Dela med. en tidning från diakonia nummer VAL FÖR VÄRLDEN?

Transkript

1 Dela med en tidning från diakonia nummer VAL FÖR VÄRLDEN?

2 I sommar har världen kommit nära Vi har åter sett bomberna falla över Libanon. Ett tusental libaneser, de fl esta civila, har dödats i Israels attacker. Städer och byar har lagts i ruiner. En miljon människor har fl ytt sina hem. Andra har inte haft en chans att fl y och istället tvingats möta rädslan, misären och kanske också döden i trånga källare. Hizbollah å sin sida har pepprat norra Israel med sina raketer som sprider död, nöd och förödelse. Oskyldiga människor på båda sidor drabbas svårt. Israel bryter mot folkrätten och statsledare runt om i världen har betecknat Israels våld som oproportionerligt. Ändå har det tagit lång tid för det internationella samfundet att agera. Istället har vi sett det mänskliga lidandet förvärras från dag till dag. Och i skuggan av kriget i Libanon utspelar sig ytterligare en tragedi i Gaza. När ska det gå upp för världen att man inte kan bomba fram demokrati, att man inte kan bomba bort terrorism eller fundamentalism. Vem drar lärdomar från Irak, Gaza och Libanon? Vem ska ställa sig upp och skrika hallå! nu får det vara nog! När kriget bröt ut i Libanon blev det återigen tydligt för oss svenskar hur nära världen har kommit. Över svenskar evakuerades. De landade i Sverige och tog med sig krigets skrämmande berättelser hem till oss. De geografi ska gränserna mellan Sverige och resten av världen blir diffusare. Vår värld tar inte slut vid Smygehuk. Vi har ett gemensamt ansvar för det som händer, även utanför Sveriges gränser. En miljard människor lever i extrem fattigdom, mellan fem och sex miljoner barn dör av undernäring varje år. Världens regeringar är överens om att bistånd behövs för att bekämpa fattigdomen. Men trots fagra löften har de svårt att öppna plånboken. Även i Sverige får vi vara försiktiga när vi slår oss för bröstet och säger att en procent av BNI går till bistånd, för biståndsbudgeten fi nansierar även annat. Läs om det på sidan 16. Vi har i åratal hört mantrat vård, skola, omsorg, vi hör det i årets valrörelse också om än inte lika ofta som tidigare. Det intressanta är vem som ska omfattas av detta mantra. Våra politikers beslut påverkar inte bara oss svenskar, utan också miljoner andra människors tillgång till vård, skola och omsorg. I det här numret av Dela med träffar du Gloria, Isabel och Vitalice, som berättar hur IMF:s och Världsbankens hårda villkor för skuldavskrivningar drabbar dem. Du och jag som väljare kan påverka hur Sverige ska arbeta inom IMF och Världsbanken och i andra internationella sammanhang. Sätt press på dina politiker och ta reda på vad de står för innan du lägger din röst. Du får lite hjälp på traven på För du ska väl rösta den 17:e? Rätten att rösta är en grundläggande rättighet i demokratin. Och kanske också en moralisk skyldighet. För att demokratin ska fungera krävs sedan en rad andra ingredienser. För ytterst är ju demokrati en fråga om makt och maktfördelning. Det ska vara möjligt för alla, oavsett kön, ras eller religion att påverka. Läs hur marginaliserade kvinnor i Indien kämpar för att göra sin tillvaro mer demokratisk på sidan tolv. Och slicka igen ditt valkuvert med stolthet. I år har vi haft allmän rösträtt i 85 år i Sverige. Innehåll Libanon i ruiner Moçambique långt från svensk valrörelse 6 8 Vitalices kamp mot skulder Gästkrönika Demokrati är mer än schyssta val Krönika Tror jag Biståndspengar går inte bara till bistånd Politiker mot väggen inför valet Nyheter & Notiser Insamlingssidor Information och nyheter från Redaktör Lena Hansson Ansvarig utgivare Bo Forsberg Adress Starrbäcksgatan 11, Sundbyberg Plusgiro (för gåvor) (för material) Telefon Telefax E-post diakonia@diakonia.se Hemsida Diakonia är en kristen biståndsorganisation som tillsammans med lokala partner arbetar för en varaktig förändring för de mest utsatta människorna i världen. Tryck Sörmlands Grafi ska, på miljövänligt papper Form Malvin Design Dela med utkommer under 2006 med fyra nummer och distribueras till Diakonias understödjare Dela med publiceras med ekonomiskt stöd från Sida, som dock inte har medverkat vid utformningen av materialet. ISSN-nr: Första sidan: Valet den 17 september handlar inte bara om vår svenska verklighet. Våra politiker kan påverka framtiden för många miljoner människor runt om i världen. Bilden är ett montage. 2 Dela med

3 Libanon i ruiner TEXT OCH FOTO: BENGT SIGVARDSSON Det humanitära läget i Libanon är akut. En månad efter att kriget mellan Israel och Hizbollah bröt ut hade runt tusen libaneser, de flesta civila, dödats och en miljon drivits på flykt. Runt om i landet har skolor och kontor förvandlats till flyktingläger. Diakonias samarbetspartner Arc En Ciel finns på plats och hjälper utsatta flyktingar. Räddningsarbetare letar efter kroppar efter ett israeliskt bombanfall mot ett bostadshus i den shiamuslimska Beirutförorten Chiyah. Cirka 50 människor dog i anfallet och 80 skadades. Hälften av dem var internflyktingar som hade flytt från bombningarna i andra delar av Libanon. Dela med 3

4 Christel Abu Jaude, till vänster, är volontär hos Diakonias samarbetspartner Arc En Ciel och Tina Comaty, till höger, är ansvarig för organisationens hälsovård till internflyktingarna. En gång i veckan finns en doktor tillgänglig. Vi har ett stort förråd med värktabletter, det är värre ställt med mediciner mot kroniska sjukdomar. Behovet kommer snart att vara akut, säger Tina Comaty. Beiruts södra förorter, där Hizbollah har sina huvudkvarter, har bombats skoningslöst. 10-åriga Naham Chams stukade foten när hon flydde undan bombningarna med sin mamma. De har sökt skydd i Arc En Ciel:s byggnad i östra Beirut där Naham får foten omplåstrad av Tina Comaty. Arc En Ciel använder i vanliga fall sitt fem våningar höga hus till seminarier och utbildningar för handikappade. När bomberna började falla blev det istället en tillfällig bostad för ett hundratal flyktingar. Arc En Ciel:s chef Fadi Moujaes är orolig inför framtiden. Infrastrukturen är totalförstörd. Bebyggelsen i vissa områden är helt sönderbombad, massor av människor är hemlösa och det ar svårt att få tag på rent vatten. Vi behöver stationer med vattentankar, mobila sjukvårdsenheter, arkitekter, byggingen jörer, rådgivning och mycket mer, säger han. Israels bombningar mot Beirutförorten Chiyah har orsakat enorm förstörelse.

5

6 Moçambique långt från svensk valrörelse Vård, skola, omsorg är mantrat som vi hört våra politiker rabbla i flera år nu. Men det är inte vilken vård, skola och omsorg som helst det pratas om, utan den svenska. Hur det ser ut i resten av världen har vi inte hört mycket om i den här valrörelsen. TEXT: HELENA SUNDBERG FOTO: JUSTINO GUAMBE Hon hade egentligen aldrig tänkt sig att bli lärare, Gloria Analia Armando Estevão. Ändå blev det så. Min dröm har alltid varit att bli läkare men jag hade ingen möjlighet till det, säger hon. Hon står och väntar vid grinden till grund skolan i den lilla staden Matola, utanför Moçambiques huvudstad Maputo. Vi tar en promenad mellan de två stenlängor med krossade fönsterrutor som är skolan. Husen är omgärdade av en stor sandplan med enstaka träd här och där. På skolan går elever och det fi nns bara 47 lärare. Barnen går olika pass under dagen och det är mellan 50 och 60 barn i varje klass. Här har vi ett av klassrummen, säger Gloria och pekar mot en bit skuggad mark under ett träd. Hon skrattar när hon ser min frågande blick. Vi har bara sex klassrum och det räcker inte så vi får ha de fl esta lektioner här ute under träden. Häromdagen hade någon huggit ned ett av träden. Jag vet inte varför men jag vet att vi behöver skuggan, det är svårt för barnen annars att koncentrera sig i solgasset eller när det regnar, då går det inte, säger hon bekymrat. Att kunna tillgodose ett barns behov som ensam lärare med 60 elever i klassen är en omöjlighet anser Gloria. Jag frågar hur många barn som kan läsa och skriva när de slutar, men det kan hon inte svara på, det fi nns inga resurser att riktigt kontrollera det. Hur kan vi ställa krav på att alla barn ska klara grundskolan under de här omständigheterna? Varje månad får Glorias skola cirka kronor från utbildningsministeriet. De pengarna ska räcka till tavelkritor och rengöringsmedel till toaletterna. Dessutom ska skolan få skolböcker gratis. Men ofta ser vi inte till böckerna eller så kommer de alldeles för sent och är alldeles för få, säger Gloria. Barnen har rast. Jag ser en liten fl icka leka fröken med kritan i hand framför svarta tavlan. Hon gömmer sig blygt bakom kompisen när jag tittar in. Jag undrar om hon kan läsa eller skriva. Undrar vad hennes dröm är. Gloria tjänar 1100 kronor i månaden. Jag skulle behöva ett jobb till men just nu studerar jag psykologi varje kväll i Maputo. Jag kanske kan höja min lön om jag har lite mer utbildning. Om våra löner kunde höjas skulle vi uppmuntras att göra ett bättre arbete. Det är spännande att få vara med att lära ett barn att skriva sitt första ord eller läsa sin första mening, säger Gloria. Det 6 Dela med

7 Skolan i Matola utanför Moçambiques huvudstad Maputo saknar både rum och bänkar, så flera av klasserna har sina lektioner ute på skolgården. IMF:s och Världsbankens ekonomiska krav har tvingat landet att satsa mindre pengar på utbildning. Gloria Analia Armando Estevão jobbar som lärare på dagarna och pluggar psykologi på kvällarna. Hon hoppas att den extra utbildningen kan ge henne lite högre lön än de 1100 kronor i månaden som hon tjänar idag. I skolan i Matola är det trångt i de få bänkarna. Florencia, Gracinda och Albertina trängs i en bänk. Dela med 7

8 Enligt lärarfacket i Moçambique skulle det i år skulle behövas nya lärare. Regeringen bestämde att skulle anställas. På vissa håll är lärarbristen akut. En lärare på en klass om 60 elever är ingen ovanlighet. Det saknas resurser att kontrollera hur många barn som faktiskt lär sig att läsa och skriva i grundskolan. Isabel Joana Muendane borde egentligen vara pensionär, men jobbar fortfarande som sjuksköterska. är bara det att allt för få lärare orkar bry sig om det nu. En halvmil från Glorias skola bor Isabel Joana Muendane, som är sjuksköterska. Hon sitter med händerna knäppta i knäet. Det är gamla händer som borde få vila men som fortfarande arbetar hårt och ger omvårdnad varje dag. Jag jobbar fortfarande på ett litet sjukhus här i närheten för att få pengarna att räcka. Jag är ju egentligen pensionär och ska vila var det väl tänkt, skrattar hon. Isabel har arbetat som sjuksköterska i 35 år. Hon har oftast haft två arbeten. Jag arbetade dagtid på centralsjukhuset i Maputo. Efter arbetet där gick jag hem, bytte om och fortsatte kvällarna på en privat klinik. Nu när jag är pensionär är jag glad att jag slipper åka långt, sjukhuset jag jobbar på nu ligger nära mitt hus, berättar hon. Isabel tjänar 110 dollar (cirka 800 svenska kronor) i månaden och har gjort det så länge hon kan minnas. Jag ser mig omkring och konstaterar att hon har ett fi nt litet hus med kök och toalett. Jag frågar hur en person kan bo och leva så här för den lönen. Hon skrattar och rycker på axlarna. Det går inte, inte på långa vägar! Jag kan bo så här därför att min make tjänar bra. Mina kolleger skulle inte ha råd att bo i ett sådant här hus om de så hade fem jobb att gå till. Som bäst kan de ha råd att hyra ett litet hus med ett rum och kokvrå. Vi sjuksköterskor tjänar lika mycket som de som städar golven på en bank, säger hon. Jag frågar vad hon skulle ändra på i sitt arbete om hon hade möjlighet. Jag har jobbat många år och jag älskar mitt arbete men det är svårt att vara sjuksköterska. Det är så många behov vi förväntas tillfredsställa, så många som behöver god vård för att överleva. Men hur kan någon ge en god vård när de knappast överlever själva? Många av mina arbetskamrater kommer hungriga till jobbet varje morgon, de har inte råd att äta frukost. De är ofta så svaga och sjuka själva så de varken vill eller orkar ge omvårdnad till någon. Tänk om vi hade bättre lön, vilken skillnad det skulle kunna bli! Om människor åtminstone hade råd att komma med mat i magen till sitt arbete, säger hon. När Isabel följer oss ut föreslår hon med ett skratt att hon kanske kunde fortsätta jobba i Sverige. Jag tänker att hon borde få vila. Arbete för demokrati och rättvisa Diakonia samarbetar med 24 organisationer i Moçambiques huvudstad Maputo och i provinsen Zambezia. De arbetar för demokrati, social och ekonomisk rättvisa, konfl ikthantering, jämställdhet och utveckling av det civila samhället. Vissa arbetar på lokal nivå med att informera om hur man ger förslag till lokala myndigheter och hur man kan utkräva ansvar av folkvalda politiker. Andra arbetar på nationell nivå för att påverka hur kraven för skuldlättnader och lån formuleras. MOÇAMBIQUE MAPUTO Matola Zambezia 8 Dela med

9 Omvärldens krav försämrar vård och skola Moçambique har tvingats leva upp till stränga ekonomiska krav för att få del av Världs bankens och Valutafondens, IMF:s, skuldavskrivningsprogram. Bland annat har det inneburit besparingar inom vård, skola och omsorg. I mitten av 90-talet var Moçambique världens fattigaste land enligt Världsbanken. Då hade det gått några år sedan det 16 år långa och blodiga inbördeskriget äntligen hade tagit slut. Moçambique låg i spillror och stora lån krävdes för att bygga upp landet igen. Men redan tidigare hade man dragit på sig stora skulder och på 80-talet, när räntorna gick upp kraftigt, fl erdubblades skulden på bara några år. Moçambique behövde hjälp utifrån. EKONOMISKT AVTAL Det första avtalet med Världsbanken och IMF om ett ekonomiskt anpassningsprogram skrev Moçambique under Resultatet av den nya ekonomiska politiken har på papperet visat sig gynnsam, men i praktiken har den i vissa fall varit förödande. Majoriteten av befolkningen har knappast fått del av den ekonomiska tillväxten. De offentliga utgifterna har minskats, och det har lett till lönestopp, lönesänkningar och privatiseringar av statliga företag. Hälsovård och utbildning har drabbats. I år beräknar lärarnas fackförbund att det skulle behövas nyanställda lärare, regeringen bestämde att skulle anställas. Det förekommer också systematiska förseningar i utbetalning av löner eftersom det saknas pengar. Besparingarna slår hårdast mot de fattiga. Det är svårt att leva av de låga lönerna som sjuksköterskor och lärare har. De tvingas arbeta nästan dygnet runt för att få ihop till sitt levebröd. Annars blir enda utvägen korruption av olika slag eller för sjuksköterskorna illegalt utförd vård eller abortverksamhet i hemmen, säger William Mul hovo, programansvarig på Diakonias kontor i Maputo. Allt för att överleva. Det säljs också mediciner illegalt på marknader runt om i staden. Ibland försöker polisen komma åt det men om de själva får en muta så blundar de för problemet, säger William Mulhovo. SKARP KRITIK Kritiken mot Världsbankens och IMF:s ekonomiska politik har varit skarp. Den har tagit alltför lite hänsyn till sociala konsekvenser i form av ökande inkomstklyftor och fattigdom. Under senare år har Moçambique fått skuldlättnader genom HIPC-initiativet (Heavily Indebted Poor Countries som drivs av Världsbanken och IMF). Men fortfarande dras landet med skulder och än idag är Moçambique ett av de fattigaste länderna i världen. HELENA SUNDBERG Stränga villkor drabbar demokratin IMF:s och Världsbankens hårda krav leder ofta till ökad fattigdom. Det säger Penny Davies, som arbetar med frågor om skuldavskrivningar på Diakonia. Den som skriver av skulder, ger bistånd eller lån vill naturligtvis försäkra sig om att pengarna hamnar i rätt fi ckor. De ska gynna fattiga människor och en hållbar utveckling. Skuldavskrivningar får inte stärka diktaturer eller bidra till korruption. Tydliga villkor måste alltså fi nnas. Problemet är när de ekonomiska kraven istället för att bidra till att fattigdomen minskar, ibland tvärtom leder till ökad fattigdom. Ofta får mottagarlandet ett standar d- recept som inte är anpassat till lokala behov. Orimliga krav på exempelvis minskad infl ation och minskat budgetunderskott tvingar regeringar att skära i offentliga utgifter och nedskärningar i vård, skola och omsorg drabbar ofta de fattiga hårdast. Krav på privatiseringar av till exempel vatten och elektricitet har ofta lett till dyrare priser och sämre service. Problem blir det också när kraven är så detaljerade att de bakbinder demokratiskt beslutsfattande i mottagarlandet. Det fi nns fl era exempel på hur beslut som folkvalda har fattat senare har körts över när IMF har ställt sina krav, säger Penny Davies. Ytterligare ett problem är att villkoren som ställs är så många. Fattiga länder måste i snitt uppfylla 67 olika krav för att få lån från Världsbanken. Det skapar mycket administration för redan överbelastade fattiga länder. För att undvika att fattiga drabbas har IMF och Världsbanken lovat att minska antalet villkor och bara genomföra de som anses helt nödvändiga för att skapa utveckling. Problemet är att minskningen inte har genomförts i praktiken och att reglerna för vad som anses vara helt nödvändiga villkor är vaga. Dessutom tycker de båda institutionerna ofta att de själva vet bäst vilka reformer som fungerar och inte. De drivs snarare av ideologi än empiriska bevis, säger Penny Davies. Mottagarländerna är så beroende av lån och bistånd att de ibland lyssnar mer på vad givarna vill, än vad deras väljare, det egna folket vill. Det är ett demokratiskt problem. Norge och Storbritannien har tydligt sagt att till exempel privatiseringar inte ska vara ett villkor för att få stöd från dem. Sveriges regering borde ta ett liknande beslut, säger Penny Davies. LENA HANSSON Vad gör Diakonia? Diakonias samarbetsorganisationer runt om i världen arbetar för att motverka korruption i samband med skuldavskrivningar, lån och bistånd. Bland annat kräver man insyn i budgetar och granskar makthavare. I Sverige för Diakonia en dialog med regeringen, riksdagsledamöter och representanter i IMF och Världsbanken om hur politiken kan förbättras. En viktig del i Diakonias arbete är också att förmedla kunskap och skapa engagemang bland allmänheten. Det handlar ju i grunden om människors överlevnad. Du kan också vara med och påverka. Läs på om hur du skickar e-post till partiledarna. På hittar du också mer information om hur IMF:s och Världsbankens villkor drabbar fattiga människor. Dela med 9

10 Vitalices kamp mot skulder I tre dagar köade Vitalice Mejas faster utanför sjukhuset. Hon fick aldrig den medicin hon behövde. Det fanns helt enkelt ingen. Det var så det började. Nu jobbar Vitalice för minskade statsskulder i Afrika. TEXT OCH FOTO: ULRIKA NORDIN Vitalice Meja växte upp i Kenya. Att han en dag skulle sitta och diskutera statsskulder med regeringar i Zambia och Tanzania och direktörer på Världsbanken visste han inte den där dagen då hans faster behövde vård. Hon köade i fl era dagar utan att få hjälp. När hon till sist blev inlagd fi ck hon dela ett sovtält med sex andra personer. Medicinen, den kom aldrig fram. Sjuksköterskorna kunde inget göra, säger Vitalice Meja och fortsätter: Du ser hur folk dör och då du frågar regeringen vad det är som pågår säger de att de inte kan göra något åt det. De säger att de har skrivit på ett skuldavtal och måste betala av lånet. Då frågar jag varför vägrar ni inte bara? Då svarar de: Vi kan inte, det var bestämt att vi skulle börja betala av våra skulder vid ett visst datum. Då frågar jag igen: Om det görs på bekostnad av att barn inte får gå till skolan, inte får bra hälso- och sjukvård och att arbetsföra kvinnor och män dör, är det värt det? Kenya har liksom många andra länder i Afrika stora skulder till internationella långivare som IMF och Världsbanken. Lånen har ofta tagits av tidigare regimer men skulderna lever kvar år efter år. På senare tid har IMF och Världsbanken visserligen tagit initiativ för en avskrivning av de allra fattigaste ländernas skulder genom det så kallade HIPC- initiativet. Men Vitalice Meja menar att det inte är de fattigas situation som står i centrum. Avskrivningarna sker inte ovillkorligt. Bankernas mål är att stabilisera ekonomin och de ställer krav som hänger ihop med deras målsättningar. Det är positivt för ett land att ha en fungerande statsekonomi, men om frågor som infl ationsnivån alltid får gå före behovet av sjukvård och utbildning blir invånarnas liv ändå inte bättre, menar Meja. I dag arbetar han som programhandläggare på nätverket Afrodad. De har studerat hur HIPC fungerat i praktiken. Studierna visar klart och tydligt att ansträngningarna inte har förändrat situationen för de allra fattigaste. Levnadsstandarden i länder som Kenya och Tanzania har snarare försämrats än förbättrats trots att ekonomin i stort har stärkts. Det är det här som Vitalice Meja diskuterar med regeringschefer och banktjänstemän. Meja menar att det fi nns saker regeringarna i Afrika kan göra för att förändra situationen. De kan säga stopp! Som första steg vill Afrodad förmå långivarna att skriva av skulderna. Men de borde också skapa mekanismer, både interna och externa, som ser till att länder inte ska kunna ta lån som de inte har en rimlig chans att betala tillbaka. Det är både långivarnas och låntagarländernas skyldighet att se till att det blir så, menar Meja. I dag går det att låna pengar för att dra el i ett ökenområde. I öknen! Sådana frågor bör diskuteras i ett parlament! Det görs inte i dag, säger Meja. Hans förhoppning är att fl er ska jobba för att stärka demokratin och inte bara ekonomin i länder som hans eget hemland Kenya. Det skulle ge hopp inför framtiden och Vitalices faster skulle ha en bättre chans nästa gång hon söker vård. 10 Dela med

11 GÄSTKRÖNIKA Emil Nikkhah, journalist FOTO: JESPER LENNARTSSON Det är torsdag kväll och jag har just kommit hem från jobbet. När jag närmar mig vår gränd i Liljeholmen i Stockholm så ser jag att gatu- och fastighetskontoret har satt upp nya parkeringsskyltar. Där står det att man inte får parkera mer än två timmar under dagen. Helt vansinnigt tycker jag, för jag bor här, jag måste kunna parkera min bil någonstans längre än två timmar i streck utan att behöva gå ut och flytta på den hela tiden. Fredag morgon tar jag upp luren och ringer Liljeholmens stadsdelsförvaltning. Man kan näm ligen ringa till stadsdelsförvaltningen när man vill gnälla på nåt eller om man har förslag som skulle kunna förbättra för medborgarna i stadsdelen, själv ringer jag oftast för att gnälla. så gott de kan. Eller varför kan inte folk låta mig ta alla viktiga beslut. Jag skulle vara rättvis, om alla gav sina pengar till mig så skulle jag fördela dem jämnt. Jag skulle kunna vara den allsmäktige och jag kan lova att allt skulle vara mycket bättre i världen. Det skulle inte finnas några barn som svalt för jag skulle se till att barnen fick mat först, inga kvinnor skulle bli misshandlade för jag skulle deportera alla brottslingar till en öde ö någonstans vid Sydpolen. Alla skulle ha jobb även om det ibland skulle innebära att de bara satt och vände papper, och självklart skulle det finnas fri parkering åt alla, hela tiden. Om du vill leva i ett fridfullt samhälle så finns det bara en väg och det är att låta mig sköta allt. Låt mig ensam få bestämma ditt liv. Då hatar jag verkligen demokratin Väl framme hos den ansvarige stadsarkitekten kräver jag en förklaring på hur de har tänkt sig detta. Till svar får jag att det inte är hon som har bestämt detta utan politikerna. Vilka politiker? Jo, de vi röstade på för fyra år sen i ett demokratiskt val. Då hatar jag verkligen demokratin. Vad är demokrati? Jag ska förklara det enkelt så att alla förstår; demokrati är när 51 personer bestämmer över 49 andra. Vad är bra med det då? Det finns verkligen inget positivt med demokrati, varför ska några andra få bestämma över mig bara för att de är fler än mig? De är egoistiska, det skulle inte jag vara. Vore det inte bättre om jag fick bestämma om allt i mitt liv och så får andra anpassa sig Detta scenario låter inte så jättehemskt i mina öron, förutom att det är lite elitistiskt och egotrippat. Men det finns en sak som oroar mig. Tänk om det inte är jag som får äran att bestämma över andras liv? Tänk om det blir någon som är elak, någon som är psykopat, någon som vill införa dödstraff eller arbetsläger på någon öde ö någonstans nära Sydpolen? Tänk om. Då tänker jag om och uppskattar Liljeholmens stadsdelsförvaltnings beslut om att ha två timmars parkering. Skönt ändå att 51 personer bestämmer över 49 och inte en person över alla. Det är skönt med demokrati. Dela med 11

12 Renubala Kandi är en av kvinnorna i fiskebyn Jadaling. Tack vare självhjälpsgrupper har de fattigaste i byn större inflytande nu än tidigare. Demokrati är mer än schyssta val I indiska val röstar en tiondel av världens befolkning. Den senaste teknologin ska säkerställa att rösträkningen blir korrekt. Men hur demokratisk är egentligen världens största demokrati? TEXT OCH FOTO: IDA KARLSSON När Indien går till val är det ett enormt projekt. Cirka 750 miljoner människor är röstberättigade och röster från 29 delstater sammanställs. För ett par år sedan hölls det senaste parlamentsvalet. Då användes över en miljon elektroniska rösträknare för att underlätta valprocessen. Rösträknaren är en dosa med namn och symbol för de olika politiska partierna. Med en enkel knapptryckning kan väljaren avlägga sin röst. Indien ligger långt framme inom teknologin och den nya rösträknaren ska troligtvis lanseras även i Europa och USA. Utrustningen ska garantera att rösträkningen går rätt till. Men hur demokratiskt är egentligen samhället på lokalnivå? Daliterna, eller de kastlösa som de tidigare kalllades, är de fattigaste av de fattiga i Indien. Allra värst utsatta är kvinnorna och barnen. På många håll lever kastsystemet kvar och trots att daliterna numera har lagstadgade rättigheter så förekommer fortfarande diskriminering. Många av de mest marginaliserade är analfabeter, halva befolkningen kan inte läsa. Det är något som de politiska partierna utnyttjar. Det har hänt att representanter från de politiska partierna kommit hit för att påverka oss, berättar kvinnorna i byn Jadaling. De gick från hus till hus och försökte få byns invånare att rösta på ett visst sätt. Byn Jadaling ligger precis vid kusten i Orissa, en av de fattigare delstaterna. Bengaliska viken breder ut sig åt ena hållet och åt andra hållet, inåt land, skymtas lummiga grönområden. De enkla husen ligger samlade ett stenkast från stranden. Många här försörjer sig på sitt fi ske. Läskunnigheten är låg och majoriteten av invånarna är daliter. De fi nns längst ned i den sociala hierarkin. Kastsystemet har varit en oundviklig verklighet här. Daliterna har haft små möjligheter att påverka sitt lokalsamhälle. Men för sju år sedan förändrades det. Fiskebyn drabbades av en supercyklon. Många omkom. Stora områden blev totalförstörda. De som överlevde förlorade allt de ägde. De var tvungna att börja om från noll. Alla drabbades, oavsett kasttillhörighet. Alla sörjde förlorade anhöriga, förlorade hem och förlorad försörjning. I det läget kunde människor mötas över kastgränserna och gå samman för att gemensamt bygga upp någonting nytt. I byn Jadaling har olika självhjälpsgrupper hjälpt fl er och fl er på fötter. Byn är inte längre densamma. När byborna träffas för rådslag hörs nya röster. Självhjälpsgrupperna har gett många människor mod. Tidigare vågade få yttra sig. Nu är det fl er och fl er som säger sin åsikt, berättar Renubala Kandi, en av byns kvinnor. Hon tillhör en av självhjälpsgrupperna där majoriteten av medlemmarna är daliter. Det var också revolutionerande när männis- 12 Dela med

13 Dela med 13

14 Ramalata Nayak har ansvar för 20 självhjälpsgrupper i Puridistriktet på Orissas östkust. Majoriteten av medlemmarna är fattiga kvinnor. Abali Kandi samlar snäckor vid stranden. Snäckorna används till färgtillverkning. Lån från självhjälpsgruppen har hjälpt henne att bli självförsörjande. korna i byn började sitta ned och äta tillsammans, oavsett kasttillhörighet. Det hade aldrig hänt tidigare. Föreställningen att daliterna kunde göra maten oren genom att röra vid den, hade hindrat människorna från att mötas. Men med hjälp från självhjälpsgrupperna kunde man bryta diskrimineringen. Ramalata Nayak är en av de ansvariga för självhjälpsgrupperna i Orissa och tillhör Diakonias samarbetspartner Welcomes. Hennes kontor ligger mitt ute på vischan, omgivet av öppna fält. Nu, under regnperioden är vägarna leriga och gropiga. Det kan vara svårt att ta sig fram mellan de olika byarna. Minst en gång i månaden tar hon sig ut på cykel till de 20 självhjälpsgrupperna som fi nns i området. Hennes uppgift är att vara ett stöd för grupperna och arrangera utbildning i olika frågor. Det är viktigt att utbilda de allra fattigaste i hur de kan dra nytta av regeringens lagar. Utbildning i de fattigas rättigheter är grundläggande, säger hon med bestämdhet. De fattiga kvinnornas status hänger också ihop med deras ekonomiska situation. Med en tryggare inkomst har tilltron till den egna förmågan ökat. I självhjälpsgrupperna har de fått möjlighet att ta lån. Genom mikrokreditlån har de kunnat starta små rörelser. Någon har investerat i en ko. Någon annan producerar torkad fi sk. Och när kvinnorna tjänar pengar får ofta hela familjen bättre ekonomi. Kvinnorna har fått ett nytt självförtroende. Med fast beslutsamhet har de genomdrivit stora förändringar i sitt lokalsamhälle. För några år sedan var alkoholism ett stort problem här, säger Renubala Kandi. Männen söp sig redlösa, kvinnorna fi ck arbeta ännu hårdare för familjeförsörjningen. Både barn och kvinnor drabbades hårt. Den utbredda alkoholismen var förödande för byn. Till slut fi ck kvinnorna nog. De vägrade låta alkoholismen förstöra mer. De mobiliserade ett stort antal människor och började systematiskt förstöra spritproduktionen. Vecka efter vecka, månad efter månad. Och de lyckades. Sprittillverkningen kunde inte fortsätta på samma sätt. Vi fi ck även stöd från en del av männen. De förstod att vi menade allvar. I byn Jadaling fi nns fyra självhjälpsgrupper som stöds av Diakonia. Dessa har i sin tur inspirerat fl er byar att starta liknande grupper. Och kvinnorna i Jadaling låter sig inte luras längre. I självhjälpsgrupper blir de medvetna om sina rättigheter. I grupperna diskuteras och beslutas saker som rör lokalområdet. När det är valår utbildas de i hur valprocessen går till. De tar också hjälp av varandra för att förstå sig på vad de olika partierna står för. Numera röstar vi som vi vill utbrister kvinnorna med stolthet. Tidigare kallades daliter: avarnas ( de utan färg ), panchamas ( den femte kasten ), chandalas ( de som bor utanför byn ), untouchables ( de kastlösa ), depressed caste ( de förtryckta ) och harijans ( Guds barn ). Ordet dalit har inte någon annan tillskrivit dem utan är skapat av dem själva. Dalit har betydelsen av förtryckt, men används med en känsla av stolthet. Kamp mot fattigdom I Indien arbetar Diakonias 14 samarbetsorganisationer främst med fattigdomsbekämpning och lokal demokrati. Mycket av arbetet är inriktat på att stärka fattiga kvinnor. Organisationerna fi nns i del staterna Orissa, Bihar och Jarkhand. Fem av dem fi nns i Orissa. De träffas fl era gånger per år och drar lärdomar av varandras arbete. Nätverkandet är en viktig princip. Daliter och stamfolk är de huvudsakliga mål grupperna. Självhjälpsgrupper och mikrokreditprojekt är två sätt att stärka de allra fattigaste. NEW DELHI INDIEN Bihar Jarkand Orissa 14 Dela med

15 TROR JAG Ulrika Nordin, Journalist kung av Sverige. Själv höll jag på Elfenbenskusten. Det är märkligt hur mycket vi människor bryr oss om något så trivialt som fotboll. Att engagemanget sträcker sig så långt att vi kan heja på ett lag från ett land som vi aldrig besökt och egentligen inte vet särskilt mycket om. Som nyhetsreporter förstår jag Kofi Annan. Jag är också avundsjuk. I sommar sitter jag och följer telegram från jordens alla hörn och förundras över hur mycket vi sållar bort. Så mycket lycka och sorg som aldrig når vidare till publiken. Vi journalister får ofta kritik för att vi bara förmedlar skräp. Ibland ringer det folk och frågar hur vi kan skriva om jordgubbsbristen i Skåne och utelämna striderna i Somalia. Jag När världen blundar Det är klart att Zidane gjorde fel. Man kan inte skalla någon i bröstet när hela världen tittar på. Det finns regler för sånt. Men tänk hur annorlunda allt hade sett ut om domaren inte hade upptäckt den där dumheten i VM-finalen. Tänk om både domaren och publiken tittat åt ett annat håll och alla matchkameror varit avstängda. Eller om de inte hade brytt sig. Zidane hade aldrig fått rött kort och åkt av planen. Frankrike kunde ha varit världsmästare i världens viktigaste sport. FN:s generalsekreterare Kofi Annan gillar också fotboll. Under VM skrev han en krönika i tidningen Herald Tribune (10 juni) där han konstaterar att fotbollssamfundet har fler medlemmar än självaste FN. FIFA har 207 medlemmar, FN har bara 191 VM gör oss på FN gröna av avundsjuka, skriver Annan och fortsätter I VM vet alla var deras lag står, och vad det gjorde för att ta sig dit. De vet vem som gjorde mål och hur och i vilken minut av matchen; de vet vem som missade ett öppet mål; de vet vem som räddade en straff. Jag önskar att vi hade mer av den sortens tävling bland nationer. Länder som öppet deltog i kampen för mänskliga rättigheter och försökte klå varandra i resultat för barns överlevnad och utbildningsnivåer. Stater som stolt visade upp sina resultat för resten av världen. Regeringar som hölls ansvariga för vad de gjort. Jag semestrade på en liten, liten ö mellan Indonesien och Filippinerna strax före fotbolls- VM och trots att Indonesien är en väldigt liten fotbollsnation var intresset för VM enormt. Jag besökte en man med många rynkor som hade svenska flaggan vajande över sitt hus och som var fullt övertygad om att Sverige skulle vinna. Att Sveriges statsminister heter Göran Persson brydde han sig inte om. I hans ögon var Zlatan kan bara hålla med. Det finns ingen rättvisa i nyhetsrapportering. Det handlar om närhet. Ju närmare, desto större. Visst, det dör tusentals i kriget i Kongo-Kinshasa, och miljoner människor lever under svåra förhållanden i Sudan, i Burma, i Colombia och Madagaskar Men det är ju långt dit. Dumma reportrar säger du. Men erkänn att du sneglade på kvällstidningarnas löpsedlar när de utlovade fint midsommarväder. I en rättvis nyhetsvärld hade vi mött någon av barnsoldaterna i krigets Kongo-Kinshasa i kvällens Aktuellt i stället för Anders från Allsång på Skansen. Jag vet inte om Zidane hade tur eller otur när han fick allas blickar på sig. Någon vinner när alla blundar, andra förlorar på det. Det är klart att Kongos krigsherrar gör fel. Man kan inte döda en elvaårings föräldrar och sedan tvinga honom att lämna barndomen och bli soldat. Det finns regler för sånt. Det är bara det att världen inte alltid tittar på. Dela med 15

16 Biståndspengar går inte bara till bistånd Bistånd behövs. Det världens regeringar överens om. Men de flesta rika länder lovar runt och håller tunt. TEXT: LENA HANSSON ILLUSTRATION: ULF FRÖDIN Redan 1970 satte FN upp målet att de rika länderna ska ge minst 0,7 procent av sin inkomst i bistånd. Men överenskommelsen är i mycket en läpparnas bekännelse. Bara fem länder har nått dit: Danmark, Holland, Luxemburg, Norge och Sverige. I år är Sveriges bistånd uppe i en procent av Bruttonationalinkomsten, BNI, för första gången sedan Sverige är bäst i världen just nu. Men vi ser en oroande trend: Mellan sex och femton procent av biståndsbudgeten används i själva verket inte till bistånd, säger Diakonias generalsekreterare Bo Forsberg. Biståndspengar går till skuldavskrivningar, fl yktingmottagning i Sverige och till bundet bistånd där mottagaren förbinder sig att ge något tillbaka till Sverige, till exempel att köpa svenska produkter. Och trenden är att allt fl er sneglar på biståndet. Militären, näringslivet och miljödepartementet de vill alla använda biståndspengar för sin internationella verksamhet. Det här är olyckligt, säger Bo Forsberg. Alla politikområden bör täcka sina egna kostnader. Biståndet behövs för att minska fattigdomen. Sveriges riksdag har beslutat att Sverige ska ha en sammanhållen politik för alla ämnesområden, en politik för global utveckling, PGU, som sätter fattiga människor och deras rättigheter i fokus. Vi lever i en globaliserad värld idag. Alla departement och politikområden har internationella kontakter. Vi måste lära oss leva med det. Tiden är över när man kan ta biståndspengar för all internationell verksamhet, säger Bo Forsberg. MER BUDGETSTÖD Förra året skrev ett hundratal länder och stora biståndsorganisationer under Parisdeklarationen, som syftar till att göra biståndet mer effektivt. Tanken är att de länder som får bistånd själva ska planera och genomföra arbetet, och att biståndsgivarna ska samordna allt sitt bistånd. Strävan är att i högre grad ge budgetstöd. Det här är en bra ambition, säger Bo Forsberg. Problemet är att de fattiga ländernas makt inte är så stor i verkligheten som på papperet. De länder som tar emot bistånd ska utforma en strategi för att bekämpa fattigdomen, en så kallad Poverty Reduction Strategy, PRS. I praktiken har Världsbanken och Internationella valutafonden, IMF, stor makt över de här strategierna. De ställer krav och ger råd, och fattiga länder har svårt att gå sin egen väg, eftersom de är så beroende av det ekonomiska stödet. När alla andra biståndsgivare ska besluta om sitt stöd använder de fattigdomsstrategierna som underlag. Man måste fråga sig hur förankrad är fattigdomsstrategin bland vanligt folk? Finns det insyn i beslutsprocessen? Finns det möjlighet till 16 Dela med

17 demokratiskt ansvarsutkrävande? Så länge vi inte kan svara ja på alla de här frågorna fi nns det risk för korruption, säger Bo Forsberg. Om Parisdeklarationen ska fungera krävs det starka folkliga organisationer som kan följa upp budgeten och se till att man kan utkräva ansvar. Och det krävs starka parlament. Folkbildning och debatt om människors rättigheter och skyldig heter, solidaritet och värdefrågor är viktiga byggstenar för att ett samhälle ska fungera. BISTÅND RÄCKER INTE Bistånd är en viktig del av ett lands utveckling, men det räcker inte. Det krävs också rättvisare handel. Det är därför den svenska politiken för global utveckling är så bra, säger Bo Forsberg. Det är en strålande ambition att handel, bistånd och andra politikområden ska bidra till målet att lyfta människor ur fattigdom. Men Bo Forsberg är orolig för att politiken för global utveckling är på väg att dö. Den ska ju vara vägledande i all utrikespolitik och det är den inte idag. Vi måste sätta mer press på våra politiker, säger han. Press på politiker är den ena biten, den andra biten är att stödja de krafter som fi nns i Moçambique, Bolivia och Bangladesh och på många andra håll i världen. Vi minns vilken betydelse det internationella stödet, även Diakonias, hade när apartheidregimen föll i Sydafrika, säger Bo Forsberg. Även i Centralamerika fanns Diakonia med och drev på fredsprocesserna genom stöd till fl yktingar och utbildning i demokrati. Bland dagens utmaningar fi nns arbetet för fred och respekt i Mellanöstern, fredsarbetet i Kongo-Kinshasa och arbetet för mänskliga rättigheter i Burma. Med hjälp av den nya tekniken byggs nya globala nätverk av folkrörelser och människor och vi börjar se framväxten av globala värden. Det kan gälla mänskliga rättigheter och nya regionala domstolar, eller insikten om att vi tillsammans måste värna våra gemensamma resurser. Den internationella Jubelkampanjen för skuldavskrivningar, som lyckades sätta skuldfrågan på den globala dagordningen är ett exempel på internationella nätverk där Diakonia har spelat en aktiv roll. Samma sak gäller kampanjen Utrota fattig domen nu för mer och bättre bistånd, rättvis handel och skuldavskrivningar. Kampanjen mot landminor som ledde till att de fl esta länder införde förbud mot landminor och dessutom fi ck Nobels fredspris är ytterligare ett exempel. Så visst går det att påverka, säger Bo Forsberg. Läs mer om hur biståndet urholkas och få tips på hur du kan påverka dina politiker på Missionärerna var först Grunden till det svenska biståndet lades av kristna missionärer som i mitten av 1800-talet reste ut i världen och startade skolor och sjukstugor. Hundra år senare, 1952, bildades Centralkommittén för svenskt bistånd. Då hade Sverige redan gett stöd till FN:s första insatser som drogs igång efter andra världskriget. I början var det främst svenska specialister som åkte iväg och bidrog med expertkunskap. Staten och biståndsorganisationer delade lika på kostnaderna klubbade Sveriges riksdag igenom en biståndsproposition. Målet med det svenska biståndet skulle vara att höja de fattiga folkens levnadsnivå och det är ett mål som fortfarande gäller bildades Sida. Tre år senare beslutade riksdagen att det svenska biståndet successivt skulle höjas till en procent av BNP. Därmed låg Sverige, tillsammans med Nederländerna i framkant när det gällde att öka biståndet satte FN upp målet att alla rika länder skulle ge mist 0,7 procent av sin BNP i bistånd. Fram till början av 70-talet inriktades det svenska biståndet på enstaka projekt och det styrdes ganska hårt. Men insikten att även mottagarländerna borde ha något att säga till om växte fram och biståndet beslutades i högre grad i samförstånd mellan givare och mottagare. U-hjälp blev ett begrepp och det handlade mycket om att bygga skolor, sjukhus och fabriker. Samtidigt insåg många att det är svårt att direkt överföra väst europeiska modeller till andra länder. I samband med oljekrisen 1973 fi ck det bundna biståndet ett uppsving. Bundet bistånd innebär att mottagarlandet måste köpa svenska varor för att få del av biståndet kompletterades målet att höja de fattiga folkens levnadsnivå med fyra delmål: resurstillväxt, ekonomisk och social utjämning, ekonomiskt och politiskt oberoende och demokratisk samhällsutveckling 1980 inriktades biståndet mer på landsbygdsutveckling och man ville göra biståndet mer effektivt genom att mottagare och givare i högre grad diskuterade samarbetet. Ungefär samtidigt började Sverige, liksom de fl esta andra västländer, att stödja Världsbankens och IMF:s, program för att sanera de fattiga ländernas ekonomier. Sverige betonade då att programmen inte fi ck försämra människors levnadsvillkor. Det var först på 80-talet som bistånd blev ett begrepp. Utbildning blev ett viktigt område för biståndsgivare. Behovet av vårdpersonal och lärare var akut i många länder tillkom ett femte biståndsmål: framsynt hushållning med naturresurser och omsorg om miljön. Nu är målet en sammanhållen politik för global utveckling, PGU, som ska sätta fattiga människor och deras rättigheter i fokus. Under 90-talet började man tala om utvecklingssamarbete istället för bistånd en term som nog inte riktigt har slagit igenom. Begreppet anses signalera jämbördighet och långsiktighet. KÄLLA: SIDA Dela med 17

18 Politiker mot väggen inför valet Under politikerveckan i Almedalen i juli grillade Diakonia och en rad andra folkrörelser våra riksdagspartier. Under en tuff utfrågning i Internationella stolen fick företrädare för partierna svara för sin politik. TEXT: TOVE ZETTERSTRÖM Vad tycker ni om IMF:s och Världsbankens ekonomiska krav på fattiga länder? Hur ska biståndspengarna användas? Ska vi exportera vapen till diktaturer och länder som bryter mot de mänskliga rättigheterna? Det var några av de frågor som politikerna fi ck när de satt sig tillrätta i Internationella stolen. Det här är ett sätt att få partierna att diskutera frågor som annars lätt hamnar i skymundan i valrörelsen, säger Magnus Walan, opinionsbildare på Diakonia. SOCIALDEMOKRATERNA Socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog var först ut att bli utfrågad. Enligt henne vill socialdemokraterna arbeta för att få bort de strikta ekonomiska villkor som bland andra Världsbanken och Valutafonden, IMF, ställer på fattiga länder. Det är glädjande, eftersom dessa villkor ofta har negativa konsekvenser och kör över demokratiska beslut i fattiga länder, något som regeringen inte tidigare beskrivit som ett problem, säger Magnus Walan. Samtidigt sa Ulvskog att det är viktigt att biståndet är effektivt och att det ställs krav på att det används för att minska fattigdomen. Ulvskog menade också att Världsbanken och IMF måste reformeras. Det måste fi nnas tydligare kriterier för långivning; öppenhet, demokrati och mänskliga rättigheter ska främjas. Socialdemokraterna kommer att jobba för att FN:s beslut ska styra även Världsbanken och IMF, och att det inte bara är rika länder som ska ha infl ytande i de båda institutionerna. Ulvskog sa absolut nej till att biståndsmedel ska gå till militära insatser i fattiga länder. MILJÖPARTIET Peter Eriksson är kritisk till IMF:s, Världsbankens och givarländernas ekonomiska krav på fattiga länder. Villkoren har haft skadliga effekter på det lokala självstyret. De funkar inte, de tar ifrån självstyre från lokala politiska system, sa Peter Eriksson. Istället för att man ställer krav på minskad fattigdom så har givare ställt krav som motverkar fattigdomsbekämpning. Enligt Eriksson måste Sverige ta ställning mot den här typen av krav, men samtidigt är det viktigt att se till att pengar till fattiga länder verkligen kommer fram och gör nytta. 18 Dela med

19 Eriksson tycker att Sverige, likt Norge, bör arbeta för att illegitima skulder skrivs av. Han anser också att skuldavskrivningar generellt är viktigt och att pengarna inte ska tas från biståndet. CENTERPARTIET Centerpartiets partisekreterare Jöran Hägglund gav ett svävande svar på om detaljstyrningen av fattiga länders politik genom krav från Världsbanken och IMF bör upphöra. Det är viktigt att så stort utrymme som möjligt fi nns att utforma politiken lokalt i utvecklingsländerna, sa han. Centern vill inte se någon liberalisering av dagens regelverk för svensk vapenexport. Jöran Hägglund anser att dagens regelverk är så bra det kan bli. Centern ser ingen direkt anledning att ändra reglerna inom OECD-DAC, så att biståndspengar ska kunna gå till militära insatser. Men Jöran Hägglund menar att det fi nns gränszoner, till exempel när minröjning måste ske för att kunna komma fram med biståndsinsatser. I sådana fall skulle det kunna fi nansieras med biståndsmedel. Goda enskilda aktiviteter får inte stoppas på grund av budgettekniska skäl, sa Hägglund. VÄNSTERPARTIET Sveriges regering anpassar sig för mycket till EU, WTO och internationella fi nansiella institutioner, tycker Lars Ohly. Kraven som ställs på fattiga länder får inte vara kontraproduktiva. Sverige borde vara tydligare. Vi ska utgå från rättvisa inte europeiska intressen och behov. Bistånd är viktigt, tycker Ohly. Men rättvis handel är ännu viktigare. Att avsätta en procent av BNI till bistånd ser han som ett golv inte ett tak. Lars Ohly anser inte att vapen ska exporteras till länder i krig, eller länder som kränker mänskliga rättigheter. Vänsterpartiet vill också, och tar Israel som aktuellt exempel, ha regler kring import av vapen till Sverige och ett fungerande demokratikriterium. Utvecklingsfrågor och miljöfrågor hänger ihop, enligt Lars Ohly. Det är världens mest privilegierade människor som använder den största delen av jordens ändliga resurser. För att få bukt med miljöproblemen krävs också en rättvisare fördelning av våra resurser. KRISTDEMOKRATERNA Göran Hägglund tycker att Världsbankens och IMF:s ekonomiska krav måste utformas i samspel med mottagarländernas regeringar och representanter för det civila samhället. Kristdemokraterna anser att illegitima skulder bör skrivas av. Det är viktigt att sända en signal till lån givarna Vad gör de för att utrota fattigdomen? Lars Ohly, v, Marita Ulvskog, s, Peter Eriksson, mp, Jöran Hägglund, c, Cecilia Malmström, fp, Göran Hägglund, kd och Sven Otto Littorin, m ställdes alla till svars i Internationella stolen i Almedalen. Bilden är ett montage. att de har ett ansvar att ge lån till legitima regeringar, om detta inte sker så får de stå för risken själva, menade Göran Hägglund. På frågan om biståndsmedel ska kunna användas till andra politikområden däribland militära insatser svarade Göran Hägglund att bistånd ska vara bistånd. Kristdemokraterna är emot bundet bistånd, utgångspunkten ska inte vara att sälja svenska produkter, det viktiga är att utgå från fattiga människors behov. Handel med krigsmateriel är en viktig fråga för kristdemokraterna. Hägglund kallade den till och med ett mått på en regerings moraliska anständighet. Kristdemokraterna vill ha en restriktiv politik och är på många punkter kritiska till den krigsmaterielutredning som regeringen låtit göra, som bland annat föreslår en liberalisering av regelverket av näringspolitiska skäl. Göran Hägglund tycker att det är viktigt att titta på reglerna för både export och import. MODERATERNA I grunden tycker moderaternas partisekreterare Sven Otto Littorin att det är viktigt att IMF, Världsbanken och andra ställer krav på demokrati, marknadsekonomi, etc. när skulder ska skrivas av. Marknadsekonomi är enligt honom en förutsättning för demokrati och mänskliga rättigheter. Men vissa exempel på väldigt detaljerade krav är uppenbarligen märkliga, sa Littorin. På frågan om moderaterna stödjer förslagen på avskrivning av så kallade illegitima skulder svarade Sven Otto Littorin svävande: Det fi nns idag inga internationella kriterier för att fastställa vad som utgör illegitima skulder. Vi följer med intresse den norska regeringens initia- tiv till en studie inom Världsbanken för att utreda skulders illegitimitet. Sven Otto Littorin tycker att en procent i bistånd är för mycket. 0,8 procent vore rimligt. Nu börjar volymerna vara för stora, säger han. Vi vet för lite om effektiviteten. Sven Otto Littorin sa att det bästa sättet att få en långsiktig fred i Israel/Palestina-konfl ikten är att palestinierna får en egen stat där de kan få utveckla sin egen ekonomi och kontrollera sina gränser. FOLKPARTIET Folkpartiets utrikespolitiska talesman Cecilia Malm ström är inte motståndare till att IMF och Världsbanken ställer krav. Det är rimligt att ställa rimliga krav, säger hon. Men det fi nns ibland en tendens att vara för tuff och ställa orimliga krav. För folkpartiet är det väldigt viktigt att kunna ge en procent av BNI i bistånd. Det är ett anständighetsmått, sa Malmström. Hon tycker att det är svårt att dra en skarp gräns mellan bistånd och militära insatser. Till exempel när det handlar om minröjning. Men hon vill inte förändra reglerna för vad som får räknas som bistånd idag. Cecilia Malmström underströk att hennes parti och miljöpartiet har krävt ett demokratikriterium som skulle förbjuda vapenexport till diktaturer. Internationella stolen har arrangerades av Diakonia, Svenska Röda Korset, Rädda Barnen, Lutherhjälpen/ Svenska kyrkan, Svenska Naturskyddsföreningen, Amnesty, Svenska Freds-och skiljedomsföreningen och Kristna Fredsrörelsen. Dela med 19

20 NYHETER & NOTISER FOTO: RICCARDO GANGALE/AP/SCANPIX Valdagen förlöpte lugnt. Här lägger en väljare i staden Bunia i östra Kongo-Kinshasa sin röst. Lugn valdag i Kongo-Kinshasa När Kongo-Kinshasas folk gick till val den 30 juli blev det en succé som få vågat hoppas på. Trots bristen på vägar och fortskaffningsmedel tog sig miljontals väljare till vallokalerna och röstade i landets första demokratiska val på över 40 år. Valsedeln var på vissa håll stor som en dagstidning och innehöll bilder på de 33 presidentkandidaterna och fl era hundra kandidater till parlamentet. Alla partier för folkrätt i Mellanöstern Ledande företrädare för alla våra svenska riksdagspartier anser att en fred i Mellanöstern måste grundas på folkrätten. Under Almedalsveckan skrev de under den så kallade Visbydeklarationen för fred i Israel och Palestina. Att alla partier har skrivit under visar att det fi nns en enighet kring folkrättens betydelse. Förhoppningsvis kan det skapa utrymme för en mer opartisk debatt, befriad från partiernas gamla lojaliteter och känslomässiga bindningar i Mellanösternfrågan, säger Magnus Walan från Diakonia. Visbydeklarationen är en uppmaning till riksdagen, regeringen, EU och andra parter att engagera sig för: ett slut på folkrättsvidrigt våld från både Israels Valdagen präglades av lugn och glädje i de fl esta delar av landet. Vissa våldsamheter uppstod i provinsen Kasai, där några vallokaler brändes ner. Men på det stora hela var valdagen en seger för Kongo- Kinshasa. Ännu är det dock för tidigt att andas ut. Vid Dela meds pressläggning är de offi ciella resultaten ännu inte klara. Och fortfarande återstår många svåra steg på landets väg mot demokrati. och palestiniers sida, israelernas och palestiniernas rätt att leva i fred inom säkra och erkända gränser 1967 års gränser, snara och korrekta rättegångar för alla politiska fångar. Vi tänker speciellt på barnen, frigivande av alla kidnappade människor, en återgång till samtal och förhandlingar som bygger på folkrätten den internationella humanitära rätten och de mänskliga rättigheterna. Bakom Visbydeklarationen står förutom Diakonia även Röda Korset, Svenska kyrkan, Rädda Barnen, Kristna Fredsrörelsen och Amnesty. Häftiga strider i Sri Lanka Våldsamma strider har åter skakat Sri Lanka. Sammandrabbningarna mellan regeringssoldater och tamilska rebeller i Trincomaleedistriktet i nordöstra Sri Lanka blossade upp under sista veckan i juli och bedömdes vara de värsta sedan den fyra år gamla vapenvilan trädde ikraft. Regeringen anklagar den tamilska gerillan LTTE för att strypa vattentillgången för tusentals singaleser, och menar att striderna bara haft humanitära syften. Men efter tio dagars hårda strider har singaleserna ännu inget vatten. Ingen har vunnit på striderna. Många oskyldiga har drabbats, säger Frank Stephen, Diakonias landrepresentant i Sri Lanka. De hårdaste striderna har rasade i staden Muttur. Diakonias samarbetspartner CHA var de första som fi ck komma in i staden sedan striderna avslutats. Förödelsen var enorm och utanför en fransk biståndsorganisations kontor hittade de 15 lokala hjälparbetare dödade. Alla muslimer har uppmanats lämna Muttur, och uppskattningsvis befi nner sig muslimer och fl era tusen singaleser på fl ykt. De sover i skolor, moskéer eller gömda i djungeln. Bristen på mat och förnödenheter är stor. De människor som nu är på fl ykt drabbades svårt av tsunamin i december En del har varit på fl ykt länge. Först på grund av konfl ikten, sedan tsunamin, nu konfl ikt igen, säger Frank Stephen. Frank Stephen reser själv runt i de konfl iktområdena för att få reda på vad som händer. Regeringen har släckt ner nyhetsrapporteringen från andra medier, så att den enda information som ska nå oss är deras egen, säger Frank Stephen. Framtiden ser mörk ut, säger Frank Stephen. För att konfl ikten inte ska bryta ut igen måste man se roten till problemet. Man måste bland annat lyssna på tamilernas önskan att ha samma rättigheter som singaleserna. Han vädjar till regeringar och biståndsgivare att sätta press på den lankesiska regeringen, så att de sätter sig i förhandlingar med gerillan istället för att ta till vapen. 20 Dela med