Effekten av 6 veckors kombinerad sprint- och plyometrisk träning

Transkript

1 Examensarbete 15hp Effekten av 6 veckors kombinerad sprint- och plyometrisk träning En experimentell randomiserad studie på unga fotbollsspelare Författare: Handledare: Examinator: Termin: Kurskod: Viktor Sundin Jonas Ahnesjö Patrick Bergman VT IV10E

2

3 Sammanfattning Fotboll är en mycket komplex idrott, där spelarna måste ha goda fysiska kvaliteter. En egenskap som blivit allt viktigare de senaste åren är snabbhet. Unga spelare har goda förutsättningar för att träna upp sin snabbhet. Tidigare studier har visat att såväl snabbhet som spänst kan förbättras på sex veckor hos unga fotbollsspelare, genom ett träningsprogram kombinerat av plyometrisk träning och sprint. Syftet med den här studien var att undersöka effekten av sex veckors kombinerad sprint- och plyometrisk träning på olika fysiska förmågor, hos unga, fotbollsspelande män. Ett fotbollslag ingick i studien, där hälften utgjorde interventionsgrupp (n=9; ålder: 16,4±0,6 år; längd: 178,9±6,6 cm; vikt: 71,3±13,6 kg; fettprocent: 21,9±6,7) och hälften kontrollgrupp (n=10; ålder: 16,2±0,9 år; längd: 177,3±9, 1 cm; vikt: 68,5±9,0 kg; fettprocent: 21,4±3,5). Interventionsgruppen utförde träningsprogrammet två gånger per vecka i sex veckor, i samband med den vanliga fotbollsträningen, medan kontrollgruppen endast utförde vanlig fotbollsträning. Efter träningsperioden hade interventionsgruppen signifikant förbättrat sina sprinttider på sträckorna meter (-1,63 %) och meter (-1,56 %), medan inga signifikanta skillnader kunde noteras i kontrollgruppen. Studien visar att det går att förbättra snabbheten på så kort tid som sex veckor. Studien visar samtidigt att lag på en lägre nivå kanske inte är redo för den här typen av träning. En tränare måste därför se över sin situation innan snabbhetsträning inkorporeras i det vanliga programmet. Snabbhetsträning, Fotboll, Plyometri

4 Innehåll Inledning 7 Bakgrund 8 Utveckling av snabbhet 8 Snabbhet för fotbollsspelare 8 Snabbhet i match 10 Snabbhetsinterventioner 11 Syfte 15 Hypotes 15 Metod 16 Studiedesign 16 Urval 16 Etik 17 Testgenomförande 17 Träning 22 Validitet & Reliabilitet 24 Bortfall 25 Dataanalys 25 Resultat 27

5 Diskussion 30 Resultatdiskussion 30 Metoddiskussion 33 Praktisk tillämpning 35 Vidare forskning 36 Slutsats 36 Referenser 38 Böcker 38 Artiklar 38 Elektroniska källor 44

6 Förord Tack till alla de spelare som deltog i studien och till de tränare som ställde sitt lag till förfogande. Tack till Centrum för Idrott & Hälsa (CIH) för utlåning av utrustning och testlaboratorium, och till Thony Ragnarsson för all hjälp med bland annat bokningar samt goda råd gällande testgenomförandet. Slutligen ett stort tack till min handledare Jonas Ahnesjö för vägledning genom hela arbetet. Sida 6

7 Inledning Fotboll är en av världens mest utövade idrotter. Det är också en mycket komplex idrott, där spelarna inte bara måste ha goda fysiska kvaliteter, utan även måste förfoga över en god teknik och känsla för taktik (Stølen et al. 2005). En fotbollsspelare som vill ha en framgångsrik karriär bör ha en hög aerob och anaerob kapacitet, god smidighet, ledflexibilitet och muskulär utveckling samt kunna hantera stora vridmoment under snabba rörelser (Reilly et al. 2014). En egenskap som utvecklats och blivit allt viktigare de senaste åren är snabbhet (Haugen et al. 2013). Angående de fysiska egenskaperna är det ofta snabbheten på korta sträckor som särskiljer elitspelarna från de andra (Cometti et al. 2000). Under en match avverkar en utespelare mellan km (Bangsbo, 1994; Bangsbo et al. 1991), varav 10 % av dessa sker i hög hastighet (Balsom, 2003; Mohr et al. 2004). Högintensiva sprintar under en match varar i genomsnitt 2-4 sekunder per sprint (Bangsbo et al. 1991; Mohr et al. 2003). Under en match kommer spelare sällan upp i maxfart, utan som mest en hög procentandel av den (di Prampero et al. 2005; Mendez-Villanueva et al. 2011). Likväl når därför snabbare spelare upp till en högre absolut hastighet, än de långsammare (Mendez-Villanueva et al. 2011). Arbetet som utförs på en fotbollsplan sker genom intervaller, där intensiteten och durationen hela tiden skiftar. Detta beskrivs som ett intermittent arbete. Sida 7

8 Bakgrund Utveckling av snabbhet Borms (1986) menar att utvecklingen av löphastighet sker naturligt i två faser hos unga individer. Den första utvecklingen sker när barnet är runt åtta år, och är relaterat till mognad av nervsystemet samt förbättrad koordination av extremiteterna. Enligt Tonkonogi & Bellardini (2012: 103) är möjligheterna att utveckla snabbhet då som störst. Den andra fasen sker i års ålder för pojkar, och beror då på en ökning av kroppsmassa och muskelprestation (Borms, 1986). Förutsättningar för att träna upp snabbhet i komplexa rörelsereaktioner ökar under denna tidiga period av puberteten (Tonkonogi & Bellardini, 2012: 104). Det innebär att snabbhetsträningen bör ske mer grenspecifikt genom att till exempel införa ett rörligt stimuli i form av en boll, när det gäller fotbollsspelare (Tonkonogi & Bellardini, 2012: 104). Under den senare delen av puberteten minskar möjligheterna att träna upp reaktionstiden i enkla rörelsereaktioner, men istället ökar möjligheterna att öka snabbheten genom att förbättra andra fysiska kvaliteter, som till exempel muskelmassan (Tonkonogi & Bellardini, 2012: 106). Snabbhet för fotbollsspelare Att vara snabb som fotbollsspelare innebär inte bara att kunna springa så fort som möjligt på en given sträcka. Förutom att sprinter på en fotbollsplan sällan sker i en helt rak linje, så måste spelaren samtidigt reagera på olika och ständigt förändrade spelsituationer (Balsom, 2003: 182). Detta innebär dessutom att spelarna måste ändra hastighet på sina löpningar. En spelare måste därför behärska såväl en hög acceleration som en hög maxfart. Dessa olika variabler är komponenter som ingår i begreppet snabbhet, vilket måste tas hänsyn till i ett snabbhetsträningsprogram för fotbollsspelare (Tomas et al. 2014). Även Little och Williams (2005) menar att acceleration och maxfart är specifika kvaliteter, Sida 8

9 även om de är korrelerade med varandra. Det innebär att de som har hög acceleration ofta också har en hög maxfart, samtidigt som en lägre acceleration ofta ger en lägre maxfart (Buchheit et al. 2014). Mendez-Villanueva et al. (2014) har dessutom visat att snabba fotbollsspelare, i olika unga åldrar, har en bättre förmåga att utföra upprepade sprintar. Detta visade sig även efter att det justerats för ålder och biologisk mognad, vilket tyder på att höghastighetslöpning är en allmän kvalitet, relaterat till de muskulära anpassningar som kommer med en ökat mognad och åldrande (Mendez- Villanueva et al. 2014). Oavsett åldern på spelaren så är kroppssammansättningen korrelerad med sprintförmågan (Amonette et al. 2014). En atletisk kropp är alltså en förutsättning för fotbollsspelare som vill kunna springa snabbt. Även rörligheten kan på olika sätt påverka fysiska förmågor som är viktiga för en fotbollsspelare. För att öka rörligheten fungerar både statisk och dynamisk stretching, även om den statiska stretchingen har en liten fördel (Behm & Chaoachi, 2011; Herbert & Gabriel, 2002). Huruvida statisk stretching är lämpligt är dock tveksamt, då flera studier visar att det försämrar prestationen i högintensiva moment som korta sprintar och upprepad sprintförmåga (Behm & Chaoachi, 2011; Cramer et al. 2005). Samtidigt finns det också studier som visar att såväl statiskt som dynamisk stretching i uppvärmningen kan förbättra både rörlighet och hoppförmågan, där dynamisk stretching har en liten fördel (Turki-Belkhiria et al. 2012). Sprintförmågan förblev samtidigt oförändrad (Turki-Belkhiria et al. 2012). De negativa resultaten av stretching kan förmodligen förklaras med att testet utförs direkt efter stretchingen. En lättare fysisk aktivitet efter stretchingen gör att den effekten försvinner (Taylor et al. 2009). I en studie av Garcia-Pinillios et al. (2015) presterade spelare med större rörlighet i hamstringsmuskulaturen bättre i fotbollsspecifika moment som sprint, hopp, smidighet och sparkar, än de som var mindre rörliga. Detta talar för att en god rörlighet är att föredra för fotbollsspelare, upp till en viss gräns, samt att statisk stretching inte bör utföras direkt före explosiva moment. Sida 9

10 Oavsett hur bra en spelare är totalt sett, så går det inte undgå det faktum att snabbhet är en viktig faktor i dagens fotboll (Balsom, 2003: 180). Det positiva är att fotbollssnabbheten är något som alla, åtminstone till en viss nivå, kan utveckla (Balsom, 2003: 180). Vissa menar att specifik, fysisk träning bör prioriteras lägre än tekniska aspekter hos unga spelare, åtminstone fram tills senare delen av puberteten, vilket är på grund av stora skillnader i biologisk ålder (Lindquist & Bangsbo, 1993). Även Mujika et al. (2009) anser att det räcker med vanlig fotbollsträning för att förbättra den fotbollsspecifika snabbheten. Senare studier har dock visat att vanligt smålagsspel snarare förbättrar en spelares beslutstagandeförmåga, än dennes rörelsehastighet (Young & Rogers, 2013). Samtidigt är förmågan att kunna fatta snabba beslut något som ingår i fotbollssnabbhet samt det som brukar kallas speluppfattning (Balsom, 2003: 183). Sedano et al. (2009) menar emellertid att vanligt fotbollsspel kan upprätthålla en upptränad snabbhetsförbättring i flera veckor. Snabbhet under match Att vara en snabb spelare innebär, i en match, ett övertag mot sin motståndare. Snabbhetens betydelse visar sig även genom att de flesta mål som görs föranleds av en kraftfull aktion, ofta i form av raka sprintar, antingen från målgöraren eller från assistläggaren (Faude et al. 2014). Sprintarna är ofta korta, vilket innebär att de ligger runt fem meter och sällan överstiger 20 meter (di Salvo et al. 2008; 2014). De flesta sprintrar utförs i första halvlek, och framför allt under de första 15 minuterna (Bradley et al. 2014). Samtidigt som sprintrarna minskar allt eftersom matchen fortlider, så ökar också återhämtningstiden efter varje högintensiv löpning (Bradley et al. 2014). Vilken position spelaren har påverkar hur många högintensiva löpningar som tas, där mittfältarna är de som utför både längst och flest, och mittbackarna minst (di Salvo et al. 2008; Rampinini et al. 2007; Bradley et al. 2014). Några stora skillnader i snabbhet verkar det däremot inte finnas mellan någon av positionerna hos ungdomar, förutom för målvakterna som är något långsammare än utespelarna (Franks et al. 1999). Enligt Mendez-Villanueva Sida 10

11 (2012) är det ändå mittbackarna som kommer upp i de högsta hastigheterna under en match, åtminstone bland ungdomar. Det kan bero på att en mittfältare tar nästan dubbelt så många sprintrar som en mittback, vilket gör att den maximala hastigheten inte kan vara lika hög (di Salvo et al. 2014). En spelares position verkar till och med ha större influens än deras fysiska form, för att bestämma löpningsmönster under match (Mendez-Villanueva et al. 2012). Även lagets taktik och strategi gör intryck på spelarnas fysiska prestanda (Mendez-Villanueva et al. 2012), samtidigt som lagets framgång är negativt korrelaterat till antalet högintensiva löpningar som tas (di Salvo et al. 2008). Detta kan tyda på att andra aspekter som teknik och taktik är viktigare för ett lags framgång än spelarnas fysiska kapacitet. Samtidigt finns det studier som visar att spelare på en högre nivå håller en högre intensitet genom hela matchen, tack vare en högre frekvens och en tätare upprepning på sina högintensiva sprintar (Mohr et al. 2003). I takt med att säsongen fortlöper, ökar den totala högintensiva sprinttiden som utförs under matcher (di Salvo et al. 2008). Med tanke på snabbhetens betydelse för en fotbollsspelare, bör snabbhetsträning ingå i spelarnas träningsprogram (Faude et al. 2014). di Salvo et al. (2014) menar dessutom att på grund av de olika krav som ställs på de olika positionerna, så borde spelarna utföra specifika träningsprogram, anpassade för just deras position. Snabbhetsinterventioner Det finns ett flertal studier som har undersökt vilken effekt olika träningsprogram har på en spelares snabbhet och spänst (Marquez et al. 2013; Mujika et al. 2009; Chimera et al. 2004; Sedano et al. 2009; Milanovic et al. 2013; Milanovic et al. 2014). För att träna snabbhet finns det några grundregler att ta hänsyn till. Dels måste träningen ske med maxfart för att det ska ge något resultat (Haugen et al. 2014). Det bör vara få upprepningar i varje träningsserie, samtidigt som vilan mellan rycken måste vara tillräcklig för att spelarna ska kunna prestera max i nästa sprint (Balsom, 2003: 192), vilket innebär ett Sida 11

12 förhållande mellan arbete och vila på 1:10 20 (Michalsik & Bangsbo, 2004: ). Snabbhetsträning bör vara placerat tidigt i träningspasset, efter en ordentlig uppvärmning, så att musklerna är pigga och fräscha (Balsom, 2003: 192). Dessutom bör spelarna förstå vad snabbhetsträning innebär och samtidigt vara motiverade inför uppgiften (Balsom, 2003: 192). Slutligen är frekvensen av betydelse, där en lägre frekvens (1-2 gånger/vecka) är att föredra framför en hög (4 gånger/vecka) (de Villareal et al. 2008). Av de studier som har utfört sprintinterventioner på fotbollsspelare, har en del använt sig av en kombination av plyometriska övningar och sprint i sina program (Marquez et al. 2013; Mujika et al. 2009), medan andra endast tränat plyometriskt (Chimera et al. 2004; Sedano et al. 2009) eller endast sprint och kvickhet (Milanovic et al. 2013; Milanovic et al. 2014). Vilken sorts hopp som används i ett plyometriskt träningsprogram verkar inte spela någon roll för resultatet (Thomas et al. 2009). Däremot kan vissa sorters hopp, som ned från en upphöjning, över häckar samt långa horisontella hopp vara påfrestande för det neuromuskulära systemet (Thomas et al. 2009). För att minska denna påfrestning kan med fördel istället vertikala hopp användas (Marques et al. 2013). Att använda sig av plyometriska övningar i snabbhetsträningen kan vara positivt, då resultatet i vertikala hopp är positivt relaterat till en snabbare sprinttid (Amonette et al. 2014). Det kan bero på att en sprinter uppnår en högre hastighet genom att i varje steg göra kraftigare avstamp ifrån marken, snarare än att röra sina extremiteter snabbare genom luften (Weyland et al. 2000). Marques et al. (2013) har i sin studie visat att snabbhet och hoppspänst hos unga fotbollsspelare kan förbättras av sex veckors sprint- och plyometrisk träning. Deras progressiva träningsprogram utfördes två gånger per vecka i samband med den vanliga fotbollsträningen, och tog spelarna cirka 15 minuter per pass att genomföra. Dessa förbättringar var även överförbara till ökad bollhastighet vid skott och passningar. Författarna menar att det positiva resultatet indikerar på att anpassningar associerat med en ökad benmuskelkraft har skett. Det är ett rimligt antagande, då benstyrka har en stark korrelation till både sprinthastighet och vertikal hopphöjd (Wisløff et al. 2004). Det beror Sida 12

13 bland annat på att den koncentriska kraftutvecklingen är avgörande för både starten och accelerationen i en sprint (Sleivert & Taingahue, 2003). En annan studie, där unga fotbollsspelare, fick träna sprint och hopp under sju veckor, visade inga förbättringar (Mujika et al. 2009). Deras resultat kan förklaras med en alltför låg frekvens, då träningen i genomsnitt inte ens utfördes en gång per vecka. Sedano et al. (2009) kunde genom ett plyometriskt träningsprogram förbättra hoppförmågan hos fotbollsspelare efter sex veckor. Träningen utfördes tre gånger per vecka och bestod av olika hopp. Efter totalt tolv veckors träning kunde träningseffekten även överföras till en förbättrad sparkförmåga. Även Chimera et al. (2004) uppnådde liknande resultat, där sex veckors plyometrisk träning gav en något förbättrad sprint- och hoppförmåga, även om den inte var signifikant. Träningen ansågs istället vara skadeförebyggande tack vare en förbättrad muskelaktivering. Milanovic et al. (2013; 2014) har i två studier undersökt effekten av tolv veckors snabbhets- och kvickhetsträning (SAQ: Speed, Agility and Quickness), med och utan boll, på unga fotbollsspelare. SAQ- träning är tänkt att förstärka anpassningen som sker i rörelsemekaniken genom ökad längd och frekvens på stegen samt ökad höfthöjd för att uppnå en förbättrad snabbhet, smidighet och kvickhet (Pearson & International, 2001, se Milanovic et al. 2014). Deras resultat visade en förbättring på kortare sträckor samt sprinter med riktningsförändringar (Milanovic et al. 2014). Däremot hade träningen ingen effekt på 20 meters sprinter. Anledningen till att resultaten från tidigare studier skiljer sig kan bero på att de använt olika undersökningsprotokoll och träningsprogram, med avseende på längden på programmet samt statusen på deltagarna och träningsbelastningen, vilket flera författare är eniga om (Marques et al. 2013; Billiot et al. 2010). För att på kort tid förbättra spelarnas sprint- och spänstförmåga verkar ett träningsprogram med kombinerad plyometrisk och sprintträning vara att föredra. Att just plyometriska övningar har visat sig så effektiva för att förbättra Sida 13

14 snabbheten, beror på att de inte går att utföra dem utan att musklerna snabbt producerar och tillämpar en stor kraft och acceleration (Marques et al. 2013). Denna typ av fotbollsspecifik snabbhetsträning kallas formell snabbhetsträning, till skillnad från funktionell snabbhetsträning, där fokus läggs på att få med så många komponenter som möjligt som ingår i begreppet fotbollssnabbhet och att bollen finns med på ett funktionellt sätt (Balsom, 2003: 180). Sida 14

15 Syfte Att undersöka effekten av 6 veckors progressiv, kombinerad sprint- och plyometrisk träning, på olika fysiska förmågor, hos unga, fotbollsspelande män. Hypotes 6 veckors träning kombinerad sprint- och plyometrisk träning förbättrar snabbhet, spänst och styrka hos unga, fotbollsspelande män. Sida 15

16 Metod Studiedesign Studien har använts sig av en randomiserad, kontrollerad design, med upprepade mätningar för att undersöka effekten av sex veckors sprint- och plyometrisk träning. Träningsprogrammet hämtades från Marques et al. (2013), som tidigare fått goda resultat. Ett fotbollslag ingick i studien, där spelarna slumpmässigt delades in till antingen en interventionsgrupp (medel±stdav; ålder: 16,5±0,6 år; längd: 178,9±6,6 cm; vikt: 71,3±13,6 kg; fettprocent: 21,9±6,7) eller en kontrollgrupp (medel±stdav; ålder: 16,2±0,9 år; längd: 177,3±9, 1 cm; vikt: 68,5±9,0 kg; fettprocent: 21,4±3,5). Interventionsgruppen genomförde träningsprogrammet i tillägg till den vanliga fotbollsträningen, medan kontrollgruppen endast ägnade sig åt vanlig fotbollsträning. Alla spelare användes i dataanalysen, även om de missat träningar, för att även kunna undersöka träningsfrekvensens effekt. Detta skiljer sig från tidigare, liknande studier där spelare plockats bort om de missat ett visst antal träningar (Chimera et al. 2004;Milanovic et al. 2014). De oberoende variablerna för studien var träningsgrupp (intervention, kontroll), tid (innan träning, efter träning) samt träningsfrekvens (antal genomförda pass). De beroende variablerna var resultatet i testen (snabbhet, hopphöjd, rörlighet, styrka) samt antropometriska förutsättningar (vikt, fettprocent). Studien påbörjades i mitten av försäsongen och avslutades sex veckor senare, ungefär i samband med att seriespelet tog sin början. Urval Urvalet till studien var specificerat mot unga, fotbollsspelande män eftersom en stor forskningsbakgrund fanns kring denna målgrupp. Ett lokalt fotbollslag, där studiens ansvarige redan var inblandad i lagets träning, valdes till undersökningen eftersom de var lättillgängliga och passade in på studiens krav. Deltagarna blev helt informerade om undersökningens innebörd och Sida 16

17 genomförande innan studien började. Från fotbollslaget deltog 19 spelare frivilligt i studien. Laget bestod av spelare från tre olika åldersklasser, vilket betyder att de hade olika fysiologiska förutsättningar, både för att träna upp sin snabbhet, men också för att behålla den efter tid (Meylan et al. 2013). Det var inget elitlag, utan spelade i ett lokalt seriespel, medan klubbens A-lag befann sig i division 4. Etik Studien har utgått från etikriktlinjerna från Fakulteten för Hälsa, Socialt arbete och Beteendevetenskap (FHSAB) samt Vetenskapsrådets etiska riktlinjer (Vetenskapsrådet, 2002). Deltagarna blev informerade om undersökningen och förstod studiens syfte och genomförande. Deltagande var frivilligt och samtyckte till detta har delgetts. Även lagets tränare har informerats och godkänt att avsätta träningstid i studies syfte. Inga personuppgifter nämns på något sätt i studien. De personuppgifter som samlats in kommer ingen annan ta del av. Testerna och datainsamlingen genomfördes av studenter vid det Idrottsvetenskapliga programmet, med utbildning i testverksammet. Testledarna var förtrogna med testlokalen, protokollen, utrustningen samt de mätmetoder som användes. Testgenomförande Alla tester genomfördes i inomhusfaciliteter för att undvika effekter av olika väderförhållanden, vilket gav standardiserade omgivningsförhållanden. På grund av att utrustningen var belägen på olika ställen användes två olika, men näraliggande, faciliteter. Alla tester genomfördes på en helg och började kl och tog ungefär tre timmar att genomföra. Träningen påbörjades direkt efterföljande vecka efter att det första testet genomförts och pågick sedan under sex veckor. Det avslutande testet genomfördes under samma vecka som träningen avslutades. De som av olika orsaker inte kunde medverka vid de avsedda testtillfällena genomförde sina tester veckan efter. Denna möjlighet Sida 17

18 gavs vid både vid både före- och eftertestesterna. Innan testerna påbörjades blev deltagarna informerade om de olika testernas utförande och dess syfte. Antropometri Grundläggande antropometriska mått (längd, vikt, fettprocent) registrerades i testprotokollet. Längden mättes med hjälp av en statisk måttstock fäst på väggen. Vikten och fettprocenten mättes med en Tanita BC-545. Även spelarens position samt födelsedatum noterades i protokollet. Sit and reach Testet genomfördes med en Sit and reach-box försedd med en måttstock. Deltagarna instruerades att sitta mot en vägg med benen fullt utsträckta och ihop. Testledaren förde sedan boxen mot deltagarens fotsula (utan skor). Knäna skulle hela tiden hållas ihop och mot golvet. Deltagarens ombads sedan att sträcka sig framåt så långt som möjligt i en lugnt och kontrollerad rörelse, med raka armar och händerna på varandra med handflatan nedåt. Den yttersta position som nåddes hölls för en kort stund så att testledaren kunde läsa av resultatet. Måttstocken fäste på boxen vid 52 cm, vilket var nollpunkten. Varje deltagare fick ett försök på sig, vilket registrerades som ett resultat. Syftet med testet var att undersöka rörligheten i hamstrings och nedre rygg (Mayorga-Vega et al. 2014). Knäböj Efter en individuell uppvärmning testades styrkan med hjälp av knäböj. En vanlig 20 kg skivstång användes. Testet övervakades och säkrades av testledare vid varje ände av stången. Testet genomfördes utifrån SOK:s testbeskrivning från Fysprofilen, vilket innebär att djupet var till den grad att lårets ovansida skulle vara minst parallellt med golvet. För dem med dålig ledrörlighet användes en upphöjning under hälarna, så djupet lättare kunde uppnås. Vikten stegrades upp, med som mest sju steg, tills maxnivån nåddes. Alla deltagare började med enbart stången för uppvärmning och för att lära in rätt teknik. Sida 18

19 Syftet med testet var att undersöka deltagarnas maxstyrka i de nedre extremiteterna (Wisløff et al. 2004). Sprint 30 meter Resterande tester genomfördes i den andra testsalen. Efter en standardiserad, gemensam, generell uppvärmning på ungefär tio minuter, där det ingick lätt jogging, jogging med övningar och dynamisk stretching, testades deltagarnas snabbhet genom 30 meter sprint. Deltagarna instruerades att positionera sig med en fot på startlinjen, starta på eget initiativ och sedan springa den uppmätta sträckan så fort som möjligt. Tiderna registrerades med hjälp av infraröda fotoceller (Musclelab model 4000e, Ergotest technology). Tider registrerades vid 0-10 m (T 10 ), m (T 20 ) samt m (T 30 ). Varje person utförde tre försök var, varav det snabbaste sparades som ett resultat. Varje sprint separerades av några minuters vila, tills deltagaren kände sig redo och utvilad inför nästa sprint. Syftet med testet var att undersöka spelarnas snabbhet på raka sträckor (Chamari et al. 2004). Counter movement jump (CMJ) Deltagarnas startposition var stående höftbrett, med händerna på höfterna. Därefter gick deltagaren ner till ett självvalt läge genom böjning i knäleden, för att sedan explosivt hoppa rakt upp, fortfarande med händerna på höfterna, för att slutligen vid landningen utföra en lätt efterstuds (SOK:s Fysprofil). Deltagarna utförde tre försök i en följd, med kort vila emellan, där det bästa sparades som resultat. Hopphöjden mättes med hjälp av infraröda lister liggandes på golvet (Musclelab model 4000e, Ergotest technology). Syftet med testet var att undersöka den explosiva kraften i de nedre extremiteterna (Wisløff et al. 2004). Harres Eftersom löp- och snabbhetskraven i fotboll till stor del karaktäriseras av riktningsförändringar, snarare än löpning rakt fram, utfördes ett Harrestest (se Sida 19

20 figur 1). Testet kombinerar såväl snabbhet, explosivitet som smidighet, med flera koordinativa egenskaper. Tiderna mättes med hjälp av infraröda fotoceller (Musclelab model 4000e, Ergotest technology). Varje deltagare fick två försök var, med några minuters vila emellan, varav det bästa sparades som ett resultat. Testet utfördes med instruktioner från SOK:s Fysprofil, med undantaget att häckarna sattes till en standardhöjd på 68 cm istället för att anpassas efter varje individs grenhöjd. Detta var för att underlätta proceduren och spara tid, samtidigt som testet blir bättre standardiserat från första till andra testtillfället. Dessutom var syftet inte att jämföra tider mellan deltagare, utan endast mellan individuella resultat. Syftet med testet var att undersöka spelarnas snabbhet och smidighet på ett annat sätt än raka sprintar. Figur 1. Schematisk bild över Harres test 1. Starta bakom linjen och gör en kullerbytta på mattan Sida 20

21 2. Spring fram och sväng sedan 90 grader runt konen 3. Hoppa över häck 1 och kryp tillbaka under den 4. Runda konen och sväng sedan 90 grader till höger 5. Hoppa över häck 2 och kryp tillbaka under den 6. Runda konen och sväng 90 grader till höger 7. Hoppa över häck 3 och kryp tillbaka under den 8. Runda konen och sväng 90 grader till höger 9. Spring in över mållinjen Sida 21

22 Träning Deltagarna blev slumpvis fördelade till antingen en interventionsgrupp (n=9), eller en kontrollgrupp (n=10). Interventionsgruppen utförde ett kort träningsprogram, som bestod av fyra plyometriska övningar följt av en sprintövning, vilket tog dem totalt minuter. Träningen ägde rum på lagets normala träningstid och genomfördes två gånger per vecka i sex veckor, vilket gav totalt tolv träningstillfällen (2x6). Lagets totala träningsmängd uppgick till 2-3 träningspass på 1,5 timmar per vecka och dessutom oregelbundna matcher under perioden. Under tiden som interventionsgruppen utförde sitt program, utförde kontrollgruppen vanlig fotbollsträning i form av exempelvis passningsövningar, teknikövningar eller smålagsspel. Träningsprogrammet genomfördes tidigt under passet, efter en gemensam uppvärmning, för att säkerhetsställa att spelarna utförde övningarna med fräscha muskler. De plyometriska övningarna fokuserade på begränsad markkontakt, vilket är av stor betydelse för att öka den explosiva kraften i benen (Billiot et al. 2010). Träningsprogrammet utgick från överbelastningsprincipen, vilket betyder att belastningen ökade för varje pass. En fullständig beskrivning av vilka övningar som användes och hur träningen gick till finns i tabell 1. Varje träningspass övervakades av studiens ansvarige, som instruerade hur övningarna gick till samt säkerhetsställde att spelarna utförde övningarna med maximal intensitet och korrekt teknik Sida 22

23 Tabell 1. Träningsprogram, visar antalet set x repetitioner för varje träningspass Övning Träningspass Snabba hopp på två ben 3x20 3x20 3x20 3x25 3x25 3x25 Knäböj med hopp på två ben 3x10 3x10 3x10 3x10 4x10 4x10 Korta, snabba enbenshopp 3x10 3x10 3x10 3x10 2x10 2x10 Höga enbenshopp 2x8 2x8 2x8 2x8 3x8 3x8 Sprint från stående start 5x20m 6x20m 6x20m 6x20m 2x4x20m - Sprint från liggande start x4x10m Snabba hopp på två ben 3x30 3x Hopp på två ben till höjning - - 4x20 4x20 5x20 5x20 Långa hopp på två ben 3x10 3x10 4x10 4x10 4x10 4x10 Korta, snabba enbenshopp 3x10 3x10 3x10 3x10 3x10 3x10 Höga enbenshopp 3x10 3x Nicka utan boll - - 3x5 3x5 3x5 3x5 Sprint från liggande start 5x30m 5x15m Sprint från 5m sidliggande start - - 6x30m 6x15m 2x4x30m 2x4x15m Sida 23

24 Validitet & Reliabilitet Studien avsåg att mäta hur sex veckors träning med ett specifikt träningsprogram påverkar sprint- och hoppförmåga samt benstyrka. Genom att använda validerade tester och mätmetoder som till största del var hämtat från SOK:s Fysprofil, kunde data för såväl snabbhet, spänst, styrka och smidighet registreras. Testerna utfördes under standardiserade former vid alla tillfällena, vilket innebar samma faciliteter, tider, testutrustning och ordning. Deltagarna instruerades noggrant om testernas utförande och syfte. Testerna utfördes inomhus medan träningen utfördes utomhus, vilket kan påverka hur väl kapaciteten överförs. Dessa förutsättningar var likväl samma för alla och för båda testtillfällena. Testerna övervakades av utbildade testledare som såg till att de utfördes korrekt. Även deltagarna meddelandes om vikten av standardisering och ombads förbereda sig på liknande sätt inför båda testerna. Deltagarna fick även följande standardiseringsinstruktioner att förhålla sig till: - Kraftig måltid bör ej intas närmare än 3 timmar före test - Rökning och snusning bör inte ske närmare än 2 timmar före test - Vid behov av användning av astmaspray ska detta ske minst 20 minuter före test, om inget annat föreskrivs av läkare - Kläder bör vara så lika som möjligt vid de olika testtillfällena Hur deltagarna förberedde sig och om det var likadant vid båda tillfällena kontrollerades inte, vilket ger flera faktorer som påverkar tillförlitligheten. Det inkluderar hur nattsömnen har varit, vilken kost som ätits samt övrig träningsdos under veckan, förutom fotbollsträningarna. Att laget bestod av spelare i olika ålder gör att både deras startvärden och utvecklingspotential kan variera (Mendez-Villanueva et al. 2014; Meylan et al. 2013). Om, och i så fall vilka, idrotter de ägnar sig av förutom fotbollen är även det en faktor som påverkar, vilket inte kontrollerats i studien. Trots studiens relativt låga deltagarantal, med endast ett lag, går resultatet att generalisera på manliga fotbollsspelare i samma ålder på en liknande nivå. Sida 24

25 Bortfall Ett bortfall noterades i interventionsgruppen på grund av en skada som uppstod vid knäböjen under det första testtillfället. Personen deltog sedan inte under någon av spänst- och sprint träningarna och deltog därför inte heller vid sluttestet. På grund av detta beslutades, efter att tagit hänsyn till tränarnas nya åsikter, även att inte utföra något knäböjstest vid det andra testtillfället. Detta innebar att någon före- efter- analys på hur träningsprogrammet påverkade styrkan inte kunde utföras. Ytterligare åtta bortfall uppstod då deltagarna av olika skäl inte hade möjlighet att delta vid det andra testtillfället. Inte heller veckan därpå dök de upp, vilket innebar att före- efter data enbart fanns tillgängligt för tio av deltagarna, fem från vardera grupp. Dataanalys Alla dataanalyser utfördes i Statistical Package for the Social Scienties version 22 (SPSS) och Microsoft Excel Signifikansnivån sattes vid 0,05. Ett Kolmogorov-Smirnov test visade att data för alla variabler vid första och andra testtillfället var normalfördelad, förutom för fettprocent vid efter- testet. Det möjliggjorde för att med T-test analysera skillnader innan och efter träningsperioden. Både parat och oparat t-test användes för att undersöka skillnader inom och mellan grupperna. För att analysera skillnader i fettprocent användes det icke-parametriska Wilcoxon signed rank test. Korrelationen mellan olika variabler analyserades med Pearsons correlation test för de normalfördelade variablerna eller Spearman correlation test för de som inte var normalfördelade. Ett Repeted measures ANOVA användes för att analysera om antal träningstillfällen och grupptillhörighet påverkade testresultatet. På grund av flera bortfall skiljer sig deltagarantalet (n) åt vid de olika analyserna. Medelvärdena från första tillfället är beräknat på alla deltagare. Sida 25

26 Även korrelationerna är beräknade med data från första testtillfället. För testerna som analyserar före- och efter skillnader användes endast de deltagare där data fanns vid såväl första som andra testtillfället. Sida 26

27 Resultat Vid första testtillfället, innan träningen, fanns inga signifikanta skillnader mellan grupperna, varken för deras fysiska prestationer eller antropometriska mått. Vid träningsperiodens slut hade kontrollgruppen medverkat på signifikant fler träningspass (9±1,9) än interventionsgruppen (6±1,8)(p= 0,003; Oparat T- test). Efter träningsperioden hade båda grupperna förbättrat sina resultat procentuellt vid de fysiska testerna, men inga signifikanta skillnader kunde noteras mellan grupperna. De antropometriska måtten var oförändrade. Det var signifikanta korrelationer mellan resultatet i knäböj och alla sprintsträckor (10 m: r= -0,479 p= 0,044; 20 m: r= -0,537 p= 0,022; 30 m: r= - 0,580 p= 0,012; Pearson correlation) samt mellan knäböj och CMJ (r= 0,603 p= 0,01; Pearson correlation). Även Harrestestet visade en stark korrelation med sprint, vilket också det var signifikant (10 m: r= 0,734 p= 0,001; 20 m: r= 0,715 p= 0,001; 30 m: r= 0,667 p= 0,003; Pearson correlation). Slutligen korrelerade samtliga sprinttider stark med varandra (r>0,9 p< 0,0001; Pearson correlation). CMJ Det genomsnittliga resultatet för samtliga var signifikant förbättrat (p= 0,013; Repeted mesures ANOVA), även om varken grupptillhörighet (p= 0,546; Repeted mesures ANOVA) eller träningsfrekvens (p= 0,725; Repeted mesures ANOVA) spelade någon roll. Inga signifikanta skillnader kunde hittas mellan före- och eftertesterna för någon utav grupperna. Procentuellt hade interventionsgruppen förbättrat sig med 7,38 % (p= 0,125; Parat T-test) respektive 12,26 % för kontrollgruppen (p= 0,063; Parat T-test) (se figur 2). Sida 27

28 Figur 2. Hopphöjd (medel±stdav) för interventions (n=5)- och kontrollgrupp (n=5) innan och efter träningsperioden. Inga signifikanta skillnader mellan eller inom grupperna (p>0,05; T-test). Harres Det genomsnittliga resultatet för samtliga var signifikant förbättrat (p= 0,013; Repeted mesures ANOVA), även om varken grupptillhörighet (p= 0,431; Repeted mesures ANOVA) eller träningsfrekvens (p= 0,436; Repeted mesures ANOVA) spelade någon roll. Inga signifikanta skillnader kunde hittas mellan före- och eftertesterna för någon utav grupperna. De procentuella förbättringarna var -5,95 % för interventionsgruppen (p= 0,057; Parat T-test) respektive -1,95 % för kontrollgruppen (p= 0,149; Parat T-test). Sprint Den totala sprinttiden (0-30m) var för både interventionsgrupp (p= 0,424: -1,12 %; Parat T-test) och kontrollgrupp (p= 0,439: -0,89 %; Parat T-test) oförändrad (se tabell 2). Interventionsgruppen hade blivit signifikant snabbare på sträckorna T 20 (p= 0,031: -1,63 %; Parat T-test) och T 30 (p= 0,014: -1,56 %; Parat T-test) medan ingen förändring hade skett vid T 10 (p= 0,066: -1,63 %; Parat T-test). Samtidigt hade inte kontrollgruppen förbättrat sig signifikant på Sida 28

29 någon utav sträckorna (T 10 p= 0,161: -1,62 %; T 20 p= 0,700: 0,75 %; T 30 p= 0,098: -1,57 %; Parat T-test)(se tabell 2). Tabell 2. Sprinttider (medel±stdav) för interventions- och kontrollgrupp innan och efter träningsperioden. (*) indikerar signifikant skillnad innan och efter träningsperioden för gruppen (p<0,05; Parat T-test). Interventionsgrupp (n=5) Kontrollgrupp (n= 5) Innan träning Efter träning Innan träning Efter träning 0-30m (sek) 4,48±0,25 4,43±0,26 4,47±0,09 4,43±0, m (sek) 1,84±0,08 1,81±0,09 1,85±0,04 1,82±0, m (sek) 1,36±0,09 1,35±0,09* 1,34±0,03 1,35±0, m (sek) 1,28±0,08 1,26±0,05* 1,27±0,03 1,25±0,05 Sit and reach Inga förändringar mellan före- och eftertest hade skett för någon utav grupperna (Interventionsgrupp: p= 0,812; -2,51 %; Kontrollgrupp: p= 0,247; 4,55 %; Parat T-test). Sida 29

30 Diskussion Resultatdiskussion Syftet med denna studie var att undersöka effekten av sex veckors kombinerad sprint- och plyometrisk träning på olika fysiska förmågor, som sprint, hopp, styrka och smidighet, på unga, fotbollsspelande män. Huvudresultaten visar att interventionsgruppen förbättrade sin sprinttid på vissa sträckor, medans kontrollgruppen inte gjorde det. I övriga tester var det inga signifikanta förbättringar för någon utav grupperna. Inte heller hittades några signifikanta skillnader mellan grupperna efter träningsperioden. Att alla de fysiskt krävande testerna korrelerar med varandra visar att styrka, snabbhet, spänst och smidighet är förmågor som hänger ihop och har nytta av varandra, samt att det kan finnas en del överföringseffekter mellan dem. Detta är förmågor som flera idrottare har nytta av. I snabbhetsprogram kan därför med fördel även styrka och explosiva hopp ingå. Det innebär att många idrottare kan ha nytta av träningsprogram liknande de i studien. Dessa korrelationer har tidigare bekräftats i ett par studier (Amonette et al. 2014; Wisløff et al. 2004). Resultatet vid CMJ och Harres var i genomsnitt signifikant förbättrat för alla. Vilken grupp de var i hade dock ingen inverkan. Detta tyder på att träningsprogrammet inte hade någon större effekt på hoppförmågan, samt att fotbollsspel och plyometrisk träning i det här fallet är lika effektivt. Istället kanske det var individernas egen utvecklingspotential som var avgörande samt om, och i så fall vilka, träningsformer de ägnar sig åt förutom fotbollen. Förbättringen vid Harres kan bero på att det är ett relativt fotbollsspecifikt test, med korta ryck, riktningsförändringar och hopp. Det skulle även kunna bero på inlärningseffekter, med tanke på att det är ett komplext test med flera delmoment. Förmodligen hade flesta av deltagarna inte utfört testet innan, vilket gör att de kan ha lärt sig testet bättre vid efter- testerna. Inte heller Sida 30

31 träningsfrekvensen hade någon inverkan, vilket betyder att de som hade tränat mest inte förbättrade sitt resultat mer än de som tränat minst. Det kan bero på att det totalt sett var relativt låg medverkan på träningarna, även om kontrollgruppen i genomsnitt medverkat vid fler än interventionsgruppen. De förbättringar som uppstått kan förmodligen till största del förklaras med neurologiska anpassningar, eftersom nervsystemet anpassar sig fortare än musklerna (Billiot et al. 2013; de Villareal et al. 2008). Gruppvis hade interventionsgruppen procentuellt förbättrat sin hopphöjd med 7,38 % medan kontrollgruppen förbättrade sig med 12,26 %. Även om resultaten inte var signifikanta så kan kontrollgruppens resultat tolkas som en trend (p= 0,063; n=5). Marques et al. (2013) menar att förbättringar i explosiva moment förmodligen tillskrivas bättre synkronisering av kroppssegment, ökad koordination och möjligtvis större muskulär styrka. Det hade därför varit ytterst intressant att se hur resultatet vid knäböj hade sett ut efter träningsperioden och om kontrollgruppen varit de som förbättrade sig mest där med. Interventionsgruppens resultat kan jämföras med resultaten från Marques et al. (2013), som med samma träningsprogram noterade en förbättring på 7,7 %. Detta innebar för dem en signifikant förbättring, samtidigt som resultatet för deras kontrollgrupp var oförändrat. Anmärkningsvärt är att deltagarna i Marques et al. (2013) studie deltog i alla träningspass, då inget annat nämns i texten, medan interventionsgruppen i den här studien i genomsnitt endast deltog på ungefär hälften och ändå uppnådde nästan samma procentuella förbättring. Möjligtvis kan nivån på spelarna påverka, då spelarna i den studien var på nationell nivå. Spelare på en längre nivå borde ha lättare till förbättring, än de på en högre nivå, som därmed behöver en större träningsdos för att få resultat. Än mer anmärkningsvärt är kontrollgruppens resultat i den här studien, vars procentuella ökning överstiger interventionsgruppens, och även var näst intill signifikant. Förbättringen överstiger även vad som visats i tidigare studier (Marques et al. 2013; Sedano et al. 2009; Chimera et al. 2004). Det tyder på att specificitetsprincipen inte helt och hållet gäller i detta fall. Vanligtvis är förbättringar av muskulär koordination delvis relaterat till specificiteten av rörelserna som används i träningen (Davids et al. 2008). De som tränar på att Sida 31

32 hoppa blir alltså bra på att hoppa. Givetvis ingår hopp till viss del även i fotbollsspel, men inte i samma utsträckning som i interventionsgruppens träningsprogram. Säkerligen är träningsfrekvensen en del av förklaringen till detta, men det är också mycket möjligt att deltagarna i kontrollgruppen ägnar sig andra träningsformer, förutom fotbollen, som främjar deras spänst och explosivitet. I och med att kontrollgruppen medverkat vid signifikant fler träningar än interventionsgruppen blir resultaten svårtolkade. Resultatet visar i nuläget att fler fotbollsträningar är mer effektivt för hoppförmågan, än färre hoppträningar. Kanske är därför antalet träningar mer avgörande än vilken sorts träning som utförs, även om resultatet visade att träningsfrekvensen inte var väsentligt för den genomsnittliga förbättringen som skett för samtliga. Frågan som kvarstår är hur resultaten hade sett ut om de båda grupperna tränat lika mycket. Samtidigt visar resultaten även att fotbollsspel är effektivt för att förbättra explosivitet och spänst. Att inte fler resultat blev signifikanta för interventionsgruppen kan förmodligen förklaras med liten grupp samt låg träningsfrekvens. Den rekommenderade träningsfrekvensen för snabbhet och plyometrisk träning är 1-2 pass per vecka (de Villareal et al. 2008). Interventionsgruppens träningsfrekvens var i genomsnitt ett pass per vecka. Det stämmer dock inte i verkligheten, då en spelare exempelvis kunde medverka på ett par träningar i rad, för att sedan inte dyka upp under några veckor, och slutligen komma till träningen igen. Denna brist på kontinuitet gör att den upptränade kapaciteten avtar, då det dröjer för länge mellan passen. Samtidigt blir det jobbigt för spelarna att genomföra passet, då träningen var progressiv och därmed ökade stegvis för varje pass. Resultaten är jämförbara med de från Mujika et al. (2009) där ett liknande program inte gav några signifikanta förbättringar i varken sprint eller spänst, vilket delvis kan förklaras med den låga träningsfrekvensen där sex träningar utfördes på sju veckor, vilket inte ens uppnår ett pass per vecka. Sida 32

33 Interventionsgruppen förbättrades signifikant i den senare delen av sprinten, mellan och meter, samtidigt som en trend syntes även vid 0-10 meter (p= 0,066; n= 5). Samtidigt uppvisade kontrollgruppen ingen förändring. Interventionsgruppen var även nära en signifikant förbättring vid Harrestest (p= 0,057; n=5). Det betyder att träningsprogrammet haft störst inverkan på sprintförmågan, snarare än hoppförmågan. Det kan tyckas märkligt, då träningsprogrammet bestod av fyra hoppövningar och endast en sprintövning. Resultatet kan visa sig vara fördelaktigt under en match, då studier visat att högintensiva sprintar i genomsnitt varar 2-4 sekunder (Bangsbo et al. 1991; Mohr et al. 2003). Även Marques et al. (2013) visade, med samma träningsprogram, en signifikant förbättring på sträckan meter, medan ingen förbättring observerades på 0-15 meter. Dock uppvisade Marques et al. (2013) även en signifikant förbättring vid 0-30 meter, vilket inte var fallet i denna studie. Att förbättringen ägde rum på just dessa sträckor kan förklaras med de plyometriska övningar som utfördes. Övningarna fokuserade mestadels på vertikal kraft och begränsad markkontakt, vilket förbättrar vertikal styrka och kraft. Under de första metrarna vid sprint går den största kraftutvecklingen i horisontell riktning (Zatsiosky et al. 1995, se Marques et al.2013). Först efter tio meter är vertikal kraft viktig (Mann, 2011, se Marques et al. 2013). Andra studier visar att sprinter under en fotbollsmatch oftast ligger runt fem meter och sällan överstiger 20 meter (di Salvo et al. 2008; 2014), vilket innebär att ett program som fokuserade mer på horisontella hopp kanske är att föredra. Samtidigt är horisontella hopp mer påfrestande på det neuromuskulära systemet (Thomas et al. 2009), vilket borde innebära att återhämtningstiden förlängs efter ett sådant pass för att inte riskera skador. Det finns alltså fördelar och nackdelar med båda typerna av hopp. Milanovic et al. (2014) lyckades emellertid signifikant förbättra sina deltagares sprinttid på fem meter, utan hjälp av hopp, men genom SAQ-träning, som är tänkt att vara anpassat för just fotbollsspelare. Kanske är därför ett sådant träningsprogram att föredra, då anpassningarna verkar vara mer lämpade för fotbollsspelare. Dessa förbättringar kom emellertid först efter tolv veckors tränings med fyra pass per vecka, samtidigt som inga förbättringar noterades på 20 meter. Det är därför Sida 33

34 svårt att avgöra vilket av programmen som faktiskt är lämpligast. Det visar dessutom att plyometrisk träning fyller en viktig funktion i ett snabbhetsträningsprogram. Vilket program som är det optimala beror därför på en mängd faktorer, som nivån på spelarna, hur mycket tid som finns att tillgå, samt vad målet är med träningen. Metoddiskussion Studien utfördes under lagets försäsong och avslutades omkring seriestart. Upplägget följer ungefär ett vanligt försäsongsupplägg, där snabbhetsträningen trappas upp allt eftersom premiären närmar sig. Tanken var att snabbhetsprogrammet på så sätt skulle bli en naturlig del av den vanliga träningen. Det innebär att studien endast undersöker korttidseffekten av träningsprogrammet. Att träningen utfördes just under försäsongen kan ha inneburit att spelarna var mer mottagliga för förbättringar efter en tids uppehåll, än de hade varit om studien utfördes i slutet av en säsong, då spelarna är förmodligen är tröttare och redan har tränats upp till sin övre gräns.. Träningsprogrammet som användes var kort och utfördes endast två gånger per vecka och är därför enkelt att väva in i den normala träningen, vilket medför en fördel för den här typen av träning. Plyometrisk träning och framför allt långa horisontella hopp, kan vara väldigt påfrestande på det neuorumuskulära systemet (Thomas et al. 2009). De plyometriska övningarna i den här studien byggde framför allt på vertikala hopp, som inte är lika påfrestande (Marques et al. 2013). Däremot bestod programmet av plyometriska övningar kombinerat med sprint, vilket gör det svårt att säga vilken av de två komponenterna som ger bäst resultat (Marques et al. 2014). Dock har studier som enbart bestod av plyometrisk träning haft svårigheter att visa signifikanta skillnader (Chimera et al. 2004; Mujika et al. 2009; Thomas et al 2009), vilket tyder på att sprintträningen spelar en viktig roll. Milanovic et al. (2014) menar att intensiteten i snabbhetsprogram bör vara individualiserad för att ge bästa effekt. Att ta hänsyn till det i en studie innebär dock svårigheter, även om det säkert är genomförbart. Sida 34

35 Deltagarantalet i studien var lågt, framför allt efter de bortfall som uppstod vid efter- testet. Det är en okontrollerbar variabel och därför svår att göra någonting åt, förutom att se till att deltagarantalet är så pass stort från början så att några bortfall inte påverkar undersökningen. Samtidigt blir resultaten mer osäkra på grund av det låga deltagande, eftersom varje individ påverkar i större utsträckning. Även små förbättringar kan därför bli avgörande för utfallet. Dessutom har flera test utförts. Anledningen var att tillföra något som tidigare studier inte tagit upp och samtidigt få en stor mängd data. Det medför dock att risken för massignifikans ökar, vilket betyder att även signifikanta resultat kan förklaras med slumpen. Däremot visar bortfallen deltagarnas attityd gentemot testning, vilken kanske inte var optimal. I och med bortfallen är det svårt att tolka om resultaten hade blivit desamma även i större skala. Möjligtvis hade trender visat sig vara signifikanta, medan andra resultat påverkas åt andra hållet. Studien lyckades dock visa en del signifikanta skillnader, som med stöd från tidigare forskning är rimliga (Marques et al. 2013). Praktisk tillämpning Det viktiga vid användningen av träningsprogram likt det i studien är inte hur snabba, spänstiga eller starka deltagarna blir, utan om de blir bättre fotbollsspelare av det. Snabbhet är en väldigt viktig del för fotbollsspelare, vilket gör att snabbhetsträning borde vara en viktig del i ett träningsprogram. Om snabbhetsprogrammet används som ett komplement till vanligt fotbollsspel borde unga, utvecklingsbara spelare inte ha några problem med att dra nytta av denna typ av formella snabbhetsträning, vilket i så fall gör dem till bättre fotbollsspelare. Marques et al. (2013) har dessutom visat att denna typ av träning ger överföringseffekter till bollhastighet vid skott och passningar. Träningsprogrammet i studien var kort och utfördes endast två gånger per vecka, vilket borde vara goda argument för att inkorporera det i den vanliga fotbollsträningen. Studien visar att snabbheten kan förbättras med hjälp av träningen och även om den inte lyckades visa flera signifikanta skillnader, har tidigare studier visat att det går att förbättra även spänst på endast sex veckor (Marques et al. 2013). För tränare som vill utveckla sina spelares snabbhet inför Sida 35