Hedningar och Kristna samsas och trivs i Bodås

Transkript

1 Hedningar och Kristna samsas och trivs i Bodås I gruvans provborrningslaboratorium slås årligen meter borrhål som aldrig laddas och skjuts Utdrag ur Gruvarbetaren nr 1 januari 1959 Per Flygare (databearbetad av Jan Kruse) B odåsgruvan i Torsåker hör väl ej till de stora och gör väl inte heller anspråk på att göra det. Den har en årsbrytning på i runt tal ton malm, varur man utvinner omkring ton slig, som till större delen levereras till ägaren Sandvikens järnverk i form av kulsinter. Men om den alltså inte kan räknas till de största pojkarna inom den mellansvenska järngruvefamiljen, så är den i alla fall en grabb med både framåtanda och stil, föräldrarna har all heder av. De anläggningar som har växt upp här under de senaste två årtiondena har inte blott fått en vacker och praktisk utformning utan också en teknisk utrustning, som väl motsvarar tidens krav, och det innebär ingen överdrift om man säger, att namnet Bodås har en mycket god klang bland gruvornas folk. Här har också det världsfamnande gästrikebruket inrättat ett provborrningslaboratorium, som är det största i landet, och där ett 20-tal vältrimmade borrare har jämn och full sysselsättning med att endast slå hål vid hål i ortväggarna för provning av brukets hårdmetallborr och Atlas Copco bergborrmaskiner. I detta syfte borras inte mindre än meter per år, vilket är ungefär fem gånger så mycket som erfordras för den nuvarande årsbrytningen, och om Sandvikens Coromantborrar numera hittat vägen till praktiskt taget alla delar av vårt hyggliga klot, där man har användning för grejor av detta slag, så beror detta alldeles säkert till inte så ringa del på de erfarenheter man gjort i provborrningslaboratoriet i Bodås. Det var lördagen den 10 januari vi satte kurs på det lilla gruvsamhället, som är beläget intill Norra stambanan ett par mil söder om Storvik. Vädret och vägförhållandena kunde ha varit bättre. Bilen slank hit och dit mellan de meterhöga snövallarna och isbarken på vindrutan skymde sikten, så det var nästan omöjligt att avgöra, om vi befann oss på landsvägen eller på sidan om denna. Men framåt gick det med en sjusärdeles fart. Och väl framme vid målet togs vi om hand av platschefen Curt Larsson och fackföreningsordföranden Holger Jonsson. I mottagnings-

2 kommittén befann sig för övrigt även ingenjören och borrstålsexper-ten Tord Weilbass från Sandviken, vilken så sent som i november i fjol återvänt till gamla Sweden från en längre tids vistelse i Sydafrika, där Sandviken som bekant också har stora intressen. Det var en både trevlig och sakkunnig trio, som det var enbart roligt att stifta bekantskap med. Redan 1931 påbörjades prospekteringarna här Innan vi går vidare i texten bör vi kanske tala om att vi en gång tidigare besökt Bodås i samma ärende som nu. Det var en tidig vårdag Alltså ungefär vid den tidpunkt, då man på allvar kommit igång med de stora nyanläggningarna här, vilka arbeten självfallet föregåtts av mycket omfattande och grundliga undersökningar i form av bland annat magnetiska detaljmätningar och diamantborrningar. Redan 1931 hade man påbörjat prospekteringsarbetena, och 1936 hade man satt i gång med avsänkningen av ett då 80 år gammalt schakt från 23 till 110 meter, på vilket djup man därefter fortsatt undersökningarna i syfte att utröna malmtillgångarnas omfattning och struktur och för att kunna bestämma platsen för det nya centralschaktet, som för övrigt nyss påbörjats vid detta vårt första besök. Redan vid denna tid var det alltså klart vad som skulle göras med Bodås. Själva industribyggnaden befann sig då ännu i vardande, men de första sju arbetarebostäderna om tillhopa ett 40- tal lägenheter stod färdiga och vid sidan om dessa även en ungkarlsmäss med badhus och tvättinrättning i källarvåningen jämte en förmansbostad. Så långt var man alltså kommen i mitten av 40-talet. Och om vad som skett sedan dess och vad som just nu är i görningen eller planeras för framtiden blev vi under vårt återbesök ingående informerade av ingenjör Larsson. Huvudanläggningen färdig 1948, sinterverket några år senare. Det nya centralschaktet avsänktes i första omgången till 280 meter med arbetsnivåer på 110, 160 och 210 meters djup. Och samtidigt med schaktsänkningen fortsattes arbetet med ovanjordsanläggningen, vilken stod färdig Först tre år senare påbörjades kulsinterverket, som togs i bruk i början av Ungefär samtidigt uppfördes ytterligare två bostadshus med sex lägenheter i varje samt en centralbyggnad, som har fått namnet Malmgården och som inrymmer bland annat en samlingssal jämte tjänstemannamäss med tillhörande gästrum och köksavdelning samt en för hela samhället gemensam värmecentral, som har fått ersätta den som uppfördes samtidigt med de första bostadshusen. Härtill kommer, att samhället också har fått en egen skola, som dock byggts av kommunen på mark, som skänkts av bolaget, jämte en egen anhalt vid stambanan. Detta är alltså i korta drag vad som skett under de senaste åren. Men det kommer inte att stanna vid detta. Drivfjädern i den utveckling, som förekommit här, har varit malmen, och på samma sätt måste det bli även i fortsättningen. Och malmen är en naturprodukt, som man får finna sig i att hämta där Vår Herre behagat placera den. Därför är man nu också i färd med att söka sig ned till ett djup av

3 510 meter. Detta sker dock inte genom en ytterligare avsänkning av centralschaktet utan genom att ett mindre sidoschakt. Man är redan nu ett gott stycke på väg, och när man har kommit ned till önskat djup, är det meningen att gå upp mot centralschaktet med en stigning och att iordningställa nya brytningsnivåer på 310 och 410 meters djup. Under den sistnämnda nivån ska sedan krosstationen och skiplastningen förläggas. I avvaktan på fullbordandet av dessa tillredningsarbeten kommer brytningen att minskas från till omkring ton under den närmaste tiden. Den malm som finns kvar ovanför de nuvarande arbetsnivåerna anses inte räcka så länge till med samma brytning som nu, och därför har man funnit det lämpligast att inskränka något på brytningskapaciteten och sätta in den härigenom friställda arbetskraften på de nödvändiga tillredningsarbetena, vilka således kommer att forceras, så någon minskning av arbetsstyrkan blir det ej frågan om, påpekade den i dessa förhållanden väl initierade platschefen. Malmen här bryts endast för Sandvikens eget behov När man blir färdig för brytning på större djup kommer man ju också att återgå till den nuvarande malmproduktionen. Men någon ökning av denna blir det nog inte. Då gruvan är den enda, som helt ägs av Sandvikens järnverk, kommer den ju i fortsättningen som hittills att brytas endast för bolagets eget behov. Hur mycket malm som finns kvar att bryta, vet man inte med säkerhet. Den största malmkroppen utgörs av en 120 meter lång och ett 10-tal meter bred oregelbunden skiva med cirka 55 graders lutning mot öster, men utöver denna finns också ett stråk stockformiga malmer. Fyndigheterna är kända till 340 meters djup, men det finns ingen anledning att tro att de inte fortsätter på djupet. Under alla förhållanden kan man nog räkna med, att driften i gruvan är säkrad för de närmaste årtiondena. Malmen består av en magnetit som innehåller cirka 35 % järn. Den slig man utvinner ur den håller 69 à 70 % järn och som biprodukt framställs ett svavelkiskoncentrat innehållande omkring 50 % svavel. Årsproduktionen av detta uppgår till cirka ton. Anläggningarna utformade enligt principen allt i ett Sedan vi fått dessa informationer av ingenjör Larsson tog vi oss en titt på de anläggningar som på kort tid har växt upp här. Den nya industribyggnaden har utformats enligt principen allt i ett. Den inrymmer alltså förutom de uppfordringstekniska anordningarna, kross- och anrikningsverk, elektrisk och mekanisk verkstad samt personal och kontorslokaler jämte förråd med mera. Hela anläggningen har byggts av armerad betong och har en sammanlagd bottenyta av kvm. Laven är 47 meter hög och är utrustad med två likströmsdrivna Koepespel, som fått sin plats högst uppe i toppen. Bergspelet, som har en hastighet av 3,5 meter per sekund, är försett med en bottentömmande skip, som lastar 4 ton. Personspelet är helautomatiskt och dirigeras med tryckknappar från såväl de olika nivåerna som hisskorgen. Dess hastighet är 5 meter per sekund.

4 Det uppfraktade godset töms i en ficka, varifrån det med en vibrerande matare och ett transportband förs vidare till Symons konkross, där det nedkrossas till 30 mm, varefter det får passera två parallella gråbergsavskiljare. Det magnetiska godset fortsätter därefter till kulkvarnen, där huvudparten därav nedmales till mindre än 0.05 mm, och nästa steg i anrikningsproceduren är flotationen, där godset renas från svavel för att därefter passera en serie magnetiska separatorer, där järnhalten i tre steg höjs till den tidigare nämnda. Efter avvattning i ett trumfilter transporteras så den erhållna järnsligen på band till sligupplaget eller kulsinterverket, vilket har uppförts ett stycke från själva huvudbyggnaden. Kulsinterverket har en produktion av cirka ton sinter per år och tar alltså huvudparten av järnkoncentratet, som kommer från anrikningsverket. Här forslas det via en skivmatare och ett transportband till en fyra meter lång rulltrumma med en diameter av 1,2 meter, som roterar med 6 á 7 varv per minut och som i utloppsänden är försedd med en spiralsikt, där koncentratet formas till kulor och föres vidare till en något mindre trumma, som löper fram och åter över en oljeeldad schaktugn med en maximitemperatur av cirka grader C. De färdigsintrade kulorna förs så av ett vattenkylt stålband och en elevator till en sikt, där de sorteras i storlekar över och under 15 mm innan de slutligen lagras i fickor för att i likhet med sligen så småningom vidarebefordras till Sandviken med bil. Kulsinterverket har byggts så att det vid behov kan utökas med ytterligare ett sintringsaggregat av samma storlek som det som finns, upplyste under vår rundvandring genom detsamma ingenjör Larsson, som i detta sammanhang även påpekade, att kulsinterverket i Bodås var ett av de första i landet. Unik brytningsmetod med endast långhålsborrning I programmet för vårt Bodåsbesök ingick självfallet också en nedstigning i gruvan. Men eftersom det var lördag fick vi nöja oss med att bese provborrningslaboratoriet på 160 meters djup. Innan vi gav oss iväg dit ner fick vi emellertid också en del upplysningar om hur man ordnat det under jord, vilka brytningsmetoder man använder sig av och så vidare. Den annars så vanliga magasinbrytningen lämpar sig inte här på grund av malmens flacka beskaffenhet. I stället använder man sig av skivpallbrytning med långhål och takbrytning med horisontella långhål. Den förstnämnda brytningen tillgår så, att man driver fältorter i malmens mitt och från dessa borras så med skarvborrar vertikala solfjädrar med upp till 20 meter djupa hål. Vid takbrytningen drivs stigorter med 30 meters mellanrum genom malmen vid liggväggen till nivån närmast ovanför, varefter en släde med horisontell brygga sänks ner i stigorten, och från denna brygga borras så horisontella solfjädrar med hål upp till samma djup. För brytningen förekommer här alltså endast långhålsborrning, och det genomsnittliga djupet av borrhålen håller sig omkring 13 meter. Bodåsgruvan är enligt platschefen ensam i landet om denna brytningsmetod, och i världen för övrigt lär den visst tillämpas endast i någon av gruvorna i Kanada.

5 Bodåskilen också en nyhet som tycks lova det bästa I provborrningslaboratoriet har under de senaste åren även pågått vissa ortdrivningsförsök för att utveckla en metod, som med handhållna maskiner möjliggöra större indrift. Försöken har resulterat i den så kallade Bodåskilen, där uppskjutningen sker med parallella hål mot en oladdad slits bestående av två stycken sammanborrade 2 tums 3 tums hål. För att erhålla tillräcklig borrningsprecision har använts en enkel borrmall för de närmaste smalhålen, men en rutinerad borrare torde nog kunna erhålla samma precision utan mall. Innan vi gav oss ned i gruvan fick vi också veta, att denna betraktas som särskilt blöt. Den normala vattentillrinningen uppgår till liter i minuten men är ibland åtskilligt större. Man har därför till och med övervägt om inte de som är sysselsatta i sänkningen bör förses med någon sorts grodmansutrustning. Vid gruvan har man för närvarande omkring 100 kollektivanställda samt ett 25-tal tjänstemän och förmän. Med brytning, krossning, transport och uppfrakt sysselsätts endast ett tiotal, av vilka två klarar den borrning och skjutning som erfordras för en årsproduktion av ton. Övriga anställda utgörs av verk- och servicepersonal, vars betydelse för produktionen inte är mindre. Provborrningen sker under fullt driftsmässiga förhållanden Besöket i provborrningslaboratoriet blev någonting av en upplevelse. Där är, som förut nämnts, hela 20 man uteslutande sysselsatta med att slita ut hårdmetallborr och maskiner. Där jobbades det för högtryck. Den borrare som stod oss närmast gjorde sig knappast tid med att slå igen maskinen medan han flyttade den från det ena borrhålet till det andra. Det märktes också på tagen att det var synnerligen vältrimmade och rutinerade grabbar vi hade framför oss. Allt gick smidigt och elegant som i olja och utan några onödiga rörelser och moment. Provborrningarna i Bodås är också ganska enastående i sitt slag och bygger till stor del på en intim samverkan mellan Sandviken och Atlas Copco. Gruvan är också synnerligen lämplig för ändamålet. Här finns tillgång till berg av olika beskaffenhet både ovan och under jord. Borrningarna utförs också under fullt driftsmässiga förhållanden med standardborr och standardmaskiner men kontrolleras och resultatbearbetas högst vetenskapligt. Här lämnas inget åt slumpen. Livlig förslagsverksamhet och en präktig arbetarstam I fråga om förslagsverksamheten vid gruvan berättade ingenjör Larsson att denna är mycket livlig. Varje år belönas 10 till 15 förslag, och belöningarna utgår med belopp från 50 till 300 kr. Om gruvan något år kan uppvisa lika många förslag på 100 anställda som den avdelning i Sandviken som blir trea, utgår dessutom ett semesterstipendium på 200 riksdaler, som utlottas bland de anställda. Och om någon förslagsställare som är särskilt uppfinningsrik, kommer upp i minst fem godkända förslag, får han en aktie i bolaget.

6 Den sympatiske platschefen gav också i övrigt de anställda det allra bästa betyg. Vi har här i Bodås inga som helst alkoholproblem. Alla sköter sig med den äran. Vi har också en mycket fast arbetarstam. Utlänningarna har varit och är alltjämt få. Vi har ett par finlands-svenskar och en ryss-karelare, som tycks finna sig lika bra med oss som vi med dem. Det är präktiga människor liksom de övriga. Åldersfördelningen bland de anställda vållar oss inte heller några bekymmer, och nyrekryteringen har gått bra. Även när man på andra håll haft rätt svårt att få den arbetskraft man behövt har vi klarat den saken fint. Och det har till och med hänt, att vi hjälpt bruket med en del folk, fast arbete i järnverk trivs gruvkarlarna inte med. Malmgården får åtminstone tills vidare ersätta Folkets hus Något Folkets hus i vanlig mening har man inte i Bodås. Redan när vi förra gången var dit hade man emellertid bildat en Folkets hus förening och även upprättat ett förslag till en sådan byggnad, som om vi inte minns fel kostnadsberäknats till kr. Man räknade naturligtvis också med att bolaget skulle hjälpa föreningen att realisera projektet. Numera är dock kanske behovet av en samlingslokal av detta slag inte lika trängande som det tidigare har varit. Som förut nämnts uppfördes nämligen av bolaget i början av 1950-talet en centralbyggnad, som väl åtminstone tills vidare får ersätta ett Folkets hus. Det är den så kallade Malmgården. Den samlingslokal som inrymts i denna, får nämligen disponeras för praktiskt taget alla ändamål. Den förvaltas också av företagsnämnden. I lokalen spelas bygdeteater tre gånger om året, och bio bjudes där två gånger i veckan. Den används även som gudstjänst-, mötes- och festlokal men upplåts inte för några offentliga danstillställningar. Bolagets anställda och deras föreningar disponerar den gratis, och om de vid sina mera interna tillställningar känner behov av att friska upp livsandarna med en svängom, så är det inget som hindrar det. Lokalen har plats för drygt 100 personer och har fått en vacker och trivsam inredning. Till densamma hör också en rymlig vestibul, och herr- och damtoaletter saknas inte heller. Ett par sminkrum finns också, och det ena av dessa använder fackföreningen som expeditionslokal. Det andra disponeras av en fotoklubb. Rejäla och präktiga bostäder till hyggliga hyror De flesta av de anställda arbetarna och tjänstemännen bor inom det av bolaget uppförda samhällets hank och stör. Praktiskt taget hela bostadsbeståndet utgörs av radhus om 6 lägenheter med lägenhetsytor från 53 till 109 kvm. De flesta lägenheterna är av storleksordningen 2 rum och kök med kokvrå. Dessa är inrymda i de först uppförda radhusen, och avdelningens kassör Bernt Bjurström, elektriker till professionen, försäkrade, att man i allmänhet är mycket belåten med dem. Till varje sådan lägenhet hör också en källarvåning med dusch och tvättrum samt varmvatten året om, och hyran är för närvarande 122 kronor per månad, inklusive värme, upplyste han. En ungkarlsmäss med 9 enkelrum och sällskapsrum finns också, och för

7 rummen där betalas en hyra av 55 kr. I samma hus är även inrymda maskintvättstuga och badhus med både karbad och bastubad, som båda får användas gratis av dem som bor i bolagets bostäder. Till slut även några ord om de organisatoriska förhållandena. Vad anslutningen till fackföreningen beträffar, så kan vi nog vara ganska belåtna, förklarade ordföranden Holger Jonsson. Avdelningen räknar nu omkring hundratalet medlemmar, och det råder nog inget tvivel om, att det till stor del är denna vi har att tacka för att det är som det är på denna arbetsplats. Den har i varje fall ärligt bemödat sig om att så långt som det varit möjligt bevaka och tillvarata de anställdas intressen. Men det skall också erkännas, att vi har en hygglig och förstående chef, tillägger avdelningsbasen. Och så återstår bara att säga: slut från Bodås för den här gången.