LA LA CAMILLA ALLT JAG GÖR ÄR POLITIK DANIEL BJÖRK OM DEMOKRATISKT MODE LANDET VS STADEN DISCO INFERNO THE WIRE SOMMARSTIL SIMPSONS

Transkript

1 Nr 6/2007 Sommar Foto Fredrik Skogkvist OH LA LA CAMILLA ALLT JAG GÖR ÄR POLITIK DANIEL BJÖRK OM DEMOKRATISKT MODE LANDET VS STADEN DISCO INFERNO THE WIRE SOMMARSTIL SIMPSONS ALLTID UPPDATERAD:

2 HELLY HANSEN BRAND STORE Hamngatan Stockholm

3 PHOTO Sterling Lorence Køp Point Jacket och få 50% rabatt på Rockhampton Polo Point Jacket Rockhampton Polo

4

5

6

7 shoes and accessories humlegårdsgatan 14 farrutx.se

8 TOTAL COMMITMENT

9 PHOTO BY MALCOLM HANES

10 NR 6/2007 SOMMAR Chefredaktör och ansvarig utgivare Johan Wirfält Art Director Andreas Bergman ANDERS WIKLUND/SCANPIX Redaktionschef Caroline Ringskog Ferrada-Noli Modechef Agnes af Geijerstam Seniorredaktör Daniel Björk Chefredaktör, Rodeomagazine.se Roger Wilson Modeassistent Agnes Braunerhielm den tolfte spelaren Bernardo Bertoluccis klassiska 70-talsfilm Il Conformista handlar om en man, uppvuxen i en dysfunktionell familj och känslomässigt hämmad sedan barndomen, som helst av allt bara vill vara vanlig. Det är 30-tal, norra Italien. Så han blir fascist och agent i underrättelsetjänsten. Han åker till Paris för att kompromettera och eventuellt mörda en dissident, den filosofiprofessor han själv haft livliga diskussioner med på universitet ett tiotal år tidigare. Kravet på inordning i systemet är absolut. Men professorns fru skakar om hans världsbild. Han börjar känna och se igen. Han flippar. Vi kom att tänka på Il Conformista efter fotbollsmatchen mellan Sverige och Danmark i Köpenhamn nyligen. Det känns som om svenska sportjournalister egentligen bara vill vara vanliga, en megafon för känslor hos folket. Samtidigt är de, medvetet eller ej, en del av ett mycket större ekonomiskt system som förvandlar ett antal män det är alltid män, som Mats Olsson brukar säga till globala idoler. Journalisterna hanterar den interna positioneringen, de släcker falnande stjärnor och tänder nya. Men de bevakar också en uppdelning som i fotbollens värld är huggen i sten: den mellan utövare och åskådare. När den rubbas i grunden flippar journalisterna. Ni minns väl det feta fyllot? Plöjde man igenom tidningarna dagen efter den där dansken sprungit in på Parkens gräs för att försöka nita domaren, verkade det som om fotbollen dog där och då. Sportkrönikörerna yrade om attacker på demokratin (Simon Bank, Aftonbladet 3/6) och hasplade ur sig liknelser med skotten i Sarajevo (Jennifer Wegerup, Aftonbladet 3/6) och mordet på Anna Lindh (Simon Bank igen). Fotbollsdomare har attackerats på plan förut, både av spelare och åskådare. Att efterspelet fick sådana bisarra proportioner den här gången handlar nog om att symboliken var så tydlig: en överviktig, sjövilt berusad man tar plats på scenen bredvid deffade, adrenalinpumpade stjärnor. Men också om att medieuppladdningen gick över styr flera dagar före matchen. Offsides Magnus Hagström konstaterade det i en bra debattartikel i Expressen den 5 juni: för den som följde press och tv var det svårt att tro annat än att mötet mellan Sverige och Danmark var den just nu enskilt viktigaste händelsen i tillvaron. Det är alltid någon som vaknar med baksmälla efter sådant. Så man kanske borde stannat där, tagit några Alvedon och funderat lite på vad som hände på Parken? Om sportjournalisterna nu är en del av det system som förvandlar fotbollsspelare till någon sorts moderna halvgudar, kanske de även påverkar vad som händer i och omkring arenorna i direkt anslutning till matcherna? Istället alltså hetsjakt på den danske inkräktaren. Han reducerades till det som ytligt skiljde honom från männen som redan fanns på planen: tjock, packad. Ett fett fyllo. Det är i alla fall ingen som kan anklaga svenska sportkrönikörer för att vara svårbegripliga. Kanske är det här viljan att bara vara vanlig kommer in igen. Identifikationen med vanligt folk verkar ibland fungera som en frisedel för att skippa alla förklaringsmodeller mer komplicerade än att ett och ett blir två. Som modejournalister har vi inte riktigt samma problem. Vi ska ju vara ängsliga elitister, dömda till grubblerier kring tightsanpassade t-shirts och passformen på en Raf Simons-kostym. Men det kommer en del gött ur sömnlösa nätter också. Vi har lärt oss att uppskatta offentlig självreflektion. I det här numret av Rodeo är det Daniel Björk som står för den. Modet är ju också ett system, det har producenter och konsumenter istället för utövare och åskådare men journalisterna vaktar grindarna här som där. Ängsligheten är förstås en konstant, utan den går ingen modeskribent till jobbet på morgonen. Däremot känns snacket om att modet skulle vara elitistiskt allt svårare att förstå. Daniel tycker snarare att det är demokratiskt: Det bisarra med mode är att det både är omfördelare av rikedom och upprätthållare av status quo. Mode medverkar till att markera vem som tillhör vilken klass, men innehåller också de verktyg man behöver för att komma ur klassmarkörernas kedjor. Mode avgudar skönhet, men ger också människor möjligheten att förändra sina naturliga förutsättningar. Mode är förtryck, men också en möjlighet till frihet. Rodeoredaktionen REDAKTION Filmredaktör Mattias Dahlström Konstredaktör Natalia Kazmierska Litteraturredaktör Björn af Kleen Musikredaktör Martin Gelin Klubbredaktör Farnaz Sajadi Klubbredaktör Göteborg Ghazal Amin Klubbredaktör Malmö Jonas Grönlund Spelredaktör Thomas Wiborgh MEDARBETARE Emil Arvidson, Margret Attladottir, Kristian Bengtsson, Louise Enhörning, Hannes Hetta, Naomi Itkes, Johanna Karlsson, Madelene Lindqvist, Maxim Lindqvist, Tomas Näsström, Anja-Lisa Rudka, Fredrik Skogkvist ANNONSER Försäljnings- och marknadschef Johannes Wikström johannes@rodeomagazine.se Försäljnings- och marknadsansvarig, webb Tommy Cronebäck, tommy@rodeomagazine.se Säljare Gustaf Jannerfeldt gustaf@rodeomagazine.se Vd Adam Nordin, adam@rodeomagazine.se Grundare Per Tegelöf och Simona Varchi I samarbete med Christopher Barnekow och Jakob Lindberg/Smith Tryck MittMedia Print Papper 52 g EXO 76 ADRESS Kaptensgatan Stockholm Telefon info@rodeomagazine.se DISTRIBUTION Ulf Stordal, ulf@varuslussen.se Rodeo kommer ut tio gånger om året, registrerad upplaga /månad. Nästa nummer är ute den 31 augusti. Omslag Foto Fredrik Skogkvist ISSN Det här mediet är RS-Kontrollerat Chansa inte. Annonsera i kontrollerade medier. Tidningsstatistik AB Tel Nyheter varje dag: Rodeo 10

11

12 TYCKER DU OCKSÅ ATT THE TOUGH ALLIANCE ÄR LÖJLIGA? HÖR AV DIG SÅ SNACKAR VI! Rodeo Kaptensgatan Stockholm info@rodeomagazine.se Hej, Jag gillar mycket av TTA:s musik och jag fattar att de alltid vill reta tråkmånsar i musik-sverige. Men tycker inte till och med ni att det bara blir löjligt när de hyllar Ultima Thule. Som i senaste numret av Rodeo? Hälsningar, Elisa P Elisa, Att provokation och The Tough Alliance är som ler och långhalm är precis som du säger inte någon nyhet. Men om man läser vad Eric Berglund säger om Ultima Thule är vi inte så säkra på vari provokationen egentligen ligger. Han avfärdar ju deras åsikter som missriktat hat, en följd av dålig smak, brist på intelligens och ett hårt och exkluderande samhälle. Att känna igen sig i utanförskap och kompromisslöshet är inte en fråga om ideologi, det är inte heller de extremt vackra melodier Eric pratar om. Sedan är han förstås medveten om vad Ultima Thule symboliserar, men som sagt: han gillar att retas. Till Johan Wirfält. Hej, Lyssnade på Vågen på P1 när du var med idag. Lyssna gärna själv så kommer du att höra dig själv säga liksom i varannan mening. Varför gör du det??? Som chefredaktör och ansvarig utgivare borde du ha ett bättre språk. Även sånthärnt kunde höras. Synd! Hälsningar, Eva Olofsson Hej Eva, P1 är ju tunga grejer, jag antar att jag var lite nervös och bara blajjade på. Men jag har slängt ur mig en del liksom och såhär vid tidigare radioprat också. En tid efter Vågen var jag med i P3 Populär, då tänkte jag däremot på det här och höll igen bra enligt rapporter från lyssnare. Hur som helst, hoppas att du ändå fick med dig något av värde från Vågen. Bästa hälsningar, Johan BREV& MEDARB ETARE SOMMAR Margret Atladottir är en bloggbrat. Utmärkande för dem är att ha extremt flyt inom mediavärlden vid ung ålder på grund av en keff blogg ingen kommer ihåg idag. Nu har hon hamnat i en minimal-period och ska åka på klubbturné till Berlin och Barcelona och gå ensam på klubbar och dansa mot dj:n. I det här numret av Rodeo träffar Margret La Camilla (sid 32). Det var jättemysigt, de satt i ett hörn på Tennstopet i Stockholm och käkade, tog varsitt glas vin, gick ut och rökte ihop. Det var som att åka tillbaka i tiden, hon dricksade killen som hängde in våra jackor. Jag gjorde det inte, he he. Jag ser fram emot hennes comeback, berättar Margret. Johanna Karlsson bor i Malmö och har försörjt sig som underhållningsjournalist i fem år. Hon har försökt få en interjvu bokad med Chris Martin under alla de åren, men det har inte gått så bra. Den mest kända persons lägenhet hon sovit i är Henke Larssons. I det här numret av Rodeo skriver Johanna om hur den nya discon, en musikscen som hon levt med sedan 2004, tar över all annan musik. Hela storyn på sidan 38. Emil Arvidson skriver den här presentationen på en buss mellan Washington och New York, på väg hem från en konferens som gick ut på att förklara för tretusen arga vänstermänniskor och en harpspelare hur de ska ta tillbaka Amerika. Chauffören lyssnar på kinesisk eurotechno och skriker på bilar som kör om. Emil är jungfru och träffar i det här numret skådespelaren Felicia Snoop Pearson från The Wire (sid 22). Annars skriver han fortlöpande om Hillary Clintons byxdress på hillaryobama2008.blogspot.com. På bilden bootleggar han en Herreys-konsert. I och med sommarlovet säger vi hej då till Andreas Bergman, vår art director sedan två år tillbaka. Nu ska han flytta till Borås för att starta designcenter, importera ekologisk bomull, designa chinos och skrika efter Taco-Anders Svensson så fort elfsborgspelaren vågar visa sig på stan. Vi tackar Andreas för att han gjort Rodeo till Sveriges snyggaste tidning och varit en helt igenom härlig kille. Nyheter varje dag: Rodeo 12

13 If we all listened to the same tune, we would understand each other better. To listen is to learn. Employing the smartest technology and smoothest design, WeSC interacts a level deeper with friends and family. No matter what activity you do or how misaligned planets will make you feel, you will still feel at home grooving with us. Street Sound > Fäshion > Yeah! > Dj-Pro Premium Street In-Ear Classic Check for the complete collection and technical specifications. photo: Dante

14

15 REKOMM ENDERAT SOMMAR Text Maxim Lindqvist Med anledning av millennieskiftet utsågs Simpsons av magasinet Time till förra århundradets bästa tv-serie. Mycket kritik har riktats mot den sedan dess, till och med från de egna leden. Harry Shearer, som bland annat ger röst åt Mr Burns och Ned Flanders, har exempelvis uttalat sig surt om Simpsons sjunkande kvalitet. En omröstning på siten The Simpsons Archive visade för ett par år sedan att fansens senaste favoritavsnitt var 1997 års Homer s Phobia, medan manusförfattarnas dito var Behind the Laughter från Detta är rent vansinne. I efterhand ter sig de tidiga säsongerna av Simpsons faktiskt helt erbarmliga. Den tekniska kvaliteten är låg, manusen såsiga. Det är inte förrän vid mitten av 90-talet som serien börjar nå de höjder den stadigt ligger på idag. Riktigt bra blir Simpsons nämligen först när Homers förvandling inletts, då han succesivt går från dumsnäll nallebjörn till bisarrt korkad krutdurk på ständig jakt efter patentlösningar på livets bekymmer. Simpsons humoristiska värde går direkt att härleda till hur arg Homer blir. Ett av de roligaste avsnitten över huvud taget är I Am Furious Yellow, där Bart ritar serien Angry Dad om just sin fars raseriutbrott. Vilken säsong? Tretton, alltså 2002, långt senare än det som kallas seriens guldålder. I boken Planet Simpson jämför författaren Chris Turner Simpsons med Beatles och menar att serien är en naturkraft fullt jämförbar med popmusikens födelse. Kanske det. Hur som helst är det bara en i mängden av galna teoretiseringar och projiceringar (denna exkluderad) som Simpsons fått utstå genom åren. Men Simpsons kulturella genomslag mäts inte i referenser till Robert Pinsky eller hur många uttryck serien fått in i Oxford s Dictionary, utan i Homers galna upptåg. Fåfänga försök att kalla en tecknad tv-serie komplex riskerar att skymma Simpsons simpla charm, nämligen slapsticken och absurditeten. Just det absurda har varit den stora behållningen de senaste, säg, sex säsongerna. Intrigerna tar de mest bisarra vändningar ett avsnitt som börjar med att farfar Simpson deltar i OS kan sluta med att Moe sitter i paneldebatt med författare som Tom Wolfe och Jonathan Franzen. Denna non sequitur har med mindre framgång anammats av konkurrerande serien Family Guy, där stringens helt ersatts av oavhängiga sketcher. Däremot har Family Guys skapare Seth McFarlane slagit an en sträng av terrorskräck och paranoia i sin andra skapelse, American Dad. Visst har Simpsons riktat kritik mot både George W Bush ( General Coco Bananas ) och Irakkriget, men överhuvudtaget undviker serien sant minerad mark. I sommar begår serien sin, om inte hett efterlängtade så i alla fall ödesdigra, biodebut. Kommer världens längst pågående tecknade tv-serie komma till sin rätt i filmformat? Med arton mer eller mindre formfulländande säsonger i bakhuvudet blir frågan enkel, och svaret är ja. En svårare fråga är den om filmen kommer ses och accepteras! för vad den är: en modern motsvarighet till Tom & Jerry The Movie. Simpsons har biopremiär den 27 juli. 15 Rodeo

16 landet vs Stockholm Ingmar Bergman, Ulf Lundell och Klas Östergren Man tror man har nåt att ge som konstnär Man dricker börjar spela rysk roulett En grävling Vita ensilagebalar Björn Ranelid Raskens Gräs i gläntan Borrelia Höskullen BRITTISKE KONSTSTJÄRNAN Damien Hirst har en grej för piller. Nu för tiden verkar han dessutom ha en grej för dyrbara material. Liksom, vad är en död tigerhaj i formaldehyd jämfört med platina, diamanter, guld och silver? Lite i skymundan från hans omtalade diamantskalle kränger Hirst grejer på nätbutiken och förlaget Other Criteria däribland armband med pillerberlocker i begränsad upplaga och till ett väl tilltaget pris (guld pund, silver pund). Synd bara att man inte får välja piller själv. Lite av berlockarmbandets poäng ligger ju i att man ska kunna ha ett eget. KÄNDISPARFYMERNA tar större och större del av försäljningskakan, det verkar inte riktigt vara någon hejd på folk som sätter sitt namn på någon anonym blomdoft. Förra månaden var det Prince, nu är det Mariah Carey och Kate Moss. Mariah känns som om hon luktar rosa sockervadd, vilket förhoppningsvis marshmallownoten i hennes kommande parfym M by Mariah Carey kan täcka. Kate Moss är ungefär lika förutsägbar, det ska bli en doft som fångar både den fina Kate, och den dåliga Kate. Rökig ros alltså. KANSKE ÄR DET den sista utvägen för dem som vill göra tidning. Satsa på dyrt, fint papper, tryck en massa dyra, fina bilder i en väldigt begränsad upplaga och sälj sedan resultatet som en tidskrift på konstmuseer och hos smakfulla bokhandlare. En dator gör sig ju inte alls lika bra på soffbordet. Nomenus Quarterly gör det däremot. Erik Madigan Heck och svenska Anna Skog sitter i New York och har precis gjort första numret med ambitionen att sudda ut den berömda gränsen mellan mode och konst och blanda in lite politik, fi lm och litteratur på 300 blanka sidor. Tidningsnördarna dreglar redan. Medborgargarden Oj... TOLKNINGSFÖRETRÄDE HYBRIS TRISTESS BLI FULL TILLSAMMANS MED IRRITATIONSMOMENT CRAZY PIONJÄR ODLING OBEHAG KLAMYDIAKLUSTER PROBLEMATISKT INVANDRARE Ingmar Bergman, Ulf Lundell och Klas Östergren Man tror man har nåt att ge inom media Man tar E och börjar spela rysk roulett En murvel Vita plimsolls Björn Ranelid Kornél Kovács Gräs på balkongen Maria Borelius Lilla Baren Tunnelbanan Funkar Daniel Espinosa, som tidigare gjort Babylonsjukan, är aktuell med en ny film. Uden for kæarligheden, eller Ghetto som den svenska titeln kommer vara, har precis haft premiär i Danmark där den också är gjord. Premiärdatum för Sverige är ännu inte spikat, än så länge vet ingen om filmen ens går upp på biodukarna här. Uden for kæarligheden måste väl vinna någon festival först, Venedig eller nåt, för att Sverige ska tro på den. Filmen är en poetisk historia om något politiskt. Även i Danmark finns det på sina håll starka motsättningar mellan judar och muslimer. Storyn är att två av dem blir kära, men stöter på problem eftersom de råkar ha en världskonflikt mellan sig. David Lasermannen Dencik spelar judiske Shmuli, Louise Hart gör pakistanska Amina. Daniel, varför gjorde du en film om detta och inte om Danmarks egna ghetto love främlingsfientlighet? Alltså, det har kommit rätt många filmer om den danska rasismen redan. Nu är det som om vi har hittat en yttre fiende, som står utanför den danska rasismen, och samtidigt skildrar den utan att kritisera danskarna specifikt. Danskarna kommer se filmen och förstå hur uppenbart fruktlöst det är med rasism, men jag tror inte de hade kunnat ta till sig filmen om den kritiserat dem. Är den politisk? Nej, det är den inte. Om man ska göra film, fiktion, kan man inte hålla på med politik. Jag tror det är svårt att skapa utifrån en fastställd agenda. Det är en kärlekshistoria om två unga människor som utspelar sig i en annorlunda miljö. NU SOM MAR Din pappa var med i chilenska student- och sedermera gerillarörelsen MIR, jag vet ju det för han var i gerillan med min egen pappa. Kan du känna dåligt samvete för att du inte gör revolution, utan håller på med kultur istället? Jag tror att det där mer är en generationsgrej. Vår generation är inte lika engagerad. Fast visst, jag har alltid dåligt samvete, samtidigt måste jag göra det här. Det hade blivit dåligt om jag försökt ägna mig åt politik. Caroline Ringskog Ferrada-Noli, foto Andreas Bergman Uden for kæarligheden går på bio i Danmark. cedertegs kompass Du har kanske inte hört talas om Tony Cederteg? Han är en liten kille som springer runt på alla vernissager och modevisningar i Stockholm, hittills är han mest känd för att ha visat stjärten för tyske stjärndesignern Bernhard Willhelm i en tidning de gjorde tillsammans under modeveckan i våras. Det där säger något om Tony. Inte att han gillar att visa stjärten, men att han gärna smutsar ner sig lite för konsten, modet, kulturen och allt annat han tycker om. Tony är en av de mest entusiastiska människor jag träffat. Senast vi sågs berättade han att han satt ihop en utställning på Go Gallery i Milano i sommar. Den heter For the Compass I Do Not Need och samlar teckningar och foton från två svenskar, två kanadensare och sex amerikaner. Det är en kombo av väldigt olika människor, men alla har berört mig på något plan. Vad gör du när du inte kuraterar konstutställningar och viker ut dig för Bernhard Willhelm? Jobbar som vårdare i Hammarbyhöjden och driver förlaget Cederteg. Du verkar vara en så kallad hipster. Älskar du New York? Ja. Johan Wirfält For the Compass I Do Not Need visas på Go Gallery i Milano till den 26 juli. www. cederteg.blogspot.com/ wayfarersdilemmat Ray-Ban Wayfarers är fina solglasögon på samma sätt som baskern är en fin mössa. Det finns liksom inget som kan fucka upp sådana klassiker. Förutom att få dem upptryckta i ansiktet som trendiga vill säga. Om anledningen till vårens fullständiga wayfarerfeber är att de precis har relanserats av nya tillverkaren Luxottica, är det bara att gratulera till lyckad marknadsföring. Eller masshypnos kanske? Olsen-tvillingarna, Mischa Barton, Lindsay Lohan, Kirsten Dunst, varannan modebloggare, halva Stockholm. För dem som vill ha något lite mer crazy än originalet finns Retrosuperfuture som gör italienska kvalitetsvarianter av piratkopian gone mad. Dilemmat är bara om man ska ge efter för fåniga om alla andra har kan inte jag ha - tendenser, eller milt leende acceptera sin plats i fårskocken? Jetsettet kommer ju ändå att hitta en ny modell till nästa sommar, ska vi satsa pengarna på runda stålbågar? Agnes af Geijerstam Ray-Ban Wayfarers finns hos varenda optiker. CaliRoots i Stockholm säljer Retrosuperfuture. / Nyheter varje dag: Rodeo 16

17

18 hej då, blattar och svennar Bloggen AdiosGringo vill ta farväl av både hemtrevliga stereotyper och tidningen Gringo som den ser ut idag. Text Johan Wirfält Gringos första nummer gjordes sommaren Knappt tre år senare har Zanyar Adami fått Stora Journalistpriset för sin tidning, som under tiden blivit en del av Adamiägda företaget Latifeh AB. Förutom att ge ut titlarna Gringo Grande, Macho och nu senast Förort, arrangerar Latifeh festivalen Hoodsfred, föreläser på myndigheter och institutioner och driver den reklambyrå som utvecklat Spara 4 Life -konceptet åt Skandia (kampanjen har bland annat synts på baksidan av Rodeo). Det är med andra ord omöjligt att inte imponeras av Zanyar Adami som entreprenör och företagsledare. Men eftersom det vi-och-dem-tänkade som han och Latifeh säger sig jobba emot hittills varit själva fundamentet för företaget, kan man ju fundera på vad som händer om de faktiskt lyckas med sin omprogrammering av Sverige. Nyckelordet ovan är lyckas. För vad är det egentligen Zanyar Adami vill åstadkomma? En upplösning av den svenska etnocentrismen? Eller bara försörja sig på den? Sedan starten i mitten av april har bloggen AdiosGringo försökt reda ut det där. Avsändarna, som bara identifierar sig som det antirasistiska kollektivet i.p.i., granskar Gringo, Latifeh och företagets projekt med inbitna bloggares sedvanliga intensitet. Eftersom AdiosGringo dessutom skriver med inbitna bloggares överlägsna självsäkert, tangerar inläggen ibland det rent raljanta. Men för det mesta är det skarpt, träffande och bara väldigt roligt. Hade bloggen haft ett måtto kunde det varit hämtat från någon av Latifehs verksamheter: Utbildning + underhållning. Jag skickar ett mail med frågor till AdiosGringo. Svaren kommer från A-M K någon dag senare: Gringo bygger på samma schabloner av förorten och blattar som mainstreammedia, men presenterar sina stereotyper som en positiv motbild. Filosofen Aleksander Motturi kallar detta för etnotism i en ny NU SOM MAR bok [Etnotism en essä om mångkultur, tystnad och begäret efter mening, Glänta produktion]. Gringos antirasism är mest image, ungefär som gravt könsstereotypa tidningar kallar sig feministiska. Vad skulle ni vilja att Gringo gjorde istället? Ett: Kritisera uppdelningen svenne-blatte istället för att förstärka den. Två: Spela med öppna kort. Gringo framställer sig som en ideell organisation med hela förorten som medlem, men är i själva verket ett medie- och reklamföretag som helt ägs av Zanyar Adami. Tre: Gringogänget kallar sig journalister och granskare av makten. Samtidigt gör de pr-jobb åt, affärer med och reklam för samma människor som de påstår sig granska. Se på deras samarbeten med polisen och Skandia kan man skriva kritiskt om människorna man sköter marknadsföringen åt? Ni är anonyma. Varför? Tanken är att våra argument ska hamna i fokus. Många som vill veta vad vi heter vill bara veta om vi är blattar eller svennar. De är indoktrinerade av etnotismen. Vår anonymitet är därför en början till en sorts rasism-avinlärning. Är det inte förutsägbart att Gringo, som föddes under socialdemokratiskt styre, får en backlash när en borgerlig regering har makten? Frågan utgår från tanken att Gringo är en vänstertidning, men Gringo tar överhuvudtaget inte ställning i konkreta politiska frågor. De sysslar med skenradikala grejer som att ladda om ord, gå Sverigeparaden och snacka om kärlek. Det är därför de älskas av allt från vänsterpartister till mode rater, av både stat och kapital. De berörs inte av regeringsskiftet. Svenskt Näringsliv älskar Gringo. DN älskar Gringo. Skandia älskar Gringo. Polisen älskar Gringo. Reinfeldt älskar Gringo och vill fika med Zanyar Adami. Gringo gör bizniz med samma etablissemang som de i början skulle granska. Det vore bra om folk intog en sunt kritisk hållning till Gringo, precis som till vilket företag och tidning som helst. Adios Gringo hittar du på adiosgringo.wordpress.com Nyheter varje dag: Rodeo 18

19

20 bara hos weekday ATT GÖRA SPECIFIKA PRODUKTER för färgat hår verkar vara hårvårdsföretagens nya giv. En serie för brunt hår, en för rött och en för blont, silverschampon, svart hårpuder, och så vidare. Nu ger sig också Matrix, som är en av L Oreals många undermärken in i leken. Shade Memory lovar att bevara ditt färgade hår längre, och ska även lyfta fram den naturliga hårfärgen. Fem olika produkter för tre olika hårfärger gör att man åtminstone kan hoppas att frisörens inte-fullt-sågiftiga-men-inte-heller-speciellt-hållbara färgning sitter längre än tre veckor. OSCAR JACOBSON ÄR ett gött gammalt svenskt gubbmärke som har tillverkat högkvalitativa kläder i Borås sedan Du har eventuellt sett dem i din farfars garderob. Till hösten vill Oscar Jacobsson även ta sig in i din egen, genom att uppdatera sina klassiker och spela mer på den lätt brittiska elegans som alltid funnits närvarande. Vi väntar med spänning. I ÅR SKA DE TVÅ första etapperna av Tour de France köras i England, hur motsägelsefullt det än låter. Många extremtighta lår och fettbefriade överkroppar kommer allra först att trampa mellan London och Canterbury, sannolikt i de gamla vanliga reklambeströdda neontröjorna. Alla nördiga fans däremot, kan klä sig med lite mer stil. Paul Smith har nämligen parat ihop sig med det brittiska märket Rapha, som redan tidigare gjort sig känt för sina snajdiga cykelkläder, och designat en speciell tröja för att fira. I 60% merinoull, med broderier på ryggen föreställande den första etappen, grön och lite lagom retrosnygg. Går att köpa online och passar nog bra ihop med din nya fi xed gear-cykel. / Weekday tuffar vidare mot världsherravälde, vilket bara är härligt om de fortsätter sälja så fina kläder som de gör. För tillfället ockuperas butiken Den i New York med Cheap Monday-grejer, till hösten blir det megastore mitt emot Pub på Drottninggatan, och butiken på Götgatan har redan utvidgats med 200 kvadratmeter. Där har det också varit premiär för nya konceptet Store Made, kläder av gästdesigner som ska gå att få specialgjorda i butiken. Först ut var Karin Granstrand, nyanställd tjejdesigner på Cheap Monday och Petra Högström från Borås textilhögskola. Tillsammans kallar de sig Partners in Crime och har gjort en kollektion bestående av tjugo plagg. I höst blir det ytterligare en tillökning när etiketten Sunday Sun lanseras som en lite dyrare variant av budgetkläderna. Agnes af Geijerstam vad är det för kvartersfest? I mitten av augusti förvandlas Götgatan i Stockholm för en kväll till ett varmt, maltdoftande partaj. Ölmärket Grolsch tar, med Rodeo och Vice som mediapartners, över puckeln för att fi xa stor kvartersfest. Förutom mängder av holländsk bira bjuds det på musik från fina artister som Ison & Fille, Kleerup, Juvelen och Kalle J. Boka in fredag den 17 augusti i almanackan och håll ett öga på för mer info. N U Agnes Braunerhielm drottning av sand Jenny Berntsson inleder sista året på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm i höst, och har redan gjort mindre succé med sin flyktiga konst. Hon bygger sandslott världen över, för att sedan låta naturen rasera dem. Kanske inte några hus att köpa aktier i direkt, men i konstvärlden är de här abstrakta fastigheterna mer värda. Nu har Jenny har fått stipendie av Mejan och ska på turné. I augusti kommer hon bygga sandslott med isländsk sand, under hösten bygger hon i Istanbul för att i januari 2008 avsluta turnén i Mumbai, Indien. Slotten har tidigare dessutom byggts upp på holländsk mark. Flippigt! Caroline Ringskog Ferrada-Noli iloblog.jennyberntsson.com ta en avedon SOM MAR Alla fotografier är riktiga, inget av dem är sanningen, brukade Richard Avedon säga. Följande bör alltså tas med några spadtag salt, men i alla fall: Jag brukar tänka på Richard Avedons bilder som jag tänker på hans kläder. På varenda foto jag sett på honom har han alltid verkat så, hur ska jag säga, exakt skjortan instoppad precis så, byxorna strikt pressade. Samtidigt finns en nästan sprittande spontanitet i honom, som om den noggranna klädseln bara är där för att mannen i den ska framträda tydligare. Modebilderna Avedon tog för Harper s Bazaar och amerikanska Vogue under 50- och 60-talet, porträttboken Observations som han gjorde med Truman Capote, epokgörande sexårsprojektet In the American West som avslutades 1985 (och som kom att utgöra mallen för följande 15 års jeansreklam) alla var de som Avedon i hans vita skjorta och svarta slacks. Strama, men ändå fulla av liv. Framför allt gillar jag hur han plåtade vid 50-talets mitt. Uppmuntrad av art director-legenden Alexey Brodovich gav han modefotot en ny, lättsam touch. På senare år har den där estetiken återvänt i modemagasin som holländska Fantastic Man, men den fulländades egentligen redan på Harper s Bazaars sidor för över 50 år sedan. Kolla själv på Louisiana i sommar, danskarna premiärvisar den första stora Avedonretrospektiv som gjorts sedan fotografen gick bort Johan Wirfält Richard Avedon: Fotografier öppnar på Louisiana den 24 augusti. Nyheter varje dag: Rodeo 20

21

22 såsom i en spegel Felicia Pearson dömdes för mord som fjortonåring. I The Wire spelar hon vad Stephen King kallar den mest skrämmande kvinnliga skurk som visats på tv. Text Emil Arvidson NU SOM MAR Fasttejpad på ett solskydd, i en bil på väg från Baltimores utkanter till stadens centrum och fiskrestaurangen Mo s, sitter en bild som föreställer Felicia Snoop Pearson. Hon har armen runt en blond, senig tonårspojke i jeansjacka. Båda ler. Bilens chaufför, en före detta alkoholist som nu jobbar med att transportera tv-serien The Wires skådespelare mellan inspelningsplatser, älskar Snoop. När hans son fick höga betyg på ett prov fick sonen femtio dollar av Snoop. Sedan tog de bilden som sitter på solskyddet. Bara sådär!, skrattar chauffören. Snoop är på riktigt. The Wire, som handlar om den amerikanska staden Baltimores knarklangare, knarkare, lärare, poliser, hamnarbetare, politiker och skolbarn, lever på att vara på riktigt. Snoop heter Snoop i tv-serien också, där hon spelar en yrkesmördare som jobbar åt Marlo Stanfield, västra Baltimores nya drogkung. I den fjärde säsongens första, kanske bästa scen går hon in på en järnhandel och köper en spikpistol som ska användas till att spika igen dörrarna till de ödehus hon gömmer lik i. När vi äter crabcakes, Baltimores stolthet, tillsammans med Jamie Hector som spelar Marlo i serien, berättar Snoop om att hon ska använda pengarna från The Wire till att köpa samma sorts hus hon bommar igen i serien. De ligger i den förfallna del av Baltimore där hon växte upp, och Snoop ska restaurera dem och sälja till stadens sjukhus. Dessutom ska hon starta en ungdomsgård. Innan The Wire hade Snoop aldrig stått framför en kamera. Hon träffade en av seriens skådespelare på en klubb och rappade lite. Han tog med henne till manusförfattarna, som hittade en roll åt Snoop. Hon hade hört talas om serien, alla i Baltimore har det, men aldrig sett den: Ingen har HBO där jag kommer ifrån. Inför sin första scen frågade Snoop regissören om hon skulle vara som hon brukar på gatan, regissören sa ja. Senare skrev författaren Stephen King om the most terrifying female villain to ever appear in a television series i Entertainment Weekly. Felicia Pearson föddes för tidigt, med ögon som tittade i kors, av föräldrar som var djupt beroende av droger. I skolan blev hon retad för sin skelögdhet och sin sexuella läggning. Jag har varit lesbisk så länge jag kan minnas. Jag slog ner mobbare hela tiden, och när jag var runt tio började jag umgås med kvarterets knarklangare. De gillade att ha en maskot, säger Snoop. Fjorton år gammal stod hon i en gränd i Baltimore och sköt två skott efter en annan flicka. Femtonåriga Okia Toomer blev träffad i vänstra skinkan, kulan gick igenom en artär och hon dog på sjukhuset. Snoop dömdes till sexton års fängelse och kom ut efter sex. Bestämd att förändra sitt liv försökte hon ta jobb på en fabrik där man tillverkade bilplåt, men fick sparken när det avslöjats att hon suttit i fängelse. Snoop säger att chansen med The Wire kom från Gud. I en stor artikel i Washington Post för några månader sen förklarade Okia Toomers familj hur det kändes att se sin dotters mördare på tv. En dag berättade en av Toomers systrar för sin mamma att den där flickan som dödade Kia är på tv. Hon är fortfarande våldsam. En av The Wires skapare, Ed Burns, är gammal polis och lärare från Baltimore. Han påstår att Snoop är en av tre, fyra personer han träffat i stadens ghetto som kan se på sig själv utifrån. Hon har klarat sig för att hon kan skratta åt sig själv och sitt liv. I Baltimore hör jag ryktesvägen en historia om hur Burns telefon ringde. Det var Snoop. Hon stod med två kusiner i sina hemkvarter och de höll fast en man mot gatan. Några veckor tidigare hade förhandskopior av The Wires fjärde säsong skickats till journalister. Avsnitten läckte ut på nätet och började säljas på gatorna över hela USA. Mannen som låg med ansiktet mot trottoaren i östra Baltimore hade försökt sälja en kopia till Snoop. Nu frågade hon Ed, vad vill du att vi ska göra med honom? Många The Wire-fans sätter på textningen när Snoop kommer i bild. Hon talar med mycket slang och en tjock, sävlig Baltimore-dialekt som nu ska tränas bort med skådespelarlektioner. Snoop vill att folk utanför Baltimore ska förstå vad hon säger. Det vore också bra om hon kunde bli castad som vanlig tjej. Just nu färdigställs den sista säsongen av The Wire, efter det vill Snoop fortsätta jobba som skådespelare. Men först ska hon lära sig spela någon annan än sig själv. Fjärde säsongen av The Wire sänds i SVT i höst. Nyheter varje dag: Rodeo 22