:c8. 3/4-99 På tröskeln till ett nytt årtusende

Transkript

1 :c8 > 3/4-99 På tröskeln till ett nytt årtusende

2 Wo INNEHÅLL Skriva en artikel om ungdom skultur Maria Jönsson Kalvmärkning i Malå skogssam eby Kjell Engman Lundberg "Ida borde tala lite mindre" Ida Linde Kring rådhustorget i Umeå Kjell Engman Lundberg M ilitanta veganer - finns dom? Måns Lundberg Musik i Um eå Kjell Engman Lundberg M öte m ed Klara Veronica Abnersson Urkraft Kjell Engman Lundberg S k ellefteå festiv a len Kjell Engman Lundberg Ug i Sorsele Kjell Engman Lundberg Fram tidstro... Lurv 2000 Pris 110: Bl s detta In n e h ålle t i d e tta n u m m e r b y g g er på fo to g ra fe n Kjell E ngm an L undbergs b ild er av y n g re m än n isk o r ru n t om i V äste rb o tte n. Idén till e tt te m a n u m m e r om "u n g d o m s k ultu rer", eller vad m an nu v äljer a tt kalla d e t, u p p sto d för några å rse d an. Frågan v arh u rtid sk riften ITösferöoffen b ästk u n d eav slu ta e ttå rtu se n d e,fö r a tt sedan inleda e tt nytt. Tanken på a tt i fotografiskform göra olika nedslag bland u ngdom ar för a tt skildra deras verklighet växte sedan dess allt starkare. Utan a tt på n åg o t s ä tt göra a n s p rå k p å a ttv a ra representativa v illv ih ä rlä g g a fra m e ttd o k u m e n tso m g e re n bild a v n u et, och som i fram tid en kanske leder till en b ittersö t suck: - Ja, så v ar d e t d å... T e m a n u m re t in led s m ed en artikel av Maria Jönsson som för n ärv a ra n d e s tu d e ra r litte ra tu rv e te n sk a p vid U m eå u n iv e rsitet. Jö n sso n är i d a g a rn a aktu ell m ed en ny bok, Uppror pågår-fem inister i tre generationer, som riktar sig till u n g d o m a r och som avses fu n g e ra som en in tro d u k tio n till fem inism och k vin n okam p. Det ä r en upp fö ljn ing till den u p p m ärk sam m ad e Ett hjärta i jeans (1997), författad av sam m a g rupp unga kvinnor. Fotografen Kjell Engman Lundberg undervisar bland a n n a t i fotohistoria vid Institutio n e n för k ultu r och m e d ie r vid U m eå u n iv e rsitet. L undberg m e d v erk ad e i tidsk riften Västerbotten fö rsta g å n g e n Han h ar ä v en p ro d u ce rat flera u p p m ä rk sam m a d e bildspel g en o m å re n i s a m a rb e te m ed m usik ern Dan E ngm an från P iteå. De bildsviter h an h är p re s e n te ra r är en fö rd ju p n in g av d u o n s s e n a s te bildspel Rondo Västerbotten som h a d e p re m iä r för e tt år s ed a n. Ida Linde gick u t Ö stra g y m n a sie t i U m eå i v åras. Hon läm n ar i sin artikel n åg ra friska g lim tar från sin u p p v äx t och d e t liv hon och h e n n e s k a m ra te r lever idag. Måns Lundberg gick även h an u t Ö stra g y m n a sie t i våras. L undberg s tä lle ris in artikel d en viktiga fråg a n : Finns d e t n åg ra m ilita n ta v e g a n e r ö v e rh u v u d ta g e t, är in te d e t e tt e p ite t so m o m v ä rld e n s a tt på alla d em som a n s e r a tt d e t är fel a tt ä ta kött? Veronica Abnersson är d o k to ra n d i etn o lo g i vid In stitu tio n en för k ultu r och m ed ier vid U m eå u n iv e rsitet. A bnersson fo k u serar i sin k o m m a n d e avh a n d lin g på m atv an o r som b ära re av kulturell id e n tite t, b lan d a n n a t m ed u tg å n g s p u n k t från d en rik sb ek an ta v eg a n rö relse n i U m eå. H är b e rä tta r hon h u r e tt e tn o lo g isk t fo rsk n in g sa rb ete k an g å till m ed d ju p in te rv ju e r och d e lta g a n d e o bse rv a tio n e r. T illsist k o m m e rn å g ra tex te rsk riv n a a v e le v e rfrå n Tegs cen tralsk o la i U m e åso m g ic k u t årsk u rs 9 i v åras. De h a d e f å tt i u p p g ift av sin sv en sklärare Britt H ansson a tt skriva om sin syn på fra m tid e n, b lan d a n n a t för a tt k u n n a m ed v erk a i s ta d e n s m illenniepro jek t Credo V äste rb o tte n s läns h e m b y g d sfö rb u n d vill fram fö ra e tt v a rm t tack till L änsstyrelsen i V ästerbottens län och V ästerbottens läns landsting som s tö tta t produktionen. Länsm useerna & Nordiska museet O

3 bildtexten L.lnii Inl TT TTTT På tröskeln till ett nytt årtusende har sannerligen inneburit en resa. Fram och tillbaka bland ungdomar, författare och fotografer, journalister, fritidsledare och lärare, ett snirkligt sökande för att kunna fokusera på samtiden och ge några avtryck från vår egen tid. Sekelskiftet kändes avlägset när idén uppstod för ett par år sedan, men därefter, hur det än är, har tiden krympt i allt hastigare takt. När detta skrivs hösten 1999 är det bara några månader kvar till millennieskiftet; samlings- och nöjeslokaler, restauranger och så vidare lär vara fullbokade sedan länge, och nyårshysterin sprider sig. Västvärldens nyårsångest inför millennieskiftet kanske jag skall tillägga, större delen av jordens befolkning har en annan tideräkning och lär ta det hela m ed ro. Harald Österbergs drygt åttio år gamla fotografi kanske kan vara en passande vinjett till texterna och bilderna i På tröskeln till ett nytt årtusende. Utstrålar inte Emmy Lundmarks glada blick rakt in i kameran livslust och ivrig förväntan? D et unga paret tittar ut genom porten, spända på sin egen framtid, eller på att det snart är deras tur att låta sig förevigas av fotograf Österberg. G ott N ytt År förresten! OLA KELLGREN Emmy L undm ark och W illner Ö hm an från Bockträsk, Sorsele. 1

4 Skriva en artikel om ungdomskultur MARIA JÖNSSON För ett tag sedan blev jag ombedd att skriva den här artikeln om ungdomskultur i Umeå. Jag får allt oftare liknande förfrågningar, och det är inte för att jag är speciellt bra på att skriva artiklar om ungdomskultur, eller tala om ungdom s- demokrati eller ungdomsperspektiv, utan för att jag blivit en av representanterna för ungdomen.

5 Jag är en av författarna till boken Ett hjärta i jeans, och därigenom ett tillgängligt ungdomsansikte för vuxenvärlden. För två år sedan kom boken ut i handeln, och strax därefter började telefonen ringa. Jag blev tillfrågad om allt mellan himmel och jord som på något sätt rörde ungdomar. Jag ombads sitta i tevesoffor och uttala mig om silikonbröst, fyrtiotalistgenerationens maktposition eller till och med medias behandling av Monica Lewinsky. Från början blev jag glad och lite smickrad av all uppmärksamhet. D et var roligt att så många tog del av det jag skrivit. Men snart började tvivlet komma. Varför blev just jag tillfrågad om allt det här? Fanns det inte andra som kunde bättre? D et dröjde inte länge förrän jag märkte hur bekväma journalister faktiskt kan vara, hur de nöjer sig m ed första bästa namn som poppar upp under en brainstorm eller en webbsökning. H ur kan det annars komma sig att vi alltid ser samma ungdomar uttala sig i olika frågor? Vill media ha en djurrättsaktivist frågar de Tomas Westerlund, vill de ha en feminist frågar de Linda Norrman-Skugge, vill de ha en politiskt engagerad musiker frågar de Dennis Lyxzén. Kanske tror man sig då ha fångat det brokiga och mångtydiga i det som kallas ungdomskultur. O Q Skellefteåfestivalen juni 1999.

6 När jag har åkt runt och pratat om Ett hjärta i jeans har jag träffat otroligt många engagerade människor. De kämpar för elevdemokrati, att slippa bli kallad hora i skolan, djurens rättigheter eller en fritidsgård. Ändå kommer de inte till tals, och de vuxna som har ordet kan fortsätta att upprepa sitt mantra om ungdomars oengagemang och ideologilöshet. Kanske beror det på att begreppet ungdomar ger associationer till en skränig massa m ed keps och otillgänglig attityd. Glädjen över att finna representanter som kan tala för sig, som "har kommit över de värsta åren, som har distans till sig själva grundar sig i ett nedvärderande av människors möjlighet att delta i ett offentligt samtal på grund av ålder. Därför handlar den här artikeln mindre om ungdomskultur och mer om mina tankar kring talet om denna ungdomskultur, och vad vi egentligen menar m ed ordet ungdom. Vad är en ungdom? Själva ordet "ung signalerar att det handlar om något som jämförs med något annat. Man är ung i förhållande till något normalt - som inte är ungt. Beteckningen ung vore väl OK om den användes i sammanhang där det är relevant att ange ålder. Men jag tycker att den ofta används i betydelsen ovan: "inte vuxen ännu. Då blir det normala att vara vuxen, och det avvikande att vara ung. D et är sällan man anger ålder på en vuxen, därem ot verkar det vara viktigt att sätta u t ålder på yngre människor i offentliga sammanhang. Poängterandet av någons ungdom fungerar ofta som ett avväpnande eller förgulligande maktmedel. Ett exempel på detta är hur en ung kvinna blev behandlad på en konferens jag deltog i nyligen. Vid ett tillfälle höll hon ett längre anförande, varpå damen bredvid lade huvudet på sned och frågade hur gammal hon kunde vara. När damen fick veta det utbrast hon: Så ung, och ändå så klok! Jag skulle kunna räkna upp otaliga situationer där jag eller andra i min ålder förringas på detta välmenande sätt. För vad kvinnan egentligen sa var ju att hon inte förväntade sig att unga kan säga kloka saker, och i samma veva reducerade hon tjejen till just en ungdom, en representant för en hel grupp. 4

7 På besök i en skolklass m ötte jag en annan tjej som funderat mycket i de här banorna. Hon menade att vuxna ofta använder ordet ung synonymt m ed inte riktigt lika bra; någon som inte är riktigt färdig än, inte riktigt människa. Den tanken har fastnat i m itt huvud. Vi ser unga som varandes under utveckling, på väg att bli något. Som några som inte nått fulländning än. D et tråkiga är väl inte att man ser unga som människor som växer och utvecklas, utan att man inte ser alla människor som växande och föränderliga. I och m ed att just ungdomar ses som "icke-färdiga blir de omyndigförklarade och skilda från den stora gruppen normala och färdiga vuxna. Jag är inte alls ute efter att avskaffa barndomen och ungdomen och gå tillbaka till en förmodern uppfattning om vad barn är för något. D et är viktigt att se att unga människor har andra förutsättningar än äldre, och andra behov. Men det betyder inte att ungdomar är artskilda från andra människor. Jag tror istället att vi alla är stadda i ständig förändring, även vuxna. Ar det är så nödvändigt att jäm t och ständigt tala om folks ålder? Man markerar sällan att en politiker man lyssnat på var just 55 år, men vore han eller hon 22 skulle det säkert uppmärksammas. Jag är medveten om att det är nödvändigt att tala om människors ålder ibland för att bättre förstå eller hjälpa dem. Men för det mesta är det inte syftet m ed åldersmarkörer. Komm unalrådet Lennart Holmlund i Umeå är ett exempel på någon som konsekvent använder sig av åldersbegrepp för att förringa ungas politiska krav. Aktivister blir kallade för slynglar eller osnutna huliganer, något han knappast skulle säga om m edelålders män. Parallellt m ed detta förakt för ungdomar finns en utbredd ungdomsfixering i samhället. A tt vara ung är i många sammanhang ett ideal, men då handlar det om utseende, hälsa och kropp. Alla vill se unga ut, men knappast bli behandlade som unga i politiken eller på jobbet. Kanske har det att göra m ed vilka som egentligen åsyftas m ed term en ungdom ar. A tt något är ungt kan idag ofta ha positiva konnotationer; ett ungt företag, ung och pigg, ligga i tiden är välkända slagdängor på arbetsmarkna-...begreppet "ungdomar" ger associationer till en skränig massa med keps och otillgänglig attityd. 5

8 KJELL ENGMAN LUNDBERG den. I det sammanhanget verkar ordet "ung tolkas som just något som är föränderligt och statt i utveckling. Inte som något ofullbordat. När man däremot talar om konkreta ungdomar så upplever jag att man oftare avser en homogen grupp vid sidan av det etablerade samhället. En grupp som behöver särskilt stöd, särskilda åtgärder, och som inte sällan anses vara en problemgrupp: Och vad ska vi göra åt ungdomarna? Innan jag skulle ut i högstadie- och gymnasieskolor för att tala om vår bok hade jag just en sådan föreställning i huvudet. Mot bättre vetande tänkte jag att jag skulle möta skrikiga, jobbiga ungdomar med keps som hadeproblem. Självklart visade det sig att de var människor liksom andra. Framförallt blev det tyd ligt att bakom begreppet ungdom döljer sig en föreställning om en ung kille. Det är inte tjejerna som förväntas vara arga och skrikiga. Det är inte de som är mottagarna av speciella åtgärdsprogram, kamratstöd eller fritidsaktiviteter. Begreppet ungdom har blivit allt svårare för mig att använda, eftersom det döljer att människor har olika erfarenheter på grund av klass, etnicitet, sexualitet och kön. Ungförtryck I m öten m ed unga människor stöter jag allt oftare på term en ungförtryck. Första gången jag kom i kontakt m ed ordet var när jag lyssnade på ett tal av en medlem i organisationen Unga för unga m ot ungförtryck. Jag hade aldrig hört talas om något som ett specifikt förtryck m ot unga, och var till en början m åttligt intresserad. M en föreläsningen vände på många av mina föreställningar om vad det är att vara ung, och vad frihet och demokrati egentligen kan innebära. Talaren menade att unga är utsat- 6

9 ta för en diskriminering som liknar den som kvinnor eller invandrare utsätts för, och att unga kan gå samman för att hävda sina rättigheter på samma sätt som arbetare, kvinnor eller svarta i Sydafrika till exempel organiserat sig. Som ung förväntas man acceptera att få sin frihet inskränkt på ett helt annat sätt än en vuxen. D et är egentligen absurt att vuxna kan bestämma vad deras barn ska ha för färg på kläderna, vad veckopengen ska användas till, att barnet inte får gå ut efter maten eftersom det inte har gjort läxan, att det inte får leka med grannbarnet för familjen ska ha myskväll, eller att den där musiken faktiskt inte är något att lyssna på. Första gången man m öter tanken om att barnen lever under förtryck verkar den nog orimlig. Vaddå - ska inte vuxna bestämma över sina barn?? De vuxna vet väl ändå bättre? Men när man tänkt tanken några gånger blir istället motsatsen absurd. För vilken annan människa än ett barn skulle acceptera ett utegångsförbud? A tt någon tog ifrån en favorittröjan, lönen eller satte in en övervakningskamera på arbetsplatsen? (Det sista exemplet är häm tat från beslutet att installera kameror vid en skola i Umeå.) Egentligen är det inte en fråga om vem som ska bestämma över vem. D et borde inte handla om att bestämma över någon, utan att samarbeta eller möjligen förhandla. D et är klart att en vuxen har ansvar över sitt barn, men det betyder inte att barnet inte kan ta ansvar över sitt eget liv också. Många beslut är barn kapabla att fatta själva, utan att vuxna lägger sig i. Om barnet vill ha sin slitna favorittröja till skolan men inte får det, beror detta mindre på omsorg om barnet och mer på förälderns egen självbild. Barn kan fatta beslut som direkt rör dem själva, om de får hjälp att förstå konsekvenserna av sina val. Om barnet förstår vad som händer om man inte gör läxan kanske inte ett utegångsförbud behövs. (Eller så kommer föräldern och läraren på att läxan var kasst formulerad.) I slutändan handlar detta om vår syn på frihet och demokrati. En människa som anses vara fri måste få bestäm m a över sin kropp, sin veckopeng och sin fritid. H on är kapabel att göra detta i _...,.. _ i 11 Som ung forvantas man samarbete med andra. Ett barn eller en ungdom kan göra val och ha åsikter som acceptera att få sin frihet bör respekteras lika mycket som en vux- inskränkt på ett helt ens, för demokratin och friheten kan inte g n n at ^ än gn vuxen bara om fatta autonom a vuxna individer. Den kan inte vara designad för en standardm änniska, utan måste gälla för alla människor, efter var och ens situation. D et betyder inte att en sjuåring kan rösta, men det betyder att hon kan bestämma över sin verklighet. A tt kämpa mot ungförtryck är alltså att kämpa för en djupare betydelse av orden frihet, demokrati och rättvisa. Eller som tjejen från Unga för unga mot ungförtryck sade: Jag är lika mycket människa som en vuxen. Jag är inte någon som ska bli något. Jag är redan något. Jag kan ta ansvar över m itt eget liv. Jag kan förstå, om någon förklarar vad de svåra orden betyder kan jag också vara med och bestämma. 7

10 Att arbeta med ungdomar Nu kanske det här låter som att jag tycker att unga människor har det jättebra i dagens samhälle, och att vuxnas engagemang enbart är av ondo, men det menar jag inte. Unga har det inte jättebra i dagens samhälle. D et har nog inte pensionärer, handikappade, invandrare, homosexuella eller låginkomsttagare heller... det vill säga alla som faller utanför normen vit m e delklassman. Vad det nu innebär att ha det jättebra. O m jag utgår från mig själv så finns det massor av saker som kunde varit bättre under min uppväxt. Jag kunde ha fått fortsätta spela fotboll utan att hamna i B-laget. Jag kunde ha fått gå i en skola som var till för mig och inte fungerade som ett diciplinerande fängelse. Jag kunde ha fått tid och plats att formulera mina egna idéer om vad som är viktigt i m itt liv. Jag kunde ha fått föräldrar som slapp arbeta dygnet runt för att jag skulle få det bra. Jag kunde ha fått gemenskap med andra, som byggde på trygghet och inte konkurrens. Jag kunde ha fått ett självförtroende som stod emot skönhetsidealens och arbetslöshetens orosmoln. Jag kunde ha m ött fria och vilda vuxna som visade på andra sätt att vara. Som sa att tjejer kan också vara ruskigt bra på matte, slåss och spotta snorlobbor skit- långt. Jag kunde ha m ött en skäggig dam med skateboard, eller en kille i rosa sidenhandskar som fattade mina händer och såg mig i ögonen. Vi är många som vill förbättra ungdomars livsvillkor. Oräkneliga lärare, kuratorer, socialarbetare och fritidsledare viger sina liv åt detta. Andra skriver böcker, avhandlingar eller artiklar om ungdomskultur. Jag tycker inte att det är något fel m ed det. D et är klart att vi ska kämpa för att marginaliserade grupper ska få det bättre, men jag tycker det är viktigt att fundera över hur detta arbete går till. Hur vi formulerar målen med vår verksamhet. När jag gick i gymnasiet rynkade jag ofta på näsan åt de ungdomsprojekt man utsattes för. Vi unga skulle tala om sexualitet m ed lärarna eller delta i valfri (styrd) fritidsverksamhet, och man hade alltid en obehaglig känsla av att de vuxna såg på en på fel sätt. Som att det var oss unga det var fel på, som skulle åtgärdas eller upplysas och att de själva var genom tänkta välgörare som skulle tala om hur det är, ge oss riktiga värderingar, få oss att tänka till". D et är precis detta jag tycker är faran med arbetet m ed ungdomar. A tt vuxenvärlden definierar en grupp som en problemgrupp som avgränsas och åtgärdas genom olika insatser. Allt i syftet att normalisera gruppen, få den anpassad till vedertagna normer - det vill säga vuxenvärldens. 8

11 Ungdom arna får inte själva form ulera vad de vill göra Gränsen mellan att frigöra ungdomarna eller förtrycka dem är hårfin. D et behöver egentligen inte vara så problematiskt. A tt arbeta med ungdom ar skulle kunna vara verkligt frigörande om ungdom arna själva formulerade verksamheten. Som jag ser det ligger problem et m ed ungdomsarbete i just formuleringen av arbetet. D et uttrycks allt för ofta i term er av vi och dem. VI ska hjälpa dem där borta att få det bättre (eller åtminstone lika bra som vi). Insatserna utgår från de vuxna i toppen på hierarkin, och ska tas em ot av ungdomarna i botten. Det är ingen jämlik relation som ungdomarna själva har varit m ed om att utforma. Just ordet hjälp är signifikant i detta sammanhang och visar att det är något snett i hela relationen. Hjälpen kommer från någon till någon annan. Den som ger är inte i behov av hjälp, däremot den som tar emot, som befinner sig i en bristsituation. Den överordnade, vuxenvärlden i det här fallet, definierar vad som är problemet och hur det bör åtgärdas. Den berörde har själv inte bett om denna "hjälp, eller beretts möjlighet att göra detta. Hur kan man då vara säker på att hjälpen är till för mottagaren och inte för avsändaren? Eller mer konkret - kan det inte vara så att det som kallas för hjälp ibland fungerar som stävjande eller korrigerande? Ta till exempel debatten om klottrande ungdomar. Där diskuteras hur klottrandet ska minska, vilka insatser som är lämpliga för att få ungdomarna bort från gatorna. A tt klottret skulle vara något annat än olämpligt ifrågasätts aldrig. Insatserna för ungdomar som hamnat på glid kan verkligen fungera förtryckande. D et är inte säkert att de själva definierar klottrandet på samma sätt som de vuxna gör. Klottrandet kanske bär på ett budskap, det kanske faktiskt är ett uppror m ot det etablerade. Vad hjälpen då resulterar i är ett ignorerande av vad mottagaren själv vill. Andra konkreta exempel på den vaga gränsen mellan hjälpande och moraliserande kan jag häm ta ur min egen vardag. Jag har i år deltagit i ett projekt som heter Tjejfrid i Västerbotten. Projektet syftar till att stärka unga tjejers självförtroende, och samtidigt ge killar möjlighet att reflektera över stereotypa könsroller. För att göra detta har vi (några frivilliga "äldre ungdomar) besökt skolor i länet för att prata med ungdomar om könsroller, relationer och jämställdhet. Bitvis har det varit roligt och fungerat bra att träffa ungdomar, men ofta har vi stött på problem. Jag har hela tiden frågat mig vad jag egentligen håller på med, försökt förstå hur jag resonerar. Jag tycker mig alltså se att unga tjejers och killars livsutrymme reduceras därför , Vi ar manga som vill forbattra att de ska leva upp till allt för begränsade idealbilder. Så går jag ut för att försöka ungdomars livsvillkor. förändra detta, få dem medvetna om detta. Men hur kan jag veta om det känns så för den enskilde? Och hur kan jag veta att det jag tolkar som till exempel sexism egentligen är det? Jag kan tycka att det är tråkigt att se alla unga tjejer vingla omkring på gigantiska skor och supertajta kjolar som är omöjliga att röra sig fritt i. Jag kan tycka att det verkar destruktivt att supa sig så full att man inte vet vad man gjort varje helg, men betyder det 9

12 Framför råd h u set att ^ s«? att jg ratta metoderna är att gå in och försöka stävja användandet av korta kjolar och alkohol? Där tycker jag att det är lätt att bli en fördömande moraltant i stället för att inta en öppen attityd. Kanske verkar det som om detta exempel på ungdomsprojekt är för specifikt, men jag tror inte det. Hela tiden startas det arbetslöshetsprojekt, etnicitets- och jämställdhetsprojekt riktade till unga, förutom det ordinarie ungdomsarbetet som pågår i skolor och fritids. Min åsikt är att allt ungdomsarbete riskerar hamna i denna glidning mellan medkänsla och översitteri, m en poängen är inte - Och vad vill du? att ifrasasatta välviljan i detta arbete, eller dra slutsatsen att det bör upphöra. Jag tror i stället att Vad är viktigt för dig. man ganska enkelt kan komma förbi det genom en så simpel sak som att låta de unga själva formulera sin verklighet. Det räcker inte att fatta politiska beslut i kommunfullmäktige om att styra över pengar till ungdomsverksamhet, politiken upphör inte där. Engagemanget kommer inte bara för att Björklöven får mer pengar. Ungdomarna måste själva bli delaktiga i sin egen hjälp. Egentligen skulle jag vilja vända på hela tanken om att vuxna ska hjälpa ungdomar. Varför kan det inte vara tvärtom? Ungdomar har blivit ett problem för att vuxna definierat dem så. De har blivit awikare i förhållande till normen. Jag tror att man kan bli av med ungdomsproblemet genom att i stället se på det samhälle som producerar problemet. Kanske har ungdomarna något att säga till samhället? Något som det etablerade kan bli hjälpt av? Jag är nu så naiv att jag verkligen tror att det är värt att kämpa, att förändring är möjlig. Därför vill jag inte nöja mig med att suckande konstatera att verkligheten är så kom plicerad att man inte törs göra något alls. Jag tror att det går att göra hur mycket som helst tillsammans, men jag tror inte på att dela upp människor i hjälpare och offer, ungdomar och vuxna. Jag tror att vuxna och ungdomar kan hjälpa varandra. Om vi kan luckra upp gränserna mellan vuxna och unga, vi och dom, kanske talet om demokrati och delaktighet blir allvar. Jag vet att det låter högtravande, men j ag tror att det kan vara så enkelt som att fråga eleven, tjejen på bussen, killen m ed keps, dagisbarnet: - Och vad vill du? Vad är viktigt för dig? 10

13 : ' \ Kalvmärkning i Malå skogssameby natten till den 16 juli 1999 KJELL ENGMAN LUNDBERG

14

15

16 Skolavslutning i Um eå, juni "Ida borde tala lite mindre" IDA LINDE 14

17 Jag kommer in i svarta lådan på Teatermagasinet. Hon står på en stege, högt uppe bland gradängerna. En inte alltför lång, brunögd, rakad kvinna i tjugoårsåldern. Elin med höjd- skräck. Elin som ville regissera Väntama av Werner Aspentröm, gjorde det utan budget men m ed slutsålda föreställningar. När hon ser mig, klättrar hon skakig nerför stegen. - Jag fick en fantastisk idé med ljussättningen! Var tvungen att se hur det skulle kunna bli m ed ett blått filter! Regissör, ett pretentiöst ord. Ett ord som kräver utbildning och anseende, eller? Kanske behöver man inte heller vara vuxen, inte ens man. Det som krävs är bara en sak förutom passion och idéer, det krävs mod. Passionen versus rädslan. M odet Elin inte föddes med, utan fick kämpa för. Mod kräver mod. Själv tog jag studenten i våras, efter tolv år av att ha ställt mig upp och tagit plats. En plats som inte var min från början. Den var pojkarnas och alla de andra i klassens - alla ska ju få tala lika mycket! Jag skämdes lite var gång, lite m er när jag hörde suckarna: - Inte hon igen, inte feminist-tjafset. Men det var skammen jag skämdes m est över. A tt jag inte helt och fullt Skolstart i Bjurholm, hö sten kunde stå för att jag hade något viktigt att säga, inte ens inför mig själv. Visserligen skadar det inte m ed lite självkritik emellanåt, men jag tror inte att de pratande pojkarna ifrågasatte sin plats. Kanske för att den var deras redan från början, kanske för att den kommer att förbli deras utan större ansträngning. D et var lätt att bli den som fick ta konfrontationer med lärare, ta upp de saker som alla tänkte men ingen sa: - För Ida är stark och så bra på att tala, modig är Ida Linde. Född av en feminist till mamma. Tillsammans med Det som krävs är bara en sak förutom passion och idéer, det krävs mod. m in vänsterpappa dem on- strerade hon på åttonde mars och första maj. M amma brukade även hålla tal. Som de vänsterföräldrar de TORBJÖRN JAKOBSSON/VÄSTERBOTTENS-KURIREN 15

18 var fick jag aldrig någon Barbie, men efter mycket tjat en Cindy (hon var ju mörkhårig). Fick aldrig läsa Kalle Anka, vi skulle krossa US A-imperialismen! För att jag skulle förstå varför jag inte fick samma saker som mina klasskamrater förklarade m ina föräldrar pedagogiskt världens orättvisor. En m edvetenhet föddes hos liten Ida. En m edvetenhet som ställde till problem, när jag blev äldre och plötsligt befann mig i samma värld som Vecko-Revyn. En tidning som inte överensstämde med min småmulliga kropp, mörka röst och radikala åsikter, men lockade med guldbokstäver, parfym och mascara. Jag läste den i smyg, inte för mina föräldrar, utan i smyg för mig själv. Jag skämdes för att vilja se ut som modellerna, jag visste ju att de var retuscherade. Lovade mig själv att vara nöjd med m itt utseende. "Ida borde inte synas så mycket" Jag skämdes för att jag pratade och tog plats i klassrummet, lovade mig själv att vara tyst i två veckor. Skämdes och önskade att jag var äldre, ville bli tagen på allvar. Bara vara jag. Lärarna fortsatte att säga till mig: - Ida borde tala lite mindre, Ida borde inte synas så mycket. D et jag alltid undrade var om de tysta talade mer, för att de som talade tystades. Till slut blev jag äldre, började kräva att bli tagen på allvar. Men det var svårt att andas i magen, orden torkade fast på tungan, det var svårt att inte skaka och svettas när jag förstod att mod är något man måste kämpa för. D et är inget man föds med, utan förvärvar. D et kräver att man ställer sig upp ännu en gång, gång på gång. Till slut finns det konturer, till slut vågar man bara vara sig själv. 16

19 De tysta flickorna i min klass, som jag var så rädd för, hade också vackra konturer. Men enda gången det talades om de tysta flickorna, var det som ett problem. H ur ska vi göra för att få de tysta flickorna att tala? H ur ska vi göra för att få de talande flickorna tysta? Vi var alla problem. Kanske är trettio bänkar i ett klassrum för mycket, en lärare tre för lite, eller så handlar det om att det inte finns plats för oss i det här samhället. Måste vi ställa oss upp ännu en gång? Om vi befinner oss i ett samhälle där makten ligger hos de äldre männen, är makten längst ifrån de unga kvinnorna, som alltjämt kallas flickor (kanske blir vi aldrig stora?). Jag känner många unga kreativa kvinnor, till exempel Elin, till exempel mig själv. Vi gör förbannat bra saker, teaterproduktioner och diktuppläsningar, ändå syns vi inte så bra - är konturerna inte tillräckligt tydliga? Pojkarna syns i reportage om skateboard, snowboard, musik och fotboll. Flickorna som åker skateboard, snowboard, spelar musik och fotboll, har de inga konturer alls? Trots att de ställt sig upp i en värld där män satt reglerna, där de slitit och kämpat för att bli bra, inga konturer trots att de har en livmoder som brinner av passion? Vill de som analyserar och skriver om kultur inte se dessa flickor och unga kvinnor? Förstär de inte hur vi längtar efte, att få läsa om dem, deras idéer och deras mod, vi behöver inspiration. Pojkarna syns i reportage 0m skateboard, Snowboard, musik och fotboll, I tidningen Naga som jag var med och gjorde i våras, skrev vi om bandet Lively och skrivgruppen Punkt. Men nu vill jag inte skriva själv, utan slå upp en dagstidning och läsa. Läsa om unga människors kreativitet, både de m ed snopp och de m ed bröst, utan att de spelar någon roll. Läsa om det tills jag inte ens tänker på det. Och att man inte behandlar m itt eget skrivande utifrån att jag är en ung kvinna, utan efter orden. Mina ord. Ungdomskultur, ett begrepp som blivit större och större. I m itten av 50- talet valde man inom rocken mellan Elvis och Tommy Steele, The Beatles och The Rolling Stones i m itten av 60-talet. På Arvikafestivalen 1998 hördes: 17

20 - Är du goth eller? På en badstrand någon annanstans i Sverige diskuterades samtidigt om Back Street Boys är bättre än Five. Musikvärlden växer, och med den valmöjligheten. Klädaffärerna blir fler, och m ed dem valmöjligheterna. O m det ska skrivas något generellt om ungdomskultur, ska det inte bara spänna över skillnader mellan olika pojkband, utan från pojkbanden till det revolutionära Rage Against the Machine och därifrån till de ångestfyllda Life of Agony för att hinna m ed Spice Girls och Portishead på vägen. Vi själva skulle aldrig kalla det ungdomskultur Därför tänker jag inte skriva något generellt om ungdomskultur, annat än det här: Ungdomskultur är liv skapat av yngre människor än de som oftast skriver om det livet eller analyserar den kulturen. Själva skulle vi aldrig kalla det ungdom skultur. För oss är var uppsättning en uppsättning, var