Med samma motivering som ovan förslår vi att nuvarande formulering om tillstånd byts ut mot anmälan.

Transkript

1 Till LRF Skyddsområde sjön Visten Tack för de synpunkter Ni har lämnat. Vi håller just nu på att sammanställa alla inkomma synpunkter och se över vilka ändringar som ska göras i förslaget. Som svar på Era frågor/anmärkningar kan vi för närvarande ge följande besked: 1. Båttrafik Har inget emot föreslagen skyddsföreskrift, men kan tycka att det är en något märklig riskvärdering när det är ok att köra upp till 75 liter bränsle på sjön, men att hantering av petroleumprodukter är förbjuden på land i primär zon. Inte heller körningen på fruset vatten är tillåtet. Sedan undrar vi hur man ska bära sig åt för att tanka båten för att inte bryta mot reglementet då hantering av petroleumprodukter är förbjudet i primär zon? Föreskriften i 2 ses över så att fyllning av båttankar tillåts. 2. Petroleumprodukter Primär zon Texten är tillkrånglad och svårtolkad. Så som nuvarande textförslag är utformat tolkas som att lagringen är förbjuden, det är ok med drivmedel i tanken på arbetsfordon men det är inte ok att tanka fordonet. Föreskriften är allt för långtgående eftersom den krånglar till och försvårar ett brukande av jord och skog. Exempelvis kan man inte tanka eller använda en motorsåg i primär zon. Lagring av drivmedel är idag reglerad av NFS 2003:24, räddningsverkets regelverk SÄIFS 1995:3, 1997:9 och 2000:2 och dessutom lagen och förordningen om brandfarliga och explosiva varor 1988:868 resp. 1988:1145. Lagring av drivmedel är sådeles grundligt reglerad i befintlig lagstiftning. Lagstiftningen har sin grund i att skydda kringliggande miljö vid hantering av drivmedel, även inom vattenskyddsområde. Det är lagkrav på att cisternen ska besiktigas vart 6 år, dessutom inspekteras den av kommunens miljöinspektör vart 5:e år. Att inkräva ytterligare tillstånd för hantering av petroleumprodukter tillför ingen ytterligare säkerhet för att skydda vattnet utan skapar bara onödig byråkrati. Det är myndighetens ansvar, i det här fallet kommunen, att se till att inte skapa onödig byråkrati för verksamhetsutövarna i enlighet med regeringens mål om att minska den administrativa bördan för landets företagare. Med den omfattande kontroll som finns idag på dieselcisterner i kombination med kommunal miljötillsyn 1 (8) Sweco Environment AB

2 anser vi det vara fullt tillräckligt med i första hand anmälan för hantering av petroleumprodukter över 250 l, i andra hand tillståndsplikt i primär zon. LRF föreslår följande formulering i primär zon: Hantering av mer än 250 liter/år av petroleumprodukter kräver anmälan till den kommunala nämnden för miljöfrågor. Oljeförsörjning av befintliga bostads- och jordbruksfastigheter är undantagna från anmälningsplikten. Sekundär zon Med samma motivering som ovan förslår vi att nuvarande formulering om tillstånd byts ut mot anmälan. Parkering som inte är tillfällig.får ej ske utan tillstånd av den kommunala miljö och byggnämnden. Enligt vår bedömning är föreskriften omotiverad. Risken för läckage är störst när arbetsmaskiner i arbete och inte när de står still. Vidare så framkommer det i det tekniska underlaget att parkerade/uppställda fordon bedöms förekomma i enstaka fall. Det anges också i det tekniska underlaget att reglering av personbilar innebär en för stor inskränkning för de boende i området. Denna bedömning om inskränkning gäller då inte verksamhetsutövare i området? Dock anges i underlaget att det är läckage av bränsle som är den största risken för vattentäkten och här torde personbilar utgöra lika stor risk som arbetsmaskiner. Ovanstående förslag till föreskrift skapar bara onödig administration och merarbete för tillsynsmyndighet och verksamhetsutövare. LRF anser att detta kan hanteras inom ramen för ordinarie miljötillsyn. Dessutom är hantering av drivmedlen redan reglerade i skyddsföreskrifterna. Föreskriften om tillståndsplikt på parkering kan utgå. Föreskriften föreslås revideras så att hantering av petroleumprodukter i större mängd än 75 l är förbjuden i inre skyddszon och hantering av över 75 l petroleumprodukter kräver tillstånd i sekundär skyddszon. Med en sådan revidering inryms t.ex. hantering av motorsågar och tankning av båttankar från jeepdunk eller liknande. Mängden petroleumprodukter som får hanteras är anpassad till 1, och grundar sig i en kombination av en riskbedömning och en rimlighetsbedömning. Parkering av arbetsfordon kan utgöra en risk vid längre tids uppställning, då läckage kan förekomma utan att dessa uppmärksammas. Uppstår ett läckage vid drift uppmärksammas detta sannolikt omgående och saneringsåtgärder kan sättas in. Därför bedöms det ändå finnas behov av att reglera detta. Föreskriften föreslås dock förtydligas så att formuleringen inte är tillfällig byts ut mot mer än tre dygn. 2 (8)

3 3 Bekämpningsmedel Som vi har redovisat ovan är vi av uppfattningen att den tertiära zonen kan strykas. Om den ändå blir kvar bör det framgå i skyddsföreskrifterna att tillståndsplikt på bekämpningsmedel gäller även i tertiär skyddszon. Den tertiära zonen föreslås kvarstå, enligt rekommendationerna i Naturvårdsverkets handbok. 4 Växtnäringsämnen m.m. Spridning av växtnäringsämnen har idag en omfattande reglering. Sannolikt from 2013 kommer dessutom östra Ämtevik klassas som nitrat känsligt område och då kommer ytterligare lagstiftning på plats som reglerar spridningsavtånd till vattendrag, spridningstidpunkter på året osv. Exempelvis gör Länsstyrelsen i Västra Götaland ofta bedömningen att befintlig lagstiftning, nitratreglerna för känsliga områden, är tillräckliga för att skydda ytvattentäkter. LRF delar den bedömningen och ser heller inget syfte med att ha tillståndsplikt inom den primära zonen då den befintliga lagstiftningen är tillräcklig och att det handlar om en ytvattentäkt med lite jordbruksmark och med mycket stora vattenvolymer. Det finns heller inga problem med råvattnet vad gäller förhöjda halter av kväve och fosfor. Det finns heller ingen anledning att tro att närsaltläckaget i området kommer att öka i framtiden. I och med implementeringen av vattendirektivet kommer närsaltsbelastningen att vara i fokus och en rad olika styrmedel kommer att användas för att nå målen. Avloppsutsläpp i ett avrinningsområde utgör den största risken då dessa till skillnad från gödsel kan innehålla humanspecifika stammar av Campylobacter och Cryptosporidium samt tarmvirus med låg infektionsdos. Vidare sker utsläpp av tusentals organismer per liter direkt i vattenmiljön. Detta är dock inte reglerat i skyddsföreskrifterna trots att det är känt att många enskilda avlopp saknar rening helt och hållet. En stor del av den gödsel som sprids har varit lagrat under en längre tid och en viss avdödning har skett. Med det regelverk som kommer på plats nästa år, med bla 2 m avstånd till vattendrag och spridningsförbud vid lutning mer än 10%, så finns goda marginaler för att skydda vattentäkten. Så vitt vi kan bedöma är också vattenreningsverket väl försett vad gäller reningssteg, bla är man utrustat med UV filter och man har därmed goda barriärer för om vattnet skulle vara kontaminerat. 3 (8)

4 Dessutom vad gäller tex campylobacter och cryptosporidium så finns det smittbärare även bland vilda djur. Det borde därför vara samhällsekonomiskt vettigare att satsa på bra barriärer i reningsverket än att förlägga långtgående restriktioner på andra verksamhetsutövare. Dessa krav kostar inget för huvudmannen men konsekvenserna kan bli långtgående då vi får svårare att klara andra miljömål som biologisk mångfald och ett rikt odlingslandskap. Lagring av gödsel, där läckage till omgivningen kan uppkomma är förbjuden. Det finns redan befintlig lagstiftning som anger att lagringsutrymmen ska vara täta så att yt- eller grundvatten inte förorenas(sfs 1998:915). Lagringsutrymmenas kondition kontrolleras av kommunens miljöinspektör. Att lagringsutrymmena är täta ingår även i de tvärvillkor som gäller för de lantbrukare som söker EU stöd. Denna paragraf skulle kunna tolkas som att har en verksamhetsutövare en platta eller gödselbrunn inom primär zon kan den bli föremål för förflyttning. Detta är inte rimligt då det skulle kunna bli mycket kostsamt för den enskilde. Däremot skulle man då hellre kunna reglera stukalagring i primär zon. Sammanfattningsvis kan denna föreskrift kan strykas Gödsling i skogsbruket kräver anmälan till den kommunala nämnden för miljöfrågor Skogsgödsling är redan anmälningspliktigt till skogsstyrelsen. Vår bedömning är att skogsstyrelsen som sektorsansvarig myndighet är bättre skickad att hantera detta än kommunens miljökontor. Vilken kompetens finns kring skogliga frågor på kommunens miljökontor? Det är heller inte rimligt att skogsägaren ska behöva vända sig till två myndigheter vid ett anmälningsärende. Föreskriften kan utgå och hanteras enligt nu gällande anmälningsförfarande till skogsstyrelsen. Hantering av flytgödsel i jordbruket får inte ske utan tillstånd av den kommunala nämnden för miljöfrågor. Se tidigare synpunkt vad gäller tillståndsplikt på växtnäringsanvändning. Föreskriften kan utgå A) Lagring av gödsel Att området kommer att klassas som nitratkänsligt är ännu inte beslutat, och kan därför inte tas hänsyn till i föreskrifterna. Det är däremot riktigt att lagring av gödsel i befintliga anläggningar redan regleras i stor utsträckning i annan lagstiftning. Det bedöms därför inte vara nödvändigt att lägga ytterligare restriktioner på befintliga fasta anläggningar. Däremot föreslås en bestämmelse finnas kvar som förbjuder nyetablering av lagringsplatser för gödsel inom den primära skyddszonen. Detta gör att stukor etc styrs bort från den primära skyddszonen. Skulle 4 (8)

5 en permanent lagringsplats behöva etableras inom primär skyddszon för att alternativ saknas finns alltid en dispensmöjlighet om skälen är tillräckligt tungt vägande. B) Gödsling i skogsbruket Under förutsättning att skogsstyrelsen uppmärksammas på att åtgärden berör ett vattenskyddsområde och har rutiner för att hantera detta bör föreskriften kunna utgå, då dubbelreglering bör undvikas. Samråd ska ske med Skogsstyrelsen i frågan innan något slutgiltigt beslut fattas. C) Hantering av flytgödsel. Det är riktigt att föreskrifterna i detta avseende är otydligt formulerad och i princip täcks in av andra föreskrifter. Föreskriften bör därför kunna utgå. 5 Djurhållning Här förslås att djurhållning ska föreläggas med anmälnings- respektive tillståndsplikt. I det tekniska underlaget anges skälen till detta. Här beskrivs tendentiös och med mycket svepande ordalag på vilket sätt betesdjur orsakar både besvärsbildande alger, spridning av cryptosporidium och bidrar till ökat läckage av näringsämnen. Här tycks konsulten sitta inne med kunskap som ingen annan svensk forskare har. Uppkomst av besvärsbildande alger kan ha många orsaker och det är kanske då viktigt att grundligt undersöka detta. Möjliga orsaker kan exempelvis vara erosion från mark, erosion från åfåran, punktläckage, bristfälliga enskilda avlopp, egen internbelastning i sjön m.m. Med tanke på att det är så få betesdjur i detta stora avrinningsområde så är det föga troligt att dessa skulle kunna bidra negativt. Betesdjur är tvärtom positivt för minskat närsaltläckage eftersom markanvändningen då utgörs av vall som är det mest lågläckande av kväve och fosfor. Beskrivningen i det tekniska underlaget av betesdjur som smittkälla för cryptosproridium är i stora delar vilseledande. Det beskrivs att strandbete orsakar ibland spridning av bla crypto och Giardia. Det vore intressant om konsulten kunde redovisa dessa? Det är förövrigt inte klarlagt att Giardia är en zoonos. Man drar sedan paralleller till b.la. Östersund. Men vad gäller Östersund så orsakades detta av en annan art, Cryptosporidium hominis och denna finns ej hos våra betesdjur. Det finns bara en art, C. parvum som är en zoonos som kan finnas hos kalvar upp till 5 veckors ålder. Denna finns dock också hos människa och en rad andra däggdjur. Det är med andra ord ett slag i luften att reglera betesdjuren då det finns flera andra smittbärare. Med tanke på förutsättningarna i detta område med både få djur och stort avrinningsområde så utgör inte betesdjuren någon 5 (8)

6 beaktansvärd risk. Det har heller inte förekommit något fall i Sverige där C.parvum orsakat något vattensmitta i dricksvattenberedningen. De humanrelaterade utsläppen via avlopp är betydligt farligare och vanligare och det vore mer ändamålsenligt att fokusera på dessa. Det är mycket märkligt att detta inte är omnämnt i det tekniska underlaget. LRF ser 5 som omotiverad vad gäller anmälning/tillståndsplikt på djurhållning och bör därför strykas. Riskerna med strandbete och spridning av naturgödsel behöver beaktas när det gäller vattenburen smitta orsakad av sjukdomsalstrande mikroorganismer (parasiter, virus m.m.). Detta tas upp i Naturvårdsverkets handbok (2010:5). De smittämnen som är av betydelse i samband med strandbete i Sverige och smittspridning till ytvatten är Campylobacter, patogena E. coli, VTEC/EHEC, norovirus, sapovirus, Cryptosporidium och Giardia (hänsyn har tagits till djurarterna nötkreatur, häst, hund, katt, får, get, fåglar) (Elin Ruist, "Strandbete och dess påverkan på råvattenkvaliteten - En kunskapsöversikt", oktober 2008). Vissa mikroorganismer (ex. Giardia och Cryptosporidium) kan ej avdödas genom klorering. I en rapport från Smittskyddsinstitutet (Nr ) anges att parasitära protozoer som Giardia och Cryptosporidium kan spridas genom avrinning från betesmark och gödslade åkrar, från vilda djur eller från andra tamboskap. Invändningen att inte bara tamboskap, utan även vilda djur och människor kan vara smittbärare är principiellt riktigt. Dock medför strandbete en mer direkt tillförsel av oocystor till vattnet genom att spillning släpps direkt till vattnet, i väsentligt högre koncentration än vad vilda djur kan åstadkomma. Direkt spridning från exempelvis strandbetande boskap kan vara en riskfaktor för spridning av humanpatogena Cryptosporidium parvum oocystor. Detta finns väl beskrivet av Rosén och Friberg (2003) samt av Höglund et al Även om något vattenburet fall med C. parvum inte konstaterats i Sverige så har i England får varit infekterade av Cryptosporidium och troligen orsakat vattenburen smitta vid ett flertal vattenburna utbrott (Robertson et al. 2009). Strandbete är emellertid också positivt för den svenska kulturmiljön och kan behövas för att uppfylla miljömålen "Ett rikt odlingslandskap" och ett "Rikt växt- och djurliv". Riskerna med djurhållning och strandbete kan dock inte helt bortses ifrån. Med beaktande av befintlig forskning och riskvärdering föreslås föreskriften revideras så att djurhållning av fler än 5 djurenheter av hov- och klövbärande djur, pälsdjur och fjäderfä inom primär skyddszon kräver tillstånd och fler än 20 djurenheter inom sekundär skyddszon kräver anmälan. Med en sådan utformning får tillsynsmyndigheten möjlighet att reglera hållning av mer än enskilda djur. Föreskriftsnivån blir mer restriktiv i den direkta strandzonen (primär skyddszon), eftersom det är där riskerna bedöms som störst. Syftet är dock inte att få bort strandbetet med 6 (8)

7 dess positiva effekter, utan att tillsynsmyndigheten ska ha kunskap om vart djurhållning som kan tänkas påverka vattenkvaliteten äger rum, och ha möjlighet att ställa krav på hur denna bedrivs. 6 Avverkning Det framkommer inte i texten vem som ska ha anmälan. LRF förutsätter att det är Skogsstyrelsen och att detta sker inom de ordinarie rutiner som finns. Skogstyrelsen har sektorsansvar och kompetens i skogsbruksfrågor. Det faller sig därför naturligt att vid avverkningsanmälan att skogsstyrelsen ger anvisningar till skogsägaren vid avverkningen. Det saknas tex helt nytta att skicka en anmälan till kommunen då det sannolikt saknas skoglig kompetens på kommunen. Hanteringen ökar bara den administrativa bördan för verksamhetsutövare och kommun. Föreskriften om avverkning i primär zon bör utgå. Föreskriften föreslås utgå. Se bemötande under punkt 4 B ovan. 12 Övrigt LRF anser att det är alltför långtgående reglering med ett förbud mot miljöfarliga kemiska produkter i primär zon. Exempelvis så skulle då maskindiskmedel till en mjölkanläggning inte vara tillåtet vilket skulle få mycket långtgående konsekvenser. Det finns säkert fler exempel på industriell verksamhet som inte skulle bli möjlig med denna föreskrift. Det som brukar vara normalt förfarande vid inrättande av vattenskyddsområden är att tillståndsplikt gäller i primär zon dessa substanser. Etablering av anmälningspliktig miljöfarlig verksamhet är förbjuden. Denna föreskrift kan inte anses behövas för att tillgodose syftet med skyddet. Det är ju inte ens säkert att den anmälningspliktiga miljöfarliga verksamheten överhuvudtaget medför någon risk för påverkan på vattentäkten. Det kan också ifrågasättas vilken betydelse som detta har för en ny anmälningspliktig verksamhet som ändå kommer att prövas mot 2 kap. MB och där lokaliseringsprövningen av en ny verksamhet knappast kan ge ett annat resultat än vid en tillståndsprövning enligt MB 7 kap. 22. Föreskriften kan därför utgå i alla tre skyddszoner. Trafik med bensin- eller dieseldrivet fordon på isbelagd är förbjuden 7 (8)

8 Denna föreskrift gör det problematiskt att bedriva jord- och skogsbruk på öar och i närhet av vattnet. Exempelvis finns skog på öar i Visten som inte kan skötas i enlighet med skogsvårdslagen. Vidare så vid gallring av skog i närheten av vattnet är det ofta enda praktiska möjligheten att fälla träden ut på isen för att sedan transporters bort med motorfordon. Föreskriften kan inte anses vara miljömässigt motiverad och kan inte anses vara proportionell för den enskilda skogsägaren. Vårt förstahandsyrkande är att föreskriften stryks. Som andrahandsalternativ ändras föreskriften så att skötsel av jord och skogsbruksmark är undantagen från förbudet. A) Hantering av kemiska produkter Föreskriften föreslås ändras så att en tillståndsplikt införs i den primära skyddszonen och en anmälningsplikt i den sekundära skyddszonen. Motiveringen till detta är att ett generellt förbud bedöms vara en för långt gående inskränkning i förhållande till de bedömda riskerna. Dock är riskerna med hantering av kemiska produkter inte av så liten betydelse att de bör lämnas helt oreglerade. B) Miljöfarlig verksamhet Föreskriften föreslås ändras till följande lydelse: Primär skyddszon: Etablering av miljöfarlig verksamhet som kan innebära risk för förorening av yt- eller grundvatten och som inte är tillståndspliktig enligt miljöbalken kräver tillstånd. Sekundär skyddszon: Etablering av miljöfarlig verksamhet som kan innebära risk för förorening av yt- eller grundvatten och som inte är tillståndspliktig enligt miljöbalken kräver anmälan. Motiveringen grundar sig på en liknande bedömning som för punkt A ovan. C) Fordonstrafik på is Föreskriften ses över så att ett undantag införs för sådan nyttotrafik i jord- och skogsbruk, som svårligen kan utföras vid förhållanden med öppet vatten. 8 (8)