FINANS- & KAPITAL- MARKNADSDEBATT Oktober 2007 Nr 1 Årgång 1

Transkript

1 FINANS- & KAPITAL- MARKNADSDEBATT Oktober 2007 Nr 1 Årgång 1 BANKKONKURRENS OCH INTRESSE- KONFLIKTER SID 5 SVÄLJ FÖRTRETEN OCH STÄRK RÄTTSSKYDDET SID 15 THE SHAREHOLDERS MUST BE PROPERLY PROTECTED SID 25 1

2 Finans- och Kapitalmarknadsdebatt Finans- och Kapitalmarknadsdebatt Debattskriften i Din hand är en uppföljning av olika frågor som belystes i boken Den ena den var vit som Du fick Dig tillsänd före sommaren. Syftet med debatten är att peka på och inleda en debatt om aspekter på brister i lagstiftningen som gör att låntagare i Sverige har ett förhållandevis dåligt rättsskydd, oavsett om det handlar om företagare eller privatpersoner. Få privatpersoner är till exempel medvetna om att en egnahemsägare i praktiken har ett sämre rättsläge än en hyresgäst när det gäller besittningsskyddet, trots flerårig räntebindning. Detta är en av flera frågor som debattskriften vill lyfta fram till diskussion. Initialt kommer tre nummer framöver att beröra några konkreta problemställningar. Dessa är: Låneavtal där en långivare kan säga upp även välskötta krediter. Pantsättning av överhypotek som omöjliggör byte av bank. Företagshypotek med generella säkerheter. Jäv och andra intressekonflikter i finansiell verksamhet. Bankakut en dålig nationell affär? Finans- och Kapitalmarknadsdebatt Ansv.utgivare: Hans-Göran Björk HGB Media & Produktion AB Norbyvägen Uppsala Tel info@hgbmedia.com Därtill beskrivs olika fall från verkligheten där rättsläget är oförändrat sedan 1990-talets kris. Problemställningarna utvecklas mer generellt i artikel här intill. I detta första nummer finns dessutom kommentarer kring låneavtal och den dåliga konkurrenssituationen på lånemarknaden. Naturligtvis står debatten öppen för alla diskussioner som rör regleringar, lagbrister etc inom området finans- och kapitalmarknad. Vi som initialt står bakom Finans- och Kapitalmarknadsdebatt är författaren och journalisten Hans-Göran Björk Den ena den var vit, 2 3

3 Bankkonkurrens och intressekonflikter Clas Wihlborg advokaten Jan Thörnhammar och professor Clas Wihlborg. Författare till varje artikel står själv för sina åsikter och företräder inte vår gemensamma åsikt. Finans- och Kapitalmarknadsdebatt ges ut i ca 1000 exemplar och distribueras till politiker, regeringsledamöter, riksdagsmän, styrelseledamöter och beslutspersoner med funktioner och intressen inom det finansiella området. Vi tror att Finans- och Kapitalmarknadsdebatt kommer att initiera författande av motioner och behandling i riksdagens utskott. Därför välkomnar vi särskilt inlägg och kommentarer från vår läsekrets för att det skall föras en sund och realistisk debatt kring viktiga frågor som påverkar framtidens företagsamhet låntagarnas ställning. Vi kommer också publicera inlägg från utländska debattrörer, på engelska. Vi räknar med att andra numret kommer ut i månadsskiftet november/december och ett tredje nummer i februari. Hans-Göran Björk Jan Thörnhammar Clas Wihlborg (ansv utg) Kommentera och debattera? Följ även debatten på hemsidan Kontakta oss för mer information eller skicka Ditt inlägg till: Kapital- och Finansmarknadsdebatt HGB Media & Produktion AB Norbyvägen Uppsala Tel info@hgbmedia.com Bankkonkurrens och intressekonflikter i goda och dåliga tider Frågan är om det inte är nödvändigt med mer välspecificerade kontrakt, vari villkor och situationer, som föranleder uppsägning, specificeras. Banken kan då alltid välja att inte driva kontraktsvillkoren. Samtidigt ges låntagaren skydd mot uppsägning så länge villkoren uppfylls. Clas Wihlborg, Professor i finans vid Handelshögskolan i Köpenhamn. De svensk bankerna har haft hög lönsamhet de senaste åren. Detta föranledde Dagens Industri den 22/2 att kommentera den brist på konkurrens som tycks råda inom banksektorn. Bristen på konkurrens i Sverige såväl som i EU som helhet diskuterades också i en rapport från EU-kommissionen den 31/ Enligt denna rapport visar ett antal indikatorer att hushållen och små och medelstora företag betalar onödigt mycket för banktjänster. I hög grad beror de höga priserna på bankernas förmåga att binda upp sina kunder genom att erbjuda paketlösningar där vissa tjänster subventionerar andra. Konkurrerande banker, som saknar samma information, kan då inte erbjuda lika villkor för varje enskild tjänst. Även om kunder kan erhålla bättre villkor för en tjänst i en andra banker byter de inte gärna för enskilda tjänster, eftersom de befarar att de kommer att få sämre villkor för andra tjänster i husbanken. Medan bankernas tillgång till information om kunderna leder till goda vinster och t.o.m. nöjda kunder i goda tider så är det möjligt att informationen kan utnyttjas till kunders nackdel i dåliga tider då kunders och bankers intressen ofta står i mer uppenbar konflikt. 4 5

4 Bankkonkurrens och intressekonflikter Clas Wihlborg Under bankkrisen i början på nittiotalet kämpade företagare såväl som banker för överlevnad. Låntagares säkerheter i t. ex. fastigheter sjönk drastiskt. Bankernas åtgärder gentemot ett stort antal kunder i denna situation ledde till ett stort antal konkurser och tvångsförsäljningar av företag till banker eller till bankerna närstående företag och individer för en krona. Följden av dessa åtgärder blev stora förmögenhetsomfördelningar. Ett exempel ges nedan. Bitterheten bland företagare för att ha berövats tillgångar på ett, vad de betraktar, otillbörligt sätt har knappast minskat efter att bankerna senare vunnit ett antal rättsfall där de stämts för avtalsbrott såsom brutet kreditlöfte, eller för att framtvingat konkurs utan tillräcklig grund. Tilltron bland företagare att de kan få en rättvis behandling från bankers och domstolars sida fick en allvarlig knäck. Bankernas roll i krisföretag Det är inte i sig förvånande att konkurser leder till omfördelning av förmögenheter och ägande. Det ligger i konkursens natur. Om en företagare missköter en verksamhet, som finansieras med andras pengar, bör det finnas mekanismer, som minimerar förlusten för finansiärerna. Nedläggning av verksamheten i ett konkursförfarande är en möjlighet, men om verksamheten förväntas vara lönsam med en annan ledning vore det slöseri att lägga ner verksamheten. En annan företagare kan då med hjälp av en finansiär erbjuda sig att köpa verksamheten i en auktion i samband med konkursen. Verksamheten har då befriats från lån den tidigare företagaren tagit upp. Bankerna kan också som långivare med säkerheter i verksamheten arrangera bytet av ägare och ledning informellt genom att ta över den konkursmässiga verksamheten och erbjuda den till en annan företagare. Den senare får då de gamla lånen nedskrivna för att inte belastas av den tidigare företagarens misstag. Även ett välskött företag kan bli konkursmässigt p.g.a. allmänna ekonomiska förhållanden. Om dessa förväntas vara tillfälliga kan det ligga i bankens intresse att ta en förlust på gamla lån i väntan på bättre tider utan att framtvinga ett ägarbyte. Överbryggningslån kan också ges för en period. Det är välkänt att Handelsbanken aktivt gav denne typ av lån till företagare under bankkrisen. De mekanismer, som beskrivits, fungerar ofta effektivt men de kan också ge utrymme för missbruk från bankernas sida under vissa förhållanden. I många utvecklingsländer med svag lagstiftning är det inte ovanligt att ledningen för en bank kan utnyttja en låntagares utsatta situation till att överföra verksamheter och tillgångar, som stått som säkerhet för lån, till egna bolag eller till släkt och vänner. Förutom svag lagstiftning bidrar bristande konkurrens banker emellan till att förmögenhets-överföringar på detta sätt blir möjliga. En konkurrensutsatt bank, som agerar starkt i den egna ledningens intressen, får det svårt att attrahera nya låntagare. Sverige är inget utvecklingsland och betraktas som ett relativt hederligt rättssamhälle. Ändå har ett antal bankers agerande under krisåren ifrågasatts. Hur stort är utrymmet i Sverige för vad som kan betraktas som otillbörlig förmögenhets-överföring från låntagare med betalningsproblem? Utrymme skapas genom svag konkurrens, dåliga ekonomiska tider då även skickliga företagare kan få problem, intressekonflikter mellan låntagare och långivare, och svag lagstiftning i specifika avseenden. Att konkurrensen är svag inom banksektorn i vissa avseenden har diskuterats. Under krisåren på 90-talet hade ett stort antal skickliga företagare betalnings-svårigheter. Marknadsvärdet på säkerheter i fastigheter hade sjunkit drastiskt. Även en bankledning kunde frestas av tanken på att överta lågt värderade fastigheter som kunde tänkas stiga igen. Även i Sverige kan ledningen i banker ha vänner som favoriseras. Frågan är då om lagstiftningen i Sverige är stark nog att förhindra att bankledningen främjar sina intressen på bekostnad av en företagare, som innehar lågt värderade fastigheter eller en verksamhet som drabbats av en allmän kris? Lagstiftningen Riksdagens Finansutskott uppdrog åt kammaren (2001/02:FiU13) att tillsätta en expertkommitte för att utreda vilka lärdomar som kan dras av bankkrisen i början på 90-talet beträffande lagstiftningens effekter på relationen mellan banker och små och medelstora företag. Avsikten var att ta ett brett grepp på ett antal lagstiftningsområden som påverkar denna relation. Tillsättningen av expertkommitteen förhalades emellertid under flera år av framför allt moderaternas och socialdemokraternas sida trots den uppmärksamhet småföretagens villkor och roll i tillväxten har fått i den ekonomiska debatten. Slutligen beslutade kammaren att inte resa kravet på en expertkommittee. Detta 6 7

5 Bankkonkurrens och intressekonflikter Clas Wihlborg skedde som en reaktion på en skrivelse från regeringen (2004/05:75). I denna skrivelse redogjordes för det omfattande lagstiftningsarbete krisen redan lett till och mer utlovades. Bland annat hade förändringar i Förmånsrätten och förbättringar i insolvensförfarande genomförts. Stefan Svanström vid Finansdepartementet hänvisar den 28/ på Mats Odell vägnar (som svar på förfrågan från privatperson) till att nya bolagsstyrningsregler och informationskrav på noterade bolag skulle ha gjort det svårare för banker att ha osunda relationer med sina kunder och kredittagare. Han hänvisar också till att en ny banklagstiftning trädde i kraft 1 juli 2004, och den 1 februari 2007 införs nya kapitaltäckningsregler. Det som återstår enligt Mats Odell är en lagstiftning för att under ordnade former avveckla banker i kris. Vidare har en förtroendekommission levererat ett antal förslag beträffande åtgärder för att stärka allmänhetens förtroende för näringslivets, inklusive bankernas, spelregler. Innebörden i skrivelsen från den förra regeringen såväl som i Mats Odells brev är att den ursprungliga frågeställningen saknar relevans efter alla dessa reformer. Det är riktigt att ett omfattande lagstiftningsarbete pågått men frågan är om detta arbete haft mycket relevans för den frågeställning finansutskottet framförde då expertkommitteen föreslogs. Kapitaltäckningsregler har knappast med frågan om relationen mellan banker och deras mindre kunder att göra. Banklagen var i skriande behov av förnyelse efter avregleringar och ökad medvetenhet om att banker oundvikligen tar risker. Effekterna av ändringar i förmånsrätten och insolvensförfarande på kreditmarknaden och kreditvillkor kan diskuteras men det är svårt att se att denna lagstiftning skulle påverkat företagens förtroende bankerna och domstolarna. Bolagsstyrningsregler och informationskrav för noterade bolag har knappast med de mindre företagens verksamhet att göra och detsamma gäller större delen av Förtroendekommissionens arbete. I själva verket försatte denna en möjlighet att belysa de mindre företagens förtroendeproblem. Det var aktieägarna i noterade bolag och i viss mån konsumenter av rådgivningstjänster som stod i centrum. Förtroendeproblematiken Förtroendeproblematiken för mindre och medelstora företag hade sin grund dels i att många tvingades i konkurs eller försäljning för en krona, då säkerheters marknadsvärden sjönk, trots att de lyckats sköta sina betalningar, och dels i att bankerna tycks haft tolkningsföretröde vid alla domstolstvister beträffande muntliga eller relativt informella överenskommelser, som bankerna förnekat. Konkurserna och tvångsförsäljningarna ledde till överföringar av företagens tillgångar till bankerna eller närstående bolag. Enligt pantlagen skall bankerna inte behålla överskott vid försäljning av sådana tillgångar. Fallet Penser mot Nordbanken gällde just denna fråga efter att Nordbanken sålt tillgångar till höga priser efter att ha övertagit dem från Penser för en krona. Om pantlagstiftningen inte effektivt förhindrar bankerna från att tjäna på försäljning av panterna uppstår en intressekonflikt för bankerna i deras roll som långivare och dess roll som förvaltare av tillgångar. Förväntningar att marknadspriserna på säkerheterna skall stiga i framtiden stärker drivkraften att sätta en låntagare i konkurs då värdena är låga i stället för att ge lån som kan hjälpa en företagare genom en svår tid. Vidare är det möjligt för bankerna att överföra tillgångar till närstående personer, som de av en eller anledning vill favorisera. Kan pantlagstiftningens intentioner enkelt sättas ur spel om banken själv inte drar direkt nytta av eventuella värdehöjningar? Möjligheten för bankerna att agera som de önskar i en situation där intressekonflikt råder förutsätter som sagt brist på konkurrens från andra banker om låntagaren som kund. Denna brist på konkurrens beror då till stor del på att den långivande banken har mer information än en eventuell konkurrent om låntagaren såväl som panters värde. Den långivande banken kan också förhindra att en ny låntagare kommer in i bilden med hänvisning till att värdet på existerande säkerheter inte får urholkas. Domstolarna skulle i efterhand kunna vara strikta i sin bedömning av om bankerna betett sig i enlighet med god affärssed då intressekonflikter existerat men detta kräver mycket ekonomisk insikt såväl som mod att ifrågasätta bankernas version av händelseförlopp. Bankernas tolkningsföreträde i en eventuell konflikt har troligen samband med de mycket allmänt hållna kreditkontrakten. Dessa ger banken rätt att säga upp lån om den befarar att lånet av en eller annan anledning inte kommer att återbetalas. Under normala omstän- 8 9

6 Bankkonkurrens och intressekonflikter Clas Wihlborg digheter utan intressekonflikter kan det antas att bankens intresse i hög grad främjar en effektiv användning av lånen. Detta diskuterades ovan i samband med konkurser. Detsamma kan inte sägas om låntagarens intresse. Intressekonflikter är emellertid oundvikliga. Frågan är då om det inte är nödvändigt med mer välspecificerade kontrakt, vari villkor och situationer, som föranleder uppsägning, specificeras. Banken kan då alltid välja att inte driva kontraktsvillkoren. Samtidigt ges låntagaren skydd mot uppsägning så länge villkoren uppfylls. Fallstudier Hans-Göran Björk har i boken Den ena var vit. Om konsten att sänka skepp i detalj beskrivit hur intressekonflikter inom en bankledning tycks ha lett till en favorisering av en bankkund över en annan med stora förmögenhetsomflyttningar som följd. Det etiska såväl som det legala i bankens agerande i detta fall, som ledde till Rederi Slites konkurs, kan ifrågasättas. Då Slitefallet redan är väl dokumenterat skall ett annat och annorlunda fall beskrivas här. Fallet gäller en företagare A i Bohuslän, som fick alla lån i ett fastighets och konsultföretag uppsagda i november Samtidigt spärrades företagets konton med likvida medel. Efter att ackord diskuterats och utlovats muntligt meddelade banken B i februari 1997 att A måste sälja företaget med fastigheten till en annan företagare C för en krona. Om han vägrade skulle företaget sättas i konkurs, som också skulle kunna leda till personlig konkurs. Då hade banken redan gjort en överenskommelse med den andre företagaren C, informerat denne om företaget och skrivit av 3 miljoner i lån. Ytterligare nedskrivningar med upp emot 20 miljoner följde året därpå. Det anmärkningsvärda i denne händelse är att företagaren A förvägrades ett ackord med nedskrivning av lån med 8 miljoner, medan en annan företagare erhöll nedskrivningar av lån med mer än det dubbla beloppet. En motivering från bankens sida för detta beteende skulle kunna vara att företagaren A betraktades som undermålig eller ansvarslös medan den nye ägaren C betraktades som en räddare i nöden. Denna syn motsäges emellertid av ett antal fakta. Företagaren A hade klarat av alla räntebetalningar under alla år och det fanns likvida medel för ytterligare ett års räntebetalningar. Han hade under en 5-årsperiod bidragit till företaget genom att kanalisera konsultinkomster till att täcka underskott i fastigheten och han hade inte tagit ut egen inkomst. Den nye ägaren C hade fyra konkurser bakom sig. Historieskrivningen kan kompletteras med innehållet i en skrivelse från medlemmar i Företagarnas Riksorganisation, närmare bestämt, Företagarna i (ortsnamn), till bankens kontor i samma ort. I skrivelsen noteras det att bankens beteende är oförklarligt med hänsyn till att: 1. Företagaren A hade aldrig haft en betalningsanmärkning. 2. Företagaren A kunde försatt företaget i konkurs 1991 med en förlust för banken på 6-8 miljoner. 3. Det fanns 1.3 miljoner i likvida medel i bolaget. 4. Det fanns inga förfallna räntor eller fakturor under åren fram till den framtvingade försäljningen för en krona. 5. Driften under perioden från uppsägning av lån till försäljningen betaldes med företagaren As konsultarvoden. 6. Under en 7-årsperiod hade företagaren As konsultarvoden till ett värde av 2.3 gått till verksamheten och inga inkomster hade tagits ut. 7. Endast en symbolisk köpsumma på kronor för tomten värd långt över miljonen har gått till Företagaren A. Efter ytterligare ett par punkter avslutas brevet med rekommendationen att medlemmarna i Företagarnas Riksorganisation på orten bör undvika affärer med banken B. Företagaren A har under ett antal år försökt få upprättelse och kompensation från banken utan att lyckas. Det bästa han uppnått är uttalandet att så här bör det inte gå till från bankens högsta ledning. Att gå till domstol för brutet muntligt kredit och ackordslöfte betraktar han som meningslöst och troligen kostsamt. Man kan fråga sig vilka lagrum som kan åberopas i detta fall? Sedvana bör innebära att banken skall ge innevarande ägare en chans till rekonstruktion och nedskrivning av lån innan erbjudandet går till någon annan om ägaren inte misskött företaget. I detta fall är det svårt att släppa misstanken att bankens ledning haft bättre personliga relationen med den person som fick överta företaget till mycket förmånliga villkor. 1)

7 Shadow Financial Regulatory Committees Clas Wihlborg Lärdomar från oroligheter i de finansiella marknaderna Företag, banker och hushåll som får betalningssvårigheter, som följd av höjningen av räntor och riskpremier, bör inte kompenseras för de förluster de drabbats av. Om de som drabbas av förluster skyddas av staten kommer riskmedvetandet att minska och risktagandet på sikt att öka. Under veckoslutet den september träffades representanter från the Shadow Financial Regulatory Committees i Köpenhamn för att diskutera lärdomar av de oroligheter som observeras i det finansiella systemet. Clas Wihlborg sammanfattar konferensen. Minnena av bankkrisen i början av 90-talet har blivit allt svagare. En lång stabil period med relativt låga räntor i det långa perspektivet, god avkastning inom den finansiella sektorn, nya och mer riskkänsliga kapitalkrav och en mer effektiv tillsyn av banker och andra finansiella företag har lett till en utbredd uppfattning att 90 talets bankkris kan inte att upprepas. Oroligheterna på de internationella finansmarknaderna under den senaste månaden har tjänat som en väckarklocka och visat att en finansiell kris kan mycket väl inträffa. Med stor säkerhet kommer den emellertid inte att se ut som den föregående. Finansiella innovationer, framför allt beträffande kreditriskhantering, har medfört att kreditrisk i hög grad kan handlas i finansiella marknader. Nya instrument och nya typer av finansiella företag innebär att systemrisk kan ta sig nya former. Denna risk har sedan länge definierats som risken att en banks kris skall sprida sig genom banksystemet genom s.k. smittoeffekter. Smittan kan åsamkas av ogenomskinlighet i bankers risktagande, som leder till att även solventa banker kan drabbas, och av de kortsiktiga krav bankerna har på varandra genom deras deltagande i betalningssystemet. Ogenomskinligheten har emellertid minskat och en allt större del av risktagandet ligger på nya typer av företag, som handlar med kreditriskinstrument. Systemrisken kan därför ha flyttat till de finansiella marknaderna i formen av en likviditetsrisk, som kan uppstå när handeln i finansiella instrument i det närmaste upphör då marknadens deltagare ganska plötsligt kan upptäcka att deras riskmodeller måste omvärderas och osäkerheten om var riskerna verkligen ligger breder ut sig. Vid en presskonferens den 17:e september presenterades resultatet av arbetet, 1) som ett uttalande med titeln Lessons from recent financial turmoil. Huvudpoängerna sammanfattas i det följande: 1. Det var oundvikligt att globala obalanser förr eller senare skulle leda till en korrigering uppåt av priset på risk. När detta hände var det också oundvikligt att de svagaste låntagarna skulle få svårigheter att betala sina finansiella åtaganden. Ett antal svagheter i det internationella finansiella systemet påtalas och vissa åtgärder rekommenderas. 2. En svaghet som visat sig till exempel i Tyskland är länken mellan banker och så kallade conduits och special investment vehicles, som finansierar företag eller fastigheter genom köp av relativt långsiktiga instrument, som finansieras med utgivning av kortsiktiga certifikat. Länken uppstår genom att en bank står som explicit eller implicit garant för verksamhetens finansiering. Dessa verksamheter är komplicerade och igenomskinliga och är många gånger skapade för att kringgå kapitaltäckningskrav. 3. I många nya finansieringsformer, där investerare erbjudes värdepapper vars värde baseras på andelar i ett stort antal enskilda lån, skiftas ansvaret för kreditrisk bedömning och prissättning till t.ex. ratingföretag utanför det finansiella företag som initierar de enskilda lånen. Dessa ratingföretag har ingen del i eventuella förluster om de missbedömmer kreditvärdigheten. Eftersom den bank som initierat en kredit inte heller har del i dessa förluster, finns det ingen direkt länk mellan kreditriskbedömning och ansvar för kreditförluster. Detta problem bör studeras av tillsynsmyndigheter och finansiella branschorganisationer

8 Skärpning av lagarna är nödvändigt Hans-Göran Björk 4. Riskvikterna i den grundläggande metoden (standardized approach) för att beräkna kapitaltäckningskrav enligt Basel II baseras i hög grad på ratingföretagens värdering. Riskvikter bör inte förlita sig på externa ratingföretag i så hög utsträckning. En anledning berördes i punkten ovan. En annan anledning är att ratingföretag betales av de företag de värderar. Detta kan skapa intressekonflikter. 5. Oroligheterna i marknaderna tyder på att det finns svagheter även i beräkningen av riskvikter med hjälp av bankernas egna interna modeller. Modellerna för riskbedömning har visat sig vara otillförlitliga då de i allmänhet inte fångar upp extrema händelser och oroliga perioder. Det rekommenderas att Baselkommitén genomför ytterligare en studie av riskbedömningsmodeller och kapitalkrav, och att studien bör inkludera en period med oroligheter i marknaderna. 6. Bristen på likviditet, som uppstått i bl.a. interbankmarknaderna inom EMU och i London, är oroande, särskilt som det inte råder någon allmän brist på likviditet i ekonomin som helhet. Likviditetsproblemen tyder på att de banker som deltar i marknaderna har haft svårigheter att bedömma varandras risker i den nya situation som uppstått, och att de misstänker att det finns banker som kan få betalningsproblem. Denna brist på likviditet kan i sig innebära att även solventa finansiella företag kan få betalningsproblem om centralbankerna inte hanterar situationen korrekt. Även de internationella marknaderna för kortsiktiga företagscertfikat har drabbats av oviljan att investera i dessa instrument. 7. Företag, banker och hushåll som får betalningssvårigheter, som följd av höjningen av räntor och riskpremier, bör inte kompenseras för de förluster de drabbats av. Om de som drabbas av förluster skyddas av staten kommer riskmedvetandet att minska och risktagandet på sikt att öka. 1 European Shadow Financial Regulatory Committee (ESFRC), US SFRC, Latin American SFRC, Japan SFRC, Asian SFRC, Australia-New Zealand SFRC. Varje SFRC består av ett antal oberoende akademiska exporter inom ekonomi och juridik för den finansiella sektorn. Författaren är medlem av ESFRC. En skärpning av lagarna är nödvändigt Tycker ledande bankföreträdare, politiker och regeringsledamöter att det som hände på 1990-talet är helt acceptabelt och att det kan tillåtas ske en gång till? Vad är det som hindrar en lagändring? Är en förändring ett kvitto på ett tidigare misslyckande? Svälj förtreten. Ta tag i frågorna och skärp banklagstiftningen. Hans-Göran Björk är författare och skribent. Han har varit mångårig medarbetare på Sveriges Radio och framförallt bevakat utvecklingen efter den svenska finanskrisen. I boken Den ena den var vit redovisas resultatet av en av de mest omfattande utredningarna kring en enskild konkurs i Sverige, i spåren av 1990-talets finanskris. Det finns ett stort tyst politiskt samförstånd att inte behöva diskutera och debattera vissa frågor, med förklaring att det som hände Slite och det som hände för tusentals andra företagare under finanskrisen på 1990-talet nu är historia. Men faktum är att frågorna som vi nu tar upp till debatt är mer aktuella än någonsin med tanke på vad som händer när fastighetspriserna går ner igen. Blir det en upprepning av 1990-talets kris? Är det en bubbla? Experter har svarat: Ingen vet när en bubbla spricker men vi tror att den kommer att spricka. Senast på en konferens i Köpenhamn den 7-9 september i år med Shadow Financial Regulatory Committees som utgörs av välrenommerade professorer från alla fem världsdelarna, bedömdes risken till en ny finansiell krasch denna gång global som mer sannolik än osannolik. Snabbheten i utvecklingen av nuvarande oroligheter i finansmarknaderna visar också på hur snabbt och oväntat problem kan uppstå

9 Skärpning av lagarna är nödvändigt Hans-Göran Björk Det finns vaga bekännelser från finansmarknaden att den låneneddragning som gjordes under 1990-talet stundom var alltför hårdför och aggressiv. Särskilt utmärkte sig den statligt ägda Nordbanken. Mångt och mycket av den hårdföra hanteringen skedde dessutom med den borgerliga regeringens goda minne. Det finns blygsamma erkännanden om att även välskötta krediter sades upp därför att långivaren ansåg att panten sjunkit i värde, alternativt att det befarades att förutsättningarna till betalning minskat. Riksdagen begärde 2002 (2001/02:FiU13) att regeringen skulle tillsätta en expertgrupp, gärna med utländska deltagare, bland annat för att som lärdom inför en kommande kris, utreda hanteringen av bankkrisen i allmänhet, samt rättssäkerhetsfrågorna för småföretagare i relation till banksektorn i synnerhet. Både den socialdemokratiska och borgerliga regeringen har avvisat kravet, trots att begäran var enhällig och tvärpolitisk. Det finns flera svagheter i lagen som bör täppas till för att en ny kris inte ska drabba personer på det sätt som skedde under 1990-talet. Bland dessa bör diskuteras: Avtalen Standardavtalen för krediter varierar mycket lite mellan olika banker och finansbolag. Gemensam nämnare är inte minst möjligheten att säga upp en kredit på godtyckliga grunder. Resonemang kring detta följer längre fram. Naturligtvis måste detta ses över. Låntagare oavsett fysisk eller juridisk person måste få ett starkare egendomsskydd. Krediter ska inte kunna sägas upp på godtyckliga grunder. Jäv Det finns också anmärkningsvärda berättelser om jävsförhållanden där egendom omhändertagits för att sedan ha ropats in, alternativt direktsålts till närstående i långivande banks styrelser. Eller som i fallet Slite: En nyckelperson (=styrelseledamot) i Viking-Lines konkurrent Silja Line, får med regeringens stöd en plats i bankens styrelse och kreditberedning och arbetar aktivt i banken med uppdraget att ett rederi måste bort från bankens engagemang, samtidigt som uppdraget i rederiet naturligtvis är att öka vinsten och kapa åt sig marknadsandelar från konkurrenten. En sådan dubbelroll är naturligtvis omöjlig i många andra länder. I USA hade en händelse likt Slite givit styrelseledamoten som agerat med dubbla hattar ett mångårigt fängelsestraff. Men i Sverige är det fullt legalt. Det har även förekommit att personer i ledande ställning i en bank och finansrörelse valt ut omhändertagna panter för att senare köpa ut dem åt sig själv för en billig penning. I nästa nummer kommer dessa affärer att presenteras mer ingående. Företagshypotek med generella säkerheter Även om det tillämpas i allt mindre omfattning idag, så är det dock en åtgärd som kan vara konkurrenshämmande och begränsa rörelsefriheten för låntagaren att välja annan eller kompletterande långivare. Har vi en övertro på fördelarna med en enda husbank för företagets samtliga affärer? Påtryckningar Det är inte ovanligt att en konkursförvaltare utsätts för påtryckningar från kreditgivande bank. I fallet Slite stämde till och med Nordbanken konkursförvaltaren inför rätta därför att förvaltaren ville driva konkursboet vidare. En vidare drift visade sig dra in mångmiljonbelopp i vinst och skulle gynna alla Slites borgenärer. Den enda som missgynnades var Slites konkurrent Silja Line med direkta styrelserelationer till Nordbanken. Konkursförvaltaren ska tillvarata både gäldenärens och borgenärernas lika intressen. Skall det införas en slags anmälningsplikt för förvaltare som utsätts för påtryckning? Eller ett obligatoriskt entledigande från uppdraget för den som faller för påtryckningen? Bankakuten Just nu pågår förslag om lagändringar som främst gäller modellen med bankakut som Sverige tillämpade under krisåren. Men var det verkligen en lyckad modell? Hade en form av räntebidrag eller ränteuppskov under krisåren varit en bättre affär nationalekonomiskt? Främst då räntebidrag till krediter där säkerheten sjönk till följd av nytillämpade värderingsregler, men som ändå skulle ha en chans att övervintra med en tillfällig hjälp. En annan återkommande situation - jag har åtminstone fått föredraget en handfull samstämmiga beskrivningar - är när banken tillsätter 16 17

10 Skärpning av lagarna är nödvändigt Hans-Göran Björk en konsult, ett ombud eller revisor för att hjälpa en företagare i kris. De fall jag fått beskrivet har en gemensam nämnare: Ombudet säges ska hjälpa bolaget att reda ut krisen i företaget. Bolagsföreträdaren får skriva på en fullmakt att ombudet sköter bolagets affärer. Ombudet öppnar nytt konto i företagets namn. Löpande intäkter förs över till det nya kontot för att sedan användas till att i första hand betala förfallna räntor och amorteringar till den bank som tillsatt ombudet. Samt betala ersättning till ombudet i storleksordningen kronor. Bolaget saknar då möjlighet att också kunna betala förfallna leverantörsskulder. Till och med helt nya lån i mångmiljonklassen har ombudet upptagit i samma bank utan att sedan behöva redovisa skälen till detta för bolagets ägare. I ett par fall har banken dessutom vägrat att lämna ut kontoutdrag på de nyöppnade kontona med motiveringen datasystemet låg nere. Vi får hoppas att dessa fallen inte kan återupprepas i och med nya förmånslagen. Det är oansvarigt att påstå att det inte behövs en översyn och ändring av banklagarna. Lika oansvarigt som regeringens besked att det inte behövs någon utredning för att bland annat se över rättsskyddsfrågor för företagare. Bankföreträdare har försäkrat att det som hände under 1990-talet inte kommer att hända igen. Vare sig en ny bubbla som spricker eller en hårdför sanering som skadar samhället. Utifrån en sådan försäkran borde det vara lätt att skärpa lagstiftningen. Kommer det som hände aldrig mer att hända bara teoretiskt sett då finns knappast några hinder i vägen för att också via paragrafer se till att låntagare inte godtyckligt kan förlora panter, ofta med en onödig konkurs som följd. Eller tycker ledande bankföreträdare, politiker och regeringsledamöter att det som hände på 1990-talet är helt acceptabelt och att det kan tillåtas ske en gång till? Vad är det som hindrar en lagändring? Är en förändring ett kvitto på ett tidigare misslyckande? Svälj förtreten. Ta tag i frågorna och skärp banklagstiftningen. Börja med avtalsvillkoren De allra flesta behöver bankens stöd för investering i företaget eller för köp av egen bostad. Det går även att få bankens stöd till investering av aktier till aktiekapitalet i ett eget bolag. I samband med en låneansökan görs en kreditgranskning liksom granskning av den säkerhet som låntagaren ställer till förfogande. Om säkerheten godkänns undertecknar båda parterna ett avtal, ett så kallat kreditavtal. Banken har alltså godtagit den erbjudna säkerheten och betalar därefter ut lånet. I alla andra avtalssituationer gäller att båda parter måste vara lojala mot avtalet. Men kreditavtalen har ett i avtalsrättsliga förhållanden unikt undantag. En långivande bank har nämligen rätt att utifrån en ensidig bedömning säga upp en kredit till full betalning även om låntagaren avtalsparten fullföljer sina förpliktelser genom att betala räntor och amorteringar enligt vad som avtalats. Vid sådan uppsägning från bankens sida skall betalningen i regel ske inom några veckor. Detta är standard i de flesta avtal och gäller främst juridiska personer, men också i vissa fall fysiska personer. Till exempel egnahemsägare. Den långivande banken behöver inte uppge grunden för uppsägningen utan den kan, förutom på grund av bristande betalning, ske helt på godtyckliga grunder baserat på a) Säkerheten för krediten har försämrats eller befaras bli försämrad b) Det befaras att kredittagaren inte kommer att ha förmåga att fullgöra sina förpliktelser om betalning av räntor och amortering. För konsumentkrediter, även privata villalån, ger konsumentkreditlagen ett något starkare skydd än vad som gäller för juridiska personer. Där skall det finnas en delaktighet i skadan som är orsakat av låntagaren. Alltså pantens värde har minskat därför att låntagaren uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har orsakat att säkerheten avsevärt försämrats. Eller om det är uppenbart att låntagaren kommer att undandra sig att betala sin skuld. Bankföreträdare som var verksamma under 1990-talets början menar dock att om en person blir arbetslös är det skäl nog för att säga upp en kredit. Särskilt om det funnits en historik med släpande betalningar. Dessutom kan den långivande banken säga upp en kredit med bunden ränta på räntevillkorsändringsdagen om synnerliga skäl föreligger. Vad synnerliga skäl innebär i detta sammanhang är värt en diskussion och granskning. Begreppet är sannolikt dispositivt och ger banken ett tolkningsföreträde

11 Skärpning av lagarna är nödvändigt Hans-Göran Björk I ett stort antal processer mot banker från 1990-talets krisår, har banken sällan behövt motivera sitt ställningstagande utifrån lagen om banksekretess. Inte ens begäran om editionsföreläggande har i många fall varit möjligt, just med hänsyn till banksekretessen. Det har räckt att banken i svar till tingsrätten angivit att det i samma akt kan finnas uppgifter som rör annan än klagande och att det därför kommer i strid med banksekretessen. Men i de flesta fall när företagare försökt gå till domstol för att ifrågasätta bankens kredituppsägning trots att företagaren skött sitt lån, vårdat sin pant och fullgjort alla betalningar, så har tingsrätten givit banken rätt att göra egen godtycklig bedömning. En sådan bedömning går inte att överklaga. Även om en egnahemsägare har bättre rättsskydd än den person som lånat pengar till sitt företag, är det ändå inte tillräckligt. Det finns inte ett fullgott besittningsskydd likt det en hyresgäst i en lägenhet har. Där prövar alltid hyresnämnden huruvida en uppsägning är beriktigad. Det kan diskusteras om detta starkare besittningsskydd också borde gälla egnahemsägare. Det vill säga en uppsägning av krediten från bankens sida skall alltid prövas i rättslig instans. Vad händer till exempel om en lågkonjunktur bidrar till allmänt sämre värden på panten, i kombination med att kredittagaren blir arbetslös och dessutom har vanvårdat panten på så sätt att han eller hon inte förmått göra löpande underhåll och nödvändiga renoveringar, eller inte ansett sig behöva göra reparationer och underhåll. Är det skäl nog för en uppsägning av krediten, fastän betalningarna fullgörs? En prövning av en sådan uppsägning borde naturligtvis ske i en rättslig instans. Som det är idag så kan banken först göra uppsägningen, därefter får den enskilde individen om han eller hon orkar och har resurser, gå till domstol och processa mot banken. De allra flesta som en gång försökt att processa mot en bank vet på förhand att det med några få undantag är utsiktslöst. En rimlig trygghet vore ändå att en uppsägning av krediter som i regel handlar om värdet av panten, först skall avgöras i rättslig instans. Är du dessutom näringsidkare som ställt säkerheter i form av pant i det egna hemmet som säkerhet för företagets lån, så blir du näst intill helt rättslös. Banken kan då framtvinga en exekutiv försäljning av huset för att få ut sin rätt till fordran mot företaget. Med facit i hand från 1990-talets krisår vet vi att ett kollektivt beslut ledde till omfattande uppsägningar av individuella krediter, då främst till kommersiella fastighetskrediter. Ett statligt direktiv tvingade bankerna till ny beräkning av panternas värde i bankens eget bokslut. Gapet mellan nya beräknade värden och den faktiska utlåningen blev så stor att banken då begärde in kompletterande säkerheter eller sade upp krediterna. Det senare blev mer regel än undantag. Vad händer om liknande direktiv som FFFS 1991:10 skulle gå ut på nytt i en kommande lågkonjunktur och då omfatta privata fastigheter? Ska banken tillåtas kvarstå med ett gap mellan pantens värde och lämnat lån i sin balansräkning? Eller kommer det på nytt framtvingas kompletterande säkerheter, alternativt ske uppsägningar av lån? Kan konsumentkreditlagens 23 bli tillämpbar? Där ges möjlighet till uppsägning av kredit på grund av säkerhetens minskade värde även om panten inte vanskötts om banken kan åberopa andra lagbestämmelser om rätt till återbetalning. Eller om de tvingas göra strängare förbehåll enligt annan författning. Alla som med klara ögon ser vad de teoretiska konsekvenserna kan bli på grund av avtalsformuleringen, inser att det behövs en översyn av avtalsvillkoren och en stärkning av egendomsskyddet att också omfatta och gälla juridiska personer. Det kan inte vara rätt att en arbetstagare har ett stort skyddsnät för sin nuvarande situation och sin framtid, med undantag för lägre ersättning vid arbetslöshet, medan en egen företagare när som helst kan få sitt livs investering spolierad genom att långivaren på godtyckliga grunder säger upp lån och därmed ställer företagaren på bar backe och utan hela det skyddsnät som omfattar arbetstagare. En personlig konkurs innebär dessutom inte frihet från skulder och betalningsanmärkningar som kan följa med i praktiken resten av livet. Villaägare, bostadsrättsinnehavare, fritidshusägare och egenföretagare i Sverige har en gemensam nämnare - egna investeringar. Logiskt sätt ska alla naturligtvis vara lika inför lagen. Men så är inte fallet. Ännu värre blir det när bristerna i egendomsskyddet möjliggör för staten att efter uppsägning omhänderta egendomen och låta värdet växa i ett eget bolag, likt Securum-modellen, för att senare sälja egendomen vidare med stora vinster. Försäljningen sker utan att ursprungliga 20 21

12 Skärpning av lagarna är nödvändigt Hans-Göran Björk ägaren får någon del av vinsten. Politiska och finansiella företrädare har rest jorden runt för att hylla just Securum-modellen. Hyllandet är förstås statens goda affär, men de som fick sitt pantvärde nedskrivet genom statligt direktiv, för att sedan se allt gå förlorat, förstår inte hyllningen. Särskilt som panten senare sålts med stor vinst. Svensk lagstiftning klarar i nuläget inte att skydda medborgarna. Hur tillämpas möjligheterna till uppsägning idag? Svaret är antagligen i stort sett inte alls. I dag har en bank i regel inget intresse av att göra sig av med en betalande kund. Men hur det är i dagsläget är ointressant, med tanke på vad som hände under 1990-talet. Ingen person med gott omdöme kan förneka att det skedde märkliga kredituppsägningar under 1990-talets början, och då främst gentemot juridiska personer med kommersiella fastigheter. Ofta sade bankerna upp krediter utan att förklara varför. Bara i den statliga Nordbanken sades krediter upp till ett värde av flera miljarder, fastän kredittagarna betalade ränta och amortering. Det vill säga fullföljde sin del av avtalet. Förutom uppsägningar på grund av minskade värden, angav banken dessutom internt att uppsägningarna skulle ske därför att banken inte längre var intresserad av att ha utlåning till ett visst kundsegment. Främst gällde det företagskunder som hade affärer i utlandet. Skulle samma tillämpningar ske nu som på 1990-talets början, så finns det idag inget i lagen som förhindrar detta. Och det är detta som den här debatten och diskussion om behov av lagändringar, vill ändra. Det räcker inte med goda ord som att det kommer inte hända igen. Regeringen måste förbereda sig inför en eventuell ny kris genom lagändringar. Det måste finnas andra och bättre sätt att övervintra en lågkonjunktur än att godtyckligt säga upp en kredit där kredittagaren ändå gör allt vad han eller hon kan för att överleva om än med näsan strax ovanför vattenytan. Dagens sunda bankdirektörer och kreditchefer som följer den här debatten påstår nog med ett leende att debatten är onödig, därför att ingen bank kommer att säga upp några krediter utan att det finns verkligt sakliga skäl. Och är inställningen den, så känns det betryggande och då är ju alla hinder undanröjda för att ändra lagen. Det viktigaste är att utifrån lärdomen från 1990-talet, via ändrad lag försäkra sig om att 1990-talets ibland orättfärdiga men lagliga uppsägningar inte kan ske igen. Ska lånen kunna sägas upp över huvud taget från bankens sida? En investering oavsett om den är gjord i en villa, bostadsrätt, fritidsbostad eller i form av ett eget företag, är ofta en investering för livet. Det innebär i regel andra ekonomiska uppoffringar, minskad konsumtion och ett helhjärtat engagemang för den nya egendomen. Den stora majoriteten av dessa personer är hederliga människor som gör allt för att göra rätt för sig. Ett fåtal är lycksökare som lånar för att spekulera. Dessa får i regel svårt att klara sina åtaganden eftersom det inte finns ett helhjärtat engagemang bakom. Självklart måste därför en långivande bank ha möjligheten att kunna säga upp en kredit. Man bara om den missköts. Och om långivaren misstänker att en oseriös kredittagare planerar att blåsa banken självklart ska en kredituppsägning vara möjlig. Men inte hur som helst. Bankens ensidiga rätt leder inte till några problem i normala tider och i allmänhet finns det intresse av att överbrygga en företagares problem om den tror på verksamheten på sikt. Men vad händer när banken har behov av likviditet på kort sikt, det uppstår en intressekonflikt och konkurrensen är svag? Pröva uppsägningen Så länge kredittagaren sköter sina åtaganden enligt kontraktet, ska en uppsägning i princip vara omöjlig om det inte sker en överenskommelse mellan båda parterna. Denna regel borde vara lika självklar för krediter till såväl fysiska som juridiska personer. Därför vore det en självklarhet att banken först måste pröva sin uppsägning i rättslig instans innan uppsägning sker. Det vill säga att uppsägningen skickas till en instans liknande hyresnämnden (för fastighetsrelaterade krediter) som prövar om grunden för uppsägningen är riktig och till tingsrätten för företagsrelaterade krediter. I många fall har företagaren som också enligt europakonventionen är likställd med privatpersonen, gjort egna investeringar med hundratusentals och miljontals kronor utöver de pengar en bank har lånat ut. Därför ska det inte vara möjligt för en långivare att på godtyckliga grunder, utan rättslig prövning, medverka till att en låntagare förlorar sin egendom. Så länge detta är möjligt, klarar inte svenska staten att ge medborgarna ett fullgott egendomsskydd

13 The Shareholders Must Be Properly Protected Peter Smithers Som en sammanfattande synpunkt på detta kan därför sägas: 1) Ändra i konsumentkreditlagen så att kredituppsägning inte kan ske utan rättslig prövning, så länge kredittagaren sköter sina åtaganden. I dag sitter flera miljoner egnahemsägare utan ett rättsligt besittningsskydd och kan teoretiskt sett när som helst bli av med sin bostad. 2) Ändra kreditavtalen till juridiska personer så att samma egendomsskydd ges en reell och faktisk mening. En uppsägning av en kredit som betalas enligt den överenskommelse som skett mellan banken och kredittagaren, häri även innefattat överenskommelse om amorteringsfrihet, ska inte kunna sägas upp utan en reell grund som ska kunna prövas i domstol. Hans-Göran Björk The Shareholders Must Be Properly Protected Indeed if it is not thought to be the responsibility of Government to act in such circumstances, it is difficult to understand for what purpose a Government and Legislature are democratically elected Sir Peter Smithers, ( ), var Generalsekreterare i Europarådet och regeringsledamot i konservativa brittsiska regeringar och parlamentsledamot. Vi har fått tillgång till hela det dokument där Sir Peter Smithers angriper den svenska regeringen för hanteringen av bolag under en krissituation och med utgångsläge från händelserna gällande Nordbanken och Nobel. Citat från brevet har tidigare publicerats i Veckans Affärer. Brevet nedan, skrev Sir Peter Smithers till Sir Claude Hankes som hade kritiska synpunkter på den svenska regeringens hantering av bolagskriser. Synpunkterna är lika aktuella idag då några lagändringar inte kommit till stånd. In my capacity as a United Nations Delegate and as Secretary-General of the Council of Europe I had extensive dealings with the Swedish Government of former Years. But I had no previous knowledge of Swedish business practices or of Swedish Company Law. I had served upon the Board of two publicly Companies in England and was a member of the Chancery Bar. In the course of the inquiry I paid three visits to Stockholm and had access to a number of the persons mainly concerned in the affairs of the Company and to members of the Government. I had not previously met Mr. Penser or any other person connected with Nobel Industries. I shall not repeat any of your findings, with which I am in agreement. Instead I shall simply state my personal reactions to the situation which was revealed by the inquiry until it was countermanded by the Board of Nobel Industries

14 The Shareholders Must Be Properly Protected Peter Smithers 1. I am aware that in all countries Business is a tough affair. It appears beyond doubt that Nordbanken attempted to take over a sound business by means of a sudden demand for surrender of securities by Mr. Penser, the holder of the controlling interest in Nobel Industries. This it did without there being any opportunity given to Mr. Penser for repayment of debt, or even for obtaining legal advice, and inspite of the fact that he had always discharged his obligations to the Bank in a punctual manner. This demand was enforced by the threat of immediate personal bankruptcy, and of bankruptcy for Nobel Industries. Under any circumstances that I am aware of such a proceeding by a Bank would be in gross breach of all the norms of Banking conduct. But in the case of a government controlled Bank dealing with a major national industry, the impropriety was so gross as to be at first sight inexplicable. 2. The subsequent revelation of the very serious financial condition existing at Nordbanken, together with unsound lending practices by the Banks in their dealings with Gamlestaden, seemed to me to explain the motivation for an attempt to take over a sound business for a small portion of its value, regardless of the propriety or otherwise of so doing. Yet so far as the Government and the publics were concerned it was pretended that massive government finance was required by Nordbanken in order to save Nobel Industries from collapse. Furthermore a published statement of the Chairman of Nordbanken, in wich he seemed to derive satisfaction from the belief that he had destroyed the Chairman of Nobel Industries personally, indicated that there was a measure of political motivation in the attempt to run expatriate Swedish capitalist: it was presented as some kind of triumph. 3. The Board of Nobel Industries first commissioned your investigation, then authorized its continuation, and then, when it was thought that your findings would conflict with the wishes of the Banks, reversed its two previous decisions and terminated work on the report. This drew my attention to the state of Swedish law with regard to the conduct and duties of Directors. It is quite impossible to argue that the decision to terminate work on the Report was in the interest of Nobel Industries or of its shareholders or of its employees. It was apparently taken under intense pressure from those members of the Nobel Board who were also Bank Directors, acting in the interests of the Banks. In either the United States or Britain these directors would have been obliged by law to disqualify themselves from voting in a matter in which their outside interests, in this case those of the Bnaks, conflicted with te interests of the Company, of its shareholders and of its employees. It is extraordinary that no such provision exists in Swedish Company law, and the Swedish Government should proceed without delay to enact suitable legislation. Such legislation would have the additional effect of protecting Directors in the exercise of their functions by enabling them to disqualify themselves in certain circumstances and thus to safeguard themselves against actions which might lead to their being prosecuted. 4. In the absence of such legislation I was particularly concerned to know what powers of regulation over the conduct of the Banks were possessed by the Swedish National Bank. Was there any power of intervention similar to that possessed by the Bank of England? Inquiries at a high level at the Bank convinced me that though it is possessed of some theoretical powers of regulation these are not in practice exercised. This might be a matter which could be rectified by Government directive. It would need a formal inquiry to determine whether legislation would be necessary. 5. I was formerly a Member of parliament for fifteen years and a Minister in two British Governments. In the light of the revelations presented in my presence by you to members of the incoming Swedish Government including the new Minister of Finances, it appeared to me to be imperative for the Government to assume its responsibilities in the Nobel Industries affair at the earliest possible moment. These responsibilities were five in number: 26 27

15 The Shareholders Must Be Properly Protected Peter Smithers I: A general responsibility to safeguard the public interest in the light of extraordinary events taking place with regard to a major Swedish business of international repute and significance. This had become a matter of widespread public concern in Sweden. This responsibility could not be discharged by a Stock Exchange for the regulation of dealing in Stocks and Shares. II: A specific responsibility for the conduct of Nordbanken, in which the Government was the controlling shareholder, in the Nobel Affair. III: A specific responsibility for the dangerous financial predicament of Nordbanken in which the Swedish Government was the majority shareholder. IV: A specific and precise responsibility to Parliament and to the Taxpayer to satisfy itself as to the necessity and propriety of injecting large sums of public money into Nordbanken, as demanded that Bank. V: A general responsibility for the state of the law regard to the conduct of Company Business and Bank Regulation. 6. As a former politician I could see no way in which the Swedish Government could avoid immediate action to assume these responsibilities. (1) The appointment by Government of an independent Commission of Inquiry into the condition and conduct of Nordbanken and (2) the appointment of a Commission to examine the state of the law with regard to Company Business and Banking and to make recommendations for legislation. Indeed if it is not thought to be the responsibility of Government to act in such circumstances, it is difficult to be understand for what purpose a Government and Legislature are democratically elected. There would seem to be some kind of Corporate State in Sweden operating with impunity as an independent power structure. I was therefore astonished and saddened to find that the incoming Government seemed to have no inclination to shoulder these responsibilities. 7. The conduct of the Banks in the Nobel Industries Affair, the inability of Swedish Company Law to safeguard the interests of shareholders and employees against the manipulations of the Banks, the lack of effective Bank Regulatory Powers and the apparent indifference of the Swedish Government to this state of affairs, cannot but have had a deplorable effect upon the future development of Business in Sweden. I can best summarise my conclusions upon what I found in Stockholm in the following personal terms. I do not think that those of any experienced observer from Britain or the United States would be much different: I: Under no circumstances would I hold shares in a Swedish Company until such time as the law regulation the conduct of Directors is reformed so that the rights shareholders are properly protected. II: Under no circumstances would I serve upon the Board of a Swedish Company, after witnessing the intolerable personal pressures to which Directors are subjected by their colleagues on the Board seeking to enforce the will of the Banks. III: Were I a member of the Legislature in Stockholm I would feel obliged to press the Government for Legislation regulation the above matters

16 Finans- och Kapitalmarknadsdebatt 30 31

17 Returadress: Finans- och Kapitalmarknadsdebatt Finans- och Kapitalmarknadsdebatt HGB Mediaproduktion Norbyvägen Uppsala Marknadstidning B Finans- och Kapitalmarknadsdebatt Har Svenska företagare och privatpersoner ett tillräckligt bra rättsskydd i förhållande till banker och finansbolag? Har Sverige tagit någon lärdom från finans- och fastighetskrisen på talet? Ska intressekonflikter som uppstår i hantering av känsliga ärenden regleras i lag och likställas förbud mot insider? Det är några av frågeställningarna som Finans- och Kapitalmarknadsdebatt tar upp. Debattidningen är en uppföljning på flera av de frågeställningar som framkom i utredningen kring konkursen i Rederi AB Slite och som redovisades i boken Den ena den var vit. Finans- och Kapitalmarknadsdebatt är ingen åsiktsdebatt förbehållet initiativtagarna, utan är öppen för en bred och sund diskussion kring viktiga frågor i en spännande tid där finans- och kapitalmarknadsfrågor blivit mer heta än någonsin i en allt mer globaliserad värld. Välkomen med i diskussionen och ge gärna tips på fler som bör följa med i debatten. 32