Fossila åkrar på längden och tvären

Transkript

1 Fossila åkrar på längden och tvären - om fossilt odlingslandskap inom naturreservatet Osbecks bokskogar Laholms kommun Hallands län Pär Connelid Kula HB, rapport

2 Innehåll Bakgrund... 1 Kulturhistoriska spår inom reservatet De fossila odlingslämningarna en översikt.. 3 Den detaljkarterade åkermarken inom Hasslöv Sammanfattning Referenser. 14 Foto på framsidan: stenar i övre delen av ett röjningsröse i granskog. Foto: Pär Connelid.

3 Fossila åkrar på längden och tvären Bakgrund Kula HB har på uppdrag av enheten för naturvård och miljöövervakning vid Länsstyrelsen i Hallands län detaljkarterat delar av ett större område med fossilt odlingslandskap inom naturreservatet Osbecks bokskogar på Hallandsåsen. Området ligger i sydligaste delen av Laholms kommun och Hasslövs socken. Uppdraget att genom kartering översiktligt dokumentera den fossila åkermarken föranleddes bl a av att granbeståndet i det aktuella området inom kort kommer att avverkas och på sikt ersättas av lövskog. Den färdiga kartan kan dels användas för att underlätta planeringen av avverkningen och minska risken för skador på de synliga lämningarna, dels utnyttjas i det fortsatta arbetet med att levandegöra reservatets kulturhistoriska värden. Naturreservatet Osbecks bokskogar innehåller, liksom många andra av länets skyddade naturområden, en mängd synliga kulturlämningar som är av stort intresse för besökare och den landskapshistoriska forskningen. Inget av länets naturreservat kan dock mäta sig med den omfattning och mångfald som fornlämningarna inom Osbecks bokskogar uppvisar. Vid sidan av åtskilliga traditionella fornlämningar såsom gravar, skålgropar och hålvägar finns här en provkarta över praktiskt taget alla typer av fossil åkermark som går att finna i södra delen av landet. Mängden fossila odlingslämningar är emellertid anmärkningsvärt stor och torde i allt väsentligt avspegla de senaste årens utveckling inom jordbruket. Som framgår av figur 2 på nästa sida har en mycket stor andel av naturreservatets yta på 273,5 hektar under kortare eller längre perioder använts som åkermark! I denna rapport lämnas en kortfattad redovisning av innehållet i den upprättade fältkartan. Beskrivningen sker mot bakgrund av en mer allmän presentation av de olika typerna av fossilt odlingslandskap som finns inom naturreservatet. Karteringsarbetet, som genomfördes med totalstation, omfattade sammanlagt åtta arbetsdagar. Det påbörjades i maj månad 2011 och avslutades under april Figur 1. En totalstation modell Geodimeter 600 användes vid karteringen. 1

4 Kulturhistoriska spår inom reservatet Som nämndes ovan finns en för både länet och landet i övrigt enastående mängd synliga kulturhistoriska lämningar registrerade inom reservatet. Arealmässigt rör det sig här till allra största delen om fossil åkermark av olika slag, Sveriges särklassigt vanligaste fornlämningskategori. I området finns dock även en bred uppsättning andra lämningar. Till de vanligaste hör hålvägar. Några av dessa är mycket djupt nederoderade i den ofta branta terrängen och kan följas långa sträckor. Hålvägarna utgör, tillsammans med den fossila åkermarken, något av ett kulturhistoriskt signum för landskapet på den här delen av Hallandsåsen. Man stöter ständigt på dem under promenader inom naturreservatet. Figur 2. Registrerade fornlämningar, främst fossil åkermark, inom naturreservatet och närmast utanför detta (inom Hasslövs socken). För några större lokaler anges FMIS-nummer. Fastighetskartan nedladdad från Lantmäteriet På flera platser inom reservatet finns även förhistoriska gravar. Dessa kan, vid en första anblick, sägas vara den tydligaste indikationen på att området varit bebott och utnyttjat redan under järnålder, kanske även tidigare. Inom det detaljkarterade området finns ett något nedplockat men inte desto mindre imponerande stort gravröse som mäter nästan 20 meter i diameter. Det intar ett från gravsynpunkt perfekt höjdläge, alldeles på yttre kanten av krönet, och bör vid tiden för anläggandet ha haft en fenomenal exponering norröver. Storleken och läget för den här graven indikerar starkt att den kan ha tillkommit redan under bronsålder för bortåt 3000 år sedan. I anslutning till parkeringsplatsen i ena änden av den detaljkarterade ytan finns flera kolningsanläggningar från sen tid bevarade. Det är här fråga om rester efter resmilor, vanligen kallade kolbottnar. De är runda, mäter 8-10 meter i diameter och har ofta en yttre vall. Sparkar man lite i marken framträder ofta löst liggande, större kolbitar. Enligt traditionen ska dessa anläggningar ha tillkommit under andra världskriget och ha producerat träkol till gengasaggregat. Huvuddelen av de kända fornlämningarna i naturreservatet framkom i samband med en specialinriktad fornminnesinventering utförd inom ramen för ett EU-finansierat projekt i början av 2000-talet. Resultaten från dessa inventeringar ökade den sammanlagda mängden fornlämningar i området med flera hundra procent; sett till arealen var ökningen omkring 1000% (!). En populärvetenskaplig presentation av projektet och landskapets 2

5 utveckling inom och strax utanför naturreservatet ges i boken Hallänningen och Hallandsåsen människa, natur och kultur under 3000 år, utgiven år Beskrivningen av de fossila odlingslandskapen nedan sker med utgångspunkt i den senaste forskningen kring Hallands och södra Sveriges äldre agrara utveckling. För att inte tynga den ganska översiktliga framställningen i onödan lämnas inga detaljerade referenser löpande i texten. För en mer generell beskrivning av odlingslandskapets framväxt i den här delen av landet hänvisas dels till första bandet av Det svenska jordbrukets historia, utgiven 1998, dels till Pär Connelids bidrag i volymen Hållplatser i det förgångna (se referenser längst bak i rapporten). De fossila odlingslämningarna en översikt Den fossila åkermarken inom reservatet kan med hänsyn till formspråket grovt delas in i två typer: rena röjningsröseområden och lokaler med ett mer varierat forminnehåll. Marken i de sistnämnda har ofta varit föremål för geometrisk planering under tidig medeltid och huvuddelen av åkermarken uppträder här som långsmala ytor, avgränsade av terrasskanter, stensträngar eller jordvallar. Det detaljkarterade området inom Hasslöv nr 93, som kommer att presenteras nedan, domineras delvis av dessa bandparceller. Den agrara utvecklingen i området har emellertid en mycket lång historia och den mesta åkermarken har sannolikt varit använd under mycket lång tid, i flera fall kanske mer eller mindre kontinuerligt under sammanlagt ett årtusende eller mer. De agrara miljöerna präglas därför ofta av en stor variation både när det gäller den övergripande strukturen och de enskilda formernas utseende. De synliga lämningarna i landskapet är i många fall således det samlade resultatet av skilda sätt att bruka marken inom helt olikartade samhällssystem och tidsperioder. Det detaljkarterade området kan sägas vara ett bra exempel på detta. De utpräglade röjningsröseområdena är få och ofta ganska små. Däremot finns större, sammanhängande ytor där de enskilda lämningarna nästan helt domineras av rösen i anslutning till de flesta bandparcellerade områdena, vanligen i ytterkanterna av dessa. Det sistnämnda förhållandet visar att marken längre tillbaka, under förhistorisk tid, till största delen haft karaktären av röjningsröseområden. Figur 3. Röjningsröse. Den flacka och breda basen antyder att det rör sig om ett förhistoriskt röse. Hur gamla är då röjningsröseområdena? Några precisa tidsangivelser kan av förklarliga skäl inte ges för Hallandsåsens del några närmare, arkeologiska undersökningar är ju inte genomförda här. Röseområdena förekommer dock över större delen av södra delen 3

6 av landet och faktiskt även en bit upp i Mellansverige. I Hallands och de närmast kringliggande länen visar de senaste årens undersökningar att den här typen av fossil åkermark tillkommit under mycket lång tid, med början redan under mellersta bronsålder för 3000 år sedan och en bit in i medeltid. Två tydliga expansionsfaser i jordbruket som kan kopplas till brukandet inom de stora röseområdena framträder så här långt i sydvästra Sverige. Den första inföll i samband med den agrara revolutionen i övergången mellan bronsålder och äldre järnålder för 2500 år sedan. Under det här skedet genomfördes en rad nyheter inom jordbruket, såsom vinterstallning av kreaturen, nya grödor (t ex skalkornet) och redskap. Utvecklingen drevs bl a på av en fortgående klimatförsämring. Resultatet av dessa processer blev en mer fastlåst markanvändning med ökade investeringsinsatser i marken i form av stenröjning och gödsling - ett odlingslandskap började växa fram. Den andra expansionen påbörjades strax efter Kristi födelse och pågick fram till mitten av första årtusendet. Under detta skede röjdes stora mängder mark i södra Sverige, bygden förtätades och nya områden togs i anspråk. Figur 4. Ärjning med oxar under äldre järnålder. Teckning: Anders Andersson. Odlingssystemet under yngre bronsålder och äldre järnålder varierade säkerligen en hel del, men någon form av trädesbaserat brukande av marken kan förutsättas. För detta talar bl a de stora arealerna och bristen på tydlig uppdelning mellan skilda odlingsytor. Sättet med vilket marken brukades förstås sannolikt bäst med det från dansk/skånskt område hämtade begreppet gräsmarksbruk. Detta odlingssystem användes på genomsläppliga jordar under och 1700-talen och kan beskrivas som en flexibel markanvändning där åker, äng och bete växlade med några års mellanrum på en och samma markyta. Systemet förutsatte stora arealer, vilket ju uppenbarligen fanns även inom många av de förhistoriska röseområdena. Genom att marken tilläts återhämta sig med några års träda behövdes inte lika stora gödselgivor som inom det betydligt mer intensiva ensädesbruket. Beräkningar gjorda av växtekologer har visat att det här sättet att bruka marken varit närmast optimalt med hänsyn till läckagen av näringsämnen och arbetet med att samla in gödseln. Mot bakgrund av den stora mängden fossil åkermark på Hallandsåsens norra sida finns det skäl att anta, att merparten av den fossila åkermarken har ett ursprung under någon av 4

7 de ovannämnda expansionsperioderna. Inte minst förekomsten av flera gravar och skålgropar talar starkt för att samtliga stora områden varit ianspråktagna under i varje fall äldre järnålder. Detta antagande får stöd i en pollenanalys som år 2002 utfördes på material från en liten torvmark, belägen inte långt från det detaljkarterade området. Lagerföljden är visserligen inte särskilt omfattande och upplösningen delvis dålig. Det råder dock inget tvivel om att en ganska genomgripande förändring av vegetationen i området ägde rum ett par hundra år före Kristi födelse, med bl a en tydlig nedgång för lind och ett tydligt ökat betestryck. Troligen avspeglas här indirekt också de första röjningarna för åker. Under de följande århundradena ökar kulturmarksindikatorerna tydligt. Förmodligen gynnades bokens etablering i området av den etablerade markanvändningen. Vid mitten av första årtusendet dominerar den bland träden. Landskapet vid denna tidpunkt beskrivs i pollenrapporten som öppet och mosaikartat med bokdominerade träddungar, betesmarker och åker, d v s en miljö som mycket väl kan avspegla det gräsmarksbruk som kan ha präglat markutnyttjandet inom röjningsröseområdena. När det gäller de små, mera utpräglade röseområdena som nämndes ovan är frågan kring dateringen mera problematisk. Undersökningar i södra Västergötland och Småland har visat att det redan under äldre järnålder fanns ett flertal små satelliter med åkermark runt de större odlingsområdena. Många av dessa verkar ha tillkommit under de expansiva århundradena strax efter Kristi födelse. På flera platser är de dock resultatet av mera tillfälliga odlingar på utmarkerna under yngre järnålder och medeltid, ibland t o m ännu senare. Hur det förhåller sig på Hallandsåsen är självklart svårt att säga. Det är fullt möjligt att flera av de små röselokalerna etablerats (eller återbrukats) under loppet av medeltid, då det verkar ha bedrivits intensiv odling inom de flesta stora lokalerna. Vi kan alltså räkna med ett ursprung under järnålder för mycket av den fossila åkermarken inom naturreservatet. Några utpräglade förhistoriska miljöer är svårt att peka ut, om det överhuvudtaget finns några. De flesta större områdena fortsatte sannolikt att brukas även under yngre järnålder och tidig medeltid, troligen inom ramen för ett alltmer intensivt odlingssystem. Den fas som troligen avsatt de mest påtagliga spåren inträdde under tidig medeltid den storskaliga markplaneringens skede. Bandparcellerna löper alltså nästan bokstavligen som röda trådar över delar av marken inom naturreservatet på Hallandsåsen. Nästan alla större områden med fossil åkermark uppvisar tydliga rester efter långsmala odlingsytor. På plan mark avgränsas tegarna av stensträngar, jordvallar och låga terrasskanter. I mer sluttande terräng dominerar terrasskanterna, vilka ibland är uppemot en och en halv meter höga. Terrassernas mäktighet innebär att de på flera platser rent fysiskt kommer mycket tydligt till uttryck i landskapet. Som redan nämnts, är det här mönstret mer eller mindre överblickbart inom samtliga de stora fossila åkerområdena i reservatet. Bandparcelleringen ägde av allt att döma rum under tidig medeltid, under och 1100-talen. Ytterst rör det sig här sannolikt om en planeringsåtgärd som initierats av den högsta makten i det dåtida danska samhället kungamakten. Markplaneringen innebar att den bästa jorden delades in i långsmala ytor och att någon form av jordvärdering genomfördes. Syftet var förmodligen dubbelt. Den geometriska planeringen innebar för det första att marken och de människor som brukade den inlemmades i ett övergripande kameralt system som kunde användas för uttag av skatter/avgifter och andra skyldigheter gentemot överheten. För det andra underlättade värderingen av marken hur olika åtaganden inom de berörda bebyggelseenheterna (byarna?) skulle fördelas. Någon exakt kunskap om de bakomliggande samhälleliga förhållandena som styrde denna ganska exklusiva åtgärd har vi dock inte. Att användandet av sofistikerad mätteknik förekom på danskt område under senare delen av vikingatid och vidare in i tidig medeltid är dock stället utom allt tvivel. De s k trelleborgarna, ringformiga försvarsanläggningar anlagda 5

8 under Harald Blåtands regeringstid i slutet av 900-talet, kan sägas vara en slags uppvisning i geometriskt tänkande och ett uttryck för centralmaktens ambitioner. Figur 5. Ärjning och fortsatt stenröjning inom bandparcellerad mark under tidig medeltid. Teckning: Anders Andersson. Planeringen av landskapet är dock ännu så länge en i arkeologiska och historiska sammanhang förbisedd faktor som uppenbarligen fick mycket stort genomslag. Den verkar ha implementerats inom stora delar av det dåtida danska riket. Förekomsten av stora arealer bandparcellerad åkermark i ganska avlägsna delar av den halländska skogsbygden vittnar om styrkan i processen. Exempelvis finns flera, tiotals hektar stora lokaler i Krogsereds socken, d v s i utpräglad skogsbygd inom nuvarande Falkenbergs kommun. I motsvarande områden fanns under 1500-talet och framåt endast några enstaka hemman. Situationen här avspeglar både kraften i den tidigmedeltida bebyggelsens expansion och att stora förändringar, sannolikt med omfattande ödeläggelse, ägt rum under senare delen av medeltid. Förhållandena i Krogsereds socken liknar de på Hallandsåsen. Även här finns stora arealer bandparcellerad mark i ett område som under senare historisk tid präglats av ganska småskalig bebyggelse. Karaktären eller storleken på den bebyggelse som ska knytas till parcellsystemen är än så länge okänd. Rent hypotetiskt verkar det dock som om det rör sig om två större, något separerade områden med bandparceller. Det ena uppträder kring Allgustorps övergivna tomt i väster, det andra kring Tjuvhult, Vråkärr och Björkered i öster. I figur 6 på nästa sida återges en under 1980-talet upprättad fältkarta över delar av den bandparcellerade åkermarken strax norr om Allgustorps gamla tomt i västra delen av reservatet. I den bitvis ganska branta terrängen återfinns flera mycket mäktiga, parallella terrasskanter med ett inbördes avstånd på meter. Delar av marken har brukats relativt sent, kanske ända in på 1800-talet. Förmodligen bidrog den branta terrängen och de under århundraden ackumulerade, kraftiga formerna till att området inte blev föremål för upprensning under den agrara revolutionen i Allgustorp senare under 1800-talet. Det aktuella området uppmärksammades i samband med den statliga fornminnesinventeringen under 1980-talet. Vid den här tidpunkten var emellertid dateringen och orsakerna bakom parcelleringen inte kända. 6

9 Figur 6. Bandparcellerad åkermark vid Allgustorp, karterad i samband med talets fornminnesinventering på Hallandsåsen. Under vilken period övergavs den fossila åkermarken inom naturreservatet? När det gäller de större områdena, innehållande bandparceller, är svaret på den frågan ganska säkert medeltid. Sannolikt lades huvuddelen av åkermarken under den senmedeltida agrarkrisen, vilken varade från mitten av 1300-talet och en bit in på 1400-talet. Den enskilt viktigaste orsaken bakom den omfattande ödeläggelsen under perioden ifråga var digerdödens härjningar omkring De senaste decenniernas landskapshistoriska undersökningar i södra Sverige har visat att övergivandet av gårdar och mark i mitten av 1300-talet troligen var enorm. Beräkningar har visat att uppemot hälften av befolkningen kan ha dött i vissa områden under kort tid, vilket naturligtvis hade stora effekter på landskapet. Någon rimligare förklaring till varför så pass stora ytor med åkermark på bra jord övergivits i områden som Krogsered och på Hallandsåsen än digerdöden finns därför inte. Övergivandet av stora arealer jordbruksmark innebar att landskapet i många områden växte igen under en period av år, innan nyodlingen åter kom igång under sent 1400-tal och tidigt 1500-tal. Här finns naturligtvis en intressant koppling till skogens utveckling, inte minst i södra Sverige. Ödeläggelsen verkar ha gynnat såväl granskogen som bokskogen, vilka sköt fram sina positioner från norr respektive söder. Flera av pollendiagrammen från Halland visar hur bokskogen på många platser växer till ordentligt under just och 1400-talen. Som en avslutning på denna genomgång av de fossila odlingslämningarna redovisas i figur 7 på nästa sida ett traditionellt kartöverlägg baserat på det sena 1700-talets och 7

10 tidiga 1800-talets lantmäterikartor över området kring naturreservatet. I bilden återges även de registrerade fornlämningarna. Kartbilden visar bl a att hela ytan inom reservatet under historisk tid fungerat som inägomark. Figur 7. Traditionellt kartöverlägg med de registrerade fornlämningarna (blått) inom huvuddelen av reservatet (röd linje). Utmarkerna uppe på åsen och strax norr om Hasslövs by nere på slätten återges med grå färg. 8

11 Den detaljkarterade åkermarken inom Hasslöv 93 Avslutningsvis ska så fältkartan över delar av den fossila åkermarken inom det stora fornåkerområdet Hasslöv 93 presenteras. Den sammanlagda arealen som karterats uppgår till ungefär sex hektar, till stora delar belägen i granskog som i enlighet med reservatets skötselplan kommer att avvecklas. Topografin i området växlar men kan i huvudsak sägas bestå av en öst-västligt orienterad höjdrygg. Hela området begränsas i norr av Hallandsåsens branta kant. Jordarten i området utgörs av sandig morän. Av kartan på nästa sida framgår att de fossila formerna domineras av närmare 120 röjningsrösen och ett antal ganska långa terrasskanter som i de flesta fallen löper i NNV- SSO över höjden. Längs norra kanten finns bitvis ganska mäktiga (0,5-1,0 meter höga), avslutande terrasskanter, på vilka idag vandringsstigarna i flera fall löper. Den fossila åkermarken fortsätter ytterligare en bit västerut; detta avsnitt kunde dock av tidsskäl inte karteras. Kring parkeringen i sydost finns tre stycken kolbottnar. Den norra var inte tidigare känd och påträffades i samband med karteringsarbetet. I kartbilden återges även de skyltade stigarna. Figur 8. Den omramande stenmuren i norra delen av det karterade området. I området finns även ett ganska stort antal stenmurar, vilka torde vara av relativt sent datum. De hänger främst samman med markanvändningens utveckling under 1800-talet och tidigt 1900-tal. Området, som till största delen låg inom den gamla inägomarken till det på 1940-talet övergivna Allgustorp, blev då föremål för uppodling. Den moderna åkermarken omedelbart sydväst om den fossila åkermarken tillkom då. Förmodligen var ambitionen ursprungligen att även röja bort de karterade formerna, vilka naturligtvis tidigare fortsatt längre mot sydväst. Gränsen för Allgustorps inägor sträckte sig fram till läget för den långa, omramande stengärdesgården (se fig. 8) i norra delen av fältkartan. En jämförelse med exempelvis kartöverlägget i figur 7 visar att det rör sig om en gammal sträckning. Dagens meterbreda mur består dock till största delen av stenmaterialet som röjdes bort på den stora odlingsytan i sydväst. Ett antal mycket flacka röjningsrösen närmast muren avslöjar att även de fossila formerna skattats på sten. Inom en meter bred zon på båda sidor av muren finns åtskilliga rösen som avviker genom en flack profil. Anledningen till att den fossila åkermarken aldrig kom att röjas bort och odlas upp under sent 1800-tal är troligen att de gamla formerna, särskilt kanske de mäktiga terrasskanterna, ansågs besvärliga. 9

12 Figur 9. Fältkartan. 10

13 Bland de fossila åkerformerna finns även en del andra fornlämningar, bl a det stora gravröset, eller rättare sagt rester av det samma, Hasslöv 48. Det mäter närmare 20 meter i diameter och ligger, som redan påtalats, i ett synnerligen bra (grav)läge. Troligen har det skattats på en hel del sten i samband med att den nyssnämnda stenmuren byggdes, vilken löper tvärs över graven. 30 meter sydväst om gravröset finns ett fint skålgropsblock (Hasslöv 47) med hela 35 gropar. Ytterligare några block med skålgropar finns i östra delen av området. Det östra av dessa (Hasslöv 45:1) innehåller 17 gropar och ligger i ett ganska stort röse som mycket väl skulle kunna vara en grav. Anläggningen är både något större och mer välvd än omkringliggande röjningsrösen. Figur 10. Övre delen av det fina skålgropsblocket Hasslöv 47. På krönet längre österut finns flera andra, lite större rösen. Särskilt ett av dessa är mycket gravlikt (jfr fig. 11 och 12). Man kan närmast förutsätta att det döljs flera gravar bland de karterade röjningsrösena i området. Problemet är dock ofta att åkermarken, precis som i detta fall, varit brukad under mycket lång tid och att stenen som kontinuerligt deponerats har ändrat utseendet på äldre gravanläggningar. På senare år har ett ganska stort antal gravar framkommit vid undersökningar av fossil åkermark i sydvästra Sverige. Figur 11. Misstänkta gravar i östra delen av området. 11

14 Figur 12. Stort och välvt röse i krönläge inom östra delen av den fossila åkermarken som mycket väl kan vara en grav. Huvuddelen av de karterade röjningsrösena mäter mellan fyra och sex meter i diameter men varierar starkt i karaktär i övrigt. Detta är naturligtvis inte så konstigt mot bakgrund av att marken i området kan har varit odlad under närmare 1500 år! Rösena ger dock överlag ett allmänt ålderdomligt intryck och saknar nästan helt sentida inslag i form av t ex löst liggande större stenar eller block. De är i regel kraftigt övervuxna eller täcks av ett mäktigt förnalager. Strax söder om graven i väster uppträder rösena mycket glest samtidigt som marken är påtagligt jämn. Troligen påbörjades uppröjningen under 1800-talets agrara revolution i detta avsnitt, varvid flera av rösena (och parcellbegränsningarna) avlägsnades. Marken kan ha odlats under några säsonger, uppenbarligen inte med plog. Figur 13. Flackt röjningsröse. 12

15 Vid sidan av alla röjningsrösen domineras den fossila åkermarken av terrasskanterna, av vilka ett flertal löper parallellt över höjden. Det rör sig här utan tvivel om resterna efter ett ganska stort parcellsystem av den typ som diskuterats närmare ovan. Det verkar som om det inbördes avståndet mellan parcellbegränsningarna ursprungligen legat mellan 30 och 35 meter. I mellersta delen fattas en linje men avståndet mellan de kvarvarande är cirka 64 meter, vilket stämmer väl med måtten på de ursprungliga ramparcellerna om meter. I väster finns också en lucka där måtten inte uppvisar samma logik. Längre västerut ändrar dock mönstret orientering något, vilket kan förklara bristen på överensstämmelse i detta avsnitt. Anledningen till att det saknas parcellbegränsningar på några ställen är att marken fortsatt att odlas ett tag efter det att det ursprungliga syftet med parcellsystemet förändrades omkring år En fortgående, kraftig befolkningsökning och ett nytt skattesystem innebar att den tidigmedeltida markplaneringen helt enkelt blev föråldrad. Etableringen av nya gårdar och ändrade maktförhållanden inom byarna innebar sammantaget att både markanvändningen och sättet att markera rättigheterna till själva marken förändrades. Det är denna process som fortfarande kan avläsas inom många av de halländska fossila åkerområdena, så även på Hallandsåsen. Förändringarna medförde alltså att flera av de äldre parcellgränserna plockades bort medan andra blev kvar och snarast förstärktes genom intensiv odling. Flera av de mäktigaste terrasskanterna i det karterade området är över en meter höga och kan mycket väl vara ett resultat av intensiv markbearbetning under några generation under 1200-talet och fram till det slutliga övergivandet av marken vid mitten av 1300-talet. Sammanfattning Naturreservatet Osbecks bokskogar är enastående rikt på kulturhistoriska spår. Här finns en av landets mest innehållsrika agrara miljöer, med synliga och ofta lätt överblickbara lämningar som representerar de senaste årens landskapsutveckling. Den stora mängden åkrar och andra fornlämningar visar både på omfattningen och dynamiken i det förhistoriska och medeltida jordbruket. Särskilt spännande är kanske den tidigmedeltida markplaneringen, vars resultat i form av långsträckta tegar, ofta avgränsade av mäktiga terrasskanter, tydligt kan avläsas när man promenerar i området. Lika spännande är tanken på att huvuddelen av åkermarken kan ha övergivits i samband med digerdöden på 1300-talet, den kanske största katastrofen som drabbat Europa under historisk tid. De flesta lämningarna är lätta att se och det krävs inte mycket förförståelse för att förstå vilka sammanhang de ursprungligen varit en del av. Det karterade området inom Hasslöv 93 är representativt för de fossila odlingsmiljöerna inom naturreservatet. Fältkartan kan lämpligen användas för att levandegöra områdets markanvändningshistoria på skyltar eller i en broschyr. 13

16 Referenser Björkman, L Paleoekologisk undersökning av torvmarker i Dömestorpsområdet på Hallandsås nordsluttning, Hasslövs socken, Laholms kommun. LUNDQUA Uppdrag 38. Kvartärgeologiska avdelningen, Lunds universitet. Connelid, P Fossilt odlingslandskap på Hallandsåsen. Hallänningen och Hallandsåsen. Människa, natur och kultur under 3000 år. Stiftelsen Hallands länsmuseer, Landsantikvarien. Halmstad. Connelid, P Byarna kring Falkenberg jordbrukslandskapet i Stafsinge, Tröinge och Skrea från vikingatiden till ca Landskap i förändring, volym 6. Hållplatser i det förgångna. Hallands länsmuseer, Landsantikvarien (rapport 2004:1). Riksantikvarieämbetet. Pedersen, E. A., Welinder, S. & Widgren, M Jordbrukets första femtusen år. Det svenska jordbrukets historia, band 1. Nordiska museet m fl. 14