RAPPORT. Barn kostar Räcker familjernas pengar? En jämförelse mellan olika normer.

Transkript

1 RAPPORT 2001:3 Barn kostar Räcker familjernas pengar? En jämförelse mellan olika normer.

2 Förord En viktig uppgift för Konsumentverket är att identifiera och stödja ekonomiskt utsatta grupper. Det gör vi bland annat genom att beräkna vilka kostnader olika hushåll har om de ska kunna leva på en skälig nivå och ställa dessa i relation till de tillgängliga inkomsterna. Arbetsmetoden innebär att göra beräkningar för olika typhushåll. Syftet är att illustrera och jämföra olika hushållsgruppers ekonomi när hänsyn tas till de sammanlagda effekterna av löner, skatter, bidrag, avgifter och andra nödvändiga levnadskostnader. Konsumentverkets egna beräkningar av skäliga levnadskostnader används, men också uppgifter från Statistiska centralbyrån, Riksförsäkringsverket, kommuner, med flera. Denna rapport innehåller beräkningar som är framtagna av Konsumentverket för att utgöra ett underlag i Familjeutredningens arbete. Familjeutredningen tillsattes av regeringen för att analysera de samlade effekterna för barnfamiljer av bland annat skatter, barnbidrag, bostadsbidrag och underhållsstöd samt föreslå förändringar som minskar marginaleffekterna. Resultaten av utredningens arbete har presenterats i betänkandet Ur fattigdomsfällan, SOU 2001:24. Vi bedömer att vårt angreppssätt med typhushåll och resultaten i denna rapport bör kunna komma till användning även i andra sammanhang. Rapporten kan beställas från Konsumentverket, Kundtjänst, tel eller från verkets hemsida Konsumentverket i mars

3 Innehåll SAMMANFATTNING 1. ATT BERÄKNA LEVNADSKOSTNADER 2. JÄMFÖRELSE AV KOSTNADER ENLIGT KONSUMENTVERKET, RIKSNORMEN OCH NORMALBELOPPET 3. TYPHUSHÅLLSBERÄKNINGAR 3.1 UPPLÄGGNING 3.2 HUSHÅLLSTYPER 3.3 DISPONIBEL INKOMST 3.4 BERÄKNADE KOSTNADER 3.5 BARNENS ANDEL AV HUSHÅLLENS KOSTNADER 3.6 ÖVRIGA KOSTNADER SOM EJ BERÄKNATS 3.7 UMGÄNGESKOSTNADER 3.8 TYPHUSHÅLLSBERÄKNINGA R MED KOMMENTARER 3.9 SAMMANSTÄLLNING AV RESULTATEN OCH SLUTSATSER 4. BARNFAMILJERS TIDSANVÄNDNING BILAGA 1: KONSUMENTVERKETS BERÄKNINGAR AV LEVNADSKOSTNADER BILAGA 2: FÖRSÖRJNINGSSTÖDET BILAGA 3: FÖRBEHÅLLSBELOPP VID UTMÄTNING 4

4 Sammanfattning I alla sammanhang där man vill identifiera och stödja ekonomiskt utsatta grupper är det viktigt att undersöka såväl hushållens inkomster som deras levnadskostnader. Endast med ett sådant angreppssätt kan hänsyn tas till hushållens varierande försörjningsbörda. För att beräkna levnadskostnader är det i många sammanhang lämpligt att utgå från en normativt sammansatt standardbudget, vars innehåll speglar de skäliga konsumtionsbehov som människor i olika livsfaser kan anses ha. Denna rapport visar på likheter och skillnader mellan tre etablerade system för att ange levnadskostnader: Konsumentverkets beräkningar av skäliga levnadskostnader, riksnormen inom försörjningsstödet samt normalbeloppet vid bestämmande av förbehållsbelopp för skuldsatta hushåll som är föremål för utmätning. Rapporten innehåller typhushållsberäkningar som visar hur hushållets ekonomi påverkas dels av hushållets inkomster, dels av dess sammansättning, dvs om man lever ensam eller som samboende samt barnens antal och åldrar. Tre olika normer Konsumentverkets beräkningar av skäliga levnadskostnader avser en långsiktigt skälig konsumtionsnivå för åtta vanliga utgiftsposter och differentieras efter ålder, kön och antal hushållsmedlemmar. Konsumentverkets beräkningar ligger till grund för regeringens fastställande av riksnormen inom försörjningsstödet, det sk socialbidraget. Riksnormen omfattar dock färre poster, avser ej att upprätthålla hushållens standard på lång sikt och är ej differentierad efter kön. Försörjningsstöd lämnas även för skäliga kostnader för vissa andra poster såsom bostad, hemförsäkring och arbetsresor som ej ingår i riksnormen. Konsumentverkets beräkningar användes också som jämförelse då det nuvarande normalbeloppet togs fram. Den exakta nivån kom dock att ligga lägre än Konsumentverkets beräkningar och kan ej härledas till några konkreta kostnadsberäkningar. Normalbeloppen omräknas årligen i förhållande till konsumentprisindex av Riksskatteverket. Normalbeloppet utgör en del av det förbehållsbelopp som skuldsatta hushåll som är föremål för utmätning har rätt att få behålla. Normalbeloppet ska täcka fler utgiftsposter än Konsumentverkets beräkningar av skäliga levnadskostnader och riksnormen. Typhushållsberäkningar För att ge en helhetsbild av den ekonomiska situationen i hushåll med olika försörjningsbörda och inkomstförhållanden har vi tagit fram sexton typhushåll som visar hur inkomster och kostnader förändras i olika livsfaser. Barnens antal och åldrar varieras för att visa hur dessa faktorer påverkar hushållsbudgeten. För samtliga typhushåll visas hur situationen ser ut om hushållet har en låg inkomst (motsvarande den lägsta inkomstdecilen, vilket innebär att 10 procent av samtliga anställda har lägre inkomster), medianinkomst (50 procent av samtliga anställda har lägre inkomster), är föremål för utmätning eller beroende av försörjningsstöd. Konsumentverkets beräkningar av skäliga levnadskostnader har använts med tillägg för bostad, hushållsel, barnomsorg, kollektiva resor, fackavgift, medicin och läkarvård samt underhållsstöd. 5

5 Typhushållsberäkningarna visar att det finns stora skillnader mellan hur mycket hushåll med inkomster i nivå med den lägsta inkomstdecilen och hushåll med medianinkomster får kvar till konsumtion utöver den beräknade. Budgetmarginalen ska räcka till kostnader för exempelvis sjukdom/handikapp, tandvård, glasögon, bil, semestrar, umgänge med barn som bor hos den andra föräldern, mm. Medianinkomsthushåll har väsentligt bättre möjligheter att klara sådana kostnader. Barnfamiljer har sämre ekonomi Hur mycket man får över påverkas också kraftigt av familjeförhållandena. Barnfamiljer har överlag sämre ekonomi än hushåll utan barn. Detta gäller i första hand samboende med barn, som får påtagligt mindre över än samboende utan barn, men också ensamstående mammor, som får ungefär lika mycket över, men har en större försörjningsbörda än ensamstående kvinnor utan barn. Ensamstående mammor har betydligt sämre ekonomi än samboende med samma antal barn, även om man tar hänsyn till att sambohushållens överskott ska räcka till två vuxna förutom barnen. Ett undantag finns dock, trebarnsfamiljer med låga inkomster, där de ensamstående mammorna, tack vare att de är berättigade till bostadsbidrag, får mer över än de samboende. Hur gamla barnen är har inte så stor betydelse för hushållets ekonomi, utom i fallet med en ensamstående mamma till en tonåring. Barnens antal har stor betydelse för de samboendes ekonomi, men ganska liten för den ensamstående mammans som i större utsträckning får bidrag som täcker kostnaden för barnen. Underhållsskyldiga pappor har betydligt sämre ekonomi än ensamstående män utan barn. Särskilt låginkomsttagare med två eller fler barn har mycket små marginaler i sin ekonomi. Jämfört med mammorna som har vårdnaden och får stå för alla kostnader för barnen har papporna med låg inkomst ändå sämre ekonomi. Jämförelsen är dock till viss del osäker eftersom mammans budgetmarginal ska räcka till fler personer. När det gäller medianinkomsttagarna är pappornas ekonomi bättre om det bara finns ett barn, men möjligen något sämre om det finns fler barn. Hushåll som lever på förbehållsbelopp har små marginaler När det gäller hushåll som är föremål för utmätning ser mönstret delvis annorlunda ut. Samtliga typhushåll får betydligt mindre över än motsvarande skuldfria hushåll. Samboende med barn har i dessa fall sämre ekonomi än ensamstående mammor, särskilt med tanke på att deras budgetmarginal ska räcka till två vuxna förutom barnen. På grund av den grova åldersindelningen av normalbeloppen för barn får föräldrar till tonåringar betydligt mindre över än småbarnsföräldrar. Detta gäller både samboende och ensamstående föräldrar. Hushållen får lite bättre marginaler ju fler barnen är, men det är osäkert om förbättringen är tillräcklig för att kompensera för de ökade kostnaderna som en större försörjningsbörda för med sig. Ensamstående män får ingenting över till annan konsumtion, oavsett om de betalar underhåll för barn eller inte. Socialbidragstagare får ingenting över Om hushållet inte har någon möjlighet att försörja sig på egen hand får hushållet försörjningsstöd från kommunen. Nästan alla de typhushåll som vi har tagit fram går då back när alla beräknade kostnader har dragits av. Även om man antar att hushållen helt 6

6 avstår från utgifter för möbler och husgeråd, som riksnormen inte är avsedd att täcka, får hushållen mycket små eller inga marginaler. Samboende socialbidragstagare har sämre ekonomi än ensamstående. Deras underskott är större samtidigt som de har en tyngre försörjningsbörda. Ensamstående underhållsskyldiga pappor har en mycket bekymmersam situation eftersom försörjningsstödet inte täcker underhållskostnader. Beroende på vilka antaganden man gör om deras inkomstförhållanden två år tidigare och antal barn får de ett underskott på mellan 360 kr till kr varje månad. Papporna kan begära anstånd med betalningen, men får då en växande skuld och räntekostnader. Det enda socialbidragsberoende hushåll som får en viss marginal i sin budget är den ensamstående mamman med en tonåring, tack vare att det extra tillägget till studiebidraget inte reducerar socialbidraget. Detta hushåll är dock endast berättigat till detta bidrag om mamman har inga eller mycket låga förvärvsinkomster. Även för samboende föräldrar till en tonåring utgör det extra tillägget till studiebidraget ett markant tillskott i budgeten. Ensamstående får mer bidrag till kostnaden för barnen Kostnaden för att ha barn består dels av kostnader som är individuella för barnet, dels av kostnader som skulle förekomma i viss utsträckning även i ett hushåll utan barn. Barnens andel av de gemensamma hushållskostnaderna har här beräknats som merkostnaden jämfört med motsvarande hushåll utan barn. Typhushållsberäkningarna visar att kostnaden för barnen utgör en betydande del av hushållens totala kostnader, särskilt för ensamstående vårdnadshavare. Samtidigt kompenseras hushållen till viss del för barnkostnaderna genom de olika bidrag som hushållen kan bli berättigade till tack vare att de har barn. På grund av bidragssystemens utformning varierar dock andelen av barnkostnaden som täcks av bidrag kraftigt mellan olika hushållstyper. Ensamstående vårdnadshavare får, särskilt om de är låginkomsttagare, i mycket hög grad sina kostnader för barnen täckta genom bidrag i form av barnbidrag, studiebidrag, underhållsstöd och bostadsbidrag. I många fall är kompensationen större än den beräknade kostnaden för barnen. Underhållsskyldiga föräldrar får dock inte någon del av sin kostnad för barnen, dvs underhållet, täckt genom bidrag. De samboende föräldrar som illustreras i våra exempel är ej berättigade till bostadsbidrag. I de flesta fall täcker barnbidraget ca 30 procent av deras kostnader för barnen. Barnfamiljer har inte tid att tjäna mer För att få en helhetsbild av barnfamiljers ekonomiska situation måste man också beakta vilka resurser de har i form av tid. Många av de hushåll som illustreras genom våra typhushållsberäkningar har små marginaler i sin budget och skulle väl behöva ökade inkomster. Förutsatt att det inte finns några arbetsmarknadsmässiga hinder och att marginaleffekter i form av ökade skatter och avgifter inte är för höga skulle hushållen genom att öka sin förvärvsarbetstid i viss mån kunna byta tid mot ökade inkomster. Statistiska centralbyråns senaste tidsanvändningsundersökning visar dock att tiden är en mycket begränsad resurs för många barnfamiljer. Särskilt småbarnsföräldrar och ensamstående föräldrar har en mycket lång total arbetstid om man ser till summan av förvärvsoch hemarbete. Många upplever tidsbrist som ett problem. Möjligheten för dessa hushåll att bättra på sin ekonomi genom att förvärvsarbeta mer torde därför vara begränsad. 7

7 1. Att beräkna levnadskostnader I många sammanhang finns behov av beräkningar av hur mycket pengar olika hushåll behöver för att kunna upprätthålla en viss ekonomisk standard. Ett sätt att göra sådana beräkningar är att utarbeta s.k standardbudgetar, dvs att sätta pris på en varukorg som innehåller varor som fyller olika behov som människor kan anses ha. Vad man stoppar i korgen beror på vilken standard man tänkt uppnå. Det här sättet att beräkna levnadskostnader användes redan i slutet av 1800-talet av en man i England vid namn Seebohm Rowntree. Den gången handlade det om att kostnadsberäkna varukorgar för budgetposterna mat, kläder och uppvärmning på en standardnivå som gjorde att människor inte svalt eller frös ihjäl. I dagens Sverige är det mer intressant att göra beräkningar för vad som kan anses utgöra en skälig levnadsnivå eftersom det är den nivån som människor ska tillförsäkras enligt socialtjänstlagen och en nivå som kan vara användbar vid hushållsekonomiska kalkyler inom olika sektorer av välfärdssystemet. Skälig levnadsnivå innebär att ha möjlighet till mer än en minimikonsumtion inom fler budgetposter än de ovan nämnda samt att även kunna tillfredsställa olika utvecklande och sociala behov. Att beräkna levnadskostnader utifrån standardbudgetar har fördelen att de klart visar hur beräkningarna gjorts och även ger en illustrativ bild av vilken standard man avser. Det går att göra en bedömning av om innehållet i varukorgarna ska anses utgöra en skälig konsumtion. Utan denna transparens i beräkningarna är det svårt att veta vilken standard ett visst belopp representerar och vilken standardförändring i livsföring det skulle innebära för den enskilde om man höjer eller sänker beloppen. För att välja varor till varukorgarna kan olika metoder användas. Den normativa innebär att den som gör beräkningarna avgör vilka varor och tjänster som bäst kan representera den levnadsnivå man vill uppnå. Man kan också ha ett empiriskt angreppssätt där man utgår från vad människor faktiskt konsumerar eller ett demokratiskt där människors önskemål får styra innehållet. Att enbart utgå från faktisk konsumtion stöter på svårigheter eftersom statistiken inom detta område inte är så detaljerad att man vet exakt vilka produkter som olika personer och hushåll konsumerar och vad de kostar. Att bedöma konsumtionsstandarden och avgöra skäligheten blir därför svårt. Dessutom är det inte säkert att människor konsumerar just det som behövs för att uppnå en skälig levnadsnivå. Enbart det demokratiska angreppssättet är inte heller användbart eftersom vad människor önskar konsumera inte alltid kan sägas representera vad som är skäligt. Många gånger kan det emellertid vara fruktbart att använda en kombination av dessa metoder för att sätta samman varukorgar. När det gäller att definiera en skälig levnadsnivå nämns ibland möjligheten att utgå från en viss inkomst och t.ex. bestämma att en viss procent av en arbetarlön ska utgöra en skälig levnadsnivå. Problemet är att man vid lönesättning inte tar hänsyn till försörjningsbörda. Beloppet ger inte heller någon bild av vilken standard det skulle innebära i form av konsumtion av olika varor och tjänster för hushåll med olika sammansättning. I vissa sammanhang när man vill göra jämförelser mellan olika hushålls ekonomiska standard använder man sig av begreppet konsumtionsenheter och rangordnar olika personkategoriers konsumtionsbehov enligt sk ekvivalensskalor. Syftet med ekvivalensskalorna är alltså inte att visa i kronor vad det kan kosta för olika personer att uppnå en viss standard, bara att visa förhållandena dem emellan. De ger inte heller någon bild av vilket konsumtionsinnehåll de representerar. 8

8 2. Jämförelse av kostnader enligt Konsumentverket, riksnormen och normalbeloppet Ett syfte med denna framställning är att visa på likheter och skillnader mellan tre etablerade system för att beräkna levnadskostnader: Konsumentverkets beräkningar av skäliga levnadskostnader, riksnormen inom försörjningsstödet samt normalbeloppet vid bestämmande av förbehållsbelopp för hushåll som är föremål för utmätning. I detta avsnitt presenteras och jämförs de tre normerna, som sedan i nästa avsnitt används för att illustrera den ekonomiska situationen för barnfamiljer med olika inkomster och försörjningsbörda. Konsumentverkets beräkningar av skäliga levnadskostnader ska visa vad det kostar hushållen att på lång sikt kunna upprätthålla en skälig konsumtionsnivå. Beräkningarna omfattar personliga kostnader som varierar med ålder och kön för livsmedel, kläder och skor, fritid och lek samt hygien. De personliga kostnaderna redovisas både med och utan kostnaden för hemlagade vardagsluncher. Beräkningarna omfattar också vissa gemensamma hushållskostnader som påverkas av hushållets storlek. De gemensamma hushållskostnaderna består av posterna förbrukningsvaror, möbler/husgeråd/tv, dagstidning/telefon/tv-licens samt hemförsäkring (kostnaden för hemförsäkring varieras efter bostadsortens storlek). Beräkningarna av skäliga levnadskostnader är ett hjälpmedel för hushållen att uppskatta olika kostnader och används också i hushållsekonomiska analyser och beräkningar av skilda slag. Beräkningarna utgör underlag för regeringens årliga beslut om riksnormen inom försörjningsstödet. De användes också som jämförelse då det nuvarande normalbeloppet togs fram. Konsumentverkets beräkningar av skäliga levnadskostnader presenteras utförligare i bilaga 1. Den som inte själv kan försörja sig har enligt socialtjänstlagen rätt att från socialnämnden erhålla försörjningsstöd, även kallat socialbidrag, som garanterar en skälig levnadsnivå. Det innebär att den enskilde har möjlighet att komplettera den egna inkomsten upp till skälig levnadsnivå. Socialbidraget är tänkt att vara ett tillfälligt stöd i perioder då hushållet drabbas av ekonomiska svårigheter. För att beräkna storleken på försörjningsstödet har man bestämt vilka budgetposter det ska räcka till. Försörjningsstödet är uppdelat i en riksnorm och en del som avser ersättning för skäliga kostnader för vissa andra utgifter. Riksnormen ska täcka personliga kostnader samt vissa gemensamma hushållskostnader och får inte underskridas av kommunerna. 1 Riksnormen omfattar samma poster som Konsumentverkets kostnadsberäkningar utom hemförsäkring och möbler/husgeråd/tv. Eftersom riksnormen är tänkt att endast vara ett tillfälligt stöd ingår inga kostnader för posten möbler/husgeråd/tv. Ersättning för hemförsäkring tillkommer men beräknas särskilt. Storleken på försörjningsstödets ersättning för skäliga kostnader för vissa andra utgifter utöver riksnormen bedöms för varje enskilt hushåll och omfattar bostad, hushållsel, hemförsäkring, arbetsresor, läkarvård, akut tandvård, glasögon, samt medlemsavgift i fackförening och arbetslöshetskassa. Jämfört med Konsumentverkets 1 Nivån på riksnormen fastställs årligen av regeringen. För 2001 års nivåer, se SFS 2000:1075, samt Socialstyrelsens meddelandeblad nr 18/

9 beräkningar är riksnormen mindre differentierad efter kön, ålder och lunchkostnader. Försörjningsstödet behandlas mer ingående i bilaga 2. Skuldsatta personer som är föremål för utmätning har rätt att av egna medel få behålla en viss summa, det sk förbehållsbeloppet, för att klara sin och sin familjs försörjning. Förbehållsbeloppet bestäms utifrån ett normalbelopp, som ska täcka alla vanliga levnadskostnader. 2 När normalbeloppet togs fram användes Konsumentverkets beräkningar av skäliga levnadskostnader som jämförelse. Den exakta nivån kom dock att ligga lägre än Konsumentverkets beräkningar och kan ej härledas till några konkreta kostnadsberäkningar. Normalbeloppen omräknas årligen i förhållande till konsumentprisindex av Riksskatteverket. Normalbeloppet ska räcka till samma budgetposter som Konsumentverkets beräkningar av skäliga levnadskostnader och därutöver även till kostnader för hushållsel, medlemsavgift i fackförening och arbetslöshetskassa, andra medlemsavgifter, enklare tandvård, samt mindre utgifter för tillfälliga behov. Utöver normalbeloppet får gäldenären också behålla pengar för bostadskostnaden. Det går även att få tillägg till normalbeloppet för vissa andra viktiga kostnader såsom arbetsresor, läkarvård, mer omfattande tandvård, glasögon, barnomsorg och underhåll. Normalbeloppet är inte differentierat efter kön. För vuxna tas ingen hänsyn till ålder men däremot till om man är ensamstående eller samboende. Normalbeloppet för barn tar endast hänsyn till om barnet är yngre eller äldre än sju år. Förbehållsbeloppet tas upp mer detaljerat i bilaga 3. Nedan görs en sammanställning av vad vuxna och barn i olika åldrar beräknas kosta enligt Konsumentverkets beräkningar av skäliga levnadskostnader, riksnormen inom försörjningsstödet samt normalbeloppet vid utmätning. Tabellen visar för vuxna de belopp som avser ensamstående. De gemensamma hushållskostnaderna för barn har här beräknats som skillnaden mellan kostnaden för ett en- och ett tvåpersonshushåll i Konsumentverkets beräkningar respektive riksnormen. Hushållets kostnad för hemförsäkring enligt Konsumentverkets beräkningar är baserad på att hushållet bor i en storstad. Eftersom de olika normerna inte är konstruerade på samma sätt blir jämförelsen haltande om man inte har i åtanke vilka poster som beloppet ska räcka till och vad mer som hushållet kan få täckt inom försörjningsstödet eller få förbehålla sig utöver normalbeloppet. 2 För 2001 års nivåer, se RSFS 2000:20. Riksskatteverket meddelar också rekommendationer om bestämmande av förbehållsbeloppet vid utmätning av lön, se RSV Ex 2000:1. 10

10 Totala kostnader per månad år 2001 enligt tre normer Ålder, kön Konsumentverket Riksnormen Normalbeloppet 0 år kr kr kr 1-2 år kr kr 3 år kr kr 4-6 år kr kr 7-10 år kr kr kr år, flicka kr kr år, pojke kr år, flicka kr kr år, pojke kr år, kvinna kr kr kr år, man kr år, kvinna kr år, man kr år, kvinna kr år, man kr 61 år-, kvinna kr 61 år-, man kr Beloppet ska räcka till de poster som markerats med normal stil: I stödet tillkommer också ersättning för de poster som markerats med kursiv stil: Livsmedel Livsmedel Livsmedel Kläder/skor Kläder/skor Kläder/skor Fritid/lek Fritid/lek Fritid/lek Hygien Hygien Hygien Förbrukningsvaror Förbrukningsvaror Förbrukningsvaror Möbler/husgeråd/TV Möbler/husgeråd/TV Dagstidning/telefon/ TV-licens Dagstidning/telefon/ TV-licens Dagstidning/telefon/ TV-licens Hemförsäkring Hemförsäkring Hemförsäkring Hushållsel Hushållsel Fackavgift, a-kassa Fackavgift, a-kassa Andra medlemsavgifter Akut tandvård Bostad Arbetsresor Läkarvård/medicin Glasögon Tandvård, enklare behandling omfattande behandl. Mindre utgifter för tillfälliga behov Bostad Arbetsresor Läkarvård/medicin Glasögon Barnomsorg Underhåll 11

11 3. Typhushållsberäkningar 3.1 Uppläggning För att kunna få en helhetsbild av hur den ekonomiska situationen kan se ut för olika hushåll är det viktigt att sätta inkomsten i relation till utgifterna och se om inkomsterna räcker för att kunna upprätthålla en skälig konsumtionsnivå. I denna framställning visas exempel på beräkningar av den ekonomiska situationen för hushåll i olika livsfaser: ensamstående och samboende utan barn, samboende föräldrar, ensamstående mammor och ensamstående underhållsskyldiga pappor. För barnfamiljerna varieras såväl antalet barn som barnens ålder. Konsumentverkets beräkningar av skäliga levnadskostnader har använts med tillägg för här beräknade kostnader för bostad, hushållsel, barnomsorg, kollektiva resor, fackavgift, medicin och läkarvård samt underhåll. Barnens andel av de gemensamma hushållskostnaderna har beräknats som skillnaden jämfört med ett motsvarande hushåll utan barn. Varje hushållstyp beskrivs i två olika inkomstlägen. I kommentarerna till varje exempel beskrivs också hur just det hushållets situation skulle vara om det istället var tvunget att leva på förbehållsbelopp eller socialbidrag. 3.2 Hushållstyper Hushållstyperna i våra exempel är valda för att både illustrera hur den ekonomiska situationen påverkas av om föräldrarna lever tillsammans eller inte och hur den påverkas av hur många och hur gamla barnen är. Detta har betydelse för såväl hushållets inkomster som dess utgifter. För enkelhets skull har vi antagit att den ensamstående underhållsskyldige pappan ej umgås med sina barn. I ett särskilt avsnitt nedan diskuterar vi hur hans och mammans ekonomi påverkas om pappan regelbundet träffar barnen. Fall 1a: Ensamstående kvinna utan barn Fall 1b: Ensamstående man utan barn Fall 1c: Samboende utan barn Fall 2a: Samboende föräldrar med ett barn som är fyra år gammalt Fall 2b: Samboende föräldrar med en pojke som är sexton år gammal Fall 2c: Samboende föräldrar med två barn, två och fyra år gamla Fall 2d: Samboende föräldrar med två barn, sju och nio år gamla Fall 2e: Samboende föräldrar med trebarn, två, fyra och sju år gamla Fall 3a: Ensamstående mamma med ett barn som är fyra år gammalt Fall 3b: Ensamstående mamma med en pojke som är sexton år gammal Fall 3c: Ensamstående mamma med två barn, två och fyra år gamla Fall 3d: Ensamstående mamma med två barn, sju och nio år gamla Fall 3e: Ensamstående mamma med tre barn, två, fyra och sju år gamla 12

12 Fall 4a: Ensamstående underhållsskyldig pappa med ett barn (umgås ej med barnet) Fall 4b: Ensamstående underhållsskyldig pappa med två barn (umgås ej med barnen) Fall 4c: Ensamstående underhållsskyldig pappa med tre barn (umgås ej med barnen) 3.3 Disponibel inkomst Varje hushållstyp illustreras i två olika inkomstlägen. När vi har valt inkomstnivåer har vi utgått från Statistiska centralbyråns lönestatistik från 1998 för samtliga sektorer och yrkesgrupper, uppdelad efter kön. Statistiken visar ej om lönen är intjänad med heltidseller deltidsarbete. Den lägre inkomstnivån motsvarar lönen för den lägsta decilen, dvs 10 procent av männen respektive kvinnorna har en lön som understiger denna nivå. Den högre inkomstnivån motsvarar medianlönen, vilket innebär att hälften av kvinnorna och hälften av männen har en lön som är lägre. Detta innebär att även vår högre inkomstnivå kan sägas vara en förhållandevis låg inkomst eftersom medianinkomsten, pga den ojämna inkomstfördelningen i Sverige, är lägre än medelinkomsten. De valda lönerna har sedan räknats upp till 2001 års nivå med hjälp av Konjunkturinstitutets prognoser för löneutvecklingen. Kvinnorna i våra exempel tjänar således kr eller kr per månad och männen kr eller kr per månad år Löneavdrag för vård av barn och egen sjukfrånvaro har gjorts. Barn i förskoleåldern antas vara sjuka 7,2 dagar per år och lågstadiebarn 5,6 dagar per år. Antal dagar bygger på uppgifter från Riksförsäkringsverket som gällde i genomsnitt under största delen av 1990-talet. Vi har antagit att samboende vuxna delar lika på antalet frånvarodagar för vård av sjukt barn. Förvärvsarbetande antas vara hemma för egen sjukdom i 4 dagar per år uppdelat på två perioder. Skatten utgörs av summan av kommunal och eventuell statlig skatt. När det gäller kommunalskatten har vi använt den genomsnittliga kommunala skattesatsen för år 2001, 31,75 procent, vilket även inkluderar begravningsavgift (som betala s av alla) och kyrkoavgift (som endast betalas av medlemmar i svenska kyrkan). När det gäller statlig inkomstskatt och egenavgifter till pensionssystemet har vi tillämpat de regler som lades fram i regeringens budgetproposition för 2001 och som senare har fastställts av riksdagen. 3 Egenavgiften till pensionssystemet är 7 procent. En skattereduktion ges för motsvarande 50 procent av pensionsavgiften och avdragsrätt för 50 procent av avgiften. Skiktgränsen för statlig inkomstskatt är kr, vilket innebär en brytpunkt för statlig inkomstskatt på kr. Den tillfälliga skattereduktionen för låginkomsttagare som gällt för åren 1999 och 2000 gäller även år Grundavdraget har höjts med kr till kr. Den disponibla inkomsten definieras som löneinkomst minus löneavdrag för sjukfrånvaro och vård av barn, skatt och pensionsavgift, plus barnbidrag, studiebidrag, extra tillägg till studiebidrag, bostadsbidrag och underhållsstöd. Barnbidraget har i enlighet med regeringens budgetförslag höjts till 950 kr per månad och barn år Det betalas ut varje månad till och med det kvartal då barnet fyller 16 år. Därefter utbetalas studiebidrag till ungdomar som studerar på gymnasienivå till och med vårterminen det år man fyller 20 år. Studiebidraget är 950 kr per månad och utbetalas under nio månader per år, vilket utslaget över året ger ca 710 kr per kalendermånad. Den som studerar på gymnasienivå kan också få extra tillägg till studiebidraget. Extra tillägg utbetalas under nio månader per år. Det extra tillägget är inkomstprövat. Beroende på inkomst- 3 Proposition 2000/01:1, utskottsbetänkande 2000/01:FiU1, riksdagsprotokoll 2000/01:31. 13

13 underlagets storlek är bidraget mellan kr per utbetalningsmånad, dvs maximalt ca 640 kr per kalendermånad. Som inkomst räknas föräldrarnas och barnets sammanlagda beskattningsbara inkomst av tjänst, näringsverksamhet och kapital. En viss del av hushållets förmögenhet räknas också med i inkomstunderlaget. I ett par regeringsrättsdomar har fastslagits att det extra tillägget till studiebidraget inte ska beaktas då familjers behov av försörjningsstöd bedöms. Beräkningar av bostadsbidraget har gjorts enligt gällande regler Underhållsstöd utgår med kr per barn och månad. I utmätningsfallet reduceras den disponibla inkomsten med utmätningsbeloppet så att det som hushållet har att leva på är förbehållsbeloppet. Förbehållsbeloppet är beräknat som normalbeloppet med tillägg för hyra och kostnader för barnomsorg, kollektiva arbetsresor, läkarvård och medicin samt underhåll. När det gäller samboende antar vi att både mannen och kvinnan är gäldenärer. För att förenkla framställningen anges hur mycket som utmäts totalt av hushållets inkomster. Utmätningen är dock alltid personlig, vilket innebär att utmätningen av mannens och kvinnans lön inte är lika stor utan proportionell i förhållande till deras inkomster. Förbehållsbeloppet är beräknat efter hela familjens behov. I socialbidragsfallet antar vi att hushållen inte har någon förvärvsinkomst alls. Den disponibla inkomsten är då summan av eventuella barnbidrag, studiebidrag, bostadsbidrag och underhållsstöd, som kompletteras med försörjningsstöd från socialtjänsten. Hushållet får så mycket socialbidrag att det kommer upp till en nivå som motsvarar riksnormen med tillägg för hyra, hushållsel, hemförsäkring, kollektiva arbetsresor, fackavgift och a-kassa samt läkarvård och medicin. Eventuella inkomster i form av extra tillägg till studiebidraget reducerar inte det socialbidrag som hushållet har rätt till. 3.4 Beräknade kostnader De personliga kostnaderna består av kostnader för livsmedel, kläder och skor, fritid och lek, samt hygien och följer Konsumentverkets beräkningar av skäliga levnadskostnader år Kostnaderna varierar med ålder och från 11 års ålder med kön. Vi har här antagit att alla vuxna äter lunch som tillagats i hemmet. Kostnaden för barnens luncher har dock dragits av fem dagar i veckan eftersom barnen antas äta lunch på dagis respektive i skolan. Konsumentverkets beräkningar av skäliga gemensamma hushållskostnader år 2001 har använts. Dessa kostnader varierar efter hur många personer hushållet består av. De gemensamma hushållskostnaderna inkluderar utgiftsposterna förbrukningsvaror, möbler, husgeråd, TV, dagstidning, telefon, TV-licens och hemförsäkring. Kostnaden för hemförsäkringen är baserad på att hushållen bor i en storstad. Hushållens förbrukning av hushållsel har hämtats från Konsumentverkets beräkningar av skäliga levnadskostnader. Kostnaden har beräknats med hjälp av genomsnittliga priser för elnät och elenergi i januari 2000 enligt statistik från Energimyndigheten och Statistiska Centralbyrån. Priserna har räknats fram till 2001 års nivå med hjälp av Konjunkturinstitutets prognoser och med hänsyn tagen till elskattehöjningen den 1 januari För beräkning av hyreskostnaden har vi utgått från trångboddhetsnorm 3, vilken innebär att hushåll utan hemmavarande barn bor i två rum och kök, hushåll med ett barn bor i tre rum och kök, hushåll med två barn bor i fyra rum och kök och hushåll med tre barn 14

14 bor i fem rum och kök. 4 Genomsnittliga hyror för lägenheter i hela riket i januari 2000 har använts och dessa har sedan räknats upp till 2001 års nivå i enlighet med Konjunkturinstitutets prognos för hyresutvecklingen. Barnomsorgskostnaden har beräknats enligt de regler om maxtaxa som riksdagen har beslutat ska införas den 1 januari Kostnaden har således beräknats som om reglerna skulle gälla redan under Kostnaden påverkas av föräldrarnas inkomst. När hushållen lever på socialbidrag har vi antagit att de inte behöver betala någon barnomsorgsavgift. I propositionen om maxtaxan anförs att socialbidrag i princip inte skall behöva utgå till barnomsorgsavgifter. För att kunna ta sig till och från arbetet, samt i socialbidragsfallet även kunna söka arbete eller delta i verksamhet som kommunen eller arbetsförmedlingen ordnar, har vi beräknat att alla vuxna har månadskort i kollektivtrafiken. Kostnaden varierar i olika kommuner. Vi har här valt att använda oss av kollektivtrafiktaxan i Stockholm, där ett månadskort kostar 450 kr. När det gäller barns kollektiva resor har vi valt att inte ta med någon kostnad för de yngre barnen. I många kommuner reser dessa gratis i sällskap med en vuxen. Det är också svårt att bedöma hur många resor de behöver göra. I de exempel där barnet är tonåring har vi dock bedömt att barnet har behov att göra en del resor på egen hand och har därför lagt till kostnaden för månadskort. I Stockholm kan kostnaden för detta beräknas genom att summera kostnaderna för terminskort och sommarlovskort och därefter dela summan med tolv, vilket avrundat blir 220 kr per månad. För att beräkna fackföreningsavgift och avgift till a-kassa, som varierar mycket mellan olika fackförbund, har vi för enkelhets skull antagit att samtliga vuxna är medlemmar i LO-förbundet Metall. Medlemsavgiften, inklusive avgift till a-kassan, är år 2001 i genomsnitt ca 1,7 procent av bruttolönen, men varierar något beroende på lokalavdelning. När hushållen lever på socialbidrag har vi antagit att de är arbetslösa. Fackföreningsavgiften, inklusive avgift till a-kassa, är då nedsatt till 100 kr per månad. Det är inte enkelt att fastställa en nivå för kostnader för läkarvård och medicin som skulle kunna användas på ett normativt sätt. Människors olika hälsotillstånd gör det svårt att i samband med framtagandet av normer som rör levnadsförhållanden bestämma en skälig konsumtion av medicin. En möjlighet skulle kunna vara att utgå från högkostnadsskyddet men långt ifrån alla når upp till den nivån varje år och därför kan en norm baserad på detta skydd bli för hög. Apotekets läkemedelsstatisk visar att endast 1,1 procent av alla barn upp till 18 år fick frikort under Istället har vi här valt att anta att både barn och vuxna gör två läkarbesök per år och att de vid varje läkarbesök får recept på en penicillinkur och en hostmedicin. I dagsläget är besök hos läkare för barn och ungdomar under 20 år kostnadsfria i de flesta landsting. För vuxna är patientavgiften för 4 Ett hushålls utrymmesstandard uttrycks ofta som en relation mellan antalet personer i hushållet och antalet rum i bostaden. Sk trångboddhetsnormer är ett sådant mått och används bl a för att uttrycka olika ambitioner för bostadspolitiken. Mest aktuella idag är trångboddhetsnorm 2 och 3. Norm 2 är mindre generös och räknar familjer som bor fler än två personer per rum, kök och ett rum oräknade, som trångbodda. Ensamboende räknas aldrig som trångbodda enligt norm 2. Som trångbodda enligt norm 3 räknas de hushåll där det bor mer än en person per rum, kök och ett rum oräknade. För samboende reduceras kravet med ett rum. Grundtanken med norm 3 är att alla barn ska kunna ges ett eget rum utan att man behöver använda vardagsrummet som sovrum. Enligt Boverkets bearbetning av SCB:s Bostads- och hyresundersökning 1997 var 40 procent av de samboende föräldrarna och 47 procent av de ensamstående föräldrarna som bodde i hyresrätt 1997 trångbodda enligt norm 3. 5 Proposition 1999/2000:129, utskottsbetänkande 2000/01:UbU5, riksdagsprotokoll 2000/01:32 och 2000/01:33. 15

15 läkarbesök normalt 100 kr eller 120 kr. I exemplen har vi utgått från att kostnaden är 120 kr. Utifrån prisuppgifter från Apoteket har vi beräknat den ungefärliga kostnaden för två omgångar penicillin och hostmedicin per år till ca 40 kr per månad för vuxna och barn under 4 år och till ca 20 kr per månad för barn över 4 år. Den sextonårige pojken i våra exempel betraktas i det här avseendet som vuxen. Antagandet om hur ofta individerna blir sjuka och vilka läkemedel som skrivs ut är mycket godtyckligt och är endast tänkt att illustrera en möjlig sjukvårdskostnad. I många fall kan kostnaderna vara betydligt högre. Högkostnadsskyddet på kr beräknas individuellt för de vuxna men gemensamt för alla barn. Gränsen för när patienten får kostnadsreducering är 900 kr. På kort sikt kan detta betyda en stor utgift för hushåll med knappa resurser. Det ges dock möjlighet att lägga upp en avbetalningsplan. Den ensamstående underhållsskyldige pappans återbetalningsskyldighet för underhållsstödet till barnen är enligt gällande regler beräknad utifrån bruttoinkomsten 1999 (senaste taxeringsbeslutet) och påverkas av barnens antal. Om en bidragsskyldig har svårigheter att betala återbetalningsbeloppet, vilket är uppenbart i socialbidragsfallet, kan han ansöka om anstånd med betalning. Anstånd kan beviljas helt eller delvis för att den bidragsskyldige ska få behålla vad som behövs för sin egen och sin familjs försörjning. Skulden växer hela tiden även om anstånd är beviljat. Den bidragsskyldige måste också betala ränta på den skuld som uppstår på grund av anståndet. 3.5 Barnens andel av hushållens kostnader I detta sammanhang är det av stort intresse att se hur stor del av hushållets kostnader som beror på att det finns barn i hushållet. Vissa kostnader, såsom de individuella kostnaderna för barnens mat, kläder, etc. och kostnaderna för barnomsorg, tonåringens kollektiva resor samt barnens läkarvård och medicin, utgör helt och hållet en kostnad för barnen. Dessa kostnader varierar med barnets ålder och kön. Andra kostnader skulle förekomma i viss utsträckning även om familjen inte hade barn. Barnens andel av hushållets gemensamma kostnader har här beräknats som skillnaden jämfört med motsvarande hushåll utan barn. Detta innebär att i ett hushåll med en ensamstående mamma med två barn utgör kostnaden för barnen hela den merkostnad som hushållet har jämför med en ensamstående kvinna utan barn. Kostnaden för två barn i ett hushåll med två samboende vuxna beräknas på motsvarande sätt som skillnaden jämfört med samboende utan barn. Detta sätt att beräkna kostnaden för barnen medför att den totala kostnaden för två barn inte är densamma för en ensamstående mamma som för samboende. Merkostnaden för ytterligare ett barn är också beroende av hur många barn som finns i hushållet sedan tidigare. I nedanstående tabell visas en ensamstående förälders kostnad för ett barn såsom vi har beräknat den. De poster som omfattas är livsmedel (exklusive kostnader för vardagsluncher), kläder och skor, fritid och lek, hygien, förbrukningsvaror, möbler, husgeråd, TV, dagstidning, telefon, TV-licens, hemförsäkring, hushållsel, hyra, läkarvård och medicin samt kollektiva resor (endast för barn över 10 år). Observera dock att den kostnad som anges här inte inkluderar barnomsorg, eftersom barnomsorgsavgiften är olika stor beroende på förälderns inkomst. 16

16 Ensamstående förälders merkostnad per månad för ett barn exkl barnomsorgsavgift Ålder, kön Kostnad 0 år kr 1-2 år kr 3 år kr 4-6 år kr 7-10 år kr år, flicka kr år, pojke kr år, flicka kr år, pojke kr 3.6 Övriga kostnader som ej beräknats Det finns många kostnader som inte inkluderas i nedanstående typhushållsberäkningar men som för de flesta hushåll är nödvändiga om de långsiktigt ska kunna leva på en rimlig välfärdsnivå. Vissa kostnader kan vara svåra att uppskatta eftersom det saknas statistiska uppgifter om kostnadsfördelningen på individnivå. Andra kostnader varierar så mycket mellan olika individer att det inte är meningsfullt att försöka generalisera dem. Därutöver kan det finnas andra typer av kostnader som i vissa lägen kan anses som skäliga. Man bör betänka att de ca 18 år som en förälder har försörjningsansvar för sitt barn är en mycket lång period och att det av den anledningen kan vara rimligt att ibland ha råd med exempelvis en semester. Det är viktigt att i samband med diskussioner som rör utsatta hushålls ekonomi vara medveten om även dessa kostnader. Inga av de kostnader som diskuteras nedan ingår i Konsumentverkets beräkningar av skäliga levnadskostnader, riksnormen eller normalbeloppet. Vissa av kostnaderna täcks dock inom försörjningsstödet respektive av förbehållsbeloppet (se även bilaga 2 och 3). En viktig budgetpost, som är absolut nödvändig för att vissa hushåll ska kunna leva på en skälig nivå, är merkostnader för eventuella handikapp, allergier eller kroniska sjukdomar. För dessa kostnader är det komplicerat att fastställa en rimlig nivå som hushåll med sådana problem bör kunna räkna med. Det beror inte minst på att det finns många olika typer av handikapp, allergier och kroniska sjukdomar som i sin tur kräver varierande ekonomiska insatser. Konsumentverket beräknar regelbundet merkostnaden för livsmedel vid sju olika sjukdoms- och allergirelaterade specialkoster. Det finns ett stort behov av tillförlitliga undersökningar av olika merkostnader förknippade med andra sjukdomar och funktionshinder, inte minst för att underlätta för dessa hushåll att söka tillägg till riksnormen respektive normalbeloppet. En annan merkostnad, som inte är av kronisk natur, är att vissa barnfamiljer är infektionskänsligare än andra och kan ha betydligt fler sjukdagar per år än vad vi har antagit i våra exempel här. Hushåll där någon eller några av medlemmarna behöver glasögon eller kontaktlinser har ofta höga kostnader. I vissa landsting kan barn erhålla ett mindre bidrag för glasögonkostnaden. Exempelvis kan barn i Stockholm få ett bidrag på 300 kr vartannat år till och med det kalenderår de fyller 12 år. Det knappa bidraget täcker endast en mindre del av kostnaden för bågar och glas, som inte sällan ligger över kr. Dessutom växer barn och råkar oftare ha sönder sina glasögon. Barn kan därför behöva byta glasögon oftare än vad vuxna gör. 17

17 Kostnader för tandvård varierar mycket mellan olika individer och har därför inte tagits med i beräkningarna. För många hushåll kan tandvårdskostnaderna bli en plötslig och mycket kännbar utgift och det är inte orimligt att vissa hushåll tvingas avstå från viss tandvård om de ej har haft möjlighet att lägga undan pengar till detta. Ingen av de tre normerna inkluderar kostnader för privat sjuk- och olycksfallsförsäkring för familjens medlemmar, samtidigt som denna typ av försäkringar ofta rekommenderas åtminstone för barn. Det är i detta sammanhang viktigt att komma ihåg att den olycksfallsförsäkring som barn täcks av i skolan normalt inte gäller på fritiden. Barn invalidiseras också oftare av olika sjukdomar än av olycksfall. En annan typ av utgift som blir allt vanligare, men som ej tagits med i beräkningarna, är privata pensionsförsäkringar eller annat sparande till pensionen. I våra exempel har vi antagit att inget av hushållen äger bil. Många barnfamiljer, inte minst i glesbygdsområden, är helt beroende av att äga en eller två bilar. Det är mycket vanligt att barnfamiljer har bil. Enligt statistik från Statistiska centralbyrån (HINK 1996) ägde drygt hälften av de ensamstående med barn bil, liksom nästan 90 procent av de samboende. I verkligheten har således många av de hushåll som lever på liknande inkomstnivåer en betydligt mer ansträngd ekonomi eftersom de också har nödvändiga utgifter för bil. Konsumentverket beräknar kostnaden för ett stort antal bilmodeller. Som exempel kan nämnas att en Mazda från 1992 som körs mil per år enligt Konsumentverkets kalkyl kostar ca kr per månad år 2001, inklusive värdeminskning. Många bilmodeller har en betydligt högre månadskostnad. Hushållen antas ej ha mobiltelefon, dator eller internetabonnemang och inga sådana kostnader har därför inkluderats. Dessa produkter blir dock allt vanligare i svenska hem, inte minst i barnfamiljer. Vissa mindre men återkommande kostnader förknippade med att ha barn ingår ej i beräkningarna. De flesta barn åker ibland på utflykt med dagis/skolan vilket medför merkostnader i form av inträden och matsäck. En annan kostnad som man troligen får räkna med ibland är utgifter för barnpassning utöver den ordinarie barnomsorgen. Vissa kostnader för lek och fritid ingår i beräkningarna. Det finns dock många saker som inte ingår som de flesta i Sverige skulle anse som mycket viktigt. Kostnader för semesterresor och resor till släktingar och vänner ingår ej, och inte heller kostnader som är förknippade med att fira olika högtider, t ex jul och födelsedagar, att ge bort presenter eller att ha gäster. Beräkningarna inkluderar inte heller kostnader för godis och snacks eller alkohol och tobak. 3.7 Umgängeskostnader För att förenkla framställningen har vi i våra exempel beskrivit ekonomin dels för ensamstående mammor som får underhållsstöd och som står för samtliga kostnader för barnet, dels för ensamstående underhållsskyldiga pappor som inte umgås med sina barn och som därför inte har några kostnader för barnet utöver återbetalningen av underhållsstödet. I de allra flesta verkliga fall träffar dock barn till särlevande föräldrar regelbundet båda föräldrarna. Det blir då aktuellt att resonera kring vem av föräldrarna som får stå för olika kostnader, samt i vilken mån de totala kostnaderna ökar för barnet. En påtaglig merkostnad för barn med särboende föräldrar är kostnader för barnets resor mellan föräldrarna. Yngre barn behöver också lämnas och hämtas av en av föräldrarna, vilket innebär ytterligare merkostnader. Enligt uppgifter från Statistiska centralbyrån 18

18 (ULF ) har ungefär en fjärdedel av barnen täta kontakter med den förälder som de inte bor hos. De träffas oftare än varannan vecka och föräldrarna bor då troligen nära varandra. Resekostnaderna kan antas vara tämligen låga eftersom man ofta kan resa med lokal kollektivtrafik och medföljande vuxen åker på sitt månadskort. I många kommuner reser barn upp till sex år kostnadsfritt. Drygt hälften av barnen träffar den andra föräldern varannan vecka eller mer sällan. Det finns ett tydligt samband mellan hur långt bort den andra föräldern bor och hur ofta man träffas. Majoriteten av dessa barn har dock sin andra förälder inom ca 6 mils avstånd. För att exemplifiera vad en umgängesresa kan kosta har vi tagit reda på vad kostnaden för barn och vuxna är att resa med länsbuss från Örebro till ett antal städer som ligger ungefär 5 mil bort (Askersund, Laxå, Karlskoga och Lindesberg). Antag att barnet reser till umgängesföräldern två gånger per månad och att barn upp till 10 år behöver sällskap av en vuxen. Månadskostnaden för umgängesresorna blir då grovt uppskattat ca 480 kr när barnet är yngre än sju år, ca 600 kr när barnet är mellan sju och tio år, ca 120 kr när barnet är mellan elva och sexton år, samt ca 240 kr när barnet är äldre än sexton år. Kostnaderna för umgängesresor kan givetvis vara både högre och lägre än vad detta exempel visar. Det är inte heller givet hur kostnaden fördelas mellan föräldrarna. Så snart barnet träffar den andra föräldern är det rimligt att anta umgängesförälderns utgifter för livsmedel och vissa andra budgetposter ökar. Om umgänget är omfattande kan de ökade utgifterna kompenseras av att föräldern får avdrag på återbetalningen av underhållsstödet. Villkoret är dock att föräldern har haft barnet hos sig i minst fem hela dygn i sträck eller minst sex hela dygn under en kalendermånad. I många fall är detta inte aktuellt och umgängesföräldern får då bära kostnaden för barnets personliga utgifter de dagar barnet är på besök. Samtidigt minskar kostnaden för dessa poster i boförälderns budget. Det är vidare rimligt att anta att vissa kostnader inte bara omfördelas mellan föräldrarna utan istället dubbleras. Det är vanligt att barn av praktiska skäl har vissa saker såsom kläder och leksaker hos båda föräldrarna. Även fritidsutgifterna kan öka totalt om båda föräldrarna ska kunna gör saker tillsammans med barnet. När umgängesföräldern träffar sitt barn ofta, eller om det är mer än ett barn som umgänget omfattar, behövs antagligen en större bostad. Detta utgör en högst väsentlig merkostnad för umgängesföräldern. Om inkomsten är mycket låg kan detta i viss mån kompenseras av att man vid regelbundet umgänge har möjlighet att få bostadsbidrag. För att få bostadsbidrag för umgängesbarn krävs det dock att bostaden har en viss standard. Man kan således hamna i en situation när man som umgängesförälder först måste flytta till en större bostad för att vara berättigad till bostadsbidrag. 19

19 3.8 Typhushållsberäkningar med kommentarer I detta avsnitt presenteras i sexton exempel situationen för några vanliga typer av hushåll. Beskrivningen är tänkt att illustrera hur den ekonomiska situationen förändras för en kvinna och en man som först lever ensamma utan barn, sedan träffas och flyttar ihop, skaffar barn och slutligen separerar. Barnens antal och åldrar varieras för att visa hur dessa faktorer påverkar hushållsbudgeten. I samtliga faser visas hur situationen för hushållet ser ut om det har en låg inkomst (som motsvarar den lägsta inkomstdecilen) eller medianinkomst. I kommentarerna till varje exempel anges också hur hushållet har det om man är föremål för utmätning eller lever på socialbidrag. FALL 1: Hushåll utan barn 1a: Ensamstående kvinna utan barn 1b: Ensamstående man utan barn 1c: Samboende utan barn Ensamstående kvinna Ensamstående man Samboende Inkomstnivå Låg Median Låg Median Låg Median Lön Sjukavdrag Skatt inkl pensionsavgift Disponibel inkomst Konsumentverkets kostnader Personliga kostnader Förbrukningsvaror Dagstidning, telefon, TV licens Huhållsel Hemförsäkring Möbler, husgeråd, TV mm Övriga kostnader Hyra Kollektiva resor Fackavgift Medicin, läkarvård Summa kostnader Kvar till övrig konsumtion Kommentarer till fall 1: Den ensamstående kvinnan har om hon är låginkomsttagare en månadsinkomst på kr. Efter avdrag för sjukfrånvaro och skatt har hon kvar en disponibel inkomst på kr. Detta är vad hon har att röra sig med per månad och ska räcka till både omedelbara utgifter men även till att lägga undan för kommande mer långsiktiga kostnader. Efter avdrag för alla beräknade kost- 20

20 nader får hon ca kr kvar till övrig konsumtion. Detta ska då räcka till exempelvis utgifter för glasögon, tandvård, bil, semester eller annat nödvändigt. Den ensamstående mannen tjänar lite bättre, kr, och får kr kvar, dvs drygt 300 kr mer än kvinnan. När man istället tittar på medianinkomsttagarna accentueras skillnaderna mellan könen. Kvinnan tjänar då kr och får ca kr över i sin budget, medan mannen tjänar kr och får ca kr över, kr mer än kvinnan. Om vi nu antar att de ensamstående träffas och bestämmer sig för att flytta ihop förbättras ekonomin märkbart för båda. För enkelhets skull antar vi här att en kvinnlig låginkomsttagare träffar en manlig låginkomsttagare, liksom att det andra paret består av två medianinkomsttagare. Mannen och kvinnan i låginkomsthushållet har tillsammans en bruttolön på kr. Efter avdrag för sjukfrånvaro och skatt har de kr kvar. Detta räcker mer än väl till de beräknade kostnaderna och de får kr kvar till övrig konsumtion. Detta är ungefär dubbelt så mycket som de båda ensamstående fick över tillsammans. De samboendes ekonomi gynnas av att det finns kraftiga stordriftsfördelar med att dela på hushållskostnaderna, särskilt kostnaden för bostaden. Medianinkomsttagarna tjänar tillsammans kr i månaden och får hela kr över till annan konsumtion. Vid utmätning av lönen får de ensamstående behålla lika mycket oavsett kön och inkomstnivå, dvs förbehållsbeloppet på kr som motsvarar normalbeloppet med tillägg för hyra, arbetsresor samt medicin och läkarvård. För den kvinnliga låginkomsttagaren utmäts kr av lönen varje månad och för medianinkomsttagaren kr. När de beräknade kostnaderna har dragits av har kvinnan 400 eller 350 kr kvar till övrig konsumtion. Medianinkomsttagaren får lite mindre kvar, trots ett lika högt förbehållsbelopp, vilket beror på att hon betalar en högre fackavgift. Trots löneskillnaden hamnar dock kvinnorna på ungefär samma levnadsnivå genom att utmätningen tar allt utom förbehållsbeloppet. En viktig skillnad är dock att medianinkomsttagaren betalar av mer på sin skuld och således blir skuldfri snabbare. Den ensamstående mannen har högre kostnader än kvinnan. Trots att han har en högre inkomst får han efter utmätning endast 40 kr över i sin budget om han är låginkomsttagare. Om han är medianinkomsttagare får han ett underskott på 30 kr. Den ensamstående mannen får således i princip inget kvar till övrig konsumtion när han är skuldsatt. Även om kvinnan och mannen är samboende innebär utmätning, förutsatt att båda är gäldenärer, att hela deras marginal i budgeten går åt till att betala av på skulden. Låginkomsttagarna får 190 kr kvar till övrig konsumtion och medianinkomsttagarna endast 70 kr. Om ett hushåll inte har några förvärvsinkomster och saknar möjlighet att på egen hand försörja sig får de försörjningsstöd från kommunen som ska täcka utgifter enligt riksnormen med tillägg för hushållsel, hemförsäkring, hyra, arbetsresor, fackavgift och medicin och läkarvård. Uträknat på detta sätt får både kvinnan och mannen kr i socialbidrag som ensamstående. Detta räcker inte till alla beräknade kostnader även om man tar hänsyn till att fackavgiften är lägre för arbetslösa. Den ensamstående kvinnan får ett underskott på 10 kr i sin budget. Det finns alltså ingenting kvar till övrig konsumtion. Även om man tar hänsyn till att hon helt avstår från utgifter för möbler, husgeråd och TV, som ju inte ska täckas av riksnormen, får hon mycket lite kvar till övrig konsumtion. Mannen, som har högre kostnader än kvinnan, får ett underskott på 350 kr och har således en ännu mer bekymmersam situation. Om de två ensamstående flyttar ihop får de istället kr i socialbidrag. Dessa pengar räcker inte heller till alla beräknade kostnader och sambohushållet får ett underskott på 390 kr i månaden. Då bör man också betänka att hushållet består av två vuxna som båda kan antas ha behov av viss övrig konsumtion. De samboendes ekonomi kan därför i socialbidragsfallet sägas vara ännu något sämre än för ensamstående. 21