SAMVERKAN SOCIALTJÄNST - BARN- OCH UNGDOMSPSYKIATRI. Resultatet av uppföljning inom socialtjänsten i Gävleborgs län

Transkript

1 SAMVERKAN SOCIALTJÄNST - BARN- OCH UNGDOMSPSYKIATRI Resultatet av uppföljning inom socialtjänsten i Gävleborgs län December 2003

2 Förord Socialstyrelsens Regionala tillsynsenheter och länsstyrelserna har i gemensam tillsyn följt upp samverkan mellan socialtjänsten och barn- och ungdomspsykiatrin. I uppföljningen har 11 länsstyrelser deltagit. Socialstyrelsens regionala tillsynsenheter har följt upp samverkan från barn- och ungdomspsykiatrins synvinkel, medan länsstyrelserna har följt upp samverkan ur olika kommuners synvinkel. Resultatet kommer att presenteras i en gemensam rapport som beräknas vara klar under januari Vi vill poängtera att föreliggande rapport endast är tänkt att utgöra underlag för fortsatta diskussioner i Gävleborgs län. Den speglar endast hur delar av socialtjänsten i länet ser på samarbetet med barn- och ungdomspsykiatrin. Resultatet går inte att generalisera. När det gäller intervjuerna, som är den del av uppföljningen, som väger tyngst, så har de endast gjorts i tre kommuner och en kommundel av tretton möjliga. Inte heller framgår i länsrapporten hur barn- och ungdomspsykiatrin ser på samarbetet. Uppföljningen i Gävleborgs län har gjorts av Lars Tunegård i samarbete med Astrid Alberius och Margareta Svensson. 2

3 Sammanfattning De viktigaste resultaten av uppföljningen är följande. Socialtjänsten har ett stort behov av samverkan med barn- och ungdomspsykiatrin. Behovet kan inte idag tillgodoses i den utsträckning som socialtjänsten önskar. Ett samarbete förekommer, men ostrukturerat på individnivå och - med ett undantag - inte alls på någon övergripande nivå. Kommunerna har accepterat, att barn- och ungdomspsykiatrin inte kan tillgodose socialtjänstens behov och anlitar i stället privata psykologer och utredningshem. Samverkansklimatet ser olika ut i de intervjuade kommunerna. På sina håll finns det konflikter beroende på konflikter beroende på att man t.ex. har olika uppfattningar i ansvarsfrågor såväl ekonomiskt som kompetensmässigt. Viktiga faktorer för ett fungerande samarbete är personkännedom och kunskap om varandras arbetsområden, något som förutsätter en strukturerad och övergripande samverkan. Samarbetet mellan socialtjänsten och barn- och ungdomspsykiatrin handlar om att skapa bästa möjliga förutsättningar för de mest utsatta barnen. Det är därför allvarligt om inte samarbetet fungerar. 3

4 Innehållsförteckning INLEDNING...5 Syfte...5 Metod...5 ENKÄT...6 AKTGRANSKNING...6 INTERVJUER Samverkan aktualiseras...7 Relationen när samverkan aktualiseras...7 Förväntningar på samverkan Samverkan sker...8 Samarbete som fungerar bra...8 Samarbete som inte fungerar...9 Förändringspotential Samverkan avslutas Övrigt...9 4

5 INLEDNING Enligt ett regeringsuppdrag ska socialstyrelsens regionala tillsynsenheter, som har tillsyn av hälso- sjukvården och länsstyrelserna, som har tillsyn över socialtjänsten, samverka i tillsynen. De regionala tillsynsenheterna och länsstyrelserna har funnit att det finns behov av att se över hur socialtjänsten och barn- och ungdomspsykiatrin samverkar. En central grupp har planerat tillsynen och sammanställer sedan en rapport. Syfte Syftet med tillsynen har varit att bidra till att socialtjänsten och hälso- och sjukvården uppmärksammar behovet av och utvecklar sina rutiner för samarbete och kommunikation kring de mest utsatta barnen och deras behov. Metod I Gävleborgs län valdes fyra kommuner ut att ingå i uppföljningen. De fyra kommunerna hade fyra olika barn- och ungdomspsykiatriska mottagningar att arbeta mot. Kommunerna var Gävle (områdesgrupperna Valbo och Sätra), Hofors, Hudiksvall (Iggesunds kommundelsnämnd) samt Bollnäs. En kortare enkät om samverkan gick ut till kommunerna. Samtidigt skulle kommunerna sända in två ärenden var; ett där samverkan ansågs fungera bra och ett där samverkan ansågs fungera mindre bra. De insända ärendena granskades enligt en granskningsmall. Socialstyrelsens regionala tillsynsenhet i Örebro har granskat fem ärenden från barnoch ungdomspsykiatrin i Gävleborg. Ett av dessa ärenden handlades av Nordanstigs kommun varför även detta ärende granskats av Länsstyrelsen. (Av de fem ärendena sammanföll två med tidigare insända ärenden och ett ärende utgick på grund av att det handlades av kommun utanför Gävleborgs län. Förutom ärendet från Nordanstig begärdes ytterligare ett ärende från Hofors. Intervjuer gjordes sedan i de fyra kommuner, som inledningsvis ingick i materialet. Sammanlagt granskades tolv ärenden och intervjuer gjordes i fyra kommuner. 5

6 ENKÄT I den enkät (bilaga 2), som först gick ut till kommunerna, begärdes svar på följande frågor. Vilka former finns för kontakter och samarbete mellan socialtjänsten och BUP? Om det saknas riktlinjer/rutiner för samarbete mellan socialtjänsten och BUP, sker ända ett samarbete kring enskilda barn och ungdomar? Ange uppskattad andel av enskilda fall i vilka samarbete mellan socialtjänsten och BUP förekommer. Enkätsvaren visar att det inte finns något organiserat samarbete, att ett samarbete förekommer men att det saknas riktlinjer och rutiner för samverkan, samt att samarbete förekommer i uppskattningsvis 5 % av socialtjänstens ärenden. AKTGRANSKNING Tolv personakter från socialtjänsten granskades. I några fall vid kommunbesök och i de andra fallen genom att kommunerna sände in kopior av akterna till Länsstyrelsen. Aktgranskningen skedde enligt en upprättad granskningsmall (bilaga 3). En sammanställning av aktgranskningen visar följande. Av barnen/ungdomarna var 4 pojkar och 8 flickor. Av Barnen/ungdomarna var tre i åldern 9-12 år, sex i åldern år och tre i åldern år. Skriven remiss från socialtjänsten till BUP fanns endast i tre av ärendena. Remisserna hade besvarats. I alla ärenden framgick vilka kontakter som tagits med BUP. Sammanlagt rörde det sig om ca 30 dokumenterade kontakter. Vårdplaner fanns endast i tre av ärendena. I tre andra ärenden fanns viss planering, men uppfyllde inte kraven på en vårdplan. I två av ärendena fanns både socialtjänstens och BUP:s insatser med i vårdplanen. Dokumenterad utvärdering av samverkan saknades i alla ärenden. 6

7 INTERVJUER Intervjuerna gjordes i form av samtalsintervjuer i grupp (Intervjuunderlag i bilaga 4). I intervjuade kommuner varierade antalet deltagare mellan 2-5 personer. I alla kommuner ingick en person i arbetsledande ställning. I intervjun ingick fyra huvudavsnitt. Samverkan aktualiseras 1. Samverkan sker 2. Samverkan avslutas och 3. Övrigt. Nedan sammanfattas resultatet av intervjuerna. I bilaga 1 finns ett antal exempel på intervjusvar. 1. Samverkan aktualiseras Samtliga fyra kommuner ansåg sig ha stort behov av samverkan med BUP. Kommunerna hade emellertid insett att deras förväntningar på samverkan med BUP inte kunde infrias. Socialtjänsten och BUP hade ofta olika prioriteringar. Detta hade lett till att man accepterat den rådande situationen och socialtjänsten anlitade i stället privata utförare i allt högre utsträckning, som komplement till sina egna utredningar eller försökte slussa föräldrar och barn till psykologer inom barn- och mödravården eller ungdomsmottagningar. De områden som nämndes där socialtjänsten ansåg sig ha behov av samverkan är sammanfattningsvis Kompletterande utredningar; särskilt vid LVU-utredningar och särskilt i ärenden där psykiatriska problem hos barnet misstänks från socialtjänstens sida eller om socialtjänsten finner att problemen är mer än socialt betingade. Unga flickor som är suicidbenägna, gör sig själva illa och/eller är utagerande. Barn och ungdomar som redan har kontakt med BUP. Barn och ungdomar i familjehem. Barn och ungdomar där neuropsykiatriska problem finns eller misstänks. Motivet för samverkan ansågs vara att vars och ens specialistkompetens tas tillvara för att det enskilda barnet ska få bästa möjliga vård/stöd. Vid intervjuerna framkom att det sällan aktualiseras ärenden för samverkan från BUP till socialtjänsten. När detta förekom hade BUP ofta bestämda synpunkter på en viss åtgärd, som socialtjänsten ibland inte kunde effektuera eller som man inte ansåg vara till barnets bästa. Vanligen hade BUP då redan förankrat sitt förslag till åtgärd hos familjen. Detta var en orsak till samarbetsproblem. Socialtjänsten ansåg sig oftast veta vad man ville när samverkan aktualiseras. Relationen när samverkan aktualiseras När samverkan aktualiseras ansåg man sig inte ha några problem att få kontakt med varandra. Man ansåg sig veta var man skulle vända sig och detta skedde oftast utifrån personkännedom, något som man också trodde gällde ur BUP:s synvinkel. De 7

8 intervjuade ansåg emellertid att problemet i stället var - som inledningsvis beskrivits - att få till stånd en samverkan. BUP och socialtjänsten hade olika prioriteringar och det som socialtjänsten ansåg vara ett akut behov för den enskilde ansågs ofta inte akut ur BUP:s synvinkel. Väntetiderna i ärenden där BUP kunde tänka sig att gå in ansågs alltför långa för att socialtjänsten skulle kunna avvakta BUP:s samverkan. Allvarligast ansåg man vara, att BUP inte tog sig an de svåraste ärendena. Man kunde avvisa ärendet för att det var för struligt socialt kring barnet/ungdomen eller att de ansågs utagerande. Mest utlämnad kände sig socialtjänsten när ett stort ansvar lades på dem, när det gällde sådant som socialtjänsten betraktade som livshotande problem hos barnet; t ex vid suicidhot och ätstörningar. Detta skapade mycket ångest och man stod handfallna inför hur man bäst skulle kunna hjälpa barnet. Förväntningar på samverkan Förväntningarna på samverkan var, att den ska leda till bästa möjliga hjälp/stöd för det enskilda barnet/ungdomen/familjen. Vid samverkan innebar förväntningen att socialtjänsten/den enskilde skulle få del av BUP:s specialistkompetens. 2. Samverkan sker Roller, ansvar mm När samverkan påbörjats, beskrevs samverkan som i viss mån skenbar. Var och en skötte en viss del av ärendet, men det var mycket sällsynt med gemensamma vårdplaner och gemensam dokumentation och uppföljning. Detta gällde också i ärenden där man hade påtagit sig ett gemensamt kostnadsansvar. Rollerna klargjordes inte från början och det var oklart vem som hade huvudansvaret. Den som initierade ärendet från början hade ofta underförstått ansvaret för den första samverkansträffen, men sedan blev inte samordningsrollen lika klar. Var samordningsansvaret hamnade ansågs ibland bero på var man träffades (oftast hos BUP) eller på var tyngden i ärendet låg. Det var dock sällan som detta klargjordes muntligen eller skriftligen utan det var mer eller mindre underförstått. Det var inte heller alltid man kände till varandras insatser. Det kan emellertid noteras att de intervjuade även kunde ange ett fåtal exempel, där det fanns ansatser till gemensamma vårdplaner, dokumentation och uppföljning. Samarbete som fungerar bra Här ansåg flera av kommunerna att det var personbundet. När personkemin stämde så var det en bra förutsättning för samarbetet. Vidare var det bra om man kände varandra sedan tidigare och litade på varandra. Då gick det också bra att ställa dumma frågor. Det ansågs därför viktigt att man hade regelbundna gemensamma sittningar så att man lärde känna varandra. Viktigt för samarbetet ansågs också vara, att man verkligen kände ett gemensamt ansvar. Samarbetet kunde också fungera bra i komplicerade ärenden, när båda sidor tillhandahöll stora resurser i fråga om personal och pengar, vilket en kommun angav som exempel på när samarbetet fungerar bra. 8

9 Samarbete som inte fungerar Om samarbetet inte ansågs fungera angavs motsatta orsaker som till när samarbetet ansågs fungera bra. T.ex. man kände inte varandra på grund av personalbyten. Tvister om ansvaret t.ex. att BUP nästan alltid sa att det både var ett socialt och psykiatriskt problem, medan socialtjänsten kanske inte alltid kunde hålla med om att det också fanns ett socialt problem. Vidare förstördes samverkan av att man inte före träffar med de enskilda pratade ihop sig. I stället uppstod konflikter under det gemensamma mötet med de enskilda. Dålig kunskap om varandras arbetsområden ansågs också vara en orsak till varför inte samverkan fungerade. Förändringspotential De vinster man ansåg fanns med ett fungerande samarbete var att barnen ungdomen fick rätt insats snabbare vilket var värt mycket. Samtidigt gav samverkan en ömsesidig kompetensutveckling. Därutöver lärde man sig varandras områden ansvar och möjligheter. Samtliga kommuner efterlyste regelbundna träffar på både en övergripande och individuell nivå. I en kommun hade sådana träffar funnits legat nere ett tag - och nu återupptagits. I andra kommuner hade inga initiativ tagits från socialtjänsten att få till stånd sådana träffar. De hinder som funnits var personalbyten både inom socialtjänsten och BUP samt båda sidors bristande personella resurser. Det som efterlystes var således ett strukturerat samarbete och det saknades bara initiativ för att få till stånd ett sådant. 3. Samverkan avslutas Någon struktur i hur samverkan avslutas fanns inte i någon av de intervjuade kommunerna. Det varierar från ärende till ärende och det förekom också att avslut skedde utan att BUP informerades. BUP avslutade också och lämnade över till vuxenpsykiatrin när ungdomen fyllt 18 år. Vid överlämnandet var sällan socialtjänsten med. 4. Övrigt Samtliga kommuner ansåg att det förmodligen var så att BUP visste för litet om socialtjänstens arbete och resurser idag och att socialtjänsten visste för litet om BUP:s arbete och resurser. Språkligt sett ansågs det inte föreligga några problem. Det man inte förstod frågade man om. Möjligen kunde samma ord ibland ha olika betydelse för BUP och socialtjänsten. 9