"Navigare necesse est" (det är nödvändigt att segla), sa romarna på sin tid.

Transkript

1 "Navigare necesse est" (det är nödvändigt att segla), sa romarna på sin tid. Men frågan är: Finns det en vattenväg mellan Barrud i Sverige och Valparaiso i Chile? Det får vi svar på här. September 2015 / Alf Gunnarson 1

2 O m den gamle biskopen Hans Brask ( ) hade fått sin vilja igenom på talet, hade ett problem i Barrud blivit löst redan då. Men med Brasken var det så, att han sällan fick som han ville, helfrälst på allt det katolska som han var. Det låg så dags i tiden - och i Gustav Vasas intresse - att katolicismen i Sverige skulle ersättas av Martin Luthers alternativa läror, så biskopen fick lämna landet och flytta till Polen. Han gick dock till historien, då han skrev sin berömda brasklapp (1517). Följden av att ingen lyssnade på Brask, blev emellertid att barrudsborna fick vänta långt in på talet, innan den fråga jag tänker på fick sin lösning. Trumslagaren Olof Moberg ( ), med boställe i Högshult och mycken mark i Barrud, var en av dem som bidrog till att barrudsborna slutligen fick det man tills dess saknat. Olof Moberg och hans inemot sextiotusen (60 000) kamrater bidrog till detta under talet, innan de drog iväg till Tyskland och stred mot Napoleon Bonaparte. Huvudrollen i projektet, omkring vilket jag rör mig som katten runt het gröt, spelade dock Baltzar von Platen ( ). T v: Biskop Hans Brask, Gustav Vasa, med flera. Mitten: Baltzar von Platen. T h: Tage Danielsson. En person som troligen var lika finurlig som Kung Gösta, Brasken och Platen tillsammans, var Tage Danielsson ( ). I en av sina dikter skrev han så här (de tre första verserna): "Det var valkiga, seniga, beniga labbar på valkiga, seniga, beniga grabbar. Tåligt gnagde de hål på sitt fosterlands skal, de händer som grävde på Göta kanal. Vintern kom med sin kyla. De fick inte domna. Sommaren kom med sin hetta. De fick inte somna. De slet ut sig, i ösregn, när spaden blev hal, de händer som grävde på Göta kanal. Är det underligt att deras tummar blev krumma, och att fingrarna tedde sig fula och dumma? Vickevire var ofta en smärre skandal på de händer som grävde på Göta kanal". Kan det mödosamma arbetet uttryckas tydligare? 2

3 Göta Kanal var således den felande länken i barrudsbornas strävan att häva den isolering som varit ett faktum århundradena igenom. - : ) NU FÖLJER EN KORT SAGA Saga må så vara, men det finns också inslag av verklighet, såtillvida att den person jag ska presentera fanns på riktigt i Barrud. Det var år 1884 och Göta Kanal hade redan funnits i ett drygt halvsekel. En händig gosse, som hette Per Adolf Carlsson (född 1871), bodde med sina föräldrar och fyra syskon på en liten gård i Barrud. Att snickra och snida och tälja var hans favoritsysselsättning på lediga stunder, då sådana stunder stod till buds. Inte för att det har någon avgörande betydelse i sammanhanget, men Per Adolf var barnbarnsbarn till redan nämnde trumslagaren Olof Moberg. Att tälja barkbåtar var inte någon nyttig verksamhet och Per Adolf nästan skämdes, när han tog sig tid att snida sådana leksaker. Men han trivdes som fisken i vattnet, när han i lugn och ro fick sitta och karva fram ett flytetyg ur en furas friska, porösa bark. När han skurit barkbåten i rena, raka linjer och filat kanterna färdigt, brukade han gå ner till Kvarnbäcken och pröva om den flöt som det var tänkt. Och visst flöt den. Trettonåringen gick vid sidan av bäcken och med en käpp hjälpte han den lilla farkosten att komma på rätt köl, om några grenar eller annat hindrade framfarten. Den kanske kan gå ända ner till sjön Unden, tänkte han. Och vad hindrade egentligen att hans barkbåt gav sig ut på långfärd? Per Adolfs mästerverk, ifråga om barkbåtar, hade köl, mast och segel. Den var drygt en halv fot lång och två tum bred och seglet, av vaxat papper, var anpassat efter båtens storlek. Med en kolpenna ristade han in båtens namn på seglet och han var nöjd med sitt hantverk. T v: Kvarnbäckens lopp, mellan Kvarnsjön och Unden på talet. T h: Barkseglaren. Stoltare skepp har aldrig seglat på Kvarnbäckens vatten, tänkte han belåtet. Han drömde sig bort mot fjärran båtfärder på vida vatten, men väcktes ur sin vakna dröm av moderns rop uppifrån stugan, att kvällsvarden var klar. 3

4 Nästa dag var det söndag och Per Adolf kunde ägna sig åt att dagdrömma hela dan, om så var. Att snida och tälja var däremot uteslutet. Man skulle tänka på vilodagen och helga den, stod det skrivet och det ifrågasattes inte. Men drömma var, som sagt, tillåtet. Per Adolf grunnade på vad som skulle hända, om hans barkbåt lyckades flyta ända ner till Unden. Vart skulle den sedan ta vägen? Lyckades den navigera sig fram mellan holmarna där nere, var det fritt fram att nå stränderna på andra sidan sjön. Och sedan då? Här får vi nog hjälpa Per Adolf lite på traven. En trettonårig gosse i Barrud, på talet, kanske/ kanske inte var så väl bevandrad i geografin utanför hembyn. Hade han haft de här kartorna till hands (vilket han naturligtvis inte hade, eftersom de är ritade många, många år senare) kunde han ha dragit de slutsatser som är lätta att dra idag. T v: Vattenförbindelsen mellan Unden och Viken, genom Edsån. T h: Göta Kanal, mellan Viken och Vänern. Eftersom vi befinner oss till hälften i sagans värld, så var det inga problem, i princip, för en barkbåt att flyta hela vägen från Kvarnsjön i Barrud, över Unden, genom Edsån, över Viken och vidare genom Göta Kanal, till Vänern, förutsatt att den klarade sig helskinnad igenom alla slussar. Och var den väl framme vid Vänern, så låg hela världens hamnar inom räckhåll, om bara farkosten hade förstånd att söka sig västerut, mot Trollhättan och där akta sig för vattenfallen och sedan segla nedströms på Göta Älv, till Göteborg. NU ÄR SAGAN SLUT Biskop Hans Brask föreslog alltså redan på talet att man borde förbinda Östersjön med Västerhavet, men det dröjde nästan trehundra år innan hans vision blev verklighet (1832). I inledningen raljerade jag om Göta Kanals betydelse för barrudsborna. Men faktum är att man därmed fick vattenförbindelse till världshaven. Någon betydelse hade det inte, av det skälet att barkbåtar bara i sagans värld kan flyta fram så som människor önskar och inte ens i sagan är barkbåten ett viktigt samfärdsmedel. Men tanken att något kan flyta från Barrud, ut i de stora haven, är lite roande, tycker jag. 4

5 Och det tyckte jag för några år sedan, när vi var bjudna till Notängen i Barrud på ett storartat party, med många gäster. Jag blev ombedd av värdfolket att berätta om Barruds historia och det gjorde jag. Som slutkläm lanserade jag den teori jag just beskrivit, om Barruds vattenväg till världshaven. Men då tilldelade jag värden själv rollen av barkbåtssnidare. Han hade setts sittande med detta sitt snideri i veckor, sa jag och när han var klar hade han gått upp till Kvarnsjön och sjösatt sin farkost. Den gången lät jag barkbåten ha Valparaiso, i Chile, som mål, detta eftersom jag hade förmånen att ha dottern i huset till bordet. Hon har sina rötter i Chile och det var som en hommage till henne jag valde den destinationen. Här kan vi få ett begrepp om att resan mellan Barrud och Valparaiso var en långfärd som hette duga. Vidare kunde det sett ut så här (bilden t h), när den nutida konstruktören provseglade sin farkost: Per Adolf Carlsson, som förekommit i denna halv- saga, var verkligen en duktig hantverkare, vilket det fortfarande finns många bevis för på gården i Barrud. Med det sagt, ifrågasätts inte på något vis övriga omnämnda personers förtjänster och skicklighet. "Härtill är jag nödd och tvungen", lär biskop Hans Brask ha skrivit på sin berömda lapp för nära nog femhundra år sedan. Jag var ingalunda nödd och tvungen att skriva detta, men det var kul! / Alf Den omnämnde trumslagaren Olof Moberg är min, mina syskons och många fleras MFMMF (morfars, mormors, far) och Per Adolf Carlsson är MFB (morfars bror). Någon släktskap med övriga namngivna personer finns inte, såvitt känt är. Ds Ps 5