Skatter i Torahn. Bibelstudium nr 53, A. Sabbaten den 1 oktober Ha azinu Lyssna WnyzIa}h'

Transkript

1 Skatter i Torahn Bibelstudium nr 53, A Sabbaten den 1 oktober 2011 Ha azinu Lyssna WnyzIa}h' Torahtext: 5 Mos 32:1-52 Haftarah: 2 Sam 22:1-51 Apostoliska skrifterna: Apg 24:1 26:32 Vi vet att vi har lärt känna honom, när vi håller fast vid hans bud. (1 Joh 2:3) Veckans torahavsnitt är en majestätisk poetisk text som innehåller ett rikt bildspråk fyllt av känslor och ädla tankar. Enligt den judiska traditionen (Talmud) så sjöngs denna sång vid sabbatsgudstjänsterna under det andra templets tid. Det berättas att den delades i sex delar och att man sedan sjöng en del per vecka under sex veckor. Moses sång Introduktion (prolog), verserna 1-3 I kapitel trettioett får vi veta, att Herren gav Mose och Josua en sång som de skulle lära Israels barn. Denna sång skulle vara som ett vittne mot Israels barn (v 19) under kommande generationer, närhelst de skulle vika av från Herren. Sången skulle påminna dem om, att det fanns ett förbund mellan Gud och Israel. Denna påminnelse skulle i sin tur tala till framtida generationer om, att varje lidande de fick uppleva berodde på, att de brutit sin del av förbundet. 1

2 Mose håller fast vid Femte Mosebokens förbundstema genom hela denna sång. Enligt typisk förbundssed börjar han denna sång med att vända sig till de två speciella vittnen som utsetts till förbundet himmel och jord. Mose sjunger därför: Lyssna, ni himlar, jag vill tala, hör, du jord, orden från min mun. Han vänder sig till himmel och jord som eviga vittnen till de gudomliga sanningar, han nu ska förmedla. Förbundstanken som genomsyrar hela Femte Moseboken möter oss alltså även här i slutet av boken. Bibelforskare har helt riktigt observerat, att denna sång är skriven i en form som påminner om förbundsdokumenten från antikens Mellanöstern. Denna speciella form som finns i kapitel trettiotvå kallas för riv (br). En riv var ursprungligen ett slags rättegång som den store kungen ställde sina upproriska underlydande inför, om det fanns ett förbund upprättat dem emellan. Sången i kapitel trettiotvå passar mycket väl in i ett riv -format. Genom att se detta samband, blir det lättare att tolka innebörden av texten. Det finns emellertid några markanta skillnader mellan ett profant riv och detta bibliska. En av dessa skillnader är, att kapitel trettiotvå har ett profetiskt budskap. Gud förutsäger, att Israel i framtiden skulle göra uppror mot förbundet. Detta är inte en rättegång grundad på nuvarande omständigheter utan på framtida. Vem förutom Herren skulle kunna göra en tillförlitlig förutsägelse om en nations kommande historia? En annan markant skillnad är, att när de underlydande fortsatte med sitt uppror, så brukade kungen sända en armé för att slå ned och göra slut på orosmakarna. I vår text finner vi, att det var förutsagt, att Israel skulle göra uppror. Men Herren universums store Kung vill inte förgöra sitt folk helt och fullt. Anledningen till detta är, att han med ed har lovat att inte göra det. I stället demonstrerar han sin oerhörda nåd genom att föra Israel bort från upproriskheten och tillbaka till sig själv. Denna ofattbara kärlek 2

3 och detta gudomliga medlidande är några av de mest framträdande egenskaperna hos vår store Kung, egenskaper som skiljer honom från alla kungar på jorden. Mose fortsätter sedan med denna önskan: Som regnet må min lära drypa. Grundtextens ord som översatts lära (v 2) brukar vanligtvis inte användas i samband med lära eller undervisning. Ordet kommer från ett hebreiskt grundord som oftast betyder ta. Man kan därför översätta texten så här: Må det som jag har tagit droppa som regn Mose hänvisade till, att allt det han undervisat om genom Torahn inte hade sitt ursprung hos honom. Ursprungs-källan var Herren och sedan förmedlade Mose budskapet till Israels barn. Eftersom Torahns upprinnelse är hos Gud, så ska undervisningen falla som regn över alla. Detta leder till vers tre: HERRENS namn skall jag förkunna, ge ära åt vår store Gud. Om vi förstår Torahn och Moses undervisning ser vi, att den som gav allt detta till Mose verkligen är helig och att han med all rätt är den som förtjänar vår tillbedjan och lovsång. Mose ger i denna sång en sammanfattning av Israels hela historia gången tid, nutid och framtid. Detta var också kännetecknande för antikens riv, förutom att dessa inte gjorde förutsägelser angående framtida välsignelser för ett upproriskt folk och att de inte heller förutsade, att de underlydande skulle komma att göra uppror på det sätt som vi ser i Moses sång. Israels förflutna, verserna 4 14 Denna sång skulle påminna den upproriska nationen om, att de var tvungna att komma ihåg den relation som fanns mellan Gud och deras förfäder. I vers sju säger Mose: Kom ihåg forna dagar. Ge akt på gångna släktens år. Och om någon inte kom ihåg eller kände till detta, skulle han fråga [sin] far, han skall berätta för 3

4 dig, dina äldste, de skall säga dig det. De skulle söka sig till de källor, varifrån de kunde få en tillförlitlig historisk information om, vad Herren hade gjort för deras folk i gången tid. Vilken slags Gud skulle de då möta? Det första som nämns är, att den Gud som ingick ett heligt förbund med deras fäder även var deras Abba (pappa). Det var han som hade skapat dem och han förblev deras kärleksfulle far. (v 6) Det var även han som utstakade gränserna för landet med tanke på, hur stort han tänkt sig att Israel skulle bli. (v 8) Den som råder över hela jorden talar här om, att han hade reserverat en del av jordens yta för sig själv. Ty HER- RENS del är hans folk, Jakob är hans arvedels lott. (v 9) Av alla tänkbara nationer i världen valde Herren Israel som sin arvedel. Detta oerhörda förtroende förde också med sig ett lika stort ansvar för Israel. Men Gud gjorde mycket annat för Israel. I verserna använder Mose tre olika bilder som beskriver Guds omsorg för sitt folk. Den första beskriver hur en kärleksfull far tar hand om sina barn. Sedan möter vi örnen som i moderskärlek tar sig an sina ungar som är på väg att lära sig flyga. Den tredje bilden handlar om herden som lät Israel suga honung ur hälleberget. Gud ville, att Israel skulle komma ihåg, vad han gjort för dem, alltifrån det att han kallade dem och förde dem ut ur Egyptens slaveri. När de kom ihåg allt detta, skulle det motivera dem till att vända sig bort ifrån sitt uppror för att i stället vilja återvända till förbundet. Men sådana var inte de människor till vilka denna sång skrevs, de valde en annan väg Den otrogna generationen, verserna I stället för att uppleva tacksamhet över allt vad Gud i sin nåd gjort mot dem, så ledde alla Guds kärlekshandlingar till folkets andliga fetma. Vers femton säger att: Då blev Jesurun [Israel] fet och 4

5 slog bakut. Du blev fet och tjock och stinn. Han övergav Gud, sin skapare, och föraktade sin frälsnings klippa. Detta är andra gången i veckans textavsnitt som Gud kallas för Israels klippa, ett uttryck som återkommer ytterligare sju gånger. Bilden från Sinais berg och klippor talar om Guds oföränderlighet. Bilden av Gud som Israels klippa har varit framträdande under hela den judiska historien. En av de mest älskade psalmerna som traditionellt sjungs vid chanukkah är Maoz Tsur. Denna psalm handlar om Tidsåldrarnas Klippa, klippan vid vilken det judiska folket oberoende av alla fienders angrepp kan finna sin tillflykt. Vad förutsades det att folket skulle komma att göra? 1. De skulle tillbe främmande gudar. (v 16-18) Texten säger, att de offrade åt onda andar. Detta kan vara värt att minnas, när vi ibland frestas att tycka, att Gud är hård mot dem som tillber avgudar. 2. De skulle överge Klippan. (v 18) 3. De skulle vara ett förvänt släkte, fyllda av otrohet. (v 20) Grundordet i hebreiskan kan här betyda, att man vänder något, stjälper, vänder sig emot eller ändrar. Detta skulle tydligen vara en generation som helt vände sig bort från Torahn och Moses undervisning. I verserna talar Gud om, vad han skulle göra med en sådan otrogen generation. Gud säger, att han skulle dölja [sitt] ansikte för dem, för att de skulle få ta ansvar för sina egna handlingar och så få se följderna av dem. Detta påminner mycket om Paulus undervisning i Rom 1: Gud säger vidare, att han skulle låta Israels fiender få komma över dem. Språket påminner här om, när profeten Hosea förutsäger, att Israel för en tid inte skulle vara Guds folk. (Se Hos 1:6 2:1!) 5

6 Verserna ger oss en skrämmande bild av konsekvenserna av att bryta förbundet. Med det som inte är ett folk, med ett dåraktigt hednafolk skulle Gud attackera Israel och det förutsades, att eld, hungersnöd, våldsamma krig, vilddjur och farliga epidemier skulle drabba dem. Detta är en kort sammanfattning av allt det som Herren utlovade i kapitlen som ett resultat av otrohet mot förbundet. Allt detta avslutas med: Jag vill skingra dem, utplåna minnet av dem bland människor. (v 26) Gud börjar med att säga, att han så skulle göra slut på Israel, att människor inte längre skulle komma ihåg dem. Men så avbryter han sig mitt i meningen och säger, att han skulle göra allt detta, om det inte var för, att han var rädd för vad Israels fiender skulle komma att säga om hans förmåga att ta hand om sitt eget folk. Om han skulle låta hednafolken förgöra Israel, skulle fienderna i stolthet resa sig upp och säga: Vår hand är mäktig, det var inte HERREN som gjorde allt detta. (v 27) De skulle tro, att det var genom deras styrka som Israel föll de skulle inte ens komma på tanken, att det var Herren som hade kallat dem till att utföra hans uppdrag. Gud ville inte, att hans eget namn skulle bli så vanärat bland jordens folk. Här sker det en helomvändning i texten. Tillräckligt mycket av anklagelser har nu blivit uttalade mot dem som en dag skulle komma att bryta förbundet. Nu vill Herren göra det klart och tydligt, att det är han som står för bestraffningarna och inte Israels kommande fienders krigsmakt. Israels framtid, verserna Texten visar, att det som inte är ett folk som Gud utvalde att bestraffa det syndiga Israel med, ansåg att det var deras styrka och makt som var orsaken till Israels nederlag. (Se verserna 28-30!) Men Gud säger, att det är ett rådlöst folk utan förstånd. Gud jämför dem med Sodom och Gomorra, deras druvor är giftiga druvor, deras klasar är beska. (v 32) Det är sant, att Herren i denna sång 6

7 förutsade mycket lidande för det avfälliga Israel. Men texten antyder också, att när en nation går längre i sina bestraffningar än vad de fått tillåtelse till av Herren, så lovar han att ställa sig på Israels sida och ta sig an sitt folks sak. (v 36) Texten i 5 Mos 32:35 är citerad vid två tillfällen i Nya testamentet Rom 12:19 och Hebr 10:30. Båda dessa textavsnitt försäkrar oss om, att Gud är en rättvis domare. Guds trofasthet (epilog), verserna Moses sång talade om för Israel, att det skulle komma en tid då deras ättlingar skulle lämna Herren och bryta förbundet. I denna tragiska berättelse finns det emellertid hopp. Det är Herren själv som talar i denna epilog och det ger auktoritet åt orden: Se nu, jag, jag är Gud, det finns ingen Gud vid sidan av mig (v 39) Han är den Ende, i motsats till den mångfald av gudar som folket skulle tillbe. Ingen annan än han har makt att ta eller ge liv, att straffa eller hela. I verserna fyrtioett och fyrtiotvå upprepar Herren sitt löfte att gå till rätta med fienderna, men här finner vi ett intressant tillägg till vad som tidigare utlovats. Denna vedergällning innebär mycket mer, än att han endast ska upprätta Israel. Texten säger, att när de främmande folken hade spytt ut sitt gift över Israel, främst därför att de hade Gud till sin fiende, så skulle Gud gå tillrätta med sina ovänner och med dem som hatade honom. (v 41) Gud lovar här, att han en dag ska återupprätta sitt förbund med Israel. Världens nationer ska (enligt vers 43) jubla inför Herren på grund av Israels folk: Jubla, ni hednafolk med hans folk [HER- REN] bringar försoning för sitt land, sitt folk. Herren ska bringa försoning både för landet och för folket. Detta löfte har sin största 7

8 uppfyllelse i Yeshua. Det är han som försonar alla Israels barn som överlämnar sina liv i hans händer. Den sista tanken i denna sång tar död på varje antydan till den villfarelse som kallats ersättningsteologi och som härskat inom kyrkan under århundraden. Det är sant, att vi har bevittnat många sorgliga uppfyllelser av den första delen av denna sång som ett resultat av, att Israel varit otrogna förbundet. Men vi har ännu inte varit med om uppfyllelsen av den sista versen i denna sång. Det berättas att rabbi Akiva brast ut i skratt, när han såg rävar komma ut från det som en gång varit det allra heligaste i templet i Jerusalem det tempel som förstördes av romarna år 70 vt. En man ställde sig frågande till rabbinens uppseendeväckande skratt, eftersom de flesta normalt skulle börja gråta vid en sådan syn. Akiva svarade, att på samma sätt som profetian om templets förstörelse hade gått i uppfyllelse, så skulle också profetian om Israels försoning och återupprättelse en dag komma att uppfyllas. Rabbi Akiva hade förmodligen ingen kärlek till Yeshua, men han förstod innebörden av de bibliska profetiorna och då speciellt betydelsen av den sista versen i Moses sång. I verserna ser vi, hur Mose och Josua gav denna sång till Israels folk. Mose uppmanade dem: Lägg på hjärtat alla de ord som jag i dag gör till vittnen mot er, så att ni befaller era barn att hålla fast vid och följa alla ord i denna lag. Ty detta är inte ett tomt ord för er, det gäller ert liv. Mer info nästa sida! Översättning och bearbetning: Föreningen Shabbat Shalom Författare: Ariel Berkowitz, Jerusalem Föreningen Shabbat Shalom 8

9 Mersmak? Du kan också få Shabbat Shalom hemsänd i din brevlåda helt utan kostnad. Utöver kommentarerna till veckans textavsnitt kan du bland annat läsa en aktuell artikel Önskar du ett provnummer? Skicka oss ett mejl med namn, adress och telefonnummer, så kommer intressant läsning i din brevlåda om några dagar! Barn eller barnbarn? Då kanske du är intresserad av ett nummer av Shabbat Shaloms Torahpyssel!? En liten pysselsida för varje vecka i anslutning till veckans textavsnitt! Mejla till: foreningen.shabbat.shalom@gmail.com 9