Stockholm den 21 oktober 2010 R-2010/1028. Till Näringsdepartementet N2010/615/ITP

Transkript

1 SVERIGES ADVOKATSAMFUND R-2010/1028 Stockholm den 21 oktober 2010 Till Näringsdepartementet N2010/615/ITP Sveriges advokatsamfönd har genom remiss den 15 juli 2010 beretts fillfälle att avge yttrande över promemorian Bättre regler for elektroniska kommunikafioner (Ds 2010:19). Sammanfattning Med undantag för de invändningar som följer nedan har Advokatsamföndet ingen erinran mot de lagändringar som föreslås i promemorian. De uppdaterade EUdirektiven som ligger till gmnd för regleringen inom området för elektronisk kommunikation synes i stort sett införas på ett korrekt sätt genom de lagändringar som föreslås i promemorian. Lagtekniskt bör dock lagtexten i några avseenden anpassas till ordalydelsen i de relevanta direktiven, i syfte att minska risken för otydlig tillämpning av regelverket. Advokatsamföndet bedömer att ytterligare övervägande bör göras beträffande reglema kring den nationella regleringsmyndighetens oberoende iförhållandetill regeringen och möjligheten att ålägga operatörer en lägsta tjänstekvalitet i näten i syfte att nå nätneutralitet. Även i detta fall önskar Advokatsamföndet adressera frågor om integritet, säkerhet och tillsyn. Lagförslagen Advokatsamföndet anser att den föreslagna lagtexten i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation (LEK) bör anpassas till ordalydelsen i de relevanta direktiven i syfte att minska risken för otydlig tillämpning av regelverket. Laboratoriegalan 4. Box STOCKHOLM, ifn , fax iiifo@advokatsainfundet,se

2 SvHKiGES ADVOKATSAMFUND 1 kap. 7 LEK I artikel 2 h) punkt s) ramdirektivet anges att en definition av begreppet samtal ska läggas till enligt följande; "samtal: en förbindelse som upprättas genom en allmänt tillgänglig elekfronisk kommunikationstjänst som möjliggör tvåvägs röstkommunikation". I promemorian anges i stället: "samtal: förbindelse för överföring av samtal som medger tvåvägskommunikation". Advokatsamföndet ser ingen anledning till att definitionen i direktivet inte ska implementeras enligt sin ordalydelse i LEK. 3 kap. 11 LEK Implementeringen av artiklarna 9.3 och 9.4 i ramdirektivet är otydlig, vilket försvårar en tillämpning av 3 kap. 11 LEK. I artikel 9.3 första stycket anges som huvudregel att medlemsstaterna ska "säkerställa att alla former av teknik som används för elektroniska kommunikationstjänster kan användas i de radiofrekvensband som förklarats tillgängliga för elektroniska kommunikationstjänster...". I artikel 9.4 första stycket anges motsvarande huvudregel avseende "alla typer av elektroniska kommunikafionstjänstef'. I artikel 9.3 andra stycket anges, som undantag från huvudregeln, att medlemsstaterna får fastställa begränsningar för de former av teknik för radionät eller trådlös tillgång som används för elektroniska kommunikationstjänster, om det är nödvändigt för uppfyllandet av vissa i artikeln särskilt angivna ändamål. I artikel 9.4 första stycket anges på motsvarande vis att medlemsstaterna kan fastställa begränsningar för de typer av elektroniska kommunikationstjänster som ska tillhandahållas, inbegripet, när det är nödvändigt, för att uppfylla en bestämmelse enligt International Telecommunication Unions (ITU) radioreglemente. I artikel 9.4 andra stycket anges fömtsättningar för att kräva att en viss kommunikationstjänst tillhandahålls inom ett specifikt band. I artikel 9.4 tredje stycket anges i stället fömtsättningarföratt förbjuda att någon annan elektronisk kommunikationstjänst fillhandahålls inom ett specifikt band. Huvudregeln om teknik- respektive tjänsteneutralitet införlivas genom den föreslagna ändringen i 3 kap. 11 första stycket LEK, där punkten 2 enligt tidigare lydelse tas bort. I artikel 9.3 och artikel 9.4 görs dock, som framgått ovan, en åtskillnad mellan teknik och tjänster, vilken synes saknas i 3 kap. 11 andra stycket LEK. Hänvisningen till ITU:s radioreglemente i artikel 9.4 första stycket saknas. Vidare är det oklart om artikel 9.4 andra stycket "förutsättningar för att kräva att en viss kommunikationstjänst tillhandahålls inom ett specifikt band" överhuvudtaget är implementerad.

3 SvERiGKS ADVOKATSAMFUND Slutligen är lokutionen i 3 kap. 11 tredje stycket LEK om "villkor enligt andra stycket vilkaförbjuderfillhandahållandet..." oklar eftersom andra stycket inte synes möjliggöra några förbud. Sammantaget anser Advokatsamföndet att dessa oklarheter måste övervägas ytterligare i det fortsatta lagstiftningsarbetet. 3 kap. 17 LEK Ordet tillämpas är felstavat i paragrafens sista mening iförslagettill lagtext. 4 kap. 5 LEK I avsnitt 6.3 i promemorian anges att för genomförande av artikel 9.1 i tillträdesdirektivet bör 4 kap. 5 LEK ändras genom att det i paragrafen läggs till att en operatör även får förpliktas att i ett referenserbjudande eller på annat sätt offentliggöra specificerade uppgifter om villkor som begränsar tillträde till eller användning av tjänster och applikationer (s. 132). Detta tyder på att avsikten har varit att bestämmelsen även ska innefatta användning av applikationer, vilket dock inte framgår av den föreslagna lagtexten. 5 kap. 9 LEK I artikel 30.4 i USO-direktivet stadgas att "en abonnent som ingått ett avtal om portering av ett nummer till ett nytt företag ska under alla omständigheter fa numret aktiverat inom en arbetsdag". Motsvarande krav om en arbetsdag saknas iförslaget.i promemorian anges i stället att överlämnande ska ske snarast möjligt. I promemorian anges att genom en gällande branschöverenskommelse ska avbrottstiden för kunder vid nummerportering aldrig överstiga en timme. Enligt promemorian leder det således helt fel om man i lagen anger att avbrott i tjänsten inte far Överstiga en arbetsdag (s. 212 ff). Kravet inom vilken fid aktivering ska ske samt längsta fid för avbrott i tjänsten som får förekomma bör därför inte komma till uttryck i lagtexten, utan regleras genom föreskrifter som ses över med jämna mellanmm. Advokatsamföndet delar inte uppfattningen att det "skulle leda helt fel" att i lagtexten föreskriva en maximal avbrottstid om en arbetsdag. Den omnämnda bransch överenskommelsen omfattar inte samtliga operatörer i branschen. Vidare försvåras operatörernas förståelseförlagstiftningen om dessa ska behöva ta del av PTS föreskrifter för att få kännedom om maximal avbrottstid. Advokatsamföndet anser därför att det i lagtexten bör anges att överlämnande av telefonnummer ska utföras snarast möjligt, dock som längst inom en arbetsdag.

4 SvHRiGt-S ADVOKATSAMFUND Skåp. 15 LEK I artikel 20.1 i USO-direkfivet (första meningen) anges att konsumenter/slutanvändare har rätt till avtal med ett eller flera företag som tillhandahåller sådan anslutning och/eller sådana tjänster. Motsvarande reglering saknas i förslaget. I avsnitt behandlas inte frågan om rätten till avtal, utan endast själva avtalsinnehållet. Såvitt Advokatsamföndet kan bedöma saknas anledning att inte uttryckligen stadga kundemas rätt till ett avtal. I artikel 20.1 b) (tredje strecksatsen) i USO-direktivet stadgas vidare att avtalet ska ange "erbjuden minimitjänstekvalitet inbegripet tidpunkten for den första anslutningen och, vid behov, andra parametrar for tjänstekvalitet som fastställs av de nationella regleringsmyndigheterna". Den kursiverade texten saknas i lagförslaget och någon förklaring till detta fmns inte. Advokatsamfundet anser att 5 kap. 15 LEK bör justeras för att bättre motsvara den aktuella artikeln. 5kap. 17a LEK Advokatsamfundet noterar att punkt 6. "produkter och tjänster som är riktade till abonnenter medfönktionsnedsättning"är annorlunda formulerad än motsvarande bestämmelse i artikel 21.3 f) USO-direkfivet, som anger: "regelbundet ge abonnenter med fönktionshinder detaljerad information om produkter och tjänster som är riktade till dem". Enligt Advokatsamföndet saknas anledning att använda en annan formulering än den som framgår av direktivet. 6 kap. 4 a LEK I artikel 4.3 andra stycket e-dataskyddsdirektivet stadgas att abonnent/enskild person ska underrättas utan onödigt dröjsmål. Motsvarande bestämmelse saknas i 6 kap. 4 a LEK. I artikel 4.3 e-dataskyddsdirektivet stadgas att den behöriga nationella myndigheten far, efter att ha beaktat brottets sannolika negativa effekter, kräva att leverantören meddelar abonnenten eller den enskilda personen om personuppgiftsbrottet, om så inte redan skett. I 6 kap. 4 a LEK anges dock att PTS har sådan möjlighet endast "om incidenten i större grad kan antas påverka de abonnenter eller användare som uppgiftema berör". Promemorian synes således ge PTS en snävare behörighet än direktivet, som inte ställer något krav på påverkan "i större grad". Enligt Advokatsamfundet saknas anledning till denna snävare behörighet, varför en justering av förslaget bör ske.

5 SVERIGES ADVOKATSAMFUND 7 kap. 4 LEK I artikel 10.2 i auktorisationsdirektivet anges att "om en nationell regleringsmyndighet finner att ett företag inte uppfyller ett eller flera av villkoren för den allmänna auktorisationen eller nyttjanderättema eller de särskilda skyldigheter som avses i artikel 6.2, ska den underrätta företaget om detta och geföretagetmöjlighet att inom en rimlig tidsperiod inkomma med synpunkter". Operatörens rätt att fa en rimlig tidsperiod på sig att inkomma med synpunkter uttrycks emellertid inte iförslagettill 7 kap. 4 LEK. Det enda som anges är att rättelse kan ske inom skälig tid, vilket inte är samma sak som att fa inkomma med synpunkter. Förslaget bör därför enligt Advokatsamföndet justeras för att bättre motsvara aktuell artikel. 8kap. 14a LEK Advokatsamföndet noterar att det har blivit en felskrivning i förslaget till lagtext. Den nationella regleringsmyndighetens oberoende ställning I artikel 3.3 a i direktivet har bestämmelser införts som syftar till att garantera den nationella regleringsmyndighetens oberoende och opartiskhet. Av direkfiv 2009/140/EG, skäl 13,framgåratt syftet med den nya direktivbestämmelsen är att stärka de nationella regleringsmyndigheternas oberoende, genom att öka deras befogenheter ochfömtsägbarheteni deras beslut. Vidare framgår att det borde införas uttryckliga regler som skyddar den nationella regleringsmyndigheten mot extem inblandning eller politiska påtryckningar, som kan äventyra dess oberoende. Promemorian innefattar emellertid inga förändringar i LEK gällande PTS oberoende ställning. Detta med hänvisning till att det uppges saknas behov av sådana bestämmelser. Näringsdepartementet hänvisar här till 11 kap. 7 regeringsformen där detframgåratt ingen myndighet, eller riksdagen, far bestämma hur enförvaltningsmyndigheti ett särskilt fall ska besluta i ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun. Advokatsamföndet ställer sig emellertid frågande till om kraven i ramdirektivet kan anses ha blivit tillräckligt tillgodosedda enbart genom 11 kap. 7 regeringsformen. Redan av den redogörelse som i promemorian (s. 263 ff) lämnas Över de möjligheter som i dag finns att entlediga styrelse, generaldirektör och dennes ställföreträdare torde det vara mycket tveksamt om Sveriges åtaganden på denna punkt verkligen är uppfyllda. Dessutom omfattar PTS uppdrag inte enbart myndighetsutövning mot enskilda i särskilda ärenden. PTS har också exempelvis behörighet att utfärda föreskrifter och allmänna råd, vilka i sin tur blir bindande eller vägledande för aktörerna på marknaden. Enligt Advokatsamfundets mening kan PTS oberoende äventyras även i utövandet av detta uppdrag, vilket inte omfattas av II kap. 7 regeringsformen, då det inte involverar myndighetsutövning mot enskild.

6 SVERIGES ADVOKATSAMFUND Vidare noteras att principen om den nationella regleringsmyndighetens oberoende är en rättssäkerhetsprincip, i likhet med exempelvis proportionalitetsprincipen. Proportionalitetprincipen framgår av 2 kap. 18 regeringsformen. Lagstiftaren har dock ansett att proportionalitetsprincipen har varit tillräckligt väsentlig för att lyftas fram även i flera andra lagar, exempelvis i I kap. 2 LEK. Frågan är om inte också principen om PTS oberoende ska stadgas särskilt i LEK, inte minst i ljuset av att det i ändringsdirektivet anförs att uttryckliga regler om den nationella regleringsmyndighetens oberoende borde införas. Sammantaget ifrågasätteradvokatsamföndet om förslaget innebär en korrekt implementering av artikel 3.3 i ändringsdirektivet. Nätneutralitet I 5 kap. 6 c LEK föreslås att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer ska ges rätt att meddela föreskrifter om krav på lägsta tjänstekvalitet, om det behövs för att förebyggaförsämringav elektroniska kommunikationstjänster eller långsam trafik i elektroniska kommunikationsnät. Förslaget utgör en implementering av artikel 22.3 i USO-direktivet (s. 179 ff). Advokatsamföndet anser att denföreslagnabestämmelsen inte korrekt implementerar artikel 22.3 i USO-direkfivet och att i vart fall förarbetena fill bestämmelsen behöver kompletteras för att nödvändiga rättssäkerhetskrav ska tillgodoses. Artikel 22.3 i USO-direkfivet syftar primärt fill att, om nödvändigt, uppnå det som bmkar benämnas nätneutralitet, d.v.s. en situation där de natägande operatörema inte diskriminerar mellan olika former av trafik. I dag torde det endast vara möjligt att på konkurrensrättsliga grunder reglera sådana diskriminerande förfaranden. Förekommande ingrepp mot andra konkurrensbegränsande förfaranden enligt LEK fömtsätter i princip att operatören i fråga har betydande inflytande enligt 4 kap. LEK. Någon sådan begränsning finns dock inte avseende frågan om nätneutralitet, eftersom de utfärdade föreskrifterna blir generellt tillämpliga på samtliga operatörer. Ett meddelande avföreskrifterenligt den föreslagna 5 kap. 6 c LEK innebär likväl, när föreskrifterna sedan tillämpas, en inskränkning i operatöremas äganderätt till och kontroll över sin infrastmktur. Varje sådan åtgärd måste omgärdas av tillräckliga krav på proportionalitet och rättssäkerhet. Näringsdepartementet påpekar detta avseende t.ex. bestämmelsen i den föreslagna 4 kap. 13 a LEK (se avsnitt 6.6 i promemorian), men underlåter att göra så avseende här aktuell bestämmelse. Detföreliggerförvissoen skillnad mellan 5 kap. 6 c LEK och 4 kap. 13 a LEK såtillvida att den senare paragrafen avser direkt myndighetsingripande gentemot enskild, medan den förra endast avser meddelande av generella föreskrifter. Som ovan påpekats torde syftet med meddeladeföreskrifterenligt 5 kap. 6 c LEK likväl vara att kunna vidta myndighetsåtgärder som inskränker enskildas äganderätt. Advokatsamfundet anser därför

7 SVERIGES ADVOKATSAMFUND att det är av vikt att även de meddelade föreskrifterna, och inte endast beslut meddelade med stöd avföreskrifterna,far en utformning som möjliggör en proportionerlig och rättssaker tillämpning i de enskilda fallen. Detta synes vara av särskild vikt då det ju även är PTS som ska tillämpaföreskrifternaoch utöva tillsyn över deras efterlevnad. Det vore därför, enligt Advokatsamföndet, värdeföllt om det i förarbetena inkluderas närmare överväganden kring föreskrifternas innehåll och utformning. Advokatsamföndet noterar vidare att det följer av artikel 22.3 andra stycket i USOdirektivet att PTS ska kommunicera med såväl kommissionen som Berec innan krav på lägsta tjänstekvalitet ställs. Detta omnämns också i promemorian. USO-direktivets andra stycke återfinns dock inte i förslaget till 8 kap. LEK i promemorian, där övriga skyldigheter att kommunicera med dessa organ framgår. Sammantaget anser Advokatsamföndet således att 5 kap. 6 c LEK bör kompletteras med en bestämmelse i 8 kap. LEK avseende kommunikation med kommissionen och Berec samt att de kommande förarbetena starkare betonar vikten av proportionalitet och rättssäkerhet vid utfärdandet av föreskrifter enligt bestämmelsen. Övrigt Frågor om integritet, säkerhet och tillsyn i elektronisk kommunikation har varit föremål för en rad utredningar. Advokatsamfundet vill även i detta sammanhang hänvisa till tidigare yttranden och ännu en gång framhålla kraven på kontroll och uppföljning. Advokatsamfundet ber därför att fa hänvisa till sina remissyttranden över delbetänkandet Tillgång fill elektronisk kommunikation i brottsutredningar m.m. (SOU 2005:38), Ju2005/4823/Å den 28 november 2005, betänkandet Lagring av trafikuppgifter för brottsbekämpning (SOU 2007:76) Ju2007/9590/BIRS den 13 mars 2008, promemorian Förstärkt integritetsskydd vid signalspaning den 26 febmari 2009 och delbetänkandet En mer rättssaker inhämtning av elektronisk kommunikation i brottsbekämpning (SOU 2009:1), Ju 2009/834/Å den 18 maj Samfiiga yttranden biläggs detta yttrande. SVERIGES ADVOKATSAMFUND y '' L^Anne Ramberg

8 3jflcLQ<X. 1 R-2005/1309 Stockholm den 28 november 2005 Till Justitiedepartementet Ju2005/4823/Ä Sveriges advokatsamfund har genom remiss den 7 september 2005 beretts tillfälle att avge yttrande över delbetänkandet Tillgång till elektronisk kommunikation i brottsutredningar m.m. (SOU 2005:38). Med anledning härav anför Advokatsamföndet följande. Allmän bedömning Med utgångspunkt från de intressen som Advokatsamföndet har att ta tillvara framstår de förslagnaförfattningsändringamasom synnerligen långtgående - särskilt när den samlade effekten avföreslagnaförfattningsändringar ochförutskickadekrav på att bevara trafikdata beaktas från integritets- och rättssäkerhetssynpunkt. Förslagen bör enligt Advokatsamfundets mening inte läggas till grund för lagstiftning utan en närmare genomlysning av vilka effekter som kan förväntas från integritets- och rättssäkerhetssynpunkt och hur en bättre balans kan uppnås mellan effektivitet och integritet, utan att befogade åtgärder för att utreda brott hindras. Härvid har samföndet beaktat att andra omfattande förslag nyligen lagts fram om en vidgad tvångsmedelsanvändning i IT-miljö - se Brott och brottsutredning i IT-miljö (Ds 2005:6). BRU har uttryckligen (s. 113) bortsett från dessa forslag, som bygger på konventionsåtagande. Advokatsamföndet har i många sammanhang gett uttryck for sin oro för de ökade risker for integritetsintrång som kan bli konsekvensen av det stora antalet förslag till förändringar i det straffprocessuella regelverket som är aktuella. I direkfiven fill Integritetsskyddskommittén (Ju 2004:05, dir. 2004:51) anför regeringen att det kan finnas anledning att göra en samlad analys avseende förhållandet mellan den totala verkan av den nuvarande (vår kursivering) lagstiftningen om tvångsmedel och annan övervakning och skyddet för den personliga integriteten. Samfundet framhöll i sitt yttrande den 30 september 2005 över promemorian Tvångsmedel för att förebygga eller förhindra allvarlig brottslighet (Ds 2005:21) att lagsfiftning enligt förslagen i den promemorian inte borde

9 övervägas innan en redovisning av Integritetsskyddskommitténs analys förelåg. Samfundet har samma inställning i fråga om förslagen i detta betänkande. Hemlig dataavläsning Ett helt nytt tvångsmedel föreslås som innebär att en brottsutredande myndighet, efter tillstånd av rätten, ska få hacka sig in och plantera programvara för att "avläsa" data. i hemlighet utan någon efterföljande underrättelse till den misstänkte. Myndigheten ska fill och med, efter tillstånd av rätten, i hemlighet fa installera hård- eller mjukvara for dataavläsningen på en plats som annars särskilt skyddas mot intrång; t.ex. en bostad. Till detta kommer att "avläsningen" inte bara avser sådan information om användningen - s.k. trafikuppgifter - som avses vid beslut om teleövervakning. Även innehållet omfattas och tekniken gör en långtgående åtkomst och sortering möjlig när berörda infonnationssystem ska avläsas. Utredningen för härvid inga närmare resonemang om de vitt skilda sätt på vilka informationssystem kan användas, t.ex. med inbyggda mikrofoner (alla bärbara datorer har numera mikrofon), kanskefillsammansmed webbkamera. Tekniken och författningsförslaget gör del i princip möjligt att överfora och "avläsa" informationen i realtid. Resultatet kan alltså bli att samtal avlyssnas när de pågår, om t.ex. IP-telefoni används, eller att det mm där infomiationssystemet finns kan betraktas som på film, om en webbkamera fmns ansluten till den dator som i hemlighet "avläses". Har datorn inbyggd eller ansluten mikrofon torde den programvara som "planteras" kunna instrueras att aktivera mikrofonen, om den inte redan är aktiverad. Samtal mellan personer i rum där infonnationssystem finns som är föremål for "avläsning" skulle därmed kunna avlyssnas i realtid (huggning). Avgörande blir hur inplanterade tekniska hjälpmedel utformas och instrueras; ska t.ex. en redan aktiv mikrofon slås av? Till detta kommer att omfattande informationsmängder i form av databaser eller handlingar kan "avläsas" i ett system. Ett beslut om dataavläsning skall visserligen innehålla uppgift om "det informationssystem tillståndet gäller". Begreppet informationssystem bmkar ges en synnerligen vid tolkning; se t.ex. ett rambeslut som gäller på området, där informafionssystem definieras som en apparat eller en gmpp av sammankopplade apparater eller apparater som hör samman med varandra, av vilka en eller flera genom ett program utför automatisk behandling av datorbehandlingsbara uppgifter, samt datorbehandlingsbara uppgifter som lagras, behandlas, hämtas eller överförs med hjälp av dessa för att de skal! kunna drivas, användas, skyddas och underhållas (Ds 2005:5 s. 17). Enligtförfattningskommentarentill 11 förslaget till lag om hemlig dataavläsning "finns det givetvis inget hinder mot att beslutet ger tillstånd till hemlig dataavläsning i flera informationssystem samfidigt" (s. 431). Lagtexten (se 5 ) och mofiven synes alltså möjliggöra, efter beslut av rätten, att programvara for "avläsningen" via nät installeras i hemlighet i en eller flera servrar hos bl.a. företag - t.ex. VOLVO eller SKF - om det finns särskild anledning att anta att en misstänkt har använt sig av eller kommer att använda sig av dem (synnerligen anledning krävs inte eftersom det inte är fråga om annans bostad). Efter särskilt tillstånd av rätten f^r även hemlig installafion (utan företagets vetskap) ske på plats.

10 Trots att de beskrivna långtgående intrången synes kunna omfattas av fbrfattningsförslaget har BRU menat att hemlig dataavläsning bör fa äga mm redan vid fömndersökningar rörande dataintrång; dvs. brott som har en jämförelsevis låg straffskala och för vilka inte ens te\eöven'akning har fatt äga rum förrän till följd av nyligen genomförda författningsändringar. Advokatsamfundet kan inte - om hemlig dataavläsning trots allt skulle införas som tvångsmedel - ansluta sig till att åtgärder som kan antas fl längre gående verkningar från integritets- och rättssäkerhetssynpunkt än hemlig teleavlyssning skall kunna medges redan på den nivå där endast teleövervakning kan komma i fråga (enfömndersökningom dataintrång o.l. kan inte grunda teleavlyssning). Vid en prövning enligt den föreslagna lagen kvarstår visserligen en begränsning utifrån proportionalitet och det är möjligt att sätta upp särskilda villkor för ett tillstånd. Frågan är emellertid hur rätten och ett offentligt ombud - innan dataavläsningen inletts - ska kunna bilda sig en närmare uppfattning omförutsättningarna.kan de brottsutredande myndigheterna t.ex. vara säkra på var den berörda datorn finns om åtgärdema sker via nät och att åtgärdema inte öppnar upp för intrång av andra? Finns informationssystemet möjligen helt eller delvis utomlands så att åtgärden skulle innebära ett intrång i det främmande rikets suveränitet och används någon teknisk svaghet så atl även andra kan uppmärksammas på den och ta sig in i informafionssystemet? Som ytterligare exempel på komplikationer kan nämnas atl det offentliga ombudet - som enligt fbrslaget inte underrättas om att ett tekniskt hjälpmedel återtagits (se 13 ) - avses agera om återtagande inle sker (s. 391). Här behöver dessutom de processuellaförutsättningarnabelysas. Slufiigen kan en begränsning av lagens giftighet till fem år, med hänsyn fill den snabba utvecklingen, knappast ses som provisorisk eftersom en översyn sannolikt hur som helst är nödvändig inom den tiden. Sammanfattningsvis kvarstår så många frågor rörande tvångsmedlets utformning och verkningar från bl.a. integritets- och rättssäkerhetssynpunkt att förslaget inte utan ytterligare genomlysning bör läggas till gmnd fbr lagsfiftning. Det bör härvid noga övervägas hur rätten och det offentliga ombudet skall kunna ta ställning till och i praktiken verka fbr en avgränsning av eventuella kommande beslut på området. De beskrivningar BRU ger synes i huvudsak ta sikte på effekfivitetsvinster, utan närmare genomlysningar av möjliga begränsningar för att tillgodose rättssäkerheten och den enskildes personliga integritet. Hemlig avlyssning och övervakning, m.m. På motsvarande sätt har utredningen drivit frågan om effektivitet långt i sina förslag till vidgade möjligheter att avlyssna och övervaka telekommunikationer. Vad som på detta område helt synes förändra fbrutsättningama för att bedöma och motverka allt for långt gående integritetsintrång är förslaget om att låta det brottsutredande organet själv - och först på verkställighetsstadiet - bestämma vilka teleadresser (tekniska hjälpmedel) som ett beslut om avlyssning eller övervakning ska omfatta. Det kan ofta stå klart att en viss person kan misstänkas för sådan brottslighet och under sådana omständigheter att förut-

11 sättningar fbr hemlig teleövervakning eller hemlig teleavlyssning i och för sig kan anses föreligga. Det återstår emellertid att avgränsa det intrång som åtgärden innebär. Här kompliceras en bedömning av utredningens förslag av att - utöver att bestämningen av vad som ska fa avlyssnas flyttas till verkställighetsstadiet - det föreslås en terminologiskjustering. Denna temiinologiska justering skulle enligt utredningen ha sin grund i utvecklingen på IT-området. I realiteten skulle en sådan ändring emellertid innebära en återgång fill ett äldre, för IT-miljö knappast hållbart synsätt, nämligen att ett visst tekniskt hjälpmedel alltid skulle kunna pekas ut. Redan av utredningens egen beskrivning av vad tvångsmedelsanvändningen ska ta sikte på framgår emellertid att verkställigheten - trots den ändrade terminologin - avser "identifierade enskilda telefonnummer eller e-postadresser" 0.1. (se bl.a. s. 199): dvs. inte ett visst tekniskt hjälpmedel så som en viss dator eller telefonlur eller ett visst exemplar av en programvara t.ex. för IP-telefoni. Att verkställigheten avser vissa adresser via vilka kommunikafion sker och inte viss telefonlur eller liknande blir särskilt tydligt nar det beaktas att tvångsmedlet normalt verkställs hos en operatör, med avseende på viss eller vissa teleadresser, inte en viss telefonapparat, telefax eller liknande. Utredningens synes i denna del gmnda sitt resonemang på att ingen precisering avses ske förrän på verkställighetsstadiet. Därmed krävs ingen notering i rättens beslut och det framstår som oklart hur det i efterhand ska kunna klarläggas vad verkställigheten har omfattat, om teleadressema inte längre ska anges. Det bör härvid övervägas hur den parlamentariska kontrollen och JO:s granskning ska kunna verksamt motverka otillbörliga integritetsintrång. Advokatsamfundets delar utredningens bedömning att nuvarande kontantkortshantering vållar betydande komplikationer. Utredningens förslag innebär dock att frågan om vilka teleadresser en verkställighet far omfatta undantas rättens prövning också i alla andra fall (fast telefoni m.m.), utan att några skäl för detta anges. I prakfiken kan en mängd olika teleadresser aktualiseras, t.ex. till en tidningsredaktion, en advokatbyrå, en telefonkiosk eller liknande där åtgärder för verkställighet framstår som särskilt känsliga. En prövning av rätten bör kvarstå i vart fall för sådana teleadresser och för mobil telefoni o.l. där abonnenten fmns noterad med namn för abonnemanget och i kataloger m.m. De oklarheter som berörts av utredningen rörande begreppets innebörd (s. 166) kan enkelt åtgärdas och utmönstringen av begreppet "tele" skulle kunna ske på motsvarande sätt som för övriga begrepp så att endast termen "adress" används i lagtexten. Skulle berörda teleadresser i någon del fa bestämmas först på verkställighetsstadiet bör de närmare fömtsättningama bestämmas tydligare än iförslagetoch särskilda krav gälla, med möjlighet till prövning och överklagande i efterhand. För de allmänna ombuden torde uppdraget annars komma att framstå som mindre meningsföllt. I första hand bör alltså andra vägar än dem utredningen föreslagit prövas fbr att undgå hinder mot effektiva åtgärder fbr avlyssning och övervakning. Domstol och allmänt ombud torde inte fa tillräcklig information om valen av övervakade eller avlyssnade adresser eller hjälpmedel flyttasfillverkställighetsstadiet. Förslaget innebär ju att dessa fömtsättningar skulle komma att klarläggs forst senare, under verkställigheten av ett redan fattat tvångsmedelsbeslutet. 1 denna del behövs en närmare genomlysning av alternativa lösningar.

12 Sammanfattningsvis skulle det enligt Advokatsamfundets bedömning finnas risk för att domstolen och det allmänna ombudet närmast kommer att framstå som ett rundningsmärke, om den för frågan om integritetsintrång avgörande bedömningen av vilka teleadresser som ska fa avlyssnas omvandlas fill en verkställighetsfråga. Vidare avstyrker samföndet förslaget att åklagare skall ges rätt att i brådskande fall fatta beslut om övervakning enligt fbrslaget till 27 kap. 19 rättegångsbalken. Om behovet av att kunna fatta beslut snabbt är så stort som utredningen synes mena, kan det också finnas skäl att organisera domstolsverksamheten på sådant sätt att en domstolsprövning kan ske inom kort tid. Övriga frågor Förslagen leder sammantaget till en väsenfiigl ökad användning av hemliga tvångsmedel. Effektema härav behöver som framgått genomlysas från integritets- och rättssäkerhetssynpunkt. Utredningen ger återkommande upplysningar om effektivitetsvinster och behoven av sådana, utan motsvarande genomgång rörande behoven av skydd for enskildas personliga integritet. En viktig del i detta sammanhang är vilka ekonomiska styrmedel som tas i bruk. Advokatsamfundet ansluter sig i denna del fill Lars Trädgårds särskilda yttrande (s. 465) angående risken fbr överkonsumtion. Kanske skulle det rent av kunna bli fråga om en generell övergång från andra spaningsåtgärder till hemlig avlyssning, övervakning och dataavläsning. Denna risk bör bedömas tillsammans med förslaget att det först på verkställighetsstadiet avses bedömas vilka teleadresser och tekniska hjälpmedel som skall omfattas av åtgärden; dvs. att den brottsutredande myndigheten fbreslås f^ egen kontroll även över detta led. På samma sätt som Advokatsamfundet påpekat i tidigare sammanhang ges inte heller i detta betänkande några beskrivningar av vad som är tillåtet fbr ett foretag eller en enskild som vill skydda sig om brottsliga angrepp. Problemen blir därmed alltmer accentuerade när legitima och behövliga skyddsåtgärder ska genomföras av enskilda utan att behöva riskera att själv göra sig skyldiga fill brott fill följd av att skyddet skulle kunna anses innefatta någon form av intrång eller annan otillåten åtgärd (jfr samfundets yttrande den 16 juni 2005 över Ds 2005:5 Angrepp mot informationssystem. Denna risk framträder särskilt tydligt om företag - när något oväntat inträffar i dess informationssystem - också skulle behöva beakta risker för att verktyg för hemlig dataavläsning kan ha installerats i hemlighet av en brottsutredande myndighet, som dessutom avses återta hjälpmedlet eller göra det obmkbart utan att skada i övrigt. SVERIGES ADVOKATSAMFUND Anne Ramberg

13 3^la^(^ 2 R-2008/0035 Stockholm den 13 mars 2008 Till Justitiedepartementet Ju2007/9590/BIRS Sveriges advokatsamfönd har genom remiss den 10 december 2007 berettsfillfälleatt avge yttrande över betänkandet Lagring av trafikuppgifter för brottsbekämpning (SOU 2007:76). Sammanfattning Advokatsamföndet avstyrker att vissa av förslagen i betänkandet läggs fill gmnd för lagstiftning. Med hänvisning till Sveriges medlemskap i EU finns dock en skyldighet att implementera direktivet i svensk rätt. Direktivets syfte Direktivet om lagring av trafikuppgifter syftar till att säkerställa att uppgifter om kommunikation med fast och mobil telefoni, Internetåtkomst, e-post och Intemettelefoni lagras så att de brottsbekämpande myndighetema kan få tillgång till uppgifterna för utredning, avslöjande och åtal som avser allvarlig brottslighet. Direktivet innebär att samtliga meddelanden skall sparas. Något krav på att ett brott skall ha begåtts, att det finns någon skäligen misstänkt person eller att prövningen skall underställas domstol finns inte uppställt i direkfivet. Till skillnad mot vad som gäller i dag då en leverantör som huvudregel, om inte domstol har fattat beslut om tillstånd fill hemlig teleövervakning, själv har att bedöma vilka uppgifter som skall sparas för exempelvis faktureringsändamål skall de uppgifter som omfattas av direktivet i framtiden sparas för viss angiven tid för brottsbekämpande syften. Det är därför ett paradigmskifte i den meningen att det innebär ett avsteg från vad som intill i dag har varit en grundläggande princip i dataskydd och integritetshänseende. Fömt-

14 sättningen för att fa behandla personuppgifter är att detta sker mot bakgrund av särskilt uttryckligt angivna och berättigade ändamål. Någon ändamålsförskjutning har från principiella utgångspunkter inte accepterats. Lagring av uppgifter om personer som inte är misstänkta for brott Utredningens förslag innebär att uppgifter om vem som kommunicerar med vem, när detta skedde, var de kommunicerande befann sig och vilken typ av kommunikafion som användes kommer att lagras under ett års tid. Detta betyder att en mycket stor mängd information kommer att lagras. Uppgifterna kommer att lagras avseende alla, oavsett om de är misstänkta för brott eller inte. Endast en ytterst begränsad del av dessa uppgifter kommer att lämnas ut och användas i brottsbekämpande syfte. De uppgifter som skall lagras innefattar exempelvis uppgifter om på- och avloggning i meddelandetjänsten. Detta innebär att de som har en mobiltelefon som kontinuerligt är uppkopplad mot en server för att läsa inkommande e-post i mobiltelefonen ständigt kommer att omfattas av lagringsskyldigheten. Uppgiftema kommer således att fungera som en GPS, vilket medför en möjlighet att positionsbestämma användarens alla rörelser. Rättssäkerhet m.m. Advokatsamfundet påtalade i samband med införandet av lagen (2007:979) om åtgärder för att fbrhindra vissa särskilt allvarliga brott det paradigmskifte som det innebär att i svensk rätt vidta tvångsmedel mot personer som inte är misstänkta för brott. Samma argument gör sig gällande när det gäller implementeringen av detta direktiv. Rättssäkerhet tar sikte på rättsystemets utformning och hantering. Rättssäkerhet kan definieras som ett systematiskt skydd för mänskliga rättigheter garanterade genom tag och konventioner som innebär att alla människor ska vara lika inför lagen; fömtsägbarhet, likhet infbr lagen, skydd fbr vissa minimirättigheter etc. Rättsäkerheten uppfylls inte enbart genom att man har rätt till en rättvis rättegång. De materiella rättsregler som domstolen skall pröva i målet måste också vara rimliga. Rättsäkerheten kräver därfbr att lagstiftningen har visst materiellt innehåll och utfomining, liksom att den tolkas och tillämpas efter vedertagna principer. Begreppet rättssäkerhet är inte absolut. En stats rättsordning kan präglas av olika grader av rättssäkerhet. Den avvägning som måste göras i avvägningen mellan intresset av en effekfiv brottsbekämpning och upprätthållandet av mänskliga rättigheter kan utfalla olika i olika stater vid olika fidpunkter. Frågor om rättssäkerhet känns dock mycket angelägna att framhålla i detta sammanhang och Advokatsamfundet vill framhålla det förändrade synsätt som implementeringen i svensk rätt av detta direktiv innebär. Genomförandet måste enligt samfundets mening ske

15 så att skyddet for den personliga integriteten beaktas i största möjliga utsträckning. Särskilda överväganden måste dessutom göras om implementeringen skall gå utöver vad direktivet har foreskrivit. Även frågor som berör formen för hur direktivet skall implementeras är av största vikt. Skyddet för den personliga integriteten Den föreslagna lagstiftningen måste uppfylla de minimikrav på straffprocessuella tvångsmedel som fbljer av Europakonventionen och regeringsfomien. Det skall således föreligga ett behov av lagstiftningen, de föreslagna åtgärdema skall vara effekfiva och de skall dessutom vara proportionella. I betänkandet far analysen av dessa frågor ett ovanligt stort utrymme. En analys som i många andra lagstiffningsprodukter som berör straffprocessuella tvångsmedel har varit mycket mer summarisk. Advokatsamfundet vill dessutom peka på de uttalanden som den s.k. artikel 29-gmppen har gjort. Även inrättandet av den Europeiska datafillsynsmannen bör framhållas i detta sammanhang. Trots detta anser Advokatsamföndet att den i betänkandet gjorda analysen visar att den föreslagna lagstiftningen inte kan anses uppfylla de krav som bl.a. regeringsformen uppställer. Direktivet om lagring av trafikuppgifter innebär att det blir regel att en mycket stor mängd trafikuppgifter skall sparas under lång tid, medan enbart en ytterst begränsad del av dessa kommer att användas för bekämpning av allvarlig brottslighet. Precis som utredningen har kommit fram till inträder dock intrånget i integriteten redan genom att trafikuppgifterna samlas in och lagras. När det gäller frågan om det föreligger ett behov av att lagra trafikuppgifterna och om detta fbrfarande är effektivt konstaterar utredningen att tillgången till trafikuppgifter är av föndamental betydelse för brottsutredningsverksamheten och att tillgången ofta har en direkt koppling till att förundersökningar över huvudtaget kan fbras framåt. Eftersom insamlandet av trafikuppgifter måste anses innefatta ett väsentligt intrång i enskilda människors rätt till respekt för sitt privatliv och sin korrespondens, måste det, fbr att detta skall kunna godtas, föreligga ett så starkt behov att det är proportionerligt i förhållandefillinskränkningarna i integritetsskyddet. Tillämpningsområdet far inte heller bli större än vad som ar nödvändigt för att tillgodose behovet. Frågan som Advokatsamfundet vill lyfta är om insamlandet av denna enorma mängd uppgifter från personer som till det alldeles övervägande antalet inte är misstänkta för brott verkligen kan anses stå i rimlig proportion till det ändamål som implementeringen av direktivet tar sikte på. Lagringen kommer att beröra i stort sett alla medborgare. Uppgifterna kommer att lagras under en betydligt längre tid än vad som är tillåtet i dag. En ökad informationsvolym innebär dessutom allmänt sett en ökad risk för läckage. En annan fara med lagring av så stora mängder information är risken för ändamålsförskjutningar.

16 Enligt Advokatsamfundets bedömning är den föreslagna åtgärden med lagring av trafikuppgifter alltför omfattande och inte kan anses stå i rimlig proportion till det i direktivet uppgivna syftet med att bekämpa allvarlig brottslighet. Sverige har emellertid en skyldighet att implementera direktivet. Advokatsamfundet vill dock framhålla vikten av att implementeringen sker på så sätt att tillämpningsområdet inte blir större än vad som är nödvändigt, att bestämmelserna ges en så tydlig utformning som möjligt och att noggranna överväganden görs beträffande de procedurregler som måste följa med denna lagstiftning. Lagringsskyldighetens omfattning Regeringen har i olika sammanhang uttalat att myndighetsregister med ett stort antal registrerade uppgifter med särskih känsligt innehåll skall regleras i lag. Den lagring som utredningen föreslår är enligt Advokatsamfundets mening tveklöst av sådan karaktär att en reglering av verksamheten i sin helhet måste ske i lag. När det gäller vilka uppgifter som skall omfattas av lagringsskyldigheten framgår av betänkandet att förslaget inte innebär en uttömmande uppräkning av vilka uppgifter som de brottsbekämpande myndigheterna har rätt att fa från leverantörerna. Med hänvisning till vad som ovan har påtalats under avsnittet som berör den personliga integriteten anser samfundet att de uppgifter som skall omfattas av lagringsskyldigheten måste preciseras och regleras i lag. Det är därfbr inte godtagbart att som skett ange vilka uppgifter som skall lagras i en minimilista. Detta bör äga mm genom angivande av en uttömmande uppräkning av vilka uppgifter som skall omfattas av lagringsskyldigheten. I denna del ansluter sig Advokatsamfundet därför till de överväganden som har presenterats i det skiljaktiga yttrandet av datarådet Hans-Olof Lindblom, till vilket advokaten Per Furberg har anslufit sig. Krav på lagring av uppgifter utöver direktivet När det gäller förslagen som utredningen har presenterat som innebär en lagringsskyldighet utöver direktivet vill Advokatsamföndet ånyo understryka att det är av största vikt att tillämpningsområdet inte utvidgas till annat än vad som är nödvändigt för att uppfylla Sveriges åtaganden enligt direktivet. Uppgifförna som skall lagras enligt direktivet innebär omfattande intrång i den personliga integriteten. Vid implementeringen måste det, på sätt som ovan nämnts, anses föreligga ett så starkt behov att lagra uppgiftema så att detta är proportionerligt i fbrhållande till de inskränkningama i integritetsskyddet som lagringen innebär. Enligt Advokatsamföndet far fillämpningsområdet inte bli mer omfattande än vad som är nödvändigt för att fillgodose behoven i direktivet. Sådana särskilt noggranna överväganden som motiverar en implementering utöver direktivet har inte presenterats. Advokatsamfundet avstyrker därför att de förslag som går utöver direkfivet läggs till gmnd för lagstiftning.

17 Under inga omständigheter kan det dock ansesfillräckligtatt reglera lagring av uppgifter utöver vad som föreskrivs i direktivet enbart i förordning. Advokatsamfundet delar således de överväganden som Per Furberg har anfört i sitt särskilda yttrande. Utlämnande av uppgifter Av betänkandet framgår att antalet ärenden om utlämnande enligt lagen om elektronisk kommunikation (LEK) har dubblerats under de senaste två åren. Detta innebär att de brottsutredande myndighetema i valet mellan att begära ut uppgifter enligt LEK eller enligt rättegångsbalken väljer det fbrsta alternativet om straffskalan för brottsmisstanken medger det. Att utlämnande enligt LEK sker i betydande omfattning utan prövning av annan än de brottsutredande myndigheterna själva kan inte anses förenligt med de krav som bör ställas på rättslig prövning. Frågan om utlämnande av uppgifter enligt LEK och rättegångsbalken har varit fbremål för utredning i betänkandet Tillgång fill elektronisk kommunikation i brottsutredningar m.m., SOU 2005:38. Förslaget bereds för närvarande inom Justifiedepartementet. Advokatsamföndet anser det angeläget att användningen av tvångsmedel i preventivt syfte kringgärdas av betryggande procedurregler. Direktivet innebär en obligatorisk och omfattande lagring av en mycket stor mängd uppgifter om i stort sett alla medborgare, vilken innefattar väsentliga intrång i enskilda människors rätt till respekt för sitt privatliv och sin korrespondens. Höga krav måste uppställas på deförutsättningarunder vilka sådana uppgifter far lämnas ut. Betydande skäl finns att bereda utredningens förslag om utlämnande av uppgifter tillsammans med förslagen i betänkandet ovan. Utgångspunkten för utlämning av denna typ av uppgifter som insamlats i prevenfivt syfte måste enligt Advokatsamföndets mening vara att utlämnande enbart får ske avseende mycket allvarlig brottslighet och först efter domstolsprövning. Även ett utlämnande enligt LEK måste således enligt samfundet beslutas av domstol. Sammantaget innebär detta att Advokatsamfundet instämmer i det som anförts i det skiljakfiga yttrandet av Hans-Olof Lindblom, fill vilket Per Furberg har anslutit sig. Överföring av personuppgifter till annat land Lagring av trafikuppgifter skall enligt utredningen kunna ske utomlands. Huruvida uppgifter som finns i ett lager i ett annat land kan fa spridning utöver vad som följer av svensk rätt beror på den rättsliga reglering i landet där uppgiftema lagras. Det finns enligt utredningen inte någon garanti för att uppgifter som lagras i ett annat land inte används för andra ändamål än de som den svenska lagstiftningen medger utöver den garanti som ligger i att samtliga medlemsländer i EU har rättsregler för dataskydd m.m. som bygger på EG-direktiv.

18 Advokatsamföndet vill peka på de särskilda problem som anslutningen av nya medlemsländer fill EU kan innebära i detta avseende. En reglering som innebär att risken fbr missbmk minimeras måste skapas. Utredningen har bedömt att personuppgiffslagens bestämmelser är tillräckliga for att upprätthålla integritetsskyddet for den enskilde. Advokatsamfundet tillåter sig att ifrågasätta om denna bedömning är korrekt och hållbar över tiden samt anser att frågan är av sådan vikt att den bör övervägas ytterligare. Straffbestämmelserna i personuppgiftslagen gäller endast behandling av känsliga uppgifler. Dessa kommer inte att omfatta den situafionen att lagring sker längre tid än vad som är fillåtet. Kostnader Genomfbrandet av direktivet kommer att medfbra att operatörerna far betydande merkostnader. Advokatsamföndet vill väcka frågan om det kan anses rimligt att låta operatörema bära kostnaden for lagringen av trafikuppgifterna och om denna kan anses stå i rimlig proportion till de eventuella effektivitetsvinster som implementeringen kommer att medföra fbr de brottsutredande myndighetema. Avslutande synpunkter Advokatsamföndet är som framgått starkt krifiskt till att direktivet implementeras. Det är fbrsta gången i modem kriminalpolitisk historia som privata rättssubjekt åläggs att spara uppgifter om enskilda för det fall uppgiftema kan komma att behövas i framfida brottsutredningar. Regleringen träffar i stort sett alla medborgare och innebär att en ofantligt stor mängd uppgifter sparas avseende alla, oavsett om det föreligger någon misstanke om brott. Advokatsamfundet kan avslutningsvis inte underlåta att påtala att detta framstår som djup oroande och anser att implementeringen måste ske med dessa förhållanden för ögonen. SVERIGES ADVOKATSAMFUND Anne Ramberg

19 3^V^9^3 R-2009/0012 Stockholm den 26 febmari 2009 Till Försvarsdeparteinentet Sveriges advokatsamfönd har genom remiss den 19 december 2008 berettsfillfälleatt avge yttrande över promemorian Förstärkt integritetsskydd vid signalspaning. Sammanfattning Advokatsamfundet avstyrker att flertalet av förslagen i promemorian läggs till grund för lagstiftning. Promemorian saknar erforderliga analyser och överväganden. Förslagen fillgodoser inte heller vad som far anses vara rimliga och grundläggande krav på rättssäkerhet och skydd för den personliga integriteten. Det kan också ifrågasättas om signalspaningen genom promemorians förslag överhuvudtaget kan bli effektiv för sina uppgivna ändamål något som i sig inger starka betänkligheter. Allmänna överväganden Advokatsamfundet anser attförsvarsunderrättelseverksamhetär nödvändigt och ska bedrivas för i lag angivna och väl avgränsade ändamål. Även signalspaning som metod såväl i etem som i kabel avseende i lag angivna och väl definierade säkerhetshot kan enligt Advokatsamföndet vara godtagbar, under fömtsättning att det står helt klart att särskilt högt ställda krav på rättssäkerhet och skydd för den personliga integriteten kan garanteras. Av promemorian framgår att förslagen syftar till att förstärka integritetsskyddet vid signalspaning. Advokatsamfundet anser att avsikten också borde ha varit att stärka rättssäkerheten. Av promemorian framgår också att all signalspaning ska föregås av tillståndsprövning. Det framstår dock som mycket oklart om och i vilken utsträckning de olika säkerhetsåtgärderna i författningsforslaget inbegriper signalspaning i både kabel och etem. Detta hade tbrtjänat en ingående analys och konsekvensbeskrivning.

20 Promemorian berör ingripande lagstiftning som utgör av gmndlag och Europakonventionen skyddade fri- och rättigheter. Detta ställer stora krav på att de förslag som läggs fram baseras på ett gmndligt och gott beredningsunderlag. Beredningsunderiaget har emellertid alltsedan den ursprungliga departementspromemorian. En anpassad försvarsunderrättelseverksamhet (Ds 2005:30) remitterades, varit och alltjämt är bristfälligt. Advokatsamföndet vill särskilt peka på den brist på sammanhållen analys och avsaknad av alternativa lösningar som den remitterade promemorian uppvisar, oaktat dess vällovliga försök att åstadkomma ett förstärkt integritetsskydd. Lagtekniskt finns därtill utrymme för inte obetydliga fbrbättringar. Möjlighetema att på ett tillfredsställande sätt överblicka lagstiftningen är också mycket begränsade. Hänsyn måste tas till den lagstiftning som redan har trätt i kraft, det tillkännagivande som riksdagen har gjort, den politiska överenskommelsen från hösten 2008, de förslag som nu har remitterats och de frågor som är föremålförutredning. Till detta kommer de frågor som inte berörts i promemorian. Regeringen har givit en särskild utredare i uppdrag att kartlägga SÄPO:s och Rikskriminalens behov av underrättelse om utländska förhållanden samt att utreda hur detta behov ska kunna tillgodoses på ett rättssäkert och effektivt sätt. Utredaren har dessutom fatt i uppdrag att lämna fullständiga författningsförslag. Uppdraget ska redovisas senast den 30 juni Av direkfiven framgår att förslaget ska utformas så att förhållandet mellan signalspaning iförsvarsunderrättelseverksamhetoch motsvarande underrättelseverksamhet i polisiär verksamhet tydliggörs. Det är en i sig välkommen utveckling. Promemorian anger att signalspaning endast får äga mm for att kartlägga strategiska förhållanden avseende intemationell terrorism eller annan grov gränsöverskridande brottslighet. Syftet uppges inte vara att inhämta information av operativ karaktär. Det har dock tidigare påpekats av Advokatsamföndet att mycket betydande gränsdragnings och fillämpningsproblemfinnsi detta avseende. Denna oklarhet har uppenbarligen, trots tidigare påståenden om motsatsen, också av regeringen ansetts föreligga, eftersom regeringen beslutade om direktiv till utredningen den 9 oktober Denna otydlighet har heller inte undanröjts i den nu remitterade promemorian. Advokatsamföndet anser att det är otillfredsställande att frågan om SÄPO:s och Rikskriminalens respektive behov och verksamhet utreds separat och att resultatet av denna utredning inte finns tillgängligt och kan tjäna som underlag vid avgivande av detta yttrande. Detta är särskilt olyckligt eftersom det finns goda skäl att anta att i vart fall SÄPO kommer att anses behöva tillgång fill signalspaning. Om utredningen kommer fram till detta påverkas bedömningen av många av förslagen i den nu remitterade promemorian. Detsamma gäller i än högre grad om utredningen skulle komma att föreslå att också Rikskriminalens behov av underrättelser skutte motivera tillgång till signalspaning. Advokatsamfundet vidhåller den tidigare framförda ståndpunkten om att lagstiftning som berörförsvarsunderrättelseverksamhetoch signalspaning i sådan och annan verksamhet måste bli föremål för en gemensam och sammanhållen utredningsinsats, gäma med parlamentariska inslag. Detta är nödvändigt för att kunna göra en relevant bedömning och analys. Det vore därför önskvärt att göra en översyn av alla underrättelsekällor. Det är