Stockholm den 5 juni 2013

Transkript

1 R-2013/0490 Stockholm den 5 juni 2013 Till Justitiedepartementet Ju2013/2009/Å Sveriges advokatsamfund har genom remiss den 18 mars 2013 beretts tillfälle att avge yttrande över departementspromemorian Genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden (Ds 2013:18). Sammanfattning Sveriges advokatsamfund anser att den rätt till information om olika processuella rättigheter som regleras i direktivet (2012/13/EU), sammantaget utgör en lika välkommen som nödvändig förbättring av misstänktas och tilltalades processuella rättigheter under straffrättsliga förfaranden. I några fall motsätter sig och ifrågasätter dock Advokatsamfundet vissa av promemorians bedömningar och förslag angående hur direktivet ska genomföras och har beträffande andra förslag ansett det motiverat att göra vissa påpekanden. Utöver dessa synpunkter, vilka framgår av det följande, ställer sig Advokatsamfundet positivt till förslagen. Allmänt Något av det allra viktigaste när en person blir misstänkt för brott, oavsett om det därpå följer ett frihetsberövande eller ej, är att den misstänkte vet vad han eller hon är misstänkt för och varför samt att han eller hon även löpande därefter får information om och insyn i utredningen som pågår. Advokatsamfundet vill mot den bakgrunden först och främst framhålla att det är mycket positivt att misstänkta och tilltalade vid straffrättsliga förfaranden 1 till följd av det underliggande direktivet (2012/13/EU), äntligen får en i författning fastslagen rätt att erhålla information om sina processuella rättigheter. 1 Enligt direktivet omfattar rätten till information såväl förundersökningen, domstolshandläggningen och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder.

2 2 Eftersom promemorian innehåller förslag på hur direktivet och dess stipulerade rättigheter ska genomföras i svensk rätt och då vissa av de processuella rättigheter som är i fråga inte funnits tidigare eller endast utgjort handlingsnormer inom de brottsbekämpade myndigheterna, är Advokatsamfundet därför positivt till de rättigheter som ska genomföras i svensk rätt. Advokatsamfundet har dock synpunkter när det gäller genomförandet av vissa specifika rättigheter i direktivet. Eftersom direktivet i likhet med det tidigare beslutade översättnings- och tolkningsdirektivet 2 är ett s.k. minimidirektiv, dvs. bara slår fast den miniminorm som ska gälla för de i direktivet reglerade processuella rättigheterna, anser Advokatsamfundet att det vid den svenska implementeringen inte finns något utrymme för att tolka direktivet restriktivt. Om de minimirättigheter som medlemsstaterna enats om tolkas restriktivt vid genomförandet av direktivet, kommer detta innebära att de beslutade rättigheterna kommer begränsas i förhållande till de, enligt Advokatsamfundets uppfattning, redan lågt ställda krav som direktivet anger. Enligt Advokatsamfundet vore detta mycket olyckligt, i synnerhet eftersom Sverige under sitt senaste EU-ordförandeskap var det medlemsland som starkast drev på för ett beslut om det s.k. Stockholmsprogrammet 3 och den färdplan för förbättrade processuella rättigheter för misstänkta och tilltalade i brottmålsprocessen. 4 Advokatsamfundet anser därför att Sverige har ett särskilt ansvar för att Stockholmsprogrammets avsiktsförklaring om markant förbättrade processuella rättigheter på olika områden för misstänkta och tilltalade, verkligen genomförs på avsett sätt. Den svenska implementeringen kan därför rimligen inte präglas av restriktiva tolkningar av direktivets beslutade rättigheter. Tyvärr har dock direktivet tolkats just så i några fall. Synpunkter på promemorians förslag Det kan inledningsvis konstateras att det på ett antal ställen i promemorian anges att direktivets bestämmelser torde överensstämma med befintlig lagstiftning. 5 Enligt Advokatsamfundets förmenande måste det emellertid framgå tydligare än så om direktivets bestämmelser överensstämmer med befintlig reglering eller inte. I de fall då det är ovisst om en bestämmelse i direktivet redan motsvaras av befintlig nationell rätt eller inte, anser Advokatsamfundet att det säkra bör tas före det osäkra och att en nationell reglering därför bör övervägas för att korrekt genomföra direktivet. 2 Direktiv 2010/64/EU om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden. 3 EU:s programförklaring om vad som ska prioriteras på det rättsliga området under år , där det bl.a. uttalades att rättssäkerhetsfrågor skulle få betydligt större betydelse för den framtida lagstiftningen inom EU. 4 Europeiska rådets resolution den 30 november 2009 om en färdplan för förstärkta processuella rättigheter för misstänkta och tilltalade vid i brottmålsprocessen (EUT C 295, , s. 1), vilken införlivades i Stockholmsprogrammet strax därefter (EUT C 115, , s. 1). 5 Exempelvis under resonemang avseende rätten till information om att inte behöva uttala sig, rätten till underrättelse om anklagelsen, direktivets krav på rättslig prövning, rätten till material vid frihetsberövande.

3 3 Eftersom medlemstaterna ansvarar för att direktivet med säkerhet har genomförts i nationell rätt och att detta har gjorts på erforderligt sätt, bör sådana oklarheter därför normalt föranleda ett förslag om ny eller ändrad nationell reglering. Det förhållandet att det i promemorian tydligen anses oklart huruvida nationell rätt överensstämmer med direktivets förpliktelser, gör att Advokatsamfundet inte kan ställa sig bakom promemorians bedömningar att några lagstiftningsåtgärder inte är nödvändiga i dessa fall. I vart fall måste frågan om nödvändiga lagstiftningsåtgärder analyseras betydligt mer utförligt, något som i så fall lämpligen görs under den fortsatta lagstiftningsprocessen. Rätten att inte behöva yttra sig över de misstankar som riktas mot en, är i dag inte uttryckligen reglerad i svensk rätt. Även om Advokatsamfundet självfallet tillstyrker att informationsskyldighet avseende rätten att inte behöva yttra sig införs, är samfundet dock tveksamt till om detta verkligen kan göras utan att rättigheten i sig är uttryckligt reglerad i svensk rätt. Även om denna rättighet i och för sig anses följa av Europakonventionen, vilken gäller som svensk lag, anser Advokatsamfundet att detta är en rättighet av så grundläggande karaktär att den uttryckligen bör komma till uttryck direkt i lagstiftningen, samtidigt som skyldigheten att informera om rättigheten införs. Direktivet anger att misstänkta ska informeras om sina rättigheter för att dessa ska kunna utövas effektivt. Den rätt till information som föreskrivs i direktivet tar sikte på de som är misstänkta eller tilltalade. Eftersom det i direktivet slås fast att dessa rättigheter ska finnas för att misstänkta ska kunna utöva rättigheterna effektivt, anser Advokatsamfundet att det, även med beaktande av artikel 1, därför bör det finnas utrymme för att inom ramen för direktivets bestämmelser föreskriva att de rättigheter som anges i direktivet även ska omfatta personer som ännu inte konstaterats vara misstänkta och formellt underrättats om att han eller hon är misstänkt. Sådan information skulle exempelvis kunna rikta sig till personer som är gripna eller bara medtagna till polisstation utan att förhör har hållits, men även i andra fall bör informationen kunna fylla en viktig funktion. Sådan information kan, förutom information från förundersökningsledare m.fl., tillhandahållas exempelvis på informationstavlor, anslag, etc. på polisstationer och andra lämpliga platser, liksom på polismyndighetens hemsida. Kunskapen om de rättigheter man har som misstänkt eller tilltalad skulle därmed sannolikt inträda tidigare, vilket i slutändan skulle kunna förbättra och effektivisera förundersökningen och öka rättssäkerheten för den enskilde. Enligt Advokatsamfundet tolkas alltså direktivet i promemorian alltför snävt och förslaget om genomförande av direktivet i denna del är alltför begränsat. Frågan är om kraven på en rättvis rättegång verkligen kan anses vara uppfyllda med den tolkning som görs av direktivet. Eftersom det ofta är utsagor under de inledande förhören som slutligen kommer att läggas till grund för ansvarsbedömningen i brottmålsprocessen, anser Advokatsamfundet att det från ett rättssäkerhetsperspektiv är oacceptabelt att rätten till information om tillgång till försvarare inte omfattar även en misstänkt som ännu inte anses vara skäligen misstänkt.

4 4 Detta särskilt mot bakgrund av att FN:s och Europarådets antitortyrkommittéer upprepade gånger uttalade kritik mot Sverige för att inte tillhandahålla sådan rätt till försvarare redan från och med det första förhöret. Även JO har i flera ärenden under senare år riktat kritik mot att förhör genomförts utan att försvarare närvarat. JO har uttalat att, även om en misstänkt uppger att ett förhör kan genomföras utan försvarare, en förundersökningsledare har att på objektiva grunder bedöma om så är fallet. Bedömningen kan inte enbart överlåtas på den misstänkte eller dennes vårdnadshavare i fall då den misstänkte är en ungdom. När utredningen leds av en åklagare anses det ankomma på denne att ta ställning till behovet av försvarare, oavsett vilken inställning den misstänkte har. Det åligger också en förhörsledare att försäkra sig om att förundersökningsledaren tagit ställning i försvararfrågan innan ett förhör med en brottsmisstänkt genomförs. (Se JO 2012/13, s. 106 med däri angivna hänvisningar, JO:s beslut den 30 november 2012, dnr , samt JO:s beslut den 26 april 2013, dnr ) Advokatsamfundet anser därför att rätten till information om tillgång till försvarare, liksom de övriga rättigheter som anges i direktivet, bör gälla även för dem som är misstänkta utan att formellt ha blivit underrättade om misstanken. Det kan vidare påpekas att den som är misstänkt för brott enligt 21 kap. 3 RB har rätt att biträdas av försvarare. Det huvudsakliga syftet med att en misstänkt ska ha rätt till försvarare tidigt i en brottsutredning, är att han eller hon inte på grund av bristande kännedom om utredningsförfarandet och den rättsliga regleringen ska komma i underläge mot polis och åklagare, utan ha tillgång till sådan sakkunskap att han eller hon till fullo kan tillvarata sina rättigheter. Enligt kommentaren till bestämmelsen, 6 har den som är misstänkt för ett brott därför som regel rätt att ha tillgång till försvarare redan från och med första förhöret. Som vidare framhålls i kommentaren är försvararbehovet inte mindre starkt vid det första förhöret med en misstänkt, utan snarare tvärtom (se Fitger, Rättegångsbalken, 23 kap. 5 ). Av de informationsrättigheter som direktivet anger, får möjligen informationen om tillgång till försvarare anses vara den viktigaste. Att den misstänkte efter att ha erhållit denna information kan företrädas av en försvarare, ökar i sin tur förutsättningarna markant både för att den misstänkte får den information i övrigt som han eller hon har rätt till enligt direktivet, liksom att den misstänkte dessutom verkligen förstår innebörden av informationen. När det gäller tidpunkten för rätten att ta del av den information som stadgas i direktivet, stadgas det i direktivet att misstänkta och tilltalade underrättas om sina processuella rättigheter utan dröjsmål (art. 3 och 4). Enligt förslagen till genomförande i svensk rätt (12 och 12 a FÖK samt 24 kap. 9 a RB), saknas dock angivande om när dessa rättigheter inträder. 6 Se Fitger, Rättegångsbalken, 21 kap. 3 och 23 kap. 5 rättegångsbalken.

5 5 Från ett rättssäkerhetsperspektiv och för att de rättigheter som nu diskuteras över huvud taget ska få avsedd betydelse, är det självfallet av stor betydelse att den misstänkte får rätt till informationen fortast möjligt. Advokatsamfundet anser därför att det i de svenska bestämmelserna måste anges vid vilken tidpunkt den misstänkte har de angivna rättigheterna. Advokatsamfundet, som anser att den i direktivet använda skrivningen utan dröjsmål är alltför oprecis, anser att direktivets rättigheter enligt svensk rätt i stället bör tillhandahållas genast. Av avgörande betydelse är emellertid alltså att det inför den fortsatta beredningen av lagstiftningsärendet anges när rättigheterna till informationen inträder. Advokatsamfundet förordar att det i 12 och 12 a förundersökningskungörelsen samt 24 kap. 9 rättegångsbalken regleras att den misstänkte ska underrättas genast eller i vart fall, och i enlighet med direktivets ordalydelse, utan dröjsmål. I detta sammanhang vill Advokatsamfundet även framhålla i fråga om rätten att få tillgång till material som rör målet (art. 4), att det inte är tillräckligt att denna rättighet omfattar enbart skriftliga handlingar. Även fotografier och andra dokument måste givetvis omfattas av denna rättighet, något som också följer av Europakonventionen (art. 6:3b). När det gäller rätten att få tillgång till material som rör målet är det också, särskilt inför häktningsförhandling, avgörande att förhör och annat material som åklagaren hänför sig till skrivs ut omgående efter att bevis upptagningen slutförts. I annat fall blir bestämmelsen om att den misstänkte och hans försvarare ska få ta del av allt material som rätten ska grunda sitt beslut på endast ett slag i luften. Åklagaren ska under häktningsförhandlingen därför inte kunna hänvisa till att materialet inte finns tillgängligt, eftersom det inte hunnit skrivas ut. Advokatsamfundet anser därför att det, i förarbetena eller på annat sätt, klart framgår att polis och åklagare inför en häktningsförhandling skriver ut förhör med bevispersoner omedelbart efter avslutat förhör, eller i vart fall att utskriften sker utan dröjsmål. Med hänsyn till det nyligen genomförda direktivet om tolkning och översättning och att det nu aktuella direktivet anger att misstänkta ska informeras om sina rättigheter för att dessa ska kunna utövas effektivt, delar Advokatsamfundet inte heller promemorians bedömning att underlåtenhet att informera om rätten till tolkning och översättning inte kan anses strida mot direktivet, om det är uppenbart att den misstänkte inte har behov av detta. Enligt Advokatsamfundet ska en sådan bedömning inte behöva göras i varje enskilt fall. Det kan dessutom ifrågasättas om polisen verkligen har kompetens att kunna avgöra hur långt den misstänktes språkkunskaper sträcker sig. Rätten att informeras om möjligheten till tolkning och översättning bör enligt Advokatsamfundet därför vara ovillkorlig. I de fall informationen ska lämnas skriftligen, ska uppgifter om detta självfallet också alltid finnas med i informationsdokumentet.

6 6 Avslutningsvis anser Advokatsamfundet att det i de olika situationer då information om de processuella rättigheterna ska lämnas, måste klargöras vem (förundersökningsledare, förhörsledare, åklagare eller domstol) som ansvarar för att information lämnas och ser till att den misstänkte verkligen tar del av informationen. SVERIGES ADVOKATSAMFUND Anne Ramberg/ genom Johan Sangborn