SOCIALDEMOKRATIN, SAMFÖRSTÅNDETS DISKURS OCH DET KOLLEKTIVA VÅLDETS POLITIK

Transkript

1 Centrum för arbetarhistoria Nordiskt arbetarhistorikermöte 2007 Stefan Nyzell SOCIALDEMOKRATIN, SAMFÖRSTÅNDETS DISKURS OCH DET KOLLEKTIVA VÅLDETS POLITIK DEN SVENSKA MODELLEN Den svenska modellen, skriver Per Thullberg och Kjell Östberg i inledningen till antologin med samma namn, är ett begrepp som ofta använts både i Sverige och utomlands när det gäller att fånga det specifikt svenska i samhällsutvecklingen under 1900-talet. Såväl utländska som svenska samhällsforskare utnyttjar begreppet. 1 Det kan också hävdas att den historievetenskapliga diskursen kring begreppet den svenska modellen har haft en betydande inverkan på forskningen kring våldsamma sociala konfrontationer i den svenska historien. Sverige uppfattas som unikt i sin fredliga utveckling från ett fattigt agrarsamhälle till en avancerad industristat med en av världens högsta levnadsstandard, fortsätter Thullberg och Östberg. Utvecklingen har varit snabb men lugn revolutioner har lyst med sin frånvaro och den politiska samdräkten har i varje fall ifrån ett utländskt perspektiv varit påfallande. 2 Det finns med andra ord en både nationell som internationell uppfattning där sociala konfrontationer och kollektivt våld på det hela taget lyser med sin frånvaro i talets Sverige. Det senare inte minst under de årtionden kring århundradets mitt som ofta beskrivs som skördetiden för den svenska modellen, och 50-talen, innan folkhemstanken och den svenska modellens samförståndsanda sakta men säkert började spricka under tryck av och 70-talens ökande sociala, ekonomiska, kulturella och politiska spänningar. Men det senare även i ett betydligt längre perspektiv, som åtminstone sträcker sig från 1840-tal till 1960-tal, och som ibland även kan sägas sträcka sig tillbaka till 1540-tal och fram till 2000-tal. 3 Men om enighet råder kring begreppets mera övergripande betydelse är detsamma inte fallet vad anbelangar dess mera konkreta betydelse. Den svenska modellen är nämligen ett 1 Per Thullberg & Kjell Östberg, Introduktion, i Per Thullberg & Kjell Östberg (red), Den svenska modellen, Lund 1994, s 5. 2 Thullberg & Östberg, 1994, s 5. 3 Thullberg & Östberg, 1994, s 5f.

2 begrepp med flera distinkta om än närliggande betydelser. I en första betydelse används begreppet för att beskriva det socialdemokratiskt folkhemska välfärdssamhället såsom det kom att växa fram under 1900-talet. I en andra betydelse används begreppet för att beskriva det institutionaliserade förhandlingssystem, präglat av samförstånd, konsensus och kompromisser, som växte fram mellan arbetare, arbetsgivare och statsmakt under 1900-talets första decennier, med Decemberkompromissen 1906 och Saltsjöbadsavtalet 1938, det senare följt av Saltsjöbadsandans årtionden av arbetsfred, som några av de viktigaste hörnstenarna. I en tredje betydelse används begreppet för att beskriva formerna för det politiska beslutsfattandet, med den samförståndsanda, konsensusinriktning och kompromissvilja som på det hela taget tycks ha präglat den svenska politiken under en stor del av 1900-talet. 4 Och så finns det en fjärde betydelse av begreppet. Där står den svenska modellen för ett svenskt samförstånd med rötter tillbaka till 1540-talet, med den starka statsmakt som då växte fram vilket ska ha skapat institutionella förutsättningar för politisk interaktion utan våldsanvändning, på såväl lokal som regional och nationell nivå i Sverige. Enligt denna forskningstradition var 1900-talets samförståndsanda, konsensusinriktning och kompromissvilja endast en modern fortsättning på en mycket lång historisk utveckling ett uttryck för svensk mentalitet därav talet om den svenska modellens tidigmoderna rötter. 5 Det som knyter samman de tre förstnämnda betydelserna av begreppet den svenska modellen tycks, dels vara samförståndet, konsensusen och kompromisserna i det svenska samhället under 1900-talets inledande decennier, dels vara den svenska fackliga och politiska socialdemokratiska arbetarrörelsens växande styrka vid samma tid, vilket efter den socialdemokratiska valsegern 1932 och krisuppgörelsen (den så kallade kohandeln) med Bondeförbundet 1933 ledde fram till en politik präglad av klassamarbete i form av det socialdemokratiska folkhemsbygget, och den svenska välfärdsstatens uppbyggnad under de efterföljande årtiondena fram till dess att bygget började spricka i fogarna på och 70-4 Thullberg & Östberg, 1994, s 5; Lars Berggren, Går det att skriva arbetarhistoriska synteser?, Historisk tidskrift, 2003:2, s För en historievetenskaplig diskussion om den svenska modellens tidigmoderna rötter se bland annat: Eva Österberg, Bönder och centralmakt i det tidigmoderna Sverige: Konflikt kompromiss politisk kultur, Scandia 1989:1; Eva Österberg, Vardagens sträva samförstånd: Bondepolitik i den svenska modellen från vasatid till frihetstid, i Tänka, tycka, tro: Svensk historia underifrån, Gunnar Broberg, Ulla Wikander & Klas Åmark (red), Norge 1994; Eva Österberg, Stark stat och starkt folk: En svensk modell med långa rötter?, i Kjell Haarstad, Anders Kirkhusmo, Dagfinn Slettan & Steinar Supphellen (red), Insikt og utsyn: Festskrift till Jørn Sandnäs, Trondheim 1996; Peter Aronsson, Bönder gör politik: Det lokala självstyret som social arena i tre Smålandssocknar, , Lund 1992; Börje Harnesk, Den svenska modellens tidigmoderna rötter?, Historisk tidskrift, 2002:1; Lars-Olof Larsson, Gustav Vasa landsfader eller tyrann?, Falun 2002, s 280f; Jens Lerbom, Mellan två riken: Integration, politisk kultur och förnationella identiteter på Gotland , Lund 2003.

3 talen. Inte minst och 30-talen framstår på många sätt som de två avgörande decennierna för modern svensk politisk historia. 6 På många sätt har Sveriges moderna historia kommit att bli detsamma som berättelsen om den svenska modellen, vilket inte minst är mycket tydligt i både svensk och internationell litteratur om den svenska 1900-talshistorien. 7 I den sistnämnda betydelse, tanken på den svenska modellens tidigmoderna rötter, har Sverige kommit att betraktas som ett undantag i jämförelse med det övriga Europa. Det har framhållits att när länder som Tyskland, Frankrike och England, från tidigmodern tid och framåt präglats av våldsamma sociala konfrontationer, så har Sverige vid samma tid i historien varit förhållandevis förskonat från liknande händelser. 8 De sociala konfrontationer och kollektiva våld som trots allt ägt rum i Sverige har utifrån detta perspektiv snarast setts som undantagen som bekräftar regeln. Så har exempelvis Klubbekriget förklarats av Lars-Olof Larsson och Dalaupproret 1743 samt Frälsebonderörelsen i Halland 1772 av Eva Österberg. 9 Den allmänt vedertagna diskursen om svensk historia har med andra ord kommit att bli den om samförståndets Sverige från 1540-tal till 2000-tal. 10 Det har under senare år vuxit fram en allt starkare inomvetenskaplig kritik bland historiker gentemot samförståndsdiskursen och dess uttryck i den svenska modellen. 11 Det har påpekats att det är en diskurs som kritiskt måste problematiseras i betydligt högre grad än vad hittills har gjorts. Det har i denna kritik framhållits att den historieskrivning som diskuterat den svenska modellen konsekvent tenderat att överbetona samförstånd samtidigt som den lika konsekvent underbetonat konflikter i den svenska historien. Det skulle alltså vara frågan om en tendensiös eller teleologisk historieskrivning vars ändamål har varit att framställa Sveriges historia på ett sådant sätt att samförstånd, konsensus och kompromisser framstått som ett givet historiskt vägval. Det skulle vara ett vägval vars bakgrund står att finna i den 6 Thullberg & Östberg, 1994, s 5f; Walter Korpi, Den svenska arbetarrörelsens förutsättningar och strategier, i Per Thullberg & Kjell Östberg (red), Den svenska modellen, Lund 1994, s 11-26; Åsa Lindeborg, Socialdemokraterna skriver historia: Historieskrivning som ideologisk maktresurs , Finland 2001, s ; Ulf Zander, Fornstora dagar, moderna tider: Bruk av och debatter om svensk historia från sekelskifte till sekelskifte, Falun 2001, s. 7 Thullberg & Östberg, 1994, s 5. 8 Österberg, 1989; Österberg, 1994; Österberg, 1996; Larsson, 2002, s 280f. 9 Larsson, 2002, s 281; Österberg, 1994, s Thullberg & Östberg, 1994, s 5; Österberg, 1994, s; Linderborg, 2001, s ; Zander, 2001, s. 11 Alf Johansson & Lars Ekdahl, Den historiska kompromissen som tillfällig maktallians: Perspektiv på arbetarrörelsens kris, Häften för kritiska studier 1996:2; Linderborg, 2001; Zander, 2001; Roger Johansson, Kampen om historien Ådalen 1931: Sociala konflikter, historiemedvetande och historiebruk , Lund 2001; Mary Hilson, Labour Politics in a Naval Dockyard: The Case of Karlskrona, Sweden, c , International Review of Social History, 2001:3; Berggren, 2002; Victor Lundberg, Den siste af de typiske 1848 års män i Sverige : Anteckningar om Julius Mankell och den svenska socialdemokratins förhistoria, Historisk tidskrift, 2005:3.

4 socialdemokratiska politikens kursändring under och 30-talet, en kursändring med syftet att framställa SAP som ett folkligt parti i snarare än ett utpräglat arbetarparti. Det handlar om den socialdemokratiska folkhemspolitiken, uttryckt i Per-Albin Hanssons berömda folkhemstal från 1928, och i förlängningen byggandet av det socialdemokratiskt folkhemska välfärdssamhället. Frågan är vad som händer när man börjar skrapa på ytan på och blottlägga samförståndsdiskursen bakom begrepp som folkhemmet och den svenska modellen? Vad en kulturanalytisk och mikrohistorisk studie av socialdemokratin, samförståndets diskurs och det kollektiva våldets politik i och 1930-talets Sverige kan ge är bland annat att visa på sprickorna i den svenska socialdemokratiska arbetarrörelsens omsorgsfullt uppbyggda samförståndsdiskurs, och därmed även i för svensk historia avgörande begrepp som folkhemmet och den svenska modellen. EN TELEOLOGISK HISTORIA? I artikeln Går det att skriva arbetarhistoriska synteser, från 2003, skriver historikern Lars Berggren att det finns ett grundläggande problem med de tolkningar och underliggande förutsättningar som denna svenska arbetarhistoriska forskning till stor del byggt på. Berggren menar att den arbetarhistoriska forskningen haft en teleologisk tendens att skriva historien sett i ett efterhandsperspektiv, i detta fall utifrån den socialdemokratiska fackliga och politiska arbetarrörelsens historia. En hel del historiskt inriktad forskning, och då inte enbart arbetarhistorisk, menar Berggren, har varit inriktad på att förklara den svenska modellen, med dess anda av samförstånd och kompromissvilja, och på att förklara dess historiska rötter. Denna forskning har haft en tendens att överbetona samförstånd och underbetona konflikter, menar Berggren vidare, och konstaterar att denna forskning varit både viktig och nödvändig, men samtidigt medfört att den svenska forskningen därmed inte varit lika fokuserad på att diskutera motsättningar och konflikter i det svenska 1900-talet. 12 Berggrens kritiska ställningstagande innebär för studiet av sociala konfrontationer och kollektivt våld att det rent konkret finns en uppenbar risk för att episoder av konflikter och våld konsekvent har tonats ned, medan tillfällen av samförstånd och frånvaro av våld har lyfts fram och betonats i den svenska historieskrivningen. Det är en tanke som att tankvärd bära med i den fortsatta diskussionen eftersom den utan tvekan får direkta konsekvenser på den historiskt inriktade forskningen, och till viss del frånvaron av sådan forskning, kring sociala konfrontationer och kollektivt våld i Sverige med avseende på hela perioden 1540-tal till 2000-tal. 12 Berggren, 2003, s 190, 193, 195f.

5 Berggren lyfter i artikeln fram tre avhandlingar i historia, Åsa Linderborgs Socialdemokraterna skriver historia, Ulf Zanders Fornstora dagar, moderna tider, och Roger Johanssons Kampen om historien Ådalen 1931, alla från 2001, där författarna diskuterar den svenska socialdemokratiska arbetarrörelsens förhållande till historien och historieskrivningen. Linderborg i en avhandling helt fokuserad på socialdemokratin, Zander i en avhandling där detta endast utgör en del av ett större historiografiskt sammanhang, och Johansson som med utgångspunkt i de våldsamma konfrontationerna i Ådalen 1931 analyserar kampen om tolkningsföreträdet över händelserna, och där den socialdemokratiska arbetarrörelsen utgör en nyckelaktör. I artikeln konstaterar Berggren att författarna i sina respektive avhandlingar alla tre på ett mycket konkret sätt har pekat på det nära förhållandet mellan tolkningen av det förflutna och kampen om framtiden, och dess koppling till den svenska socialdemokratins intresse för och inflytande över den svenska historieskrivningen. 13 Det handlar i detta sammanhang om hur en dominerande diskurs, där arbetarrörelsens tolkning av historien utgjort utgångspunkten, har konstruerats och rekonstruerats under 1900-talet. Det handlar om en diskurs som började ta form redan på 1920-talet, som förstärktes efter den socialdemokratiska valsegern 1932 och krisuppgörelsen (den så kallade kohandeln) med bondeförbundet 1933, och som på många sätt fortfarande kan sägas göra sig gällande för historiesynen med avseende på den svenska historien. 14 I Åsa Linderborgs Socialdemokraterna skriver historia: Historieskrivning som ideologisk maktresurs , från 2001, blir kopplingen mellan socialdemokratins stora intresse för den svenska historien och historieskrivningen och betydelsen av detta intresse för den historievetenskapliga forskningen mycket tydligt åskådliggjord. Linderborg menar att det finns en historisk självbild i Sverige om ett land som historiskt varit mycket framgångsrikt, något som inte minst kommer till uttryck i den svenska historieskrivningen, om vägen från det fattiga agrara till den välmående industriella Sverige. I denna självbild, menar Lindeborg, finns tanken på förekomsten av ett historiskt uppkommet samförstånd mellan härskare och undersåtar i Sverige från vikingatid till nutid. I denna självbild finns också tanken om att våldsamma konflikter historiskt aldrig varit den svenska vägen. De två viktigaste samlande begreppen för denna självbild menar Linderborg vara folkhemmet och den svenska modellen. Detta är, menar Linderborg, ett resultat av att socialdemokraterna varit 13 Berggren 2001, s Berggren 2001, s 195f.

6 synnerligen framgångsrika i att använda historien och historieskrivningen som en ideologisk maktresurs. Den tidiga forskningen kring SAP i Sverige var i hög grad präglat av att forskarna inom historievetenskapen själva var aktiva socialdemokrater. Även om detta inte är i lika hög grad fallet idag, menar Linderborg, så har mycket av den konkreta forskningen kring det socialdemokratiska folkhemmets Sverige, i åtminstone det stora flertalet av fallen, tenderat att vara mycket sympatiskt inställd till socialdemokratin och den socialdemokratiska historiesynen. Detta har följaktligen kommit att avspegla sig, inte bara inom arbetarrörelsens egen historieskrivning, utan även inom den akademiska historievetenskapliga forskningen. 15 I Fornstora dagar, moderna tider: Bruk av och debatter om svensk historia från sekelskifte till sekelskifte, från 2001, skriver Ulf Zander i likhet med Linderborg om den svenska socialdemokratins ideologiska historiebruk och dess mycket påtagliga betydelse för den historievetenskapliga forskningen. Zander menar att det delvis var en omsvängning i socialdemokratins inställning till nationalstaten Sverige som föranledde folkhemstanken och dess samförståndsmodell. Det var vid tiden kring 1920-talets mitt som den svenska socialdemokratin, vilken fram till dess utifrån den socialistiska internationalismen varit motståndare till alla former av svenska nationalistiska tongångar, nu försiktigt började tala utifrån alltmer nationalistiska utgångspunkter. Vid den socialdemokratiska kongressen 1924, framhåller Zander, höll exempelvis Per Albin Hansson ett tal till fosterlandet Sverige, och delegaterna hade under kongressen om vartannat sjungit sånger som Du gamla du fria, Sverige, Arbetets söner, och Internationalen talade Hansson under rubriken Sverige åt Svenskarna svenskarna åt Sverige! om nödvändigheten att utjämna de stora klasskillnaderna, och på så sätt göra Sverige till det goda hemmet för alla svenskar. Två år senare, 1928, höll sedan Per Albin Hansson sitt berömda folkhemstal i riksdagens andra kammare. De nationalistiska tongångarna vann under och 1930-talen, menar Zander, ett allt större gensvar inom SAP. Detta var, menar Zander vidare, ett led i den svenska socialdemokratins övergångs från arbetarparti till folkparti, där de politiska ambitionerna kom att rikta sig mot bondeklassen och medelklassen i lika hög utsträckning som arbetarklassen. Denna ideologiska förskjutning skedde förvisso inte utan mer eller mindre hårda interna stridigheter inom SAP, men kom inte desto mindre att slå igenom med full kraft efter den socialdemokratiska valsegern 1932 och krisuppgörelsen med bondeförbundet 1933, den så kallade kohandeln Linderborg, 2001, s 16 Zander, 2001, s

7 Denna ideologiska förskjutning inom SAP fick betydelse för den svenska historieskrivningen, menar Zander, som under mellankrigstiden kom att domineras av ett socialdemokratiskt ideologiskt historiebruk. Den socialdemokratiska historieskrivningen kom att knytas till de stora ledargestalterna som Hjalmar Branting och Per-Albin Hansson samt deras framsynta ledning av socialdemokratin i dess vandring från mörker till ljus, från utmanare till makthavare, och från klassparti till folkparti. I denna historieskrivning kom folkhemstanken och samförståndstanken således att knytas till de stora ledargestalterna Branting och Hansson. Inte minst Per Albin Hansson landsfadersgestalt kom att knytas till folkhemsideologin, menar Zander. I efterhand framtår det socialdemokratiska skiftet från klass- till folkparti som en av de mest avgörande faktorerna bakom utvecklandet av socialdemokraternas ideologiska historiebruk, skriver Zander. En viktig utgångspunkt i detta pragmatiska strategiskifte var socialdemokratins tydliga brytning med den socialistiska vänstern. Folkhemsbegreppets anda av klassamarbete och samförstånd kom från och med kampanjen för en folkpolitik, vilken iscensattes av socialdemokraterna 1929, att knytas till den uttalade antikommunismen i den socialdemokratiska politiken. Detta var bland annat tydligt i Per Albin Hanssons inställning till händelserna i Ådalen 1931, där händelserna av Hansson och pariledningen för SAP tolkades som ett resultat av de svenska arbetsgivarnas och kommunisternas försök att skapa sociala konfrontationer, snarare än en våldsam konflikt orsakad av konkreta klassmotsättningar i det svenska samhället. 17 Denna socialdemokratiska politik kan i sin tur knytas till historieskrivningen under mellankrigstiden, menar Zander. Socialdemokraterna medverkade i ökad utsträckning i historieproduktionen under och 1930-talet. Den socialdemokratiska synen på det förflutna under 1930-talet påverkades märkbart av omsvängningen från klass- till folkparti, och av positionen som statsbärande parti efter 1932, och detta i en parlamentarisk miljö som var betydligt mer stabil än under 1920-talet. Socialdemokratin hade på några korta årtionden gått från att vara det svenska samhällets främsta politiska utmanare, till att som innehavare av den politiska makten bli den svenska statsmaktens allra ivrigaste försvarare, vilket med största sannolikhet även kom att påverka deras syn på sådant som strejker och demonstrationer. Det kraftfulla avståndstagandet vänsterut, menar Zander, kom att innebära att arbetarrörelsen blev synonym med SAP i partiets historieskrivning, medan kommunister och syndikalister tvärtom 17 Zander, 2001, s

8 kom att framställas som utpräglade hot mot folkhemsbygget. I backspegeln framstår folkhemmet som den politiska metafor som dominerat 1900-talets offentliga debatt i Sverige, menar Zander, [ ] folkhemsbegreppet är delvis ett resultat av den historieskrivning, främst företrädd av socialdemokraterna, där folkhemmet ställts och ställs i skarp kontrast mot det gamla, omoderna Sverige. 18 Det har alltså funnits ett ideologiskt bruk av historieskrivningen inom socialdemokratin. Dessutom har SAP varit mycket framgångsrik i att använda historien som ideologisk maktresurs i den historieskrivning, där det varit socialdemokratin som genom folkhemstanken och samförståndstanken fört Sverige från ett äldre klassamhälle till ett modernt välfärdssamhälle. 19 I Kampen om historien Ådalen 1931: Sociala konflikter, historiemedvetande och historiebruk , från 2001, har Roger Johansson studerat hur socialdemokratin förhållit sig till Ådalshändelserna 1931, den kanske mest dramatiska episoden av social konfrontation kopplat till kollektivt våld i 1900-talets Sverige, då fyra män och en kvinna sköts till döds av svensk militär under ett demonstrationståg mot strejkbrytare i Ådalen. Johansson konstaterar att kretsen kring partiledningen i SAP vid tiden för skotten i Ådalen tolkade händelserna som orsakade av olyckliga omständigheter, med den hårda tonen mellan kommunisterna och högern inom svensk politik samt de hårda ekonomiska tiderna i den världsomspännande depressionens spår, som den våldsamma Ådalshändelsens viktigaste utlösande faktorer. Ansvaret för händelserna låg enligt denna socialdemokratiska tolkning av händelserna alltså först och främst på den politiska högerns ofördragsamhet och på kommunisternas våldsagitation, samt på arbetsgivarorganisationerna som valt den provokativa vägen att använda strejkbrytare i Ådalen. Våldet i Ådalen kom därmed att bli ett viktigt politiskt argument för samförståndstanken av den socialdemokratiska partiledningen i Stockholm. På längre sikt kom Ådalshändelserna att bli en del en del av den socialdemokratiska historien om folkhemsbygget, vändpunkten mellan det gamla och det nya Sverige, menar Johansson. Men vid tiden för Ådalshändelserna, menar Johansson vidare, fanns en rad diametralt motsatta tolkningar kring det inträffade, från kommunisterna, högern och arbetsgivarorganisationerna, men även från socialdemokratiskt håll, utanför kretsen kring partiledningen i Stockholm. Den socialdemokratiska tolkning av händelserna som gick emot partiledningens, och som bland annat vann anslutning inom den fackliga rörelsen och i arbetarkommunerna i Stockholm och Göteborg, talade istället om massmord på fredliga 18 Zander, 2001, s Zander, 2001, s

9 arbetare, och anklagade SAF för att medvetet ha provocerat fram händelserna i ett försök att komma åt den fackliga rörelsen. 20 Det uppstod alltså redan direkt efter att skotten fallit i Ådalen en kamp om tolkningsföreträdet kring vad Ådalshändelserna handlade om där socialdemokratiska tolkningar stod mot arbetsgivarnas och kommunisternas, men där även olika socialdemokratiska tolkningar ställdes mot varandra. Men det var den socialdemokratiska partiledningens tolkning av Ådalshändelserna som med tiden kom att dominera det historiska tolkningsföreträdet, menar Johansson. Detta i sin tur kom att sätta prägel på bilden av Ådalshändelserna i den svenska historieskrivningen i ett mycket mera långsiktigt historiskt perspektiv, något som inte endast kom att gälla inte den socialdemokratiska arbetarrörelsens egen historieskrivning i sådant som fackliga och politiska historiker, utan även historieskrivningen i läroböcker för grundskola, gymnasieskola och universitet, samt i hög grad även den historievetenskapliga forskningen. I kampen om det historiska tolkningsföreträdet kring Ådalshändelserna visar Johansson med andra ord på hur den socialdemokratiska historiesynen med utgångspunkt i tanken på den svenska modellen kom att segra, med den konkreta konsekvensen att Ådalshändelserna trots det i sammanhanget mycket påtagliga kollektiva våldet, i ett historiskt perspektiv ofta har setts som en viktig del i vägen mot det trygga folkhemmets Sverige. Detta innebär samtidigt att de motstridiga tolkningarna kring Ådalen 1931, de som lyft fram de våldsamma sociala konfrontationerna i samband med Ådalshändelserna, över tid har fått ge vika i den svenska historieskrivningen och historieforskningen för den tolkning som lyft fram och lagt tonvikten på samförståndet i det svenska samhället. 21 SAMFÖRSTÅNDETS DISKURS Den teleologiska tendens i svensk historievetenskaplig forskning som träder fram i Roger Johanssons, Åsa Linderborgs och Ulf Zanders texter, en tendens som betonar samförstånd, konsensus och kompromisser på bekostnad av konflikter, motsättningar och våld, har med största säkerhet fått betydande konsekvenser för den svenska historievetenskapliga forskningen kring sociala konfrontationer och kollektivt våld. Den klassiska studien av sociala konfrontationer och kollektivt våld i Sverige är Rolf Karlboms avhandling, Hungerupplopp och strejker : En studie i den svenska 20 Johansson, Johansson, 2001.

10 arbetarrörelsens uppkomst, från Karlbom gör i studien en mycket gedigen översiktlig genomgång av sociala konfrontationer och kollektivt våld i svenska städer och orter, mellan 1793 och Karlboms syfte är att visa på den påtagliga mängd av sociala konfrontationer och kollektivt våld som utspelades i Sverige under denna tidsperiod. Karlboms syfte är vidare också att visa på betydelsen av våldsamma sociala konfrontationer för det tidiga stadiet i formerandet av den framväxande svenska arbetarrörelsen. Karlbom menar att det i de våldsamma sociala konfrontationerna under tidsperioden går att påvisa förekomsten av en svensk arbetarrörelse långt innan de av arbetarhistoriker vanligen angivna genombrottsåren för den fackliga och politiska arbetarrörelsen på 1880-talet. 22 Det är en intressant tanke eftersom den kritiskt belyser den svenska arbetarhistoriska utgångspunkten att och 90- talen är de årtionden som den fackliga och politiska arbetarrörelsen formeras i Sverige. 23 Det stämmer visserligen att och 90-talen var viktiga formerande årtionden för den svenska socialdemokratin. Men det ska i sammanhanget inte glömmas bort att socialistiskt tankegods, såväl som överhetens rädsla för ett sådant, åtminstone fanns i Sverige så tidigt som på talet. Det Karlbom gör i Hungerupplopp och strejker är att visa på vikten av att se framväxten av en svensk arbetarrörelse redan många årtionden innan det socialdemokratiskt präglade fackliga och politiska genombrottet på och 90-talen. Vidare visar på Karlbom de sociala konfrontationernas förändrade former och uttryck, vad som kan kallas för konfrontationens performativitet, från en repertoar karaktäriserad av våldsamma hungerupplopp och beslagsupplopp under tidigt 1800-tal, till en repertoar präglad av strejker vid 1860-talets slutskede. 24 Med hungerupplopp menar Karlbom sociala konfrontationer i tider av livsmedelsbrist. Ofta var dessa våldsamma konfrontationer riktade mot spannmålshandlare, mjölnare, bränneriägare, och andra grupper som handhade spannmål och andra grödor, och som av de protesterande aktörerna ansågs ha förbrutit sig mot de av hävd vunna lagarna. Bland annat sågs de vanligt förekommande förköpen av spannmål av spannmålshandlare och bränneriägare, det vill säga att den bästa spannmålen köptes upp utanför den lagstadgade markanden innanför stadens murar, inte med blida ögon av gemenheten i städerna, vilket bland annat kom till uttryck i de båda orosåren 1855 och I 22 Rolf Karlbom, Hungerupplopp och strejker : En studie i den svenska arbetarrörelsens uppkomst, Lund, Se även förordet i Bunny, Ragnerstam, Arbetare i rörelse, Första bandet, Södertälje Karlbom, 1967, s 139; Mats Greiff, Kvinnorna marscherade demonstrativt iväg: Strejker och facklig organisering bland kvinnliga textilarbetare i Ulster , se fotnot För en diskussion om vad som kan kallas den sociala konfrontationens och det kollektiva våldets performativitet se: Johnston & Klandermans, 2004 (1995), s 3-24; McAdam, Tarrow & Tilly, 2003 (2001), s ; Tilly & Tarrow, 2006, s

11 bland annat Jönköping 1855 ledde detta till våldsamma sociala konfrontationer och mellan hantverksarbetare och industriarbetare och ordningsmakten, den senare understödd av stadens borgerliga överhet, och dessa upphörde inte förrän militära styrkor inkallats för att återställa ordningen med vapenmakt. 25 Med beslagsupplopp menar Karlbom sociala konfrontationer i svenska kuststäder mellan kustbefolkningen och den statliga tullverksamhetens representanter. De statliga tullmyndigheterna ingripanden mot smuggling och avyttring av smuggelgods ledde vid upprepade tillfällen till våldsamma konfrontationer mellan kustbefolkning och ordningsmakten under 1800-talets första hälft. Brytpunkten för den sociala konfrontationens förändrade former och uttryck lägger Karlbom till det sena talet och det tidiga 1860-talet. Med den begynnande industrialiseringen av Sverige ser Karlbom hur den sociala konfrontationens repertoar övergår alltmer till strejker vilket sedan kom att bli en av arbetarrörelsens viktigaste former för kollektiv politisk kamp, vid sidan av massmöten och demonstrationer. 26 Karlboms Hungerupplopp och strejker kommer med största sannolikhet att för överskådlig framtid förbli det klassiska standardverket angående sociala konfrontationer och kollektivt våld i 1800-talets Sverige. Karlboms avhandling är fortfarande i allra högsta grad intressant ur flera perspektiv, även om den utpräglat empiriska ansatsen i avhandlingen gör att det idag finns ett tydligt behov av en mer teoretiskt hållen studie. Inte minst är Karlboms avhandling intressant utifrån den internationella forskning som bedrivits kring den sociala konfrontationens och det kollektiva våldets förändrade performativitet från 1700-tal till tidigt 2000-tal. I den internationella litteraturen framhålls betydelsen av strukturella historiska förändringar som industrialisering, urbanisering och demokratisering, som viktiga förklaringar till förändringar av den sociala konfrontationens och det kollektiva våldets performativitet. 27 De förändringar från hungerupplopp till strejker som Karlbom identifierar följer det internationella, eller åtminstone det västeuropeiska och nordamerikanska, mönstret på ett i stort sett identiskt sätt. Det som särpräglar Sverige i jämförelse med länder som England, Tyskland, Frankrike och USA är snarast det faktum att denna förändring av den sociala konfrontationens och det kollektiva våldets performativitet är jämförelsevis sen för 25 Karlbom, 1967; Stefan Nyzell, Dina potäter ska doppas i blod: En kulturhistorisk analys av den folkliga protestkulturen i 1850-talets Sverige, opublicerad d-uppsats, historiska institutionen Lunds universitet, Karlbom, Se exempelvis: Charles Tilly, Louise Tilly & Richard Tilly; The Rebellious Century: , Englewood Cliffs, 1975;Charles Tilly, From Mobilization to Revolution, New York & Toronto 1978; Flemming Mikkelsen, Arbejdkonflikter i Skandinavien , Odense 1992; Charles Tilly, Popular Contention in Great Britain , USA 1995; Sidney Tarrow, Power in Movement: Social Movements and Contentious Politics, USA 2002 (1998).

12 svensk del. Något som sannolikt kan förklaras med den i jämförelse med dessa länder förhållandevis sena svenska industrialiseringen och urbaniseringen. I det perspektivet är Karlboms iakttagelser intressanta eftersom dessa förlägger förändringen av den sociala konfrontationens och det kollektiva våldets performativitet redan på 1850-talet medan det industriella genombrottet för svensk del inte sker förrän ett par årtionden senare. Ifall detta stämmer är förändringen av den sociala konfrontationen och det kollektiva våldets former och uttryck är tidigare än det industriella genombrottet i Sverige, vilket i sin tur tyder på intryck i detta avseende ifrån det övriga Europa och USA. Det är således inte i den historievetenskapligt diskuterade förändringen av den sociala konfrontationens och det kollektiva våldets former och uttryck, i vad som Karlbom kallat för förändringen från hungerupplopp till strejker, som den diskursiva tråden i den svenska samförståndsdiskursen står att finna. Det är snarare i hur denna förändring av den sociala konfrontationens och det kollektiva våldets performativitet i den svenska historieskrivningen och historievetenskapliga forskningen på har kommit att kopplas till den svenska socialdemokratiska arbetarrörelsens vandring från mörkret stiga vi mot ljuset som den huvudsakliga problematiken kopplat till den svenska samförståndsdiskursen återfinns. Kopplat till denna problematik är det faktum att det finns försvinnande lite svensk historievetenskaplig forskning som i likhet med Karlbom tagit utgångspunkten i sociala konfrontationer och/eller kollektivt våld. Till stor del är mycket av den historievetenskapliga forskning som bedrivits en sidoprodukt av närliggande forskningsfält. Inte minst är detta fallet det arbetarhistoriska men till viss del även det folkrörelsehistoriska forskningsfältet. I dessa båda forskningsfält är det sällan de sociala konfrontationerna och det kollektiva våldet i sig som studeras. Istället utgör de sociala konfrontationerna och det kollektivt våld snarast en bakomliggande kuliss mot vilken folkrörelserna eller arbetarrörelsen målas upp. Inte sällan i just perspektivet från ett 1800-talets Sverige präglat av konflikter, motsättningar och våld i motsats till ett 1900-talets Sverige karaktäriserat av samförstånd, konsensus och kompromisser. I de fall den sociala konfrontationen och det sociala våldet inte utgör en bakomliggande kuliss är det istället ofta som en illustration av förändringen av performativiteten från våldsamma hungerupplopp i det agrara 1800-talets till fredliga strejker och demonstrationer i det industriella 1900-talets Sverige. Och inte sällan målas folkrörelserna och arbetarrörelsen ut som den bakomliggande drivkraften i denna förändring av de sociala konfrontationernas och

13 det kollektiva våldets performativitet. Den svenska arbetarhistoriska forskningsdebatten om arbetarkulturens förändring från egensinne till skötsamhet är ett exempel på det senare. Björn Horgby använder exempelvis i Egensinne och skötsamhet våldsamma sociala konfrontationer för att illustrera egensinnet som livsstil och strategi i det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets Sverige. 28 Men samtidigt med detta finns också en motsägelsefull bild av ett Sverige som historiskt sett alltid varit präglat av samförstånd, konsensus och kompromisser, det vill säga historieskrivningen och historieforskningen som lyft fram tanken om den svenska samförståndsmentaliteten i ett betydligt längre historiskt perspektiv. Här återfinns till exempel forskningsdebatten om den svenska modellens tidigmoderna rötter. Vidare är det inte sällan så att dessa båda sinsemellan tillsynes mycket motsägelsefulla bilder av svensk historia lever sida vid sida, det senare i både den folkrörelsehistoriska och den arbetarhistoriska historieskrivningen och historieforskningen. Carl Göran Andræs Revolt eller reform: Sverige inför revolutionerna i Europa , från 1998, är ett exempel på folkrörelsehistorisk forskning med utgångspunkt i sociala konfrontationer och kollektivt våld, där samförståndets diskurs framstår som mycket tydlig i den historievetenskapliga forskningen. Andræs studie över händelserna i Sverige under 1917 och 1918 är ett resultat av det forskningsprojekt kring de svenska folkrörelserna som initierades av Statens humanistiska forskningsråd Studien kan ses som ett inlägg i forskningen kring vad som kan betraktas som det långa 1800-talet med startpunkt i 1789 och slutpunkt 1918, då de revolutionära rörelserna leder fram till politiska reformer och genombrottet för den parlamentariska demokratin, samt i förlängningen av detta den socialdemokratiska samförståndsmodellens folkhemska välfärdsstat. Andræs studie är intressant i den bemärkelse att den närmast sluter an till den svenska forskningstradition som talar om den svenska modellens långa historiska rötter. Andræ menar att det i de skandinaviska länderna Danmark, Norge och Sverige fanns en historiskt förankrad mentalitet av samförstånd och samverkan över klassgränserna. Visserligen fanns våldet alltid hotande nära 1917 och 1918, menar Andræ, men en mycket gammal politisk tradition av samverkan över klassgränserna i dessa länder vilket ledde till att våld i någon mer omfattande mening kunde undvikas. 29 Det råder ingen tvekan om att vi hade en revolutionär situation i vårt land, skriver Andræ, men det blev, om man så vill, en Andræ, 1998, s 312.

14 revolution på svenska. 30 Enligt Andræ var orsaken till detta den svenska samförståndsmodell, med historiska rötter tillbaka till medeltiden, som präglade det politiska livet i Sverige, och som från 1880-talet och framåt, genom den svenska reformistiskt socialdemokratiska arbetarrörelsens försorg, ledde till parlamentarism, demokrati, folkhem och välfärdsstat. 31 Ifall denna folkrörelseinriktade historieskrivning och historieforskning som varit inriktad på tanken om en svensk samförståndsmentalitet med djupt liggande historiska rötter måste sägas vara mycket problematisk gäller detsamma i allra högsta grad även det arbetarhistoriska forskningsfältet. Det fanns inom den arbetarhistoriska forskningen på och 80-talen en uttalad kritik gentemot den folkrörelsehistoriska historieskrivning och historieforskning som dessförinnan hade bedrivits i Sverige. Medan det folkrörelsehistoriska forskningsfältet ofta arbetade utifrån ett konsensusperspektiv arbetade det arbetarhistoriska forskningsfältet utifrån ett tydligt konfliktperspektiv. Det är med detta konfliktperspektiv i åtanke inte särskilt förvånande att det arbetarhistoriker ofta kom att bedriva forskning i nära anslutning till forskningsfältet sociala konfrontationer och kollektivt våld. Inte minst kom det brittiska historiematerialistiska skolbildningen, med förgrundsfigurer som Eric Hobsbawm, George Rudé, och Edward Thompson, att vara inflytelserik inspirationskälla för den svenska socialhistoriskt inriktade arbetarhistorien. I sin forskning hade Hobsbawm, Rudé och Thompson inte minst ett intresse för sociala konfrontationer och kollektivt våld, med för forskningsfältet klassiska studier som Hobsbawms Primitive Rebels, från 1959, Thompsons The Making of the English Working Class, från 1963, Rudés The Crowd in History, från 1964, Hobsbawms och Rudés Captain Swing, från Det är mot bakgrund av detta forskningsintresse och det inflytande den brittiska historiematerialismen trots allt kom att få inom svensk arbetarhistorisk forskning, inte minst på 1980-talet, minst sagt förvånande hur lite forskning med utgångspunkt i sociala konfrontationer och kollektivt våld som detta resulterade i för svenskt vidkommande. I den svenska arbetarhistoriska historieskrivningen och historieforskningen utgör de sociala konfrontationerna och det kollektiva våldet inte, som de i den brittiska historiematerialismen ofta utgjorde, den analytiska utgångspunkten, utan blir 30 Andræ, 1998, s Andræ, För en kritisk läsning av Andræs historieskrivning, se: Linderborg, 2001, s Mycket inflytelserika på forskningsfältet sociala konfrontationer och kollektivt våld är även Thompsons klassiska socialhistoriska artiklar, de två viktigaste av dessa i ett historiografiskt perspektiv är sannolikt: The Moral Economy of the English Crowd in the Eighteenth Century, från 1971, och The Patricians and the Plebs, från Båda dessa artiklar finns återutgivna, på svenska i Edward P Thompson, Herremakt och folklig kultur: Socialhistoriska uppsatser, Malmö 1983, och på engelska i Edward P Thompson, Customs in Common: Studies in Traditional Popular Culture, Canada 1993.

15 istället den bakomliggande kulissen mot vilken dramat om den svenska arbetarklassens historia spelas upp. Än mer problematiskt är att en stor del av denna arbetarhistoriska forskning mer eller mindre ofelbart faller in i den mycket problematiska teleologin om den socialdemokratiska arbetarrörelsens vandring från mörker till ljus. 33 I svensk historieskrivning och historieforskning finns en ofta en bild av ett 1800-tal präglat av konflikter, motsättningar och våld kontrasterat med och ett 1900-tal karaktäriserat av samförstånd, konsensus och kompromisser i det svenska samhället. En inflytelserik historisk forskningsstudie som lagt tyngdpunkten på denna förändring från konflikt till kompromiss är Walter Korpis Arbetarklassen i välfärdskapitalismen, från Denne utgår från ett maktresursperspektiv där Korpi ser arbete och kapital är de två viktigaste maktresurserna i det industrialiserade och demokratiserade västerländska samhället. Denne menar att SAPs valseger 1932 och den efterföljande krisuppgörelsen med Bondeförbundet 1933 var den viktigaste brytpunkten i Sveriges moderna historia, det senare eftersom det ledde fram till vad Korpi kallar för den historiska kompromissen. Med detta begrepp menar Korpi den anda av samförstånd, inriktning mot konsensus och vilja till kompromisser som denne menar kom att karaktärisera det inrikespolitiska svenska samhällsklimatet från 1930-tal till 70-tal. Korpis historiska kompromiss är med andra ord den historiska brytpunkt som utgör startpunkten för det som kommit att kallas den svenska modellen. 34 Det finns både styrkor och svagheter med Korpis maktresursanalys. Till styrkorna hör att det onekligen är så att arbete och kapital är två avgörande maktresurser i den svenska mellankrigstiden liksom att krisuppgörelsen mellan SAP och Bondeförbundet 1933 tveklöst var en avgörande brytpunkt i modern svensk inrikespolitisk historia. Till svagheterna är att Korpi inte i tillräckligt hög grad beaktar den historiska bakgrunden under det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talet och på så sätt skriver in sig i den socialdemokratiska samförståndsdiskursen. På många sätt utgör Korpis analys av den historiska kompromissen, inte minst dennes förlängning av denna från till 70-tal, en viktig pusselbit i den historievetenskapliga (re)konstruktionen av samförståndets diskurs. Det finns också all anledning att vara kritiskt till Korpis resonemang kring våldsmedel som maktresurs. Inte minst då denne alltför oreflekterat menar att 33 Det är visserligen sant att den brittiska historiematerialismen fick sitt riktigt stora genombrott i den svenska arbetarhistoriska forskningen först i slutet av 1980-talet. Men det fanns inspirationen från den brittiska historiematerialismen betydligt tidigare än så: Thompsons artiklar fanns översatta till svenska, med ett efterord av Lars Magnusson, så tidigt som 1983, och Karlbom hänvisar exempelvis i Hungerupplopp och strejker både till Rudés The Crowd in the French revolution och The Crowd in History. 34 Walter Korpi, Arbetarklassen i välfärdskapitalismen: Arbete, fackförening och politik i Sverige, Kristianstad 1978.

16 våldsmedel som maktresurs inte är av någon större betydelse i en västerländsk demokrati som Sverige. I artikeln Den svenska arbetarrörelsens förutsättningar och strategier, från 1994, menar Korpi att det i de västerländska samhällena finns tre grundläggande typer av maktresurser våldsmedel, arbetskraft och kapital. Våldsmedel, menar Korpi, var innan det demokratiska genombrottet en viktig maktresurs vid inrikespolitiska motsättningar, men har därefter kommit att få en mycket mer begränsad betydelse som maktresurs i västerländska samhällen som Sverige. Detta innebär, menar Korpi, att arbetskraft och kapital från och med det demokratiska genombrottet i det tidiga 1920-talet kommit att bli de två på det hela taget avgörande maktresurserna i Sverige. Den enskilt viktigaste inrikespolitiska frågan i det demokratiska samhället, menar Korpi, är kampen om maktresurserna arbete och kapital. Det vill säga frågan om vilka aktörerna är som kontrollerar dessa i samhälleliga grundläggande maktresurser. Detta har i sin tur haft en avgörande betydelse för den svenska inrikespolitiken, menar Korpi, och i detta finns förklaringen till den socialdemokratiska arbetarrörelsens maktinnehav inom svensk politik sedan början av 1930-talet. Fram till början av 1930-talet, skriver Korpi, var den svenska arbetarrörelsen hänvisad till att främst slåss på arbetsmarknaden genom strejker, för högre löner, mot lönesänkningar. 35 Det fanns, menar Korpi, inga alternativ, vilket i sin tur medförde att Sverige var ledande när det gäller strejker och lockouter bland västerländerna. Inte minst kom det inrikespolitiskt instabila minoritetsparlamentarismens Sverige på 1920-talet att än tydligare visa på arbetskonflikten som den avgörande arenan för politisk kamp. Men i det tidiga 1930-talet kom detta att ta en annan vändning. Det avgörande för denna vändning var att SAP, i och med valsegern 1932 och krisuppgörelsen med Bondeförbundet 1933, lyckades bryta 1920-talets bekymmersamma minoritetsparlamentarism och därigenom skapa de inrikespolitiska förutsättningarna för vad Korpi kallar den historiska kompromissen. 36 I en artikel i Häften för kritiska studier, Den historiska kompromissen som tillfällig maktallians, från 1996, skriver Alf Johansson och Lars Ekdahl angående Korpis antaganden om den historiska kompromissen att: 35 Korpi, 1994, s Korpi, 1994, s

17 En central tanke hos Korpi är, att industrins företagare och arbetarrörelsen på talet ingick en kompromiss av avgörande betydelse för hela samhällsutvecklingen. Med socialdemokratins erövring av regeringsmakten insåg företagarna att dess inflytande skulle förbli starkt under kommande år. Man accepterade att arbetarrörelsen använde staten för att införa grundläggande välfärdssystem. Arbetarrörelsen accepterade å sin sida att beslut om produktion och anställning och avsked om arbetskraft förblev i kapitalägarnas händer. Kompromissen innebar att arbetarrörelsen kunde utöva den politiska makten på villkor att den inte undergrävde industriföretagarnas ställning. De senare fortsatte att bestämma inom industrin på villkor att de accepterade fackföreningarnas rätt att förhandla om löner och anställningsvillkor. Denna kompromiss om samhällsmakten uttrycktes i en rad politiska och fackliga uppgörelser under 1930-talet. Den nya maktfördelningen i samhället kom att hålla i flera decennier. Korpi talar därför om den historiska kompromissen. 37 Detta sagt är Johansson och Ekdahl mycket kritiska till hur Korpi i Arbetarklassen i välfärdskapitalismen drar fram den historiska kompromissens konsekvenser från 1930-tal till 1970-tal. Det Johansson och Ekdahl i första han är kritiska till är att Korpi i sin analys av såväl 1930-talets kompromiss som utvecklingen därefter i alltför hög grad är präglad av den socialdemokratiska arbetarrörelsens egen självförståelse på det sätt som den framträder SAPs egen historieskrivning. 38 I detta maktresursperspektiv saknas en analys av de verkliga intressefrågor som styrt organisationers och gruppers ställningstaganden och relationer till varandra under den historiska kompromissen. Grunden för den under decennier stärkta maktpositionen för arbetarrörelsen låg inte bara i antalet fackföreningar och medlemmar. Den låg i arbetarrörelsens förmåga att mobilisera så många som möjligt kring gemensamma mål och i förmågan att både neutralisera och samverka med politiska motståndare. Liknande resonemang gäller också arbetsgivarsidan. Korpis maktresursperspektiv måste alltså kompletteras med en analys av de på kort sikt skiftande intressena och strävandena hos viktiga grupper bland såväl anställda som arbetsgivare. Själva ramen inom vilken aktörerna rörde sig skulle kunna kallas en kompromiss. Men en sådan ordning måste ju vila på eller åtminstone vara förenlig med olika gruppers specifika intressen och strävanden på kort och medellång sikt Johansson & Ekdahl, 1996, s Johansson & Ekdahl, 1996, s Johansson & Ekdahl, 1996, s 5.

18 Medan Korpis analys av den historiska kompromissen och den svenska modellen bygger på ett makrohistoriskt perspektiv, där samförståndsandan, konsensusinriktningen och kompromissviljan lyser tillsynes klart, påpekar Johansson och Ekdahl att en delvis helt annan bild träder fram i ljuset då den analytiska strålkastaren istället riktas mot ett mesohistoriskt eller mikrohistoriskt perspektiv. I det medellånga eller korta perspektivet framstår nämligen den historiska kompromissen inte alls som någonting historiskt självklart, menar Johansson och Ekdahl, utan snarare som en mängd mer eller mindre tillfälliga maktallianser utifrån mycket skiftande intressen hos olika grupperingar inom såväl arbetarrörelsens som arbetsgivarnas organisationer. Den socialdemokratiska arbetarrörelsen har alltför ofta setts som en enhetlig aktör, menar Johansson och Ekdahl vidare, medan konflikter mellan fackföreningar, fackföreningar och partiorganisationer, eller partiorganisationer, har setts som någonting särskilt betydelsefullt i historieskrivningen om den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Mot denna bild är det viktigt att lyfta fram den forskning som trots allt finns och som visat på de motstridiga intressen som från en tid till en annan varit närvarande mellan olika grupperingar inom såväl arbetarrörelse som arbetsgivarorganisationer. Det är också av vikt att i sammanhanget påpeka att nyare forskning visat att liknande kompromisser på det lokala planet tycks ha funnits så tidigt som 1890-talet och i allt högre utsträckning i det tidiga 1900-talet talets kompromissvilja mellan arbetarrörelse och arbetsgivare på det nationella planet har med andra ord en historisk bakgrund som Johansson och Ekdahl menar att Korpi inte har tagit hänsyn till i tillräcklig stor utsträckning. 40 Visserligen är det så att Korpi i mer samtida artiklar, som Den svenska arbetarrörelsens förutsättningar och strategier, från 1994, är betydligt mer nyanserad i analysen av den historiska kompromissen än i Arbetarklassen i välfärdskapitalismen, från I denna artikel lyfter Korpi fram att kompromissen på 1930-talet långtifrån var någon smärtfri process. Den föregicks av starka interna diskussioner, inte bara inom arbetarrörelsen utan också bland arbetsgivarna, där hökar och duvor uppträdde. 41 Korpi lyfter här fram att hökarna inom exportindustrin var emot några som helst kompromisser med den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Korpi lyfter även fram syndikalismen i det tidiga talet och kommunismen på och 30-talet och så långt fram som mot slutet av 1940-talet som inflytelserika alternativ till den reformistiskt socialdemokratiska arbetarrörelsen. 42 Men 40 Johansson & Ekdahl, 1996, s Korpi, 1994, s Korpi, 1994, s