Sovjetiskt bok- och biblioteksväsen just nu

Transkript

1 STAFFAN DAHL Sovjetiskt bok- och biblioteksväsen just nu NÅGRA INTRYCK FRÅN EN VISTELSE I SOVJETUNIONEN Våren 1953, nästan medan Stalin ännu låg på Ut de parade i Moskva gjorde jag på uppdrag av riksbibliotekarien med tjänstepass utfärdat av UD en resa till Sovjetunionen. Min rapport, med ovanstående rubrik, "hemligstämplades och arkiverades" men jag tänkte att det kanske kunde vara av intresse för dagens kolleger att taga del av en berättelse från en tid då helt andra förhållanden rådde i förbindelserna mellan våra båda länder. Förbindelserna mellan svenska och sovjetiska bibliotek, kontakten med sovjetiskt bokväsen överhuvudtaget har under senare år alltmera påtagligt försämrats. Det har blivit svårare att i önskvärd utsträckning utifrån kunna "följa med" och förvärva det viktigaste av den sovjetiska bok- och tidskriftsproduktionen. Sedan maj 1941 har detta blivit en faktisk omöjlighet. Då upphörde nämligen de av Vsesojuznaja kniznaja palata (Sovjetunionens centrala bibliografiska institut) utgivna systematiska veckoförteckningarna Kniznaja letopis m. fl. att sändas utanför Sovjetunionens gränser. Den sedan 1945 i halvårsvolymer utgivna sammanställningen av materialet i Kniznaja letopis: Ezegodnik knigi SSSR (den sovjetiska motsvarigheten till vår Årskatalog...) torde aldrig ha skådats i ett västerländskt bibliotek. Bytesförbindelserna mellan svenska och sovjetiska bibliotek ha icke fungerat tillfredsställande. Man har i våra svenska bibliotek överhuvudtaget haft ganska oklara föreställningar om hur det sovjetiska bok- och biblioteksväsendet numera egentligen är organiserat. Vilka bibliotek i Sovjetunionen är det egentligen som äro berättigade att driva bytesförbindelser med utländska bibliotek? I vilken utsträckning är biblioteksväsendet centraliserat? Vilken inställning ha de sovjetiska biblioteksmännen själva till förbindelser med utlandet? Om deras inställning är positiv, hur ha då deras eventuella bemödanden främjats, eller rättare sagt: på vilket sätt och med vilka medel ha de försvårats? Hur är försäljningen av den nyutkomna litteraturen egentligen organiserad och varför fungerar den enda försäljningsorganisationen som förmedlar denna litteratur till utlandet (Mezdunarodnaja kniga) så otillfredsställande? Vilka möjligheter finnas att förvärva antikvariatisk litteratur och sålunda komplettera de svenska bibliotekens ofullständiga be-

2 346 STAFFAN DAHL stånd av äldre rysk och sovjetisk vetenskaplig litteratur? Kan man erhålla fotografiska kopior av ryska tryck som icke stå att uppdriva utanför Sovjetunionen? På vilket sätt skall man kunna få upplysningar om det svenska handskriftsmaterialet i exempelvis gamla Imperatorskaja publicnaja biblioteka i Leningrad? Dessa och liknande frågor, som ju vid normala relationer länder och städer emellan skulle förefalla onödiga och närmast löjeväckande, ha vi bl. a. på Kungl. biblioteket ofta haft anledning att ställa - utan att kunna erhålla nöjaktiga svar. En påtaglig förklaring till dessa uppenbara missförhållanden är naturligtvis att någon direkt personlig kontakt icke förekommit mellan de svenska och sovjetiska bibliotekens företrädare själva, att svenska biblioteksmän icke ha kunnat beredas möjlighet att sammanträffa och överlägga med sina ryska kolleger. Några sovjetiska biblioteksmän ha verkligen icke ingått i någon av de "kulturdelegationer" som då och då besöker vårt land. Det var därför naturligt att med största tacksamhet och förväntan hälsa den möjlighet till kontakt med sovjetiskt bok- och biblioteksväsen som öppnades när det i april detta år tack vare Utrikesdepartementets chef och Sveriges ambassadör i Moskva bereddes möjlighet för en av Kungl. bibliotekets tjänstemän att under tre veckor vistas i Moskva och på återvägen göra ett kortare uppehåll i Leningrad. Med hänsyn till vår relativa okunnighet om nu rådande förhållanden på bok- och biblioteksväsendets område i Sovjetunionen var det knappast möjligt att i förväg uppgöra någon detaljerad "fälttågsplan" för denna lilla bokliga expedition. Det gällde ju helt enkelt endast att så rationellt och effektivt som möjligt söka utnyttja detta tillfälle och "rättvist" fördela den tid som stod till förfogande mellan bokinköp å ena sidan och överläggningar med biblioteksmän, i den mån sådana nu kunde komma till stånd, å den andra. Framför allt gällde det ju att den väntetid som erfarenhetsmässigt krävs för att få erforderliga tillstånd till sammanträffanden - om nu vederbörande myndigheter verkligen önskade att sådana skulle komma till stånd - utnyttjades till sådana för våra bibliotek nyttiga förrättningar som icke krävde särskilda tillstånd. Beträffande bokinköp gällde det givetvis med hänsyn bl. a. till rådande ofördelaktiga penningkurs att först och främst söka förvärva sådant som icke salubjudes eller kunde väntas salubjudas utanför Sovjetunionen. Det kunde ju knappast komma i fråga att i första hand följa och söka uppspåra alla upptänkliga desiderata som föreligga på olika håll. Den rimligaste utgångspunkten var väl helt enkelt att inom ramen för de medel som stod till förfogande söka förvärva så mycket som möjligt av vad som stode att uppbringa. Det syntes särskilt angeläget, icke endast av lokalpatriotiska hänsyn, att härvid särskilt tillgodose Kungl. biblioteket, som under långa tider så illa försörjts med rysk och sovjetisk vetenskaplig litteratur. Om det visade sig möjligt att täcka några av de mest besvärande bristerna i Kungl. bibliotekets samlingar skulle ju detta indirekt också komma våra vetenskapliga forskningsbibliotek till godo.

3 SOVJETISKT BOK- OCH BIBLIOTEKSVÄSEN JUST NU 347 Vid min ankomst till Moskva gjorde vår ambassadör en skriftlig framställning till sovjetiska utrikesministeriet. Under hela vistelsen i Moskva visade ambassadör Sohlman och hans maka den mest utomordentliga gästfrihet och välvilja och understödde på alla sätt effektivt mina förehavanden. Framställningens innebörd var att det måtte beredas mig möjlighet att sammanträffa med företrädare för Leninbiblioteket samt den avdelning av Vetenskapsakademiens bibliotek (Fundamentalnaja biblioteka obscest-vennych nauk - Fundamentalbiblioteket för samhällsvetenskaper) som är förlagd till Moskva. Vår hemställan utvidgades under hand att gälla även Vsesojuznaja kniznaja palata. Svaret på denna framställning lät vänta på sig. Som kompletterande (=påskyndande) upplysning meddelades under hand den dag som hade bestämts för min avresa. Efter en förnyad artig påstötning från svenska beskickningen erhöll jag, två dagar före den dag som hade fastställts för min avresa, kallelse att samma dag infinna mig i Leninbiblioteket. Under tiden hade jag emellertid åtskilliga gånger besökt biblioteket som "vanlig låntagare" och utan formaliteter (endast mot företeende av svenska ambassadens legitimation) erhållit ett inträdeskort gällande under hela min vistelse i Moskva som berättigade mig att vistas i "Forskarsal nr 1" i den äldre byggnaden ("Dom Paskova") vid Mochovaja, där jag alltså kunde beställa fram litteratur - en möjlighet som jag givetvis utnyttjade. Mina beställningar effektuerades med tillfredsställande ackuratess, utom Kniznaja letopis... Denna erhöll jag aldrig och heller ingen förklaring. Det inträdeskort som tilldelats mig gällde endast för denna del av biblioteket och gav mig icke tillträde till några kataloger, icke heller till någon av tidskriftssalarna. Från detta "brohuvud" företogs dock givetvis smärre "spaningsanfall" mot övriga, intressantare delar av komplexet, bl. a. kunde jag, genom att utnyttja en tillfällig ouppmärksamhet från såväl den vid ingången posterade poliskonstapelns som den vakthavandes sida bereda mig tillträde till katalogerna som jag fick tillfälle att i lugn och ro studera ävensom förteckningar över nyförvärvad utländsk litteratur. I tidskriftsläsesalen återfanns bl. a. den länge saknade, hos oss stundom dödförklarade Kniznaja letopis. Vid mitt utträde ur denna för en biblioteksman med slaviska intressen så behagliga vistelseort hade tyvärr såväl polismannen som den vakthavande återintagit full beredskap och förvisade mig, efter att ha konstaterat min höggradiga förströddhet, till mitt rätta hemvist bland Lenins och Stalins samlade skrifter - den enda referenslitteratur som förutom sovjetencyklopedierna prydde väggarna i den mig tilldelade läsesalen. Men nu hade utrikesministeriet uttalat sitt sesam och nu skulle jag alltså äntligen två dagar före min avresa få komma till tals med representanter för biblioteket och deras tungors band skulle lossas för mig. I ren desperation hade jag tidigare tagit mig orådet före att söka inleda bekantskap med en representant för bytesavdelningen, den avdelning som intresserade mig mest. Efter många och långa överläggningar, varvid jag av olika tillskyndade

4 348 STAFFAN DAHL personer i olika omgångar med olika långa mellanrum ombads att vänta vid mitt "forskarbord" erhöll jag slutligen kallelse att inträda i ett rum bakom inspektörsdisken. Därvarande kvinnliga personal avhystes och i ett ännu längre in beläget litet rum med utsikt över Kremlmuren konfronteradesjag med en yngre dam som hade dragit sig in längst in i innersta hörnet och såg ut som om jag bokstavligen hade ställt henne mot väggen. Hon såg djupt allvarlig ut och hon frågade om jag hade något att anmärka på de beställningar jag hittills hade gjort - ett par samlingar sjuttonhundratalspredikningar. Det hade jag icke och jag ombads att precisera mitt ärende. Jag uttalade vissa allmänna önskemål rörande våra förbindelser och framförde förhoppningar om ett till glädje och fromma för båda parter utvidgat samarbete mellan Leninbiblioteket och de svenska biblioteken. Den allvarliga damen hänvisade mig nu på det mest emfatiska sätt till Ministeriet..."v Ministerstvo nado... Ja vam sovetuju... s vasej prosboj v MINISTERSTVO... s pismom"...etc. (uttryck som jag senare skulle få tillfälle att vänja mig vid i Moskva). På utsatt tid möttes jag på Leninbiblioteket av dels en högre, uniformsklädd tjänsteman i utrikesministeriet (Nikitin), dels av vicedirektören för Leninbiblioteket M. M. Klevenskij, en enarmad jätte som för dagen syntes ha anlagt sin allra allvarligaste min -jag lyckades aldrig utröna vem som besvärade honom mest, den stränge MID-mannen eller undertecknad, förmodligen var det väl hela situationen som sådan som besvärade honom. Den iver varmed han inledde exkursionen med att visa Lenins och Stalins skrifter i alla upptänkliga översättningar verkade under alla förhållanden inte riktigt äkta. F.ö. redogjorde han på ett föredömligt klart sätt, likväl måhända något för kortfattat för mina behov, för biblioteket och dess finesser under en rundvandring som genom tunnlar och korridorer utsträcktes över hela det gigantiska komplexet. Leninbiblioteket upptar sammanlagt ett helt kvarter mellan fyra gator (Ulica Kalinina, Mochovaja, Ulica Frunze, Ulica Marksa i Engelsa) och den sammanlagda arealen torde överstiga det område som begränsas av Birger Jarlsgatan-Hamngatan- Biblioteksgatan i Stockholm. Byggnadsvolymen beräknas omfatta kubikmeter! I sovjetiska uppslagsverk uppges Leninbiblioteket vara världens största bibliotek. Enligt Klevenskij var Kongressbiblioteket i Washington och L. jämbördiga storheter. Volymantalet sades uppgå till 16 miljoner band. Den år 1938 fullbordade skyskrapan vid Ulica Marksa i Engelsa i 18 (egentligen 9 entresolerade) våningar, som är försedd med paternosterhiss, uppges härbärgera 10 miljoner band. Sedan grundandet 1862, då gamla Rumjancevska museets samlingar överflyttades från S:t Petersburg (boksamlingen utgjorde då band) har alltså Leninbiblioteket undergått en exempellös expansion som flera gånger hotat att spränga den otillräckliga byggnadsvolymen. Sedan 1862 erhåller Leninbiblioteket ett arkivexemplar, sedan 1922 två och sedan 1945 icke mindre än tre (!) exemplar av

5 SOVJETISKT BOK- OCH BIBLIOTEKSVÄSEN JUST NU 349 allt tryck i Sovjetunionen. Av dessa tre "objazatelnye ekzemplary" äro två tillgängliga för utlåning (dock icke hemlån), medan det tredje förvaras intakt. Det är inalles 40 bibliotek i Sovjetunionen som åtnjuter förmånen av arkivexemplar - statsbiblioteket i Leningrad erhåller härvid två exemplar. Vicedirektören besvarade under vår rundvandring beredvilligt alla mina frågor. MID-mannen yttrade icke ett ord under hela tiden. Efter rundvandringen fördes jag in i ett stort rum som föreföll vara vicedirektörens tjänsterum. En äldre dam med ett vänligt ansikte tillstötte och jag placerades vid ett stort konferensbord. Allas blickar vilade tyst på mig och den tilltalade anmodades att anföra vad han hade att andraga till sitt försvar. Den ständigt tigande förhörsledaren och de tvenne bisittarna betraktade mig under mitt anförande med en min som var mera intresserat nyfiken än ovänlig. Det hela försiggick under tjänstetid och då anses det visst opassande i sovjetiska ämbetsverk att ådalägga alltför stor vänlighet och älskvärdhet. Jag sökte efter bästa förmåga framlägga mitt ärende under dessa en smula pressande förhållanden: Våra, och som vi hoppades, även Leninbibliotekets önskemål om ett till båda parternas gagn utvidgat samarbete ochjag redogjorde för Kungl. bibliotekets fr.o.m. innevarande år förbättrade möjligheter att bedriva bytesförbindelser på ekvivalent bas därigenom att Kungl. biblioteket numera även formellt fungerar som humanistiskt universitetsbibliotek för Stockholm och härvid förfogar över högskolans avhandlingar. Vidare förhörde jag mig bl.a. om möjligheterna att till Sverige till låns bekomna böcker och att erhålla fotografiska kopior (mikrofilm). Jag erhöll det beskedet att ryska arbeten i regel icke skickas utanför Sovjetunionens gränser men man ställde i utsikt att Leninbiblioteket, som ju även fungerar som central bytesinstitution för alla utanför Vetenskapsakademien stående bibliotek skulle till oss kunna förmedla mikrofilmkopior av enstaka för oss särskilt angelägna arbeten. Denna snäva politik i fråga om effektuering av mikrofilmning för utlandet motiverades med att mikrofilmavdelningen, som började arbeta 1947, har en även för det inhemska behovet otillräcklig utrustning och den ständigt överbelastade apparaturens kapacitet ännu icke medgåve ytterligare belastning. Argumenteringen förefaller rimlig, reservationerna framfördes med som det föreföll uppriktigt beklagande. Bl. a. för att pröva halten av deras löfte och få prejudikat gjorde jag en framställning att de måtte bevilja oss, närmare bestämt Uppsala universitetsbibliotek, mikrofilmning av visst, för en uppsalaforskare oundgängligt arbete, som icke stått att uppdriva utanför Sovjetunionen. Detta utlovades, dock med uttrycklig reservation för att det kunde komma att kräva avsevärd tid. Redan detta löfte kan måhända få betecknas som ett litet framsteg i denna för våra bibliotek och forskare viktiga fråga. Från Stockholm ha vi sedermera gjort framställning om ytterligare ett arbete. Leninbiblioteket har givetvis försäkrats om vår stora beredvillighet att tillmötesgå liknande önskemål från deras sida. Tyvärr är ju situationen överhuvudtaget ogynnsam beträffande bytes-

6 350 STAFFAN DAHL förbindelserna mellan svenska och sovjetiska bibliotek. De sovjetryska biblioteken kräva principiellt strikt ekvivalens (byte "bok för bok") - en princip som i allmänhet icke tillämpas gentemot oss från de stora kulturländerna i väster, vilka i regel visa oss stor generositet. Sovjetunionens behov av våra skrifter är generellt icke så stort som vårt av ryska. Därtill kommer en speciellt i fråga om våra bokliga förbindelser med Sovjetunionen ogynnsam omständighet. Det sovjetiska bok- och biblioteksväsendet är ju i hög grad centraliserat. Den absolut övervägande delen av den vetenskapliga litteratur som är begärlig för oss utgives av Vetenskapsakademien (Akademija nauk SSSR) och förmedlas till utlandet av Vetenskapsakademiens bibliotek, som mottager vårt bytestryck. Detta införlivas så med akademibibliotekets samlingar. Behovet där och i det fåtal övriga vetenskapliga storbibliotek i Sovjetunionen som motta och härbärgera svenskt tryck i någon större omfattning blir snart mättat. Ett helt motsatt förhållande råder ju i flertalet andra länder, där varje universitet och många institut självständigt publicera och byta sina skrifter. Konsekvenserna av dessa olyckliga förhållanden måste bli att vi äro hänvisade att köpa förhållandevis mycket mera från Sovjetunionen än från andra håll. Men möjligheterna att utifrån köpa sovjetisk litteratur äro ju återigen begränsade och förenade med allehanda svårigheter. I sanning en magisk cirkel som väl endast kunna brytas därigenom att en representant för våra bibliotek med något så när jämna mellanrum bereddes möjlighet att på ort och ställe inköpa sovjetisk vetenskaplig litteratur. I framställningen till sovjetiska utrikesministeriet nämndes också Vetenskapsakademiens bibliotek i Moskva, Fundamentalnaja biblioteka... och Vsesojuznaja kniznaja palata. Under förhandlingarna på Leninbiblioteket, då Fundamentalbiblioteket i något sammanhang fördes på tal vände jag mig till den närvarande representanten för utrikesministeriet och frågade om jag nu även kunde få besöka detta bibliotek (det är beläget mitt emot Leninbiblioteket). "Vilket Fundamentalbibliotek?" - "Jaså, det. Vi har inte fått kontakt med det ännu, men vi arbetar för det..." - "Och Kniznaja palata?" - "Vi har inte fått kontakt med dem". Utan ministeriets välsignelse gjorde jag emellertid ett försöka att på egen hand komma i kontakt med denna institution, utgående från normal västerländsk praxis: Om man har ett ärende till en institution så uppsöker man denna institution, anmäler sig för den insiktsfullaste tjänsteman som vill ta emot en, framlägger sitt ärende osv. Detta föreföll mig icke helt orimligt ens i Moskva när det rörde sig om en åtminstone skenbart relativt fredlig och oskyldig institution. Efter att ha hänvisats från avdelning till avdelning, stundom på ett rent groteskt sätt fram och tillbaka mellan samma avdelningar,fick jag äntligen träffa en tjänsteman som visste besked: jag hade att vända mig till ministeriet med en framställning... Nästa försök att skaffa den åtråvärda sovjetiska nationalbibliografin gjordes i den bibliografiska avdelningen i Vetenskapsakademiens bokhandel, där jag helt anonymt, utan att röja min egentliga

7 SOVJETISKT BOK- OCH BIBLIOTEKSVASEN JUST NU 351 uppdragsgivare, det farliga KB i Stockholm, bad en flicka för min räkning beställa ifrågavarande publikationer från Kniznaja palata. Den stackars flickan, som jag först var nära att avhända bokhandelns egna tjänsteexemplar, lovade göra ett försök och jag anmodades återvända om några dagar. Jag gjorde alltså förnyad reverens för den sköna i Vetenskapsakademiens bokhandel. Ingenting hade åtgärdats i saken och jag erhöll beskedet att det inte skulle löna mödan för dem att beställa publikationerna från Kniznaja palata "enär upplagan vore så begränsad att den endast räckte för bibliotekens och bokhandelns tjänstebruk". Omedelbart före min avresa från Moskva översändes ett längre brev till Chefen för Fundamentalbiblioteket professor V. I. Sunkov, en person med vilkenjag tidigare hade korresponderat från Stockholm och som tidigare visat oss ett visst tillmötesgående. I brevet framfördes ungefär samma önskemål som vid överläggningarna på Leninbiblioteket. Dessutom bad jag, under hänvisning till att vi sedan flera år haft nöjet att till dem översända våra svenska nationalbiografiska publikationer, att de i gengäld måtte skicka oss sina motsvarande bibliografiska publikationer som vi svårligen kunde umbära i vårt arbete på Kungl. biblioteket. Erfarenheterna av förbindelser med de moskovitiska biblioteken och deras representanter och försök att uppnå sådana förbindelser hade sålunda icke varit särdeles gynnsamma. Till min överraskning fann jag att situationen härvidlag var en helt annan i Leningrad, där jag på återvägen dröjde mig kvar i fem dagar. Liksom överhuvudtaget det andliga klimatet i Leningrad förefaller att vara mildare, syntes också möjligheterna där att på ett för våra erfarenheter mera normalt sätt umgås med kulturella och vetenskapliga institutioner vara större. Vid mitt första besök på statsbiblioteket, Gosudarstvennaja ordena trudovogo krasnogo znameni publicnaja biblioteka imeni M.E. Saltykova- Scedrina (f.d. Imperatorskaja publicnaja biblioteka - Kejserliga offentliga biblioteket, grundat 1795) kunde jag utan några särskilda formaliteter sammanträffa såväl med chefen för Otdel redkich knig (raritetsavdelningen) Barsov som tvenne kvinnliga representanter för handskriftsavdelningen, den ena med det svenskt klingande namnet Granström (ry: Granstrem). Jag bad bl.a. att få se litet närmare på en gammal handskriven förteckning över svenska handskrifter (upptagande flera hundra titlar.) men tillråddes att vända mig till VOKS (samfundet för Sovjetunionens förbindelser med utlandet) - "Ministeriet" nämndes ej (!). Under alla förhållanden hade jag i första hand att vända mig till bibliotekets direktion. Påföljande dag mottogs jag utan några särskilda formaliteter av bibliotekets chef, direktör Barasenkov. Hans behärskat vänliga attityd mot mig blev något kärvare först då jag framställde min begäran att få taga den åtråvärda handskriftsförteckningen i något närmare betraktande "och göra litet anteckningar ur den". Ånyo nämndes - icke "Ministeriet" - utan VOKS... Samtalet gled över

8 352 STAFFAN DAHL till mindre ömtåliga frågor och våra överläggningar fortsatte i vänskaplig anda, i synnerhet när jag hade förmätenheten att till biblioteket som gåva överlämna ett ex. av min avhandling, där bl.a. vissa svenska relationer till Ryssland och Imperatorskaja publicnaja biblioteka i S:t Peterburg något beröres. Direktören grep varsamt den framsträckta skänken och höll den försiktigt som om det hade varit explosiv vara och började sedan att redan i min närvaro med nyfiken min taga del av densamma. Han kom sig icke för att sprätta upp skriften utan kikade in mellan bladen. Efter en stund tillkallades den lärde chefen för raritetssamlingen, "chefsbibliografen" 1 Barsov som jag kvällen förut hade samtalat med. Denne gamle älskvärde man - den förste tankspridde person jag mött i Sovjetunionen - tog nu stillsamt och farbroderligt hand om mig. Den gamle visade sig vara väl orienterad om Kungl. biblioteket i Stockholm och dess samlingar och föreföll uppriktigt intresserad av att någon gång hörsamma min inbjudan att besöka oss. Han var särskilt intresserad av vår elzeviersamling (Kungl. biblioteket anses ju ha världens största och finaste, medan statsbiblioteket i Leningrad har den näst största och finaste). Den gamle förde mig omkring på en högst fängslande rundvandring i det underbara biblioteket. Det är bättre sörjt för forskarna här än i Moskva, det finns nämligen inte mindre än 18 läsesalar i statsbiblioteket med platser för besökare (Leninbiblioteket har "endast" 10 läsesalar med plats för personer), största läsesalen kan härbärgera 350 forskare på en gång. Invid läsesalarna finnas "dolda" referensbibliotek som sägas inrymma över volymer. F.ö. mottager statsbiblioteket dagligen i medeltal besökare och effektuerar under en dag beställningar. Samlingarna uppgår till 11 miljoner band och de anställdas antal till Efter rundvandringen placerades jag i den berömda handskriftsavdelningen där jag sedan under resten av dagen och under hela påföljande dag sysslade med att avskriva den nyssnämnda handskriftsförteckningen. Från alla håll visades mig under min vistelse på biblioteket, där jag rörde mig helt fritt, det största tillmötesgående och jag lämnade med uppriktigt saknad detta bibliotek, som föreföll att nästan ostört ha fått bevara och odla traditionerna från det gamla kejserliga bibliotekets dagar. Det var överhuvudtaget en påfallande skillnad i atmosfär på detta bibliotek jämfört med "uppkomlingen" i Moskva (Imperatorskaja publicnaja biblioteka var det största biblioteket i Ryssland). Leninbiblioteket gör med alla sina på väggarna uppklistrade apeller, affischer och sina broschyrfyllda montrar intryck av att vara mera ett mäktigt instrument i den politiska propagandans tjänst än ett egentligt forskningsbibliotek (det fungerar ju i princip jämväl som folkbibliotek och har dessutom en stor avdelning för barn och ungdom). På statsbiblioteket i Leningrad märker man egentligen ingenting av allt detta. Mycket synes vara i det närmaste oförändrat bevarat från den förrevolutionära tiden. Den sovjetiska ikonografien har icke kunnat tränga in på allvar i dess tysta gemak. Blickarna äro liksom mera rik-

9 SOVJETISKT BOK- OCH BIBLIOTEKSVÄSEN JUST NU 353 tade mot det lysande förgångarna, mot bibliotekets gamla hävdvunna västerländska traditioner och det är som om allt vore fyllt av ett stilla vemod över att dessa traditioner icke längre kunna helt ostört få fullföljas. Den vänlighet som mötte den besökande tjänstemannen från KB tydde på detta, liksom den beredvillighet med vilken bibliotekens tjänstemän och samlingar öppnade sig för mig. Samma välvilja mötte mig vid mitt besök på Vetenskapsakademiens bibliotek i Leningrad (Sovjetiska vetenskapsakademiens huvudbibliotek med c:a 8 miljoner band). Under vår sparsamma korrespondens med denna institution från Stockholm tycka vi oss ha märkt en viss kärvhet i tonen, våra skriftliga förbindelser ha i varje fall aldrig präglats av någon hjärtlighet och de ha heller icke lett till några resultat utöver den redan existerande mycket blygsamma bytesförbindelsen. Av någon sådan attityd märktes nu inga spår. Utan några som helst formaliteter mottogs jag nästan ögonblickligen av bibliotekets vice chef fröken Cikmasova (chefen var för dagen icke på biblioteket). Vi hade en överläggning i "förtrolig och vänskaplig anda". Hon mottog tacksamt, nästan med rörelse förteckningar över våra tillgängliga bytespublikationer och antecknade på stående fot åtskilliga av våra desiderata. Jag fick nästan ett intryck av att man hade suttit och väntat på att det någon gång skulle komma en representant för "det gamla fina Kungl. biblioteket" som hon uttryckte det och att man var uppriktigt glad över att ostörd av censur och övervakning få överlägga med en representant för ett svenskt bibliotek. Fröken Cikmasova förklarade "att de skulle gå från hus till hus och tigga böcker åt oss. När det gäller Korolevskaja biblioteka vill alla så gärna ge". - Det är anmärkningsvärt att de bytesberättigade biblioteken (Biblioteka Akademija nauk i Leningrad, Fundamentalnaja biblioteka och Leninbiblioteket i Moskva) icke själva förfoga över några lager av äldre litteratur och äldre nummer i actaserier för byte - i varje fall icke med utlandet. Våra önskemål om dylika saker måste av dem uppspåras och förvärvas på ungefär samma sätt som enskilda samlare. Jag hade sålunda under mitt uppehåll i Sovjetunionen ungefär samma möjligheter att genom inköp i antikvariat förvärva äldre litteratur. Eller kanske rättare sagt: de ha ungefär samma svårigheter som jag hade. D.v.s. min relativt kortvariga vistelse i landets bokcentra gjorde mina förvärv mera slumpartade. Överläggningarna med bibliotekens representanter i Moskva och Leningrad kunde ju knappast bära ögonblicklig frukt men väl grundade förhoppningar om livligare och mera givande förbindelser i framtiden mellan svenska och sovjetiska bibliotek. Mera omedelbara och påtagliga resultat gav däremot de ytterst värdefulla tillfällen som tack vare denna resa erbjöds att grundligt och systematiskt genomgå såväl bokhandel som antikvariat i Moskva och Leningrad varvid mycket av värde för Kungl. biblioteket kunde förvärvas. Bland dessa förvärv är det åtskilliga tidigare felande nummer i Kungl. bib-

10 354 STAFFAN DAHL liotekets samlingar. Det var även intressant att få tillfälle att jämföra förhållandena på bokmarknaden i dessa båda litterära centra. I sovjetisk bokhandel råder icke någon sträng boskillnad mellan rena förlagsartiklar och antikvaria. Nya förlagsartiklar hänvisas mycket snart till den antikvariska sektorn. Det är påfallande att någon lagring av äldre förlagsartiklar knappast förekommer. Man kan aldrig säkert räkna med att kunna förvärva ett givet arbete även om det utkommit blott några månader tidigare. Sålunda fick jag under mina bokliga strövtåg i Moskva mycket ofta söka böcker som tryckts så sent som 1952 i antikvariaten. Orsaken till detta kuriösa förhållande är dels den glupska aptit med vilken man kastar sig över denna måhända enda någotsånär prisbilliga "konsumtionsartikeln" i Sovjetunionen, dels det lika enkla som effektiva sätt den sovjetiske genomsnittsläsaren tillgriper för att tillfredsställa sin läshunger. Han köper en ny bok och när han har läst den säljer han den ögonblickligen för en obetydlig reducering av priset (12%) i ett antikvariat. På detta sätt överflyttas hastigt även den nyutkomna litteraturen till antikvariaten och där blir trängseln mycket stor. Detta irrationella inslag i bokhandeln gör att jakten på värdefulla böcker blir mera hasardartad än annorstädes. Det finns f.n. sammanlagt tio antikvariat (s. k. Bukinisticeskie magaziny) i Moskva och trängseln i dessa förhållandevis få antikvariat är vid nästan alla tider på dagen fruktansvärd. De bokhungriga moskoviterna av alla åldrar och professioner kanta diskarna i dubbla eller flerdubbla led. Vid ett tillfälle när jag som privilegierad storuppköpare hade intagit min plats innanför disken och börjat plocka fram det ena efter det andra lade jag märke till en äldre man som ytterst intressant följde alla mina rörelser, tog upp och bläddrade i varje ny bok som jag lade ned på disken. Hans uppmärksamhet började så småningom gå mig en smula på nerverna ochjag kände mig störd i mitt arbete. "Är det något särskilt min herre söker? Kan jag månne stå till tjänst med något?" (Man tog mig ofta för en expedit i affären, men så kunde knappast vara fallet denna gång.) - "Å, jag ville bara titta litet. Jag samlar själv på såna här saker..." Mina förhoppningar att kunna taga en oskicklig MVD-man på bar gärning misslyckades skändligen. Dessa intresserade åskådare utgöra en ganska stor procent av de myllrande massorna i de moskovitiska antikvariaten. Det var ganska lustigt att iakttaga hur de stackars ständigt överlupna expediterna (för det mesta unga flickor) i sin förtvivlan ofta tillämpade ett lika enkelt som månända typiskt ryskt sätt att minska arbetsbördan och skydda sig mot de ständigt haglande frågorna. De svara konsekvent: "Netu. U nas net nicego." ("Nej. Det finns inte.") Jag roade mig någon gång med att först konstatera förefintligheten av en viss bok i hyllorna och sedan fråga en intet ont anande nej-sägerska efter den. Av någon underlig orsak tycks kunderna hålla tillgodo med denna atavistiska affärsprincip. Ett annat utmärkande drag för såväl den moskovitiska som den leningrad-

11 SOVJETISKT BOK- OCH BIBLIOTEKSVÄSEN JUST NU 355 ska bokhandel är att den är både är både centraliserad och specialiserad. Det finns ett fåtal stora allround-bokhandlar. Utminuteringen av den nyutkomna litteraturen är i övrigt fördelad på en rad specialbokhandlar. Sålunda finner man t.ex. särskilda bokhandlar med enbart teknisk litteratur ("Techniga"), med enbart militärteknisk litteratur ("Voenkniga"), industrilitteratur, ekonomisk litteratur etc. Det finns också givetvis särskilda boklådor som endast föra skolböcker. Till sin häpnad finner man i Moskva en särskild butik med endast - kartor och ännu större blir häpnaden när man erfar att där inte finns några kartor över Moskva...Några av de största bokhandlarna och antikvariaten ha dessutom en särskild avdelning "För författare". Det är i allmänhet en särskild avdelning "För försäljning". Den salubjudande föres stundom in i ett inre rum där transaktionerna försiggå bakom ett solkigt förhänge. Publikationerna från Vetenskapsakademien och dess olika institut saluföras i två särskilda "akademiska boklådor". Den ena av dessa har en utmärkt antikvarisk avdelning. Av särskilt intresse var det att konstatera att några kataloger icke utgivas över de moskovitiska antikvariatens bestånd. Något sådant är väl också omöjligt med tanke på den livliga och hastiga omsättningen. Antikvariatstrusten i Leningrad (Lenknigotorg, den moskovitiska heter Mosknigotorg) utger dock en årlig tryckt katalog över vissa saker, mest ryska skönlitterära klassikerupplagor. Samtliga antikvariat, såväl i Moskva som i Leningrad tillhandahålla emellertid på stället handskrivna kortkataloger över inneliggande lager. Med hänsyn till dessa förhållanden kan man alltså knappast tillgodose sina behov genom korrespondens från Sverige. Enda möjligheten att genom köp förvärva äldre ("äldre" här sålunda = litteratur tryckt 1952 och tidigare!) sovjetisk litteratur synes sålunda vara att en sakkunnig uppköpare beredes möjlighet att då och då på ort och ställe tillgodose våra behov. NOT 1. Det är en imponerande biblioteksmannahierarki i de största sovjetiska biblioteken. På statsbiblioteket i Leningrad finnas följande grader: 1) Glavnyj bibliograf (chefsbibliograf, tillika avdelningschef), 2) Glavnyj bibliotekar (chefsbibliotekarie), 3) Starsij bibliograf (förste bibliograf), 4) Starsij bibliotekar (förste bibliotekarie), 5) Bibliograf, 6) Bibliotekar och slutligen 7) Pomoscnik bibliotekarja (biblioteksassistent).

12