övrigt mycket bättre utrustat än Åbos, konstaterade vi då vi gjorde vår dagliga Siwarunda. Det berodde väl mest på att inga varor var slutsålda. PÅ KIMITOÖN BOR cirka människor, varav bor i Kimito kommun. Kimito har som bäst inga bra platser för till exempel konserter eller bioföreställningar. Många av öns ungdomar kommer till ungdomsgården, där de ändå inte kan göra så mycket för att där inte finns några aktiviteter. Skolans gymnastiksal har fungerat som teater fick vi också höra. Men nytt skall byggas; ett nytt centrum för landsbygden i mars Det kommer att bli Åbolands största med bland annat auditorium och många butiker. Sandberg har tre kommuner som hon får sina nyheter ifrån. Ofta besöker hon skolor för att skriva om förhållandena där. Hon skriver också om allt från strömmingsfiske till kommunalval. Hon sparar allt hon skrivit i en mapp. Då hittar Byggnaden vi stiger in i är modern, trevlig och lagom stor. Vi är på besök i Kimitonejdens skola. Vi blir genast varmt mottagna av Anja Roering-Mäkinen, som leder oss in i lärarrummet. Skolan är just sådan som man kan tänka sig utifrån, mysig och praktisk. Vi sätter oss ner på ett par bänkar och ser oss omkring. Vi blir bjudna på kaffe och kex samtidigt som vi tar oss en titt på omgivningen. Man lägger märke till en tv som hänger från taket. Den sänder viktig information till skolans elever. Efter en tid får vi träffa två andra ungdomar, niondeklassisterna Victor Eriksson från Kimito och Victoria Söderström från Västanfjärd, som ska vara våra guider för dagen. ALLRA FÖRST presenteras matsalen, där vi blir bjudna på läcker skolmat. Dagens meny är fisk och potatis typisk Kimitoföda? Vid matbordet diskuterar vi allmänt om skolan; vi får veta att det finns 134 elever på den svenska sidan och att en lektion är 45 minuter Foto: Tim Lindholm Kan Kimitoön. Monica Sandberg visar fr.v. Andreas Nordström, Cecilia Achrén och Mikaela Juvonen hur hennes artikelarkiv ser ut. hon lätt gamla artiklar om de behövs. VAD KAN MAN JOBBA med i en liten by, där det inte ens finns många butiker? Det här är andra delen i serien om ÅU:s fadderklass (8 e i S:t Olofsskolan) besök i olika åboländska kommuner. Eleverna jobbar som journalister med penna och block i handen, med avtalade tider och stram tidtabell. I små grupper besöker de högstadier på andra orter och I Kimitos skolor trivs eleverna Både lärare och elever nöjda med nyrenoverade högstadiet. Vi har rum för fler elever, säger rektor. lång med 15 minuters rast. Eleverna trivs mycket bra, intygar Victor och Victoria med ett leende. Vi fortsätter sightseeingen till ett mysigt elevrum med soffa, bord, tv och hylla för tidningar. Dessutom finns där mikro och kaffekokare. Ett trevligt rum för elever att koppla av i. Sedan går vi till ett av skolans lite äldre klassrum, men utrustningen är i alla fall i mycket bra skick. Igenom en tunnel går vi till den finska sidan av skolan. Den ser ungefär likadan ut som resten men där finns gymnastiksalen och skolans enda datasal. Tiden håller på att ta slut men vi vill ännu träffa skolans rektor Gun-Britt Mattsson för att höra hennes tankar om skolan. Hon har snart varit rektor i 20 år. Hon är mycket nöjd efter renoveringen, som blev klar Hon berättar också att skolan har elever både från Sagu och Finby. Jag skulle gärna få fler elever till skolan, säger Gun-Britt Mattsson som känner S:t Olofsskolans även ÅU:s redaktioner i Pargas, Kimito och Nagu. Reportageresorna är ett samarbete mellan ÅU och S:t Olofsskolan. Under den andra resan besökte Mikaela Juvonen, Cecilia Achrén, Andreas Nordström och Tim Lindholm Kimito. Framöver rapporterar eleverna från Nagu, Iniö och en finsk skola i Åbo. rektor Elvi Johansson. Vi är gamla skolkamrater. Vi tackar för besöket och startar hemåt mot Åbo. I bilen kommer vi till att eleverna i den här skolan Man kan syssla med mycket som är mindre känt för stadsbor, till exempel ridskola eller så kan man jobba som djurskötare eller djurläkare. Man kan få en grundlig skogsutbildning eller gå på en viltvårdskurs eller till och med bli viltmarksguide. Men många blir fortfarande lantbrukare och en del börjar jobba vid stålverket. Andra jobbar vid Björkboda låsverk eller vid Kasnäs naturrum i Dragsfjärd kommun. När ÅU:s redaktör Pontus Anckar (som följde med från Åbo) och Monica började prata om sina löner började vår tid ta slut, det var dags att gå vidare till Kimitonejdens skola. Vi noterade ännu att Monica hade en kaffekokare på toaletten, något Pontus var speciellt glad över. ANDREAS NORDSTRÖM TIM LINDHOLM Foto: Pontus Anckar Nya klassrum. Niorna Victor Eriksson och Victoria Söderström guidade runt i nyrenoverade Kimitonejdens skola. Intervju på gång. Fadderklassreportrarna Tim Lindholm t.v. och Andreas Nordström med blocket i högsta hugg. säkert trivs helt bra. MIKAELA JUVONEN CECILIA ACHRÉN ANDREAS NORDSTRÖM

6 10 Lördag 19 februari 2005 Frihet under ansvar I högstadiet i Nagu tar eleverna själva ansvar för att skolans regler följs. K O R T E N P Å B O R D E T Vänner, vänner, vänner... Jag hade lite problem med idéer till den här kolumnen. Jag bollade med olika ämnen, men jag kom inte på en enda aktuell händelse som retat mig särskilt. Så jag satsade på ett säkert kort och skrev (ytterligare) en text om kvinnosynen, bl.a. med anledning av Miss Finlandtävlingen tecken, med ilskna argument och fränt tonfall. Men något gjorde att jag var väldigt missnöjd med den, jag drog mig för att mejla den till ÅU och bad några av mina vänner läsa den. De sa: visst, den är bra, men kan du aldrig skriva något annorlunda, något positivt? Den kommentaren visste var den tog. Så i stället för att försöka rädda världen genom att gnälla över något, så tänker jag nu göra ett nytt försök. OKEJ... Klockan brevid mig tickar och manar mig att komma på något att skriva om. Varför inte vändagen? Vi var ett antal mycket goda vänner som gick ut och åt för att fira. Vi hade en otroligt trevlig kväll tillsammans. Det är så svårt att föreställa sig hur livet ska gestalta sig efter gymnasiet. Trots allt är det bara ett år kvar till skrivningarna, sedan kommer hela vårt lilla gäng att splittras. Alla har sina stora planer och vår vardagliga samvaro med tjafs i skolans matsal och beklagande över läxor kommer för alltid att vara över. Det är sorgligt och skrämmande. Här har man i många, många år alltid haft någon att diskutera dagisminnen med, någon med samma sjuka humor och alltid någon pålitlig axel att gråta ut mot. Och inom en nära förestående framtid så kommer det att På något sätt har man alltid vetat, att vad som än händer och vilka draman som än utspelar sig mellan oss, så finns de alltid där, ens vänner. förändras. För det kan aldrig bli samma sak igen. Några ynka telefonsamtal då och då, kommer aldrig att kunna kompensera den gemenskap vi har nu. Kanske vi nöter på varandras nerver genom att nästan alltid umgås med varann, men det är alltid, alltid mer bra än dåligt. På något sätt har man alltid vetat, att vad som än händer och vilka draman som än utspelar sig mellan oss, så finns de alltid där, ens vänner. ATT SLÄPPA TAGET om det, börja studera på okänd ort och skaffa nya bekantskaper. Kompisar med vilka man får umgås i åratal innan man lär känna varann ordentligt, som inte fattar det roliga med just det ordet i det sammanhanget. Och som kanske inte alls har samma förkärlek för att föra rabiata disskussioner om vad det nu må vara, som jag och mina kära vänner. Deprimerande. Kom just ihåg att jag hade tänkt skriva en positiv kolumn. Och det positiva i det här sammanhanget måste väl vara att vi åtminstone är så goda vänner att vi kommer att hålla kontakten på ett eller annat sätt. Och att det är ett och ett halvt år kvar tills skolbyten och flyttar blir aktuella. PUH! Måste erkänna att detta var den svåraste kolumn jag skrivit, även om den blev mer deprimerad än positiv. Så om 8 veckor får ni nog läsa en vanlig, arg. Kan förresten inte låta bli att tillägga att Miss Finland borde läggas ner. Men det fattar väl de flesta. Ha ett trevligt sportlov! VERONIKA JANSSON Högstadieskolan i Nagu är byggd Där går 42 elever och dagarna räcker från kl till Rektorn heter Pia Danielsson. När skolan blev färdig var hon en av lärarna. Sex år senare blev hon rektor för skolan. Pia har också jobbat en kort tid i S:t Olofsskolan, men det var för länge sedan. Nuförtiden är hon inte bara rektor, utan också lärare i franska. Enligt henne Det här är tredje delen i serien om ÅU:s fadderklass (8 e i S:t Olofsskolan) besök i olika åboländska kommuner. Eleverna jobbar som journalister och besöker högstadier på andra orter och även ÅU:s redaktioner i Pargas, Kimito och Nagu. Reportageresorna är ett samarbete mellan ÅU och S:t Olofsskolan. Under den tredje resan besökte Matilda Strömman, Axel Lindell och Malin Alakahri Nagu. I Nagu pratar man mest svenska, men finskspråkiga finns också. Utflyttning är ett stort problem. Det är mycket lugnt på vintern, men ÅU:s lokalredaktör i Nagu, Sonja Hellsten, upplever ändå inte att det är dött där. Det finns trots allt kurser och annan verksamhet även på vintern. På sommaren besöker många turister Nagu, bland annat båthamnen är mycket populär. Och folk i Nagu känner varandra på ett helt annat sätt, och det skulle bli en stor uppståndelse om någon skulle härja och skräna. Folk verkar nöjda med servicen. I Nagu finns det två matbutiker och en bensinstation men ingen Siwa! Vid gästhamnen finns restaurangen L Escale och restaurangbåten Najaden. SONJA HELLSTEN har arbetat som ÅU:s lokalredaktör i Nagu i åtta år. Före det har hon arbetat som redaktör i till exempel Åbo, Pargas och Kimito. Sonja sade att hon själv ville flytta ut till Nagu. Först bodde hon i Åbo, men sedan insåg hon att det var för lång väg att åka mellan Åbo och Nagu dagligen. Hennes arbetsplats är ett litet kontor med två rum, kök, dusch och wc. Hon skriver artiklar som berör Nagu, Korpo, Houtskär och ibland även Iniö. Arbetet är ganska ensamt, men jag är gruppen mycket duktig. När vi kom till skolan blev vi vänligt mottagna av Pia och tre elever, Linda Johanson, Ronja Bredenberg och Staffan Dahlström. De tre eleverna tycker att det är helt bra att bo i Nagu, men Linda skulle ändå hellre bo i Pargas. Två av eleverna bor i centrum av Nagu men Linda bor lite längre bort. Det är ganska tråkigt på vintern i Nagu för att det inte finns något att göra, säger de. Men flickorna friidrottar och Staffan spelar fotboll i Pargas. På somrarna däremot finns det mycket att göra. De besöker alla ganska ofta Åbo. Där shoppar vi kläder för att det inte finns klädbutiker i Nagu. De åker också på träningar till exempel till Kuppishallen i Åbo för att friidrotta. De tycker att det borde finnas flera butiker i Nagu, t.ex. klädbutiker och billigare matbutiker. SKOLMATEN ÄR MYCKET varierande men när vi var där var den mycket god. Då serverades spenatplättar, sallad och goda chilirullar. På rasterna brukar eleverna vara i Foto: Pontus Anckar Tack för maten. Axel Lindell med rektor Pia Danielsson i högstadiets matsal. ÅU:s redaktör trivs i Nagu Hon gillar katter, segling, promenader och brasa. trivs med det. Jag har oftast massor att göra. Hon jobbar vanligen från morgon till kväll. Enligt Sonja går det inte att beskriva en typisk arbetsdag. Ibland kan det hända att någon i till exempel matbutiken kommer och rycker i ärmen och berättar något som ger inspiration till en artikel. Sonjas arbete är mycket fritt och självständigt, men det kräver god självdisciplin. Det händer en hel del i Nagu, och hon har inga svårigheter att hitta på temat till en artikel. DET HON SKRIVER intresserar även andra än bara Nagubor. Den senaste tiden har hon skrivit mycket om Korpo. Som motsats till andra reportrar dricker Sonja inte alls kaffe. Hon har inte gjort det på 30 år. Man måste tänka noga på hur man skriver om andra, man kan annars göra någon väldigt arg eller ledsen, säger hon. Då och då kommer folk som vill ha in en födelsedagsgratulation eller en annons i ÅU. Detta hör egentligen inte till hennes arbete men hon brukar oftast ställa up och skicka dem vidare till Åboredaktionen. Hon hjälper också oftast till om någon äldre person vill börja prenumerera på ÅU. Hon har fått mycket respons den senaste tiden. Responsen kommer huvudsakligen via e-post, men hon får även ibland samtal Värdar. Ronja Bredenberg, Linda Johanson och Staffan Dahlström tog emot och visade runt gästerna från Åbo. Foto: Axel Lindell Full fart. Det kan vara fart på i elevrummet under rasterna, men eleverna vet vilka regler som gäller och följer dem. rastrummet eller i klassrummet. På somrarna brukar de vara ute och promenera, till Esson, som de säger. I slutet av maj gör årskurs nio ett självständigt slutprojekt. Projektet kan vara antingen praktiskt eller teoretiskt. När det är klart presenteras det inför hela skolan. I aulan finns ett fint biljardbord som några nior gjort som projekt. NÅGOT SOM LÄRARNA och säkert också eleverna är stolta över är solidaritetsdagarna. De pågår under de tre sista dagarna i maj. Under dagarnas lopp jobbar eleverna för företag hemma eller hos åldringar som behöver hjälp. Lönen som de får för arbetet ger de bort till till exempel Medi-Heli. I skolan gäller något man kallar frihet under ansvar. Vad betyder det? Frihet under ansvar betyder att eleverna förstår reglerna och följer dem med gott samvete, säger Pia Danielsson. Eleverna tycker också att det är bra att de får ansvar. Naguskolan verkar som en fin skola med en trevlig atmosfär. Men efter att ha gått ut högstadiet väntar för så gott som alla en tids vistelse borta hemifrån, då man skall studera vidare. Endel återvänder, andra stannar borta för gott. AXEL LINDELL MALIN ALAKAHRI MATILDA STRÖMMAN Foto: Pontus Anckar Fritt och självständigt. Det är ÅU-redaktör Sonja Hellstens jobb. Men det kräver bra självdisciplin. eller handskrivna brev. SONJA HAR HAFT en hund, men den dog tyvärr förra året. Nu bor hon med sin 14- åriga katt. Hon gillar gamla båtar och hus. I arbetsrummet finns det planscher och fotografier på gamla träbåtar. Hon har även en egen segelbåt av trä som hon gillar att pyssla med. Ibland är hon på fritiden i Åbo men trivs ändå bra i Nagu. Hon tycker att det ibland är för mycket liv i stan. På fritiden sköter hon sin katt, lagar mat, läser, seglar och går till biblioteket. Långa promenader och minst en brasa dagligen är sådant hon gillar. Sonja Hellsten verkar vara en mycket positiv person med ett bra humör. Man ser tydligt att hon älskar sitt jobb, eldar sin brasa och tar sig sina promenader. MALIN ALAKAHRI AXEL LINDELL MATILDA STRÖMMAN

7 10 Lördag 5 mars 2005 Var det en dröm? Ibland tycker jag mig höra pojkar och unga män drömma högt oftast när de är samlade med de andra killarna i bandet. De talar om att göra en skiva. Det är häftigt att göra skiva och det hör till att ett riktigt rockband figurerar på skiva. Det behöver i och för sig inte vara ett rockband; det verkar som om de flesta musicerande män drömmer om att göra sin skiva. Därför har också en och annan (hemgjord) skiva genom åren dumpit ner igenom postluckan skivor av varierande kvalitet. Handlar det alltså om prestige och status eller enbart om konstnärlig vilja att spela in egen musik? Visst tänker också flickbanden på att göra skiva, men det verkar som om drömmarna fortare antingen realiseras eller skrotas. De blir inte och hänger med för evigt. Ibland får problemet sin lösning när någon manager med kritrandig kostym och cigarr i munnen hittar bandet i källarlokalen och föreslår att hans bolag kunde ge ut en skiva med flickorna. Damerna lovas då en furstlig ersättning om fem euro per låt. FÖR EN TID SEDAN, hösten 2002, kläckte jag själv den briljanta idén att göra skiva. Det var efter att ett av mina verk hade fått sitt uruppförande på en konsert tidigare under hösten. Problemet var bara att jag senare hörde någon säga att en av musikerna skulle ha smuttat lite före konserten. Mot bakgrunden av hur det lät föreföll det som om det smuttats lite för mycket. I alla fall skulle det bli upprättning och verket skulle få en ny tolkning. Idén till att göra en skiva hade fötts och så tyckte jag också att det vore kul att ge ut några av min dåvarande lärares, Martti Parkkaris, verk på en gemensam skiva. Dessutom tyckte jag att jag hade hört tillräckligt många historier om musikmänniskor som förlorat alla rättigheter på grund av det finstilta nere på sista sidan i skivkontraktet. Sist och slutligen hade de fått stå för fiolerna i alla avseenden. Därför fanns det inte egentligen, som jag såg saken, så många andra alternativ än att producera skivan själv. K O R T E N P Å B O R D E T NÅGON MÅNAD senare var ruljansen i gång: Stipendieansökningar skrevs och underskrifter jagades och snart skulle största delen av materialet spelas in. I dag vet vi att bara ett spår gick att använda av det materialet. När det positiva beslutet om ett av stipendierna kom under våren 2003, förändrades ändå mycket. Jag,eller rättare sagt vi, funderade på hur vi skulle förfara. Projektet måste gå Det är lättare att ge upp halvvägs, för det krävs mycket kraft att ro skivprojekt i hamn. vidare, för inte kunde man låta ett sådant stipendium gå förlorat oanvänt. Även om vi slogs med tanken på att ge upp hela projektet många gånger också efter det positiva beslutet, förpliktigade vetskapen om ett beviljat stipendium oss att gå vidare. PROJEKTET GICK vidare och skivan trycktes. Är jag nöjd? På många sätt, ja! Men att komma så här långt har krävt benhård vilja. Det är lättare att ge upp halvvägs, för det krävs mycket kraft att ro dylika projekt i hamn. Och det krävs tid, för om man inte är producent på heltid får man ta de där ca tio timmarna per vecka från all annan tid. Det krävs inte minst också kunskap. Var lär man sig om stipendier, studioarbete, konstnärligt ledarskap, Teosto-byråkrati, distributionsavtal, planering av konvolut, affischer och inbjudningskort, att göra hemsidor, planera skivutgivningstillfällen och sköta kontakterna till pressen? Inget av detta har jag lärt mig i skolan, så jag har fått ta reda på. Projektets höjdpunkt infaller nästa fredag på Finländska musikens dag när skivan ges ut vid en minikonsert i Sigyn-salen, där några smakprov från skivan presenteras. Ännu är många frågor öppna, men de får nog sina svar i sinom tid. Det verkar trots allt som om allting är under kontroll. I dag frågar jag mig: Var det en dröm? Vid det här laget har jag blivit synnerligen väl medveten om att det nog främst varit verklighet: mycket svett och slit, men också glädje varje gång projektet tagit ett steg framåt. WILHELM KVIST Åbos enda sammanhållna skola I Topeliuksen koulu är skolandan i topp. Topeliuksen koulu är den enda sammanhållna skolan i Åbo. Det betyder att man strävar efter att upphäva gränsen mellan låg- och högstadiet så att bara grundskolan återstår. Juhana Herttuas gymnasium finns i samma byggnad som högstadiet, så man har börjat kalla dem båda samma sak. Många som läser franska i Lillheikkilä lågstadium flyttar hit när de börjar i sjunde klass. Lågstadiebyggnaden fyllde hundra år förra hösten, medan gymnasiets och högstadiets hus blev färdigbyggt år Topeliuksen koulu är som många andra byggnader från 1960-talet i dåligt skick just nu och man har varit tvungen att börja renovera huset bland annat på grund av mögelskador. SKOLAN LIGGER på ett litet berg mellan Åbo slott och Kakola, dit det bara är några tiotals meter. Byggnaden har bra utsikt över både havet och hamnen. Topeliuksen koulu är den enda skolan i Åbo där man kan se havet. Juhana Herttuas gymnasium har även Åbos yngsta lärarkollegium. Det finns cirka 200 elever i lågstadiet, 160 i högstadiet och 350 i gymnasiet. Allt som allt finns det alltså ungefär 750 elever i hela enheten. Det finns en viss brist på utrymme i den snygga skolan, men det påverkar inte den goda skolandan. Både eleverna och lärarna trivs bra i skolan, vilket det inte råder något tvivel om. I skolan försöker man hålla kvarsittningarna borta och istället använda hemsamtal med föräldrarna som straffåtgärd, något som behövs mycket sällan. ELEVERNA ANVÄNDER skor inomhus och ytterkläder i korridorerna när det är vinter och ganska kallt även inne. Det är rätt så trångt i korridorerna, men det märks knappt. Bänkarna är målade med fina mönster, medan väggarna är dekorerade med snygga teckningar. Målningarna på bänkarna är kopior av många kända tavlor och konstnärer, till exempel Picasso. Aulan är ganska stor med många stolar och ett golv täckt av plattor som är gjorda av Kuppis lera. Det är lärarna och eleverna mycket stolta över, särskilt läraren i teckning. Matsalen är lagom bra med mycket utrymme och bord som är dukade klassvis. Stolarna är bekväma och behändiga. Maten är god och det finns inget att klaga på. Utrymmet är också i bra skick och det är bra belysning där. I skolan har det också EFTER RENOVERINGEN kommer det kanske en mellanmålsautomat, om läskautomaten kommer tillbaka bestäms gemensamt av lärarna och eleverna. Troligen sätter sig lärarna på tvären medan eleverna är för saken. I gymnastiksalen finns det bland annat ett pingisbord, medan det nere under huset finns en styrketräningslokal med mångsidig utrustning. Omklädningsrummen och duscharna är i bra skick. Reparationen har ställt till med trängsel och stökighet. Ändå kan man stanna en stund och beundra de vackra utsikterna som säkert är de bästa i hela Åbo. Detta beror i sig på att funnits godis-, läsk- och kaffeautomat, fönstren är ganska höga och men endast kaffema- skinen finns kvar som bäst på grund av renoveringen. breda. Rummet för bildkonst är utmärkt med de nya stolarna Foto: Hans Hellström Stortrivs. Jouko Kauppinen är rektor i både Juhana Herttuas gymnasium och Topeliuksen koulu. Han trivs och säger att både elever och lärare är artiga. Dessutom har han magnifik utsikt över hamnen. Egen konditionssal. I skolans eget gym kan man bland annat träna kickboxing som Viola Elenius här förevisar. Det här är fjärde delen i serien om ÅU:s fadderklass (8 e i S:t Olofsskolan) besök i olika åboländska kommuner. Eleverna jobbar som journalister och besöker högstadier på andra orter och även ÅU:s redaktioner i Pargas, Kimito och Nagu. Reportageresorna är ett samarbete mellan ÅU och S:t Olofsskolan. Den fjärde artikeln handlar om fadderelevers besök i finska Topeliuksen koulu i Åbo. och borden som inte hade en endaste en skråma eller rispa. När man kommer in i rummet, fångar de många växterna och en liten svart tavla uppmärksamheten. På den lilla svarta tavlan, som står alldeles bredvid katedern på väggen, står det på finska "Välkommen till den nya teckningssalen". En trevlig liten välkomst. Teckningssalen har rikligt med utrymme och även där är belysningen mycket bra tack vare de stora fönstren. MODERSMÅLSRUMMET har en vacker utsikt mot Kakolafängelset, som är ett riktigt konstverk som byggnad. Från Kakola sett är skolan med de gråbruna tegelväggarna dock inte en så vacker syn. Förr var teglen helt vita men nu har de tyvärr tappat sin färg på grund av ålder och förorening i luften. Skolans omtalade utsikt beror på att den är byggd på en bergsklippa rätt så högt uppe. Förutom utsikten är modersmålssalen helt trevlig och komfortabel, men det finns inga gardiner för tillfället, vilket gör att solen skiner rakt i ögonen. Musiksalen är ganska trång med de många blåa och gröna pulpeterna som är tätt ihop ställda. De vanliga instrumenten finns även här såsom elgitarrer och trumsäten. Där finns också en dator och en TV så som i de flesta klassrummen. Detta var intrycken från vår rundvandring. Det är klart att en del klassrum blev osedda men kanske man visade upp de bästa, för nog gav skolan ett städat och välskött intryck. MIKAEL HÄMÄLÄINEN, KIMMO MANTERE, HANS HELLSTRÖM, ANNINA EKMAN Foto: Pontus Anckar Lektor i finska. Marjo Haapatie jobbar i Topeliuksen koulu. SOS elever följde med hennes undervisning i finska.

8 10 Lördag 12 mars 2005 Var ligger egentligen Iniö? ÅU:s fadderklass besökte högstadiet och Aftonro. Såg nya allaktivitetshusets grundsten muras. Man kommer till Iniö via Gustavs med två färjor. Bilresan från Åbo tar hela två timmar med färjorna inräknade. Men på båten finns ett trevligt kafé, där vi fördrev en halv timme av färden. Framme i Iniö blev vi förda till skolan, en mysig gul byggnad mitt i byn. Vi blev ledda upp till högstadiets klassrum och där träffade vi en dam som heter Rea Åkerfelt. Hon är lite av en mångsysslare, bland annat undervisar hon i engelska i skolan, och kunde därför också mycket om kommunen. Senare kom det fram att hon också rapporterar för ÅU. Hon berättade för oss allt man behöver veta om Iniö. Iniö är den tredje minsta kommunen i Finland med 250 invånare. Hon vågade dock inte alls svara på hur många bilarna är på Iniö. På sommaren då sommargästerna kommer mångdubblas antalet och närmar sig INIÖ ÄR UPPDELAT på fem öar och det finns sex större byar. Skolan finns på Iniö, i Norrby. Eftersom det finns så lite invånare känner nästan alla varandra. Man har satsat på åldringsvården, där finns det rätt nybyggda åldringshemmet Aftonro. Röda Korset ordnar sittdans för åldringarna på måndagar. Många Iniöbor jobbar på färjorna eller på Sverigebåtarna. Det är inte heller helt ovanligt att flickor tar sig till sjöss, till exempel via sjöfartsinstitutet. En del fortsätter också till Pargas, till yrkesskolan eller till Åbo, Katedralskolan. Iniö har en egen församling och en kyrka från år Man ringer i kyrkklockorna för hand. Det är frivilliga som får göra det. Det finns inga gravgrävare, utan det är de anhöriga som får ta hand om grävandet. Iniö kyrkoskatt är högst i hela Finland. Sommartid, då trakten blommar upp, finns det flera caféer och en gästhamn. Då hyr många ut stugor till sommargästerna. Iniö hör till skärgårdens ringväg, som går från Åbo till Nagu, Korpo, Houtskär, Iniö och tillbaka till Åbo. Ringvägen är en mycket populär semesterattraktion. Posten kommer varje dag och mjölk och bröd kommer till butikerna varannan dag. Andra färskvaror kommer en gång i veckan. Det här är femte och sista delen i serien om ÅU:s fadderklass (8 e i S:t Olofsskolan) besök i olika åboländska kommuner. Eleverna har jobbat som journalister och besökt högstadier på andra orter och även ÅU:s redaktioner i Pargas, Kimito och Nagu. Reportageresorna är ett samarbete mellan ÅU och S:t Olofsskolan. Under den sista resan besökte Oskar Lindberg, Pia-Maria Airo, Mikaela Gyllenbögel, Karolina Pyöli och Mikael Friman tillsammans med lärare Kenneth Nygrén Iniö. På väg till Iniö. Utsikt från en av färjorna som tog fadderklassen till Iniö. biograf på Iniö, Bio Inema, som har föreställning en gång i månaden. Läkaren kommer till Iniö varannan vecka och det finns en hälsovårdare där varje dag. Polisen besöker orten kanske en INIÖ ÄR DEN ENDA kommun gång per år! Iniöborna kan som har en kommunal lokalradio, Iniö Radion. Den hörs även i Gustavs och Norra Houtskär. Radion är mycket viktig för befolkningen. Det finns också en nuförtiden kommunicera med yttervärlden via Internet eller telefon, vilket gör att man är med i nuet. Allt som allt verkar Iniö vara en trevlig liten kommun med sina vänliga invånare. SKOLANS REKTOR, Birgitta Svarvar-Hult, tar över då det blir dags att äta. Alla vandrar till Aftonro för att där få mat tillsammans med åldringarna. Maten är ok och lokaliteterna snygga. Efter att vi ätit träffade vi Iniös alla högstadieelever, sammanlagt fem stycken! Tre av dem går på åttonde klass och två på nionde. Vi inledde vårt besök med att fråga eleverna vart de vill efter högstadiet: Vi skall till Katedralskolan i Åbo, svarar niorna. Åttorna är lite osäkra men svarar ändå att de antingen fortsätter till Katedralskolan eller någon yrkesskola. Alla åttor är ursprungligen från Iniö men niorna har bott på andra orter också. Alla vill ändå sannolikt bo på Iniö också som vuxna. Nästan alla har både svensk- och finskspråkiga föräldrar. En upplever sig kunna bättre finska än svenska. PÅ FRITIDEN SPELAR de dator, ishockey, jagar, fiskar eller kanske surfar på Internet och förstås tittar på tv. Då det bjuds på bio är man gärna med. En av eleverna bor på Keistiö och skolan befinner sig i Norrby. Hur kommer du till skolan? Med färjan över och sedan med taxi. Om jag inte hinner till färjan så kommer jag över isen. De andra kommer med cykel eller gående. Till Åbo kommer de flesta ungefär en gång i veckan. Klockan 13 får vi ännu vara med om då grundstenen till det nya allaktivitetshuset skall muras. Det här överlämnar vi ändå åt Rea, som till en del får sitt levebröd som journalist. Vi hoppar in i bilen och åker mot färjfästet. I bilen lyssnar vi många gånger om till den bandsnutt Radio Iniö spelar upp. TEXT OCH FOTO: OSKAR LINDBERG PIA-MARIA AIRO MIKAELA GYLLENBÖGEL KAROLINA PYÖLI MIKAEL FRIMAN Högstadieelever. Främre raden fr.v. Jan-Erik Blomqvist, Sasu Lundell, Ramona Nygård. Bakre raden Petri Blomqvist och Rolf Schwartz. Mångsysslare. Rea Åkerfelt har lätt för att berätta om kommunen.

9 10 Lördag 30 april 2005 K O R T E N P Å B O R D E T Undersöker livet i sina böcker Per Nilsson svensk ungdomsförfattare på besök i S:t Olofsskolan Hur klara vappen? I motsats till många av mina vänner har jag inte på flera år haft några problem alls att klara av valborg. Denna vårens mottagningsceremoni eller studenters och arbetares fest, eller vad man nu vill kalla den, har för min del betytt att jag varit engagerad i ett tält på stan som erbjudit varma drycker, samtal och första hjälp för ungdomar som exempelvis tömt sina flaskor lite väl Med knivhuggningarna för några år sedan på stan i färskt minne kanske det inte är så tokigt att hålla koll på sig själv och sin närmaste Ingen skål om man inte får upp korken. Till min stora förvåning gick Världsnaturfonden WWF i veckan ut med en vädjan till folket att köpa flaskor med naturkork i stället för plastkork av hänsyn till miljön! Det är nämligen korkat att lämna naturresurser outnyttjade och det tär mera på miljön att tillverka plastkorken än att skära barken från korkträdet som kan skördas vart nionde år. Korkträdet borde utnyttjas i högre grad, annars förlorar det sin betydelse och korkekskogarna i medelhavsländerna hotar växa igen, varnar WWF. Det handlar alltså inte om korkträdsavverkning utan endast om förädling. Att vi för en gångs skull uppmanas använda naturresurser i stället för att spara på dem är ganska förvånande för ett ivrigt under kvällen. Inga båt- eller stugbekymmer alltså för min del - för att inte tala om snabbrengöring av mössan som en gång var vit. Den som hållit sig på sidan om firandet under valborgsmässoaftonen, vet också att det inte enbart är negativt med en liten skur eller kanske lite kallare väder. Därmed inte sagt att utpräglat nordeuropeiskt solsken och värme inte skulle stadsbondförnuft! vara trevligt, med ett fint väder mobiliserar ofta folket ut på stan och vädret firas gärna med en extra skål i bål. Med knivhuggningarna för några år sedan på stan i färskt minne kanske det inte är så tokigt att hålla koll på sig själv och sin närmaste under vappenkvällen. VAD INNEBÄR DÅ första maj? Politiska tal och marscherande med ledare som milt sagt är höga i korken? Inte för min del, tack. Ganska förvånande har det varit att se att det inte enbart är arbetarfolket som marscherar under första maj. Smått ilskna röster har hörts i båda läger när även den så EN OCH ANNAN förälder är säkert orolig för hur vappen skall avklaras i år igen. Mest oroliga är föräldrarna troligtvis för hur tonåringen skall klara vappen och kallade Jesusmarschen ordnats på första maj. Visst kan man väl tåga också för Jesus en dag i året men varför just på första maj, har det frågats. Är första maj alltså hur klar eller oklar den sist allmän marschdag eller och slutligen blir. Mjöd och struvor med mamma och pappa är inte alltid fullt så attraktivt, speciellt då alla andra är ute och festar. Det är därför så många unga söker sig ut på stan, fastän de inte skulle vara "legitimerade" svirare vare sig som studenter eller arbetare. arbetarfolkets egen vandringsdag? I och med att jag har en hel del att göra från i stort sett hela våren vet i alla fall jag vad jag gör när jag avklarat vappen. I morgon skall jag fira jag det finländska arbetets dag med just det arbete! Inte sjunger de "Vintern rasat" heller... WILHELM KVIST Det var igen dags för en ny skolvecka och framförallt en ny måndag. Det jag såg fram emot denna våriga måndag var författarbesöket som skulle äga rum på modersmålslektionen. Vi skulle få träffa en svensk ungdomsförfattare, Per Nilsson som bland annat skrivit Korpens sång och Hjärtans Fröjd, och inte nog med det, jag fick i uppgift att intervjua Per Nilsson efter besöket. När kom din första bok ut? När började du skriva? Varför? Jag började skriva då jag var år gammal. Jag har alltid tyckt om att skriva små dikter, så det var där det började. Jag började skriva för att jag ville skriva till mina egna barn om min egen barndom. Hurudana böcker skriver du? Jag skriver böcker som är samtidsrealistiska. Hur många böcker har du gett ut? 21 stycken. Hur länge tar det att skriva en bok? Jag räknar med ett år. Först samlar jag idéer och händelser, sedan planerar jag i huvudet hurudant bokens innehåll skall vara, sedan sätter jag mig ner Solprinsen Per Nilsson Ålder: 51 Familj: Fru, fyra barn, varav 3 flyttat hemifrån Bor: Sölvesborg i södra Sverige Favoritmaträtt: Stekt sill Favoritmusik: Jazz och folkmusik Favoritfärg: Blå Senaste film: Återkomsten Favoritbok: Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov för att skriva, och det är själva skrivandet som tar ett år. Var får du idéer och inspiration till dina romaner? Jag skriver om saker jag själv funderar på, sådant som jag vill undersöka. Jag experimenterar med livet. Hur vill du påverka dina läsare? Jag tänker inte så mycket på det. Det jag tänker på är att jag måste vara ärlig när jag skriver. Vilka är dina tänkta läsare? åringar. Vad annat skriver du? Filmmanus, teatermanus, barn- och ungdomsromaner och sen har jag faktiskt skrivit en vuxenroman. Jobbar du med något annat Boken Solprinsen, för övrigt författarens färskaste bok, behandlar de vanligaste ämnena i ungdomsböcker: kärlek, våld, osäkerhet och att vara tonåring överhuvudtaget. Detta dock på ett lite överdrivet sätt. Fast slutresultatet är ändå personligt och annorlunda. Jag själv hade lite svårt att relatera mig till denna bok. Huvudpersonen är mycket speciell och har ganska egendomliga tankar. Trots det var det en upplevelse som på något underligt sätt fick mig att inse hur enkelt jag själv har det i skolan och i mitt personliga liv. Per Nilsson lät förstå, då jag ställde honom frågan direkt i klassrummet, att han skapat boken genom att blanda fakta och fantasi och på det sättet fått fram egna erfarenheter utan att någon skulle kunna peka ut dem på rak arm. Boken har en ganska dyster stämning över sig. Detta är lite ömtåligt och skapar en känsla av hopplöshet. Språket i boken är också något speciellt. Här ingår för det första alla sorters svordomar och slangord. Ibland kan det dock gå onödigt långt, vilket jag inte har något emot men jag kan tänka mig att någon annan kan bli upprörd. Per Nilsson lägger inte heller alltför ofta punkter i denna bok. Då jag frågade honom varför, sade han att orsaken låg i att få fram ett sorts flytande språk för att bättre få fram dialogerna. HANDLINGEN GÅR ut på att huvudpersonen, Jonatan, berättar om sitt liv i högstadiet för sin flickvän. Själva boken är skriven i så att säga tre "delar" eller "tidszoner", som förekommer blandat i boken. I en av dessa delar berättar Jonatan om sitt liv i högstadiet. I en annan får man höra Jonatan tala med sin flickvän. Detta beskrivs som en sorts monolog där endast Jonatans "röst" hörs. Den tredje delen utspelar sig i Jonatans fantasivärld. Jonatan är en ganska ensam tonåring som drömmer om den populäraste flickan i hela skolan. Han vet inom sig att det aldrig skulle kunna fungera men i hans fantasier fungerar allt som det skall. Till sist börjar fantasi och verklighet smälta samman. Och då han kommer ut ur sin drömvärld blir landningen ett platt fall. Mer än det vågar jag inte säga. BOKEN VAR VÄRD att läsa, trots att den kanske inte var den bok jag till först skulle ha valt. Den var personlig men en sorts kliché. Med det menar jag att den behandlar ett ämne som redan är så omtalat och omskrivet, men vilket ämne är inte det? Det är svårt att vara nytänkare nuförtiden. Samtidigt får jag väl lov att ge med mig, den behandlade ungdomsproblem delvis på ett annorlunda sätt. OSKAR WIKSTRÖM 8B Foto: Ronja Sjöström Besökte S:t Olofsskolan. Författaren Per Nilsson har skrivit 21 böcker. än skrivande? Nej, men jag är utbildad till lärare, men jag slutade att arbeta som lärare Hur ser en typisk arbetsdag ut för dig? Antingen reser jag runtomkring och föreläser eller sen skriver jag. Jag stiger upp klockan 8 och sätter mig vid datorn, jag skriver till klockan 15 då jag börjar tillreda mat till min familj. Hurdana böcker läser du själv? Allt möjligt, nya böcker, gamla klassiker och poesi. Vem är din favoritförfattare? Paul Auster Vilken är din favoritbok av de du skrivit? Korpens sång Har du vunnit några priser? Jaa, många. Både i Sverige och i Europa. Vad skriver du just nu? En ungdomsroman som handlar om en kille som är rasistisk. Det händer en revolution i boken också. Intervjun blev lyckad, jag fick svar på mina frågor och dessutom dedikation i min bok. RONJA SJÖSTRÖM David, hans syster Tove och deras pappa reser omkring och säljer korv på olika marknader. En helt vanlig sommardag träffar David på den ljusa finska flickan Ritva, som kommer att spela en stor roll i hans liv. Plötsligt hamnar Ritva på sjukhus, och när han ger henne den nya populära Virgin Mary-skivan vid ett sjukhusbesök, blir Ritva vettskrämd. Någon vecka tidigare dog också en klasskamrat till David. Kan detta ha något samband över huvudtaget? David är nyfiken, och tillsammans med Ritva åker han runt i Sverige och gör efterforskningar. FRÅN EN LITE småråddig bok med några filosofiska inslag, blir denna en riktigt spännande, lite detektivinspirerad roman fylld med kärlek, mystik och fantasifulla händelser. Huvudpersonen David känns verkligen realistisk, och författaren är inte heller särskilt sparsam då det gäller vilda pojkfantasier som dyker upp i tonåren. Jag tror att denna bok kanske riktar sig mera till nyblivna tonårspojkar som är nyfikna på världen framför dem, eftersom huvudpersonen i sig är 13 år gammal. Men det hindrar förstås inte äldre pojkar att läsa den. Flickor kan likaväl också ta del av boken, fast man emellanåt kanske blir lite smått irriterad på hur simpelt och kort David I samband med ungdomsförfattaren Per Nilssons besök i S:t Olofsskolan läste ÅU:s fadderklass 8 e hans böcker och recenserade dem. ÅU publicerar några av recensionerna i dag. De återstående publicerar vi senare. Korpens sång tänker och agerar. (Därför är det vanligt att flickor väljer böcker där man kan identifiera sig med huvudpersonen.) BOKEN ÄR BRA skriven, och författaren har ett gott flyt i språket och en sammanhängande text som gör boken lämplig för ungdomar att läsa. Man skulle kanske velat ha lite utförligare miljöbeskrivningar, det var emellanåt lite komplicerat att bygga upp den där "bilden" i huvudet medan man läste. Jag skulle inte kalla boken helt lättläst, men faktiskt inte speciellt invecklad heller. Jag tycker nog definitivt att boken var värd att läsa, fast det var en lite annorlunda bokupplevelse, när det varken var någonting som skulle kunna hända på riktigt eller sådant som man kan genrebestämma som direkt sci-fi. Men vem tackar inte ja till nya läserfarenheter? NANO` WALLENIUS 8B

10 10 Lördag 7 maj 2005 UÅ-nytt Veckan som gick 60 år sedan vapen tystnade Vapnen i Europa tystnade som avslutning på andra världskriget för 60 år sedan. På måndagen den 9 maj samlas statschefer från många länder i Moskva för att hedra minnet av krigets slut. Exakt när vapnen tystnade, den 7, 8 eller 9 maj är lite oklart. Tyskland undertecknade det första avtalet om kapitulation den sjunde maj men ordern om att avsluta krigshandlingarna kom natten mellan den 8 och 9 maj. Därför undertecknade Tyskland ett avtal till den här natten. Poliofall i Indonesien Sjukdomen polio, eller barnförlamning som den kallas i folkmun, är inte utrotad. Världshälsoorganisationen WHO:s kampanj för att utrota sjukdomen fick sig en hård smäll på tisdagen när myndigheterna i Indonesien bekräftade att ett poliofall påträffats i landet. Det här betyder att antagligen många fler bär smittan. WHO har inlett omfattande vaccineringar i området. Jordbävningar på Kreta På två dygn har två jordbävningar skakat om grekiska ön Kreta. Jordbävningarna, på måndagen och tisdagen, har uppmätt 4,4 och 4,5 på richterskalan (som visar hur kraftiga jordbävningar är). Ingen människa skadades i jordbävningarna, inte heller orsakade de några större materiella skador. PIUG i Pargas renoveras Gör Pargas idrotts- och ungdomsgård till ett allaktivitetshus. Det föreslår den arbetsgrupp som fått i uppgift att se vad man kunde och måste göra med byggnaden. Den är i dåligt skick, taket läcker, väggplattor lossnar, vatten, värme och ventilation måste förnyas. Istället för att bara renovera byggnaden borde vi göra den till ett allaktivitetshus med förutom idrott även teater och annan kultur. Katedralskolan fick bildkonstpris Katedralskolan i Åbo har fått det prestigefyllda europeiska bildkonstpriset. Gymnasiet vann med ett projekt i konst och historia. I sommar får två av skolans elever åka till Strasbourg i Frankrike och Hämtade priset. Johanna Bruun och Jean representera skolan. Priset består åka till Strasbourg. Salminen får njuta av sin skolas pris och nämligen av en resa där årets vinnare samlas under åtta dagar. Det vinnande projektet har utgått från det gamla Åbo och dess historia och har utmynnat itvå utställningar; en i museet Aboa Vetus & Ars Nova och en i Brinkalahusets vindsgalleri. Yttre skärgården får bredband Nu har den trådlösa IT-eran nått även den yttre åboländska skärgården, rättare sagt Korpoström, Aspö och Nötö i Korpo samt Berghamn i Nagu. Det är ett delvis EU-finansierat projekt som gör att även de här områdena kan få bredband. Projektet leds av Region Åboland. Tanken är att även Iniö, Houtskär, Norrskata, Utö och Jurmo, Dalsbruk, Högsåra, Kasnäs, Vänö, Rosala och Hitis ska få bredband före slutet av år Nonchalansen i trafiken ökar Allt fler bilister kör vårdslöst. Under år 2004 ökade grovt äventyrade av trafiksäkerheten med 28 procent. Det här gäller Egentliga Finland. För hela landets del är siffran 24 procent. En orsak till ökningen kan vara att polisen helt enkelt ökade sin trafikövervakning under året och därför fick fast fler som körde vårdslöst. Ovanligt lugn Valborg Valborgsmässoafton i Åbo förlöpte i år lugnare än på många, många år. Polisen i Åbo är nästan förvånad. Vi hade i förväg bestämt att parkerna skulle tömmas från ungdomar klockan tolv på natten. Men den tiden fanns det nästan ingenting att tömma, parkerna var nästan tomma, säger kommissarie Bengt Lagerroos. Den allvarligaste incidenten i Åbo var en misshandel med en sax. Fallet är uppklarat. Sjutton för alla åldrar Välskriven, men handlingen tar slut i mitten. Per Nilssons bok Sjutton har en lite annorlunda handling än hans övriga böcker. Den handlar inte om huvudpersonen utan om hans medmänniskor runt omkring honom. Den röda tråden är att hans föräldrar berättar om sina liv från det att dom var sjutton år. De berättar hur de träffade varandra och hur de fick sonen, Jonatan. Men huvudperson blir nog den sjuka sonen i familjen, Jonatan Persson, 17 år. Därtill har vi hans flickvän Josefin Modight, även hon 17, modern Karin Hoff-Hansson, 45, fadern Göran Persson, 46, Karins nya man Claes Hansson, 49 och Claes dotter Hanna Hoff-Hansson, 5. Dessa presenteras under sex sidor i boken, vilket jag tycker är lite unikt. När man läser boken måste man medge att det är lite svårt att förstå den ibland. Det verkar som om författaren har skrivit ner exakt det som flugit honom i huvudet, att han inte grubblat alltför ingående på vad han denna gång skrivit. Det förekommer ganska många upprepningar som bidrar till att man Boken Baklängeslivet av Per Nilsson börjar med att det en gråmulen dag ringer på dörren hemma hos en man. När han öppnar står det en pojke i tretton års åldern utanför med en anteckningsbok i handen. Han säger ingenting men signalerar att mannen skall läsa den. De går in i huset och mannen börjar läsa: Historien börjar med en man som av misstag föds gammal och måste leva sitt liv baklänges. Han kommer att flytta vart tionde år så att ingen skall börja misstänka något när han hela tiden blir yngre. Hans mål är att komma "hem till mamma. Och in i". UNDER DE FÖRSTA tio åren bor han i Malmö där hans första hem finns. Han får veta det ena och det andra av sina grannar och sin hemhjälp. Han träffar också en liten pojke som heter I samband med författaren Per Nilssons besök i S:t Olofsskolan i Åbo läste och recenserade elever i ÅU:s fadderklass 8 e några av hans böcker. Vi publicerade ett par recensioner för en vecka sedan. Nu publicerar vi några till. blir lite förvirrad. Samtidigt var boken som text relativt lättläst och jag hade inga problem att komma igenom den på någon kväll. SPRÅKET VAR mycket bra. Visserligen förekom det vissa svordomar t.ex. fan, helvete, men det är ett språk som många ungdomar använder nuförtiden. Texten var till största delen uppbyggd med en berättare som växlade mellan personerna i boken, men det förekom också flera dialoger. Meningarna var förstås mest korrekt uppbyggda men de kunde ibland bli lite överlånga. När författaren delgav tankar, så kom allting på en och samma gång, utan punkter eller komma-tecken. Och meningarna kunde vara så långa att de upptog lite över en halv sida. Jag tror att bokens avsikt är att få ungdomar att förstå hur Christer Fix. När tio år har gått flyttar han vidare till en liten stad i Småland och får ett nytt namn, Ebbe Månsson. Där träffar han en man som heter Franz Rafka. Ebbe börjar få ont om pengar så han måste skaffa sig ett jobb. Det enda han får tag i är jobbet som hjälpreda på ett glasmästeri, men han gillar sitt jobb. När det bara är några dagar kvar av hans tio år i den staden träffar han av en slump på Christer Fix som känner igen honom. Christer är full men märker att Ebbe blivit yngre. Ebbe lyckas fly men Franz som försökt skydda honom blir slagen medvetslös av Christer. Till all lycka skall Ebbe flytta därifrån nästa dag så han skall inte behöva träffa på Christer mera. Hans nya namn blir Edvard Mård och han flyttar då till Stockholm. Där träffar han förutom sina grannar också en "indian" (punkare) som han blir illa det kan gå om man använder någon form av droger. Det pratas mycket om alkohol, hasch och LSD i "Sjutton" och om följderna av dessa droger. Boken var bra och medryckande när man väl kommit in i den. Ibland kunde man t.o.m. känna igen sig själv. Sjutton var väl skriven men handlingen tog slut lite mitt i. Man fick aldrig veta varför Jonatan egentligen hamnat in på sjukhus, utan det blev och hänga i luften och gav vän med. Det är också han som räddar Edvard från Christer Fix som han träffar på nytt i Stockholm. Nu blir Christer helt säker på att Edvard blir yngre. Vart tionde år flyttar Edvard Månsson till ett nytt ställe och får ett nytt namn. Han bor i Norrland på ett mycket avlägset ställe och sedan i Öjebyn där han jobbar som kantor (han kunde plötsligt spela orgel). Från åldern tjugofem till femton flyttar han på sig mycket och gör många olika saker. Varje gång han flyttar får han också ett nytt namn men han har alltid initialerna E.M. Vart han än flyttar så lyckas han ändå stöta ihop med Christer Fix. Christer har lyckats bli Sveriges rikaste man på olagliga vägar. Han börjar nu söka efter E.M. och håller honom t.o.m. fången. E.M. lyckas ändå alltid fly. När det bara är några dagar kvar tills han skall flytta sista gången får utrymme för läsarens egen fantasi. Och detta kan ju vara en mycket tacksam lösning men någongång halvt irriterande. Jag skulle rekommendera "Sjutton" för ungdomar i alla åldrar, från 13 år och framåt. Den passar också bra för vuxna. JOHAN SANGDER 8B Baklängeslivet lättläst spänning Christer tag på honom än en gång. Det håller på att gå riktigt illa men E.M. hittar Christers svaga punkt och utnyttjar den. Han lyckas komma på det tåg som skall ta honom "hem till mamma. Och in i". ALLT DET HÄR är ju en historia som en man läser en gråmulen dag men pojken som kom hem till honom är förvånansvärt lik pojken E.M. Det finns inte så mycket att kommentera om språket. Det är inte vulgärt som det kan ha snudd på i några andra böcker av Per Nilsson. För övrigt är boken lättläst och texten flytande. Det fanns inte heller några ord som jag började undra över. Kapitlen är relativt långa, de omfattar tioårsperioder. Det var inte störande för min del, men kanske för dem som är vana att läsa korta stycken åt gången. AXEL FOGEL I 8B

11 10 Lördag 14 maj 2005 Full fart. Pojkarna bygger en rejäl koja som skydd för vind och väta. Som små flygande projektiler rusade barnen ut från Amosparkens lågstadieskola. Orsaken till denna fart var att de hade möjlighet att gratis delta i en äka överlevnadscirkus i närskogen av skolan i Kimito. Barn från Tjuda lågstadieskola deltog även i programmet. Totalt fanns 99 barn ute i terrängen. Barnen, tillsammans med fem blivande överlevnadsinstruktörer, tillbrigade några timmar i skogen bakom Amosparken. Under denna tid fick de värdefull information om hur man skall klara sig på naturens villkor, ifall att man har gått vilse. UNDER ETT VECKOSLUT hade instruktörerna fått en rejäl dos undervisning i hur man utbildar grupper i överlevnad samt hur man skall fungera som en ledare. Först bekantade de sig med programmet Hitta Vilse. Den handlar om att lära barn att klara sig om att de har tappat Överlevnadscirkus i Kimito Ett hundratal lågstadieelever lärde sig nyttiga knep i skogen. bort sig i skogen. Grundknep som att krama ett träd, bygga en koja och sätta ut märken i terrängen för letarna hör till programmets centrala delar. Det kommer ursprungligen från USA, men har utarbetats i Sverige till konceptet Hitta Vilse. I Finland är det Suomen pelastusalan keskusjärjestö, SPEK, som handhar utbildningen. Folkhälsans förbund har möjlighet att utbilda instruktörer på svenska. Efter undervisningen var det dags för instruktörerna att testa sina kunskaper med ett hundratal Kimitoelever. Skogen bokstavligen fylldes av ivirga elever som ville bygga kojor och lära sig överlevnadsteknik. Övningen i att blåsa i visselpipor var populär och oljudet hördes säkert över hela bygden. DAGENS ARRANGÖRER; Kimito kommun, yrkesinstitutet Sydväst och Folkhälsans förbund var alla väldigt nöjda med Hitta Vilse-instruktörer. Från vänster Mattias Kanckos, Rolf Björklid, Henrik Husberg, Henri Siikavirta, Birgitta Nyqvist. arrangemanget och instruktörernas utförande. Det var riktigt kiva, var Anna Vesas, åk 1 Amosparkens skola, kommentar efter dagens program. Anna deltog ivrigt i programmet tillsammans med Lenita Lundström från Kimto kommun. I samband med överlevnadscirkusen utexaminerades de första Hitta Vilse-instruktörerna i Svenskfinland: Rolf Björklid Åboland, Gun Nordell Åboland, Benjamin Donner Åboland, Henri Siikavirta Nyland, Birgitta Nyqvist Nyland, Henrik Husberg Nyland Åboland, Maria Stenbäck Nyland, Rasmus Lundén Nyland. Instruktörerna kan kontaktas för att genomföra ett Hitta Vilse-program med dagisbarn eller lågstadiebarn. På hösten kommer utbildning att arrangeras i regionen för sådana som arbetar med barn och ungdomar. Ja må han le Va? är berättelsen om den tolvåriga Roberto som vill börja om sitt liv om från början. Han bor i Sverige och lever hos sin frånskilda mor som just funnit en ny pojkvän, Kenneth. Roberto, som vanligtvis kallas Robban, har börjat bli trött på livet och har bestämt sig för att utföra Planen. Planen går ut på att han iscensätter sin egen död, och börjar en färd mot Danmark. Den enda levande varelsen som får höra om hans plan är hans unga lillebror Robin. Ingen, ingen annan i världen skulle någonsin få veta att han var vid liv, för då skulle hela Planen vara förstörd. "Nu satt jag på kanten av Robins säng och viskade nån sorts av avsked. Det enda avsked jag skulle ta. Och det var min lillebror jag skulle ta farväl av. Tro dom inte. För det är inte sant Foto: Patrik Berghäll Praktiska råd. Henrik Husberg instruerar sin grupp i överlevnad. Anna Vesa har parkerat sin terrängrullstol och deltar ivrigt med de andra flickorna. Lenita Lundström från Kimito kommun lyssnar med intresse. Många känslor blandas det dom säger. Jag ska berätta för dej. Du skall bli den ende som får veta. Jag skall avslöja hela Planen för dej. Så du vet att du inte behöver gråta " ÅU publicerar här den sista recensionen i an-slutning till författaren Per Nilssons två dagar långa besök i S:t Olofsskolan i mitten av april. Besöket både förbereddes och efterbehandlades. Hela klass 8b bekantade sig med hans böcker. Eleverna delades in i grupper, några dramatiserade hans böcker, andra samlade tankar och citat och presenterade dem för kamraterna och några recenserade böcker. Det är de här recensionerna som publicerats i ÅU. ROBERTO TÄNKER utföra Planen på natten innan sin trettonde födelsedag, alla skall komma in i rummet sjungande och sedan plötsligt märka att han är borta, borta för evigt men allting går inte som planerat. Innan han ens hinner ut ur staden träffar han på en ilsken raggarbrud och en gammal dam som skadat sig och behöver vård. Alla tre har sina egna hemligheter, som under bokens handling sakta lirkas fram då de tre huvudpersonerna tar sig framåt i den dystra natten. Boken är uppbyggd enligt tre huvudpunkter: 1) att glömma bort sitt förra liv och börja om från början, 2) hur mycket är en människa värd och 3) kan man vara vänner fastän personligheterna är så olika, finns det något som hindrar det eller..? Ja må han le Va? har en handling som skrider fram med snabba svängar, vissa kan tycka den har lite för många, andra kan tycka det bara ökar spänningen och ger läsaren mod att fortsätta med boken. Berättelsen är också väldigt utsmyckad med detaljer och även långa dikter som i längden blir tunga att läsa, i alla fall om man inte gillar poesi. Allmänt sett är boken både spännande, allvarlig och sorgsen på en och samma gång. Det är svårt att förklara med ord vilka känslor den väckte, för de var så blandade. Det fanns ett djup i boken som blandades med lite barnsligheter. Det viktiga är ändå att författaren i slutet lyckas få den allvarlig. Denna läsupplevelse gav något att tänka på, den försvann inte upp i tom luft. "Det viktigaste i en bok är inte tankarna boken innehåller, utan tankarna den framkallar." EN KORT SLUTKLÄM är att den är en helt okej läsupplevelse. Passar bra till dem som vill ha en medellång men inte så tungläst bok. Jag rekommenderar boken för ungdomar i åldern år, äldre ungdomar kan tycka boken är lite väl barnslig, kanske huvudsakligen för att huvudpersonen är så ung och hans sätt att tänka är lite omoget. Minus i denna bok skulle jag ge för det lite väl drastiska språkbruket. På varje sida där raggarbruden talar finns det nästan alltid ett dussin svordomar. Detta kan förstås tolkas som ett sätt att få henne lite mer trovärdig, så att hon mer skall likna den tuffa ungdomen som inte är rädd, men jag anser det lite irriterande. Man kan också få fram hennes starka personlighet på andra sätt, det behövs inte en tjej som skriker ut svordomar i varannan mening. REBECKA ASIKAINEN 8B

12 10 Lördag 21 maj 2005 Inte bara glamour på årets Cityäventyr Hollywood var årets tema. S:t Olofsskolans åttor fick bekanta sig med olika instanser i stan. Cityäventyret har blivit en årlig tradition i mitten av maj för årskurs 8 i S:t Olofsskolan i Åbo. Den 17 maj i år var det tredje gången det ordnades. Temat detta år var Hollywood. Målet är att på ett mera äventyrligt sätt presentera deltagare och platser för åttorna. Det är intressantare att besöka platserna och träffa människorna bakom det än om dessa personer skulle komma till skolan på klassbesök eller morgonsamling. Säkert har man också chans att få ut mera såhär. Och så blir det ju fråga om en annorlunda skoldag också! ÅTTORNA INDELAS i grupper på ca 10 elever. Därefter förflyttar man sig från punkt till punkt i Åbo. För årets program ansvarade flera organisationer. En av stationerna med verksamhet ägde rum i Kulturcentret. Där skulle alla trycka en egen t- skjorta med Hollywood-tema. Skjortan är designad av skolans teckningslärare Kenneth Westerén. De som hade tid över pyntade också baksidan av skjortan med något eget. En ny upplevelse för många var att få besöka Luckan. Där var uppgiften att planera ett lyckat besök för en valfri kändis i Åbo centrum. Till förfogande hade man bland annat tidningar, Internet och olika broschyrer. LUNCHEN ÅTS som vanligt i skolan. Efter lunch var det ytterligare ett antal mer eller mindre sysselsättande stationer. På alla hade man dock någon sorts uppgift. Klockan samlades alla grupper i skolans gymnastiksal. Där skulle hela den annorlunda dagen avrundas. På varje station Gångarna fylls av musik från olika håll i Åbo musikakademi som fungerar i samma utrymmen som Åbo konservatorium. Där sitter en och annan elev, väntande på sin egen lektion i musik. Vi befinner oss i ett rymligt klassrum nära ingången där det höga taket och de enorma fönstren dominerar utsikten. Framför mig sitter Jukka Juvonen och spelar Prokofjev med en lugn takt. Spelar Prokofjev. Jukka Juvonen i sitt esse, vid pianot. Slätt ska det bli. Under Cityäventyret fick åttorna även prova på husliga sysslor som att stryka, här ger Henrik Mohn ett stilprov. Pianospel känner inga gränser Händerna dansar på tangenterna, det syns att han är självsäker. FÖRST KAN man berätta att han är överlärare i pianospel och har varit det i dryga tio år. Nuförtiden jobbar jag på Åbo musikakademi där han trivs, säger han med en säker ton i rösten. Det mest intressanta är att han var den första finska pianisten som framfört Isaac Albeniz s Iberia i sin helhet, en av de mest komplicerade kompositionerna för piano. Han är också ordförande för Pianoaura rf, vars syfte är att främja pianospel och förutsättningarna att studera pianospel. Den tvåspråkiga föreningen har haft verksamhet i ett och ett halvt år. JUKKA HAR EGENTLIGEN aldrig tänkt på någonting annat yrke än pianospel. Det kändes som om det här var det rätta för honom. Det var yrket som valde mig, inte jag som valde yrket, säger han med eftertryck. I arbetet är uppgifterna och målet att undervisa pianospel genom att träna begåvade pianister och se till att skolans och pianisternas verksamhet bevaras och utvecklas. Han berättar hur mycket tid jobbet egentligen tar, även av privatlivet. Att förbereda lektionerna och olika möten kan ta hela kvällen just då man skulle vilja kasta sig på soffan och ta det lugnt. Som överlärare har jag ganska mycket att göra, säger han med en djup suck. NIVÅN PÅ pianospelundervisningen har stigit enormt under de senaste tjugo åren. Jukka tog sin slutexamen år 1981 och har själv märkt hur mycket svårare det är att komma in i skolorna nuförtiden. Närmaste möjlighet att studera pianospel är vid Åbo musikakademi. De närmaste skolorna att studera musik professionellt utanför Åbo är i Helsingfors och Tammerfors. Såklart om man vill spela piano som hobby kan man studera det till exempel i Åbo Konservatorium eller i musikinstitutet Arkipelag. KOSTNADEN? Att studera till detta yrke är inte så värst dyrt, förutom kostnaderna för själva instrumentet, som faktiskt är ganska dyrt att köpa. Det är viktigt att man har tillgång till eget instrument. Såklart kan man öva i musikhögskolans klassrum på öppna tider och annars också. De andra kostnaderna utgör noter, för det mesta. Man har ju tillgång till bibliotek, men det negativa är att man inte har något eget att ty sig till senare. Då måste man till biblioteket, vilket inte är värst trevligt då man istället skulle kunna gräva fram egna noter från skåpet. Jukka tycker att lönen är god i förhållande till den genomsnittliga lönen i musikbranschen i Finland. För en hade grupperna fått en bokstav och till slut bildade dessa bokstäver ett kändisnamn, till exempel Paris Hilton, Tom Hanks, Pierce Brosnan. Om inte förr så då insåg man att det handlade om Hollywood. Allt som allt upplevdes Cityäventyret som en rolig och annorlunda skoldag. Det var utan vidare en bra möjlighet att besöka nya platser och lära känna både arrangörerna men också varandra bättre! CECILIA ACHRÉN RONJA TOIVONIEMI ANNA-MARIE ÖSTERLUND Organisatörer i årets Cityäventyr: Folkhälsan, Ungdomsgillet, Åbo svenska församling, Luckan, Röda Korset, Delaktighet, Ungdomscentralen, Åbo pensionärsklubb, Idrottsbyrån, Kulturcentret. ÅU:s fadderklass 8 e i S:t Olofsskolan avslutar sitt skolarbete i modersmålet för detta läsår genom att presentera ett antal yrken. Den april hade klassen sin första arrangerade arbetspraktik. Då gällde det tre dagar i arbetslivet, oftast med någon av föräldrarna. Därefter fortsatte det ganska naturligt med intervjuer bland representanter för olika yrkesgrupper. En del av de utförda intervjuerna presenteras som en serie i några lördagstidningar framöver. I skolan har man ännu för avsikt att diskutera olikheter, för- och nackdelar o.s.v. i de presenterade yrkena. I dagens ÅU ingår även en text om årets Cityäventyr. gångs skull kan man tjäna på konst! Placeringen på en löneskala är ganska hög, tror han. FRAMTIDEN? Medier och elektroniken pressar på och i synnerhet unga människors intresse för konst och kultur minskar hela tiden, tyvärr. Det är ganska paradoxalt för samtidigt som förutsättningarna för musikstudier har förbättrats sjunker antalet ungdomar som är intresserade av klassisk musik. I framtiden kommer antalet studerande sannolikt att ytterligare minska, tyvärr ser det ut så. Men det viktigaste är att antalet intresserade av musik som hobby är så stort som möjligt. I arbetet träffar man nya ansikten hela tiden, det är trevligt. Han tycker också om att uppträda. Ett sista ord för kommande pianister? Pianospel och musik är nästan som en slags religion. Man lever med det hela tiden. Världens bästa yrke, säger han med ett leende. Musiken känner inga gränser! MIKAELA JUVONEN 8 E

13 10 Lördag 28 maj 2005 "A long time ago in a galaxy far away..." är den klassiska öppningstexten till alla de Sjärnornas krig-filmer som gjorts. När jag förra veckans fredag såg Star Wars episode III slog det mig att det maktspel som utspelar sig i denna films avlägsna galaxer inte alls skiljer sig så mycket från det politiska liv vi lever här på jorden. I de tre första Star Warsfilmerna, som gjordes i slutet av 70-talet, följer vi med jediriddaren Luke Skywalker och hans kamp mot det totalitära imperiet. Luke och hans vänner har anslutit sig till en rebellisk upprorsrörelse vars avsikt är att störta den onde kejsaren och hans imperium, ett tyrannvälde som kan jämföras med Sovjetunionen. De goda jediriddarna framhävs ofta som frihetens kämpar och representerar naturligtvis USA. JAG HAR ALLTID tyckt att Star Wars-filmerna varit imperialistisk propaganda, ett försök att rättfärdiga den amerikanska supermaktens korståg mot kommunismen ute i världen. Men i den nyaste filmen kan man stöta på mer komplicerade tolkningsproblem. Filmen utspelar sig innan imperiet blev totalitaristiskt och berättar om hur den demokratiskt valda presidenten, under ljudande applåder, utropar sig själv till diktator, efter att ha pekat ut jedi-riddarna som galaxens (samhällets) fiender. Jag funderade över det här och tänkte att det säkert är ett exempel som vill varna för hur det kan gå om vi inte kämpar mot frihetens fiender och terrorism. Alltså ett försök att försvara USA:s krig mot Irak. Men gissa om jag blev förvånad när jag fick höra att regisören George Lucas i själva verket är kritisk till Bushs politik och Irakkriget. När han på filmfestivalen i K O R T E N P Å B O R D E T Hitler, Bush och Darth Vader Cannes berättar om sin inspiration till filmen talar han om fransmännen som gjorde revolution bara för att låta Napoleon ta över och hur Hitler lurade folket med att skylla på kommunister och judar och hur folket av rädsla lät honom komma till makten. "Genom historien syns hela tiden ett liknande mönster. Hot utifrån resulterar i krav på ökad kontroll Jag hoppas att vi slipper det i USA", säger Lucas. LUCAS JÄMFÖR alltså Bushs politk med Hitlers politik före maktövertagandet, något som jag tycker att är väldigt vågat och radikalt. Men liksom Hitler påstod att det är vi mot dem och skyllde på kommunister och judar, så påstår Bush i dag att terroristerna kan slå till när som helst och att de som inte följer USA:s krav är de onda, "är ni inte med oss, så är ni emot oss". Hitler måste själv sätta det tyska riksdagshuset i brand för att skylla på kommunisterna och därigenom få ökad popularitet. Bush däremot använde terrorattackerna den 11 semptember till sin fördel och har nu kunnat starta två krig genom att lyfta fram terrorismen som ett stort hot mot USA. Många i USA tror att terroristerna kan slå till när som helst och var som helst. Hot utifrån resulterar i ökad kontroll. Själv tror jag nog inte att Bush blir någon diktator, men jag tvivlar inte på att om han skulle ha rätt att ställa upp i presidentvalet för evigt, skulle han gott kunna vara president så länge han önskar. Men historien visar även att varje imperium har fallit, från Babylonien till Sovjetuninionen, även det amerikanska imperiet kommer att falla. Det maktspel som utspelar sig i filmens avlägsna galaxer skiljer sig inte så mycket från det politiska liv vi lever på jorden. FRANK LUNDGREN Foto: Malin Hollmén Funky. Bronsmedaljen gav en plats i VM i Tyskland i höst. Om flickorna lyckas samla ihop pengar så åker de iväg för att visa vad finländsk hiphop går för. Deras hiphop gav FM-brons Tjejgruppen Funky från Åbo knep sin andra medalj på nationell nivå. Energisk och färgglad hiphop med boxningstema gick hem hos domarna under FM i streetoch showdans i Tammerfors. Åbogruppen Funky knep bronsmedalj, liksom i fjol. Vi är jättenöjda. Konkurrensen var ännu högre i år och vi förlorade mot verkliga proffs, säger Petra Salminen, en av dem fem hiphopparna i Funky. Den fristående gruppen bildades i januari i fjol och består förutom av Petra Salminen av Elina Sandelin, Ida Bergman, Heidi Jern, Janina Söderholm och Afrisa Kapella. De Klockan kommer jag till Slottsgatan 16, snett mittemot Saluhallen. Huset är ett av Åbo vackraste. Det är byggt redan år 1887 av kommunalrådet G. A. Petrelius. Väl inne på byrån möter jag vicehäradshövding Juuso Jaakkola. Vi har avtalat om intervju och går in i hans rymliga arbetsrum. För att få veta mera ingående om lokaliteterna frågar jag Juuso vad han tycker om sin arbetsomgivning. Han tycker att arbetsplatsen är väl belägen i Åbo centrum. Man har nära till många restauranger, affärer och frun Kirsis arbetsplats. Lokalerna är gammaldags rymliga och höga. Det har förr varit bostadslägenhet här. Den enda nackdelen är att det skulle kunna finnas mera rum för arkivering, men det gör inte så mycket. JAG FRÅGAR vad hans huvudsakliga uppgift är. Juuso är inte ännu advokat men väntar ivrigt på att få kalla sig det. Juusos huvudsakliga uppgift är att hjälpa människor och företag med deras juridiska problem. Privatpersoners och företags problem brukar variera stort. Arbetstiderna varierar mycket. Oftast är det långa dagar som gäller, vilket är en klar nackdel med detta yrke. Eftersom man helt plötsligt kan få ett nytt klientuppdrag, så är det också svårt att planera sin dag i förväg. Ibland kan de nya ärendena vara mycket brådskande. Arbetet är också mycket varierande och därför också intressant, vilket i sin tur är en fördel i detta yrke. När Juuso slutade gymnasiet visste han inte riktigt var han skulle fortsätta. är år gamla och studerar vid Åbo Akademi, Yrkeshögskolan Sydväst, Åbo Yrkeshögskola och Åbo universitet. FUNKY TÄVLADE i kategorin hiphop för smågrupper, med totalt 19 deltagare. Gruppens koreografi hette Feel the punch (Känn slaget) och under tävlingen hade flickorna håret flätat i äkta boxningsstil à la Eva Wahlström. Exakt vad det var som gav dem brons fick de inte reda på, men de vet att de skiljde sig från mängden i och med att deras Till en början studerade han filosofi och germansk filologi. Efter ett år tänkte han att de är ganska svåra och krävande ämnen och kände att han inte skulle vilja jobba med sådant hela livet. I längden skulle det bli tröttsamt. DÅ BEKANTADE HAN sig med juridik och märkte att det är rätt så intressant. Egentligen tyckte han att juridik och filosofi inte hade så stora skillnader, eftersom juridik bygger på samhällets filosofi, vilket han tycker att är intressant. Filosofi innehåller i sin tur lite juridik. Juridik täcker också många frågor inom samhället. När Juuso sedan läste till inträdesprovet till den juridiska fakulteten blev han allt mer intresserad. Ju mera han läste, desto mera intressant fann han det. Därför hade han också lätt att läsa. FÖR ATT BLI advokat måste man avlägga juridisk grundexamen, varvid man blir juris kandidat. De andra grundexamina i universitet kallas magister men juridik är ett undantag med dans hade ett tema. De flesta dansar bara i vanliga lösa kläder. En del tycker att man inte ska blanda in teater i hiphop, men på det här sättet kom domarna ihåg oss, säger Ida Bergman. Tjejerna fick också beröm för att de verkligen dansar som en grupp och har en personlig stil. Alla har tidigare dansat i olika dansskolor, men de bestämde sig i fjol för att bilda en egen grupp. Det betyder att de göra allting själva: koreografi, dräkter m.m. De gillar friheten, men ekonomin är ett problem. Juridik och filosofi liknar varandra Juuso Jaakkola hjälper människor och företag. kandidat. I Åbo universitet krävs det 177 studieveckor medan det i Helsingfors universitet bara krävs 160. Därefter kan man börja med advokatverksamhet. Naturligtvis kan man göra det utan utbildning också, men då kan man inte kalla sig advokat eller uppträda i tingsrätten. För att bli advokat behövs efter juris kandidat examen nästan fyra års praktik, varav två år i advokatverksamhet, men numera är det inte obligatoriskt att auskultera. Det behöver man bara ifall man skall bli domare. Många auskulterar dock för att få erfarenhet. Att auskultera i en tingsrätt är ett mycket bra sätt att få erfarenhet. Juuso har auskulterat i Nystads tingsrätt. Efter att ha auskulterat blir man vicehäradshövding, vilken är en titel som hovrätten ger. Behövs fler. Behovet av advokater tilltar hela tiden, säger Juuso Jaakkola. Foto: Oskar Lindberg I höstas fick gruppen euro från Svenska kulturfonden, vilket gav dem möjlighet att delta i FM. Nu hoppas de kunna dansa ihop pengar till VM i Tyskland i höst. Två uppträdanden är redan beställda: Gillesgården på Konstens natt och invigningen av den nationella reumaveckan i Åbo i oktober. Fler uppdrag tar de gärna emot. MALIN HOLLMÉN /malin.hollmen@fabsy.fi Totalt deltog cirka dansare i FM-tävlingarna. Bara i hiphop tävlar man i ett tiotal olika kategorier. Det här är andra delen i ÅU:s fadderklass artikelserie om olika yrken. Senast presenterades en pianist (21.5). SOM ADVOKAT har man mycket ansvar för vad man gör i klienters ärenden. Därtill har man tystnadsplikt. Det största ansvaret har dock byrån som advokaten jobbar för. Ansvaret fördelar sig inte heller ofta på många advokater, eftersom det är sällan advokater samarbetar i ett juridiskt ärende. Behovet av advokater tilltar hela tiden, eftersom flera lagar och förordningar stiftas och samhället blir mera komplicerat. Jurister kommer därför att behövas också i framtiden. Personligen önskar Juuso inte att yrket skulle bli svårare. Nu upplever han inte advokatverksamheten som speciellt svår. Språkkunskaper behövs i hans arbete. Byrån är tvåspråkig. Även Juuso har både finsk- och svenskspråkiga klienter och hans kunskaper i svenska är goda. BYRÅN ÄR MEDLEM i ett internationellt förbund. Därför får de också ärenden från USA och länder i Europa. Engelska och tyska är behövs därför också. Det finns inte många advokatbyråer i Finland som kan sköta ärenden på tyska. Juuso har bland annat studerat i Tyskland. Matematiska kunskaper behövs sällan. Ifall det uppstår matematiska problem finns det lämpliga datorprogram som hjälper. Senare kommer det dock fram att Juuso använder kalkylator nästan dagligen. Det visar att lite matematisk kunskap inte kan skada. Handelskännedom behövs också mycket ofta, speciellt i företagsärenden. Det är också bra att kunna läsa och förstå bokslut. Det finns just nu större efterfrågan än utbud på advokater specialiserade på handelskännedom. Därför är det en framtida advokatinriktning. Innan jag går frågar jag Juuso vad den bästa sidan i advokatyrket är. Det bästa är att yrket är så mångsidigt, intressant och varierande. OSKAR LINDBERG 8E

14 10 Lördag 4 juni 2005 Hårvätare. ÅU:s fadderklass 8 e på besök i Dragsvik. Här testar klassen militärbåtens bromsar, effektivt men vått. Foto: Robert Björkman och Ronja Toivoniemi Vi startade vår Ekenäsresa i skolan och kom iväg med bussen kl. 9. Bussresan var riktigt rolig och vi anlände till ett soligt Ekenäs cirka halv elva. Först besökte vi Finlands enda svenska garnison i Dragsvik, där vi bekantade oss med armélivet. Vi hade tre signalister, Ville Ryynänen, Stefan Nurmi och Daniel Lillås, som våra guider. Först fick vi en presentation av stugorna och de Tufft men obekvämt. Fadderklassen i ett Pasi-militärfordon. Häftigt fordon men trångt att sitta i blev omdömet. Fadderklassen i armén ÅU:s fadderklass avslutade året med besök i Dragsvik och Ekenäs tryckeri. berättade om sin utrustning. Vi fick se både sängar och skåp i en inte alltför prydlig omgivning. Efter det bekantade vi oss med pansarbilen Pasi. Vi fick information om hur den används och sedan fick alla åka på en tur i skogen med den. Åkturen var spännande även om Pasin inte var så bekväm. Redan 20 km hade varit alltför mycket! Det fanns inga ordentliga sittplatser och man fick ducka för att inte slå huvudet i taket. SNABBT BLEV DET matdags. Det serverades traditionellt ärtsoppa och pannkaka med sylt. Efter maten hade vi en mycket kort fritid där vissa redan hann klä av sig i hettan. Då drog våra guider oss med för att se på deras packning och vissa frivilliga fick även testa den själva. Testarna klarade bra av den men skulle de klara av den i trettio kilometer? Sedan skulle vi marschera i tre led mot stranden. Det började bra men mot slutet krånglade leden till sig. När vi var framme vid stranden väntade där två G- båtar med sina chaufförer som gav oss en spännande åktur. Båtarna var snabba och kapabla till skarpa svängar och snabba stoppar. Åkturen var häftig även om det stänkte lite vid svängarna. Alla verkade stortrivas. Efter det var vår dag i armén slut, medan andra blev där i minst 40 dagar till! VI STEG PÅ bussen och for på en liten rundtur i Ekenäs. Vi såg bland annat yrkesinstitutet och yrkeshögskolan Sydväst och omtalade krogar som Knipan. Efter rundturen var det dags för ett par timmar fritid där vi hade möjlighet att besöka Naturum, gå till centrum för att shoppa eller bara vila på stranden, där en av oss, Andreas Nordström, även vågade ta sig ett dopp. Kl. 16 åkte vi till Ekenäs tryckeri var vi började med att äta en färsk semla och dricka lite saft. Sedan var det tid att bekanta sig med tryckeriets hemligheter. Vi såg flera intressanta tekniska apparater. Vi såg hur tidningarna trycktes och packades för att sedan skickas iväg. På tryckeriet trycktes flera olika tidningar som Kustens morgon, Scoutposten och Åbo Underrättelser. Efter det var det dags att åka hem. Vi var tillbaka i Åbo cirka klockan sju. De flesta upplevde dagen som spännande och många fick nya upplevelser. Ekenäs tycks vara en liten men trevlig stad åtminstone på sommaren. ROBERT BJÖRKMAN KEVIN HUSELL TOBIAS BERGMAN Vilken fart! Fadderklassen bekantar sig med Ekenäs tryckeri där bland annat ÅU trycks. Här är det Hangötidningen Kustens Morgon som trycks i rekordfart. Vänster, vänster. Stefan Nurmi och Ville Ryynänen leder marschen ner till stranden. Med den här äter man. Värdarna fr.v. Daniel Lillås, Stefan Nurmi och Ville Ryynänen förevisar ett beväringsskåp och utrustning. Stridsbälte. Oskar Lindberg provar ett stridsbälte, assisterad av löjtnanten i reserven, ÅU:s Ingmar Klingstedt.

15 10 Lördag 11 juni 2005 Med hästar som yrke Maija Väinöläs dagar är ofta långa, kalla och smutsiga. Men härliga. Nu har sommaren och lovet äntligen kommit, man får slappa på stranden, sova på morgonen och dega i hängmattan. Är man 14 år får man dessutom delta i ett visst läger skriftskolan, d.v.s. skriban. Jag deltog i skriftskoleundervisningen och blev konfirmerad för tre år sen. Jag blev döpt som liten, har vuxit upp med en vag aning om att religionen fanns närvarande och jag har läst bibeln. Men det var på skribalägret jag kom till insikt gällande min förhållning till kyrkan. JAG HAR, tack vare en briljant lärare, ända sen högstadiet varit varmt intresserad av religion egen och andras. Det är bara så fascinerande, lär man sig något om religion så lär man sig en hel del om andra människor. Så när jag föreställde mig skriftskolan såg jag framför mig intressanta diskussioner om moralfrågor, möjligheten att lära känna nya aspekter av kristendomen etc. Jag blev rätt besviken. Säkerheten var rigorös (t.ex. nattetid inga mobiler på rummen och skedar på dörrhandtagen) och den enda gång vi i en diskussion snuddade vid begreppet främmande religioner så var det för att få höra prästen säga Jesus är den enda vägen till himmelen, om och om igen som ett mantra. MEN DET VÄRSTA var fördummandet av oss unga och av budskapet jag antar att de (prästerna & co.) ville förmedla. Jag minns hur vi satt och himlade med ögonen när vi fick bevittna de mest bisarra teaterstycken, ett innefattandes bl.a. en präst uppflugen på ett skåp föreställandes Gud. Det religiösa skulle väl göras coolt och ungdomligt, men vad de glömt är att en medelålders präst aldrig kan bli K O R T E N P Å B O R D E T Andlig enfald cool, hur väl han/hon än menar. Samma stil är det på de obligatoriska skolgudstjänsterna vid jul. De som ska ge ett andligt budskap klär ut sig till herdar (?) och säger shalom, hur mycket respekt väcker det hos en hop högstadie-/gymnasieelever? TRO ÄR EN BRA sak. Oavsett vilken gud man tillber så tror jag att religionen kan skänka trygghet, tröst, t.o.m. en mening i livet. Också kristendomen (som ju här ligger närmast till hands) erbjuder dessa värden, och säg den 14-åring som inte skulle ha ett behov av trygghet, frid och någon att prata Det kommer att bli ganska glest i kyrkbänkarna när vår generation växer upp. med. Varför spelar man inte på dessa behov när man nu har denna chans att på ett isolerat läger påverka de som ska bli framtidens aktiva församlingsmedlemmar? Varför inte visa vad religionen verkligen har att erbjuda? Tror man att 14-åringar är så förtvivlat omogna att de inte kan ta till sig ett budskap som inte är inbäddat i nånsorts misslyckad kvasipedagogik? I HÖST FYLLER jag 18 och det första jag tänker göra är att skriva ut mig ur kyrkan. Nu är det inte enbart p.g.a. ett misslyckat skribaläger utan av egen peronlig övertygelse och fram för allt p.g.a. känslan att varken kyrkan eller kristendomen har nåt att ge mig. Varenda en jag någonsin diskuterat detta med, säger att de enbart konfirmerat sig för att a) det är tradition, b) de fick många gåvor, c) de vill kunna gifta sig i kyrkan. Det tyder på att det kommer att bli ganska glest i kyrkbänkarna när vår generation växer upp. VERONIKA JANSSON Maija Väinölä arbetar som ridlärare i Metsäkylä ridcenter. Till hennes uppgifter hör att hålla ridlektioner för både nybörjare och avancerade och se till att hästarna blir väl skötta. Till exempel om en häst har ont i ryggen tittar hon till den varje dag och ser om den mår bra och alls kan vara med om en lektion. Hon brukar komma till stallet redan på morgonen för att rida och sköta om sin egen häst Lou Lou Bluebell, "Lulu", och hjälpa stallflickan med mockningen eller annat. På eftermiddagen tar hon emot samtal av elever som vill komma på lektion eller har något annat ärende. Hon har också en egen flicka som är mycket bra på att rida. Har yrket några dåliga/bra sidor? Maija tycker inte att jobbet har många dåliga sidor men arbetstiderna är oftast på eftermiddagen eller kvällen, hygienen är inte så bra i all lera och damm och på vintern kan det vara mycket kallt. Man måste klä på sig ordentligt varma kläder så man inte fryser ihjäl! småskrattar hon. Listan på fördelarna är dock längre, hon tycker om att hålla lektioner och se ryttarens eventuella framsteg, och förstås är det roligt att vara med hästar hela dagen! Utbildningen, hur länge Yrket som make-up artist ger många möjligheter. Man kan arbeta inom mode, foto, teater, film eller kosmetikhandel. Sanna Koskela är en av Finlands ledande make-up artister. Hon arbetar mest inom mode. Sanna brukar vara i frisörsalongen Caresse, där hon tar emot till exempel privatkunder. Hon är också oftast den som sminkar modellerna i Marjo Sjöroos modeshower. Berätta om ditt yrke. Hur har du råkat på denna bana? Jag har alltid varit intresserad av färger. Tidigare har jag jobbat som inredningsarkitekt, men jag valde sedan att utbilda mig till make-up artist. Detta yrke är synnerligen trevligt. Man måste vara social, det här är trots allt en kundbetjäningsbransch. tar den? Hon råkade på denna bana tack vare sin hobby, ridningen, och viljan att lära andra människor att rida. Maija har utbildat sig till ridlärare genom ett läroavtal med Metsäkylä stall ( som nu heter Metsäkylä ridcenter). 75 procent av utbildningen sker vid stallet och teorin som är 25 procent av utbildningen, i Ypäjän hevosopisto, som är det närmaste stället att utbilda sig till ridlärare. Om du själv vill bli en ridlärare och är tillräckligt ung skall du söka in till Ypäjän hevosopisto till hästskötarlinjen. Utbildningen räcker tre år och härefter kan du specialisera dig till ridlärare. Stämmer lönen ihop med uppgifterna och ansvaret? Lönen stämmer aldrig överens med ansvaret och uppgifterna, man skulle alltid kunna få lite mera pengar. Hon ville inte ändå avslöja den åt oss så det får bli ett mysterium. Finns det något extra i det här jobbet? Extra i detta jobb är att man får mycket frisk luft, fast det någon gång kan vara dåligt väder. Men människan är ju inte uppbyggd av socker brukar jag säga. Och sen får man förstås jobba med djur som för henne är ett stort plus. Arbetsmiljön är mycket trivsam, men ibland under stränga tidtabeller kan det vara mycket hetsigt. Mina kolleger är trevliga, och jag har inga som helst problem att komma överens med dem. ARBETSTIDERNA varierar i hög grad. Ibland måste jag stiga upp tidigt på morgonen, och emellanåt arbetar jag sent på kvällen. Mina arbetstider koncentrerar sig ofta till helger eller fester, exempelvis nyår, Mångsidigt jobb. Maija Väinölä väntar på att alla ryttare kommit upp på hästryggen i den relativt nya manegen var man får skydd för både regn och låst. Här brukar man också hoppa hinder. Vilka dagar gillar du mest i stallet? Maija gillar alla dagarna i stallet, någon gång är det skönt att komma ut ur ridhuset till skogen och slappna av, men någon gång är det också roligt att sätta lite fart på hästarna och hoppa hinder eller bara jobba med hästen via dressyr. Maijas slutkläm lyder: Make up-yrket lockar unga Sanna Koskela är en av Finlands ledande artister i branschen. Sanna in action. Sanna Koskela sminkar ofta Marjo Sjöroos modeller. Här sminkar hon en av fashion teams modeller. midsommar och lilla jul. Detta är ibland tråkigt eftersom man då skulle vilja tillbringa tiden med sin familj och släkt. Men å andra sidan blir man själv på gott humör när man träffar alla glada kunder som vill vara sitt bästa på festerna. Man måste även resa mycket. Jag har alltså inga bestämda arbetstider. Det här jobbet är säkert det bästa man kan få för att man får jobba med både unga och äldre människor som alla är olika och rider på olika sätt. Och så det där med hästar, förstås! TEXT & FOTO: MATILDA STRÖMMAN ANNINA EKMAN UTBILDNINGEN ÄR tämligen dyr. International Make Up Center är i dag Nordens ledande make-up utbildning. Utbildningsmöjligheter finns bland annat i Stockholm, Malmö och Helsingfors. Skolorna är centralt placerade. Man kan alltid komma tillbaka för att få tips och råd i sitt arbete. Detta ger en viss trygghet i yrket som man ofta arbetar självständigt. Lönen som man får av modeshower eller fotograferingar är bra och stämmer överens med ansträngningen och ansvaret. Tyvärr får man inte lika bra betalt av privatkunder. De vill ju oftast inte betala så stora summor, därför skulle för höga priser naturligtvis skrämma bort dem. Men det är ändå synnerligen trevligt att jobba med dem. De tips jag ger hjälper dem en hel del, och får de flesta att känna sig mera självsäkra. FRAMTIDEN SER LJUS ut för detta yrke, eftersom fler och fler unga (speciellt kvinnor) hela tiden blir intresserade av yrket. Detta är mitt drömjobb! Jag har gjort det snart i fjorton år, och skulle aldrig byta ut det mot något annat. TEXT & FOTO: MALIN ALAKAHRI KAROLINA PYÖLI

16 10 Lördag 9 juli 2005 Foto: Tobias Bergman Jobbar för Röda Korset. Margita Hellsberg, här med barn i Sirkkala eftis. Kristina Airo jobbar som skolassistent i Kerttuli skolas språkbadsklasser. Språkbadet där går ut på att man lär helt finska barn att prata svenska. Barnen får till en början nog prata finska, men läraren svarar alltid på svenska. Så blir man efterhand vanare. Vad tycker du om metoden? Idén är i princip mycket bra och varje dag ser man exempel där det lyckats bra, men ibland blir det helt enkelt för krävande, både för eleven och läraren. Grupperna kan också vara så stora att det blir mycket oroligt. TILL KRISTINAS uppgifter hör att hjälpa och vägleda barn med t.ex.koncentrationssvårigheter Äntligen på väg Ruth Aniansson, Åbo, rapporterar från interrail-resa genom Europa. Saker blir inte alltid som man tänkt sig, och allra minst på resor. För mig började det dock redan innan jag kommit iväg. Sommarens mål var att tågluffa runt i Europa och träffa vänner från internationella ungdomskonferenser och utbyten, och se platserna de kommer ifrån Europas olika jordmåner. Margita lär barn plåstra och förbinda En torsdagsförmiddag i april träffar jag Margita Hellsberg på hennes arbetsrum på Röda Korsets Åbolands avdelning vid Kaskisgatan. Eftersom jag är på prao där kommer jag överens om en intervju med henne senare. Margita började jobba på Röda Korset år Hon såg en annons i tidningen och nappade på den genast. Från förut hade hon erfarenheter från RK som frivilligarbetare ända sen hon varit 19 år. Egentligen har hon två olika arbetsuppgifter, hon är till 55 procent ungdomssekreterare och resten av tiden leder hon skäriplåsterkurser. När jag Kristina har låg lön men trivs ändå och att vara rastvakt. Hon läser, räknar och hjälper barnen så gott hon kan. Ofta lyckas det, och det är det allra finaste med jobbet. Ibland får hon också uppgifter som en vanlig lärare har. Arbetstiden är vanligen från åtta till två. För att bli skolassistent utbildar man sig t.ex. som Åbobo vid Kristillinen Opisto, bara man kan finska. Kristina känner inte till om det finns utbildning på svenska, men hon tror att det eventuellt finns någon folkhögskola i Österbotten, där det ges några kurser. Kristina själv är ursprungligen utbildad till diplomekonom. Hon hittade det nuvarande jobbet via en tidningsannons, och säger att det var som en lottovinst för henne. Planerad start: så fort vårens sista tentor var avklarade. En vaccinering uteblir dock pga lite stegring och två dagar innan avfärd får jag diagnosen mononukleos. Jag gråter bittra déjà vu-tårar, särskilt eftersom jag hade sjukdomen redan för sex år sedan och då också Foto: Ruth Aniansson Första riktiga anhalten. Prag med sin kännspaka Karlsbro lockar tusentals turister. Här gör Ruth Aniansson sitt första riktiga stopp under sin Interrail-resa genom Europa. frågar henne om bra och dåliga sidor med hennes arbete skrattar hon till och berättar på skämt att det säkert finns 10 dåliga på två bra. Före det hade hon nämligen varit hemma med sina barn i närapå 15 år. Hon säger att också hennes erfarenhet av eftis-verksamhet i Cygnaeus skola kan ha gjort sitt till att hon fick jobbet. LÖNEN ÄR INTE speciellt hög, kring 600 euro i månaden. Jo, lönen är mycket låg, säger hon, särskilt med tanke på ansvaret jobbet medför. Men så länge man klarar sig på ett eller annat vis har man ju inte mycket att klaga över. Har branschen en framtid? Ja, allt lutar åt att det kommer att behövas fler skolassistenter i framtiden. Det här är ett mycket människonära arbete, och jag trivs mycket bra. Jag TILL DE SÄMRE HÖR ungdomssekreterarjobbet där det mest handlar om pappersarbete. Däremot tycker hon om att leda skäriplåsterkurser för barn mellan 7 och 12 år. På kurserna brukar hon gå igenom t.ex. hur man binder bandage. Hon gillar kurserna för att hon får träffa nya människor men emellanåt är det ändå tungt att leda dem. Kurserna brukar hon hålla överallt i skolor i Åboland. Hon tycker det är jobbigt ibland att kombinera två arbetsuppgifter. Hennes arbetsrum är ganska trångt men förhoppningsvis flyttas en del saker bort från Det här är tredje delen i ÅU:s fadderklass 8 e:s artikelserie om olika yrken. I dag presenteras en FRKarbetare och en skolassistent. har alltid tyckt mycket om att jobba med barn. Arbetet ger också en känsla blev tvungen att skjuta upp en mycket framemotsedd resa. Som tur är har jag i alla fall det mesta av försvaret i kroppen och kan efter en kortare sjukdomsperiod slutligen packa den nyinköpta ryggsäcken och våga köpa interrail-biljetten. Vissa av vännerna jag skulle besöka har plötsligt ändrat sig, men jag hoppas ändå att min kontaktlista är lång nog för att kunna undvika vandrarhem; det är sommarens halvidiotiska mål for att spara på krafter och pengar. ÄNTLIGEN ÄR JAG på väg! Ner genom Sverige och tar sedan nattåget från Malmö och delar sovkupé med fyra söta, unga Stockholmsspolingar som skall kuska runt i Europa och festa. Med nyinköpta Sverige-t-shirtar och annat nationellt krimskrams - bra att humorn är i behåll. Nattåg erfar jag dock rätt snart att inte är ett särskilt hälsosamt resesätt så jag tror jag skall försöka undvika det så mycket som möjligt i fortsättningen. När tuppen gal har jag en timmes paus i Berlin och går ut på en promenad och finner mig stå öga mot öga med gamla Berlinmuren, en del som har sparats och som är full av målningar från tidigt 1990-tal med humanistiska, fredspolitiska budskap. Efter vandalisering restaurerades East Side Gallery år 2000 och en skylt ber en respektera denna historiska konstbit; jag vandrar med kameran i hand. hennes utrymmen inom en snar framtid. I rummet finns ett långt bord som är täckt med papper. Hon har också en dator i rummet som hon tror snart skall bytas ut till en modernare. ARBETSTIDERNA i hennes jobb fördelas enligt följande: 3h 48 minuter skäriplåsterkurser och 3h 27 minuter ungdomssekreterarjobb. Oftast ändrar ändå tiderna vid behov. Hon brukar också jobba hemma, om det går och så brukar hon ha veckoslutsarbete. Till utbildningen är hon barnskötare. Hon har också studerat specialpedagogik. Men det enda man bör vara Foto: Pia-Maria Airo På jobb efter 15 år. Kristina Airo var hemma med sina barn i 15 år. Nu jobbar hon som skolassistent, och trivs. av att kunna hjälpa, att kunna ge något stort. Men man ser också avigsidan av livet, barn På väg genom Europa MIN FÖRSTA RIKTIGA anhalt är Prag, staden som kanske framom andra efter 1990 har ritat om Europas kulturgeografiska karta, i alla fall turistkartan. Ty förutom värmebölja är stan drabbad av massor av knäppande kameror; de senare väl i dag tyvärr mer ett året-om-fenomen. Jag tar ett djupt andetag och dyker in. Fascinerad inser jag att denna stad och detta land har mycket längre kulturhistoria än vi i Norden. Nästan hela centrala stan är ju från medeltid och tidig modern tid. Och här återfinns världens kanske bästa judiska kvarter, med otrolig synagogetäthet. Min guide berättade att många av dem varit stängda för restaurering efter de stora översvämningarna år 2002 som lade mycket av stan under vatten. Vissa moderna broar spolades bort i Vltavas vattenmassor och bäst stod tydligen den gamla Karluv most, Karlsbron från 1200-talet. Kanske något för fysikerna och arkitekterna att tänka på! JAG BOR HOS en väns vän i tjeckisk studentkorridor och efter dagens turistande tar mina lokala bekanta mig till billiga, bra krogar där vi fyller magarna med gott, tjeckiskt öl, såklart, och fyllig köttmat. Tydligen är det billigare att dricka öl än vatten eller läsk! Är dock lite svår blandning att vara turistande främling om dagarna och sedan byta om till att från förut är ungdomsarbetare. Hon rekommenderar gärna arbetet för andra i framtiden. Lönen i hennes arbete är medelmåttig. Hon tycker att den är bättre än vanliga kommunalarbetares. Om man jämför lönen med hennes ansvar i jobbet är den enligt henne låg. Som avslutning på intervjun får jag på eftermiddagen följa med henne till Sirkkala eftis, där hon skall hålla en Skäriplåsterkurs för eftisbarnen. Barnen verkar ivriga och särskilt när de får berätta själva pratar de nästan på varandra. TOBIAS BERGMAN som inte har det så bra som man önskar att de hade. PIA-MARIA AIRO RUTH ANIANSSON Student med interrailkort i sommar vara gäst hos tjeckiska vänner på kvällen. Det är två olika typer av resande som kräver helt olika perspektiv och inställning; att liksom vara exklusive och inklusive ett lands kultur. Att gå med karta känns som ytskrap; samtidigt är man då utomstående och ser på saker med mer museiiakttagande blick. Jag känner mig som en kameolont. Jag gör ett besök hos en vän på den tjeckiska landsbygden och det gör gott efter storstans heta puls. Vi tittar på keltiska ruiner och pittoreska Cesky Krumlov. Tydligen lämnade kommunisterna gamla byggnader ifred, dvs rev dem inte hysteriskt som i Västereuropa, men underhöll dem inte heller. Nu är nästan allt renoverat och små städer som denna lever upp, lever av turismen. I Budweisers hemstad Ceské Budejovice blev jag Budvarfrälst och bestämde mig för att köpa med lite från Europas ölbryggeriland till den dyra alphyttan som är mitt nästa mål, Schweiz. Jag har bara sett en bråkdel av Prag och Tjeckien men får komma tillbaka. Tåget tuffar vidare, fortsättning följer...

17 10 Lördag 8 oktober 2005 Spring! Oskar Wikström resonerar: Varför parkour och inte någon annan sport? Frihet. Över, under och igenom. Parkour innebär frihet att röra sig. På bilden Traceuren (en som utövar Parkpur) Oskar. Alla har väl en egen hobby. Någon spelar fotboll, en annan samlar frimärken. Jag tänkte berätta om min egen hobby. Jag springer. Låter kanske aningen torrt. Men försök översätta "springandes" till ett annat språk, franska. Då blir det Le Parkour. Vilket för mig betyder någonting helt annat än att bara springa hejdlöst fram och tillbaka. LE PARKOUR är en urban extremsport som kan jämföras med någon sorts kampsport. Parkour går i stora drag ut på att man skall ta sig förbi hinder, som kan påträffas var som helst på stan, så smidigt, stiligt och snabbt som möjligt. Det viktigaste i parkour är flow, alltså flyt. Flow är stil, smidighet, snabbhet, precision och styrka i ett och samma ord. Ett enkelt sätt att testa sitt flow är att ta fram en karta och dra ett rakt streck genom ens hemstad, därefter gäller det att följa denna linje så gott det går genom att hoppa över, klättra förbi och springa igenom. Allt är tillåtet. NÅVÄL, det var en kort introduktion. Men hur börjar man parkoura egentligen? Och varför? För mig gick allt ganska snabbt. Allt började för två år sedan. Min kompis talade inte om något annat än parkour. Han ville bli en aktiv traceur (en som utövar parkour): springa på tak, hoppa volter och göra stordåd. Först var jag lite skeptisk. Jag trodde inte att det var någon seriös sport. Men sen visade han mig en kort filmsnutt, där sportens "skapare" David Belle springer på stan, och jag blev helt förstummad. Var det detta min kompis hade talat om hela tiden? Jag ville direkt ut och prova. Så började jag och min kompis träna. Det gick inte så bra i början. Vi föll ofta. Vi lyckades inte alltid med våra trick. Och vi blev nedstämda då vi såg proffsens filmer, vi tyckte att vi inte kom någon vart. Men efter ett år eller så började allt löpa lite smidigare, flowet blev bättre, och gräset grönare. Haha! tänkte jag. Det här blir bara roligare och roligare! Vi frågade såna som vi kände om de ville börja träna parkour med oss. I början var det svårt att få någon med på våra ambitiösa planer. Men med tiden blev vår lilla grupp lite större. Och i dag har vi en officiel grupp som heter Fast Flow Crew. Och flowet blir ständigt bättre, tricken renare och gräset grönare. Le parkour är en ständigt växande sport, framtiden ser ljus ut. DÅ MAN UTÖVAR parkour skall man helst göra det ute. Men att träna inne är också till stor nytta, eftersom de flesta något svårare trick kan vara farliga att ge sig på direkt på asfalt och murbruk. Dessutom kan det vara knepigt att träna parkour om det är -25 grader utomhus. Att se filmer är också till stor hjälp. Några bra exempel är Luc Bessons filmer t.ex. Yamakasi och B13. Själv blev jag inspirerad av en filmsnutt på internet så det lönar sig att se och lära. Dessutom är utbudet stort, det är bara att söka och finna. MEN VARFÖR valde jag parkour och inte fotboll eller tennis, eller någon sådan sport? Först och främst måste jag påpeka att parkour inte är som vilken annan sport som helst. Man skulle nästan kunna kalla det en livsstil. För mig är det kanske lite väl mycket sagt, men i varje fall. Annars är det en svår fråga att besvara. För mig har konceptet "att tävla" aldrig haft någon större betydelse. I parkour tävlar man inte mot någon annan än sig själv, vilket jag tycker är precis rätt. Parkour är också bra för att det är så enkelt att lära sig och så svårt att bemästra. Den tredje orsaken måste vara friheten. Friheten att kunna utöva parkour när som helst och var som helst, det är alltid kul att åka till andra städer och se om man hittar något trevligt ställe att parkoura på. Och så friheten i att aldrig göra fel. I parkour kan du helt enkelt inte misslyckas. Jag och min grupp hoppas kunna se mer parkour aktivitet, mer flow och mer grönt gräs långt in i framtiden. TEXT: OSKAR WIKSTRÖM BILDER: THOMAS SÖDERBACK, MEHMET RUUSUVIRTA-OKUR Varför parkour? Man tävlar inte mot någon annan än sig själv Det är enkelt att lära sig och svårt att bemästra Friheten att utöva det när som helst och var som helst, friheten i att aldrig göra fel

18 10 Lördag 26 november 2005 K O R T E N P Å B O R D E T Gör om mig! Vad är en bra människa? Det är väl enligt de flesta någon som är snäll, hänsynsfull, klok, rättvis, etc. Det är de egenskaperna vi letar efter när vi blir vänner eller partner med någon. Det är de egenskaperna som betyder något. Men hur är det med oss själva? Hur mycket funderar vi på vår egen eventuella brist på ett trevligt beteendemönster? ETT FAKTUM som tål att upprepas är att vi lever i en utseendefixerad värld. Skönhetsindustrin omsätter ofattbara mängder pengar, läste någonstans att bara i Sverige spenderas ca 3 miljarder kronor varje sommar på produkter för borttagning av oönskad hårväxt. Vidare kan nästan var fjärde ung svensk tänka sig en skönhetsoperation. Och varför inte? Ett snitt här, några stygn där och du kan få en perfekt kropp, och det är ju något många av oss strävar efter. Det är lite intressant det där, den eviga strävan efter perfektion när det gäller våra utseenden. Alla har vi ju små skavanker som vi helst skulle bli av med putmage, gäddhäng, sneda framtänder... Alltid är det något som behöver jobbas på. Det roliga är att när det kommer till andra kvaliteter så är vi plötsligt inte lika nogräknade. För ärligt talat, finslipning av våra inre egenskaper är ju inte något det talas särskilt högt om. ALLA VET VI JU ändå att vi är långt ifrån perfekta. Jag rabblar lätt upp flera dåliga egenskaper jag besitter, jag är t.ex. lättirriterad, långsint och har ibland svårt att se saker ur någon annans synvinkel. Detta är saker jag är medveten om och inte särskilt stolt över, ändå ägnar jag dagligen mångfaldigt mer tid åt mina nagelband än åt att göra något åt allt detta, även om omvärlden garanterat skulle ha mer nytta av en harmonisk Veronika med trasiga nagelband än av en sur med fina. Nu kanske någon tänker men man är ju som man är och borde inte behöva ändra på sin personlighet, men varför inte? Varför inte anstränga sig lite för att bli en trevligare person? Sist och slutligen handlar det ju om vad vi tillåter oss själva att göra. Jag tar mig ibland rätten att bete mig dåligt mot familj och vänner men jag tillåter inte mig själv att ha otvättat hår. Var är prioriteringarna? Nu är jag kanske den enda människan i I Sverige spenderas ca 3 miljarder kronor varje sommar på att ta bort oönskad hårväxt. världen som fungerar på det här sättet, men jag tvivlar. Det som borde betyda en hel del för varje människa är att vara omtyckt av nära och kära. Och din omgivning har garanterat mer överseende med dina dallriga lår än med t.ex. ett dåligt temperament. Ändå spenderar de flesta mer tid på gymet för att åtgärda dallret än vad de gör på att tänka över sitt beteende. MAN KAN KÖRA med en ta mig som jag är -attityd men då borde den gälla hela vägen, då ska man inte heller vara beredd att anpassa sin kroppsform p.g.a. av omvärldens normer. Vår värld är i det skick den är p.g.a. att den bebos av människor varav vissa är egoistiska personer som inte tar ansvar för sina handlingar. Och ingen snackar om det! Vi stirrar oss blinda på ytliga ideal och jobbar stenhårt för att uppnå något som i längden inte betyder något. Om alla däremot gjorde något för att bli lite snällare, ärligare och ödmjukare så skulle kanske, kanske denna vår värld bli lite trevligare för oss alla att bo i... VERONIKA JANSSON God fot med fotboll. I bakre raden fjärde fr.h. en av skribenterna, Tobias Bergman. Fotboll förenar världen Man brukar säga att fotbollen är så rund att det nästan kan hända vad som helst under en match och man kan aldrig vara 100 procent säker på vilket lag som vinner. Det är just därför som det är så roligt att följa med fotboll. För Finland gick det inte väl i VM-kvalet men för Sossen gick det bra i skolfotbollen. Sossen var bäst av alla Åboskolor och i den finlandssvenska turneringen kom man på en hedersam andraplats. I semifinalen i Vasa vann Sossen 1 0 mot Korsholm. Men i finalen förlorade man mot Norsen från Helsingfors med 1 0 på golden goal. Sossen hade många chanser att avgöra matchen på ordinarie speltid men när man väl var framme vid strafflinjen blev det för många sidopassningar när det skulle ha lönat sig at skjuta mot mål istället. Och om man inte själv gör mål så gör motståndaren det förr eller senare, fastän man skulle SARA SKOTTE 1. Jag håller på med ridning 2. För att det är roligt och jag tycker om djur. 3. Ridning 4. Inte egentligen, jag skulle vilja ha sex timmar gymnastik i veckan. Och i Åbo är S:t Olofsskolan bäst på att sparka boll. Fotboll är världens största sport. I S:t Olofsskolan i Åbo har några pojkar på nionde klassen under modersmålstimmarna funderat på fotboll och sina egna idoler. UÅ publicerar några av texterna. ha en väldigt bra målvakt i den egna ändan! Så gick det nu. Förhoppningsvis vinner Sossen nästa höst guld igen efter en paus på ett år, fastän de flesta spelarna från årets lag lämnar högstadiet. Man får väl vänta och se vilken efterväxt vi har. FOTBOLLEN I DAG är inte bara världens största sport utan också ett sätt att förena världen. För många är fotboll inte hela livet men för andra är livet bara en viktig del av fotbollen. För JOSEFIN SUNDELL 1. Jo, jag rider och friidrottar. 2. För att det är roligt och man hålls i kondition. 3. Ridning 4. Nej, jag tycker att man skulle ha gymnastik varje dag. oss här i Norden är fotbollen sällan allt men man har ibland hört om folkstammar i Afrika som rett upp konflikter med hjälp av en fotbollsmatch. Det gamla AC Milan proffset George Weah från Liberia ställer upp i sitt lands presidentval. Weah som är en av Liberias största stjärnor någonsin tror att sporten fotboll skulle kunna ena landet. Det här är bara ett bevis på att fotboll inte bara är en sport. För många är fotboll inte hela livet, för andra är livet bara en viktig del av fotbollen. Vad tycker du om sport? 1. Idrottar du? I så fall med vad? 2. Varför idrottar du? 3. Vilken sport tycker du att är roligast att titta på? 4. Tycker du att ni har tillräckligt mycket gymnastik i skolan? (Eleverna har fyra timmar gymnastik i veckan) Fyra elever i Sirkkala skola i Åbo svarar. DANIEL LINDQVIST PRAO, SARLINSKA SKOLAN I PARGAS HANNES NUMMELA 1. Jo, jag spelar fotboll och jag har också spelat ishockey men jag slutade. 2. För att det är roligt och man hålls i kondition. 3. Ishockey 4. Nej, jag tycker också att 6 timmar skulle vara lämpligt. DET HÄR ÅRET har varit ett ganska färggrant år inom fotbollen. Den inhemska ligan har tagit slut på damsidan såväl som på herrsidan, medan de europeiska ligorna just har inlett sin säsong. De flesta tycker att säsongen är för kort i Finland när den spelas på sommaren p.g.a. vår kalla vinter. Många tycker att man borde förlänga vår- och höstsäsongen för att få mera matcher och komma "närmare" de europeiska ligorna. Tyvärr är den inhemska säsongen slut men istället har de europeiska ligorna startat med spännande matcher och startat har också Champions League. Allt det här kommer nog att ge oss många minnesvärda stunder framför TV:n en tid framöver. ALEXANDER FAGERSTRÖM 9b TOBIAS BERGMAN åk 9 AXEL SUNDSTRÖM 1. Jo, jag spelar fotboll och tennis. 2. För att det är roligt. 3. Tennis 4. Nej, jag tycker att man skulle kunna ha 6 timmar i veckan.

19 10 Lördag 10 december 2005 I slutet av november tog jag emot en uppgift som kanske först låter ganska lätt. Jag skulle skriva ett tal till vårens abi-middag, eller lärarmiddag, som den också kallas. Ansvaret för talet fick jag lite överraskande under en rast, men jag tog tag i chansen att ha lite kul på andras, och egen bekostnad. Nu hör det då till att jag inte hört ett tal på en lärarmiddag, och det har knappast någon annat abiturient heller. Hur ska jag då veta vad som hör till? Eller får jag kanske helt fria händer? Exakt två sekunder efter att jag tackat ja för ansvaret, slog alla dessa frågor mig. Skall jag läsa talet K O R T E N P Å B O R D E T 3 år på 15 minuter själv? Hur långt skall de vara? Vad ska jag behandla? Det enda jag kunde göra var att sitta ner och planera. NU ÄR DET JU ännu lång tid tills jag skall stå framför lärarkåren och ett åttiotal abiturienter, med ett väl förberett tal som framkallar skrattsalvor, tårar av ljuva minnen och sentimentala blickar emellan de närvarande. Detta bara om jag får det rätt, när tiden är inne. Men nu har jag då nästan tio veckor på mig att sätta mina, och andras tankar på papper. Hur börjar man då? Ett bra tal börjar väl med en rolig anekdot eller vits, för att bryta isen. Det skall vara något som alla kan skratta åt, gammal som ung, lärare som elev. Sen tar man väl några introducerande ord om hur små vi abiturienter var när vi började på Katedralskolan, och oj, hur vi har vuxit oss så självständiga, och smarta, och så vidare. Kanske allt det är helt sant, men lite väl kliché. Än sen? Just det, den kronologiska genomgången av roliga och mindre roliga saker som hänt under vår gymnasietid. Minns ni den gången då... och så vidare. Här får jag väl göra lite detektivarbete och försöka samla ihop de bästa godbitarna. Alla minns olika saker, och vissa händelser kanske gick förbi för en del, men något skall det finnas för alla. Vi har ju alla haft lärare som vi alltid minns av ett eller annat skäl. SEN GÅR VI vidare till talets pièce de résistance, nämligen tar upp lärarkårens egendomliga personligheter. Vi har ju alla haft lärare som vi alltid minns av ett eller annat skäl. Om de sen var roliga eller tråkiga, kanske de såg ut som en kändis, eller hade roliga vanor. Och dessa minnen går till och med över generationsgränserna. Jag kan själv minnas hur min storebror någon gång för länge sedan pratade, om en helt underbar tekningslärare, som äntligen förstod den konstärliga tonåringen som han var. Några år senare kan jag bara nicka och tycka likadant. MEN TILLBAKA till poängen. Om jag väl skall ta mig an något så stort, som en hel lärarkår, tänker jag inte vara ensam. Likadant som med de olika minnen mina klasskamrater har, så får jag väl fiska efter deras tankar om lärarna också. Någon kanske minns hur en lärare gjort bort sig på en lektion, för de gör de ofta. Eller vet om en lärares undangömda talanger, kanske vi har en jonglör som modersmålslärare, eller en pokermästare som mattelärare. Efter att ha klarat av den etappen, kommer det smöriga, men obligatoriska slutet. Ta mig inte fel, jag uppskattar ett vackert tal, men med mig själv i kontroll, är faran för ett hopplöst tjatigt tal lite väl nära. De skall tackas och bockas, man skall kanska önska alla en trevlig fortsättning på kvällen och sedan, ackompanjerad av ett muller av applåder, ta sig till sitt bord och hoppas att människor applåderar för att talet var bra, och inte på grund av deras sinne för etikett. Jag kan redan nu känna hur jag kommer att skaka av nervositet. Den som vill vara fin, den får lida pin. Men vad får den som vill vara smart? JEAN SALMINEN I högstadiet i Lundo ryms 630 elever Elever i ÅU:s fadderklass i SOS imponerade av Liedon keskuskoulus lokaliteter. När vi kör in på gårdsplanen till Liedon keskuskoulu väntar man redan på oss. Vi tas emot av eleverna Eevastiina Kinnunen och Asta Vainionpää. Vi förs in i lärarrummet av studiehandledaren Raija Lehtovaara, där vår rundvandring börjar. Först går vi till en av de tre hussasalarna. Samtidigt berättar Eevastiina och Asta om skolans stora projekt just nu. I det samarbetar fem europeiska skolor, som alla skall behandla sin nationallitteratur. I Lundoskolan jobbar man fram en version av Kalevala. Just nu slipar de på en scen om Kullervo i De ädla och de vackra stilen. När vi går in i en av salarnas bakre rum, fotar eleverna den poserande Kullervo som spelas av Outi Vesteren. Efter detta fortsätter vi till bildkonstutrymmet. Där är pulpeterna arrangerade i grupper där eleverna sitter och jobbar. De håller också på med Kalevala, nämligen rekvisita. En del av rekvisitan är redan till en viss del klar, som Sampokvarnen som skulle göra pengar. Kvarnen är gjord huvudsakligen av papp och frigolit. Vi besöker också slöjd- och textilsalarna i en helt annan byggnad. Den större och bättre (jämfört med vår skola) slöjdavdelningen består av tre olika klassrum: ett för träslöjd, ett för metallslöjd och ett för elektronik. Textilsalarna är överlag något större och bättre utrustade än i vår skola. Därefter är vi en stund med på datalektionen, där vi får reda på att skolan har en egen tidning på omkring 40 sidor. Den påminner starkt om Olof, men den kommer ut bara en gång i året. Tidningen görs då av sådana elever som har valt data i tillvalsämne. VÅRA MAGAR kurrar och till all lycka blir det snart dags för mat. Vi guidas fram till matsalen av värdarna, där vi blir serverade en god lunch som består av fiskfrestelse. Skolan har ett skilt salladsoch brödbord. Matsalen är betydligt större än i vår skola, kanske 30 m x 35 m. Mätta och belåtna besöker vi fadderklass besöker finska skolor ÅU och S:t Olofsskolan har inlett ett samarbete för att öka kontakterna mellan svenska och finska skolor i Åboregionen. Under vintern och våren besöker elever i ÅU:s fadderklass i SOS 8 f finska skolor på olika orter, umgås med sina jämnåriga, intervjuar rektor/lärare och rapporterar senare sina erfarenheter i ÅU. Samtidigt besöker grupperna också någon av de kommunalt anställda för att höra sig för hur ungdomsfrågor sköts och vilken syn man har på svenska språkets ställning på orten. Först i tur står Lundo. Foto: Nelo Pettersson, Otto Trapp Bildkonst. Noora Frelander, stående t.v., följer med hur bildkonstlektionen i Liedon Keskuskoulu går till. I bakgrunden ser man en Sampo-konstruktionen som är med i skolans Kalevala-projekt. skolans bibliotek. Det ser snyggt och välorganiserat ut och gott om böcker finns där. Bibliotekarien, Åsa Strandberg-Laine, för övrigt svenskspråkig, är från Dragsfjärd. Hon berättar att hon bl.a. lär 22 grupper sjundeklassister att utnyttja biblioteket. Annars kommer elever för att låna böcker och arbeta med projekt där, eftersom biblioteket också har sådana utrymmen och bl.a. är rustat med datorer och printer. Senare på dagen går vi till Lundohallen som har blivit färdig förra året. Den ligger lämpligt nära, ungefär 150 m från skolan. Där finns bl.a. gymnastiksal, danssal, löpbana, gym och kafé (hallen används också på fritiden). LIEDON KESKUSKOULU ÄR för tillfället Lundos enda högstadium, berättar rektorn Paavo Tarkiainen. Lundo är en bra plats att flytta till, om man vill bo mitt i frisk miljö men samtidigt nära Åbo. Päivi Väisänen-Haapanen, bildningsdirektör i Lundo kommun tar emot oss i kommunkansliets stora auditorium. I auditoriet samlas bland annat fullmäktige för sina möten. Lundo ligger cirka 15 km från Åbo centrum. Till Lundo flyttar varje år flera familjer, för man har bra skolor och man sätter mycket pengar på sjukvården. Barnen har många alternativ till olika fritidsaktiviteter, t.ex. olika idrottsgrenar människor, mest unga och åringar bor i Lundo, som är inne i en tillväxtfas. Den viktigaste sevärdheten är Sankt Petrus kyrkan. Lundo firar nästa år 675- Allt fler flyttar hit, säger bildningsdirektören. årsjubileum och man har redan börjat planera festligheterna. Foto: Nelo Pettersson Bildningsdirektör. Päivi Väisänen-Haapanen tog emot elever i ÅU:s fadderklass i auditoriet där kommunfullmäktige sammanträder. Foto: Pontus Anckar Värdar. Eevastiina Kinnunen och Asta Vainionpää visade sin skola för de svenska besökarna från Åbo. Här förevisar de sina skåp. Skolan har funnits ända från slutet av sextiotalet. De flesta av eleverna verkar trivas i sin skola och känner att deras åsikt hörs och respekteras. Alla utrymmen är så gott som utmärkta och atmosfären mycket bra. Skolan lider inte av någon speciell trängsel. Detta verkar ju vara en perfekt skola, men nog kan man ändå finna något att bättra på. Skolans korridorer är ganska trånga för alla 629 elever och 51 lärare, som försöker ta sig fram efter lektionernas slut, säger Paavo Tarkiainen. Det är också rätt långa avstånd mellan vissa klassrum och t.ex. lärarrummet, så det tar en stund att komma fram till sitt mål. En annan nackdel är att det inte finns någon slags regnskydd (eller tak) på gårdsplanen, så eleverna har ingen möjlighet att tillbringa rasten ute vid regnigt väder. Men i dag var vädret okej, så det var lätt för våra värdar att vinka av oss då uppdraget fortsatte mot kommunkansliet. Det går bra för snart 700-åriga Lundo NELO PETTERSSON OTTO TRAPP NOORA FRELANDER Till exempel symbolen är redan klar, men får brukas först då. LUNDOS VAPEN består avs:t Petrus, med en nyckel i högra handen och en bok i den vänstra. Ett intressant ställe är "Kisällikellari". Dit kan man föra gamla saker som man inte mera använder som till exempel kylskåp och datorer. Bra saker säljs senare på auktion och sämre levereras till soptippen. NOORA FRELANDER, NELO PETTERSSON, OTTO TRAPP i 8f

20 10 Julläsning Lördag 24 december 2005 Jag är inte rädd för höga höjder. Inte heller för stora, vasstandade grizzlybjörnar, för översvämning eller torka, inte heller för att förlora alla mina pengar eller för att bli med barn. Men det finns en sak som får mitt flickhjärta att bulta som en liten fågel och som knyter en gordisk knut på min diafragma. Jag är skiträdd för att bli gammal. Mitt ultimata skräckscenario är att jag en dag sitter ensam, fånge i en bräcklig kropp som inte tjänar till att transportera mig nerför trappan ens, utan några vänner eller bekanta (de har dött) och med barn och barnbarn långt borta. Jag undrar hur jag skulle motivera mig inför morgondagen. TITT SOM TÄTT hör man om hur vårdhem och sjukhus tvingas skära ner på omkostnaderna. Det florerar skräckhistorier om gamla människor som ligger och ruttnar, bokstavligen, eftersom ingen har tid att se efter dem. Skötare ränner som vettvillingar från den ena sjukhussalen till den andra, och hinner knappt knäppa rocken ens, så bråttom som de har. Varje gång man rör sig på ett sjukhusområde tvingas man se hur skattepengar omsätts i verkligheten. På åldringshemmen hinner vårdarna sällan sitta och prata. De måste sköta sina upgifter, de hinner inte dricka kaffe. Och de som klarar sig hemma, vad har de att se fram emot? Barn och barnbarn har inte tid, det är farligt att röra sig ute då det är halt, det kan gå månader utan att de talar med en enda människa. Var tredje dag begår en åldring självmord i Finland. PONERA ATT jag, efter att jag studerat klart, får ett jobb, blir välsignad med ungar, jobbar vidare och sedan pensionerar mig. Då är jag sextifem. Enligt statistiken har jag, som kvinna, åtminstone tjugo år till att leva. Under de åren skall jag leva på de besparingar som jag samlat ihop under min tid som arbetstagare. Jag får också pension från FPA. Nu är det meningen att jag skall resa, se mig om i världen. Men samtidigt blir jag ogiltigförklarad som bidragsgivare till samhället. Jag blir en börda för skattebetalarna och kommunen, trots att jag besitter mest kunskap och erfarenhet, statistiskt sett, eftersom jag levt längst. Tidigare, då levnadsstandarden var lägre, levde man inte så länge. Man fick barn redan i unga år och dog då man inte kunde arbeta mer. Så är det inte längre. Min generation kommer att leva tills vi är åttio, minst. Och Gammal är bäst K O R T E N P Å B O R D E T generationen efter? Vem vet. Om pensionsåldern inte stiger kommer en enorm del av befolkningen att klassas som andra klassens medborgare, som bara skall vänta på att dö, samtidigt som vi lider brist på arbetsför befolkning. Om effektivitetstänkandet verkligen slog igenom i vårt land, skulle vi inse vilken enorm resurs den pensionerade befolkningen är. VI HADE EN LÅNG diskussion om detta, jag och min mormor. Vi talade om hur många av medlemmarna i mormors ungdomsförening som skulle vilja ha något meningsfullt att göra. Om man rör på sig, motionerar och håller andan uppe så hålls man frisk och mår bättre, kom vi fram till. Vårt förslag är följande: utbilda äldre människor med lust att vara aktiva till dagistanter, eftisfarbröder, sagoberättare, dagföräldrar och barnvakter. Barn trivs med gamla människor. Gamla människor trivs med barn. Det finns en uppgift i det här samhället för alla pensionärer som ännu har kraft i benen: barn behöver stöd, vägledning och en Om effektivitetstänkandet slog igenom, skulle vi inse vilken enorm resurs pensionärerna är. känsla av att de hör hemma i historien. Jag vet att de berättelser som mina far- och morföräldrar berättat för mig har förändrat mig i grunden. Alla behöver en morfar, en farmor eller en farfar, någon som har distans till livet och kan vara klarsynt i stormen. Tummen upp och hatten av för Farfar i skolan-projektet. Utbildningar för eftis- och dagistanter och -farbröder skall också ha en applåd. Och vice versa: jag känner många ungdomar som gärna skulle tala om ditt och datt med en mormor eller farfar över en kopp kaffe. Det finns så många historier som inte berättats än. Så många människor som borde mötas. Vi är ju ändå till för varnadra. EN SAK KAN MAN vara säker på i livet: man kommer att dö. Och jag vill inte dö ensam på en bår i en ödslig sjukhuskorridor. Jag vill kunna vara aktiv också då jag är gammal, jag vill kunna röra på mig och träffa människor, jag vill kunna vara till nytta. Det tycker jag att skall unnas dem som är gamla nu, alla människor har rätt till en värdig sorti. Undrar förresten om pensionärsförbundet tar med en om man är under sexti? Om man är under tretti då? God jul och gott nytt år till alla gamyler, åldringar, gubbar och gummor. Ni har en plats att fylla i den här världen. Glöm aldrig det. JENNY WIKSTRÖM Äntligen julafton! Nu blir det mat, presenter, julgransprydnader och glädje för hela slanten! Men vänta nu, glömmer vi inte bort en väsentlig del av jultiden? Här ingår ju också en massa stress, panik, frustration och ekonomisk kris. Låt oss se på detta i form av en "decemberdagbok". Vi börjar, men inte från den första advent (vilket nog kunde vara logiskt), utan från den första december. 1 DECEMBER: Hurra, första luckan i julkalendern öppnas! Det är ännu lång tid kvar till julafton, ingen idé att stressa över julklapparna. Mörkt och dystert ute, + 10 C. 2 DECEMBER: Tittar på luckorna i kalendern. Varför finns det så många kvar? Nej, förresten. Får... inte... tänka... på... det.... Får... inte... stressa... 3 DECEMBER: Funderar allvarligt på att slita upp varenda lucka i kalendern. Köper nya julprydnader, eftersom nästan alla saknas sedan förra julen... hmmm... tog vi faktiskt bort prydnaderna från granen innan den åkte till förbränning efter förra julen? 4 DECEMBER: Oj, hjälp! Sista provet i skolan före jul! Argh! Varför är det förresten så långt kvar till jul? Sådan här väntetid borde kriminaliseras... 5 DECEMBER: Julen kommer, julen kommer...om så få som...19 dagar. Suck. Köper julaladåb i frustration undrar om det är gott? Äter två munsbitar och kastar ut resten till fåglarna. (God var den inte). 6 DECEMBER: Självständighetsdagen firas med militärparad, blåvita ljus och karelsk stek. Borde egentligen köpa julklappar... går ju inte, det är självständighetsdag i dag. Ser, dagen till ära, filmen Independence Day, för vad annat kan man titta på! 7 DECEMBER: Andra advent! Första advent var redan 30.11, så julen går faktiskt framåt! Köper de julklappar som kommer att vara svårast att hitta i butiken när julruschen verkligen kommer igång. 8 DECEMBER: En ny skolvecka börjar. Julgröt i skolan. Lutfisk inköpt, hoppas innerligt att ingen ser den i kylskåpet förrän bäst före-datumet gått ut. 9 DECEMBER: Lutfisk i skolan. Just så. När man gömmer lutfisken längst in i kylskåpet därhemma, så tycks den genast teleporteras till skolans kök. Köper julklappar (ett par CD-skivor), gömmer dem på ett ställe där ingen hittar dem. 10 DECEMBER: Hurra, hurra! Bara två veckor till julafton! Julklappsinköpen kan ännu vänta, man har ju viktigare saker att göra, som att värma bastun. Lutfisken har fem dagar kvar då finns det hopp! 11 DECEMBER: Det var kanske ett misstag att gömma julklapparna under stenarna i bastuugnen. Man kommer inte ihåg att man har gömt dem där förrän bastun är varm, och också då är det bara en stickande lukt av brinnande, smältande plast (som bara blir värre av att man kastar bad på ugnen) som påminner en om att det faktiskt finns julklappar under stenarna. Snacka om att bränna cd:n. Nå, det finns väl nya att köpa DECEMBER:... eller så inte. De julklapparna var de sista av det slaget i stan. Nå, man får väl nöja sig med billiga piratkopior. jul En annorlunda kalender 13 DECEMBER: Sanktaaa Luciiiaaa... Lucia kommer med ljus, värme och vitaminer i mörkret och kylan. Bakar lussebullar som mystiskt nog försvinner från plåten när man vänder ryggen till. Hittade smulor under en familjemedlems säng. Håller tjuvarna till där? Det måste undersökas DECEMBER: Tredje advent! Argh! Julafton kryper närmare och det är ännu åtminstone fyrtio julklappar kvar att köpa! Måste... ut... köpa... julklappar DECEMBER: Sista hela skolveckan före jul. Lutfiskens tid är ute. (The time of the Lutfisk is over. The time of the Ham has come.) Kastar ut nämnda fisk med den misslyckade gravlaxen. Köper nya versioner av de söndersmultna cd-skivorna, som nu för evigt förpestar luften i den varma bastun. 16 DECEMBER: Kokar julgröt. Konsistensen påminner om tiden fram till jul; seg, tjock och ytterst trögflytande. Inser att det är omöjligt att äta hela kastrullen. Hmmm, det tycks finnas ganska lite snö utomhus. 17 DECEMBER: Det var ett misstag att använda gröt som surrogat för snö. Den lilla snö som fanns har smultit. Gröten finns kvar. Det finns två möjligheter. 1. Breda ut gröthögen över hela gården med smörkniv så att det ser ut som snö eller 2. Vänta på ett samtal från miljöskyddsmyndigheterna som vill avlägsna anskrämligheten från gården och skickar räkning därefter. 18 DECEMBER: 6 dagar kvar till julafton. Planerar julfestprogram i skolan. Tiden för julklappsinköp börjar rinna ut, köper därför ett par totalt onödiga julklappar åt vänner, ovänner och släkt. 19 DECEMBER: Tiden sniglar sig fram. Faktum är att det verkar som om tiden stått stilla i två timmar. Vänta lite...det har den faktiskt! Hjälp! Jag vill inte bli för evigt fångad i en stillastående del av tidsrymden! Hjäääälp! Nej, vänta nu...det var bara batterierna som var slut i klockan. Håll julen snurrande DECEMBER: Hjälp! Bara fyra, hör ni, F-Y-R-A dagar kvar till julafton och ännu säkert trettio julklappar kvar att köpa! Hjälp! Gud! Stress! Panik! Och för att göra saken värre är alla på julklappslistan stenrika människor med egen helikopter och limousin... följaktligen ska de ha julklappar som passar deras inkomstklass... månne bankernas låntagningsbyråer ännu är öppna DECEMBER: Fjärde advent! Tre dagar kvar till dopparedagen. Köpte övermänskligt många julklappar i går. Ja, åtminstone tjugo! Kan inte fatta varför folk ska ha julklappar som bredbilds-tv (60"), virvelspön av lätt titan, PlayStation 3 (ett år innan den ens kommit ut), bilar som Hummer H2 Capone eller Koenigsegg CCR eller andra lika dyra julklappar som alltför tydligt säger: Jag är inte bara tillräckligt rik för att skaffa den här. Jag är så rik att jag inte tar den på allvar. Bling bling guldring DECEMBER: Två...dagar...kvar! Agh! Sista julklapparna köpta! Måste slå in dem... på något vis... oturligt nog tog julklappspappret slut efter att ha paketerat in Hummer H2 Caponen. Dessutom väntar ännu en Koenigsegg CCR och en Nissan 350Z på att bli inpaketerade! Måste köpa papper... butikerna stängda, måste använda tidningspapper... måste... paketeeeeraaa DECEMBER: Burnout. Total sådan. 24 DECEMBER: Hurra... julafton... borde vara glad... orkar inte... för trött... måste sova... för mycket... stress DECEMBER: Vad är det här? Klockan är redan elva! Var är alla? Var är julklapparna? Kalendern... säg inte att... det... är... tjugofemte... NEEEEEEEJ!!! GUUUD!!! JAG HAR SOVIT FÖRBI JULAFTON!!! Och nu är det 365 dagar till nästa julafton!!! JAG BLIR GAAALEEEEN!!! Ja, mina vänner, här ser vi ett perfekt exempel på vad julen kan göra åt en människa. För att inte tala om all depression, överloppsjulmat-diet och panikdieter efter julen. Så nu föreslår jag att vi FUN- DERAR OM! Alla skulle må bättre då, särskilt julskinksgrisarna, julklappsköparna och cd-skivorna. Men det är för sent att göra det i år, så GOD JUL och göm inte era julklappar under bastustenarna! Och framför allt: Håll er vakna på julafton, det kan löna sig. HENRIK NURMI 8d i S:t Olofsskolan