Du blir aldrig färdig och det är som det ska

Transkript

1 Master of Science Gestalt Psychotherapy Du blir aldrig färdig och det är som det ska En studie om vuxnas identitet Maria Delmar Januari 2003 Handledare Sari Scheinberg 1

2 Innehåll 1. Inledning och syfte 2 2. Teori 5 Människans utveckling fortgår livet igenom 5 Kvinnans identitetsutveckling 6 Självet som centralt begrepp 7 Identitet som en kör av sub-identiteter 8 Kontinuitet och sammanhang i individens utveckling 9 Meningsskapande som central kraft i utveckling 9 Identitet som en berättelse 10 Gestaltterapins synsätt 10 Olika synsätt på identitet Forskningsfrågor Metod 13 Filosofiskt angreppssätt 13 Forskningsstrategi 13 Urval 14 Intervjuer 15 Analysmetod 16 Tillförlitlighet 21 Generaliserbarhet 21 Etik Analys och resultat Är berättelser en form som hjälper personer att undersöka och beskriva sin identitet och processen när den förändras? 23 Hur beskriver personerna sin identitet? 24 Upplever personer att deras identitet ändras? 27 Hur förändras självbilder enligt personenas beskrivningar? 28 Hur upplever personerna processen när identiteten förändras? 29 Hur beskriver intervjupersonerna samspelet mellan sig själv och sitt sammanhang, när identiteten förändras? 31 Vilka kvaliteter har viktiga relationer under förändringen? 34 Svar på forskningsfrågor Avslutande diskussion 39 Studiens resultat och bidrag till teori 39 Studiens bidrag till praktiken 40 Referenser 43 Bilaga1 Intervjuguide Bilaga 2 4 Utdrag ur analysmaterial 2

3 1. Inledning och syfte Jag är intresserad av hur vuxna människor upplever och beskriver sin egen personliga utveckling eller förändring under livet. Mer speciellt är jag intresserad av människors självbild eller identitet och hur den förändras i livets olika skeden och situationer. Vad påverkar identiteten? Hur går det till när vuxna människors identitet formas? Hur hänger människans identitet samman med hennes sammanhang, hennes familj, arbete, samhälle? Det är många frågor och ett stort område som jag närmar mig och jag ska avgränsa mig så småningom. Men låt mig börja med att ge några glimtar av tre personer som jag har mött. En god vän till mig kommer ursprungligen från Danmark men har bott i Sverige i 25 år. Hon är gift med en svensk man och har barn som har vuxit upp i Sverige. Jag frågar henne; är du samma person när du talar danska som när du talar svenska? Hon svarar; - nej, när jag talar danska med danskar då är jag mycket mer livlig och aktiv. När jag talar svenska är jag mer eftertänksam och lugn. Och fortfarande - fortsätter hon - så är det som om det är en hinna mellan mig och det jag säger när jag pratar om något viktigt på svenska. Jag lyssnar till en ung kvinna som berättar om sitt liv. Hon berättar att när hon var i 18- årsåldern så flyttade hon till en annan stad, tillsammans med sin mamma och syster. Hon gick i skolan i den nya staden och träffade nya kamrater. Själv upplevde hon att hon började blomma. Nya sidor hos henne kom till synes med de nya kamraterna. Hon beskrev det inte som att hon själv förändrades vid flyttningen, utan just att det som förut hade varit dolt nu kom fram. Den tredje personen jag vill berätta om är en man i sextioårsåldern. Han slutade arbeta några år tidigare än han räknat med. När han ser tillbaka på åren som följer så beskriver han en lång omställningsprocess. När han slutade arbeta förändrades hans självbild. Han blev av med sin position och en slags makt eller snarare kraft. Livet var ibland mödosamt att leva och han upplevde en känsla av meningslöshet. Efterhand hittade han vänner som inte var upptagna av arbete hela tiden. Familj och barnbarn var viktiga. Den mening han upplevde blev så småningom en annan än tidigare. För mig är beskrivningarna exempel på situationer där människors självbild eller identitet har förändrats på något sätt. Av exemplen kan jag se att språket har betydelse för identiteten. En persons relationer och i vilka sammanhang personen vistas är också viktiga. Dessutom har den mening som personen upplever betydelse för självbilden. Detta vill jag utforska vidare. Hur går det till när vuxna människors identitet formas och förändras? Låt mig se frågan i flera delar: - Hur går det till? Jag är intresserad av vad som sker, hur processen kan upplevas och beskrivas. Jag ser det så att vuxna människors identitet inte är något oföränderligt utan att en människas upplevelse av sig själv kan ändras på olika sätt under hela livet. - Vuxna människor. De flesta teorier inom utvecklingspsykologi handlar om barns och ungdomars utveckling. Jag är intresserad av det som händer sedan. - Identitet. Ordet som beskriver det som är unikt, det som skiljer oss från andra, det betyder faktiskt lik eller liknande. Det för mina tankar till att både likheter med andra och skillnader kan ha betydelse för identiteten. Vad kan vi då mena med identitet? Ett svar från en gestaltterapeut är Hostrup (1999) som beskriver identitet som upplevelsen av att 3

4 vara en bestämd person. En enkel beskrivning som pekar på att identitet är en subjektiv upplevelse. Inom gestalterapi är personens kontakt med sin omvärld grundläggande och jag vill ha med detta i en beskrivning av identitet. Jag lägger till Frits Perls (1958) beskrivning av självet, som en process som kommer till synes i personens kontakt med sin omvärld. - Identitet som formas och förändras. Jag är intresserad av identitetsformandet som process och då speciellt samspelet mellan individen och hennes sammanhang. - Min syn på identitet har blivit tydligare för mig under arbetet med denna studie. Jag ser identitet som personens upplevelse av sig själv, i relation till sin omvärld. För mig är identitet något föränderligt och något som uppstår mellan människor. Vad förväntar jag mig då att finna genom att undersöka detta fenomen? Någon slags sanning, kanske? Nej, jag vill börja med att teckna några stora linjer när det gäller vilka frågor som har varit viktiga för människor att besvara. På 1600-talet skedde det ett skifte när det gällde vilken fråga som var viktig. Jag insåg detta när jag lyssnade på ett radioprogram om de goda häxorna, de kloka gummorna. Frågan tidigare hade varit om en företeelse var god eller ond, och det onda skulle bekämpas. Under 1600-talet blev i stället den viktiga frågan, är fenomenet verkligt eller overkligt? Är det sant eller falskt? Det overkliga eller falska skulle bekämpas och det gällde även de goda häxorna. Jag tror att en del av den samhällsvetenskapliga forskningen fortfarande försöker finna svaret på frågan sant eller falskt. Men Asplund (1970) ställer frågan på ett annat sätt. Han frågar, vad betyder företeelsen? Hur kan vi begripa detta? Han visar att det finns många aspekter. Konsten är att se poängrika aspekter, sådana som får oss att säga aha!. Jag vill gärna beskriva många aspekter på fenomenet människors identitet och hur den formas och förändras. Samtidigt menar jag att de synsätt vi har när vi närmar oss en företeelse, styr vad vi möter och uppfattar. Jag kommer därför att beskriva teorier och begrepp som jag tycker är intressanta för mina frågeställningar och då även säga några ord om upphovsmännens- och kvinnornas övergripande synsätt. Varför är detta fenomen intressant för mig? Jag arbetar med ledare som vill utveckla sig och sitt ledarskap. Mitt uppdrag är då att skapa arbetsformer där ledarna kan arbeta med frågor som; vem är jag och vad står jag för? Hur ser jag på mig själv och på andra? Hur vill jag leda och hur kan jag bidra till andra människors utveckling? Vad vill jag utveckla hos mig själv? Finns det något samband mellan mina personliga erfarenheter i livet och mitt förhållningssätt som ledare? Uppsatsen är ett sätt för mig att formulera och precisera mina frågor och erfarenheter kring hur vuxna upplever sin identitet och hur den förändras i livet. Samtidigt fördjupar jag min teoretiska förståelse inom området. De senaste fem åren har jag arbetat med min egen personliga utveckling i utbildningen till Gestaltterapeut. Vid flera tillfällen har jag skrivit om min utveckling som ett led i utbildningen. Jag vill nu vidga mina perspektiv och undersöka hur andra skolor inom psykologin närmar sig och beskriver dessa fenomen. Om Gestaltpsykoterapin är en ö i psykologins skärgård vilka är de andra öarna och hur är de förbundna med varandra genom havsbotten? Jag vill läsa, undersöka och skriva för att upptäcka fler perspektiv. 4

5 Jag har också en egen stark upplevelse av hur min identitet påverkades när jag bodde i ett annat land ett år när jag var tjugo år. Jag bodde hos en familj med värderingar som skilde sig från mina. Jag träffade inte så många jämnåriga utan arbetade och levde mest med äldre människor. Jag märkte att jag anpassade mitt sätt att klä mig och uppträda till det som gällde i familjen. Jag ändrade nog en del av mina värderingar men höll ändå fast vid några viktiga värden, där familjens värderingar skilde sig starkt från mina, till exempel när det gällde synen på svarta människor. Jag märkte att mitt självförtroende vacklade och jag visste inte riktigt vem jag var. Det var underbart att komma hem till Sverige igen. Det tog några månader att hitta tillbaka till mig själv, och det underlättades mycket av kontakten med familj och gamla vänner. Jag har aldrig glömt denna upplevelse utan funderat mycket på hur jag och andra påverkas av vår omgivning. 5

6 2. Teori Föreställningen att vi människor är unika varelser, är ungefär 500 år gammal i Europa. Tanken om individen föddes under renässansen. Föreställningar om individ och identitet är alltså kulturella företeelser och har behandlats i flera vetenskaper. Jag kommer att hämta teorier främst från psykologin, men ämnet behandlas också inom filosofin, antropologin och sociologin med flera vetenskaper. Jag kommer att göra en genomgång av olika teorier och synsätt som kan ge olika infallsvinklar på fenomenet vuxnas identitet. Jag är intresserad av vuxna och tar därför inte med teorier som enbart handlar om barn. Jag är intresserad av det som sker i vanliga livet och kommer därför inte att ta upp teorier om hur identitet kan förändras i terapi. Jag har inte någon avsikt att göra en historisk översikt av hur teorier bygger på varandra och utvecklas. För de psykodynamiska teorierna finns en utmärkt sådan översikt hos Havnesköld och Risholm Mothander (1995). Människans utveckling fortgår livet igenom Jag börjar min genomgång med en teori som sätter fokus på kriser och utveckling under människans hela liv. I dagligt tal människor emellan pratar vi om 40-årskriser och 50- årskriser. Erik H Eriksons (1982) teori om människors utveckling tar fasta på de mönster i kriser och utveckling som han ser under en människas liv. Erik H Erikson var 80 år när hans bok Den fullbordade livscykeln (1982) kom ut. Han ser tillbaka på sitt liv och även andras, utifrån människor som han mött, bland annat som psykoanalytiker. Han har ett psykosocialt synsätt och börjar med antagandet att människans existens i varje ögonblick beror på tre organisationsprocesser som kompletterar varandra. Det är den biologiska processen (soma), den psykiska processen som organiserar individens upplevelse och erfarenhet (psyke) och gemenskapsprocessen, dvs den kulturella organisationen av individernas ömsesidiga beroende av varandra. Erikson beskriver människans utveckling från födelse till ålderdom genom åtta stadier. I varje stadium måste en psykosocial kris lösas i förhållande till den sociala omgivningen. Varje stadium kan leda till positiva eller negativa lösningar och dessa påverkar vår personlighet. Teman för de åtta stadierna, som börjar med spädbarnstiden och slutar med ålderdomen, är: 1. Grundtillit eller misstro 2. Autonomi eller skam 3. Initiativ eller skuld 4. Verksamhet eller underlägsenhet 5. Identitet eller identitetsförvirring 6. Intimitet eller isolering 7. Generativitet eller stagnation 8. Integritet eller avsmak Den femte fasen handlar om identitet eller identitetsförvirring och det är den dominerande krisen under tonåren. Jag beskriver den litet närmare för att ge en viss inblick i Eriksons teori. Den grundläggande styrka som kan mogna hos tonåringen är trohet, menar Erikson. Trohet handlar om en förnyelse på högre nivå av förmågan att lita på (och lita på sig själv), alltså 6

7 tillit, som är temat för spädbarnsåldern. Trohet innebär också anspråket att räknas som pålitlig och att kunna ge sin lojalitet åt någon ideologisk sak. Om trohet inte utvecklas så inträder istället den negativa motpolen rollförkastande. Det är en strävan att skilja ut roller och värden som man måste stå emot och bekämpa som främmande för sig själv. Rollförkastandet uppträder som osäkerhet i förhållande till de identitetsmöjligheter som finns eller tar sin skepnad som systematiskt trots. Jag tycker att det är intressant att Eriksson beskriver människans utveckling som ett samspel mellan människans biologi, psyke och den sociala omgivningen. Jag tycker också det är värdefullt att Ericson beskriver att människans utveckling fortsätter genom hela livet ända in i ålderdomen. Jag är kritisk till att Ericson ser anpassning till samhället som utveckling. Att krisen i tonåren kan resultera i rollförkastande ses enbart som trots och en negativ lösning och inte som en möjlig utveckling för roller som kanske behöver förkastas. Den regelbundna utvecklingen som Ericson beskriver verkar främmande för mig när jag tänker på vårt samhälle med stora förändringar. Skulle invandrare från olika länder eller personer som blir arbetslösa känna igen krisernas regelbundenhet? Ericsons teori beskriver människans utveckling nästan i termer av naturlagar. Jag uppfattar att det speglar hans vetenskapssyn. Vetenskapsmannen Ericson strävade efter objektivitet och sökte efter regelbundenheter, lagbundenhet och ordning. Kvinnans identitetsutveckling Jag vill nu fortsätta med att beskriva den feministiska forskningen. Den har ett annat perspektiv på kvinnans identitetsutveckling, bland annat har den en annan syn på betydelsen av autonomi än vad vi finner i Eriksons och även Freuds utvecklingsteorier. Fredelius, Klein Fritiof och Ursing (1994) stöder sig på de kvinnopsykologiska teoribildningar som kommit fram under de senaste tjugo åren när de beskriver kvinnors identitetsutveckling. Några namn bland de forskare som de stöder sig på är; Jean Baker Miller som lanserade begrepper själv-i-relation (1980) och Harriet Goldhor Lerner som publicerat flera böcker på svenska om kvinnors nära relationer (1990) och kvinnors vrede (1987). Fredelius, Klein Fritiof och Ursing (1994) menar att manliga tankemodeller hittills har styrt vår syn på psykisk utveckling. Dessa modeller idealiserar det som uppfattas som manligt. Autonomi och självständighet ses som den högsta formen av utveckling. Det har gjort att avskiljning och inre separation har överbetonats i teoribildningen kring barns utveckling. Närhet och relaterande däremot, som ju mer svarar mot den kvinnliga vägen, har i stället beskrivits som barnsligt och outvecklat. De säger vidare att traditionella utvecklingsteorier missar något viktigt som gäller båda könen, nämligen utvecklingen mot allt rikare och mer differentierat sätt att relatera. Ett exempel är det som i dagligt tal kallas barnets trotsålder. Det är den fas som inträffar i 1 2 årsåldern, då barnet lär sig säga nej. Erikson menade att den domineras av självständighetssträvan och fasen kallas numera allmänt separations - individuationsfasen. Kvinnopsykologin menar att separationen kanske inte ens är den viktigaste aspekten. Väljer man att betona relationsaspekten kan man se att handlingen att säga nej innebär ett steg mot ett mer avancerat sätt att kommunicera. Genom att säga nej formar barnet en självuppfattning som innebär ett nytt sätt att förhålla sig till andra, där det egna jaget har en tydligare markering. Alltså får betoningen på relaterande i stället för på separation ett nytt och viktigt steg att framträda. 7

8 Personligen så säger jag aha! och tänker på Asplunds poängrika aspekt, när jag inser att samma fenomen, att säga nej kan tolkas på två helt olika sätt. Två olika vägar för människors utveckling formuleras i de olika teorierna; att bli autonom respektive att bli tydligare inom en relation och att utveckla allt rikare sätt att relatera. Fridelius, Klein Fritiof och Ursing (1994) tar också upp kvinnors situation i samhället och vad den kan betyda för flickors och kvinnors identitetsutveckling. Kvinnor tillhör det underordnade könet i samhället, skriver författarna. Kvinnlighet, såsom vår kultur uppfattar den, värderas lägre än manlighet. Författarna menar att detta får djupgående konsekvenser för flickans utveckling till kvinna när det gäller till exempel självuppfattning, kroppsbild och självförtroende. Både känslomässigt och intellektuellt får flickan ett behov att hitta en lösning på denna konflikt mellan sin självkänsla och den manliga dominansen hon ser omkring sig. Men konflikten är för det mesta inte medveten för flickan. Flickan kommer förmodligen att fastna för en strategi som hon generellt tillämpar för att förstå världen och sin egen plats i den. Eva Ethelberg (1985) har formulerat tre strategier som hon tycker sig kunna urskilja att flickor tar till och som ligger till grund för den fortsatta personlighetsutvecklingen. 1. Jag är bra nog och manlig dominans existerar inte 2. Manlig dominans existerar och jag är inte bra nog 3. Jag är bra nog och manlig dominans är en del av verkligheten Dessa personlighetsstrategier är bara en del av den totala personligheten. Då de vilar på en samhällelig konflikt är de instabila och fordrar ett ständigt samspel med omgivningen för att vidmakthållas. Större livshändelser, till exempel att få barn, kan ändra på det grundläggande valet av strategi. Jag menar att genusperspektiv på hur människor uppfattar sig själva och andra i samhället berikar, på så sätt att jag ser andra saker när jag ser med genusperspektiv, än utan det. Det samma antar jag gäller om jag ser identitetsutveckling ur en minoritets eller majoritets synvinkel. Självet som centralt begrepp Det finns många sätt att se på individens utveckling. Vilken term man väljer för att beskriva vad som utvecklas blir viktigt för att kunna precisera de olika perspektiven. Havnesköld och Risholm Mothander (1995) som har ett psykodynamiskt synsätt, väljer att använda begreppet själv som ett centralt begrepp. De menar att begreppet själv passar i utvecklingsmodeller där barnets eller den vuxne människans upplevelse av sina relationer är tyngdpunkten. Självet refererar till ett centrum för handling, organisation och integration. Känsla av själv beskriver hur detta upplevs. Heinz Kohut (1971) var den förste att konsekvent införa självet som centralt begrepp i en psykoanalytisk modell. Kuhot var en österrikisk-amerikansk psykoanalytiker som grundade den riktning som kallas självpsykologi inom psykoanalysen. Han beskrev (1977) självet som centrum för det psykiska universumet. Självet, menar Kohut, är en upplevelse av ägarskap och sammanhang av egna känslor, tankar och handlingar. Självet är summan av individens självbilder. Han ersatte Freuds strukturella modell (det, jag, överjag) med begreppet själv. Kohut betonade människans behov av empatisk bekräftelse och förebilder att idealisera. Ett viktigt begrepp i hans teori är begreppet självobjekt. Självobjekt är en subjektiv upplevelse hos en människa av den funktion och betydelse en annan människa, ett djur, en sak, en kulturmanifestation eller en idé har, för upprätthållande av ens känsla av att vara ett 8

9 sammanhängande och meningsfullt själv. Kuhut menade att ett kännetecken på psykisk hälsa är förmågan att kunna omge sig med närande självobjekt. Jag vill ta upp ytterligare en författare som använt ordet själv, och då i en annan mening än Kohut. Winnicott var en av företrädarna för objektrelationsteorin i England. Objektrelationsteorin är en riktning inom psykoanalysen som betonar människors sätt att relatera till objekt, dvs känslomässigt betydelsefulla personer. Teorin lägger stor vikt vid det tidiga samspelet mellan mor och barn och den roll detta spelar för skapande av inre psykiska strukturer (en inre värld av objektrelationer) som avgör individens sätt att relatera till betydelsefulla personer i framtiden (Egidius 1994). Winnicott (1960) använde begreppet själv, bland annat i betydelsen sant och falskt själv. Med det sanna självet avsåg han det säregna och unika hos barnet, dess potential. Det falska självet, menade Winnicott, är en produkt av barnets överanpassning till en familj eller miljö som inte tillräckligt väl kan svara mot barnets behov och där integrationen av motstridiga tendenser inte fått tillräckligt spelrum. Jag tycker det är intressant att se skillnader i olika forskares syn på samspelet mellan individen och hennes miljö. Erikson såg indivdens anpassning till samhället som utveckling. De feministiska forskarna betonar betydelsen av en manlig dominans i samhället för kvinnors identitetsutveckling. Winnicott belyser att ett barn kan överanpassa sig om inte miljön tillräckligt väl kan svara på barnets behov. Begreppet själv har en brokig historia och det kan ses som en spegling av det skiftande förhållandet mellan individ och samhälle under skilda perioder, skriver Thielst, citerad i Illeris (1999). Illeris menar att föreställningen om det autonoma självet är en konstruktion som utvecklats i det moderna individualistiska samhället. Han menar att det tjänar makthavarnas intressen, inte minst genom den disciplinering som sker i skolor och andra utbildningar med dess bortträngningar av känslomässiga och kroppsliga aspekter. Aha! tänker jag, synen på människans själv och identitet kan naturligtvis också ses i ett maktperspektiv. Identitet som en kör av sub-identiteter Vi är inte bara en tenor eller sopran, säger Mishler (1999), vi sjunger eller pratar om oss, alltså uttrycker vår identiet, med en kör av röster (min översättning). Mishler väljer att se identitet som ett dynamiskt organiserande av subidentiter som kan komma i konflikt med varandra. Han hänvisar till feministiska forskare som tidigare har föreslagit begrepp som multiple selves (Josselson, 1996) och shifting social identities (Lykes och Mallona, 1996). Mishler studerar hur identitet formas i relation mellan människor. Det kan vara i familjen, i sociala relationer eller i arbetsrelationer. Han intresserar sig speciellt för vändpunkter och konflikter och ser till exempel på hur man löser eller inte löser konflikter mellan behov av självständighet och ansvar för andra eller konflikter mellan krav från arbete och krav från familjen. Mishler (1999) använder sig av berättelser, livshistorier i sin forskning. Han studerar berättelsens språk och struktur som en grund för sin tolkning av berättelsens psykiska, sociala eller kulturella funktion. Hans arbete går ut på att beskriva hur vuxnas formande av identitet kan gå till. Lika viktigt för honom är att utforma och beskriva en vetenskaplig metod för forskning av detta slag. 9

10 Mishler är mycket tydlig när han beskriver sitt synsätt och sin metod. Vad jag kan förstå är han banbrytande i sitt sätt att bedriva forskning. Begränsningen som jag ser det är att Mishler hittills avgränsat sig till att enbart se på yrkesidentitet och lämnat resten av kören därhän. Kontinuitet och sammanhang i individens utveckling Om Mishler betonar betydelsen av vändpunkter, diskontinuitet och motsägelser i en människas livshistoria så använder L Havnesköld och P Risholm Mothander (1995) termen livstema för att belysa kontinuitet och sammanhang i individens utveckling. Kontinuitet i en människans utveckling kan illustreras av specifika teman som förekommer genom hela livet. Ett livstema försvinner aldrig, men det kan under vissa perioder vara i fokus och av avgörande betydelse för kraften och inriktningen i den individuella utvecklingen, medan det under andra perioder kan finnas mer i skymundan, till förmån för något annat tema. Författarna nämner självreflektion, empati, kreativitet och moral som exempel på livsteman som många dagligen kommer i beröring med. Livsteman kan ses som utvecklingsuppgifter som behöver bearbetas livet igenom. Ett livstema kan sägas ha en viss utvecklingslinje genom livet. Det är den plats och form ett livstema får under uppväxten och det sätt på vilket det påverkar individens utveckling. Det var Anna Freud (1965) som introducerade begreppet utvecklingslinje. Anna Freud var dotter till Sigmund Freud och var verksam som psykoanalytiker, forskare och författare i Wien och London. Hon använde termen för att beskriva kontinuiteten i utvecklingen från barn till genomsnittsvuxen. Hon nämner som exempel utvecklingen från infantilt beroende till vuxen självtillit, utvecklingen av försvarsmekanismerna och tänkandets utveckling. Spädbarnsforskaren Daniel Stern (1991) har presenterat en teori om en utvecklingslinje för känslan av själv. Stern beskriver självutvecklingen som en process av ömsesidiga relationer och tar sin utgångspunkt i barnets subjektiva värld. Han beskriver fem kvalitativa språng i självets utveckling, språng som han kallar ett uppvaknande själv, ett kärnsjälv, ett subjektivt själv, ett verbalt själv och ett berättande själv. Dessa ska inte ses som faser i barnets utveckling utan som positioner som fortsätter finnas som tänkbara upplevelseområden resten av livet. Jag kan se en människas skapande av sin identitet som en utvecklingslinje livet igenom. Jag tror att vändpunkter och förändringar i livet kan sätta igång förändringar i personens identitet. Meningsskapande som central kraft i utveckling Psykologen Robert Kegan är en amerikansk forskare som har utvecklat en modell (1982) för självutveckling som grundar sig på individens sätt att skapa mening som en central utvecklingskraft. Kegan undersöker hur mycket vi kan förstå av en person genom att förstå hur personen skapar mening understand his or her meaningsystem. Han intresserar sig för hur mening skapas, på det sätt som personen själv upplever det. Kegan ser självet som en meningsskapande process. Han menar att mänsklig existens framför allt innebär att organisera erfarenhet, och att meningsskapande är den grundläggande kraften för all evolution. Kegan grundar sig på Piaget, som forskade om hur begrepps- och tankemönster utvecklas hos barn. Kegan refererar också till Erikson, Winnicott och Kohut. Det allt överskuggande utvecklingsmotivet är för Kegan sammanhållningen av självet. Att utvecklas innebär en rad kriser för barnet, som hela tiden måste organisera nya meningssammanhang för att behålla balansen mellan differentiering och integration. Kriser och frustrationer kan betraktas som en reaktion på den ökade komplexitet som det nya självet möter. Att lösa en kris innebär att hitta ett nytt sätt att vara i världen, menar Kegan. För Kegan är känslolivets källa själva upplevelsen av utveckling att försvara, upprätthålla och 10

11 rekonstruera ett centrum. Vi förstår inte en annan människa när vi vet vad som har hänt henne, utan när vi vet vad erfarenheten betyder för henne, säger Kegan. Identitet som en berättelse Kegan betonar individens meningsskapande. Harlene Anderson är en amerikansk familjeterapeut som i stället betonar kollektivets betydelse när vi skapar mening. I sin bok Samtal, språk och möjligheter (2002) beskriver hon vad postmodern filosofi innebär för hennes terapeutiska synsätt och praxis. Hon betonar språkets betydelse och undersöker vilka slags samtal som kan ge nya handlingsmöjligheter och ny mening. Hennes synsätt är att mänskligt liv och relationer skapas och omskapas i språket. Anderson ser självet som ett berättande själv. Självet blir till i samtal och konstrueras och omkonstrueras genom ständig interaktion i relationer. Hon ser identitet som en pågående berättelse, den är en version av många, och den påverkas av berättarsituationen. I berättandet, menar hon, uppstår inte bara nya historier, utan människan, det berättande självet, förändras. Den mening vi tillskriver händelser och upplevelser i våra liv, inklusive våra egna identiteter, skapas av individer i samtal och handling tillsammans. Anderson har ett socialkonstruktionistiskt synsätt. Det innebär att verkligheten konstrueras genom kollektivt meningsskapande. Det innebär att till exempel idéer, kunskap och identiteter är resultat av mänskliga relationer. Till skillnad från konstruktivismens synsätt, där tyngdpunkten ligger på det individuella konstruerande sinnet och individen som meningsskapare så betonar den sociala konstruktionismen den interaktionella och gemensamma kontexten som meningsskapare. Jag tycker att spänningsfältet mellan individen och det kollektiva som meningsskapare är intressant. Jag har själv synsättet att vi människor konstruerar vår sociala värld. Jag har ännu inte trängt in i det socialkonstruktivistiska synsättet. Men jag kommer att pröva att använda det i liten skala i studiens analysfas. Gestaltterapins synsätt Jag vill avsluta genomgången av teori med en beskrivning av gestaltterapins synsätt. Hostrup (1999) beskriver gestaltterapins stora drag i tre nivåer; en metateori, en psykologisk teori och en terapeutisk metod. Filosofin eller metateorin representeras av den existentiella livssynen. Den visar sig i terapeutens fokus på frågor om liv och död, på betoningen av det personliga ansvaret och betydelsen av egna val och mening. Hostrup beskriver vidare den psykologiska teorin som utgörs av gestaltpsykologin. Huvuddragen är att vi människor har en tendens att organisera våra sinnesintryck i helheter, i gestalter. Vi organiserar sinnesintrycken så att något blir förgrund och något annat bakgrund. Våra behov påverkar vad som blir förgrund. Gestaltpsykologins synsätt är att en människas upplevelser är en funktion av en oavbruten dialog mellan människan och världen. Den terapeutiska metoden utgörs av fenomenologin. Terapeuten intresserar sig inte för det som kan finnas dolt hos klienten utan hon hjälper klienten att undersöka sina förhållningssätt till existensen genom att uppmärksamma fenomen som visar sig hos klienten eller i samspelet mellan klient och terapeut. Det är klienten som gör tolkningar av sin livsvärld. Gestaltterapin betonar alltså individens samspel med sin omvärld och möjligheterna för människor att bli mer medvetna om detta samspel för att kunna ta ansvar för sin egen del. En grundpelare är också att det är i det mänskliga mötet mellan jag och du som vi människor blir vi till. 11

12 Olika synsätt på identitet Jag vill avsluta genomgången av olika teorier genom att i punktform sammanfatta vilka skillnader som jag kan se mellan teoriernas olika synsätt. Identitet kan ses som en kärna i människor eller som något som uppstår mellan människor. Det dolda i människor kan betonas, t ex det omedvetna eller kan det synliga betonas, till exempel synliga fenomen eller berättelser. Teorierna kan sträva efter objektivitet eller välja ett subjektivt perspektiv. Teorier kan ha uppmärksamheten på det kontinuerliga i upplevelser av identitet eller på det föränderliga. Individen ses som något för sig individen ses i sitt sammanhang. Jag uppfattar att det också finns andra skillnader i några grundläggande synsätt. Det skiljer i syn på vad som är verklighet och kunskap. Verkligheten kan ses som något som finns och kan speglas i språket eller som något som vi människor konstruerar i språket. Kunskap kan ses som verklighetens spegel eller kan kunskap ses som något som skapas i samtal och är beroende av sammanhanget. Mitt synsätt i studien finns i de högra delarna av meningsparen. 12

13 Forskningsfrågor 3. Syftet med min studie är att undersöka om, och i så fall hur, människor upplever att deras identitet ändras i skeden eller situationer av förändring i livet. Jag är intresserad av hur människor beskriver sin självbild och sin upplevelse av processen när självbilden förändras. Jag har formulerat följande forskningsfrågor: Hur beskriver människor sin identitet och de aspekter som eventuellt förändras? Upplever vuxna människor att deras identitet ändras när det sker förändringar i deras liv? Hur upplever i så fall människor processen när identiteten förändras? Hur beskriver människor samspelet mellan sig själva och sitt sammanhang, när identiteten förändras? Med identitet menar jag den enskilda människans upplevelse av sig själv. I studien använder jag ordet självbild, synonymt med identitet. Jag menar att människor har många bilder av sig själva i olika sammanhang. Dessa självbilder bildar tillsammans upplevelsen av identitet. Huvudfokus i studien är identitetsformandet som en process. Det är människors upplevelser och beskrivningar jag är intresserad av. Hur upplever personerna processen? Hur beskriver de dynamiken i förändringen? Jag menar att de synsätt vi har när vi närmar oss en företeelse, styr vad vi möter och uppfattar. Mitt eget synsätt på identitet har blivit tydligare under arbetet med studien. Mitt synsätt är att jag tror att människors identitet eller självbild formas och omformas hela livet. Det sker i ett dynamiskt samspel i relation till andra personer och grupper i samhället. Jag menar att olika slags förändringar i livet kan sätta igång förändringar av självbilden. Jag tror att upplevelse av mening eller meningslöshet, har stor betydelse för upplevelsen av identitet. Jag ser identitet som något som formas i samspel med andra, identitet är inte en kärna i en människa. Jag intresserar mig för det föränderliga hos självbilder, även om det finns delar som är kontinuerliga. Jag menar att människan konstruerar sin självbild i samspel med andra och att samhället och det kollektiva påverkar denna konstruktion. I studien lyssnar jag till det sagda, det berättade. Ett övergripande syfte med studien är att pröva om berättelser är en form som hjälper människor att undersöka och beskriva sin identitet och processen när den förändras. 13

14 4. Metod I detta avsnitt beskriver jag min uppläggning av studien och vilken filosofi den grundar sig på. Jag beskriver min forskningsstrategi, vilket urval av intervjupersoner som jag har gjort och hur jag genomförde intervjuer. Jag beskriver hur jag gjorde analysarbetet. Jag avslutar avsnittet med att diskutera tillförlitlighet, generaliserbarhet och etik. Filosofiskt angreppssätt Jag har valt att göra en undersökning utifrån fenomenologisk filosofi. Fenomenologi studerar världen sådan den ter sig för en som upplever och uppfattar den (Egidius 1994). Den levda erfarenheten är i fokus, varseblivningar som i regel är försedda med personens tolkning i form av avsikter, värderingar eller mening (Alvesson, Sköldberg 1994). En fenomenologisk studie fokuserar ett fenomen och undersöker vad erfarenheten betyder för några personer som har en sådan erfarenhet och som kan beskriva den (Creswell 1998). Jag har valt att göra kvalitativa intervjuer. En intervju är ett samspel mellan två personer. Intervjuaren och den intervjuade reagerar på varandra och påverkar varandra. Kvale (1997) menar att snarare än att söka reducera vikten av detta samspel, så gäller det i den kvalitativa intervjun att erkänna och utnyttja de insikter som det mellanmänskliga samspelet föder. Vid intervjuerna så berättar personerna om sina liv. Kvale (1997) skriver att det finns ett stort intresse i nutida tänkande för den narrativa kunskapen, alltså kunskapen som berättelse. Berättelser är ett sätt för oss människor att göra en erfarenhet begriplig eller meningsfull. Mishler (1999) ser berättelser som en social handling, in speaking, we perform our identity, dvs. när vi talar så framför vi vår identitet. Detta synsätt hjälpte mig att lyssna efter alla de berättelser om identitet som kom fram vid intervjuerna. Forskningsstrategi Syftet med studien är att undersöka om, och i så fall hur, människor upplever att deras identitet förändras i skeden eller situationer av förändring i livet. Den fenomenologiska filosofin stämmer precis med de avsikter jag har med studien. Jag är intresserad av människors beskrivningar av olika aspekter på identitet. Jag vill förstå något om identitetsformande som en process. Jag studerar dessa fenomen utifrån enskilda personers beskrivningar av sina upplevelser. Jag analyserar olika aspekter på identitet, hur dessa förändras och hur personer upplever att de samspelar med andra i denna process. Den forskningsstudie, som har inspirerat mig mest är Mishlers (1999) Storylines. Mishler undersöker hur yrkesidentiteten hos konsthantverkare formas. Han syn på identitet är att den formas i relationer och han fokuserar diskontinuitet, spänningar och motsägelser i livsberättelser snarare än kontinuitet. Mishler använder en sociolingvistisk metod och analyserar berättelsers språk och struktur som en grund för sin tolkning av berättelsens psykiska, sociala eller kulturella funktion. Mishler analyserar alltså både innehåll och struktur i berättelserna. Min studie är mer begränsad, jag saknar kompetens att analysera själva språket eller strukturen, utan jag analyserar det som sägs. Under intervjuerna var jag också uppmärksam på hur något sades. Jag är som gesaltterapeut tränad i att registrera ansiktsuttryck, tonfall och gester. Detta påverkade framförallt mina följdfrågor under intervjuerna. Jag har funderat på om direkta observationer skulle kunna vara ett alternativt sätt att studera processer när identiteter formas och förändras. Jag tror att det skulle kunna vara möjligt och 14

15 intressant att t ex studera samspel i en familj, släkt, gäng eller annat socialt sammanhang och undersöka hur samspelet kan påverka upplevelser av identitet. I denna studie är jag dock intresserad av människors tankar, föreställningar och känslor. Jag är intresserad av hur människor berättar om sig själva med en viss distans till en förändring. Jag fann att den strategi jag har valt stämmer väl med det syftet. Jag har ett uttalat synsätt när jag gör studien. Jag kallade det länge för en hypotes. Men jag tänker inte visa att min hypotes är rätt eller fel. Jag tror inte det är möjligt, min syn är att det inte finns någon verklighet därute som stämmer eller inte stämmer. Mitt synsätt är mina glasögon som påverkar vad jag ser och hör, hur jag ställer frågor och visar intresse under intervjuerna. Jag beskriver synsättet ovan, i avsnittet om forskningsfrågor. Jag är intresserad av den berättelse som kommer till under intervjun. Jag är intresserad av det som framträder, hur personerna beskriver sin identitet eller förändringsprocess. Jag har ingen tanke på hur det egentligen är. Det skulle förutsätta att det finns en verklighet där ute. Jag har en konstruktivistisk syn som innebär att jag ser berättelsen som en del i personernas konstruktion av sin identitet och sin upplevda verklighet. Jag inser att berättelsen en annan dag eller med en annan intervjuare skulle formas på ett något annorlunda sätt. Berättelsen är oupplösligt förenad med det sammanhang som den uppstår i. Urval Jag formulerade följande kriterier för de personer som skulle ingå i studien. Personerna har varit med om en större förändring i livet. Det kan vara att ingå ett nytt parförhållande, skilja sig, flytta till ett annat land, börja eller sluta arbeta eller gå igenom en sjukdom. Personerna är inte mitt uppe i förändringen utan det har gått en viss tid, cirka 3 år. Både män och kvinnor ska ingå i studien och med en ålder av 40 till 69 år. Jag gjorde flera överväganden. Skulle förändringen som personerna varit med om vara av likartat slag eller inte? Jag funderade t ex på att intervjua invandrare men jag valde att inte göra det. Jag befarade att själva problematiken med att byta land skulle kunna ta överhanden. Jag valde att ha en viss tid mellan förändringen och intervjutillfället. Det var inte upplevelser mitt i krisen jag var intresserad av utan snarare de levda och bearbetade erfarenheterna. Jag valde att ha med både män och kvinnor. Jag tänkte att dessa olikheter skulle kunna berika. Jag var intresserad av vuxna personer. Jag valde att inte ha med åldersintervallet Det är en intensiv period i livet för många, med familjebildning och karriär. Det skulle kunna undersökas i en annan studie. Jag var mer intresserad av skedet när eventuella barn är stora och arbetslivet håller på att avslutas. Det beror kanske på att jag själv närmar mig den åldern. Åldersgruppen från 70 år och uppåt kan jag också tro skulle vara mycket intressant grupp att intervjua, i en annan studie. Jag intervjuade fem personer. Creswell (1998) rekommenderar ett urval på upp till tio personer. Mishler (1999) intervjuade fem personer i studien som resulterade i boken Storylines. Jag bedömer att jag får tillräckligt underlag med fem intervjuer och att det är så mycket material som jag klarar att hantera. Jag fann personerna genom att gå via mitt kontaktnät. För mig var det praktiska skäl som avgjorde att jag gick den vägen. Det var ett sätt att ganska snabbt kunna få tillgång till personer. Jag bedömde att tillvägagångssättet innebar att det skulle finnas en grund för tillit vid intervjun. Jag bedömde att risken var liten för att personerna inte skulle våga berätta öppet för mig även om jag hade anknytning i deras nätverk. Jag frågade alltså människor i mitt kontaktnät om de kände till personer som uppfyller kriterierna ovan. Jag fick förslag på 7 15

16 personer som uppfyllde kriterierna. Av dessa valde jag att kontakta 5 personer. Alla personerna sa ja till att delta i studien. Mitt sätt att göra urvalet innebär att det är personer med någon form av kontaktnät som ingår i studien. Några fakta om personerna: Antal Kvinnor Män Ålder De förändringar som personerna sammantaget har varit med om är: Utbrändhet, bytt yrke, stroke, skilsmässa, ny samborelation, doktorerat, tillfrisknat från livshotande sjukdom, slutat arbeta. Intervjuer Jag har använt halvstrukturerade intervjuer för att samla in information. En halvstrukturerad intervju är enligt Kvale (1997) varken ett öppet samtal eller följer ett strängt strukturerat frågeformulär. Den genomförs med hjälp av en intervjuguide som koncentrerar sig till vissa teman. När jag valde denna form funderade jag på om det fanns alternativa sätt att samla in data. En möjlighet skulle t ex kunna vara att studera berättelser om identitet i skönlitteratur, teater eller film. Där finns berättelser om de fenomen som jag är intresserad av. Jag avstod eftersom jag ville få erfarenhet att själv göra intervjuer, men jag skulle med intresse läsa en sådan studie. Jag har också funderat över vilka nackdelar som finns med att använda metoden intervjuer. Om jag håller mig till metoden och inte går in på kritik som kan finnas mot kvalitativ forskning som sådan, så uppfattar jag att den störta risken är om intervjuaren saknar kompetens. Själv gör jag intervjuerna för att öka min kompetens och jag har stor respekt för uppgiften. Kvale (1997) betonar dock detta, forskning med hjälp av intervjuer, kräver hantverksskicklighet. Jag valde halvstrukturerade intervjuer för att ge intervjupersonerna utrymme att berätta. En strukturerad intervju skulle ha formats mer utifrån min eller någon annan intervjukonstruktörs föreställningar. En viss struktur bidrar dock till att intervjun handlar om de frågor som jag är intresserad av i studien. Det är också en hjälp för de intervjuade att komma igång och berätta. Jag utformade intervjuguiden tillsammans med min handledare. Jag hade prövat i liten skala, att ställa forskningsfrågorna rakt av till några personer i min närhet. De hade svårt att svara på dem. I stället utformade jag frågor som skulle stimulera till berättelser. Jag trodde att personerna lättare skulle beskriva sina självbilder på det sättet. Jag träffade intervjupersonerna i deras hem. I ett fall skedde intervjun av praktiska skäl, i mitt hem. Den första intervjun gjorde jag som ett test för att se om frågorna gick att svara på och jag ville också pröva hur lång tid intervjun tog. Jag fann att frågorna fungerade som underlag för samtalet och ändrade inte uppläggningen. Jag spelade in intervjuerna på band. Intervjuerna tog cirka två timmar. 16

17 En intervju gjorde vi om eftersom samtalet den första gången inte registrerades på bandet. Vid det andra tillfället kände jag igen många teman som kom upp. Jag märkte att tyngdpunkten kunde vara annorlunda, vid det andra tillfället upplevde jag att personen pratade mer om sina söner än första gången, till exempel. Jag inledde intervjuerna med att beskriva syftet med undersökningen och varför ämnet är intressant för mig. Jag beskrev att jag hade några frågor och att jag var intresserad av deras berättelser, med deras ord. Jag beskrev också att intervjun är konfidentiell, bara jag vet vilka jag intervjuar och bara jag ser utskrifterna. Jag började med att be personerna beskriva den förändring som de hade varit med om. Jag följde deras berättelse och ställde följdfrågor. Flera gånger kom personerna in på de frågor som jag ville ha svar på, av sig själva. Jag ställde mina frågor till intervjupersonerna men de kom i olika ordning vid intervjuerna. Jag uppfattade att personerna var välvilligt inställda och öppenhjärtliga. De visade stort intresse och engagemang och jag uppfattade dem som uppriktiga. I något enstaka fall blev vi avbrutna av telefon eller någon familjemedlem, men den mesta tiden var vi ostörda. Själv var jag litet spänd under de första intervjuerna medan jag kände mig avspänd under de senare. Under intervjuerna blev jag känslomässigt engagerad. Ett par gånger kom jag på mig själv med att fylla i meningar som intervjupersonen inte avslutat. Vid några tillfällen berörde personerna frågor som också berör mig i mitt liv. Jag kunde känna en lust att börja en dialog om det, men avstod. Vid ett par tillfällen kändes det svårt att avsluta. Jag hade fått ta del av något värdefullt, jag avslutade intervjun sedan hade jag själv behövt en stund att avsluta ytterligare, innan jag packade ihop bandspelaren och lämnade personen. Jag hade fyra huvudfrågor med några underfrågor som min intervjuguide. De handlade om: - Den eller de förändringar som personen har varit med om. Hur förändringen har påverkat personen och personens syn på sig själv. - Personens huvudsakliga relationer under förändringen. Hur relationerna påverkades av förändringen och hur personens syn på sig själv påverkas av relationen. - Om personen ser någon mening med förändringen. Vad som är viktigt och prioriteras, har det ändrat sig. Intervjuguiden i sin helhet finns med som bilaga 1. Analysmetod Jag beskriver här hur jag har bearbetat materialet från intervjuerna, hur jag har gjort analysen och reflekterat över mönster. Jag beskriver metoden och arbetet stegvis. Detta avsnitt handlar om hur jag har gjort, med exempel från analysen. En utförlig beskrivning av vad jag har undersökt och kommit fram till finns under avsnitt 5. Analys och resultat. Jag använde ett tillvägagångssätt som är baserat på Colaizzimetoden (Creswell, 1998) för att ta hand om och analysera intervjumaterialet. Colaizzimetoden består av följande 8 steg. 1. Utskrift av de bandade intervjuerna 2. Genomläsning av intervjuerna 3. Signifikanta uttalanden tas fram 4. Formulera den underliggande meningen i respektive uttalande 5. Dessa meningar/citat grupperas i olika teman 6. Dessa teman integreras i mönster 7. Fenomenet beskrivs 17

18 8. Resultatet valideras genom att de intervjuade tillfrågas om beskrivningen stämmer med deras upplevelse av fenomenet Min analys följer de 8 stegen och avviker i steg 4 och 8. I Colaizzimetoden formuleras den underliggande meningen i respektive uttalande. Jag är inte intresserad av någon underliggande mening. Jag är intresserad av personernas berättelser så som de kommer till uttryck och genomför alltså inte steg 4. I Colaizzimetoden validers resultatet i steg 8. Jag tillfrågade intervjupersonerna i ett tidigare skede. När jag hade tagit fram signifikanta uttalanden från varje intervju, utifrån de frågor som jag ställde till materialet, så skickade jag dessa till personerna och frågade om de kände igen sina citat. Jag genomförde analysen på följande sätt. 1. Utskrift av intervjuer Jag skrev ut intervjuerna ordagrant. Jag kunde höra det som hade sagts, med ett fåtal undantag. De ord som jag inte kunde uppfatta, trots omlyssningar, markerade jag som ohörbara i utskriften. Så här kan en del av en utskrift se ut: Sedan jag skilde mig så är jag ännu mer wow, nu får jag vara med om det här också allting jag får vara med om är ja så oj! Jag njuter mycket mer i stunden än vad jag gjorde tidigare. Jag kan ge mig den tiden. Innan det gick i ett liksom, jag hann aldrig stanna upp och tänka till nu har jag nästan inga förväntningar på saker och ting det blir som det blir. Och jag tycker det är jätteskönt. Jag vill ha det så. Det blir som det blir. 2. Genomläsning av intervjuer Jag läste varje intervju intuitivt och skrev ned de intryck, reflektioner eller teman som jag kom att tänka på. När jag i steg 6 integrerade teman i mönster hade jag nytta av dessa intuitiva reflektioner. Exempel på mina intryck är: Jag känner mig tacksam och berörd över de berättelser jag har fått lyssna till. Så svåra situationer som flera av personerna beskriver. De har på något sätt berikat dem. Ingen ville ha förändringen ogjord. Alla har förändrat sin syn på livet. Några tänker på den egna döden. De beskriver sin livsfilosofi på väldigt tydliga sätt, olika livsfilosofier. 3. Signifikanta uttalande tas fram och grupperas För att ta fram signifikanta uttalanden formulerade jag fyra frågor, utifrån mina forskningsfrågor. Sedan läste jag igenom materialet för att hitta citat som hörde till respektive fråga. Jag markerade citaten med fyra olika färger för att sedan kunna ordna citaten under varje fråga, per intervjuperson Här följer de fyra frågorna. Jag ger ett exempel på ett signifikant uttalande till varje huvudfråga. I. Vilka berättelser och exempel beskriver aspekter av intervjupersonernas identitet - hur beskriver de sig själva - hur har olika aspekter förändrats ( t ex före och efter) Det fanns liksom inte plats för mig. Utan min roll var jo, jag tog nog plats, jag stod nog för trygghet i familjen. Det har många sagt till mig efteråt, det hade jag inte fattat själv. Jag stod för någon slags stabilitet. Men jag som person, faen, jag var bara något mähä som följde med där Nu fick jag liksom komma fram på något sätt. II. Vilka berättelser och exempel beskriver hur intervjupersonerna upplever processen när aspekter av identiteten förändras. 18

19 De flesta beskrivningar av upplevelser rör både själva förändringen (sjukdom, separation osv) och processen när aspekter av identitet ändras. Följande beskrivning rör just processen när självbilden ändrades, som jag uppfattar det. Det är ju en hemsk upplevelse, att komma i kontakt med så mycket olika känslor och obehagliga ja rädsla, smärta. Jag tappade litet grann fotfästet jag kände inte igen mig själv. Jag började känna mig annorlunda, känna annorlunda. Den här grundkänslan blev annorlunda på något vis. Så det kändes litet konstigt. Litet ovant och så. III. Relationer - vilka relationer är viktigast och varför (vilken mening) - vilken kvalitet hade eller har relationerna - hur har relationerna ändrats Intervjuare: Vilka är dina viktigaste relationer? Det är mina barn, det är min fru, det är de tre vännerna. De förstår någonstans vad jag siktar efter på ett djupare plan. Och honom, det finns ingen som jag pratar så öppet med som honom, inte min fru, inte mina barn, än med honom. IV. Mening och meningsskapande - hur beskrivs meningen med förändringen - hur har meningen i deras liv eller synen på livet förändrats - ändrade prioriteringar Intervjuare: Har du kunnat upptäcka någon mening med det, med sjukdomen? Ja definitivt. Jag hade aldrig kunnat bearbeta mitt liv på det sättet utan det. Och det är jag djävligt glad för. Så det vete fan om jag skulle ta tillbaka nej det skulle jag inte nej. 4. De intervjuade tillfrågas Jag skickade citaten till respektive intervjuperson och bad dem läsa citaten för att se om de kände igen dem. Jag ringde senare upp dem och frågade om de kände de igen citaten nu när de var ordnade under fyra frågor/rubriker. Alla svarade att de kände igen sina citat. Jag hade också tillfälle att berätta hur långt jag hade kommit i arbetet och hur jag skulle fortsätta. 5. Urskiljande av teman Jag ordnade alla intervjupersonernas citat under respektive fråga/rubrik. Jag läste igenom citaten och noterade vilka teman som jag kunde uppfatta att citaten handlade om. En del teman kom fram för att jag har visat intresse för dem vid intervjuerna, t ex frågan om personerna kan se någon mening med förändringen. Åter andra teman såg jag vid genomläsning av citaten, t ex att självbilder är relationella, de hänvisar till andra. Andra teman, t ex förändringar av ackommodativ och assimilativ karaktär, hämtade jag från teori ( i detta fall Piaget, 1970). Jag beskriver detta steg mer ingående tillsammans med nästa steg som handlar om hur teman grupperas. 6. Teman grupperas I bilagorna 2-4 har jag gjort utdrag ur materialet som jag arbetade med under denna fas. Jag arbetade med färgmarkeringar av olika slag men i bilagorna markerar jag med olika textstilar. Jag beskriver här stegvis hur jag har gått tillväga. Jag använder samma ordning här som i kommande avsnittet analys och resultat, där jag närmare beskriver vad jag har undersökt och funnit. Aspekter av identitet 19

20 a. Jag samlade alla beskrivningar av självbilder som jag kunde se i texten och skev de teman jag såg i marginalen. (se bilaga 2) Teman var: - hur jag är, känner mig och agerar - hur jag ser på livet och döden - hur jag väljer och prioriterar vad som är viktigt i livet - hur jag ger mening till händelser och erfarenheter Jag markerade ord i citaten som hörde till teman. b. När jag läste beskrivningarna i citaten av aspekten hur jag är känner mig och agerar så upptäckte jag att alla beskrivningarna var relationella, de hänvisade till andra människor, grupper osv. Jag markerade i marginalen till vilka sammanhang som personen refererade till. c. För övriga aspekter, dvs synsätten på livet och döden, på val och prioriteringar och meningsskapande, markerade jag i citaten om personen beskrev vad synsättet innebär för personen. Upplever personerna att självbilder ändras? d. Sedan läste jag citaten igen för att se om de innehöll beskrivningar av självbilder som förändras eller självbilder som är mer kontinuerliga. Jag gjorde bedömningen utifrån om språket, t ex jag har lärt mig, jag är mer närvarande eller sammanhanget där jag gick tillbaka till utskriften av hela intervjun för att se om personen beskrev en förändrad självbild eller inte. Jag noterade detta i marginalen. (se bilaga 2) Hur förändras självbilder enligt personernas beskrivningar? e. Jag undersökte om de beskrivna förändringarna av självbilder kunde betraktas som assimilativa (tillägg till existerande psykiska strukturer) eller ackommodativa (överskridande av existerande strukturer), enligt Piaget (1970). När jag gjorde bedömningen gick jag tillbaka till utskriften av intervjuerna. Var det något för personen nytt i självbilden som beskrevs (ackommodativ förändring) eller var det en förstärkning eller annan förändring av något som funnits tidigare? (assimilativ förändring). Jag skev detta i marginalen (se bilaga 2). Jag reflekterade över mönster och såg att självbilder kan ändras i riktning att ge tillgång till fler handlingsmöjligheter för personen, i båda typer av processer. Hur upplever personerna processen när identiteten ändras? f. Jag samlade alla citat som beskrev hur förändringar kändes och upplevdes. (se bilaga 3). Jag läste citaten och såg om de beskrev upplevelser av processer när självbilden ändras och samtidigt upplevelsen av andra förändringar, t ex sjukdom och separation. Eller om citatet handlade bara om upplevelsen av processen när självbilden ändras. Jag noterade vad upplevelsen handlade om. Det var bara tre citat som jag kunde bedöma handlade just om upplevelse av förändrad självbild. Jag markerade i dessa citat hur personen beskrev sina känslor. Jag reflekterade över mönster. Upplevelserna var mycket olika och jag fann teori som speglade olikheterna. Jag funderade på om processerna hade några likartade drag, men kunde inte finna några sådana. Hur beskriver personerna samspelet mellan sig själva och sitt sammanhang, när identiteten förändras? g. Jag samlade citat där personerna beskrev sitt samspel med andra och dynamiken, dvs krafter i förändringen, när självbilder förändras. (se bilaga 3). Jag läste citaten och noterade i marginalen vad personen beskriver som krafter i förändringen, t ex. skilsmässa, ny relation eller förändringar i eget synsätt. Jag markerade vilken slags samspel med andra som personen beskrev, t ex konfrontation, stöd, ställa sig utanför. 20