Vad en svensk skrev om slovener 1897

Transkript

1 Vad en svensk skrev om slovener

2 2

3 Hos slovenerna i Ljubljana och vid Veldes-sjön Om man reser genom Österrike från norr till söder, det vill säga från gränsstationen Bodenbach ner till Cattaro [Kotor] i Dalmatien, kan man, utan att behöva lämna kupén eller ångbåtsdäcket, redan av passagerarnas tungomål göra sig en föreställning om de brokiga nationalitetsförhållandena i de habsburgska kronländerna. I norra och nordvästra Böhmen är tyskan ännu förhärskande. Men ju närmare man kommer Prag, dess starkare blir det tjeckiska språkinflytandet, vilket i det inre av landet råder suveränt och som börjar inkräkta även på Niederösterreichs område. I själva Wien finns numera en tjeckisk koloni av minst själar, som underhåller en visserligen icke officiellt erkänd skola, Komensky, jämte några andra bildningsanstalter. Emellertid är de egentliga arvhertigdömena Österrike och norra Steyermark jämte Tyrolen ännu den öster- Ur Alfred Jensen: Slavia. Ny följd: från Donau till Adria och Bosporen. Del av Andra kapitlet (sid ). Språket är moderniserat. 3

4 På Savafloden rikiska tyskhetens högborgar. Men knappt har man lämnat Graz bakom sig, då ett nytt idiom framträder, nämligen slovenskan, som av människor talas i södra Steyermark, nästan hela Krain [Kranjska] samt en god del av norra Istrien och södra Kärnten. Inemot Adriatiska havet trängs det slaviska elementet undan av italienskan; men i Dalmatien tar kroatiskan vid, och söder om Bocche di Cattaro [Boka Kotorska] kan turisten jämte slaviska och romanska även uppfånga enstaka grekiska, albanska och turkiska ord. 4

5 Ljubljana Slovenernas litterära centrum är Ljubljana (Laibach), byggt vid floden av samma namn på den plats, där romarnas Emona en gång stått. Språket, som står kroatiskan närmast, erbjuder för filologen åtskilligt av stort intresse, och det lilla bergsfolket har frambragt två sådana språksnillen som Kopitar och Miklosich. I välljud står språket mycket högt och kan härvidlag gott mäta sig med själva italienskan. Folkets isolering i alpdalarna har emellertid vållat en rätt stark dialektsplittring, och beröringen med den tyske alpbon har alstrat en mängd germanismer, varemot man omvänt finner nästan inga slaviska låneord bland tyskarna i dessa nejder. Efter det Metternichska systemets fall (1848) var undervisningen i slovenska frivillig vid Krains gymnasier; 5

6 efterhand blev den obligatorisk i de lägsta klasserna, och efter regleringen år 1871 är det så ordnat, att gymnasiet i Laibach ända upp till femte klassen är utrakvistiskt, det vill säga med parallellklasser för båda språken. Däremot är det högre gymnasiet fortfarande rent tyskt. Samma system tillämpas i Marburg [Maribor] och Cilli [Celje], men inte i Klagenfurt [Celovec], Kärntens huvudstad, vars läroverk är alltigenom tyskt. Den slovenska kampen om det natursköna, för sina mineralkällor berömda Cilli, slov. Celje, romarnas Celia, var både seg och het, trots att det gällde blott ett statsanslag av gulden för fem parallellklasser, och trots att Unter-Steyermark har slaver, vilkas proportion för Cillis omnejd förhåller sig till den tyska befolkningen som 20 till 1. Tyskarna, som i Steyermark har två övergymnasier, ett undergymnasium, en överrealskola och två borgarskolor, spjärnade emot i det allra längsta, ty de visste, att principen om den språkliga likställigheten måste leda till nederlag för germanerna. Sedan en hel koalitionsministär ramlat, segrade slovenerna äntligen. Deras krav grundade sig på skälig rättvisa; hela utvecklingen är en naturlig process, som inte låter hämma sig genom tvångsåtgärder, och den slutliga omröstningen bekräftade det faktum, att Österrike numera är en modern, konstitutionell koalitionsstat, där tyskarna blott 6

7 utgör ett parti, som varken kvantitativt eller kvalitativt kan göra anspråk på hegemoni. För turisten gör dock Ljubljana föga intryck av en slavisk stad, trots att dess tyska befolkning uppgår till blott 23 procent av själar. Där finns visserligen en slovensk litteraturförening Matica Slovenska med tidskrift och en Narodni Dom (föreningslokal). Men de slovenska tidningarna är föga betydande; Rudolfinum är ett tyskt museum; tyska talas i biblioteket, och på kyrkogården är inskrifterna till större delen avfattade på tyska. I allmänhet förefaller den slaviska solidaritetskänslan, den slaviska ambitionen, så att säga, här mindre utvecklad än hos någon annan slavisk stam, sannolikt beroende på byarnas isolering i fjälldalarna och på uppblandningen med tyska och italienska element. Slovenerna har inte heller haft någon egen historia, ty knappt hade de invandrande slaverna gjort sig hemmastadda vid Savas floddal, då de kuvades under Karl den store och styrdes av vasallhertigar under Bayerns, Böhmens eller Ungerns skydd, tills de helt uppgick i Österrike. Härtill kommer folkets konservativa religiositet. På den slovenska landsbygden är bibliska personnamn ytterst vanliga, och varken i Ryssland eller i Italien kan man få se så många landskyrkor som i Krain, vilket 7

8 spelat en viktig roll i historien: det var nämligen jämte det angränsande Kroatien värst utsatt för de turkiska hordernas plundringståg längs efter Sava. Under så oroliga förhållanden blev nästan varje berg ett tabor, ett befäst läger, varifrån brinnande bål signalerade den hotande krigsfaran till dälderna, och dit folket i nödens stund kunde ta sin tillflykt. På samma skyddade ställen anlades naturligtvis också kapell för gudstjänsten, och även sedan den turkiska övermakten krossats, tjänade dessa tempel till vallfartsorter en karaktär som de bibehåller än i dag. Jag minns särskilt en utflykt till kapellet Jost (den helige Achatius) på ett mindre berg. Under mig utbreder sig den gulgröna dalen, genomskuren av Savas mörka strimma, och på de mindre kullarna söker små kyrkor och kapell fåfängt nå upp till Jost. Horisonten är på alla sidor begränsad av berg, vilkas färger skiftar från djupaste grönt till ljusaste grått. Kilade i varandra såsom symmetriska kulisser, trängs de om utrymmet, och än gör de häftiga språng och avsatser, än sänker de sig långsamt ner mot dalen. I den friska, rena luften här uppe tycker man sig lyft ännu högre, och då blicken tar slut, tar fantasin vid. Härskaren i denna majestätiska värld är jätten Triglav, som till nära meters höjd lyfter sin spetsiga topp 8

9 bland molnen. Triglav, den trehövdade, är en av östalpernas mäktigaste utposter, och han är medelpunkten i Krains alpina folkpoesi. Här vilar enligt sägen kung Matjas, det vill säga Matthias Corvinus av Ungern, vilken befriade Krain från de otrogna, likasom kungasonen Marko. Men liksom Friedrich Barbarossa i Kyffhausen eller Ivan Crnojevic i det montenegrinska Lovcen, är han inte död, ty han sover blott, och hans tid blir åter kommande, då skägget vuxit nio gånger kring det bord, där hans följe, den svarta hären, sitter. Kampen för skyddet av den gamla, heliga tron skall bli blodig, men kort, och då skall den gyllene tidsåldern inträda. Blodig och kort var ock den sociala revolution, som Krains bönder i början av 1500-talet företog för sin Stara Pravda, den gamla rätten. Bondekriget slöt på samma sätt som i norra Tyskland, och ännu olyckligare gick det med den lutherska reformationen, som vid samma århundrades slut kom till Krain med nationella väckelser: den föll snart offer för den katolska kyrkans övermakt. Särskilt omkring den lilla Veldes-sjön [Blejsko jezero] koncentrerar sig de historiska minnena och naturskönheterna. Högt på ett berg ligger Henrik den heliges slott, vilket under långliga tider var ett tvistefrö för den andliga och den adliga makten, tills det hamnade i en fredlig köpmans ägo en symbol av den historiska ut- 9

10 vecklingen: prästadömets och feodalväldets avlösning av den kapitalstarka bourgeoisien! Vid de lummiga stränderna är förtjusande villor spridda, och på det grönklara vattnet, där det vimlar av foreller, simmar den lilla ön med vallfartskyrkan Maria am See. Då fransmännen i seklets början ville lägga beslag på kyrkans skatter, hindrades de av Veldes modiga kvinnor, vilka kastade sig för hästarna och höll dem i betseln, tills deras mindre modiga män vågade sig fram. Historien lät otrolig, om man inte tog i betraktande de galanta fransmännens ridderlighet. Veldes [Bled] är födelseorten för slovenernas största skald, den älsklige, olycklige Presern [ 1849], vars minne här förevigats med ett monument, och hit hade han förlagt skådeplatsen för sitt förnämsta diktverk Dopet vid Savica, skildrande slovenernas övergång till kristendomen. Till botten av denna sjö, som enligt folksägen bildats till straff för människornas övermod, sjönk vid detta tillfälle en kyrkklocka. Den helige fadern i Rom sände till ersättning en klocka, som var så papistiskt välsignad, att envar, som drog i repet, fick alla sina önskningar uppfyllda. Men ännu hörs i stilla månskensnätter klangen av den förlorade klockan, ty Klingen wird zu allen Zeiten der versunknen Glocke friedlich Läuten. 10

11 För min del tror jag mer på sagan om den försvunna klockan än på legenden om det påvliga önskerepet jag brydde mig inte ens om att dra i det. Ja, en genklang av den försvunna klockan har jag verkligen hört, och det kan även varje läsare, som har en smula fantasi och hjärta. Naturskön är ock utsikten från Ljubljanas Slottsberg eller från dess Tivoli, som på sin tid skänktes av kejsaren åt fältmarskalken Radetzky. I Laibach föddes en av den tysk-österrikiska diktarskolans främsta skalder, Anton greve von Auersperg, känd i litteraturhistorien såsom Anastasius Grün, och här tillbragte Presern större delen av sitt fattiga, obemärkta liv. Och en av Sveriges noblaste skalder, greve Carl Snoilsky, nämner ju i en dikt, hur anblicken av denna stad väckte en svag erinran om hans ursprungliga anor. Även det svenska konungahuset torde kunna påräkna sympatier i Laibach, ty då general Bernadotte ryckte in i staden år 1797, vann han allmän aktning genom sitt humana uppträdande, och man saknade honom kännbart, då staden kort därpå brandskattades av Massena. Den napoleonska invasionen var dock en rätt gagnelig tid, ty härunder väcktes åter slovenernas nationella medvetande, och marskalk Marmont gjorde mycket för stadens försköning genom att bygga broar och plantera trän. 11

12 Bland annat anlades den vackra promenadplats, som efter en viktig tilldragelse i den europeiska reaktionens historia fått namnet Kongress-torget. Då Franz Josef en gång besökte staden och fick höra, att planteringarna var fransmännens verk, beklagade han skämtsamt, att de inte stannat kvar längre. Laibach liknar både Graz och Agram [Zagreb], och det har ett inte mindre vackert läge i Savadalen. Men byggnadsstilen är mer sydländsk-italiensk ; där är ännu något av Italiens medeltid i förening med sydtyskens ge- I Ljubljana efter jordbävningen

13 mytliga kälkborgerlighet och katolska fromhet. Allt är så stillsamt, beskedligt, fredligt, och jordbävningarna har ytterligare bidragit att närma samhällsklasserna och minska ståndsplittringen. När främlingen lämnar de större restauranterna vid den stora gatan, där österrikiska militärer, tyska köpmän och italienska byggmästare småpratar vid småborden, finner han det slovenska folket i grändernas och förstädernas små öl- och vinstugor med de underliga skyltarna: kvastlika spån- eller risknippen, som skall föreställa vindruvor. Det tar sig lika naivt och lustigt ut som då Laibachs apotek anges med bilden av en ängel, smörjande en gubbes ögonlock med en fjäder. I dessa skumma, men hemtrevliga värdshus, svepta i moln av cigarrett och långpipa, tar den slovenska naturen ut sin rätt i modersmålets talande, och här lägger man åsido den tyska språkinsikt, som man måste inhämta för att mot monarken och staten fullgöra sina undersåtliga plikter såsom skattebetalande och militärpliktiga medborgare i kejsardömet Österrike. Och här tränger sig åter den fråga fram, som självmant framställer sig vid studiet av de små, unga nationernas moderna historia: är den europeiska civilisationen verkligen värd det stora offret av det nationellt karakteristiska, det naturligt enkla och sunda? Är inte 13

14 den moderna kulturen fastmer en hjärtlös tyrann, som fordrar mycket, men ger föga i utbyte? Är inte varje kulturellt framsteg förknippat med stora offer av de ädlaste och äktaste slag? Frågan är i alla händelser invecklad, och den avfärdas ingalunda med ett kort nej eller med ett självbelåtet vädjande till våra lagliga samhällsförfattningar, våra industriella och tekniska erövringar, våra högskolors vetenskapliga upptäckter och våra folkskolors så kallade bildningsarbete. 14