EARTH SCIENCES CENTRE GÖTEBORG UNIVERSITY B NORDVÄSTRÄFFLOR I GÖTEBORGS NORRA SKÄRGÅRD

Transkript

1 EARTH SCIENCES CENTRE GÖTEBORG UNIVERSITY B NORDVÄSTRÄFFLOR I GÖTEBORGS NORRA SKÄRGÅRD Peter Stille Tobias Thorsson Department of Physical Geography GÖTEBORG 2000

2

3 GÖTEBORGS UNIVERSITET Institutionen för geovetenskaper Naturgeografi Geovetarcentrum NORDVÄSTRÄFFLOR I GÖTEBORGS NORRA SKÄRGÅRD Peter Stille Tobias Thorsson ISSN B226 Projketarabete Göteborg 2000 Postadress Besöksadress Telefo Telfax Earth Sciences Centre Geovetarcentrum Geovetarcentrum Göteborg University S Göteborg Guldhedsgatan 5A S Göteborg SWEDEN

4

5 Abstract Northwest striae in the Northern Archipelago of Göteborg, Southwestern Sweden. This essay in Geography deals with glacial striation in the district of Öckerö in the archipelago of Göteborg. The striae of interest were those with a northwesterly direction. These striae deviate from the rest of the striae and the landscape, which are formed by glacial movement from the northeast. To be able to accomplish this essay the authors spent two weeks, under different weather conditions, in the study area. To complete the investigation the authors walked around every island in the study area. Support during the investigation consisted of maps, compass, measuring-tape and a small boat. The study area consists of islands with large exposed rocks and steep cliffs. Due to the thin layer of soil, the sparse vegetation and their closeness to the sea, the islands are favourable to conduct striae-studies on. The cause of this study was that Hillefors (1969) has documented striae from the northwest, which he claim to originate from an ice-movement during Late Weichsel. He named this ice the Kattegatt Ice. This ice should have oscillated south from the Fjord of Oslo in the Djupa Rännan in Kattegatt and then touched the coast of Sweden. This should have happened during the recession of the northeasterly ice (The Sverige Ice). Hillefors support his theory with observations of northwesterly striae along the West Coast of Sweden between Grösslingarna, in the north, and Hallands Svartskär in the south. Further support for his theory is that the ridge-formations in the area then should have originated in a friction-zone between the Kattegatt Ice and the Sverige Ice. This theory has, after being published, been the origin of a number of discussions and essays that tries to explain what has caused the striae from the northwest. Theories that it should have been icebergs or an ice push in post-glacial time, have been discussed. Several attempts without success have been done to try to locate these northwesterly striae. Investigations without results have also been conducted north of Grösslingarna. With the support of today s knowledge, that glacial erosion not is as large as previously considered and our result, we consider Hillefors theory not to be probable. Our conclusions are based on our investigations and studied literature. Therefore we consider the northwesterly striae in the area to originate from an ice-movement from the northwest during Early Weichsel. The northwesterly striae are all situated on the west side of the area. This situation, that they only occur on the west side of the area, is according to us due to the fact that the ice from the northeast abraded on the east side of the area. The west-sides were thus the lee-side during the movement of this glacier. The result of this is that the erosion is much lesser on the west side than on the east side, which in this case is the stoss side. The nortwest striae occur mostly on hard and fine-grained rocks, which also helps preserving them. The different sites with northwesterly striae are equally placed in areas both protected and unprotected from glacial movement from the northeast. That these northwesterly striae sometimes look younger is, according to us, a result of that they have been abraded by hard and edgy rocks, e.g. the Oslo-porphyry. Furthermore they are, as mentioned above, situated on hard and fine-grained rocks. The appearance of the northwesterly striae makes them look younger but despite of this, we consider them to be older than the dominating northeast striae. We consider thus the northwesterly striae in the study area to be created during Early Weichsel. i

6 SAMMANFATTNING Följande arbete är en C-uppsats i geografi som behandlar isräffellrikningar på Öckerö kommun i Göteborgs norra skärgård. Isräfflorna som var av intresse för vårt resultat var de med en nordvästlig riktning. Dessa avviker från de räfflor och hela den landskapsbild som är formad av en isrörelse från nordost. För att arbetet skulle kunna utföras tillbringade författarna två veckor i fält under skiftande väderförhållanden. För att vår kartering skulle kunna genomföras har vi gått runt samtliga öar i undersökningsområdet. De hjälpmedel vi har haft till vårt förfogande har varit fältarbetskartor, kompass, måttband och en roddbåt. Undersökningsområdet utgörs av öar med stora hällytor och branta klippor. Det tunna jordtäcket och den sparsamma vegetationen samt närheten till havet, gör området fördelaktigt för studier av isräfflor. Grunden till arbetet var att Hillefors (1969) dokumenterat nordvästliga isräfflor som han anser härstamma från en is under sen Weichsel, kallad Kattegattisen. Denna is skulle oscillerat söderut från Oslofjorden längs Djupa rännan i Kattegatt och tangerat Sveriges kustband. Detta skulle skett vid tidpunkten för den nordostliga Sverigeisens tillbakadragande. Hillefors stöder sin teori på fynd av nordvästliga räfflor i fält längs västkusten mellan Grösslingarna i norr till Hallands Svartskär i söder. Ytterligare stöd för sin teori är att randbildningarna i området då skulle bildats i en friktionszon mellan Kattegattisen och Sverigeisen. Denna teori har, efter dess publicering, varit upphov till ett flertal diskussioner och uppsatser i ämnet, för att försöka klargöra vad som skapat de nordvästliga isräfflorna. Teorier om att det skulle vara isberg och isskjutning i postglacial tid som skapat räfflorna, har förts fram. Ett flertal försök har gjorts för att lokalisera de av Hillefors beskrivna nordvästliga räfflorna utan resultat. Man har även karterat in områden norr om Grösslingarna utan resultat. Med stöd av dagens kunskap om att den glacial erosionen ej är lika stor som man tidigare ansåg och vårt resultat, gör att vi anser att Hillefors teori om en Kattegattis inte är trolig. Vårt resultat grundar vi på vår kartering och studerad litteratur. Detta har gjort att vi anser att de nordvästliga räfflor vi funnit i området härstammar från en nordvästlig glaciäris under tidig Weichsel. Nordvästräfflorna är samtliga belägna på öarnas västsidor. Att de bara finns bevarade på västsidan anser vi vara ett resultat av Sverigeisens abrasion på östsidan. Västsidan var sålunda läsidan vid denna ismassas framryckning. Detta innebär att erosionen är mycket mindre än på östsidan som i det här fallet var stötsida. De nordvästliga räfflorna återfinns till största del på hårda och mer finkorniga bergarter vilket också är en grund till att de kunnat bevaras. När det gäller lokalernas placering i terrängen är det en jämn fördelning mellan oskyddade och skyddade lägen från en nordostlig isrörelse. Att de nordvästliga räfflornas ser yngre ut på vissa av lokalerna beror, enligt oss, på att de är framabraderade av ett hårt och kantigt material, så som Oslo-rombporfyr. Dessutom är de som nämnts ovan belägna på hårda och finkorniga bergarter. Trots att nordvästräfflornas utseende stundtals gör att de ser yngre ut, bedömer vi att de är äldre än de dominerande nordostliga räfflorna. De nordvästliga räfflorna anser vi således vara bildade under tidig Weichsel. ii

7 Förord Detta arbete är en 10 poängs uppsats i Geografi vid Naturgeografiska institutionen, Göteborgs universitet. Fältarbetet är utfört under september till november månad Ett antal personer har underlättat vårt slit under arbetets gång. Dr. Björn Holmer vid Naturgeografiska institutionen vid Göteborgs universitet som varit vår förstående handledare och tvingat oss att utveckla våra tankar och funderingar, skall ha ett stort tack. Ett tack riktas även till Statsgeolog Tore Påsse vid SGU Göteborg samt Dr. Mats Olvmo och Doktorand Magnus Johansson vid Naturgeografiska institutionen vid Göteborgs universitet. Dessa personer har hjälp oss att se ytterligare möjligheter till tolkningar av vårt material. Hjälp med den tyskspråkiga litteraturen har vi fått av Johanna Sixtensson. Tack till ortsbefolkningen i skärgården för visat intresse och vänligt bemötande vad gäller vatten och kopiering. Alla fotografier är tagna av författarna utom där annat anges. Göteborg Peter Stille Tobias Thorsson iii

8 Författarna och Maos lilla röda vid ett strandhugg på Lindholmen i Göteborgs yttre skärgård en kall novemberdag. (Foto: J. Sixtensson) The authors and Mao s little red on a cold Novembers day on the shoreline of Lindholmen in the outer archipelago of Göteborg. (Photo: J. Sixtensson) iv

9 INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1. INLEDNING SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING NEDISNINGAR GLACIAL EROSION ISRÖRELSER I VÄSTSVERIGE OMRÅDESBESKRIVNING METODIK RESULTAT FOTÖ OCH SÖÖ HÖNÖ ÖCKERÖ HÄLSÖ BURÖ HYPPELN RÖRÖ ÄNGHOLMEN, ÄXHOLMEN, LÅNGHOLMEN OCH LINDHOLMEN DISKUSSION SLUTSATSER REFERENSER...32 v

10 vi

11 1. INLEDNING 1.1 Syfte och frågeställning Huvudsyftet med denna C-uppsats är att utröna utbredningen av främst nordvästliga räfflor lokalt och regionalt i valda delar av Göteborgs norra skärgård. Med hjälp av detta skall vi dra slutsatser om räfflornas genes, ålder och eventuell relation till kända isrörelsemönster under Kvartär. Under arbetets gång har en del frågor uppkommit: Kan med hjälp av vår kartering bekräfta eller dementera, Hillefors (1969) teori om en Kattegattis? När har de nordvästliga räfflorna skapats? 1.2 Nedisningar Kvartärtiden, de senaste 2,5 miljoner åren, har varit präglad av klimatförändringar med tillhörande glacialer och interstadialer. Antalet stora nedisningar i Sverige under denna tid är svårt att säkerställa, då den senaste, kallad Senweichsel, allmänt anses utplånat de flesta spår från tidigare glaciala epoker. De spår, till exempel rullstensåsar, ändmoräner, rundhällar och isräfflor, dagens landskap uppvisar från en inlandsis, härrör alltså till största del från denna, den senaste nedisningsperioden. Bevis för att två tidigare nedisningsperioder, Elster och Saale, existerat erhålles genom studier av kvartära lagerserier, så som moräntäckta leror (Påsse muntligt). För att en inlandsis skall bildas krävs det bland annat att årsmedeltemperaturen skall vara cirka 5 grader lägre än dagens (Gembert 1991, s. 2). En teori, den så kallade snowblitzteorin, innebär att det under några få år finns ett kvarliggande snötäcke på nordliga breddgrader vilket ger ett förändrat albedo, som i sin tur startar tillväxten av en glaciär (Lamb & Woodroffe 1970, s ). Orsakerna till denna klimatförändring är idag omtvistade i forskarvärlden. Vid en temperatursänkning anhopas snö från år till år och dess kristaller omvandlas så småningom, på grund av smältnings-återfrysnings processen, till firn. Firnen kompakteras efter hand till glaciäris av den överliggande snömassan. Glaciäris kan i ackumulationsområdet betraktas som en sedimentär bergart uppbyggd av ett enda mineral, det vill säga is (Jonsson 1981, s. 19). Isens utbredning ökar när isens ackumulationsområde får ett överskott på snö. Isen strömmar då ut mot de lägre delarna av terrängen. Tillväxten sker i, och från de centrala delarna varvid isrörelsen går ut mot kanterna. Detta innebär att isen strävar efter att växa i alla riktningar. För att en glaciär sedan skall definieras som en inlandsis krävs det att ismäktigheten blivit så omfattande att högsta punkten hamnat utanför fjällkedjan och att glaciären tillväxer oberoende av fjällkedjan (Jonsson 1981, s. 29). Isens anpassningsförmåga till topografin bestäms av dess fysikaliska tillstånd, vilket främst beror på isens mäktighet och deformationshastighet som i sin tur i första hand bestäms av istemperaturen och i andra hand av trycket (Hillefors 1968 a, s. 22). Vid en mäktig is är trycket i de undre delarna av glaciären så pass högt att smältpunkten sjunker, det vill säga, isen smälter trots att temperaturen understiger nollpunkten. När sedan trycket minskar sker en återfrysning, en så kallad regelation. På grund av detta kan isen flyta fram och över hinder utan att delas. Ju tunnare isen är, desto sämre är denna förmåga att anpassa sig till ojämnheter i underlaget (Hillefors 1969, s ). 1

12 1.3 Glacial erosion Isräfflor bildas av en ismassa, med en bottenfrusen morän, som långsamt glider över en hällyta. Räfflornas utseende varierar beroende på vilken typ av is som skapat dem. En plastisk is som följer landskapet ger räfflor som till viss del är avlänkade på grund av topografin. Är räfflorna däremot raka tyder det på att en styv is skapat dem (Johnsson 1956, s. 41). Med hjälp av isräfflorna är det därmed möjligt att tolka de forna ismassornas plasticitetsgrad och rörelseriktningar. Sugden & John (1976, s ) för fram olika faktorer som påverkar isens förmåga att erodera landskapet: 1. Det måste finnas material (lösa stenar) fastfruset i botten på isen, enbart is kommer ej att erodera den underliggande berggrunden. 2. Isens hastighet är avgörande för erosionen, ju fortare den rör sig desto mer eroderar den. En bottenfrusen is rör sig ej och sålunda blir det ingen erosion under en sådan. 3. Det är viktigt att material transporteras ner genom isen till botten av den. Nytt material måste hela tiden tillföras för att erosionen av berggrunden skall vara effektiv. 4. Isen tjocklek har betydelse för erosionen. Trycket mot markytan kommer att öka med isens tjocklek. Detta sker till en viss gräns, när denna överstigs reduceras erosionen för att tillslut utebli då det eroderande materialet deponeras. Rörelsen sker nu inte vid markytan, utan högre upp i isen. Det deponerande materialet avsätts då som morän. 5. I en tempererad (bottensmältande) is finns det vatten i botten av isen. Detta vatten har en lyftkraft som hjälper till att lyfta upp isen från underliggande berggrund. I och med detta minskar kontaktytan och därmed även erosionen. 6. Hårdheten, dels på berggrunden och dels på det fastfrusna materialet spelar in på erosionens storlek. Om de båda komponenterna uppvisar samma hårdhet kan man utgå från att de eroderas lika mycket. Skulle däremot det fastfrusna materialet vara mjukare än berggrunden, eroderas detta bort och erosionen på berggrunden kommer att vara minimal. 7. Det fastfrusna materialets storlek och utseende har betydelse, en liten rund sten/partikel ger liten erosion medan en stor och kantig ger större erosion (förutsatt att övriga förutsättningar är lika). Punkt 1-3 ovan är absolut nödvändiga för att det skall uppstå erosion, medan övriga punkter är betydande för erosionens storlek. Drewry (1986, s ) för fram ytterligare faktorer som påverkar storleken på erosionen. Han menar att det endast är viss del av det material som är fastfruset i isen som har kontakt 2

13 med underliggande berggrund. Om det är stora stenar kan det innebära att stora områden av berggrunden förblir näst intill orörda. Den verkliga kontaktytan är således bara en liten del av den totala ismassans kontaktyta. Även restmaterial som frigörs återfinns under isen, till exempel vid isräffelerosion, inverkar på erosionen. Detta finkorniga material kan komma att fungera som smörjmedel mellan is och berggrund, vilket innebär att isen kan glida ovanpå berggrunden utan att erodera den samma. Ovanstående fakta påvisar att den glaciala erosionen är så liten att isräfflor från olika nedisningar kan bevaras. Ett exempel på detta är Påsse (1990, s. 27) där han anger flera hällar i Halland där olika generationer av räfflor finns bevarade. 1.4 Isrörelser i Västsverige Öarna i vårt undersökningsområde har varit underlag för tidigare studier med avseende på de glaciala rörelserna. Alla av oss studerade arbeten från området har den gemensamma slutsatsen att den dominerade isriktningen, som har format landskapet, härrör från nordost (Johnsson 1956, Hillefors 1968,1969, Wejedahl 1976, Hård 1977). En del anser att landskapet även uppvisar lokaler med avvikande räfflor och kring dessa har det diskuterats livligt. En av de första med att notera dessa avvikande räfflor var Svedmark (1893, 1902) på kartbladen Varberg och Fjellbacka. Inom dessa kartblad har räfflor med en nordnordvästlig riktning iakttagits. Dessa iakttagelser visade sig senare, enligt Hillefors (1968 b, s. 76), vara helt felaktiga på grund av en feltolkning av kartörens uppgifter. Svedmarks observationer ledde till att Holmström (Johnsson 1956, s. 212) gjorde undersökningar i området där han lokaliserade isräfflor från nordväst. Däremot är han kritisk till Svedmarks bedömning att de skulle vara yngre än de nordosträfflor som skapades av den is från nordost, Sverigeisen. Holmström är sålunda den första att påstå att den norska isen, som skapat de nordvästliga räfflorna, var en kustis och att dess räfflor skulle vara äldre än övriga räfflor. Under inventeringen av västkustens räffelsystem kontrollerade Johnsson (1956, s. 214). Holmströms lokaler med nordvästliga räfflor. Johnsson kunde endast lokalisera en av Holmströms lokaler med nordvästräfflor och dessa anser han då bildats av Sverigeisen som lokalt avlänkats på grund av topografin. En nordvästlig isrörelse förnekas emellertid ej av Johnsson, men att den under senaste nedisningens inledning skulle ha skapat sina räfflor längs den svenska västkusten, menar han att man ej kan bevisa med tillgängligt material. En av de främsta förespråkarna för att det är en sen isrörelse från nordväst som skapat de avvikande räfflorna är Hillefors (1968 a, 1969). Han menar, att det samtidigt som Sverigeisen drog sig tillbaka, i nordostlig riktning i östra Kattegatt, cirka B.P, oscillerade en istunga från nordnordväst. Denna is, som han anser ha flutit fram i och styrts av Djupa Rännan, benämner han Kattegattisen. Djupa rännan är en fåra längs havsbotten som löper ut från den Norska rännan (Fig.1). Detta skulle enligt Hillefors vara en ismassa som härstammar från Oslofjorden. Istungan rörde sig åt söder, parallellt med den svenska västkusten där den tangerade kustbandet, ner till fjorden mellan Onsalahalvön och ön Hallands Svartskär (Fig. 2), innan den retirerade. Isens utbredning baserar Hillefors främst på fynd av lokaler med isräfflor i nordvästlig riktning. Han använder även morän-, klappersten- och ledblocksobservationer för att stödja sin teori. De sydligaste lokalerna som uppvisar nordvästliga räfflor återfinns på Hallands Svartskär. Den nordligaste lokalerna med nordvästräfflor är, enligt Hillefors, öarna Grösslingarna och Hamneskär (Fig. 2), eventuellt kan det även finnas spår så långt norrut som 3

14 på Måseskär (Fig. 2), där dock osäkerhet råder vad gäller räfflornas riktning (Hillefors 1969, s. 322). Enligt Hillefors (1969, s. 334) har Hönö-Grötörandbildningarna (Fig. 18) avsatts i friktionzonen mellan Sverigeisen och Kattegattisen. Detta anser han vara bevis för att Kattegattisen oscillerat under Senweichsel och således är yngre än Sverigeisen. Stöd för Hönö-Grötörandbildningarnas uppkomst är att inga räfflor med nordvästlig riktning återfinns öster om dessa. Ytterligare bevis för att Kattegattisen skulle vara yngre än Sverigeisen är att Hönö-Grötörandbildningarna har fått sina nordändar avskurna. Hillefors fastställer dock att det är den äldre isströmmen från ostnordost (Sverigeisen) som format hela rundhällslandskapet och övriga landskapsformer man kan observera i området. Efter Hillefors fynd av nordvästliga räfflor har ett flertal undersökningar gjorts för att ytterligare fastställa dessa räffelriktningar. Detta har gjorts mycket på grund av att Hillefors uppfattning skiljer sig från vad man i tidigare, och även i senare, forskning ansett om de olika isrörelserna i området. Wejedahl (1976) har karterat inlandsisens rörelser samt studerat de glaciala riktningselement i dåvarande Styrsö kommun. Kommunen var belägen söder om vårt undersökningsområde i Göteborgs skärgård. Hans främsta syfte kom att bli att kartera in de av Hillefors angivna nordvästräfflorna, samt att lokalisera ytterligare lokaler. Det visade sig dock svårt att lokalisera Hillefors lokaler, men en del nya fynd gjordes. Han anser emellertid ej att de nordvästräfflor han funnit är bildade av Kattegattisen, utan av drivis eller isskjutning. På de lokaler där Wejedahl hittade mer komplexa räffelmönster förklarar han det med en orolig is i ett israndläge. Vad gäller Hillefors teori om en Kattegattis så förkastar Wejedahl (1976, s. 22) den ej utan anser att det underlag han har till hands är för litet för att kunna ta ställning. Wejedahl konstaterar även att huvudisströmmen i området har varit från nordost. Året efter studerade Hård (1977, s. 28) delar av området som Wejedahl behandlat i sin uppsats. I likhet med Wejedahl fann han ej några av Hillefors angivna nordvästliga räfflor trots att Hillefors positionsangivelser varit noggranna. Hård (1977, s. 107) anser även att Djupa Rännan bildats långt senare än tidpunkten för Kattegattisens framryckning! Detta och det faktum att den prekambriska berggrunden lutar flackt åt väster, motsäger enligt Hård att en istunga skall ha oscillerat söderut. Johansson (1982, s. 16) har i sin avhandling bland annat karterat isräfflor mellan Grebbestad och Strömstad. Samtidigt som han karterade området letade han efter nordvästräfflor som då kunde styrkt Hillefors teori om en Kattegattis i området. Några nordvästräfflor kunde dock ej lokaliseras av Johansson. Påsse (1998) behandlar två drumliner belägna vid Skrea och Vinberg öster om Falkenberg (Fig. 2) i Hallands län. De aktuella drumlinerna innehåller interglaciala sediment som exponerats på grund av ett vägbygge. De bägge drumlinerna är formade av den senaste isrörelsen från nordost, under Senweichsel, med en sträckning i nordostlig-sydvästlig riktning. I den så kallade Skreadrumlinen hittade man finkornig kvartsit som inte är känd från svenska landområden. Påsse anser att dessa fynd härstammar från Kattegatt eller Skagerrak. Dessutom hittades romporfyr som med all säkerhet härstammar från Osloområdet. Dessa fynd styrker en nordvästlig isrörelse. Dateringen av lagret med rombporfyr är fastställd till ca år BP. 4

15 På grund av denna dateringen och fyndens placering, långt ner i stratigrafin, anser Påsse att det endast kan vara en lämning från en nordvästlig isrörelse under tidig Weichsel. Påsse (1990, s. 29) har även funnit spår av en nordvästlig isrörelse på Getterön (Fig. 2). En lokal uppvisar nordvästliga räfflor (N 70 V), som han dock ej åldersdaterar. Ledblock från osloområdet av bergarten knollkalk har lokaliserats, dessa hittades i en leravlagring som daterats till sen Saale. Påsse anser att dessa kan ha transporterats av den nordvästliga isrörelse som konstaterats i området. Ytterligare räffelriktningar på västkusten har observerats av Olvmo och Johansson (muntligt). Dessa räfflor är belägna på Tjörnekalv och har en sydostlig riktning. Räfflorna är enligt Olvmo och Johansson en lokal avvikelse som är strukturellt betingad av berggrunden. De anser att räfflorna härrör från en sydostlig ismassa, som troligen härstammar från en äldre isrörelse under Senweichsel. För att få ytterligare belägg för denna isrörelse har de även studerat plockningen på rundhällar i området, som även den är påverkad av en sydostlig isrörelse. Fig.1: Översikt över den dominerande glaciala rörelsen på Sveriges västkust. Norska- och Djupa rännan är utsatt. Källa: Sjöberg sid.12. View over the dominating glacial movement on the West Coast of Sweden. Norska and Djupa graben. Source: Sjöberg p

16 Fig. 2: Karta över Västsverige som visar alla lokaler som nämns i texten. Undersökningsområdet är markerat med en ram. Källa: Aeronautical chart 2152 DC Göteborg Map over western Sweden showing all sites mentioned in the text. The studie area is marked with a frame. Source: Aeronautical chart 2152 DC Göteborg 6

17 2. OMRÅDESBESKRIVNING Undersökningsområdet är beläget i Göteborgs norra skärgård och innefattar öarna, Fotö, Söö, Hönö, Öckerö, Hälsö, Burö, Hyppeln och Rörö samt holmarna Ängholmen, Äxholmen, Långholmen och Lindholmen (Fig. 3). Gemensamt för i stort sett hela området är att den västra delen vetter mot öppet hav, Kattegatt, vilket har satt sin prägel på öarna. Samtliga öars västsidor är karga och vegetationsfattiga med mycket kala hällar. Berggrunden i området utgörs mestadels av grå, åderrika, gnejsiga ytbergarter som tillhör Stora Le-Marstrandsformationen (Adrielsson & Fredén 1987, s. 22). På Lindholmen och Långholmen skiljer sig berggrunden dock åt och domineras av metabasiter. Berggrunden, som bildades för cirka miljoner år sedan, innehåller även mörka vulkaniska bergarter som till exempel amfibolit, samt stora diabas gångar som observerats främst på Hälsö och Burö. Tektoniska rörelser i jordskorpan har medfört att berggrunden spruckit upp och på så vis påbörjat utvecklingen av det för kusten så typiska sprickdalslandskapet. Denna landskapsutveckling har förstärkts av de många nedisningar som landskapet varit utsatt för. Isen har fördjupat sprickdalar, slipat hällar och transporterat bort material. Även den efterföljande landhöjningen, som medfört att berggrunden spruckit upp ytterligare, har bidragit till landskapets utseende. På några ställen syns de randbildningar som utgörs av flacka moränvallar, vilka är kraftigt svallade och bitvis blockrika (Adrielsson & Fredén 1987, s. 41). De östra sidorna kan generellt sägas ha ett tjockare jordtäcke, mer vegetation och mindre berg i dagen. Detta jordtäcke härstammar från dessa randbildningar, de så kallade Hönö-Grötörandbildningarna (Fig. 18), som står att finna inom undersökningsområdet (Adrielsson & Fredén 1987, s. 42). Hönörandlinjen finns främst på Hönö och Öckerö. Grötörandlinjen återfinns, i vårt undersökningsområde, främst på Rörös västra kuststräcka, men även på delar av Hyppeln och Öckerö. Delar av dessa moränavlagringar ligger, och har legat, skyddade mot öppet hav och har därmed undgått att bli svallade. På Rörö och delar av Hyppeln har de dock blivit svallade. De klapperområden och randbildningar som finns i området utgörs, enligt Hillefors (1969, s. 332), av ledblock som härstammar från södra Bohuslän. Havets påverkan på landskapet har skett genom två olika vittringsprocesser. Kemisk vittring på grund av det salta havsvattnet och mekanisk vittring i form av frostvittring och saltsprängning. Tydliga tecken från tidigare kustlinjer är de klapperområden med rundat material som återfinns på olika lokaler runt om på öarna. Även erosionsformer, så som jättegrytor, finns inom området. Hela landskapsbilden präglas dock tydligt av den nedisning, vars huvudriktning är från nordost. 7

18 Fig. 3: Undersökningsområdet. 1: Fotö och Söö, 2: Hönö, 3: Öckerö, 4: Hälsö, 5: Burö, 6: Hyppeln, 7: Rörö. Ängholmen, Äxholmen, Långholmen och Lindholmen är belägna just söder om Burö. Källa: Gula kartan Rörö (1991) och Öckerö (1991). The studie area.1: Fotö och Söö, 2: Hönö, 3: Öckerö, 4: Hälsö, 5: Burö, 6: Hyppeln, 7: Rörö. Ängholmen, Äxholmen, Långholmen och Lindholmen are situated just south of Burö. Source: Gula kartan Rörö (1991) and Öckerö (1991). 8

19 3. METODIK Undersökningsområdet är beläget i Göteborgs norra skärgård och innefattar 12 öar och holmar. Underlaget för valet av dessa utgjordes av den redovisade litteraturen. Vi valde inga öar som låg öster om de så kallade Hönö- och Grötörandbildningarna, då det enligt Hillefors (1969, s. 332) inte skall finnas några nordvästliga räfflor där. Fältundersökningarna företogs under månaderna september, oktober och november Eftersom transport till och från undersökningsområdet tog mycket tid i anspråk, valde vi att övernatta ett par nätter på öarna. Detta gjordes i tält och i en befintlig fågelskådarstuga på Hönö. Allt för att vi skulle hinna med så mycket som möjligt de dagar vi var ute och gjorde våra fältundersökningar. Huvudmetoden var att kartera in isräfflorna och dess riktning i området. Detta innebar att vi vandrade runt samtliga öar i undersökningsområdet. Vi höll oss hela tiden så nära vattenbrynet som möjligt eftersom det är här de tydligaste räfflorna påträffas. Detta beror på att vittringen ej varit lika omfattande här som högre upp i terrängen/längre inåt land. Valet av lokaler är helt och hållet våra, då vi valt lokaler med tydliga räfflor belägna på hällar i dagen och som ligger i närheten av havet. Även de lokaler Hillefors (1969) anger med nordvästräfflor sökte vi efter, dock med varierande resultat. Att kartera in alla räfflor är en omöjlighet, då det finns räfflor på i stort sett varenda kal hällyta i området. Vi har till viss del använt oss av Ljungners hällanalys (Johnsson 1956, s ). Hällanalysen innebär att glacialskulpturer i fast berg (alla bevarade ismärken på en hällyta) studeras. I vårt fältarbete har vi praktiskt använt oss av steg ett i hällanalysen medan de två återstående stegen har studerats i den redovisade litteraturen. Analysen delas in i följande steg: 1/ Kronologisk analys: Bestämmer riktningen för isrörelsen, här utreds även åldersförhållandet mellan olika ismärken. 2/ Kvalitativ analys: Här utreder man isens plasticitetsgrad (och därmed dess mäktighet). 3/ Kvantitativ analys: Ger upplysningar om iströmmens varaktighet. De områden där isräfflorna syns och bevaras bäst är de med mörka bergarter, speciellt amfibolit. Detta beror på att amfiboliten är mer erosions- och vittringsbeständig än den dominerande ådergnejsen och därmed syns och bevaras räfflor bättre på denna bergart. Finkornigheten gör att små tunna isräfflor kan bildas och bevaras under en lång tid. Detta medförde att amfibolithällar studerades mer ingående. En förutsättning som underlättar observationerna avsevärt är att solen står lågt på horisonten och att räfflorna studeras i motljus. Detta medförde att vi strävade efter att studera räfflorna tidigt på morgonen och sent på eftermiddagen. Eftersom det ultimata ljuset infann sig endast under några få timmar var vi tvungna, på grund av tidsbrist, att nöja oss med det ljus som gavs. Är hällarna dessutom blöta syns räfflorna tydligt så med hjälp av en vattenflaska vätte vi de hällar vi ville studera noggrannare. När vi hittade ett område med räfflor vi ville kartera in, mättes den dominerande räffelriktningen, med hjälp av en kompass, på fem punkter. Om skillnaden mellan mätningarna var obetydlig (+/- 5 ) avbröts mätningen och ett medelvärde protokollfördes. Om värdet skilde sig mer, fördes spannet in i protokollet. När vi hittade korsande räfflor och räfflor med en avvikande riktning protokollfördes de olika värdena. 9

20 Vid lokalisering av eventuella räfflor med en nordvästlig riktning var vi kritiska innan vi klassificerade dem som räfflor. Dessa lokaler återvände vi till mer än en gång för att verifiera att det verkligen rörde sig om räfflor, då de emellanåt kan vara förvillande lika sprickor. I de fall vi var osäkra på om det var en spricka eller en räffla klassificerade vi dem som sprickor. En spricka utgör i de flesta fall en mer asymmetrisk linje än en räffla. De flesta lokaler med nordvästräfflor dokumenterades med kamera och då fylldes räfflorna i med krita för att de skulle bli tydligare. Vidare mättes räfflornas längd. För att få en noggrann lägesbestämning av lokalen använde vi oss av storskaliga fältarbetskartor (Gula kartan, 1:20 000) där varje lokal numrerades och fördes in på kartan. Varje ö har sin egen numrering, med nummer ett som den sydligaste lokalen. Förutom detta försökte vi kortfattat beskriva hur lokalen såg ut, till exempel om den var belägen i ett sprickrikt eller brant område. Att det skiljer sig på antalet mätpunkter mellan öarna, beror dels på hur stor ön är och dels med hur många lokaler vi bedömde som intressanta. De noterade värdena fördes sedan in på handritade kartor med en pil i isrörelsens riktning. Riktningspilens spets ligger mitt på den aktuella lokalen. Syftet med kartorna var att få en översiktlig bild över hur ismassorna rört sig i området. Som hjälpmedel vid karteringen har vi använt oss av två stycken syftkompasser indelade i 360, vita kritor och ett 20 meter långt måttband. För att komma till Burö samt småholmarna Ängholmen, Äxholmen, Långholmen och Lindholmen krävdes det tillgång till båt. Även hela landskapsbilden studerades, detta gjordes fortlöpande under karteringen. Det som studerades var räffellokalens position i landskapet. Det togs hänsyn till hur rundhällarnas läoch stötsidor låg i förhållande till lokalen. Det vi försökte tolka var om lokalen låg i ett skyddat eller oskyddat läge för en ismassa från nordost. Rundhällshällslandskapet studerades även i stora drag, då för att ytterligare förstärka vår uppfattning om isrörelserna i landskapet. Som alltid vid undersökningar som denna, finns det en del felkällor att ta hänsyn till. Vårt val av lokaler kan diskuteras då de är helt valda av oss. Eftersom vi höll ett raskt tempo runt öarna, för att hinna med, har det säkerligen påverkat våra observationer och vi vet ej hur många intressanta lokaler vi sprang förbi. Svårigheter med att tolka isrörelserna i undersökningsområdet har gett upphov till att bedömningarna av de nordvästliga räfflornas uppkomst endast bygger på våra iakttagelser och uppfattningar. Vädret var mycket skiftande under undersökningsperioden, allt ifrån strålande sol till storm och hällande regn, vilket medförde att förutsättningarna för våra räffelstudier var olika från dag till dag. På grund av det höga vattenståndet kunde vi ej ta oss ut till alla holmar och skär, även hällområden som normalt var lättillgängliga blev svåråtkomliga vid regn. 10

21 4. RESULTAT Följande resultat från undersökningsområdet presenteras från söder till norr. De inkarterade isräfflorna är numrerade och då med nummer 1 lokaliserad längst söderut på varje ö. Alla inkarterade räfflor är ej numrerade på grund av platsbrist. Vi har inte karterat in alla räfflor som finns på öarna. Det skulle vara en praktisk omöjlighet med tanke med den mängd som finns. 4.1 Fotö och Söö Öarna är de sydligaste i undersökningsområdet. De är förhållandevis små till ytan och har precis som övriga öar en ostkust som är flackare och mer vegetationsbevuxen i förhållande till den västra. Ostsidorna saknar även de kala bergshällar och klippor som återfinns och dominerar på stora delar av de västra sidorna. De isräfflor (Fig. 4) som inkarterades har alla en nordostlig riktning på mellan N 64 O och N 76 O. Trots noggranna undersökningar hittades ej de lokaler som Hillefors (1969, s. 317) beskriver på de båda öarna. På Fotös nordvästliga udde anger han en lokal med räfflor som har en nordvästlig riktning (N V), eventuellt även någon med en riktning på N 60 V. Räfflor med nordvästliga riktningar har han även iakttagit på Söös nordvästra spets (Fig. 18). Fig. 4: Isräffelriktningar på Fotö (A) och Söö (B). Källa: Gula Kartan Öckerö Striae on Fotö (A) and Söö (B). Source: Gula kartan Öckerö 11

22 4.2 Hönö Den största ön inom undersökningsområdet och belägen i den södra halvan av det samma. Öns östra sida är präglad av den randbildning som återfinns längs öns östra och mittersta delar. Inom detta område är växtligheten förhållandevis frodig och består av träd och buskar. De hällområden som finns längs vattenbrynet är flacka och varvas med partier av sand. Isräfflorna (Fig. 7) längs den östra sidan har alla en riktning mellan N 40 O och N 57 O. På öns sydligaste spets återfinns räfflor med skilda riktningar, N 57 O som dominerar och ett fåtal med en riktning på N 78 O. De senare bedömde vi vara äldre, då de är avkapade av de med N 57 O riktning. Liknande räfflor inom samma område beskrivs på jordartskartan över Marstrand SO/Göteborg SV, här anser dock författaren att den inbördes åldersskillnaden är oklar (Adrielsson & Fredén 1987, s. 71). De räfflor med nordvästlig riktning (N 44, 48 V) som Hillefors (1969, s. 318) anger skall finnas på öns sydligaste del, vilket torde vara samma område som ovan, fann vi ej. Längs den södra kusten har räfflorna en något ostligare riktning. En relativt stor del av den södra delen av ön upptas av ett hamnområde varvid antalet räffellokaler begränsas. Här återfinns även en del klapper som sträcker sig över mot den västra sidan. Detta klapperområde är enligt Hillefors (1969, s. 325) helt skilt från Hönö-moränen. Hönös västra kust kan delas upp i två områden. Det sydvästra hörnet med en mer utpräglad växtlighet och inte lika mycket kala hällar. Här finns även en bukt vilket medför att delar av kustremsan ligger skyddad mot öppet hav. På den västligaste delen däremot, har havet stort inflytande. Detta visar sig i avsaknaden av vegetation och att området till största del består av enbart kalt berg. Hela landskapet visar tydliga spår av en isrörelse från nordost i form av rundhällar med sina typiska stöt- och läsidor, flyttblock och en stor mängd isräfflor. Den dominerande isräffelriktningen ligger mellan N 64 O och N 70 O, med några få undantag. Vi hittade även lokaler med räffelriktningar från nordväst. Dessa har en riktning på N V (Fig. 5 & 6). 12

23 Fig. 5: Räfflor, nedåt i bild, med nordvästlig riktning (N 58 V-N 72 V) på en häll i direkt närhet till havet. Räfflorna är mellan 30 cm och 2 m långa. Huvudriktningen på övriga isräfflor är N 70 O. Notera att inga nordvästräfflor återfinns på krönet. Norr är till höger på bilden. Lokal 19. Striae, downwards in the picture, from the northwest (N 58 V-N 72 V) on a flat rock surface close to the shore. Lengths of the striae are between 30 cm and 2 m. Main striae from the northeast, N 70 O. Notice that no northwest striae occur on top of the roche mountonnée. The north is to the right of the picture. Site 19. Fig. 6: Amfibolithäll med tydliga räfflor från nordväst, från höger i bild, N 20 V och från nordost, N84 O. Nordvästräfflorna är tunna och korta, cirka 20 cm och bedöms som yngre. Hällen slutar något åt nordväst och ligger i närhet till havet. Norr är till höger på bilden. Lokal 22. Flat amphibolite exposure with clear striae from the northwest, from the right in the picture, N 20 V and from the northeast, N 84 O. The striae from the northwest are short and thin, approximately 20 cm and are considered to be younger. The flat rock leans somewhat towards the northwest and is situated close to the shore. The north is to the right of the picture. Site

24 Längs den norra kusten som gränsar till Öckerö övergår terrängen från att vara brant i nordväst, till att bli flackare ju längre österut man kommer. Delar av den norra kustremsan saknar kala hällar, dels på grund av ett hamnområde och dels på grund av den väg som blivit förstärkt närmast vattenbrynet. Ett antal lokaler inkarterades och återigen dominerar riktningen från nordost. På den nordvästra udden uppvisar dock en lokal, nummer 23, räfflor med en riktning på N 50 V. Räfflorna är korta och tunna (10-30 cm) och är belägna på en häll som svagt sluttar ner mot havet och till viss del ligger i lä för en nordostis. På samma område har även Hillefors (1969, s. 318) lokaliserat nordvästräfflor (N 10, 19, 40 V), dessa fann vi dock ej. Vi hittade heller aldrig de nordvästräfflor som Hillefors beskriver längre österut vid Röds sund, nära bron mot Öckerö (vår tolkning), ej heller de norr om Heden. Dessa skulle då ligga öster om Hönörandbildningen (Fig. 18). Fig. 7: Isräffelriktningar på Hönö. Notera nr. 19, 20, 22 och 23 med nordvästliga räfflor. Källa: Gula kartan Öckerö Striae on Hönö. Notice nr. 19, 20, 22 och 23 with striae from the northwest. Source: Gula kartan Öckerö 4.3 Öckerö 14

25 Öckerö ligger just norr om Hönö och är den näst största ön i undersökningsområdet. Ön följer det tidigare mönstret med en något flackare och mer vegetationsbevuxen östra sida, vilket till viss del beror på de israndlinjer som kan spåras på ön. Den västra sidan ger, med sina kala bergshällar, sin kuperade terräng och påverkan av havet, många gånger ett sterilt intryck. Den södra delen av ön saknar i princip lokaler med tydliga räfflor (Fig. 10) då klipporna är branta och stupar lodrät ner i havet. De relativt höga (10-20 m.ö.h.) klipporna är starkt påverkade av den erosion och vittring de varit utsatta för under en längre tid, vilket förklarar avsaknaden av räfflor. Ett hamnområde bidrar även till landskapsbilden. Den sydvästra delen av ön kan liknas vid en läsida med sin branta plocksida medan den flacka, östra sidan är stötsidan. De räffellokaler vi började att kartera ligger på den sydvästra sidan av ön. Norrut längs den samma, har de en riktning på omkring N 70 O. Lokal 8 uppvisar böjda räfflor (Fig. 8) som går från N 60 O till N 80 O, detta kan förklaras med den plastiska förmåga som uppkommer när isen utsätts för ett högre tryck då den stöter på ett hinder. Fig. 8: Räfflor som länkats av på grund av topografin i landskapet. Riktningen är mellan N 60 O och N 80 O. Kompasshuset pekar mot norr. Lokal 8. Deviating striae due to the topography of the landscape. The direction is between N 60 O and N 80 O. The binnacle points towards the north. Site 8. 15

26 På Öckerös västligaste udde har vi lokaliserat isräfflor med nordvästlig riktning (Fig. 9). Fig. 9: Korsande räfflor från nordväst (N 72 V) och från nordost (N 68 O). Åldersskillnad oklar. Norr är till höger i bild. Lokalen ligger i närheten av en brant läsida som skyddar från nordost. Lokal 13. Striae from the northwest (N 72 V) and from the northeast (N 68 O). Difference in age unclear. The north is to the right of the picture. The site is situated close to a steep lee-side which protect from the northeast. Site 13. De nordvästräfflor som Hillefors (1969, s. 319) beskriver på samma område har en något nordligare riktning (N 40 V). Han beskriver ytterligare en lokal med nordvästräfflor, belägen strax norr om Hummerviken. Dessa räfflor kunde vi, trots idogt letande, ej finna (Fig. 18). Fortsatt norrut uppvisar Öckerös västra sida isräfflor med en enhetlig riktning från nordost. Den norra spetsen har en relativt kuperad relief. När man närmar sig den östra sidan flackar dock terrängen ut, vegetationen ökar markant och kala hällar varvat med partier med sand gränsar till vattenbrynet. Längs den östra sidan finns det en del bebyggelse som ligger nära havet, vilket reducerade antalet, för oss, intressanta lokaler. Räfflorna längs den östra kusten visar, ju längre söderut man kommer, en något nordligare riktning. 16

27 Fig. 10: Isräffelriktningar på Öckerö. Notera nr. 13 och 14 med nordvästliga räfflor. Källa: Gula Kartan Öckerö Striae on Öckerö. Notice nr. 13 and 14 with striae from the northwest. Source: Gula kartan Öckerö 17

28 4.4 Hälsö Hälsö, belägen norr om Öckerö, är den av öarna som har det mest skyddade läget. Burö ligger väster om Hälsö, vilket gör att stora delar av Hälsö inte ligger blottat mot Kattegatt på samma sätt som övriga öar inom undersökningsområdet. I sydväst är terrängen ofta väldigt brant med trappstegsformationer som slutar nere i havet. Detta kan tolkas som om hela den sydvästra delen är en läsida, vilket även stämmer överens med den flacka och så sakteliga, likt en stötsida, åt sydväst, stigande ostsidan. Västsidan flackar ut ju längre norrut man kommer. Isräffelriktningen pendlar mellan N 58 O och N 76 O, med ett medel kring N 70 O (Fig. 12). Fig. 11: Rundhäll med tydlig stötsida som vätter mot nordost och läsida i sydvästlig riktning. Formad av en nordostlig isrörelse från vänster till höger i bild. Roche moutonnée with stoss side facing the northeast and lee side towards the southwest. Shaped by glacial movement from the northeast, from the left to the right in the picture. 18

29 Längst i norr finns det tydliga stötsidor precis vid vattenbrynet med välutvecklade räfflor som visar på en isrörelse från nordost. Terrängen på den nordöstra sidan är brant och på många håll stupar det ner i vattnet. I sydost är stora delar hamnområde och östra sidan av ön har en förstärkt strandbrink på grund av närliggande bebyggelse vilket begränsar antalet hällar med bevarade räfflor. De lokaliserade räfflorna och landformerna visar dock alla på en isriktning från nordost (Fig. 11). Fig. 12: Isräffelriktningar på Hälsö. Källa: Gula kartan Öckerö Striae on Hälsö. Source: Gula kartan Öckerö 4.5 Burö Ön är belägen just väster om Hälsö med endast ett smalt sund på mellan 10 och 20 meter som skiljer dem åt. Terrängen är kuperad och de västra och norra delarna uppvisar branta klippor som stupar ner i havet. Längst ut på den västra spetsen är höjden över havet upp emot 10 meter. Det finns även en sträcka, längs den södra delen, med plockblock som ömsom är kantiga och ömsom svallade. Vegetationen på ön återfinns främst på den östra halvan, då i form av gräs, buskar och låga träd. Isräfflorna på ön har alla en riktning mellan N O (Fig. 13). Räfflorna på ön uppvisar en till synes stor variation, dock härrör alla räfflor från nordost. Vi kunde inte lokalisera några 19

30 räfflor med nordvästlig riktning trots att vi letade väldigt noga, speciellt längs den västra kuststräckan som vätter ut mot Kattegatt. Ön kan liknas med en rundhäll, då främst på grund av den branta västsidan som påminner om en läsida. Fig. 13: Isräffelriktningar på Burö. Källa: Gula kartan Öckerö. Striae on Burö. Source: Gula kartan Öckerö 4.6 Hyppeln Ön Hyppeln är en av de mindre öarna och är belägen i den norra delen av undersökningsområdet. Ön har en kuperad terräng med höga och branta klippor som, främst på den norra sidan, stupar lodrät ner i havet. Längs den södra och bitvis även den västra kuststräckan finns ett flertal lokaler med klapper som tyder på tidigare strandvallar. Detta är spår av den israndbildning som syns väldigt tydligt på Rörös västra sida, den så kallade Grötö randlinjen. Området är ursvallat då bara relativt stora, rundade stenar finns kvar. Isräfflorna längs den södra, och stora delar av den västra kusträckan har en riktning på N O (Fig. 14). Vid lokal 5 redovisar Hillefors (1969, s. 319) två räfflor (Fig. 18) med en riktning på N 9, 44 V. Dessa räfflor kunde vi ej lokalisera då de troligtvis finns på den västligaste holmen som vi tyvärr inte kunde ta oss ut till på grund av högt vattenstånd. Vid lokal 8 och 9 hittade vi dock räfflor med en nordvästlig riktning. Lokalerna är belägna vid vattenbrynet på flacka hällytor av ådergnejs. Räfflorna är många till antalet och relativt korta (10-30 cm) och har en riktning på N 40 V och N 55 V. I nordväst övergår terrängen från klapper till större block och klippformationer, för att längs den norra kusten och bitvis även på öns östra sida domineras av block och klippor som stupar ner i havet. Längs den östra sidan finns även en anlagd strandpromenad nedanför de höga klipporna som tidigare hade kontakt med vattnet. Isräfflorna varierar mellan N 70 O och N 84 O i norr, medan de få lokalerna på den östra sidan har en något nordligare riktning. 20

31 Landskapet är kargt och mitt på ön är terrängen förhållandevis flack. Den vegetation som finns är koncentrerad främst till den östra halvan av ön och består av låga buskar och gräs. Detta tolkar vi som spår av den israndbildning som i huvudsak återfinns på Hönö och Öckerö, den tidigare nämnda Grötörandlinjen. På grund av den bitvis branta terrängen förekommer isräfflor relativt sparsamt i förhållande till hur det förhåller sig på många av de andra öarna i undersökningsområdet. Detta beror till viss del på vittring och det faktum att stora delar av Hyppeln är kuperad och på så vis har hällarna varit utsatta för vittring under en längre tid. Generellt kan det dock sägas att landskapet är format och bär tydliga spår av den is som kommit från nordost. Fig. 14: Isräffelriktningar på Hyppeln. Notera nr. 8 och 9 med räfflor från nordväst. Källa: Gula kartan Rörö Striae on Hyppeln. Notice nr. 8 and 9 with striae from the northwest. Source: Gula kartan Rörö 4.7 Rörö Rörö är den ö som ligger längst norrut i vårt undersökningsområde. Längst i söder ligger ett hamnområde vilket begränsar antalet lokaler med synliga isräfflor. På den sydvästra sidan börjar det block- och klapperområde som härstammar från Grötörandlinjen och som dominerar stora delar av den västra sidan av ön. De räfflor, vid lokal 5, med olika riktningar ligger på samma häll (Fig. 15). De med ostligast riktning ligger närmare vattnet på den sluttande delen av hällen, medan de nordliga räfflorna är belägna längre upp, på ett flackare parti. Troligtvis har isen länkats av på detta område. Vid lokal 6, precis där klapperområdet upphör har vi lokaliserat tre stycken räfflor, en grov kort (cirka 10 cm) och två lite längre (cirka 20 cm), tunna med en riktning på N 68 V. Räfflorna är belägna på en öppen häll i direkt närhet till vattnet. 21

32 Öns norra del är relativt flack med många tydliga rundhällar som har sin stötsida i en nordostlig riktning. Över hela den norra delen kan tydliga räfflor även iakttas långt upp på land. Norrut omgärdas ön av en mängd små kobbar och skär som tyvärr var oåtkomliga vid vår kartering. Lokal 20 upp visar räfflor i olika riktningar från nordost vars inbördes ålder dock ej går att fastställa. Fram till och med lokal 32 är reliefen kuperad och den växtlighet som återfinns består av låga buskar, ljung och gräs som växer relativt högt upp i terrängen. Växtligheten övergår från och med nu till vassliknande växter som växer nära vattenbrynet. Antalet räfflor minskar till antal och syns inte längre lika högt upp i terrängen. Utmed den östra sidan finns det även en del bebyggelse. Längs den södra halvan av öns östra kustremsa återfinns områden med kala hällar varvat med sträckor med sand. På den sydöstra udden har korsande räfflor lokaliserats (lokal 41), dessa stämmer med de observationer som Adrielsson & Fredén (1987, s. 73) gjort i området. Fig. 15: Isräffelriktningar på Rörö. Notera nr. 6 med räfflor från nordväst. Källa: Gula Kartan Rörö Striae on Rörö. Notice nr. 6 with striae from the northwest. Source: Gula kartan Rörö 22