Textbilaga 5 till huvudstudie version 3

Save this PDF as:
 WORD  PNG  TXT  JPG

Storlek: px
Starta visningen från sidan:

Download "Textbilaga 5 till huvudstudie version 3"

Transkript

1 till huvudstudie version 3 Översiktlig värdering av behandlingsmöjligheter och åtgärdsalternativ för BT Kemi-området Malmö Uppdragsnummer SWECO VIAK Geijersgatan 8, Malmö Telefon Telefax

2

3 Översiktlig värdering av behandlingsmöjligheter och åtgärdsalternativ för BT Kemi-området Det är viktigt att man tidigt i ett efterbehandlingsprojekt söker fastlägga en strategi för hur man skall gå tillväga för att nå uppsatta mål och rätt åtgärdssätt för den efterbehandling som måste göras. Detta gäller både de undersökningar som behöver göras och utvärdering av alternativa åtgärdsförslag. Det finns ibland en risk att man lägger onödigt stora resurser i omfattande och dyra undersökningar och utredningar om olika åtgärdsmöjligheter istället för att använda resurserna till verkliga efterbehandlingsåtgärder. Det är därför viktigt att successivt försöka gallra mellan olika förslag och åtgärder, så att man inte ödslar resurser i onödan. Att kunna tidigt välja bort sådana åtgärdsförslag som av olika anledningar är orealistiska är önskvärt. Å andra sidan måste man till sist ha skaffat sig tillräckligt underlag för att med stor sannolikhet kunna välja rätt åtgärdsalternativ. Strategi för val av åtgärdsalternativ Det kan konstateras att det inom BT Kemi-området finns förorenade massor med varierande föroreningsinnehåll i både hög och ringa grad. Föroreningarna består i allt väsentligt av organiska ämnen som är nedbrytbara, möjligen med undantag för dioxin, och därmed behandlingsbara. Innehållet av inte nedbrytbara ämnen såsom metaller är förhållandevis ringa och därför inte styrande för projektet. I miljöbalken finns flera huvudprinciper som skall följas i såväl efterbehandlingsprojekt som andra projekt som påverkar miljön. De skyddsåtgärder som behövs för att förebygga, hindra eller motverka skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljö skall vidtas. Hushållning med råvaror och energi skall ske och möjligheter till återanvändning tas tillvara. Kraven på åtgärderna skall vara rimliga att uppfylla. Huvudprincipen om skyddsåtgärder innebär i detta fall att man måste finna en gräns för föroreningsgrad i massor som måste tas bort eller behandlas och massor som kan få ligga kvar utan behandling. Var denna gräns, som beror bl.a. på områdets användning styrs av de så kallade platsspecifika riktvärdena, som ger en acceptabel risknivå vid aktuell användning. Principiellt finns därför, vid valt användningssätt, egentligen endast ett enda alternativ om man skall uppnå önskvärd risknivå enligt riskbedömningen. Alternativet innebär att massor som enligt de platsspecifika riktvärdena är rena eller så lätt förorenade att de inte bedöms medföra 1 (16)

4 någon risk för hälsa eller miljö skall ligga kvar medan massor som innehåller föroreningar över denna gräns skall behandlas eller tas bort. Den reservation man kan och måste göra mot detta är att man också vid val av åtgärder måste ta hänsyn till vilka resurser som finns för behandling. En riskvärdering måste göras där kostnaden för åtgärderna sätts i relation till nyttan och effekterna av åtgärderna. I det första skedet, där olika åtgärdsalternativ utreds, görs bedömningarna dock med den gjorda riskbedömningen som grund medan man vid den slutliga riskvärderingen, måste ta hänsyn även till andra faktorer och ekonomin. Ifråga om massor som kan få ligga kvar kan gränsen för detta variera med läge på massorna. Djup under markyta och markanvändning påverkar kriterierna. Massförflyttning inom området samt övertäckning med rena massor kan i detalj också påverka dessa gränser och kriterier. Behandling av förorenade massor som inte kan tillåtas vara kvar kan ske på olika sätt. Två huvudprinciper finns, nämligen behandling så att föroreningarna tas bort eller reduceras, eller deponering/inneslutning av massorna. I första hand är Naturvårdsverkets policy att bästa möjliga teknik skall användas och att behandling eftersträvas så att föroreningarna försvinner och inte längre finns kvar i kretsloppet. Den begränsning som ofta kan finnas för ett sådant förfarande är i huvudsak kostnadsaspekten. Behandlingen skall vara kostnadsmässigt rimlig att genomföra och får ej heller i sig medföra en oacceptabel miljöpåverkan. En förutsättning för behandling är givetvis också att föroreningarna är behandlingsbara. Metaller t.ex. kan ej brytas ned utan måste i första hand behandlas genom koncentration eller kemisk omvandling till föreningar med lägre riskpotential. I detta fall utgörs som nämnts föroreningarna i stort sett endast av organiska föroreningar. Dessa kan brytas ned på biologisk, kemisk eller termisk väg. Koncentration av föroreningarna genom tvättning, siktning eller liknande åtgärder kan i huvudsak uteslutas som huvudmetod på grund av att jorden i området i huvudsak är mycket finkornig. Endast i undantagsfall kan koncentrering genom siktning bli aktuell för vissa massor. Ett sådant fall skulle kunna vara siktning om t.ex. rivningsavfall blandat med förorenad jord påträffas. I det fall behandling skall genomföras kan denna genomföras lokalt på plats eller massorna transporteras till extern behandling. Den lokala behandlingen kan genomföras in situ d.v.s. utan att massorna grävs upp eller ex situ d.v.s. massorna grävs upp och transporteras till en lokalt uppställd behandlingsanläggning. 2 (16)

5 Deponering/inneslutning av förorenade massor kan också genomföras lokalt på plats eller externt på annan plats. I det senare fallet kan alternativen vara att använda någon befintlig deponi eller att anordna en ny särskild deponi. Deponeringsalternativet kan endast vara aktuellt för sådana massor som måste tas bort och behandlas. Förorenade massor som har så låg föroreningshalt att de bedöms med hänsyn till miljö- och hälsorisker kunna få ligga kvar bör också rimligtvis vara kvar inom området. Att öppna en ny deponi för massor med låg föroreningsgrad kan inte vara ett realistiskt alternativ med tanke på ekonomi och medför ej heller några fördelar från miljösynpunkt jämfört med att låta nämnda massor ligga kvar på området. Åtgärdsstrategin beskriven ovan ger följande bild över handlingsalternativ. När riskbedömningen visar att vissa massor behöver åtgärdas bör första frågan vara, kan åtgärderna genomföras på plats eller inte? Det är nämligen uppenbart att åtgärder på plats generellt sett är att föredra om de inte medför särskild miljöpåverkan eller extra kostnader. Transporter undviks och risken för spridning av föroreningar är därigenom mindre. Endast en lokal eller ort kommer att påverkas. Det förtjänar också att här framhållas att föroreningsgraden i de mest förorenade massorna knappast är så hög att massorna kommer att betraktas som farligt avfall. Risken att träffa på tunnor eller särskilda områden med högkontaminerat avfall i betydande omfattning bedöms vara mycket liten. De särskilda krav som gäller behandling och hantering av farligt avfall kommer därför knappast att behöva tillämpas utom möjligen för en ringa mängd. 3 (16)

6 Riskbedömning Massor som kan ligga kvar Massor som måste åtgärdas Lokala åtgärder Externa åtgärder Inneslutning deponering Lokalt in situ Lokalt ex situ Extern behandling Extern deponi Extern särskild ny deponi Biologisk Termisk Kemisk Figur 5:1. Strategiska val för åtgärder. Översiktlig bedömning av alternativa behandlingsmöjligheter Lokal behandling, allmänt Ur många synvinklar är det att föredra om åtgärderna i mesta möjliga mån kan genomföras lokalt i anslutning till projektområdet. Framförallt krävs då ett minimum av transporter och de störningar som kan uppstå begränsas till ett enda område, d.v.s. det område som redan är belastat av föroreningarna. Ett motargument skulle möjligen kunna vara att omgivningen till BT Kemi redan har fått sin beskärda del av besvären. Ett sådant argument torde dock knappast accepteras av omgivningen till en annan plats, som i ett alternativ med extern behandling skulle kunna bli drabbat. Under alla omständigheter måste åtgärderna, var de än bedrivs, utföras på sådant sätt att miljöpåverkan hålls inom en acceptabel nivå. Ett första huvudalternativ är därför lokal behandling av sådana massor som måste åtgärdas. Endast om en sådan lokal behandling skulle medföra störningar eller kostnader som blir väsentligt större än vid en behandling på annan plats eller om lokal behandling inte är möjlig bör extern behandling komma ifråga. 4 (16)

7 En översiktlig bedömning av de olika lokala handlingsalternativen ges i det följande. Lokal behandling in situ Allmänt Lokal behandling in situ innebär att några förorenade jordmassor inte grävs upp utan behandlingen sker direkt på plats där massorna ligger. I princip är det en sådan behandling som förevarit under den tid som gått från det att fabriken revs och efterbehandlingen startade. Tanken har varit att föroreningarna skulle tvättas ut och uppsamlat dräneringsvatten skulle renas i kolfilter och i Landskrona reningsverk. Effekterna av de hittills genomförda åtgärderna är svåra att bedöma på basis av den uppföljning som hittills genomförts. Klart är dock att resultatet inte har blivit det önskade utan föroreningarna finns kvar till stora delar. Mer avancerade metoder som utvecklas allt mer är forcerad biologisk nedbrytning av föroreningarna i marken genom stimulans och tillförsel av syre, näring och kanske också andra specialtillsatser i jorden. Syret kan tillsättas i form av luftinblåsning, tillförsel av syremättat vatten eller via kemikalier. Tillförseln kan ske genom vertikala eller horisontella dränerings/infiltrationsrör. De kemikalier som kan vara aktuella att använda är t.ex. väteperoxid eller nitrater. Metoden kräver tillsyn och skötsel samt tillförsel av energi och näring/ kemikalier. En viktig förutsättning för att nedbrytningen skall bli effektiv är att syre och näring kan fördelas och spridas till alla delar av den förorenade jorden. Metoderna lämpar sig därför bäst i jordar med förhållandevis grovkorning struktur och är mindre lämpad i lerjordar eller motsvarande jordarter med tät struktur såsom fallet är vid BT Kemi. Generellt gäller också att man för varje enskilt behandlingsfall bör göra laboratorie- och fältförsök för att klarlägga behandlingsmöjligheterna innan man startar fullskaleprojekt. Även termisk behandling är en metod som kan användas in situ. Värme tillförs jorden via ånga, hetvatten eller elvärme så att föroreningarna förångas och avgår i gasform. Gaserna får uppfångas och bringas att kondensera så att föroreningarna koncentreras till kondensatet. Alternativt kan gaserna förbrännas eller filtreras i t.ex. kolfilter. Att tillföra energin samt att fånga upp gaserna är ett huvudproblem vid denna sorts behandling. Detta särskilt om området som skall behandlas är stort och har täta och varierande jordarter såsom i fallet BT Kemi. Förekommande föroreningar inom området är förhållandevis vattenlösliga med undantag av dioxiner. Fenoxisyror har generellt högre vattenlöslighet än klorfenoler. Om inga åtgärder vidtas kommer den naturliga 5 (16)

8 omsättningen/nedbrytningen av de organiska föroreningarna och utläckaget till Braån, om än i successivt minskande omfattning, att fortgå. Idag skyddas Braån främst genom den dränering och överpumpningen av dräneringsvattnet till Landskrona. Även om den faktiska påverkan på Braån är svårbedömd, i det fall att man upphör med bortpumpning av grundvatten, är det inte acceptabelt att tillåta väsentliga utsläpp under ytterligare decennier. Miljöeffekterna av överpumpningen till Landskrona reningsverk och behandlingen där har ej heller undersökts men ett av de övergripande åtgärdsmålen är att överpumpningen skall upphöra. Det råder osäkerhet beträffande föroreningarnas exakta utbredning inom området. Omfördelning av massor har skett vid olika tillfällen sedan de inledande saneringsarbetena på 1970-talet. Detaljerad dokumentation, bl.a. lägesangivelser, från dessa omgrävningar saknas. Sammanställningen av befintligt analysmaterial visar att föroreningar i högre eller lägre grad finns inom ett tämligen stort område varför behandling in situ torde vara svår att genomföra med acceptabelt resultat för hela området. Kompletterande provtagning kan ge ytterligare information som kan tydliggöra bilden av föroreningsförhållandena. Det är dock svårt att bedöma effekter av rening in situ utan att tidskrävande försök har genomförts. En viktig fråga vid alla alternativ med lokal behandling av förorenade massor på plats är huruvida de tänkbara metoder som finns är tillräckligt väl beprövade för förhållanden likartade med de vid BT Kemi och kan garanteras ge resultat inom en rimlig tid. Ett rimligt krav är idag att åtgärderna skall ge resultat inom högst något/några år. Att idag få acceptans från berörda i Teckomatorp och alla andra intressenter för längre behandlingstid bedöms bli svårt. Idag pågår runt om i världen omfattande utveckling av metoder för in situ-behandling av jordar förorenade med bekämpningsmedel och liknande produkter. Det finns också många företag som har sådana behandlingsmetoder som affärsidé. Behandlingen kan genomföras på biologisk, kemisk eller termisk väg där oftast varje företag har sin patenterade metod. Generellt krävs för att sådana metoder skall lyckas omfattande försök och testbehandlingar. I många fall har man också misslyckats med att nå avsett resultat Eftersom det senare i rapporten föreslås att val av behandlingsmetod skall ske först efter en öppen anbudsförfrågan finns det dock ingen anledning att nu förkasta metoden med insitubehandling som sådan. I värderingen av behandlingsalternativ har därför insitubehandling medtagits som ett alternativ. Huruvida behandlingen sker biologiskt, kemiskt 6 (16)

9 eller termiskt har inte någon avgörande betydelse i detta skede varför värderingen görs såsom ett alternativ i jämförelse med andra. Urlakning av föroreningar Urlakning av de förorenade massorna och omhändertagande av föroreningarna i lakvattnet är i princip den metod som man hittills använt och som visat sig inte fungera med de föroreningsmängder som finns i området. Urlakningen sker inte jämnt över området och huvuddelen av föroreningarna är troligen inte direkt åtkomliga för det vatten som infiltrerar i området. Dioxiner i området kan knappast påverkas genom urlakning. Dräneringssystemet har i stort fungerat såsom avsett men idag finns troligen någon förträngning eller stopp i en del av dräneringsledningarna. Magasineringen i utjämningsdammen bedöms också ha haft en gynnsam effekt på föroreningshalterna trots att den kontroll som genomförts under tidigare år inte påvisat att så är fallet i någon stor omfattning. Kontrollens tillförlitlighet kan dock ifrågasättas och några analyser de senaste åren indikerar att man får en betydande reningseffekt i lakvattendammen. Huruvida det sker en reduktion av föroreningarna i Landskrona reningsverk eller ej saknas belägg för. De aktuella föroreningarna är emellertid biologiskt lätt nerbrytbara och rimligen sker en betydande reduktion i reningsverket även om föroreningshalterna både in och ut från verket är så låga att de är svåra att analysera. Kostnaderna för att göra en noggrann uppföljning av effekterna är höga, vilket också kan vara en orsak till att en sådan uppföljning inte kommit till stånd. Som tidigare framhållits är det inte möjligt att behandla all förorenad jord inom området. Jord med ringa föroreningsinnehåll måste accepteras få ligga kvar. Regnvatten kommer att, om än i ringa grad, laka ut föroreningar från denna jord som kommer att belasta Braån. Det är dock möjligt att till obetydliga kostnader fortsätta att ta hand om detta regneller lakvatten och behandla det och på så sätt minska belastningen på ån. Även om urlakning inte är en tillräcklig behandlingsmetod bör förfarandet med pumpningen av grundvatten till den befintliga dammen bibehållas eller ersättas med ett liknande system. Detta därför att dammen i sig troligen medför en inte obetydlig rening av vattnet i området. Sannolikt bör nya system för vattenuppsamling anläggas och även dammvolymen utökas något. Samtidigt kan dammen göras mera estetiskt tilltalande än 7 (16)

10 vad den är idag. Även för detta ändamål kan den gamla reningsverkstomten med sina dammar vara en tillgång. Uppsamlat grundvatten kan också tillföras återställda grönytor, dels för att tillgodose växternas vattenbehov, dels som ytterligare behandling av kontaminerat grundvatten. Undermarksbevattning föreslås i så fall tillämpas för att eliminera eventuell lukt och för att inte hindra områdets tillgänglighet för människor. Möjligheten att uppnå vattenbalans bedöms som stor. Andra tänkbara åtgärdsmetoder En tänkbar metod i detta fall skulle kunna vara anläggande av en s.k. reaktiv barriär mot Braån. Forskning och utveckling inom detta område pågår men ringa praktisk erfarenhet finns. En barriär utförs som en skärm med lämpligt material som verkar som katalysator eller påskyndar den biologiska nedbrytningen av eller binder föroreningar i grundvattnet. Skärmen skall således inte vara tät, såsom tanken var med den tidigare anlagda bentonitskärmen, utan skall mer ses som ett filter eller reningssteg. Metoden kräver i princip ingen tillsyn utan kan fungera utan omfattande skötsel. Den påverkar dock inte de föroreningar som finns i marken utan endast emissionerna via grundvattnet från området. Erfarenheter från denna typ av reningsmetod saknas dock, vad vi vet, vad avser här aktuella föroreningar. Risken för igensättningar och barriärens funktion efter lång tids drift är också frågor som bör uppmärksammas. En annan metod skulle kunna vara användande av växter som hydrauliska barriärer. En trädridå, med en bredd av 5 à 10 m längs Braån, bestående av trädsorter med olika växtsätt och rotdjup skulle kunna tjäna som en hydraulisk barriär mot ån och resultera i ökad omsättning och naturlig rening/polering av grundvatten från området via trädens rotsystem. Även denna metod kräver ringa skötsel förutom skörd/beskärning av växterna. En sådan åtgärd får givetvis anpassas på samma sätt som övriga åtgärder till landskapsbilden och områdets framtida användning. En närmare beskrivning av växtsaneringsmetoder redovisas i SWECO VIAK (2003c) Växtsanering av förorenad mark med stimulering av den mikrobiologiska nedbrytningen av organiska ämnen i rotzonen förutsätter att föroreningarna finns så ytligt att växternas rötter når dem. (Glass David J. 1999). Vid BT-kemi finns emellertid en icke oväsentlig del av föroreningarna på djupet. Vidare kräver metoden sannolikt lång behandlingstid för att ge effekt. Metoden bör därför som nämnts ovan ses som ett möjligt komplement till andra metoder för att på naturlig väg ta hand om kvarvarande rester från en föregående efterbehandling till acceptabla nivåer. Växtsa- 8 (16)

11 nering är i allmänhet relativt billig, både att genomföra och driva. Metoden är också resurssnål i övrigt och kräver inga eller mycket begränsade insatser i form av energi och material (kemikalier och andra råvaror). Realistiska åtgärdsmetoder lokalt in situ Det är vår bedömning att det idag, vad gäller sådana massor som måste behandlas, inte finns tillräckligt tillförlitliga behandlingsmetoder in situ som kan garanteras ge ett visst resultat inom en kort tidsperiod, högst ca två år. Det pågår dock en omfattande forskning och försöksverksamhet inkl. fullskaleprojekt runt om i världen inom detta område med biologisk, kemisk eller termisk behandling in situ. Man kan därför inte bortse ifrån att nya in situ-metoder kan finnas eller framkomma på sikt. I samband med en kommande upphandling av efterbehandlingsåtgärder vid BT Kemi bör man därför inte utesluta denna möjlighet. Metoden tas därför med som ett alternativ i den översiktliga värderingen. Metoder som bygger på urlakning resp. nedbrytning med hjälp av växter eller genom en reaktiv barriär bedöms inte vara alternativ som kan uppfylla önskad behandlingseffekt. Metoderna kan eventuellt komma ifråga som poleringsmetoder för att om möjligt på sikt uppnå ett bättre resultat än vad som teoretiskt krävs. De kan därmed ge en ökad säkerhet åt efterbehandlingen. Vidare kan denna slags behandling vara ett led i att uppfylla målet att öppna upp för vetenskaplig forskning eftersom olika projekt skulle kunna bedrivas inom området utan egentligt krav på garanterat reningsresultat men där varje projekt ändå skulle komma att bidra till förbättringar inom området. Projekten behöver inte heller ha en tidspress från BT Kemiprojektets sida utan kan bedrivas med endast de krav som behöver ställas från forskningsinstitutionerna. Ett fortsatt nyttjande under en tid av det befintliga dräneringssystemet som säkerhet rekommenderas i alla behandlingsalternativ. Det är med stor sannolikhet dräneringssystemet som har skyddat Braån. Systemets funktion bör därför säkerställas i ett tidigt skede och de brister som finns åtgärdas. Lokal behandling ex situ För kontaminerade massor som är så förorenade att de måste behandlas finns alternativen regional behandling/deponering eller lokal behandling i kombination med återställningsåtgärder. Biologiska metoder ligger ofta nära till hands för alternativet behandling på plats. Termisk behandling är ett alternativ som också kan genomföras på plats genom att flytt- 9 (16)

12 bar utrustning finns att anskaffa eller hyra in. Även kemisk behandling kan genomföras lokalt ex situ. Termisk behandling Med termisk desorption behandlar och renar man material, som till övervägande del är förorenat med organiska ämnen. Principen för processen är att i ett första steg driva av de organiska föroreningarna i deras gasfas vid låga temperaturer upp till 500 o C, för att i ett andra steg omvandla gasfasen till koldioxid och vatten vid en betydligt högre temperatur (> 1100 o C). Det är också möjligt att direkt förbränna materialet vid mycket hög temperatur o C såsom sker t.ex. vid SAKABs destruktionsanläggning i Kvarntorp. Jordens beskaffenhet och sammansättning har stor betydelse för utformningen av en anläggning och dess kapacitet. Materialet bör vara finfördelat när det förs in i anläggningen och siktning eventuellt tillsammans med krossning/malning kan behöva föregå den termiska behandlingen. En mer detaljerad beskrivning över termisk behandling redovisas i SWECO VIAK, Jordmaterialets multifunktionalitet och vattenbindningsförmåga bibehålls vid uppvärmningen och dess kornstruktur blir i allmänhet väsentligt förbättrad förutsatt att temperaturen ej drivs alltför högt. Sortering av materialet i olika fraktioner efter behandling kan ske målinriktat inom ramen för totalprocessen och anpassas till de efterföljande kraven på återvinning. Den renade jorden kan i de flesta fall återanvändas utan begränsning. Den biologiska jordaktiviteten i den behandlade jorden återhämtar sig relativt snabbt. Termisk behandling, d.v.s. avdrivning av föroreningarna genom upphettning och förbränning av avgaserna är en metod som kan bedömas vara tillämpbar för BT Kemi både för lätt förorenade massor och för kraftigt förorenade massor. Metoden är utprövad och behandlingsresultat bör kunna garanteras av de entreprenörer som har tillgång till utrustningar. Tiden för behandlingen kan bedömas med stor sannolikhet och är begränsad. Behandlingen är snabb och inte i någon hög grad beroende av föroreningshalterna. Ju högre halter desto mer kostnadseffektiv är förbränning jämfört med biologiska metoder. Termisk behandling genom förbränning bedöms vara enda möjliga praktiska behandlingsmetod för destruktion av de aktuella föroreningarna när de finns i mycket kraftigt förorenad jord. Enda rimliga alternativ till 10 (16)

13 termisk behandling av kraftigt förorenade massor torde vara deponering/inneslutning. Vilken typ av termisk behandling som slutligen bäst lämpar sig i det aktuella fallet har nu inte i detalj studerats eftersom den frågan bäst klarläggs i samband med en upphandling. Biologisk behandling Biologisk behandling av organiska ämnen bygger på att utnyttja den naturliga förekomsten av markorganismer (bakterier, svampar) för nedbrytning av de organiska föreningarna. Vissa metoder bygger på användning av patenterade bakterie- eller svampkulturer som sägs vara anpassade till specifika organiska ämnen. Kompostering, som är den vanligaste biologiska behandlingsmetoden, sker med hjälp av aeroba (syrekrävande) mikroorganismer. För att erhålla lämpliga förutsättningar vid kompostering sker normalt inblandning av strukturmaterial för att öka tillgång på kol och näringsämnen. Exempel på strukturmaterial kan vara trädgårdsavfall, träflis och halm. Tillförsel av bakterier och en del av näringsbehovet tillgodoses vanligtvis med inblandning av häst- eller hönsgödsel. Avloppsslam skulle också kunna utgöra en delkomponent för att tillgodose behovet av såväl näring som mikroorganismer. Kompostering av förorenade massor från BT Kemi-området har i de tidigare försöken från slutet av 1970-talet visat sig vara en tekniskt möjlig lösning för vissa föroreningar. Bekymret med denna teknik är dock att behandlingen tar tid och att man måste göra försök i förhållandevis stor skala för att få en uppfattning om vilka ingångshalter som kan accepteras och hur effektiv rening som kan uppnås. Vidare kan det finnas en stor risk att lukt från en komposteringsanläggning kan uppstå. Den tidigare normala komposteringsprocessen var att massorna läggs i stukor eller strängar som med jämna mellanrum omblandas och kontrolleras avseende temperatur, fukthalt, ph och näringsinnehåll. Även vid en effektiv inblandning och homogenisering av den förorenade jorden kommer det att krävas tid för att nerbrytningen skall ske till önskad nivå, 6 månader 1 år är en trolig tid. Om all förorenad jord skulle behandlas med denna process på denna tid krävs mycket omfattande arealer till förfogande. Om man antar att man använder strängkompostering till en höjd av 1,5 m skulle erforderlig yta bli i storleksordningen 4-5 ha för behandling av m 3. Att göra en sådan behandling inomhus är inte rimligt såvida man inte utför den i etapper och därmed utsträcker den 11 (16)

14 totala behandlingstiden. Lukt kan därför bli ett särskilt stort bekymmer vid en biologisk behandling. Denna metod bedöms därför inte vara gångbar. En lämplig komposteringsteknik för måttligt förorenade massor kan vara s.k. landfarming. Landfarming bygger på att den förorenade jorden läggs ut i skikt om några decimeter och blandas med strukturmaterial. Lämpliga ytor för detta ändamål kan preliminärt vara den västra delen av BT Kemi-området med en omfattning av ca 2-3 ha eller det gamla reningsverksområdet väster om BT Kemi-området. En mer detaljerad redovisning av en sådan idé redovisas i SWECO VIAK (2003a). Reningsverksområdet kan i detta sammanhang vara en tillgång eftersom det ligger avsides. Färdigbehandlad jord kan återföras till BT Kemi-området och tillgodogöras i återställningen, alternativt ligga kvar och utnyttjas för framtida återställning av reningsverksområdet. Idag sker kompostering ofta i slutna limpor eller stackar med kontrollerad befuktning och luft/syretillförsel. Genom att ett slutet system tillämpas kan emissionerna också kontrolleras. I vissa fall används liknande system för nedbrytning av föroreningar genom rötning d.v.s. utan syretillförsel. I det fallet fås metangas som måste tas om hand. Sluten biologisk behandling i reaktor skulle kunna vara en metod som skulle kunna vara tänkbar för vissa förorenade massor. Reaktortekniken ger möjlighet till att bättre styra processen och även att kontrollera emissionerna från behandlingen. I fallet BT Kemi är dock ett bekymmer att föroreningarna är blandade i jorden och där de olika slagen av föroreningar sannolikt kräver olika driftbetingelser. Vidare är det även vid tillämpning av reaktorteknik en risk att förekomst av dinoseb och dioxin kan störa processerna och påverka processvalet. Huruvida kompostering eller annan biologisk behandling är en möjlig realistisk metod för massor med hög föroreningsgrad är svårt att nu klarlägga innan garanterade uppgifter om behandlingsresultat och ekonomi mm kan fås via en anbudsförfrågan. Inom området finns jordmassor med hög föroreningshalt som därför sannolikt måste tas hand om på annat sätt än genom kompostering. I fallet BT Kemi bedöms också en förhållandevis kort behandlingstid var ett starkt önskemål. Kompostering bedöms därför främst kunna vara en komplementmetod till en annan behandling. Från kostnadssynpunkt torde man inte vinna särskilt mycket på att anordna kompostering för måttligt förorenade massor jämfört med att behandla dem till marginalkostnader i en anläggning för t.ex. termisk behandling eller i en deponi. 12 (16)

15 I samband med beställarstödsmöten och också i andra sammanhang har det framhållits att det pågår mycken forskning och utveckling av teknik för olika slags biologisk behandling av liknande föroreningar. Man skall därför inte bortse ifrån att reaktorbehandling eller andra slutna system kan visa sig vara ett alternativ. När upphandling av behandlingsresurser skall ske bör därför givetvis möjligheten för entreprenörer att lämna förslag på biologisk eller annan behandling finnas. Kemisk behandling Kemisk behandling är ofta i än högre grad än andra metoder knutna till företag och patentskyddade processer. Att utreda och beskriva olika processer i detalj i detta skede har därför inte bedömts vara nödvändigt med tanke på att en behandling föreslås upphandlas i form av en totalentreprenad. Kemisk behandling bygger på att föroreningarna bryts ned genom oxidation med hjälp av ett starkt oxidationsmedel. Kemisk behandling är en komplicerad process och kräver att jorden blandas med den aktuella kemikalien så att medlet når alla föroreningarna och får tid att verka. I fallet BT Kemi med en mycket heterogen jord med stort innehåll av lerigt material kommer det att vara svårt att åstadkomma en effektiv blandning. En förbehandling i form av finfördelning av jordmassorna kan krävas vilket för övrigt troligen också gäller både termisk behandling och biologisk behandling i reaktor. Ofta medför kemikaliebehandlingen att man får en restprodukt som måste tas om hand. Liksom för biologisk behandling pågår en utveckling av metoderna. Övriga metoder, jordtvättning Någon annan typ av behandling bedöms inte vara aktuell vid BT Kemi. Jordtvättning används främst för att koncentrera föroreningar av typ metaller som inte kan behandlas/destrueras. Jordtvättningen i sig ger således ingen minskning av totalinnehållet av föroreningar utan skulle i fallet BT-Kemi endast vara ett sätt att förbehandla jorden före en efterföljande biologisk, termisk eller kemisk behandling. Jordtvättning kan emellertid inte användas för att avskilja aktuella föroreningar ur den jordmatris som föreligger. Stabilisering eller solidifiering av föroreningar i jord kan också vara ett alternativ främst avseende oorganiska föroreningar såsom metallföroreningar. Oftast används cement eller liknande bindemedel för att fastlägga föroreningarna. Högt grundvattenstånd i jorden som skall stabiliseras är ofta ett bekymmer. Beständigheten hos det stabiliserade materialet på mycket lång sikt kan också ifrågasättas. Metoden bedöms inte vara aktuell i fallet BT Kemi. 13 (16)

16 Lokal inneslutning eller deponering Inneslutning av de förorenade massorna på plats, d.v.s. utan att massorna tas upp och läggs i deponi, kan vara en möjlig åtgärd. Inneslutningen kommer då att medföra att massorna efter inneslutning inte blir så exponerade som idag. Vidare innebär en inneslutning att utflödet av påverkat grundvatten från inneslutningsområdet minskar. Minskningens storlek beror på inneslutningens effektivitet. Det är möjligt att väsentligt minska regnvatteninfiltrationen genom att anlägga ett tätt skikt ovanpå området. Vid deponier för farligt avfall har man enligt deponiförordningen ett krav att man skall uppnå en lakvattenbildning från nederbörd motsvarande maximalt 5 mm/år. Detta motsvarande ett årligt medelflöde om ca 1 m 3 /d från det norra området. Kravet är möjligt att uppnå genom anläggande av ett tätt membran av gummi eller plast alternativt med flera skikt av lera och/eller bentonit. Detta kan jämföras med dagens situation då lakvattenbildningen uppskattas till 40 m 3 /d motsvarande ca 200 mm/år. I det fall man skulle nöja sig med att kräva en tätning motsvarande kravet för en deponi för icke-farligt avfall, 50 mm/år skulle lakvattenbildningen från regn bli ca till 10 m 3 /d d.v.s. reduktionen skulle bli påtagligt lägre. Kostnaden för att utföra en sådan tätning är inte markant mycket billigare än den mycket kraftiga tätningen enligt ovan. Nyttan i förhållande till kostnaden med ett sådant alternativ kan därför starkt ifrågasättas. I fallet BT Kemi sker emellertid också en grundvattenströmning i horisontell riktning genom området. Storleksordningen 25 m 3 /d bedöms strömma in i området i huvudsak från söder. Även Braån påverkar inoch utflöde till området vid nivåvariationer i ån. Enbart en övertäckning är därför inte tillfyllest för att skapa en inneslutning. Avskärmning av det horisontella grundvattenflödet krävs genom att en tät vertikal skärm utförs från i princip tätskiktet ovanpå området ner till underliggande täta jordlager, som finns på ca 4-7 m djup. En inneslutning bör innefatta hela det norra området med vertikal avskärmning runt om. Att innesluta det södra området bedöms inte vara en realistisk möjlighet med hänsyn till pågående verksamheter där. I det södra området bör alla förorenade massor tas bort och omhändertas på lämpligt sätt. Immobilisering/inneslutning som enda och generell saneringsåtgärd för sådana massor som inte kan tillåtas ligga kvar kan bedömas vara en ur miljösynpunkt tveksam eller olämplig åtgärd. Alternativet skulle nämligen 14 (16)

17 i princip endast innebära att den naturliga nedbrytningen av föroreningarna bromsas upp. Såväl utsläppta föroreningshalter som utsläppt mängd föroreningar per tidsenhet skulle förvisso minska för stunden men utläckaget skulle fortgå under en längre tid. Detta bedömer vi som mindre acceptabelt än inga åtgärder alls. Inneslutning som enda metod torde också starkt ifrågasättas av invånarna i Teckomatorp. Lokal deponering av kraftigt förorenade massor skulle kunna vara ett alternativ om kostnaden för annan behandling eller miljöstörningarna från sådan behandling skulle bedömas väsentligt komma att överstiga de som fås vid deponering. Enda möjliga lokalisering av en sådan lokal deponi bedöms vara i anslutning till BT Kemi-området. Att finna en plats i Teckomatorp eller i närheten för deponering av massor från BT Kemi, som skulle kunna accepteras av kringboende eller miljömyndigheter, bedöms inte vara möjligt. Det enda möjliga alternativ med deponering lokalt är därför inneslutning på plats även om det hos närboende skulle möta på motstånd. Extern behandling/rening Extern behandling av förorenade massor är i första hand aktuellt för sådana massor som innehåller föroreningar i sådan omfattning att de måste behandlas och detta inte kan eller bör ske på plats. En förutsättning är att massorna skall grävas bort. Extern behandling för att reducera föroreningarna kan i princip ske med samma metoder som ovan redovisats för lokal behandling på plats, d.v.s. biologisk, termisk, kemisk eller mekanisk rening/jordtvättning. Samma förutsättningar som för lokal behandling gäller och de metoder som främst torde komma ifråga är biologisk behandling eller termisk behandling. Fördelen med extern behandling jämfört med lokal behandling är att den sker på annat håll i en särskild för ändamålet permanent anläggning. En sådan anläggning har all infrastruktur, alla tillstånd, är beprövad och har sina skyddsåtgärder och rutiner klara. Arbetena vid Teckomatorp kan troligen genomföras på kortare tid än om en lokal behandling görs. Nackdelen är givetvis att transporter av alla massor erfordras samt att massorna i allmänhet inte är lönsamma att återföras till sitt ursprung. Vid små mängder är extern behandling i särskild anläggning generellt sett att föredra medan lokal behandling blir mer förmånlig ju större mängder det är som skall behandlas. Båda alternativen kan vara aktuella. 15 (16)

18 Extern inneslutning/deponering Extern deponering kan komma ifråga för sådana massor som inte kan behandlas eller är för dyra att behandla. I första hand torde då samarbete med någon näraliggande deponi bli aktuellt. Av betydelse är då klassningen av massorna d.v.s. är de farligt avfall eller ej. I förstnämnda fallet ställs nämligen kravet att deponin måste ha tillstånd för deponering av farligt avfall av aktuellt slag. Som tidigare nämnts bedöms generellt att ingen del eller ytterst ringa del av den förorenade jorden kommer att klassas som farligt avfall. Att anordna en egen särskild deponi på annan plats än lokalt vid området, för så förorenade massor att de måste deponeras, bedöms inte vara något förstahandsalternativ. Även i det fall massorna betecknas som farligt avfall torde samarbete med redan befintliga deponiägare först vara lämpligt att pröva. För BT Kemi är deponeringen en engångsföreteelse och att kommunen skulle bli ägare av en ny deponi bedöms medföra avsevärda nackdelar. Det kan då vara bättre att i samråd med näraliggande avfallsbolag söka tillstånd för en särskild deponi i anslutning till en befintlig deponi. De bolag som kan komma ifråga i första hand är LSR-Lundåkra i Landskrona, NSR-Filborna i Helsingborg eller SYSAV-Spillepeng i Malmö. NSR har tillstånd och möjlighet att samtidigt lagra/behandla FAmassor till en mängd av ton. LSR har inget tillstånd men tror sig kunna erhålla detta om det skulle bli aktuellt. SYSAV har ett tidigare tillstånd som dock är utnyttjat sedan lång tid tillbaka för avfall från Swede Chrome. Även SAKAB i Kumla är givetvis ett alternativ även om det innebär långa transporter. Att transportera förorenade massor till deponering utomlands bedöms inte vara ett tänkbart alternativ. Ett alternativ med extern deponering av sådana massor som inte kan tillåtas ligga kvar bedöms därför vara ett realistiskt alternativ som bör värderas. De deponier som ligger närmast till hands att använda är Lundåkra och Filborna. SWECO VIAK AB Södra Regionen Lars Bevmo 16 (16)