Lyckstrukturen i Kampestad, Kongsbergs kommune. Rapport från en kartering. Bäckaby Landskap Stef an Höglin Kulturgeograf

Transkript

1 Lyckstrukturen i Kampestad, Kongsbergs kommune Rapport från en kartering 2011 Bäckaby Landskap Stef an Höglin Kulturgeograf

2 Innehåll Rapport från en kartering av fossila odlingsspår öster om Kampestad, Kongsbergs kommune, Buskeruds fylke...3 Backgrund...3 Lyckesystemet i Kongsberg...3 Karteringen...4 Landskapselementen...4 Stenmurarna...5 Odlingsspår och odlingsytor...6 Husgrunder...7 Fägator...8 Områdesanalyser Lycka Lycka Lycka Områdena 4, 9 och Lycka Lycka Lyckorna 7 och Lyckorna 11, 12, 13 och Lyckorna 10 och Lycka Lycka Lyckorna 19, 20 och Lyckorna 22 och Lyckorna 24 och Lyckelandskapet - en fråga om värderingar

3 Rapport från en kartering av fossila odlingsspår öster om Kampestad, Kongsbergs kommune, Buskeruds fylke Backgrund Bäckaby Landskap har på uppdrag av Buskeruds Fylkeskommune kartlagt ett fossilt odlingslandskap kring Kampestad i Kongsbergs norra delar. Uppdraget är föranlett av en planläggning i samband med ett utbyggnadsprojekt för villabebyggelse. Arbetet har utförts i samarbete med COWI AS som har ansvarat för själva kartläggningen och dess tekniska aspekter, medan Bäckaby Landskap stått för det landskapshistoriska tolkningsarbetet i fält, samt resultat- och kartsammanställning. Totalt omfattade karteringen en areal om ca 54 ha. Av dessa utgjorde ca 9 ha längst i söder en tilläggsbeställning gjord av Jonny Holm AS för ett likadant ändamål. Rapporten behandlar hela den karterade arealen. Lyckesystemet i Kongsberg Lämningarna kring Kampestad är en del av en mycket omfattande, nationellt och internationellt uppmärksammad, kulturmiljö på åssluttningarna kring Kongsberg. I huvudsak består denna miljö av lämningar efter gruvarbetarfamiljernas odlingsverksamhet under och 1700-talen. Stenmurar, fägator, odlingsspår och husgrunder finns, eller åtminstone har funnits, i mycket stor omfattning. Dagens utbredning omfattar uppskattningsvis ca 50 % av den ursprungliga strukturen. Av C.L. Boecks karta över Kongsberg från 1794 framgår det att de bevarade delarna är att betrakta som marginella och att det aktuella området i Kampestad utgjorde strukturens yttre delar. Många av de aktuella lyckorna och fägatorna kan också identifieras på 1700-talskartan. (Dock inte alla eftersom det just i detta område tycks ha uppstått kartografiska problem.) Av dessa framgår det bland annat att flera lyckor, exempelvis nr 5 (Kampestad) och nr 9, tidigare varit uppdelade på mindre Lyckor i Kampestadsområdet enligt C.L. Boecks karta från Siffrorna refererar till lyckor som varit föremål för kartering (se nedan) och som kunnat identifieras på talskartan. 3

4 inhägnader (jfr kartan över det karterade området nedan). Framförallt visar kartan att, oavsett hur marginellt området var, så var området som lycklandskap fullt utvecklat före 1800-talet. För gemene man är detta lycklandskapet liktydigt med stenmurar och fägator, av vilka de senare i hög grad fortfarande utnyttjas för vandringsleder. Vad som kunnat påvisas i en rad arbeten är emellertid att lyckorna också innehåller mycket omfattande spår efter odlingar (i huvudsak sannolikt brukade av de kvinnor som var gifta med gruvarbetarna), och lador där hö förvarades till en eller ett par kor under vintern. Bäst kan de beskrivas som köksodlingar vars omfång har varierat beroende på en rad faktorer. Sett ur hela lycksystemets perspektiv är det aktuella området i Kampestad ett av de områden som är bäst bevarat och mest pedagogiskt till sitt innehåll. Karteringen Karteringen har skett med hjälp av en handdator, utrustad med gps-mottagare (Leica Zeno 10, med en Leica GG02 plus-mottagare). Trots utrustningens höga prestanda har karteringsförhållandena med ett utvecklat vegetationstäcke och brant terräng minskat möjligheterna till en preciserad kartering. Särskilt har detta gått ut över möjligheten att registrera anläggningarnas egentliga former. I stället har kartan i Kartering av terrasskant och röjningsröse i Lycka 11. Foto: Stefan Höglin efterhand delvis redigerats för hand i fält och sedermera skärmdigitaliserats. Karteringen har skett med skala 1:1 000 som utgångspunkt. Av tidsmässiga skäl har stenmurar endast i undantagsfall karterats. Dessa kommer senare att bli föremål för en registrering via flygfotografering. Landskapselementen Rent konkret består spåren av röjningsrösen och husgrunder, odlingsspår i form av terrasskanter och åkerhak, samt stensträngar och stenmurar. Följande sammanställning visar på karteringens omfattning med avseende på antal landskapselement. Röjningsrösen 454 Terrasskanter 278 Åkerhak 46 Husgrunder, äldre 11 Husgrunder, yngre 5 4

5 Till detta har alltså ett antal stenmurar, naturliga hinder och stensträngar kartlagts, samt ett antal stensatta vägar. Röjningsrösen Kallmurade röjningsrösen i lycka 7 respektive 1. Foton: Stefan Höglin Det överlägset vanligaste landskapselementet utgörs av röjningsanläggningar. Dessa består i huvudsak av rösen av varierande storlek och utformning. Vissa är mycket vällagda och kallmurade i syfte att ta så lite av den knappa produktiva arealen i anspråk som möjligt. Andra är att betrakta som stentippar, ofta associerade med något yngre brukningsverksamhet. Vanligen har röningsanläggningarna dock en storlek på mellan en och två meter och en oregelbunden form. I detta sammanhang har dessa karterats som punkter, medan större anläggningar karterats till sina egentliga former så långt som karteringstekniken tillåtit det. Stenmurarna Välbevarad stenmur mellan lyckorna 8 och 4 respektive en stenmur mellan lyckorna 10 och 12 som av tidens tand raserats och snarare bör betecknas som stensträng. Foton Stefan Höglin 5

6 Stenmurarna är av samma typ som kring Kongsberg i övrigt, d.v.s. mer eller mindre vällagda skalmurar. Bevarandetillståndet varierar mycket. Medan vissa fortfarande har samma utformning som när de byggdes har andra raserats och kan idag mest beskrivas som stensträngar. I något fall har stenmuren inte blivit fullbordad. Av tidsmässiga skäl har stenmurar endast i undantagsfall karterats. Försök kommer istället att göras med att flygfotografering med modellflyg. Detta kommer dock skett utanför ramen för detta arbete. De stenmurar som presenteras på karta i detta sammanhang har hämtats från den lokala orienteringskartan samt till mindre del från den föreliggande karteringen. Orienteringskartans uppgifter är av förklarliga skäl begränsade till sådana stenmurar som syns tydligt i fält. Ibland är stenmurarna så raserade att endast vegetationsskillnader påvisar stenmurens ursprungliga sträckning. Stensträng mellan Lycka 1 och 3. Foto: Stefan Höglin Utöver stenmurarna har viss uppmärksamhet även visats naturliga hinder i form av branta bergssidor. Odlingsspår och odlingsytor Bilden till vänster visar en relativt tydlig terrasskant i Lycka 15. I samma lycka ligger terrasserna som trappsteg som för tankarna till sydeuropeiska eller sydostasiatiska terrassodlingar (bilden till höger). Foto Stefan Höglin Odlingsspåren består främst av terrasskanter och åkerhak. Vanligen har terrasskanterna uppstått genom att man har bearbetat jorden på sluttande terräng, varvid materialet har förflyttat 6

7 till den kant där odlingen upphört. På odlingens ovansida brukar därför ett mer eller mindre tydligt åkerhak ha skapats. I detta sammanhang har bearbetningen av jorden med all säkerhet ägt rum med spade. Formerna som dessa odlingar gett upphov till är därför relativt svaga. Terrasskanterna är på sin höjd 0,25 0,30 m höga, oftast mindre, och kan i den ofta besvärliga vegetation som vanligtvis råder inom undersökningsområdet vara svåra att se. På många håll syns det tydligt hur terrasskanterna är stensatta, vilket visar hur man medvetet har skapat terrasserna, inte sällan på lämpliga klippavsatser. Uppgifter finns att man burit upp jord. Odlingslämningarna inklusive röjningsrösena utgör de enda historiska källorna till förståelsen av odlingarnas omfattning. Dessvärre har vegetationen ofta varit besvärlig, och några mer genuina bedömningar av de ursprungliga åkerytornas utformning och storlek har inte varit möjliga att göra okulärt. Generellt sett, åtminstone i de partier där de förmodligen äldsta odlingsspåren återfinns, rör det sig om mycket små arealer. Ibland är de 50 m 2 och ibland större, kanske 100 m 2. Att det har rört sig om enkla köksodlingar på vilka man odlat rotfrukter, kryddväxter och liknande är tämligen uppenbart. På lite större ytor (som har varit svåra att identifiera) kan man ha odlat mindre kvantiteter spannmål. Husgrunder Yngre husrester i lycka 15 respektive kallmurad grund till en lada i lycka 8. Den senare ligger på kalt berg i brant terräng likt en medeltida borganläggning. Foto Stefan Höglin Många av lyckorna innehåller lämningar efter byggnader. Vid några tillfällen rör det sig om lämningar efter hus som har stått där intill relativt nyligen. I lycka 11 har exempelvis lämningar identifierats efter byggnader som finns utmärkta på ekonomiska kartan från 1970-talet. Förutom husgrunder finner man här anläggningar som bland annat ett fäste för en flaggstång. På flera av dessa husgrunder kan man till och med hitta trävirke, och byggnaderna har varit uppförda på enkla grunder eller hörnstenar. Det har vid detta tillfälle inte varit möjligt att ta reda på denna bebyggelses bakgrund, men det är sannolikt att det har rört sig om enkla stugor (no. hytter) för fritidsändamål som under 1900-talet uppförts inom ramen för lyckstrukturen. Exempel på sådan tidig fritidsbebyggelse finns på Storåsen på andra sidan Lågen. Med tanke på hur nära i tiden de lär ha fungerat så är det troligen inte någon större svårighet att utreda deras bakgrund. I detta sammanhang förefaller det som det är inom de lägre liggande lyckorna som dessa kolonistugor uppfördes. 7

8 Inom lyckorna finns emellertid andra husgrunder som går att knyta mer direkt till markanvändningen under lyckornas storhetstid på och 1700-talet. De utgörs av små, 5-7 m stora, grunder, ofta med kvadratisk planlösning. Konstruktionen är kallmurad och har inte sällan en imponerande höjd (ofta över en meter). Exakt hur överbyggnaden har sett ut har inte fastställts, men sannolikt har det rört sig om timrade lador, från vilka man kunde hämta hö vintertid. Att döma av historiska kartor från 1700-talets slut innehöll just Kampestadsområdet ett mycket stort antal lador. En tredje byggnadstyp som man då och då finner inom lyckstrukturen är små konstruktioner. Storleken rör sig vanligen om några kvadratmeter och är inte sällan oregelbundet utformade. Dessa har tolkats som skjul, exempelvis för redskap. Inom området har två sådana anläggningar påträffats och karterats. En liten oregelbunden husgrund i Lycka 20, tolkad som lämningarna efter ett skjul. Här har man anslutit till en bergvägg. Foto Stefan Höglin Fägator Fägatorna är ju egentligen inget eget element utan definieras av de längsgående stenmurarna. Traditionellt brukar de tolkas som en gata att valla boskapen igenom inägomarken till betesmarkerna. I detta sammanhang har de också varit nödvändiga för att över huvud taget kunna ta sig till de övre lyckorna. I stort sett uppfördes fägatorna på ofruktbara marker som inte kunde tjäna till något annat, ofta berg i dagen. Projektet har kommit att beröra fyra fägator. 8

9 9

10 Områdesanalyser Karteringen har kommit att omfatta inte mindre än 25 lyckor, helt eller delvis. Generellt sett så liknar de varandra till innehåll. Med undantag av tre lyckor återfinns exempelvis lämningar efter agrar verksamhet i samtliga, sannolikt från den äldsta epoken på talet. De lägre liggande lyckorna som 5, 6, 11, 12, 13 och 14 (Se bifogad karta) har emellertid spår som antyder att de jordbruksmässigt varit i drift längre fram i tiden. Det är då antingen de småbruk som funnits i trakten, som Kampestad och Rörmyr, som bedrivit verksamheten, eller som i 11, 12 och 13, ett jordbruk som utgått ifrån de där liggande fritidshusen. I lycka 14 finns exempelvis tydliga spår efter potatisodling. Mellan lyckorna finns på många ställen också lämningar efter modernare hägnadsmaterial som stål eller taggråd, pekande mot att hela området varit föremål för sentida betesdrift. Lycka 1 Lycka 1 ligger längst norr ut och tillhör därmed en av de mer marginella delarna av hela lycksystemet. Utanför stenmurarna som innesluter lyckan har markerna sannolikt utnyttjats till betesdrift, vilket bland annat indikeras av att skillnaderna i vegetationstyper är uppenbara än idag. Till de mellersta delarna kunde man komma på en delvis stensatt väg. Lyckan innehåller rikligt med odlingsspår på de partier där den i övrigt branta terrängen flackar ut. Här återfinns grunden av en lada, möjligen två. Möjligen har Lycka 1 ursprungligen bestått av två lyckor, vilket antyds av C.L. Boecks karta från Lycka 2 Detta är en mindre lycka där odlingsspåren ligger spridda längs med en däld (liten dalgång) men också på en platå mitt på området. Här finns bland annat ett fint exempel på ett kallmurat röse. Lycka 3 Lyckan omfattar ett stort område varav den västra begränsningen saknas. I Öster begränsas området av en brant bergshäll som kompletterats av korta sträckor med stenmur. Dessa är emellertid mycket raserade och idag återstår endast vad som kan betecknas som stensträngar. Området är också relativ fattigt på odlingsspår. De som finns är knutna till dess sydöstra del. Områdena 4, 9 och 18 Områdena 4 och 9 saknar tydligt definierade begränsningar åt nordöst (sagt med förbehållet att de inte inventerats i detta sammanhang, eftersom de ligger utanför projektområdet). Eftersom de i stor sett också helt saknar odlingslämningar har områdena tolkats som friare disponerade områden, kanske för betesdrift. Karaktäristiskt är att de är mycket magra. Detta gäller förövrigt också område 18 som dock är helt ingärdat av stenmurar. Storleken och avsaknaden av odlingslämningar gör emellertid att den i likhet med områdena 4 och 9 bör tolkas som ett 10

11 mer allmänt betesområde. Tillsammans med Lycka 17 kallas nr 18 för Vålahagan på ekonomiska kartan. Lycka 5 Vegetationen är inte sällan fortfarande påverkad av tidigare odlingsverksamhet, Foto Stefan Höglin Lyckan sammanfaller med det lilla gårdsbruket Kampestads inägor. Dess västra halva har brukats i modern tid och har idag trädgårdens karaktär. Också de mest östligaste delarna bär spår efter odlingar som ger intryck av att vara något yngre, möjligen från 1800-talet. Det är särskilt stenröjningen som förefaller effektivare och mer omfattande än de tidiga odlingarnas som stöder tolkningen. Några egentliga odlingsspår utöver röjningsrösen har dock varit svåra att identifiera mer än att ytorna är stenfria. Mellan dessa områden, där mer effektiv jordbearbetning varit omöjlig av terrängmässiga skäl, har spåren av vad som förefaller vara äldre brukningsspår blivit bevarade. Det rör sig om mycket små terrasser, sannolikt med spadbruket som grund. Lycka 6 Lyckan är till väsentlig del exploaterad av modern villabebyggelse. I dess nordöstra hörn återfinns emellertid några lämningar i form av röjningsanläggningar och någon odlingsterrass. Lyckorna 7 och 8 Dessa lyckor ingick tillsammans med nr 5 och 4 i Kampestads markanvändning. Innan dess utgjorde de emellertid av allt att döma två separat brukade lyckor. Till dessa har man kommit via en längre fägatssträckning. Båda lyckorna har gott om fossila spår, delvis på ställen där det är svårt att föreställa sig att man kan bedriva odlingsverksamhet. I de övre delarna av lycka 7 finns relativt omfattande ytor som är svåra att definiera okulärt. De stenfria ytorna och odlingsrösena talar emellertid sitt tydliga språk. Båda lyckorna har husgrunder efter lador. Mitt i fägatan intill lycka 7 står en rest sten. Bakgrunden till denna är oklar. Kallmurad terrasskant i lycka 16. Foto Stefan Höglin Lyckorna 11, 12, 13 och 16 Samtliga dessa lyckor har brukats i relativt sen tid och innehåller förutom odlingsspår också huslämningar av yngre dato. I lycka 11 finns till och med en flaggstångshållare, och husen förefaller ha varit bruk ännu så sent som på 1970-talet enligt ekonomiska kartan. Där och i lyckorna 12 och16 finns emellertid också spår efter åkrar från spadbrukets dagar. Vad avser lycka 16 så har den sannolikt brukats inom ramen för Rörmyr. Här finns också en timrad 11

12 ekonomibyggnad i fallfärdigt tillstånd. Lyckorna 10 och 14 Båda lyckorna innehåller fossila odlingsspår, i lycka 10 i mindre grad än i 14, men den besvärliga vegetationen döljer sannolikt många lämningar. I gengäld finns här en fin grund efter en lada. I lycka 14 finns det många exempel på hur klipphyllor utnyttjats för odling genom att kanten har stensats och hyllytan befriats från stenar. Båda lyckorna nås via fägator från väster respektive söder. Lycka 15 Röjningsröse i Lycka 15 med en odlingsterrass i bakgrunden. Foto Stefan Höglin Pedagogiskt utgör lycka 15 en av de mest uttrycksfulla inom hela området. Här finns rikligt med fossil åkermark, främst i form av terrasser som ligger ovanför varandra som sydeuropeiska terrassodlingar. Vegetationen är mindre besvärande än i många andra lyckor och formerna, exempelvis terrasskanterna, är därför relativt lätta att uppfatta även för ett otränat öga. Utöver odlingsspåren finns också två husgrunder, sannolikt från den äldre epoken, samt en lämning där träresterna efter byggnaderna fortfarande ligger kvar. Att döma av dessa har det rört sig om ett hus i Schweizerstil. Här ska också nämnas en skyttevall, delvis av betong. Möjligen har den ett samband med vapenfabriken i Kongsberg och dess verksamhet. Lycka 17 Generellt sett förefaller området vara relativt tomt på lämningar. Också här finns emellertid terrasser och odlingsrösen i den sydvästra delen, där de ansluter till en ladgrund. Här finns också exempel på att lyckorna kan vara relativt rika på en flora som delvis är en funktion av en gången tids markanvändning. Hit hör t.ex. Kattfot (no. Kattefot, Antennaria dioica). På ekonomiska kartan kallas området, tillsammans med lycka 18 för Vålahagan. Lyckorna 19, 20 och 21 Området ligger egentligen utanför det ursprungliga uppdragsområdet men tillkom som en efterbeställning av Jonny Holm AS, som en följd av planeringen av ny bostadsbebyggelse. Lyckorna var vid karteringstillfället visserligen mycket överväxta med framför allt blåbärsris, vilket emellertid inte kunde dölja att området, särskilt lycka 20, är mycket rikt på fossil åkermark. Främst rör det sig om röjningsrösen av olika storlek. Under markvegetationen är det dock sannolikt även gott om mer subtila spår. Området innehåller också en välbevarad ladgrund och grunden till vad som tolkats som ett enkelt skjul. 12

13 Lyckorna 22 och 23 Lyckorna följer här en liten däld. Området saknar inte fossila odlingsspår men dessa består främst av röjningsrösen. Möjligen har dessa partier i huvudsak, åtminstone 22:an, använts för slåtterverksamhet, som gynnats i det friska lokalklimat som kan förmodas ha förelegat i dalgången. I den övre delen av lycka 22 har man iordningställt en liten bänk av sten. Däld i lycka 22 med odlingsröse i förgrunden. Foto Stefan Höglin Lyckorna 24 och 25 Lyckorna har endast mindre partier med fossila odlingsspår. Lyckelandskapet - en fråga om värderingar Generellt sett tillhör Kampestadsområdet ett av de bäst bevarade partierna av lycklandskapet i Kongsberg, både med avseende på lyckstrukturen i sig, med inhägnade områden och fägatssträckningar, men också till sitt innehåll av agrarhistoriska lämningar. På få andra ställen framträder markstukturer och anläggningar så tydliga som här. Ur både ett vetenskapligt och ett pedagogiskt perspektiv är därför området ett viktigt dokument för möjligheten att förstå gruvarfamiljernas liv på lyckorna och deras kamp för en dräglig livsmedelsförsörjning. Från dessa synpunkter sett är det därför olyckligt att området nu till väsentliga delar kommer att exploateras för andra ändamål. Komplexet är alltså i sin helhet värt att bevara i konsekvens med dess betydelse för Kongsbergs historiska kulturmiljö. Men om det nu handlar om att minimera förlusterna av ett historiskt kulturlandskap, så bör följande synpunkter beaktas ur ett kulturhistoriskt perspektiv. Stenmurarna och lämningarna efter dessa (här betecknade som stensträngar) utgör själva ramverket för lyckstrukturen. Det är därför viktigt att dessa i så stor omfattning som möjligt bevaras och, där exploatering sker, inlemmas i den nya tomt- och vägstrukturen. Alla lämningar i Kampestad är knutna till bruket av enskilda lyckor. Det är därför viktigt att bevarandearbetet och pedagogiska informationsinsatser blir inriktade på helheter istället för fragment. Principen bör enligt min mening vara att hellre spara en hel lycka än flera fragmentariska. Det är också angeläget att bevara sammanhållna och sammansatta miljöer istället för spridda enskildheter. Exempel på sådana skulle kunna vara de lyckor som ligger i anslutning till fägatorna, som lyckorna 7 och 8, 15 och 14 liksom 20, och 23. (De två senare representerar främst en terrängtyp, den lilla 13

14 dalgången (dälden) som inom lycklandskapet förefaller ha varit mycket attraktiv för främst slåtter) Samtliga dessa har också ett rikt kulturhistoriskt innehåll i form av agrarhistoriska lämningar med en sammansatt karaktär. I särskilt hög grad gäller detta lyckorna 15 och 20 (av vilka den förra redan på förslag har avsats som bevarandemiljö). I området finns här lyckor som redan är så fragmentariska att ett bevarande är svårare att motivera. Detta gäller lyckorna 6, 13, 16, 19, 24, 25 och 26. Också inom dessa finns emellertid enskilda lämningar som långt ifrån är ointressanta. Bilagor: Fossila odlingsspår i Kampestadsområdet. Norra delen. Fossila odlingsspår i Kampestadsområdet. Mellersta delen. Fossila odlingsspår i Kampestadsområdet. Södra delen. 14