ETAPP 1: ABISKO ABISKOJAURE

Transkript

1 ETAPP 1: ABISKO ABISKOJAURE Etappen ligger helt inom Abisko nationalpark. Vandringen går genom fjällbjörkskogen men de vackra fjällen i Abiskoalperna finns i blickfånget hela tiden. Man kommer en bra bit in i fjällvärlden och lämnar vägar och bebyggelse bakom sig. Stigen är bred och längs delarna närmast Abisko fjällstation möter man vanligen många människor. Avstånd: 15 km. Höjdskillnad: +105 m. Tid: 4-5 tim. [Lätt] Kungsleden börjar strax intill parkeringen vid järnvägshållplatsen Abisko Turist. En spårcentral med en portal och vägvisare syns tydligt 50 m västerut från parkeringen i riktning mot Abiskojåkka. Leden går därifrån in i skogen och efter ca 100 m når man en stigförgrening vid Abiskojåkkas vackra klippkanjon som dock har mindre dimensioner här än på andra sidan järnvägen norrut. Den kraftigt forsande vattenfåran är mera ihopträngd i denna del. Från vägskälet fortsätter en annan stig över röda bron i riktning mot Kårsavagge (led 3). Kungsleden följer Abiskojåkka ett tiotal meter inne i skogen från vattnet och man går mot strömmen söderut bort från kanjonen. Leden är bred och vältrampad och vandringen ackompanjeras av bruset från det friskt strömmande ca 25 m breda vattendraget. På andra sidan Abiskojåkka stiger terrängen brant upp mot Slåttatjåkkas topp och synen av detta resliga fjäll genom trädridån skapar en känsla av att man vandrar i en djup dal. En del spänger över blötare mark passeras men i huvudsak är skogen av ganska torr typ; mossrik hedbjörkskog med kråkris och blåbär i undervegetationen. En del gropar som kan ses i skogen är gamla skyttevärn från beredskapstiden under andra världskriget. Då befarade man på svensk sida en invasion längs Malmbanan, och den skulle i sådana fall stoppas vid Abiskojåkka. På myrarna växer en hel del orkidéer, t ex vityxne och brudsporre. Efter ett par kilometer framträder marmorbrottet som är en ca 10 m hög kalkklippa vid jåkken där marmor, eller rättare sagt dolomit, bröts i början av 1900-talet (dolomit är en magnesiumrik kalksten). Här ansluter en stig från Njakajaure som leder tillbaka till Abisko över intressanta subalpina rishedar (subalpin innebär ett läge under kalfjällsgränsen). Den som väljer att vandra på den stigen för att nå hit kan göra trevliga fågelobservationer på hedarna, t ex småspov och buskskvätta. På marmorbrottets krön finns ett rastskydd med toaletter samt ett bord med bänkar. Platsen är väl vald för en rast. Kalkväxter förekommer i branten, och vyn söderut mot Abiskoalperna med den forsande jåkken i förgrunden ger inspiration. Västerut på Slåttatjåkkas sluttning kan man lätt observera fläckvis utspridda tallbestånd med grova gammelträd. Tall växer också relativt rikligt kring Njakajaure. Från marmorbrottet fortsätter Kungsleden vidare söderut genom örtrikare björkskog. På sträckan fram till Nissunjohka har långa spänger lagts ut och det 1 är en säregen upplevelse att obehindrat vandra hundratals meter på dessa genom den yppiga vegetationen. Här växer som omväxling även täta bestånd med gråal vid sidan av fjällbjörken. Leden passerar över Nissunjohkas stora svämkägla med vattentransporterade sedimentjordar och grus. Svämkäglan bildas genom att jåkken förgrenar sig solfjädersformat i flera mindre vattenfåror som man måste tvära över. Många av dessa är torrlagda stora delar av sommaren. Huvudfåran passeras via en lång hängbro. Strax efter bron når man en iordningställd tält- och eldplats (inom nationalparken får tältning bara ske på de iordningställda platserna). Innan vandringen fortsättes härifrån kan man med fördel gå ned till Abiskojåkka och beskåda dess övre vattenfall. Jåkken bildar en vacker falltrappa med fjället Kierons väldiga nordvägg som majestätisk bakgrundskuliss. Ca en och halv kilometer efter bron, strax före Ballinjohka, möter Kungsleden den gamla materialvägen från 1930-talet, som röjdes mellan Abisko östra och Sjangeligruvorna i väster. Materialvägen anlades som en traktorstig och kan utnyttjas som en alternativ startsträcka för Kungsledsvandrare, men Nissunjohka måste vadas där materialvägen korsar jåkken. Alternativt kan man följa Nissunjohka en dryg kilometer ned till Kungsledenbron. Vintertid fungerar materialvägen som en skoterled. Ballinjohka passeras via en bro och därefter avviker en annan stig upp mot Ballinvággi (färdväg C). Kungsledens fortsättning till Abiskojaure bjuder på backar i relativt korta men branta motlut. Invid Abiskojåkka strax före sjön Abiskujávri har en vackert belägen rastplats gjorts i ordning med rastskydd, sopmajor och eldstad. Abiskujávri ligger i en för fjällen ombonad dalgryta med skyddande björkskog på sluttningarna. Ett litet sameviste (Rautasvuoma sameby) med hus och båtar ligger där Kungsleden når fram till sjön. Härifrån är det 4 km kvar till Abiskojaurestugorna. Den överskuggande svarta nordväggen på Kieron ger dramatik åt vandringen efter sjön. Skogen glesnar långa sträckor där vegetationen utgörs av öppna subalpina hedar med knähöga dvärgbjörkar. Denna vegetationstyp kan vara svårforcerad men passeras här lätt på det upptrampade ledspåret. Ca 200 m före stugorna går man över det breda vattendraget Kamajåkka som rinner upp vid Unna Allagas i väster och mynnar ut i sjön. Strömstare kan observeras här. Vid brofästet finns vackert gulvita dolomitklippor med kalkgynnad växtlighet av intresse för botanisten. Vintertid behöver man inte följa leden strikt. Ovanför kanjonen brukar det gå skidspår ute på den frusna Abiskojåkka. Vid de övre vattenfallen bör man söka sig in i skogen till Kungsleden som sedan följs uppför backarna till Abiskujávri. Alternativt kan man från Kårsajåkkas utflöde gå uppför några branta småbackar till tallbestånden och sedan i en trevlig och omväxlande terräng spåra själv längs västra 2

2 sidan av Abiskojåkka till Abiskujávri. Om man följer Kungsleden kan man oftast räkna med att åka på skoterspår eftersom leden är tillåten för skotertrafik. Abiskujávri passeras vanligen på isen vilket förkortar avståndet till stugorna något. Se dock upp för svag is vid sjöns utlopp och vid sydänden där det ligger en holme; 200 m nordöst om den brukar isen vara tunn. Vid dåligt väder kan det vara bättre att följa ledkryssen sydöst om sjön. Abiskojaurestugorna (490 möh) Stugorna ligger samlade på en öppen gräsvall i björkskogen. Synfältet härifrån är på grund av läget relativt begränsat. Mot väster stiger terrängen direkt uppåt i en brant örtrik björkskog. Söderut är det öppnare och man ser långt in i Kamajåkkas dalföre där runda lågfjällsryggar bildar dalens sidor. Tvärs över dalen mitt för stugorna höjer sig den resliga fjällklumpen Kartinvare (1154 möh) med ett präktigt stup som imponerar, trots bergets relativt sett låga höjd. Öster därom ligger ett smalt dalstråk - pass - där Kungsleden fortsätter. Vid klar sikt kan man genom detta pass sikta in toppen av ett av Lapplands högsta fjäll, Kåtotjåkka (1991 möh), som en drömlik plats högt i skyn. Landskapet vid stugorna domineras av Kierons 600 m höga nordstup som ger en dramatisk inramning. Här finns tre övernattningsstugor, av vilka den största liknar en röd lada och är en gammal ingenjörsbostad som skänktes 1907 av geologen och Kirunas förgrundsgestalt Hjalmar Lundbohm. Dessutom finns det en turistkåta och en stugvärdsstuga; totalt 54 bäddar. En hjälptelefon finns vid stugorna. Dagsturer Abiskojaurestugorna har knappast ett perfekt läge för bestigningar eftersom de ligger lågt. En fin tur kan dock göras bakvägen upp på Kartinvare (1154 möh). Man följer Kungsleden söderut upp i Garddenvággi, förbi den korta stigen till Kieronstugan, och sedan på skrå upp till Kartinvares sydrygg. Toppen erbjuder fina vyer mot Abiskujávris dalgryta och västerut mot Unna Allagas och norska Storsteinsfjell, liksom mot söder där man kan se det imponerande Kåtotjåkka (1991 möh) med den högsta toppens vackra kamlinje och stupbranta glaciär. Man har också goda möjligheter att få se älg som betar nere i björkskogen vid Kamajåkka (kikare rekommenderas). Avstånd: 12 km fram och tillbaka. Höjdskillnad: +660 m. Tid: ca 5 tim. Man når därefter platån kring sjön Påtjujaure som utgör ett viktigt renbetesområde. Platån begränsas mot nordväst av ett stup som skiljer den övre skollberggrunden från den mellersta. I denna bergartsgräns finns marmor, och vegetationen här är rik, med ängar och många olika kalkkrävande växter. Från sjön går stigningen först ganska brant, sedan mera successivt över snölegor och blockmark till toppen, som är en utmärkt utsiktspunkt. I jämförelse med Kartinvare ser man härifrån mer av de västliga Abiskofjällen, dvs Vuoitasrita (1588 möh) och den djärva ryggen på Gorsacohkka (1554 möh) samt de inre delarna av Kårsavagge med deltalandet i dalens botten. Avstånd: 12 km fram och tillbaka. Höjdskillnad: +810 m. Tid: 5-6 tim. Kieron (1551 möh) och dess granne Tjåmuhas (1743 möh) kan också bestigas med utgångspunkt från Abiskojaurestugorna, vilket rekommenderas starkt vid bra sikt. Turen börjar med att Kungsleden följs söderut någon kilometer varefter man viker av upp i björkskogen mot Kierons branter. (Namnet Kieron har samma innebörd som Kiruna och betyder ripa.) Bron över Siellajohka passeras således inte. Ovanför skogsgränsen går vandringen på skrå över blockrika ängsmarker och sedan brant in i ravinen vid Bahpagurra där det rinner ett vattendrag. Ovanför ravinen mot väster begränsas uppstigningen av ett stup. Man går upp under detta och når den renodlade blockmarken och har därefter ett par hundra meters stigning till toppen. Från Kieron bestigs Tjåmuhas via en nedstigning 300 m till passet ovan Coamuhasriehppi och sedan upp nästan 500 m. Det är en ansträngande vandring i blockterräng och man kan istället välja att gå direkt upp på Tjåmuhas, men då missas den hisnande utsikten från Kieron mot Abiskujávri. Båda topparna erbjuder en strålande vy över Abiskodalen, Torneträsk och fjällen norr därom. Tjåmuhas (tidigare kallad Siellatjåkko eller Somaslaki) har två toppar, varav den östliga är högst. Mot norr nedanför dem ligger en perfekt utformad glaciärnisch och en liten rest av glaciären som har grävt ur berget. Nischens symmetriska form syns kanske bäst nerifrån Abisko Turiststation. Från toppen kan man till och med få Lofotens öar i blickfånget, förutom de mäktiga vyerna mot närliggande fjäll i söder och väster. Tillbaka samma väg. Avstånd: km. Höjdskillnad: till Tjåmuhas m. Tid: 8-12 tim. En annan fin tur med botaniska kvaliteter leder upp till Boažucohkka (1300 möh). Lämpligast går man leden mot Unna Allakas fram till Boažucohkka som följs brant uppåt genom frodig ängsbjörkskog. Ett sevärt litet vattenfall passeras. 3 4

3 ETAPP 2: ABISKOJAURE ALESJAURE Man lämnar nu björkskogen bakom sig och kommer upp i ett öppet fjällandskap, till en dalsänka med relativt vidsträckt sikt och stora sjöar. Dalsänkan avgränsas i söder av en högalpin fjällmur med imponerande resning. Avstånd: 20 km. Höjdskillnad: ca +330 m,-40 m. Tid: 6-8 tim. [Lätt] Från Abiskojaurestugorna går man tillbaka över bron över Kamajåkka och sedan vidare på Kungsleden söderut. Leden stiger först successivt upp genom den glesa björkskogen till Siellajohka. Ca 2 km före bron över denna jåkk lämnar man Abisko nationalpark. Jåkkfåran är relativt djupt nedskuren i terrängen och där ligger stora runda stenbumlingar. Det är en kort brant backe upp från jåkken, varefter man passerar de sista fjällbjörkarna. Nu väntar den ganska sega backen upp genom Garddenvággi. Utsikten bakåt mot Abiskujávri är fin här. En dryg kilometer från bron avviker en stig till Kieronstugan vilken syns på andra dalsluttningen. Stugan, som vanligen är låst (nycklar kan lånas i Abiskojaure eller Alesjaure), utgör ett litet kvadratiskt hus med fyra bäddar. Läget är utmärkt för ett nattlogi om man vill vandra genom Siellavággi-Ballinvággi till eller från Abisko (färdväg C). Stigningen längs Kungsleden går delvis på skrå genom besvärlig vegetation med videsnår. Utan den upptrampade leden skulle sträckan vara mycket jobbig. Vid god sikt hålls dock inspirationen vid liv av utsikten framåt mot Kåtotjåkkas magnifika fjällmassiv. När dalföret lämnats och Kartinvares brant till höger om stigen planar ut, nås en höjdpunkt varefter man går lite nedför till en platå, och sedan upp igen innan hela den öppna dalsänkan med sina stora sjöar kan överblickas. Nu ser man högfällen i söder i hela dessas prakt och resning från de vidsträckta vattenytorna i förgrunden. Mot öster öppnas också Alesätnos breda dalföre mellan höga massiv. Med kikarens hjälp kan Alesjaurestugorna skönjas en mil bort i söder, i sjöarnas längdriktning. Väster om leden är fjällen låga och avrundade. Efter att ha passerat renstängslet som skiljer betesmarkerna mellan Rautasvuoma och Leavas samebyar följer man sjöstranden på ganska nära håll. Här kan man avvika från leden och söka upp ett vadställe mellan Radujávri och Miesakjávri för att sedan följa leden öster om sjöarna mot Visttasvággi (nr 6). Fågelskådaren har anledning att vara vaksam under den fortsatta vandringen; ofta syns olika andfåglar på sjöarna. Vegetationen är sträckvis snårig och sumpig och man har god hjälp av de utlagda spängerna. Längs Alisjávris södra delar finns fina sandstränder. Här kommer det in rikare ängsvegetation som är mycket välutvecklad högre upp på fjällsluttningen. Vid sjöarnas sydspets fortsätter leden en bit från stranden innan den viker av upp till Alesjaurestugorna som ligger magnifikt utplacerade på en klippig liten bergrygg. Vinterleden från Abiskojaure avviker direkt från sommarrösningen, följer Kamajåkka en bit västerut och går sedan i plan terräng fram till Siellajohka och därefter brant upp i Garddenvággi vid sidan av jåkkravinen fram till sommarleden efter bron. Om man väljer en egen väg i jåkkravinen, vilket i och för sig är intressant, måste man längre fram mer eller mindre klättra upp ur densamma i mycket brant, ofta lös snö. Alternativt kan man runda Kartinvare i väster, dvs följa Kamajåkka en längre sträcka, och sedan sträva upp mot lågfjällsryggen söder om Kartinvare. Kungsledens sträcka direkt efter Garddenvággi är dåligt terränganpassad. Vid bra väderlek kan man avvika från leden åt öster och följa höjdkurvan runt höjden 842 för att slippa gå upp och ned ett par gånger, innan man når sjöarna. Ar sikten god kan man färdas på sjöarna istället för att strikt följa ledkryssen och därmed spara in ett par kilometrar. Alesjaurestugorna (780 möh) Stugläget flyttades 1984 från en plats 3 km längre åt sydväst, samtidigt som Kungsledens sträckning ändrades. Vid detta nya läge har en stor stuganläggning byggts. Här finns tre övernattningsstugor och en sällskapsstuga som innehåller butik, samlingsrum och en liten utställning om fjällnaturen. Totalt finns 78 bäddar. Dessutom finns det en säkerhetsstuga öppen året om, med fyra bäddar och en hjälptelefon, samt en bastu. Stugorna är placerade i en storslagen miljö, utsatt belägna mellan klipphällar på en bergrygg av ca 20 m höjd. Mot söder ser man ned i Alesätnos meandrande vattendrag, där det växer täta videsnår, och längre bort det breda dalföret i södra Alisvággi som begränsas av Påssustjåkkamassivets höga fjälltoppar. Norrut domineras utsikten av de stora sjöarna med Alesätnos delta alldeles nedanför klippan, och den gyttriga samlingen av kåtor och småhus i sommarvistet för Leavas sameby på andra sidan om Alisjávris sydspets. Över detta viste reser sig andra höga toppar som tillhör Kåtotjåkka- och Mårmamassiven. Dagsturer Alesjaurestugorna är en perfekt plats för ett lite längre uppehåll, inte minst med tanke på anläggningens goda standard. Omgivningarna inbjuder till olika typer av dagsturer. Botanisten går med fördel upp i sluttningarna under Alisbuoldda (1285 möh) där det finns mycket välutbildade ängsmarker, även anmärkningsvärt stora ytor med högörtsäng och stor rikedom av fjällkvanne. I sluttningens övre del förekommer dessutom kalkgynnad flora. Orsaken till denna botaniska yppighet är berggrundens lager med marmor av samma slag som finns vid Abisko. Dessa ligger i gränsen mellan den övre och mellersta skollberggrunden. 5 6

4 Vandringen här kan förlängas till en rejäl dagstur parallellt med gamla Kungsleden, förbi gamla stugläget till Gungarjohka och sedan upp längs denna jåkk till kitteldalen Gungarriehppi som har två etager. Dalen är mycket vacker och intressant, och är ett av fjällvärldens fåtaliga exempel på nischtrappa med paternostersjöar. Här finns två glaciärnischer av olika ålder med en berggrundströskel på ca 50 m höjd emellan. I var och en av dem ligger en hänförande sjö med branta stränder i ett överfördjupat bäcken, vilket grävts ut av en nischglaciär. Den övre sjön avvattnas i den nedre, därav beteckningen paternoster. Avstånd: ca 20 km fram och åter. Höjdskillnad: ca +320 m. Tid: 6-8 tim. En intressant geologisk utflykt kan göras till tundrapolygonerna nedanför mynningen av Unna Visttasvággi. Där finns en större flack yta bevuxen med gräshed. På ytan ser man ett rutmönster med små grunda diken som har avvikande tät vegetation med risväxter. Tundrapolygoner bildas vid stark kyla, då marken spricker i polygoner och is bildas i sprickorna. När isen smälter rasar finjord ned. För ornitologen är en tur runt Alisjávri intressant. Området kring sjön uppvisar många olika biotoper, där de fuktiga stråken kring vattendragens stränder påkallar särskild uppmärksamhet. Vid norra änden av sjön finns ett vadställe vid strömdraget ned till nästa sjö, Radujávri. Vadet vållar normalt inga problem men är farligt vid högvatten. Till platsen kommer man via Kungsleden eller strosande i terrängen parallellt med leden. Efter vadet följer man så gott det går den otydliga leden (nr 6) på östra sidan om sjön tillbaka till stugorna. Ett sjuttiotal arter har observerats i området och sjöorre, alfågel, bergand, vigg, storskrak och småskrak ses ofta. Till rariteter som kan upptäckas hör kungsörn, havsörn, jaktfalk, sävsångare, snösiska och rödstrupig piplärka. Fjällvråk häckar vanligen på östra sidan sjön. Avstånd: ca 14 km. Tid: ca 6 tim. Fjällbestigaren har sommartid lite långt till intressanta toppar. En tur upp på Unna Visttascohkka (1682 möh) är dock givande. Man går över bron över Alesätno nedanför stugorna och sedan rakt mot småsjöarna söder om Turkitjåkka. Den branta uppstigningen börjar därefter. För att undvika stupet längs fjällets nordvästkant siktar man i en rak linje mot högsta toppen varifrån man avviker mot fallinjen. Här finns några snöfält att använda vid nedstigningen. Toppen är brant och utsikten mycket alpin mot Påssustjåkka- och Mårmamassiven. Tillbaka samma väg. Avstånd: ca 10 km fram och åter. Höjdskillnad: ca +900 m. Tid: 5-6 tim. 1678, för att sedan fortsätta i förhållandevis beskedligt lutande blockmark rakt upp mot högsta toppen, en 750 m stigning i ett svep. Utsikten däruppe är mycket dramatisk, särskilt mot söder över glaciärpasset vid östra Bossusglaciären och Sielmatjåkkas (1997 möh) lodräta nordvästvägg. Visttasvággi kan ses 1300 m rakt ned, där björkskogens grönska framträder, och blicken kan följa dalen i hela dess utsträckning bort till Nikkaluokta. Även fjärrsynen är vidsträckt mot en hel rad av spetsiga norska fjäll och i öster har man god överblick över det komplicerade Mårmamassivet. Påssustjåkka kan också bestigas med skidor samma väg. Avstånd: ca 18 km fram och åter. Höjdskillnad: ca m. Tid: 8-10 tim. En annan fin utsiktstopp i trakten är Kartetjåkka (1507 möh). Man följer leden mot Unna Allakas runt Alisbuoldda och sedan i brant stigning till toppen som erbjuder en vidsträckt utsikt mot Norge, Mårma och Påssustjåkka. Denna tur är även fin på skidor. Avstånd: ca 11 km fram och åter. Höjdskillnad: ca +700 m. Tid: 5-6 tim. Skidterrängen i området kring Alesjaurestugorna är på det hela taget trevlig. En anspråkslös utflykt är det att åka runt Turkitjåkka upp till Tårresåive (1081 möh), som ger en bra utsikt mot norra Visttasvággi. Betydligt längre och mer krävande är det att med skidor bestiga toppar i Mårma. Man kan med en sådan ambition åka förbi samevistet och upp i sydbranten av Visttasvárri (mycket brant) och över bergtröskeln till jåkkravinen som leder upp till toppen 1835 möh. Alternativt går man den mindre branta men längre svängen runt Visttasvárri in i Njuikkustakvággi. Här möter man en isig jåkkanjon som man måste se upp med. Avstånd: ca 16 km fram och åter. Höjdskillnad: ca m. Tid: 4-5 tim. En större tur är det att bestiga Påssustjåkka (1935 möh), men mödan har sin belöning i en imponerande och ödsligt alpin upplevelse. Från Kungsleden 2 km söder om stugorna går man på lättgången mark upp till Unna Visttasvággi. Vid punkt 1063 följer man bäckravinen upp till sjön i glaciärnischen under toppen 7 8

5 ETAPP 3: ALESJAURE TJÄKTJA Detta är en förhållandevis bekväm etapp på lättgången mark. Man följer Alisvággis breda dalstråk och har framför sig höga fjälltoppar. Terrängen blir successivt allt kargare. Etappen avslutas med en relativt kraftig stigning upp till stugan. Avstånd: 13 km. Höjdskillnad: m. Tid: 3-4 tim. [Lätt] Vandringen börjar med att Alesätno passeras via en bro och man går därefter parallellt med vattendragets deltaland. I videsnåren här är fågellivet rikt. Långt i fjärran norrut kan fjället Kieron (1551 möh) urskiljas samt den mera spetsiga toppen Tjåmuhas (1743 möh). 1 färdriktningen söderut är fjällklumpen Påssusvarasj (1085 möh) och den branta bergväggen från Azik (1315 möh) riktmärken. Leden passerar över lättgångna rishedar fram till Bossusjohka som korsas av en bro. Före bron kan man vika av mot sydost och sikta mot Bossusglaciärerna för att fortsätta passövergången till Nallostugan (färdväg I). Kungsleden stiger sakta upp runt Påssusvarasj varefter man går ned mot Alesätno och tangerar vattnet vid det gamla vadstället där det finns en lämplig rastplats. Hit kan man alternativt komma via Kungsledens gamla sträckning väster om Alesätno. Den stigen är fortfarande lätt att följa. Vadstället är brett och lätt. Från vadstället kan Tjäktjastugan observeras högt upp under stupet på fjället Muoratistjåkka (1413 möh). Framför stugan ser man också en brant jåkkravin som längre fram passeras via en bro. Ravinen når man efter etappens enda rejäla stigning. Först stiger leden långsamt uppåt från Alesätno. Marken utgörs av lättvandrade ängar och gräshedar. Sielmmanjira vadas utan svårighet och sedan får man ta så gott som etappens hela höjdskillnad i en backe fram till bron över ravinen. Stugan ligger ett femtiotal meter från bron. Som skidåkare bör man se upp med ravinen framför Tjäktjastugan. Vid klar till halvklar sikt kan det vara lockande att ta ut rak kurs mot stugan, men ravinen innebär ett farligt hinder med stup. Det enda säkra är att följa ledkryssen. Tjäktjastugan (1000 möh) Stugläget erbjuder fin utsikt mot Alisvággi och högfjällsmassiven i öster, t ex Kaskatjåkka (1629 möh). Sikten sträcker sig norrut ända till den tre mil avlägsna fjälltoppen Kieron. Mot söder avskärmas utsikten av Tjäktjapassets tröskel. Utöver turiststugan finns även en mindre stugvärdsstuga med hjälptelefon och säkerhetsutrymme. Dagsturer Naturliga utflyktsmål från Tjäktjastugan är fjällen öster om stugan där flera toppar kan bestigas. Västerut finns också en del spännande platser att söka upp. Tack vare kalkstråk i berggrunden är floran på Muoratistjåkkas sluttning rik, och en exkursion i stugans omgivningar ger den botaniskt intresserade ett gott utbyte. Toppen av Muoratistjåkka (1413 möh) är också ett bestigningsmål, men toppen kan bara nås bakifrån, dvs från väster och norr. Längs Alisvággi har detta fjäll ett markant stup som utgör den stora överskjutningsgränsen för berggrundskollorna. Bestigningen norrifrån är lätt. Toppen ger bra utsikter dels mot högfjällen i öster men också mot väster där man ser iskupolen på Sveriges enda glaciär av utpräglad platåtyp, Riukojietna. Tillbakavägen kan gå via den södra ryggen ned till sjön Avstånd: ca 8 km. Höjdskillnad: ca +400 m. Tid: 3-4 tim. Riukojietna kan bli föremål för en längre dagstur från Tjäktjastugan. Man rundar den norra flanken av Muoratistjåkka och följer det breda dalstråket västerut mot Luoktejávrrit. Frän västra sidan av sjöarna siktar man mot punkten 1190 och håller på skrå uppför fjällsidan under stupet. Från 1190 kan man gå rakt norrut uppför branten till den 3,3 km stora glaciären. Riksgränsen passerar över krönet av glaciären varifrån en istunga väller ned på norska sidan. Utsikten från iskupolen är mycket vidsträckt och Sarekfjällen kan urskiljas 6-7 mil söderut. Man kan gå över glaciären och nedför den östra tungan till Njivleriehppi. Här har iskanten dragit sig tillbaka kraftigt. För bara ett drygt decennium sedan nådde den fram till sjön nere i dalgrytan. Njivleriehppi framstår som en nischtrappa där glaciärer tidigare gröpt ut två skålar, den ena under den andra. I dessa skålar ligger två så kallade paternostersjöar. Sjöarna fungerar som uppsamlingsdammar för glaciärslammet från Riukojietna. Den övre sjön (1063 möh) är mycket slamrikare än den nedre (1009 möh), vilket märks på vattenfärgen. Från dessa sjöar återvänder man till Tjäktjastugan samma väg som frammarschen. Avstånd: km fram och tillbaka. Höjdskillnad: +500 m. Tid: tim. En utmärkt utsiktstopp på nära håll från Tjäktjastugan är Tjäktjatjåkka (1820 möh) från vars krön man ser Kebnekaisefjällens komplex av kamlinjer och bergstup. Toppen bestigs utan svårighet (även vintertid) längs med nordryggen som börjar mitt emot stugan. Ryggen har en ganska moderat lutning upp till norra förtoppen, där det blir branta stup på ömse sidor. Man följer den breda kammen till högsta punkten 1820 möh. Utsikten täcker in hela Kebnekaiseområdets fjällvärld: Sielmatjåkkas köllika toppkam 1997 möh i nordöst, Räitatjåkkås bastanta fästning 1934 möh rakt österut och mot sydost bakom Vaktpostens och Knivkammens stup 9 10

6 syns Kebnekaises topp och den så kallade Vargryggen. Massiven skiljs åt av dalarna Stuor och Unna Reaiddavággi. Rakt under toppens sydstup ligger Sveriges näst högst belägna sjö, 1506 möh. Nedstigningen från toppen kan göras via västkammen och därifrån till Tjäktjapasset och tillbaka till stugan. Avstånd: ca 12 km. Höjdskillnad: ca +800 m. Tid: 5-6 tim. ETAPP 4: TJÄKTJA SÄLKA Etappen passerar en av Kungsledens bästa utsiktspunkter som tillika är ledens högsta passage, Tjäktjapasset 1150 möh. Terrängen är överlag lättgången och detta är en mycket kort etapp. Avstånd: 12 km. Höjdskillnad: ca +150 m,-300 m. Tid: 3-4 tim. [Lätt] Det återstår ca 4 km och 150 m höjdstigning från Tjäktjastugan upp till passet i söder. Där står ett utsatt rastskydd som syns vida omkring. Dessutom finns där ett torrdass. Platsen är ofta blåsig och kall men vid bra sikt ser man Kungsledens sträckning norrut genom Alisvággi med dess karga vegetationsfattiga karaktär. Söderut är panoramat ännu mera storartat med en inbjudande dal som får sin lyster av stora gräsmarker. Denna södra sida av passet är överraskande brant och Tjäktjavagge, som dalen heter, långt under fötterna är en bred öppning i högfjällsmiljön. Dalen är ovanlig eftersom den är lång och bred samtidigt som den ligger helt ovan skogsgränsen. I fjärran blockeras sikten genom dalen av en välkänd siluett, den avrundade fjällklumpen Stuor Jierta (1543 möh), men Tjäktjavagge som är tre mil lång fortsätter runt förbi denna och Kungsleden passerar genom hela dalen. De omgivande massiven ger Tjäktjavagge en landskapsbild som är mycket tilltalande. Fjällen har olika form på västra respektive östra sidan om vattendraget som rinner genom dalen. I väster är de avrundade och ganska platta på toppen samtidigt som de har branta stup mot Tjäktjavagge. Under stupen finns en markerad knick mot dalbottnen där gräsmarken abrupt möter klippan. Rassluttningar saknas i det närmaste helt. Den östra sidans fjäll är inte alls lodräta på samma sätt men längre in i massiven övergår de avrundade ryggarna i mycket höga och alpina toppar. Fjällmuren på dalens västsida har kluvits upp i bastanta klossar som skiljs åt av djupa dalsnitt. Ofta tränger eftermiddagsljuset igenom dessa öppningar och solkatter tillåts spela över Tjäktjavagges dalbotten. Orsaken till västsidans branta topografi är berggrundens uppbyggnad. Fjällmuren utgör en överskjutningskant. Här slutar den så kallade kölisskollan som sköts ut mot öster i samband med bergskedjeveckningen. Dess bergarter består överst av hård kvartsit och under denna en lätt nedbrytbar glimmerskiffer. I skollgränsen förekommer också kalksten, vilket gynnat utbredningen av den härliga ängsvegetation som dominerar på dalens västra sida. Öster om jåkken är växttäcket däremot torftigare och fjällsidornas något lugnare former speglar lutningen hos bergartslagren i en annan överskjutningsskolla som kallas seveskollan och som består av amfibolit vilken bygger upp Kebnekaisefjällens högsta toppar. Från passet går man brant nedför nästan 200 m till Tjäktjavagges dalbotten. En jobbig sträcka i båda färdriktningarna! Åt väster syns från backen en smal 11 12

7 intresseväckande dal som fortsätter i rät vinkel från Tjäktjavagge. Dalen heter Geargevággi och leder bort till det öppna landskapet vid Norgegränsen. Den kan utnyttjas som färdväg mellan Tjäktjastugan och Hukejaurestugan. Kungsleden söderut genom Tjäktjavagge passerar över lättvandrade rishedar. Vattendraget Tjäktjajåkka är brett och leden stryker alldeles intill vattnet ca tre kilometer efter passet. Sedan stiger leden svagt upp på skrå parallellt med dalgångens östra sluttning och avståndet från jåkken ökar något samtidigt som man passerar förbi den första dalöppningen i stupen på motsatta dalsidan. Även detta skarpa snitt genom fjällmuren kan utnyttjas som färdväg till Hukejaurestugan förutsatt att man vadar den grunda Tjäktjajåkka, vilket kan göras på flera platser. Det dröjer innan man får ögonkontakt med etappens mål Sälkastugorna som ligger skymda bakom en höjdrygg när man kommer norrifrån. Bakåt syns Tjäktjapasset strax under en tydligt bågformad valk av bergarter i fjällstupet. När stugorna väl dyker upp är det inte mer än en dryg kilometer kvar. Då ser man också Stuor Reaiddavággis breda dalmynning i nordöst. Strax före stugorna passeras en bro. Skidåkningen söderut genom Tjäktjavagge är mycket behaglig och långa sträckor har man svagt medlut. Den branta nedfarten från passet innebär att man måste göra slag. Vid uppstigning till Tjäktjapasset söderifrån är stighudar till god hjälp. Sälkastugorna (835 möh) Stugorna ligger tätt samlade som en liten by på en gruskulle omgiven av mustiga ängsmarker där jåkken från Stuor Keiddavággi förgrenar sig i ett litet deltaland före utflödet i Tjäktjajåkka. Detta är ett underbart vackert läge som ger god uppsikt över hela dalen och dess omgivande fjäll och även om man inte ser Sälkas högsta topp är det detta massiv med Tsutsaålkasj resliga topp (1510 möh) som hela tiden fångar blicken i väster. Flera småjåkkar omringar de fem stugorna vilka sammanlagt rymmer 56 bäddar. Här finns också en liten butik med proviant etc, samt hjälptelefon. Dagsturer Sälkastugorna är en av Kebnekaisefjällens främsta knutpunkter. Hit strålar flera leder och färdvägar i området. Och anläggningen fungerar utmärkt som en bas för många tänkbara dagsturer i omgivningarna. En av de mest attraktiva är bestigningen av fjället Sälka (1865 möh). Detta massiv är sällsynt imponerande och genom sitt fristående läge erbjuder toppen ett av norra Lapplands mest storslagna och 13 vidsträckta utsiktspanoramor. Massivets huvudkammar bildar ett par hästskor och omsluter två dalgrytor som skiljs åt av en centralt utstickande östlig rygg. Högt upp på massivets östra sida i dessa båda ovannämnda dalgrytor ligger ett par glaciärer, av vilka den södra, Sealggaglaciären, har mycket branta istungor. Den glaciärens översta del består av en brant isström vilken ger Sälkatoppen en lätt igenkännbar haklapp av is som hänger ned i det imponerande öststupet. Toppen av fjället kröns med två punkter där den södra är högst. Trots sin väldiga resning är Sälkamassivet anmärkningsvärt lätt att bestiga, särskilt från väster. Med Sälkastugorna som utgångspunkt går den lättaste vägen igenom massivets norra dalgryta förbi sjön (1050 möh). Fjällryggen söder om sjön kan nås efter ett vanligen lätt vad över Tjäktjajåkka. Sikta mot ett stort block på motsatta sidan från stugorna sett. När jåkken passerats fortsätter man upp på sydsidan i den smala tvärdalen som leder fram till sjön, varifrån man går brant på skrå över gräsvegetation upp till östra ryggen som följs västerut fram till passet mellan stortoppen och norra toppen Alternativt kan man också vada Tjäktjajåkka längre norrut vid ett röse ovanför tvärjåkkens mynning. Därefter går man på norra sidan in i tvärdalen till sjön 1050 där jåkken vadas vid utloppet. För att på enklaste sätt nå den högsta punkten på Sälka rundar man från ovannämnda pass på drygt 1480 möh ut på västsidan och stiger ca 400 m i blockterrängen upp till röset. Från toppen har man en magnifik vy mot den kompakta och slutna högfjällsvärlden i Kebnekaise i öster. Man ser också rakt in i de öst-västliga dalgångar som bryter igenom kedjan, Kuopervagge, Kaskasavagge och Stuor Reaiddavággi. Av topparna urskiljs lätt Kaskasatjåkka och Gaskkasbakti vilka ger anmärkningsvärt alpina intryck. Synen av Kebnekaises lodräta västsida tillhör det mäktigaste man kan få se i fjällen. Mot väster är landskapet annorlunda. Rakt nedanför Sälka ligger högslätter och platåer och i fjärran ser man några glänsande platåglaciärer och ett flertal sylvassa norska toppar där den berömda Stetinden (Norges djärvaste fjäll) kan urskiljas tack vare dess tvärt avhuggna skorstensliknande topp. Tillbakavägen kan med fördel väljas som en tur över massivets södra kamlinje Tsutsaålkasj (1510 möh). (Annars kan man återvända samma väg som under uppstigningen.) Kamlinjen är fortsättningsvis relativt smal och omgiven av stup på ömse sidor punkten 1510 men man kan efter denna punkt ta sig ned mot Sealggaglaciärens gryta och vidare genom Mielkerriepphi och tillbaka till stugorna. Avstånd: ca 15 km (de alternativa returvägarna är ungefär lika långa). Höjdskillnad: ca m. Tid: 8-10 tim. Öster om stugorna finns det många bestigningsmål på relativt nära håll. Alla fjällryggar som skjuter ut i Tjäktjavagge har lättforcerade västbranter som kan bestigas både till fots och med skidor. Ett attraktivt fjäll är det med hybridnamnet (sammansatt av samiska och svenska) Tjäktjahjälmen (1906 möh). Dess form är 14

8 som namnet säger vackert avrundad mot väster men avslutas åt motsatta hållet av ett tvärstup ned till Reaiddaglaciären. Toppen nås bekvämast via dalravinen i söder, mellan Tjäktjahjälmen och Kaskanjunnjetjåkka. Ravinen medger en mjuk uppstigning till passet mot Knivkammens västra topp. I övre delarna ligger det ofta mycket snö hela sommaren. Utsikten växer kontinuerligt bakåt, dvs västerut, mot Sälkamassivet som verkligen görs rättvisa i detta perspektiv. Från passet går man på skrå snett över den blockiga sydbranten upp till toppen av Tjäktjahjälmen. Däruppe ges en god överblick av den vilda topografin kring Reaiddaglaciären. Avstånd: ca 8 km fram och åter. Höjdskillnad: ca m. Tid: 4-5 tim. Vaktposten (1852 möh) är ett jämförbart mål med Tjäktja-hjälmen. Detta är ett fjäll som ändrar skepnad stort beroende på varifrån det betraktas. Sett från Stuor Reaiddavággi är Vaktposten en brant klump, från Reaiddaglaciärens västra del av anmärkningsvärt beskedlig sluttning och från Unna Räita-stugan en djärv kamlinje med tinnar och torn. Toppen nås enklast både till fots och med skidor via dess sluttning mot Reaiddaglaciären och utsikten är minst lika storslagen som från dess ovannämnda grannar, bland annat syns Kebnekaises topp i sydost. Avstånd: ca 12 km fram och åter. Höjdskillnad: ca +900 m. Tid: 6-8 tim. Det namnlösa fjället 1398 rakt norr om Sälkastugorna är ett annat enkelt bestigningsmål som ger lön för mödan. Det brukar kallas för sockertoppen och är en vacker liten spira med ett brant stup mot Stuor Reaiddavággi. Vid bestigningen går man lämpligast på skrå uppför dess västsida. Man kan också fortsätta till den högre toppen (ca 1580 möh) längre norrut. Från dessa toppar har man en bra överblick över Tjäktjavagge. Avstånd: ca 10 km fram och åter. Höjdskillnad: ca +700 m. Tid: 6-8 tim. Sälkastugorna är en utmärkt bas även för botanisten. Tack vare berggrundens kalkrikedom väster om Tjäktjajåkka är de välväxta ängarna på den dalsidan mycket artrika. Där kan man med lätthet hitta växter som fjällsippa, purpurbräcka, klippveronika och lapsk alpros. På lite högre höjd förekommer även kantljung, fjällspira och fjällklocka. En floratur innebär att man först vadar Tjäktjajåkka varefter man strosar omkring under branterna på dalens västra sida. Sjön 1050 i tvärdalen mitt emot stugorna kan vara ett trevligt mål i sammanhanget. Jåkken från sjön bildar sevärda vattenfall ned mot Tjäktjavagge. Sjön upplevs osökt vara gömd där den ligger inringad av höga fjällryggar i en vacker gryta. Bara en smal öppning syns genom tvärdalen mot öster. Vill man övernatta i avskildhet kan det löna sig att leta tältplatser i denna oförglömliga miljö. Avstånd: ca 8 km fram och åter. Höjdskillnad: ca +200 m. Tid: 3-5 tim. om Sälkatoppen. Man vadar Tjäktjajåkka och går Tjäktjavagge norrut under fjället 1484 och vidare in i den smala tvärdalen norr om detta fjäll. Tvärdalen följs ca 4 km västerut förbi några småsjöar som ligger vackert under ängsgröna branter. När man passerat den övre blir terrängen mycket karg och domineras av block och grus. Här ser man fronten av blockglaciären i form av en ca 5 m hög bågformad vall bestående av block. Glaciären består som beteckningen säger av stora block med jord emellan och innesluten is i hålrummen. Den är över 600 m lång och sträcker sig upp på bergssidan mot Sälkamassivets norra topp. Blocken ligger ansamlade i bågformade valkar vilket visar att den sakta rör sig om än mycket långsammare än en vanlig glaciär. Tillbaka samma väg. Avstånd: ca 18 km. Höjdskillnad: ca +400 m. Tid: 4-6 tim. Med skidor är ovan beskrivna led till Sälkatoppen lätt. En avvikelse är att man passerar över den norra glaciären upp till passet. Glaciärens nedre del är relativt brant och kräver sicksack-gång. För skidåkaren innebär dalravinen söder om Tjäktjahjälmen en utmärkt möjlighet att bekvämt nå höga höjder. En stor tur är det att via denna passage ta sig till Unna Räita-stugan. Från ravinens pass skidar man upp på Knivkammens västligaste topp (1817 möh) för att fortsätta österut längs denna kamlinje, en kort bit bärandes skidorna. Som utsiktspunkter torde Knivkammens toppar höra till de bästa i Kebnekaisefjällen helt enkelt därför att de ligger centralt. Söderut ser man de lägre parallella fjällryggarna Tuolpanjunnjetjåkka (1730 möh) och Drakryggen (1821 möh) som bildar kulisser med djupverkan bakom varandra. Scenen kulminerar med Kebnekaises topp högt över dessa ryggar. Mot norr dominerar gapet ned mot Reaiddaglaciären och Unna Reaiddavággi och därbakom höga fjäll, exempelvis Räitatjåkka (1934 möh) och Sielmatjåkka (1997 möh). Åt öster klyver Kaskasavagge mellan de djärva massiven Nipals (1902 möh) och Kuopertjåkka (toppen 1914 möh). Från Knivkammen väntar en underbar utförsåkning över de tre glaciärerna som vetter mot söder. Därmed når man passet mellan Knivkammens östra topp och Pyramiden (färdväg M) varifrån det bär ännu mera utför till Unna Räita-stugan. Tillbakafärden går lämpligen över Reaiddaglaciären, först uppför dess vackert välvda sluttning till isdelaren, sedan i en lång härlig nedförsbacke till Sälkastugorna. Avstånd: ca 20 km. Höjdskillnad: +980 m, -560 m, +260 m, -650 m. Tid: tim. En geologiskt intressant dagstur kan göras till Sveriges enda blockglaciär norr 15 16

9 ETAPP 5: SÄLKA SINGI Kungsleden fortsätter söderut genom den allt bredare Tjäktjavagge. Trots dalens öppna karaktär känner man en påtaglig närhet till de höga Kebnekaisefjällen och en kortare sträcka bjuds man pä en majestätisk vy in mot Rabots glaciär och landets högsta topp. Söderut är fjället Stuor Jierta ett karakteristiskt blickfång. Till denna sträcka av Kungsleden anknyter flera andra leder och färdvägar. Avstånd: 12 km. Höjdskillnad: -100 m. Tid: 3-4 tim. [Lätt] Direkt efter Sälkastugorna passerar man en träbro och fortsätter därefter mot Tjäktjatjåkka. Några mindre gölar ligger här intill leden och små gruskullar gör terrängen kuperad i den lilla skalan. En halv kilometer från stugorna syns Sälkamassivets högsta topp. Ned mot jåkken dominerar gräsvegetation men den största ytan på denna sida av dalen läcks av ris. På sträckan fram till renstängslet söder om Gaskkasjohka har leden en mindre distinkt karaktär och många väljer uppenbarligen sin egen väg här. Det är lätt att tappa bort huvudstigen, särskilt vid vandring norrut. På andra dalsidan vid Mielkeriehppi framträder vackra exempel av jordtlyttningsvalkar i de starkt sluttande gröna ängarna. Gaskkasjohka har flera vattenfåror med låga rullstensvallar. Dessa småbäckar passeras via några träbroar. Den som vill vandra upp i Kaskasavagge (färdväg L) där fjället Nipals syns som en spets viker av mot öster före broarna. Efter att ha passerat ett renstängsel som går tvärs över Tjäkljavagge (skiljer Leavas och Norrkaitums samebyar åt) går man svagt uppför och når en ledförgrening där leden till Hukejaure börjar (nr 9). Här syns fjället Rusjka (1706 möh) i sydväst vilket liknar en uppochnedvänd båt. Denna vackra topp kan betraktas under resten av etappen. Fram till Guobirjohka går leden svagt nedför. Om Kuopervagge är målet (färdväg O) viker man av från leden före jåkken som Kungsleden passerar via en bro. Före bron kan man inåt Kuopervagge urskilja tre olika högfjällstyper. Till vänster fjällens mest alpliknande berg Gaskkasbákti (2043 möh) - hög och brant - i mitten den smäckert uppbyggda Drakryggen (1821 möh) och till höger Vargryggen med Kebnekaises sydtopp (2117 möh) som ger ett massivt fästningsliknande intryck. Guobirjohka har skurit ut en liten smal kanjon där bron ligger, men nedströms breder vattendraget ut sig mot Tjäktjajåkka. Broläget är en utmärkt plats för rast såvida man inte vill ta sig en kilometer vidare till ett rastskydd vid leden. Där finns även ett torrdass. Från rastskyddet som är ovanligt stort kan Tjäktjajåkkas deltaområde med gräsbevuxna holmar studeras. Man ser också Kuopertjåkka (1914 möh) inne i Kuopervagge. Leden fortsätter därifrån svagt nedåt i småkuperad terräng och passerar Singijohkas små vattenflöden. Här kan man lämna leden och gå inåt Singivággi 17 (färdväg P). Strax därefter kan också den som siktar mot Kebnekaises fjällstation avvika och välja en ginare led under Singicohkka. Denna stiger ganska brant upp till sjön 979 möh (fina tältplatser) där utsikten är storartad ut över Tjäktjavagge och fjällen i väster. Från sjön går man över ett pass och har därefter en relativt kraftig nedförsbacke till leden mellan Singi och Kebnekaise (nr 10). Singistugorna ligger ända till sista kilometrarna dolda bakom en liten klippkam när man kommer Kungsleden norrifrån. Nedanför fjället Madirs stup där Tjäktjajåkka forsar i en sevärd klippkanjon utgår en omarkerad färdväg genom Neasketvággi till Hukejaurestugan (färdväg R). Strax efter stigförgreningen passerar Kungsleden över klippkammen och man ser både Kårtjevuolle sommarviste (Norrkaitums sameby) med en liten hussamling vid Tjäktjajåkkas vackra deltaland och lite längre bort Singistugorna. Skidåkningen genom Tjäktjavagge är trivsam. Vinterleden är dessutom rakare stakad och ligger lägre. Den passerar t ex en bra bit nedanför bron över Guobirjohka. Singistugorna (720 möh) Denna stuggruppering ligger fritt mitt i dalen på en sluttning strax ovan Tjäktjajåkkas deltaland. På andra sidan vattendraget kan man se Unna Avrriks tvärbrant (1323 möh). Fyra stora fjäll dominerar panoramat runt omkring. Rusjka (1708 möh) ligger i väster och Stuor Jierta (1543 möh) i syd. Åt sydost framträder på avstånd Liddubákti (1759 möh) som ett strykjärn medan sikten rakt österut spärras av Singicohkkas närliggande bergvägg (1678 möh). Mot norr hindras fjärrsynen av en höjdsträckning alldeles ovan Kårtjevuolles sameviste och av Tjäktjavagges dalstråk syns inget åt det hållet. Däremot är sikten i dalens fortsättning söderut öppen och långt bakom u-profilen anar man avlägsna fjälltoppar. Stugplatsen omfattar fyra hus med sammanlagt 60 bäddar och hjälptelefon. Dagsturer Fjällen i grannskapet är förnämliga mål för en bestigning. Stuor Jierta (1543 möh) är det närmast belägna av dessa och för att nå dess topp följer man Kungsleden ca 3 km söderut fram till förgreningen där leden från Ladtjovagge anknyter. Från denna punkt siktar man rakt upp mot toppröset och kommer ganska omedelbart in i blockterräng som täcker den relativt beskedligt lutande fjällsidan. Den östra sidan av fjället bildar ett stup och från toppen är det en hisnande vy ned mot den sjörika högslätten mellan Stuor Jierta och Liddubákti. Utsikten från denna lättillgängliga topp är överhuvudtaget en av de bästa i Kungsledens närhet. Bakom 18

10 Liddubáktis skrovliga sida och Singicohkkas massiva rygg framträder Kebnekaise. I väster fångas uppmärksamheten av de ovanligt fristående massiven Rusjka och Sälka. På långt avstånd i söder syns Sarekfjällen. Åter till stugorna samma väg. Avstånd: ca 10 km fram och åter. Höjdskillnad: +820 m. Tid: 4-5 tim. Fjället Madir (1078 möh) på andra sidan Tjäktjajåkka från stugorna sett är också ett lättillgängligt mål. Fjället som har en del besvärliga stup längs sydkanten är botaniskt rikt. Man passerar förbi stupen i västlig riktning när man kommit över bron vid Tjäktjajåkka. Den ängsbeväxta sluttningen under toppen hyser flera krävande kalkväxter, bl a fjällsippa, nätvide och lapsk alpros. Man kan sikta på skrå uppför sluttningen mot Madirjávri och platån kring denna sjö. Utsikten däruppe är givande ut över Tjäktjavagge med omkringliggande fjäll. Tillbaka samma väg. Avstånd: ca 15 km. Höjdskillnad: ca +300 m. Tid: 4-6 tim. Att bestiga Rusjka (1708 möh) är en större tur än ovanstående. Man måste först ta sig norrut till bron över Tjäktjajåkka och sedan vidare mot väster in i Neasketvággi där man vadar jåkken i dalen. Eftersom östra och norra sidan av det kölformade fjället är mycket brant gör man bäst i att ta sig upp på västsluttningen vilken kan nås genom att man passerar passet mellan Rusjka och Unna Ruskkas. Utsikten från toppen är jämförbar med Sälka (s 28). Tillbaka samma väg, eller som alternativ söder om fjället över platån Báttaláhku ned i Neasketvággi. Avstånd: ca 20 km, kortare vintertid. Höjdskillnad: ca m. Tid: tim. Liddubákti (1759 möh) är ett annat lockande mål men för att nå dess topp måste man ta sig förbi fjällets fårade sydvästvägg. Kammen som vetter mot stugorna är smal och bjuder på en del lös klättring. Österifrån är det däremot enkelt att komma upp till högsta punkten. Först följs leden mot Kebnekaise turiststation fram till Lassajávri där man tar sikte mot Liddujávritsjöarna som man följer längs norra stranden för att slippa vada längre fram. Efter att ha passerat under sydvästväggen som är mycket vackert skulpterad av rasrännor, utan jämförelse i övriga fjällvärlden, går man i blockmark upp till passet mellan Liddubákti och Skárttoaivi, i nedre delen längs med en bäckravin. Utsikten bjuder på sällan avbildade perspektiv mot Kebnekaisemassivet. Ännu bättre är vyn från Skárttoaivi (1744 möh) som också kan bestigas under denna tur om man från passet, dit man återvänder, går upp över sydtoppen till 5kárttoaivis högsta punkt. Där stupar det lodrätt ned i Ladtjovagge. Det berömda fjället Tolpagorni (1662 möh) framstår som en liten dvärg härifrån i jämförelse med Kebnekaises nästan femhundra meter högre topp. Tillbaka samma väg. 19 Avstånd: ca 30 km fram och åter. Höjdskillnad: ca m. Tid: tim. Singistugorna kan också fungera som en utgångspunkt för bestigning av Kebnekaise (2117 möh). Uppe i Singivággi som nås efter ca 5 km är det lämpligt att vika av in i den smala dalravinen under Kuopertjåkka (populärt kallad Kaffedalen) som leder fram till västra leden från Kebnekaise fjällstation. Kaffedalen gicks av Kebnekaises tredjebestigare år 1895 och leden kallas efter honom för Dürlings led. I dalravinen ligger det ofta kvar mycket snö. Västra leden, som man möter i Kaffedalens övre del, kommer ned från Vierranvarris topp och framträder likt ett spår i blockterrängen. Man följer leden uppför fjällsidan på Kebnekaises skuldra mitt emot Vierranvarri (400 m stigning) till toppstugorna och därifrån vidare till toppglaciären (se s 113). Tillbakavägen går med fördel i förstabestigaren Charles Rabots fotspår efter västkammen. Från Kebnekaises topplatå smalnar den västliga fjällryggen till ett pass (Rabots pass) dit Rabot tog sig från glaciären nedanför. Denna glaciär uppkallades senare efter honom. Kebnekaiseryggen bildar ett farligt stup längs hela sidan som vetter mot Rabots glaciär. När målet är att återvända till Singistugorna fortsätter man förbi nämnda pass till Kuopertjåkka varifrån man tar sig nedför branten till Singivággis mynning. Mot Tjäktjavagge bildar Kuopertjåkka ett stup. Avstånd: drygt 25 km. Höjdskillnad: ca m. Tid: tim. En kort blomstertur kan göras till Unna Jiertas sydbrant där ängarna är kalkpåverkade och artrika. Flera av ovannämnda toppar är utmärkta skidmål, t ex Stuor Jierta och Kusjka. Vinterbestigningen av den sistnämnda förkortas eftersom man kan gena över deltat. Även Kebnekaiseturen är möjlig men ansträngande att genomföra på vintern. Då följer man Dürlings led både upp och ned. Den närbelägna toppen Unna Avrrik (1323 möh) lämpar sig bäst som mål på vintern då man enkelt skidar över jåkken och bestiger berget från söder och fortsätter tillbaka till stugorna via nordvästsluttningen. En behändig rundtur som också ger utmärkta vyer mot Kebnekaisefjällen. Avstånd: ca 10 km. Höjdskillnad: +600 m. Tid: 2-3 tim. 20

11 LED NR 10: SINGI KEBNEKAISE NIKKALUOKTA Denna lättvandrade led med små höjdskillnader följer Ladtjovagges hela sträckning och man kommer bort från det stora väglösa fjällområdet i väster till låglandet i öster. I översättning betyder dalens samiska namn Slåtterdalen. Dess västra del är förträngd och djupt nedskuren under höga stup men i centrala delen öppnas landskapet varefter dalen blir allt bredare och bördigare mot öster, samtidigt som dalsidorna flackar ut. Vid start från Nikkaluokta och vandring västerut möts man av en ståtlig entre till fjällvärlden med bildsköna branta fjäll och åsynen av Sveriges högsta topp. 1 den östra delen ligger också ett stort deltaland i sjön Laddjujávri som man brukar passera över med båt. Avstånd: 33 km. Höjdskillnad: sammantaget ca +120 m, -370 m. Tid: minst 2 dagar. [Lätt] Etappen Singi Kebnekaise fjällstation Med riktning mot fjället Liddubáktis skarpa kantlinje lämnar man Singistugorna bakom sig och följer denna led mot öster. Efter någon kilometer från stugläget är heden botaniskt rik med t ex fjällsippa. Man stiger uppåt och når den långsmala sjön Lassajávri varefter det åter bär uppför till ett litet pass (840 möh) som inledningsvis skymmer sikten ned i Ladtjovagge. Från passet har man en vacker utsikt mot fjällen bakåt, dvs västerut: Rusjka (1706 möh), Unna Jierttas (1049 möh), Unna Avrrik och Stuor Jierta (1543 möh). Framåt bildar Ladtjovagges nästan 1000 m höga fjällsidor och stup en fängslande vy. På södra dalsidan kastar sig små jåkkar som silverstreck nedför branterna. I Liddubáktis fjällvägg ser man också vackra band av bergarter som stupar inåt fjället i en trågbildning som geologerna kallar antiklinal. Singicohkka (1704 möh) på norra sidan är inte fullt så lodrät men ändå imponerande. Vandringen längs leden är knyckig i dessa västra delar av Ladtjovagge. Det är småkuperat och leden går ömsom uppåt i korta backar, ömsom nedåt. När sjösystemet i dalens botten passerats möter man en hel del stora, brunt metallglänsande block som består av malmmineralet magnetkis. I fjällsidorna ser man också rostbruna klippor med järnutfällning. Dalen smalnar här ytterligare och man passerar över ett krön och ned i böjen runt Singicohkka. Därefter planar marken ut och det blir en enastående behaglig vandring ut mot den breda delen av Ladtjovagge. Skárttoaivis tusenmetersstup hänger bokstavligen över vandraren. Norrut visar sig nu också den häftiga bergväggen på Tolpagorni (1662 möh) vilken härifrån avslutas med ett läckert klipptorn. Dalbottnen under berget är platt som ett 21 dansgolv vilket förstärker känslan av fjällets branthet och höjd. Till höger om detta fjäll syns också Kebnekaises sydtopp (2117 möh). Leden stiger efter dansgolvet upp mot en höjd och en vackert utbildad rundhäll med tydliga isräfflor passeras. Efter höjden går man över Kittelbäcken via en bro. Tolpagorni börjar härifrån visa upp en välkänd profil med sin krater under toppartiet. Från bron har man en liten stigning upp mot Kebnekaise fjällstation som ligger dold bakom bergklacken Kaipak (772 möh). Avstånd: 14 km. Höjdskillnad: +120 m, -150 m. Tid: 5-7 tim. [Lätt] Kebnekaise fjällstation (690 möh) Stationen är belägen nästan två mil inne i väglöst land. Den ligger rakt under det lilla husberget Kaipak (namnet betyder överhängande bergvägg). Anmärkningsvärt nog ser man inte Kebnekaises sydtopp härifrån. Däremot skymtar Tolpagornis gäckande krater och uppifrån Kaipak kan man beskåda hela Ladtjovagge och dess majestätiska port med välkända fjällbastioner som Singicohkka (1704 möh) och Skárttoaivi (1744 möh) samt Tolpagorni (1662 möh). Det första huset uppfördes redan 1907 av stenar tagna från platsen. Detta byggdes senare på och utgör än idag en del av huvudbyggnaden. Här har väggarna således patina från turismens barndom. Senare tillkom flera byggnader. Nu utgörs fjällstationen av den påbyggda huvudbyggnaden med matservering och sällskapsrum samt tre fristående annex med sammanlagt 160 bäddar. Telefonautomat finns, liksom butik med bl a proviantförsäljning. Högfjällsutrustning kan hyras. För tältare fungerar ett av husen som servicebyggnad med dusch, bastu och kök. Tältplatser finns på sluttningen upp mot Kaipak. Ytterligare en byggnad med kokplattor är öppen hela året. Under turistsäsongerna är fjällförare verksamma bl a för att leda turer upp till Kebnekaises topp. Även kurser för glaciärvandringar och klätterturer arrangeras. Dagsturer En bestigning av Kebnekaise hägrar när vädret är bra. Inget mål kan tyckas självklarare för en fjällvän. Man kan välja mellan två vägar: den ena som kallas västra leden är lång men inte särskilt exponerad, den andra, östra leden, är direktare och samtidigt lite mera utsatt. Västra leden börjar uppe i Kitteldalen (namnet saknas på kartan) dit man tar sig från fjällstationen på stig västerut mot Tolpagorni och sedan uppför den smala jåkkravinen norr därom. Kitteldalen är som namnet säger en ståtlig kittel inringad av tvära stup där en mycket brant och lång snöränna på fjället Vierranvárri (1711 möh) utgör ett karakteristiskt inslag i topografin. Detta fjäll, förr kallat Rullevara på skämt efter en tidig bestigare med namnet Rudolf Berg som satte stenarna i 22

12 rullning, har väldiga blockmarker och dessa måste man forcera. Kittelbäcken vadas högt upp i dalen och därefter går man brant upp mot passet (1440 möh) söder om Vierranvárri. Isranunkel växer här och var och som belöning efter stigningen får man en hisnande utsikt ned i Singivággi. Från passet kan man enkelt bestiga Tolpagornis topp drygt 200 m upp i blockmark. Västra leden fortsätter dock norrut till Vierranvárris topp varifrån utsikten bjuder på sällsynta djupperspektiv mot Singivággis smala klyfta och därbakom Ladtjovagge. Tyvärr innebär nästa etapp av västra leden en kraftig höjdförlust då man ska ned 200 m till passet (1520 möh) norr om Vierranvárri. Mot väster utgår från detta pass en smal dal som kallas Kaffedalen. På trampad stig genom blockmarkerna jobbar man sig därefter uppför Kebnekaises södra skuldra och når så småningom toppstugorna. Dessa båda stugor, den ena är från början av 60-talet, ligger ett hundratal meter från varandra och är Sveriges högst belägna byggnader (1880 möh). De är öppna året om och ger sammantaget övernattningsmöjligheter för 18 personer. En fångstarm med stolpar finns mellan stugorna, bra att veta ifall man råkar ut för dimma. Vid stugorna kan man lämpligen rasta, och även lämna packningen inför den avslutande stigningen till Sveriges högsta punkt. Utsikten vid stugorna är fascinerande med Tolpagornis topp rakt nedanför (!), i detta perspektiv degraderad till en blygsam blocksluttning. Avslutningsvis går man upp över Kebnekaises topplatå där lutningen planar ut. Ovan denna höjer sig toppen som är en glaciär, m tjock och formad till en stor pyramid. Detta är gräddan av landets fjällmassiv, en 2000-meters topp med is och vit snö på svart berg. Den sista stigningen innebär snöpulsning. Sveriges högsta punkt är således inte fast mark. Höjden har därför varierat med åren. På kartan anges 2117 möh men medelvärdet under de senaste 20 åren är 2114 möh. Vintertid är den alltid några meter högre. Kebnekaises nordtopp (2097 möh) är landets högsta punkt på fast mark. Utsikten från Sydtoppen är särklassig. Enligt uppgift kan ca km eller 8 % av landets yta överblickas vid god sikt. Tio femton mil bort ser man. Mängder av fjälltoppar och glaciärer tecknar sig mot horisonten norrut. Med kikarens hjälp kan många toppar identifieras, även de avlägsna såsom Storsteinsfjell i Narviksområdet. Vid ens fötter ligger ett alplandskap med allt vad det innebär av komplicerad och vild topografi, stup och glaciärer. Samtidigt ser man ut över en oexploaterad vildmark där dalarna är orörda. Denna kombination är vår fjällkedjas främsta värde vid en internationell jämförelse. Sällan framstår det så tydligt som uppe ifrån Sydtoppen. Mot söder breder också vågor av höga fjäll och platåer ut sig. Långt borta framträder Sareks fjällvärld. Det är bara i öster som panoramat har en avvikande karaktär. Där dominerar skogslandets mörka färgtoner och flacka landformer. Toppglaciären är en smal rygg och den övergår omedelbart i luftiga stup mot Rabots glaciär i väster och Storglaciären i öster. Ryggen fortsätter mot Kebnekaises nordtopp men en övergång dit kräver stegjärn, isvana och förmåga att klara ex- 23 ponerade passager. Man måste vara klätterkunnig för att fortsätta. Under nedstigningen från toppen följer man västra leden tillbaka. Snöfältet nere i Kitteldalen kan vara förrädiskt på tillbakavägen. Avstånd: ca 24 km fram och åter. Höjdskillnad: sammantaget m, -200 m (vid Vierranvárri). Tid: tim. Östra leden är en kortare väg upp till Sydtoppen. Därför väljs den av flertalet bestigare. Leden innehåller både en glaciärövergång och några passager med lätt klippklättring. Oerfarna tillråds därför att inte välja denna väg utan fjällförare. Med vana från glaciärer och fjällbestigningar är det dock sällan problematiskt att gå leden i egen regi. Man följer stigen från fjällstationen bort mot Tolpagorni. På sluttningen under Kebnetjåkka är vegetationen fläckvis rik, bl a växer här fjällblära. Vid den så kallade Jökelbäcken (namnet saknas på kartan) viker man av upp i ravinen mot glaciären under Kebnetjåkkas topp (1763 möh). Bäcken vadas lätt kring 1050 möh och sedan följer en kraftig stigning upp till platån ovanför den lilla glaciären. Här kan fjällglim, lappgentiana och fjällgentiana påträffas. Uppe vid platån kommer Kebnekaises höga bergväggar i blickfånget - dem har man dessförinnan inte kunnat se. Platån är en rest från den period för 70 miljoner år sedan då vår fjällkedja var nedbruten till en slätt som vid den tiden höjdes av rörelser i jordens inre. På blockmark tar man sig fram till den tunga av Björlings glaciär som vetter mot Kitteldalen. Under vandringen över istungans krön måste man se upp med sprickor. Passagen avslutas uppe på den tydliga, oftast snötäckta drakrygg som sträcker sig fram till bergväggen under Kebnekaises toppplatå. Ryggen består av is och har glaciärsprickor som vanligen döljs av snö. Vid bergväggen börjar klättringen med en luftig förflyttning sidledes på Gudjohnsens hylla 200 m norrut. (Den danske läkaren Th. S. Gudjohnsen öppnade leden 1919.) Här finns målade märken på klippan och lavarna är bortslitna; leden är m a o lätt att hitta. Hyllan sluttar delvis utåt och lösa stenar gör att man måste skärpa uppmärksamheten. Men det är inte svårt att ta sig fram. Nedanför hyllan ligger Björlings glaciär. Ute vid kanten mot detta stup växer den mycket sällsynta fjällvallmon på några jordplättar. Den kan observeras från leden, men att gå ned till växtplatsen innebär risk för störtning. Efter hyllan ska man rakt upp i bergväggen genom den södra av två klyftor som båda leder upp till Kebnekaises topplatå. I klyftan brukar fasta rep sitta till hjälp under sommarsäsongen. Klättringen räknas som mycket lätt och när man kommer över kanten syns den äldre toppstugan. Avslutningsvis når man Sydtoppen efter 240 meters stigning från stugan. Tillbaka via östra leden. Avstånd: ca 16 km fram och åter. Höjdskillnad: m. Tid: 8-10 tim. En utmärkt utsiktstopp av något lägre höjd är Kebnetjåkka (1763 möh) som 24

13 man bestiger lätt genom att gå rakt upp i sluttningen ovanför fjällstationen. På så sätt nås platån nedanför toppen. Sedan fortsätter man upp till dess krön där det står en radiomast. Genom toppens centrala läge mitt i det våldsamt uppspruckna Kebnekaisemassivet är utsikten mycket vild. Under nedstigningen till fjällstationen kan man utnyttja flera snöfält som vanligen ligger kvar på sydsluttningen hela sommaren. Avstånd: ca 10 km fram och åter. Höjdskillnad: m. Tid: 4-5 tim. För glaciärvänner ter sig en tur över isarna lockande. Möjligheterna är stora men ett varningens ord måste sägas: Kebnekaises glaciärer är sprickiga och definitivt inte att leka med. Flera olyckor har inträffat. För att genomföra nedan beskrivna tur är det ett ovillkorligt säkerhetskrav att man går minst tre personer inknutna i ett rep. Med dessa förutsättningar kan en glaciärövergång till Tarfalavagge genomföras. Man följer då östra leden upp till Björlings glaciär, där repet tas fram, och fortsätter sedan över glaciären nära Kebnetjåkka mot passet under Kebnekaises nordtopp. Centrala delen av isen är ofta barsmält och har mycket morän (block och grus) på ytan. Vid passet är det förrädiskt många sprickor, varför försiktighet är av största nöd. På andra sidan passet möter den likaledes sprickiga Storglaciären där man bör hålla sig nära Kebnetjåkka. En mycket sprickig del finns under detta fjälls markerade utbuktning mot glaciären. Vid nedre delen av istungan förekommer flera glaciärbrunnar i ett läge längs mittlinjen. Från Storglaciären går man tillbaka till fjällstationen via Tarfalavagge. Avstånd: ca 18 km. Höjdskillnad: + ca 1000 m. Tid: 8-10 tim. Söder om Ladtjovagge finns också ett attraktivt bestigningsmål, nämligen fjällryggen som leder upp mot Skárttoaivis högre delar. Detta är en hög barriär sett från fjällstationen, men ifrån öster är lutningen mindre. Man tar sig ned till bron över Laddjujohka och klättrar över den stora blockiga ryggen under fjällstupet från punkten Denna blockansamling är intressant som ett av fjällens få exempel på så kallad protalusvall. Blocken har rasat från stupet ovan och studsat långt ut ifrån berget ned på ett snöfält där de har glidit och samlats till en vall. Det är därför ryggen ligger så långt ifrån bergväggen. Uppe i branten finns högörtsängar med rikare vegetation, bl a lapsk alpros och isvedel. Man håller här upp mot öster för att runda stupet och följa den skarpa jåkkravinen. Vattendraget leder upp till de platåliknande delarna bakom stupet mot Ladtjovagge. Toppen 1293 är en av de bästa utsiktspunkterna för att betrakta Kebnekaise från söder. Lättgången blockterräng till 1744 varifrån även Sarek ses. Tillbaka samma väg. Avstånd: ca 10 km fram och åter. Höjdskillnad: +600 m. Tid: 4-5 tim. Från Kebnekaise fjällstation kan också göras många kortare dagsturer av intresse, bl a för att leta efter växter i sluttningen bort mot Kittelbäcken. Man kan 25 också söka upp Björngrottan vid ovannämnda blockrygg söder om Laddjujohka. Den ligger på nivåkurvan för 600 m och är en blockgrotta. En annan intressant geologisk sevärdhet är jättegrytfältet vid Kittelbäcken, strax söder om bron. Jättegrytorna är perfekt slipade hål i berget som uppstått då det forsande vattnet orsakat en virvel med stenar som slipmedel. Stenarna kallas för löpare och ligger ofta kvar på jättegrytans botten. En vinterbestigning av Kebnekaise är också möjlig och givande för fjällfarare utan erfarenhet av klättring. Då väljer man västra leden även om den är längre. Skidorna kan användas ända upp till topplatån men lämnas vanligen vid Kittelbäcken. Ta med stavarna! Glaciären på Sydtoppen pulsar man uppför. Östra leden är däremot ett krävande alpint företag vintertid. Väggklättringen besväras under den årstiden av rimfrost och lössnö. Fina högfjällsturer kan också göras överglaciärerna som är säkrare under vintern. Bland annat är det vacker väg till Tarfalastugan upp över Björlings glaciär och nedför Storglaciären eller lsfallsglaciären (som är brantare). Utförsåkningen är suverän. Etappen Kebnekaise fjällstation Nikkaluokta Leden österut från Kebnekaise fjällstation är ett välfrekventerat stråk och stigen är bred. Fram till Darfaljohka växer gles, luckig björkskog. Efter bron över jåkken som forsar i en brant ravin av kanjontyp kommer man in i en mera sluten fjällbjörkskog och resten av leden ligger inom denna växtregion. Vandringen går först i medlut ned mot Laddjujohka. Bakåt ser man Kaipak och fjällstationen samt de anslående fjällen runt Ladtjovagge. Under en kort stund framträder också toppartiet av Gaskkasbákti (2043 möh) i en trång glipa genom Tarfalavagge. Framåt ser man lågfjällsplatåerna söder om Ladtjovagge. Leden passerar mellan stora block nedanför Darfaloalgis (750 möh) brant. Där växer högörtvegetation och skogen är mycket frodig. Branten är kalkrik och utgör en gräns mellan två berggrundsskollor. Av krävande växtarter finner man bl a tuvbräcka, purpurbräcka, klippveronika och klippstarr. Efter branten blir det småkuperat fram till Laddjujohkas breda älvfåra. Vattendraget bygger här upp ett omfattande delta i sjön Laddjujávri. Ända sedan istidens slut har glaciärslammet från Kebnekaise deponerats i sjön som minskat sin storlek till hälften. I deltat finns kärr, avsnörda sjöar, kanaler och meanderslingor; en ypperlig miljö för sjöfågel. Vid den plats där leden tangerar älven ligger en liten båtlänning varifrån turer avgår till Laddjujávris östra strand där båten är stationerad. Denna transportservice gör det möjligt att bespara sig 7 km vandring längs sjöns norra strand. Fler- 26

14 talet vandrare brukar utnyttja detta och trafiken följer en tidtabell. Färden är en upplevelse i sig genom den fina närkontakten med deltat och de snabbt skiftande fjällsperspektiven bakom vattenspegeln. Vid den östra båtlänningen ligger en kaffestuga med servering. Den återstående sträckan fram till Nikkaluokta är mycket lättvandrad. Leden är bred som en traktorväg. Omedelbart efter kaffestugan går man över ett backkrön där vyn bakåt, dvs västerut mot Sydtoppen och Tolpagorni är bildskön. Mot söder fastnar blicken vid en djup och mäktig klyfta i fjällsidan, Stallegorsa. Den har troligen skurits ut av inlandsisarnas smältvatten. Fjällsidan söder om Ladtjovagge har också många tydliga, nästan parallella linjer som väcker intresse. Dessa utgör så kallade israndrännor och bildades av smältvatten som rann mellan inlandsisens tunga i dalen och fjället. Vattnet grävde ut en liten fåra i marken och det är den som syns. Sviten av rännor visar hur isen successivt sjönk samman. Cievrrajohka passeras via en bro, och alldeles i närheten finns fina rastplatser. Det första man ser av Nikkaluokta är kapellet som ligger vackert på en ås. Avstånd: 19 km (-7 km båtfärd). Höjdskillnad: -220 m. Tid: 5-6 tim. [Lätt] 27