Temperaturen ständigt under 0ºC I praktiken Arktis och Antarktis Rikt djurliv i havet, baserat på planktonproduktion Sälar och pingviner i Antarktis

Transkript

1 Världens biom

2 Istäckta områden

3 Temperaturen ständigt under 0ºC I praktiken Arktis och Antarktis Rikt djurliv i havet, baserat på planktonproduktion Sälar och pingviner i Antarktis Isbjörnar, valross och andra sälar i Arktis Rikt fågelliv

4 Tundra Temperaturen når > 0ºC men < +10ºC under minst en månad Sammanfaller med trädgränsen Marken ständigt frusen = permafrost.. men tinar upp i ytskiktet, det aktiva lagret, under sommaren -> solifluktion -> myrar, myggor i miljoner

5 Sorted circles

6 Palsa Pingo Polygonmark

7

8

9

10 Barrskogsbältet (taigan)

11

12 Klimatet: Taigan sammanfaller med regioner med subarktiskt och kallt kontinentalt klimat (Köppens Dfc, Dfd, och Dwd klimattyper). Långa, stränga vintrar (upp till sex månader med medeltemperaturer under fryspunkten) och korta somrar (50 till 100 frostfria dagar) är karakteristiska, liksom ett stort omfång mellan vinterns lägsta och sommarens högsta temperaturer. T.ex. i Verchoyansk, Ryssland, har man uppmätt extremvärden på minus 90 F och plus 90 F. Den årliga medelnederbörden är 15 to 20 inches, men låg avdunstning ger ett fuktigt klimat.

13 Vegetation: barrträden (gymnospermerna) dominerar i taiga-biomet. Några få arter av fyra släkten påträffas i huvudsak : den ständigt gröna granen (Picea), ädelgranen (Abies), och tallen (Pinus), och den barrfällande lärken (Larix). I Nordamerika dominerar en eller två arter av ädelgran eller en eller två arter av gran. Från Skandinavien till västra Ryssland är tallen en viktig komponent i taigan. Lövfällande träd och buskar hör till tidiga successionsstadier i både primär och sekundär succession. Vanligast är al (Alnus), björk (Betula) och asp (Populus).

14 Växtformer: De koniska eller spirformade barrträden är anpassade till den kalla och fysiologiskt sett torra vintern och till den korta vegetationsperioden. : Konisk form gör att snön rasar och förhindrar förlust av grenar. Barren minskar ytan genom vilken vatten avdunstar, speciellt på vintern när den frusna marken förhindrar träden att uppta vatten. Baren har också ett tjockt vaxskikt, en vattentät kutikula med insänkta klyvöppningar som skyddar mot uttorkande vindar. Att de ständigt är gröna gör att de kan fotosyntetisera så snart som temperaturen tillåter på våren. [OBS: Den lövfällande lärken dominerar i områden med permafrost och ett klimat som är för torrt för gran och ädelgran.] Mörk färg den mörka färgen hos gran och ädelgran gör att barren kan absorbera maximal värme från solen och fotosyntetisera så tidigt som möjligt.

15 Subklimaxstadier: Edafiska förhållanden resulterar ibland i vidsträckta fläckar av annan vegetation än gran och ädelgran: 1. Mossar uppträder i dåligt dränerade glaciala depressioner. Vitmossa (Sphagnum) bildar en matta. På denna matta växer tundraarter som ängsull och ris av ljungfamiljen. (Svart)gran och lärk växer i kanterna. 2. Tallskogar, i Nordamerika jack pine (Pinus banksiana), uppträder på sandiga avlagringar och äldre dynområden. De är näringsfattiga, torra substrat som inte tolereras av gran och ädelgran. 3. Lärkskogar växer på det tunna, vattenmättade substratet i områden med permafrost. Dessa skogar är öppna med undervegetation av buskar, mossor och lavar. I Alaska utgör bestånd av Larix laricina lokala fenomen, men i Sibirien, öster om Jenisej, ger den extrema kontinentaliteten och nästan sammanhängande permafrosten upphov till vidsträckta ytor som domineras av Larix dahurica.

16 Fauna: Pälsförsedda predatorer som lo (Felis lynx) och olika medlemmar av vesslefamiljen (t.ex. järv, mård, mink, hermelin och sobel) är kanske mest typiska för den boreala barrskogen. Växtätande däggdjur som de livnär sig på innefattar hare, ekorre, lämlar och sorkar. Stora växtätare hör mera ihop med successionsstadier med mera tillgänglig näring och innefattar kronhjort (elk eller wapiti; Cervus elaphus) och älg (Alces alces, elk på brittisk engelska). Bävern (Castor fiber/canadensis) hör också ihop med tidiga successionsstadier, och dess dammar skapar sådana habitat. Bland fåglarna flyttar insektätande arter som sångarna efter häckningssäsongen. Fröätare (t.ex. finkar och sparvar) och allätar (t.ex. korpar) förefaller vara fast bosatta. Under dåliga kottår lämnar fåglar som stenknäck, smalnäbbad nötkråka, korsnäbbar m.fl. taigan till vintern och kan ses på fågelutfodringsplatser.

17 Fördelningsmönster inom den boreala skogen: Begränsad till norra halvklotet, liksom många arter som bebor den och ännu flera släkten. I allmänhet representeras växter av olika arter i Nordamerika och Eurasien; djuren tenderar att var mer lika. Det finns latitudinella zoner inom skogen. Från norr till söder finner man En tundra/taiga ekoton En öppen barrskog (det som mest riktigt kallas taiga) Den karakteristiska borela skogen med slutet krontak och En blandad barrskog-lövfällande skog, ekotonen mot den tempererade lövskogen. Denna sydliga ekoton domineras av tall (Pinus sylvestris/strobus), lönn (Acer platanoides/saccharum) och amerikansk bok (Fagus americanus).

18 I Nordamerika finns flera varianter av den boreala skogen i bergen i väster. I Pacific Northwest, domineras den tempererade regnskogen av barrträd som douglasgran, hemlock och andra jättar. Denna skog har varit föremål för många konflikter inom skogsbruket. På de västra sluttningarna av Sierra Nevada ( m ö.h.) får de västliga barrträden sällskap av sequoian (Sequoia gigantea). Trädet General Sherman är ca år gammalt, 80 m högt och har en diameter på 12 m. Släktingen till denna sequoia, redwood (S. sempervirens) växer längs Kaliforniens norra kust. Deras närmaste släkting är kinesisk sequoia, ett barrfällande träd av släktet Metasequoia i Kina. I Klippiga bergen, där elden spelar en stor roll, bildar contortatallen (Pinus contorta) nästan rena, jämngamla bestånd. Branden i Yellowstone National Park visade igen hur denna art är beroende av bränder. Längs Appalacherna sträcker sig barrskogen, dominerad av rödgran (Picea rubens) och balsamgran (Abies balsamea), söderut utan större förändringar från Kanada till Virginia. Sydgränsen för balsamgran finns i Shenandoah National Park; söderut till the Great Smokies, på isolerade bergstoppar, finns Frasergran (A. fraseri)

19 Tempererad lövskog Hör ihop med varma kontinentala och humida varmtempererade klimat (Dfa, Cfa och i Europa Cfb). Ca 6 mån. vegetationsperiod. Ca mm nederbörd jämnt fördelad under året.

20 Många av samma släkte, tidigare en del av en Arcto-Tertiär Geoflora, är gemensamma för alla tre disjunkta uttryck för detta biom på norra halvklotet. Till dessa hör ek (Quercus), lönn (Acer), bok (Fagus), kastanj (Castanea), hickory (Carya), alm (Ulmus), lind (Tilia), valnöt (Juglans) och ambraträd (Liquidamber ). Olika arter av dessa släkten förekommer på varje kontinent.

21 Struktur och växtformer 1. Ett trädskikt på m, dominerat av olika kombinationer av de arter som räknades upp; 2. Ett skikt med lägre träd, som inte enbart utgörs av unga exemplar av de stora träden utan med arter som hör hemma i detta låga skikt såsom (i Virginia) häggmispel, survedsträd (Oxydendrum), korneller och redbud (Cercis); 3. Ett buskskikt som ofta utgörs av medlemmar i ljungfamiljen såsom rhododendron, azaleor, mountain laurel (Kalmia) och huckleberries ; 4. Ett fältskikt av perenna lökväxter och örter som blommar tidigt på våren och 5. Ett bottenskikt av lavar, levermossor och mossor. Lavar och mossor växer också på trädstammarna

22 Lianer såsom vildvin, murgröna och Virginia creeper (Parthenocissus quinquefolia) klättrar uppför stammarna och blommar och sätter frukt uppe i kronskiktet.

23 Jordmåner Brunjordar (alfisoler i den amerikanska taxonomin). Lövträd verkar vara näringskrävande och löven binder de flesta basnäringsämnena. Förnan i denna skog är inte sur så som i barrskogarna och aluminium och järn frigörs inte från A- horisonten. Lövfallet på hösten utgör grund för en riklig och näringsrik humus som börjar brytas ned i början av vegetationsperioden. Humusinnehållet ger en brun färg till både A- och B-horisonten. Dessa jordar är mycket näringsrika och lättbearbetade och har på många ställen brukats sedan stenåldern. Ultisoler ersätter alfisolerna i sydöstra USA och södra Europa, där äldre, icke nedisade områden har vittrat under lång tid och är mer urlakade än de yngre jordarna i norr. Distinkta röda eller gula jordar har utvecklats i det varma klimatet. Ultisoler är i allmänhet mindre bördiga än alfisoler och har i sydöstra USA ytterligare försämrats p.g.a. Jordbruk både under kolonialtiden och efteråt.

24 Faunan Nöt- och ekollonätare samt omnivorer är karakteristiska. Däggdjuren är anpassade till ett liv i skogen; några går i dvala under vintern. Växtätare: rådjur, vitsvanshjort, ekorrar, jordekorrar. Allätare: tvättbjörn, opossum, skunk, björnar, mårdhund. Köttätare har till stor del utrotats men det finns vargar, pumor och lodjur. I Amerika har prärievargen spridit sig österut och tagit vargens plats. Stannfåglarna är mest fröätare eller allätare. Många, såsom hackspettarna och mesarna, är hålbyggare. De högljudda, iögonenfallande skrikorna är viktiga fröspridare. Flyttfåglarna är mest insektätande och innefattar sångare, trastar, flugsnappare, tanagrar och kolibrier.

25 Fördelning Tre större, disjunkta förekomster i Väst- och Centraleuropa; Ostasien med Korea och Japan samt östra Nordamerika. I Europa antyder en relativt artfattig skog omfattande utrotningar under Pleistocen. Ekar, bokar och almar dominerar. Den mesta skogen röjd för jordbruk, with remnants surviving only in some royal hunting preserves. Lövskogen i Kina är främst känd från fossil; intensivt jordbruk har undanröjt den naturliga vegetationen i minst 4,000 år. Japan har till stor del planterade skogar, men i bergen i Korea är skogen m.e.m. intakt. Nästan all skog i östra Nordamerika är förnyad, men har den högsta diversiteten hos floran och faunan i lövskogarna. Detta gäller särskilt den Appalachiska platån i östra Kentucky och Tennessee samt västra North Carolina och Virginia. The Great Smoky Mountains har utsetts till världsbiosfärområde.