Ak 8 9. Alexander den lille. Idématerial för undervisningen i livsåskådningskunskap i den grundläggande utbildningen. Victor Bäck Aristoteles

Transkript

1 Alexander den lille Ak 8 9 Victor Bäck Aristoteles Idématerial för undervisningen i livsåskådningskunskap i den grundläggande utbildningen

2 Regi och musik: Oskar Silén Översättning: F:ma Christel Forsblom Ljudteknik: Boomout Productions Illustrationer: Victor Bäck Nina Hukkinen, Silva Lillrank Aristoteles far: Tom Wentzel Aristoteles: Max Bremer Man på gatan: Niklas Häggblom Xenokrates: Oskar Silén Akademimedlem: Tom Wentzel Platon: Tom Wentzel Elev: Niklas Häggblom Aristoteles hustru: Nina Hukkinen Pojke: Oskar Silén Flicka: Silva Lillrank

3 Aristoteles Idématerial för undervisningen i livsåskådningskunskap i årskurserna 8 9 i den grundläggande utbildningen Aristoteles barndom Aristoteles föddes för 2390 år sedan, år 384 före vår tideräknings början. Han föddes i den lilla staden Stageira, som ligger i norra delen av det nuvarande Grekland. Aristoteles far Nikomakhos var hovläkare hos Makedoniens kung Alexander den stores farfar, så Aristoteles hade ända sedan barndomen en nära relation till kungafamiljen. Aristoteles mor Festis, tillhörde en känd läkarsläkt. Aristoteles familj var både bildad och inflytelserik. Aristoteles far: Se hur det här djurets benled fungerar: ledhuvudet är som en kula som rör sig i ledhålan och muskeln på benet får benet att röra sig, så här. Aristoteles: Varför har benet en sådan där böjlig led? Aristoteles far: Benet måste böja sig för att man ska kunna gå och springa. Sträck ut din arm. Så där. Böj nu armen. Spänn hårdare, så känner du muskeln som böjer din arm. Aristoteles: Har alla djur en likadan mekanism? Aristoteles far: Vissa har det, men djurs och människors ben skiljer sig så mycket från varandra att de inte går att jämföra. Aristoteles: Intressant. Intresset för naturforskning kom hemifrån och gick i släkten. Största delen av Aristoteles verk som finns bevarade handlar just om zoologiska frågor. Aristoteles blev tidigt föräldralös. Hans förmyndare Proxenos, märkte snart att den unge Aristoteles var ovanligt begåvad och bestämde sig för att skicka honom till Greklands bästa och mest berömda skola: Filosofiskolan Platons Akademi. Aristoteles börjar studera vid Akademin Akademin hade under de två decennier som skolan verkat skaffat sig ett gott rykte i den dåtida grekiska världen och dragit till sig både vetenskapligt och politiskt ambitiösa elever. Aristoteles reste som 17-åring till Aten, sin tids kulturmetropol, och började studera vid Platons Akademi, där han fick bästa möjliga utbildning.

4 Aristoteles: Förlåt mig, men var ligger Platons Akademi? Man: Ser ni byggnaden där borta där vägen slutar? Aristoteles: Ja. Man: Mitt i pelargången är ingången till Akademin. Aristoteles: Tack så mycket för upplysningen. Man: Är det fest på Akademin? Aristoteles: Inte så vitt jag vet. Man: Varför bär du då en så fin mantel och doftar så gott? Aristoteles: Det här är mina vanliga kläder. Man: Nå, vad ska du bli när du blir stor? Aristoteles: Jag vet inte ännu... kanske en filosofiskt bevandrad hovman. Man: Lycka till då bara. Aristoteles: Tack! Akademin, som grundades av filosofen Platon år före vår tideräknings början, kunde kanske kallas för Europas första universitet. Förutom filosofi omfattade studierna vid Akademin även matematik, astronomi och medicin. Akademin hade också elever från andra länder, vilket visar att skolan var populär och hade hög status. Xenokrates: Var finns då de där idéerna? Akademimedlem: Idéerna är eviga och oföränderliga. Xenokrates: Men... om man sågar av ett ben av ett bord, då borde det ju också finnas idén om ett trebent bord, eller hur? Akademimedlem: Nu tänker du på idéerna genom den här världen idéerna finns färdigt i idévärlden och allt som du ser är en återspegling av idévärlden. Det som vi ser med våra ögon är alltså inte den djupaste och sannaste verkligheten. Xenokrates: Var finns den här idévärlden då? Akademimedlem: Idévärlden går att nå endast genom förnuftet, det vill säga genom tänkande. Den värld som vi uppfattar med våra sinnen är bara en föreställning; doxa. Har du inte hört talas om Platons grottliknelse?

5 Xenokrates: Nej. Akademimedlem: Du har redan varit här i två månader och du har inte ännu... Aristoteles (harklar sig): Ursäkta mig. Var kan jag anmäla min ankomst? Akademimedlem: Xenokrates, visa den här välklädda nya eleven till bostadsdelen. Xenokrates: Jaha. Kom så går vi. Aristoteles hade stor framgång i sina studier vid Akademin. Han utvecklade sitt självständiga sätt att tänka genom de åtskilliga ordväxlingar som han hade med Platon under tjugo års tid. Trots att Aristoteles från första början försvarade sina egna åsikter uppskattade Platon ändå sin mest begåvade elev, på samma sätt som Sokrates en gång hade uppskattat Platon. Man kunde kortfattat säga att grunden och hörnstenen i Platons filosofi är idéläran, som sammanbinder de övriga elementen i hans filosofi. Enligt idéläran är det endast idévärlden som är den sanna och verkliga världen. Varje tings såväl stolens, hästens, husets, som det godas och ondas innersta väsen finns i idévärlden. Dessa väsen kallar Platon för idéer och de bildar tillsammans en egen osynlig verklighet, idévärlden. Den värld som vi ser och uppfattar, enskilda stolar och hästar, är enligt Platon enbart en återspegling av idévärlden. Den värld som vi ser är alltså inte verklig i samma mening som den osynliga idévärlden, som Platon ser som evig och oföränderlig. Aristoteles menar däremot att hästen och stolen i verkligheten är sådana som de är, också utan idéer. Det mänskliga språket utvecklar allmänbegrepp, som har samma roll som Platons idéer. Platons idéer och Aristoteles allmänbegrepp ger ting och varelser deras namn. Aristoteles vägrar att tro på den osynliga idévärlden. För honom är världen en helhet. Han skiljer inte mellan den här världen och den osynliga. Aristoteles lyfte på nytt fram den värld som vi uppfattar med våra sinnen som föremål för forskning. Samtidigt återfick sinnesförnimmelserna sin betydelse. Aristoteles ansåg att vi måste undersöka enskilda stolar eller enskilda hästar och sedan gruppera och klassificera sinnesförnimmelserna av dem för att få verklig kunskap. Skillnaden mellan Platon och Aristoteles kunde sammanfattas så att Platon fokuserade på osynliga idéer, medan Aristoteles iakttog verkligheten runt sig. Aristoteles egna uppfattningar och tankar började gå emot Platons läror. De skriftliga verk som Platon och Aristoteles efterlämnade utgör en betydande del av filosofins historiska grund. Platon & Aristoteles Aristoteles stannade vid Akademin ända till Platons död (347 f.kr.). Under de sista åren vid Akademin började lärarens och elevens åsikter gå isär. En dag när Aristoteles kom från en promenad, blev han direkt inkallad till Platon.

6 Platon: Var har du varit? Aristoteles: Jag var och samlade växter. Platon: Varför slösar du din tid på att samla växter? Aristoteles: Jag samlar växter för att undersöka växternas egenskaper oundvikliga och slumpmässiga och deras inbördes förhållanden. Se till exempel på de här två växterna... Platon: Lägg tillbaka växterna i din korg. Har du glömt att det här är Akademin, ingen köksträdgård. Aristoteles: Nej, det har jag inte gjort. Dina tankar om idévärlden har väckt nya frågor hos mig. Platon: Jag har inte på länge hört dig diskutera om idévärlden, som är den bestående grunden för all form av tänkande och filosofi. Aristoteles: Du kan inte förbigå den konkreta världen, som är full av outforskade områden. Platon: Nonsens! Den verklighet som vi uppfattar med syn-, hörsel- och känselsinnena är bara en föreställning som svävar någonstans mellan det befintliga och det obefintliga. Idévärlden är helt lag- och regelbunden och kan nås endast genom tanken. Aristoteles: Akademins bevis på idéernas värld och deras existens är inte övertygande. Platon: Nu talar du som en grottmänniska, som är fastkedjad med ansiktet mot väggen och ser allt som sker i grottöppningen som skuggor på väggarna. Om det står en häst i grottöppningen ser du bara en otydlig skugga av en häst. Förstår du, du ser inte vad som sker ute i ljuset eller hurdana föremålen och gestalterna är i verkligheten. Aristoteles: Och om vi inte tar grottliknelsen till hjälp? Platon: När du är i grottmänniskans situation, så tror du att de där skuggorna är verkliga ting. Aristoteles: Din grottliknelse är fascinerande och man kommer säkert att tala länge om den här vid Akademin, men jag är inte övertygad om förhållandet mellan idéerna och den värld som vi uppfattar med våra sinnen. Om det förutom den verkliga världen existerar en överjordisk, osynlig idévärld, så vilket är förhållandet mellan de här två världarna? Låt oss till exempel ta din idé om det goda, alltså det godas innersta väsen. Blir en mattvävare eller en läkare bättre om de kommer underfund med idén om det goda?

7 Platon: Se inte på skuggorna på grottväggarna, utan koncentrera dig på att nå idéerna. Närma dig idéerna med dina tankar, använd endast dina tankar och försök komma till insikt om tingens rena väsen, oberoende av ögonen, öronen och hela kroppen, eftersom den stör och hindrar själen från att komma i kontakt med sanning och visdom. Aristoteles: Det går ändå inte att förklara den konkreta världens realiteter, såsom tillväxt och förändring, med hjälp av idéerna. Hur blir till exempel ett frö till en växt? Hur skulle fröets idé kunna förvandlas till en växt? Platon: Jag förstår inte ditt intresse för förändring. Aristoteles: Thales, den förste filosofen, intresserade sig redan för fem generationer sedan för förändring. Platon: Thales höll på med det där vattnet och det ledde honom ingen annanstans än in i den felaktiga tron att allt är vatten. Du undersöker idévärlden genom den konkreta världen med hjälp av dina ögon och öron. Aristoteles: Ja, eftersom den är... Platon: Tro mig, den konkreta världen kan inte vara föremål för kunskap. Verklig kunskap kan vi endast ha om idéer. Aristoteles: Jag anser att problemet är följande: om det vid sidan av den konkreta världen finns en annan, överjordisk idévärld, så vilket är det inbördes förhållandet mellan dessa två världar hur är de sammankopplade? Platon: Sinnevärlden avbildar idévärlden och blir på det viset delaktig av den. Aristoteles: Säger vem? Platon: Jag. Aristoteles: Vi har alltså ditt ord som garanti för att världen omkring oss endast är en återspegling av idévärlden? Platon: Precis. Aristoteles: På det viset. Platons idévärld påminner om religiöst tänkande, eftersom det verkliga och sanna finns i det osynliga, utom räckhåll för sinnena. Aristoteles världsbild var mera vetenskaplig. Han ansåg att endast det som vi kan observera existerar. Förhållandet och skillnaden mellan dessa två filosofer kommer bra fram i slutet av en av deras dialoger. Platon frågar Aristoteles: Hur kan du förkasta din lärares tankar och tänka på ett helt eget sätt? Aristoteles svarar: Läraren är mig kär, men sanningen är ännu kärare.

8 Aristoteles som lärare En av Aristoteles mest obestridda gärningar är att han gav upphov till logiken. Logik innebär läran om reglerna för rätt tänkande, med andra ord läran om korrekt slutledning. Logiken omfattar inte något särskilt område utan erbjuder verktyg för all vetenskaplig forskning. Syllogistik betyder korrekt slutledning: I dag innebär syllogism en slutledning, där slutsatsen härleds ur två påståenden på följande sätt: Alla djur är dödliga. Alla människor är djur. Alltså är alla människor dödliga. Om de två första meningarna är sanna, måste också den tredje meningen, alltså slutsatsen, vara sann. Först tvåtusen år senare kom logiken in på nya spår, som ledde till att Aristoteles slutledningslära överträffades. Aristoteles lade också grunden för biologi, i synnerhet för den zoologiska delen. Han påverkade också i hög grad uppkomsten av politisk och ekonomisk teori samt psykologisk och estetisk forskning, det vill säga konstforskning. Också Aristoteles fysikaliska och astronomiska synsätt utgjorde under århundraden grunden för den västerländska världsbilden. Efter att Aristoteles lämnat Akademin bodde han i Mindre Asien i det område som i dag är Turkiet, och började systematiskt forska i naturvetenskaper och zoologi. Han gifte sig där med en kvinna av den kungliga släkten. Några år senare (år 343 f.kr.) bjöd kung Filippos II in Aristoteles för att undervisa sin 13-åriga son Alexander, som senare blev känd som världserövraren Alexander den store. Aristoteles undervisade Alexander under tre års tid, sedan återvände han till Aten. Aristoteles började bli berömd. Han ville inte längre tillbaka till Platons Akademi utan grundade en egen skola, Lykeion. Skolan grundades på ett ställe som traditionellt hade varit en populär hemvist för sofisterna, som undervisade i vishet, och retorerna, som undervisade i talkonst. Också den gamle mästaren Sokrates hade vistats där. Aristoteles mest produktiva tid infaller under tiden i Lykeion. Under den här tiden var han också som mest berömd; den elegant klädde mästerfilosofen hade lika stort inflytande på sin omgivning som Sokrates och Platon hade haft. Aristoteles undervisade gärna samtidigt som han vandrade med sina elever i skolans öppna korridorer. På förmiddagarna höll han lektioner om logik, vetenskapsteori, metafysik, olika naturvetenskaper, etik, politik, retorik och poetik för sina närmaste elever som på allvar riktade in sig på filosofi och forskning. Aristoteles skola var mera enhetlig än Platons Akademi. Lykeion var som ett universitet eller en vetenskaplig institution. Lärarna hade ett eget bibliotek, vilket var nytt på den tiden. Han tog upp samma teman på olika kurser och stödde sig på sina egna och sina elevers anteckningar, som han korrigerade och bearbetade i takt med att hans undersökningar framskred. Största delen av Aristoteles texter som bevarats härstammar från dessa föreläsningsanteckningar. Aristoteles publicerade också skrifter i dialogform för en bredare publik. Dessa skrifter lovprisades bl.a. av romaren Marcus Tullius Cicero och de lästes flitigt under antiken, men har sedermera alla kommit bort.

9 På eftermiddagarna höll Aristoteles lättbegripligare föreläsningar för en bredare publik, där han rådde alla att utöva filosofi och tog upp olika etiska och politiska frågor. Åhörarna torde till största delen ha varit unga män, som ville skaffa sig kunskap för att lyckas i sin politiska karriär. Nåja, eftermiddagsundervisningen håller just på att börja... Aristoteles: Var så god. Vilken fråga vill du diskutera? Elev: Min fråga handlar om trakerna, som alltså är utländska slavar. De här trakiska slavarna som jag känner hade länge bott i ett hus som ägdes av deras förre husbonde. De var skötsamma arbetare men den nye markägaren körde i väg dem bara för att han tycker att trakerna är barbarer. Jag försökte tala med den nye markägaren och berätta hur skötsamma trakerna var på den förre husbondens tid, men han ville inte ens lyssna på mig utan frågade ilsket om jag också hör till trakerna. Aristoteles: Om vi ska lösa det här problemet måste vi först reda ut problemets orsak och struktur. Att lösa problem är som att lösa upp en knut; man får inte upp knuten om man inte vet hur den är gjord. Elev: Du skulle ha sett markägarens hat mot trakerna. De trakiska slavarnas och markägarens problem verkar vara en ganska hård knut. Aristoteles: Ett dylikt maktmissbruk är skadligt för båda parter också här kunde slaven och husbonden ha en gemensam fördel; atmosfären i hemmen påverkas i hög grad av hur den mänskliga gemenskapen fungerar. Någon form av vänskap skulle förena dem och de kunde sinsemellan komma överens om sin ställning i förhållande till varandra som slav och markägare. En rättvis lösning på problemet skulle öka trivseln och göra allas liv bättre. Elev: Aristoteles, var ligger problemets kärna? Aristoteles: Problemets kärna är att husbonden inte känner en enda av trakerna personligen. Därför handlar han utgående från sina fördomar och löst prat och kör i väg dem. Att folk tror att trakerna är barbarer beror på att trakerna kommer från ett främmande land och på uppfattningen att de dricker för mycket vin och öl på sina dionysiska fester. Utlänningar väcker alltid mera rädsla än nyfikenhet eftersom de är främmande och har annorlunda vanor. För det andra ifrågasätts våra egna vanor då utlänningar uppför sig annorlunda, vilket gör att vi ofta är mera avvisande än intresserade. Elev: Hur ska jag få markägaren att se saken på det viset? Aristoteles: Genom att vädja till hans förnuft. En kontinuerlig del av Aristoteles omfattande arbete var att fundera över mål, eller syften. Syftet är centralt i Aristoteles tänkande. Aristoteles uppfattning om naturen och människan är alltigenom teleologisk, den utgår alltså från att allting strävar efter att utvecklas mot ett mål. Den slutgiltiga förklaringen till varelser och ting ligger i det syfte de tjänar. Aristoteles är intresserad av vad ting och varelser utvecklas till. Hönan är förklaringen till ägget, blomman är förklaringen till fröet och huset är förklaringen till tegelstenen.

10 Det här hjälper oss att förstå det mest centrala i Aristoteles tänkande: möjligheten och hur den förverkligas. Han är alltså intresserad av hur fröet växer till en blomma eller hur tegelstenen blir en del av ett hus. Aristoteles sammankopplar syftet med begreppet det goda: alla arter och ting har sitt eget goda, som det utvecklas mot. Enligt Aristoteles är målet med vårt liv lyckan, närmare bestämt ett lyckat liv. Aristoteles använder begreppet eudaimonia, som inte syftar på ett enskilt ögonblick av lycka, utan på allmän framgång i livet. För Aristoteles är lycka något aktivt. Aristoteles varma livsnärhet är långt ifrån det kristna tänkandet, där målet med människolivet ligger bortom dödens förhänge. Det högsta goda är för Aristoteles den lycka som vi kan uppnå i detta liv. Aristoteles skrev om otroligt många olika ämnesområden. Han skrev omfattande översikter om rättspraxisens historia och kulturell historia. Han gav upphov till många nuvarande vetenskapsområden, bland annat biologi och logik. Han var också den förste filosofen som försökte dela in vetenskaperna systematiskt. Det är svårt att komma på något vetenskapsområde, där Aristoteles inte skulle ha arbetat, samlat material och banat väg för kommande forskningar. Den Nikomachiska etiken Aristoteles hustru: Du har jobbat länge med de där papyrerna vad forskar du om? Aristoteles: Jag forskar om dygder och frågor som handlar om ett gott liv. Hustru: Vad har fått dig att börja grubbla över sådana frågor? Aristoteles: Jag har funderat över vad människan av naturen strävar efter och framför allt vad som är bra för människan. Hustru: Och vad är det? Aristoteles: Det bästa för människan är att leva efter förnuftet, eftersom det är mest naturligt för människan Hustru: Hur motiverar du det? Aristoteles: Knivens uppgift är att skära, inte sant? Hustru: Ja. Aristoteles: Ju vassare kniven är, desto bättre skär den och då fyller den bäst sin uppgift. Det samma gäller en flöjtspelare, vars uppgift är att spela flöjt... Hustru:... ju skickligare han spelar flöjt, desto bättre fyller han sin uppgift. Aristoteles: Exakt. Och eftersom endast människan har förmåga att tänka, innebär det att endast människan kan låta förnuftet styra sitt liv. Hustru: Och ett liv som styrs av förnuftet är alltså det bästa för människan?

11 Aristoteles: Just precis. Med hjälp av förnuftet kan människan välja medelvägen. Hustru: Vad menar du med medelvägen? Aristoteles: Dygd uppstår i förhållande till en last som består av två ytterligheter. Dygden mod får vi genom att ställa feghet i den ena ändan och dumdristighet i den andra. Mitt emellan finns dygden mod. På samma sätt får vi dygden frikostighet genom att ställa slösaktighet i den ena ändan och snålhet i den andra. Hustru: Nu förstår jag med förnuftets hjälp finner människan de rätta dygderna och kan bete sig rätt. Aristoteles: Förnuftet är människans gudomliga egenskap med hjälp av förnuftet kan människan välja medelvägen. Hustru: Vad ska boken heta? Aristoteles: Nikomachiska etiken jag skriver boken till vår sjuka son. Hustru: Varför? Aristoteles: Jag vill berätta för honom hur han ska tänka och använda sitt förnuft för att nå sina mål och få ett gott liv. Hustru: Vår pojke är mycket sjuk och jag vet inte om han någonsin kommer att hinna... Aristoteles: Jag tänker ändå skriva boken färdig. Aristoteles skrev den Nikomachiska etiken under sina sista år och tillägnade den sin son, som dog mycket ung. I sin bok förmedlar Aristoteles kunskap om dygder och beskriver vad som kännetecknar ett gott liv. Den hör till Aristoteles mest omsorgsfulla verk och varje sida innehåller uppgifter, som har haft stor betydelse för senare läsare och filosofer. Boken har i stor utsträckning påverkat människors uppfattning om ett gott liv. Aristoteles andra betydande verk, Om diktkonsten, har ännu i dag inflytande inom exempelvis filmen. Film-, teater- och tv-manuskript skrivs ofta enligt modellen som beskrivs i Om diktkonsten. I verket, som under två tusen år var riktgivande för skönlitteraturen, behandlar Aristoteles olika former av skriftlig framställning och jämför olika genrer inom skönlitteraturen. Högst värderar han tragedin, alltså sorgespelet. En god tragedi framkallar enligt Aristoteles känslan av rening - katharsis. Med det menar han att då åskådaren ser händelser som väcker fruktan och medlidande renas han genom sina känslor och lär sig att känna medlidande och fruktan på rätt sätt, vilket framkallar en befriande känsla. Pojke: Kommer du? Flicka: Jag kan inte heller komma och bada. Pojke: Varför inte?

12 Flicka: Vi fick gäster så jag måste stanna hemma. Pojke: Du lovade komma. Flicka: Jag vet, men... Pojke: Du svek ditt löfte. Flicka: Förstår du inte att... Pojke: Då går jag ensam och bada. Gräl och konflikter är en del av livet. De går ändå att reda upp när man som Aristoteles ser grälen som knutar: man måste veta hur knuten har kommit till för att lättare kunna knyta upp den. Flickan kunde inte hålla sitt löfte eftersom hennes farfar och farmor hade kommit på besök men det vet inte pojken. Han vill bara gå och bada med flickan. En omfattande del av Nikomachiska etiken är tillägnad vänskapen. Vänskap hade en stor betydelse i grekernas moraliska liv. Aristoteles framhåller att vänskap är en viktig del av lycka. Vänner hjälper varandra och är uppriktiga mot varandra. En förutsättning för äkta vänskap är att parterna känner samma tillgivenhet för varandra som för sig själva. Aristoteles var som filosof på många sätt mycket annorlunda än alla sina föregångare. Han var den förste som forskade systematiskt och han var lärare, inte profet. Hans verk var inte poetiska, utan kritiska, prosaiska, och noggranna. Aristoteles var en filosof som iakttog vardagen och den levande naturen. Han undersökte allt med en biologs kärlek, och förstod mångfaldets värde. Han kunde också se det besvärliga, härliga och bittra i människans liv. Enligt Charles Darwin har Aristoteles främjat förståelsen för biologiska fenomen mer än någon annan. I Aristoteles verk talar en filosof, som innerst inne har en optimistisk livsuppfattning. Han känner människan utan och innan, både som individ och som samhällsmedlem. Han förhåller sig tolerant, praktiskt och förnuftigt till världen. Han uppskattar inte ytterligheter, utan betonar balans, medelväg och måttlighetens dygd. Hans inställning till samhällsfrågor är praktisk och en aning konservativ. Aristoteles hade en ny syn på filosofins uppgift. I den vetenskaps klassificering som han presenterade betecknade han filosofin som den mest grundläggande vetenskapen. Aristoteles menade att filosofin är vetenskapernas vetenskap som alla andra vetenskaper grundar sej på. Aristoteles död innebär slutet på en epok i filosofins historia. Ingen efter Aristoteles kom att få lika stor betydelse inom den antika filosofin som han själv, Sokrates och Platon hade haft. Aristoteles var en av sin tids främsta, kanske till och med den främste experten inom alla intellektuella områden, allt från astronomi och logik till anatomi och geografi. Aristoteles har fortfarande inflytande, i synnerhet i de europeiska staterna och inom vetenskap och konst. Ingen annan har lyckats med det, varken före eller efter honom. - SLUT