Skatter i Torahn. Bibelstudium nr 37, A. Sabbaten den 18 juni Shelach Sänd ut jl'v]

Transkript

1 Skatter i Torahn Bibelstudium nr 37, A Sabbaten den 18 juni 2011 Shelach Sänd ut jl'v] Torahtext: 4 Mos 13:1 15:41 Haftarah: Josua 2:1-24 Apostoliska skrifterna: Joh 7:1 8:59 Lär mig gott förstånd och kunskap, ty jag litar på dina bud. (Ps 119:66) Det finns åtskilliga vägskäl i Israels historia. Veckans torahavsnitt berättar om ett av dem. Det är ett av Torahns mer välkända textavsnitt och dessutom ett av de mest tragiska. Texten berättar vad som hände, när Israels folk kom fram till löfteslandets gräns. Gud hade gjort alla nödvändiga förberedelser, så att hans folk skulle kunna dra in i landet. Allt skulle bli så fantastiskt! Spioner hade sänts iväg för att utforska landet, så att de skulle kunna komma med uppmuntran till folket. Men så inträffade katastrofen. Synd! Otro! Uppror! Resultat: Fyrtio års vandring i öknen. Det är om just detta vägskäl som veckans textavsnitt handlar. Vi ska följa händelserna med hjälp av följande disposition: Vems påhitt? De skyldiga Resultatet Konsekvenserna Botemedlet 1

2 Vems påhitt? Texten säger, att Herren talade om för Mose, att han skulle sända ut spejare för att utforska landet. (4 Mos 13:3) Detta verkar vara klart uttryckt, men var det verkligen en order från Herren? Vem var det egentligen som hittade på detta? Jag ställer frågan helt enkelt därför, att det finns en del olika åsikter om det riktiga i detta spionuppdrag. Inom den judiska traditionen menar man, att Israel syndade just genom detta, att de sände ut spejare. Som stöd för denna tanke har man grundtextens ordalydelse i 4 Mos 13:3 ( skicka för dig ) tillsammans med 5 Mos 1:22, 23 där det står: Då kom ni alla fram till mig och sade: Låt oss sända i väg några män framför oss som kan utforska landet åt oss Jag tyckte att förslaget var gott, och jag tog ut tolv män bland er. Med detta som utgångspunkt menar man, att Herren tillät, att spejarna sändes iväg och att det därför inte var hans befallning. Avgörandet låg hos Mose. Eftersom upproriska människor pressade honom, beslutade han sig för att sända iväg spejarna. Det bästa sättet att tolka 4 Mos 13:2, 3 är nog trots allt att säga, att i stället för att Mose själv skulle ge sig iväg och undersöka landet, så sade Herren till honom, att han fick sända iväg dugliga män från varje stam som kunde utföra uppdraget. (Lägg märke till att Levi stam inte hade någon representant!) När folket kom till Mose och ville, att han skulle sända spejare till landet (5 Mos 1:22), kan vi bara förmoda, att Mose gjorde som han alltid brukade nämligen att vända sig till Herren för att få råd. Svaret från Herren finner vi i 4 Mos 13:2, 3. Men vad hade spejarna egentligen för uppgift? Mose talade om för dem, att de skulle skaffa information inom sex olika områden: 1) Hurdant är landet? 2) Hurdant är folket? 3) Går det att odla i 2

3 landet? 4) Hur är växtligheten? 5) Hur ser städerna ut? Slutligen fick de i uppdrag att 6) ta med sig något av landets frukt tillbaka till lägret! Spejarna gav sig iväg vid den tid då de första druvorna mognade. (4 Mos 13:21) I Israel innebär det en period från mitten av juli till månadens slut. De skyldiga De män som valdes för detta uppdrag var väl lämpade för sin uppgift. De var huvudmän bland Israels barn, män med aktning och kunskap. De mest kända namnen bland spejarna är Kaleb och Josua. Vi känner till dem, eftersom de blev gruppens hjältar. Då det gäller Josua (Joshua) vet vi, att Mose gav Hosea, Nuns son, namnet Josua. (4 Mos 13:17) Hosea betyder frälsning. Mose lade till ett prefix (en förstavelse) från Guds heliga namn till Hoseas namn och ändrade det till Yehoshua, det vill säga Herrens frälsning och talade samtidigt om, vem som var källan till frälsningen. Tillägget av den hebreiska bokstaven y framför hans namn ändrade även tempus till futurum. Vi kan alltså säga, att hans namn betyder: Herren kommer att frälsa/rädda/hjälpa/befria. Eftersom det är svårt att översätta ett hebreiskt ord till ett annat språk, förbiser vi ofta ett mycket viktigt särdrag i namnet Jesus. Jesus kommer från grekiskans Iasou (Ιησου). Detta är den vanliga översättningen av det hebreiska namnet Joshua. Vår text antyder, att Joshua betyder Herren kommer att frälsa/rädda/hjälpa/ befria. Genom att kalla den förkroppsligade Messias för Joshua ville Herren visa, att det var genom honom som han skulle frälsa sitt folk. Matteus säger klart och tydligt, att denne Joshua skulle frälsa sitt folk från deras synder. (Matt 1:21) Hans namn var alltså en profetia om, vad han skulle ha för uppgift och i vems kraft och styrka han skulle utföra den. 3

4 I messianska kretsar använder vi oss i dag av det hebreiska namn som Jesus fick när han föddes: Yeshua (en form av Joshua eller Yehoshua). Tänk om du också skulle börja använda hans ursprungliga namn! Även om vi inte vet så mycket om de män som skulle bespeja landet, så vet vi, att de var mycket kompetenta för sin uppgift och att de var i sällskap med Josua och Kaleb. Deras namn kommer alltid att förknippas med männen som gav den negativa rapporten om det utlovade landet och som dessutom blev orsaken till, att folket gjorde uppror mot Guds befallning att inta landet. Resultatet När spejarna kom tillbaka, rapporterade de vid flera tillfällen om, vad de varit med om. Först gav de en rapport till Mose: Vi kom till det land som du sände oss till. Det flödar verkligen av mjölk och honung, och här är frukt därifrån. Men (4 Mos 13:28) Genom tillägget av det lilla ordet men, så vändes deras positiva rapportering till att bli lite negativ. Det andra tillfället var i samband med att Kaleb försökte tala spejarna tillrätta. Det berättas, att när Kaleb talade med dem, blev han tvungen att försöka lugna folket. Spejarnas rapport hade skapat sådan oro, att Kaleb sökte lugna folket, så att de inte skulle knota mot Mose. (v 31 1 ) Kaleb försökte uppmuntra folket att dra in i landet, men spejarna var nu inte längre så försiktiga i sina uttalanden som de var emot Mose. Vi kan inte dra upp mot detta folk, ty de är för starka för oss Det land som vi har vandrat igenom och bespejat är ett land som förtär sina inbyggare vi var som gräshoppor i våra egna ögon, och så var vi också i deras ögon. (4 Mos 13:32-34) Bibelforskare menar, att den allvarligaste reaktionen från spejarna kanske finns just här i deras gensvar till Kaleb. 1 Enligt 1917 års reviderade översättning. Övers. anm. 4

5 I vers trettiotvå läser vi: Ty de är starkare än oss. 2 Det hebreiska ord som är översatt oss (mimenu, wnmm) kan betyda än oss eller än honom. Den troligaste tolkningen bör därför vara: De är starkare än oss. I den judiska traditionen kan man emellertid finna tankar som ger uttryck för, att spejarna ansåg, att landets folk var starkare än honom Herren. Om spejarna verkligen menade honom (Gud) eller inte, så kvarstår det faktum, att deras ord innebar att Guds makt ifrågasattes. I vers trettiotre vänder spejarna sig från Mose och Kaleb och talar direkt till folket. De talade nu illa om det land som de hade bespejat. Deras rapportering var falsk och negativ och var ämnad att skapa stridighet. En detalj som visar detta, finner vi i deras berättelse om, att landet förtär sina inbyggare. Men det fanns tydligen ett folk som inte förtärdes jättarna. Deras rapportering var alltså inte helt korrekt! Sanningen var den, att jättarna (Anaks barn) kunde överleva. Hur mycket mer skulle då inte Israels folk kunna överleva, de som skulle hämta sin styrka hos Herren! Konsekvenserna Tänk vilket drama som utspelas i kapitel fjorton! Detta är konsekvensernas kapitel. Israels barn gav ett ohämmat gensvar på spejarnas rapportering. Lägg märke till deras gradvis växande reaktion. Det första steget var bitterhet och besvikelse: Då började hela menigheten ropa och skrika, och folket grät den natten. (v 1) Steg två var att de knotade mot Mose och Aron Vore det inte bättre för oss att vända tillbaka till Egypten? (v 2, 3) Sedan gaddade de sig samman och sade: Vi väljer en anförare och vänder tillbaka till Egypten. (v 4) Slutligen ledde deras reaktion till planerade våldshandlingar. Mose och Aron försökte övertyga folket, att de skulle följa Herrens vilja, men hela menigheten ropade att 2 Enligt flera engelska översättningar. Övers. anm. 5

6 man skulle stena dem. (v 10) Nu fanns det tydligen ingen återvändo. Folket var redo att döda dem allt på grund av den lögn som spejarna hade uttalat. I 2 Kor 10:5 kan vi läsa, att Paulus säger, att vi ska gör[a] varje tanke till en lydig fånge. Om vi låter ogudaktiga tankar få fotfäste i våra sinnen, så resulterar det alltid i någon slags olycka. Det var detta som hände i Israels läger. Spejarna talade det som var osant till Israels barn och det slutade med katastrof. På samma sätt som de skulle gjort lögnen till en fånge och inte låtit den slå rot i sina hjärnor, så ska även vi göra. Vår fiende gör allt för att få oss i uppror gentemot Gud och hans Ord. Vi behöver ta sådana tankar tillfånga. Den här händelsen måste ha haft en förödande effekt på Mose, Aron, Kaleb och Josua. De fick allesammans uppleva förföljelse från det rasande och upproriska folket. Men de höll sig lugna och reagerade på följande två sätt. För det första ödmjukade de sig inför Gud i folkets åsyn. Ledda av Josua (v 6-9) rev [de] sönder sina kläder i sin sorg över, att folket reagerat som det gjort. Sedan försökte de uppmuntra folket genom att förklara, hur allt i själva verket låg till. Men man kan ställa sig frågan: Vem skulle folket tro på? Vilka bevis fanns det egentligen för att Mose, Aron, Kaleb och Josua hade rätt? I en rättegång kan det hända, att ett enda bevis kan vara tillräckligt för att övertyga juryn om, hur de ska fatta sina beslut. Precis så är det i veckans textavsnitt. Beviset? Druvklasen! (Se 4 Mos 13:24!) Guds suveräna hand fanns med i hela händelseförloppet. Han hade sett till, att spejarna tagit med sig ett konkret vattentätt bevis som stöd för berättelsen om landet. Men alla var så upptagna med lögnerna, att ingen tycks ha lagt märke till detta bevismaterial. 6

7 Vad bevisade druvklasen? Den var ett fantastiskt prov på, vad som kunde odlas i landet. De plockade druvklasen i juli, mitt i den varmaste sommaren. För att druvklasen skulle bli så stor, att två man var tvungna att bära den på en stång mellan sig, betydde att det måste ha varit rikligt med regn under vintern och ymnigt med dagg under torrperioden. Spejarna hade även med sig granatäpplen och fikon tillsammans med druvklasen. Landet var verkligen ett land som det skulle ha varit fantastiskt att bo i. Det var ett land som flöt av mjölk och honung. Vi känner alla till, vad som blev resultatet av, att folket valde att lyssna till spejarna och deras lögner. Gud talade om, att hela den generation som lämnade Egypten skulle komma att dö i öknen med undantag av alla som var under tjugo år samt Josua och Kaleb. De skulle i sin tur inte nå löfteslandet förrän efter fyrtio års vandring i öknen! Trots detta kan vi läsa i kapitel fjorton, att Israels folk ville testa Gud för att se, om han verkligen menade vad han sagt. Läs och begrunda 4 Mos 14:39-45! Det är viktigt att komma ihåg, att Guds dom över folket inte var ett uttryck för Guds vrede. Guds vrede ska utgjutas vid tidens slut över alla dem som inte ska vara med i Guds eviga rike. Det är straff. Gud tillrättavisar emellertid sina barn, när de handlat fel. Det är uppfostran. Gud tillrättavisade Israels barn och det gjorde mycket ont. Botemedlet Den inrotade vana av uppror och otro som hade plågat Israel så gott som ända från nationens allra första början behövde nu på ett definitivt sätt åtgärdas. Gud började genast vidta åtgärder för att behandla folkets skada och han erbjöd dem sin förlåtelse. Instruktionerna om offren i kapitel femton påminde dem om, att det endast fanns/finns en utväg ur eländet. Det var som att Gud ville säga: Kom tillbaka till mig! Kom nära mig! När ni gör det ska jag förlåta och förvandla er. 7

8 Förutom ånger och förlåtelse visade Herren två saker som på ett påtagligt och synligt sätt skulle hjälpa folket att leva i helighet. För många troende i dag kan dessa kanske verka besynnerliga, men i själva verket speglar de Guds hjärta och sinne som känner till köttets svaghet och våra hjärnor som har en benägenhet att så lätt glömma hans vägar. På grund av dessa mänskliga svagheter gav Herren yttre påminnelser som hans folk skulle använda sig av. Det introduceras två sådana påminnelser i det femtonde kapitlet. Låt oss kalla dem undervisningsbilder, eftersom Gud genom dem vill undervisa sitt folk om, att de ska koncentrera sig på honom och hans ord. Den första undervisningsbilden finner vi i 4 Mos 15: Gud sade, att när de åt bröd, så skulle de ge HERREN en offergåva av det. När de kom in i Löfteslandet, skulle de lägga undan den första brödkakan av varje brödbak och ge åt Herren, det vill säga till prästerna. Grundtexten kallar denna brödkaka för challah. När Israels folk gjorde detta skulle de dagligen påminna sig vem som var källan till deras liv och hur mycket han försåg dem med. Genom att ge brödet till Herren (genom prästerna) påmindes de om att alltid ge det bästa och första till honom. Detta praktiseras även i dag av många människor även om det är något förändrat. Ett speciellt bröd bakas challahbröd och på Erev Shabbat (fredagskvällen) ger det en påminnelse om, att Herren är livets enda källa. Det andra undervisningsmedlet som skulle hjälpa Israels folk, så att de inte skulle gå vilse, finner vi i 4 Mos 15: Det handlar om de hörntofsar som skulle hjälpa folket att alltid tänka på alla HERRENS bud och göra efter dem. Översättning och bearbetning: Föreningen Shabbat Shalom Författare: Ariel Berkowitz, Jerusalem Föreningen Shabbat Shalom Mer info nästa sida! 8

9 Mersmak? Du kan också få Shabbat Shalom hemsänd i din brevlåda helt utan kostnad. Utöver kommentarerna till veckans textavsnitt kan du bland annat läsa en aktuell artikel Önskar du ett provnummer? Skicka oss ett mejl med namn, adress och telefonnummer, så kommer intressant läsning i din brevlåda om några dagar! Barn eller barnbarn? Då kanske du är intresserad av ett nummer av Shabbat Shaloms Torahpyssel!? En liten pysselsida för varje vecka i anslutning till veckans textavsnitt! Mejla till: foreningen.shabbat.shalom@gmail.com 9