Gäddan & fisket i Ringsjöholm En osteologisk metodstudie i säsong & bevarande

Transkript

1 Gäddan & fisket i Ringsjöholm En osteologisk metodstudie i säsong & bevarande Rasmus Svensson D-uppsats i Historisk Osteologi, Vt 2006 Arkeologiska institutionen vid Lunds Universitet Handledare: Pirkko Ukkonen

2 Tack ni ödmjuka människor! Jag vill rikta ett varmt tack till följande personer: Torbjörn Ahlström Annica Cardell Leif Jonsson Linda Parkefelt Elisabeth Iregren Ola Magnell Pirkko Ukkonen Tack för hjälpen med idéer och praktiskt arbete Bildreferens, framsida: 2

3 Abstract This paper presents the results from an osteological method study of the Ringsjöholm fishbone material. Ringsjöholm is located in Scania, southern Sweden and is 14 C dated to B.C. The aim of this paper is to critically analyse methods used on fish bone material in estimations of season. Three different approaches were used to estimate the fishing season at the Ringsjöholm settlement; 1) identified species, 2) size estimations of the pike based on Enghoffs ( ) regression formulae of os dentale, and 3) growth rings of the pike vertebrae. The identified species and the size estimations of the pike points to the fishing being active both during spring and summer. Growth rings analysis of the pike vertebrae didn t give any quantitative results because of fragmentation. Comparison with fish bone material from the mesolithic settlements Skateholm I, II, Tågerup I, II. III, Ageröd V and the medieval residential area Blekhagen shows that the Ringsjöholm fish bone material is in a too poor state of preservation, which makes a growth ring analysis difficult. To use growth ring analysis in estimation of season, the fish bone material has to be in excellent state of preservation and the analysing researcher must be a person with experience in growth annuli. Through my own experiments with archaeological and modern bone material, I experienced the difficulty of determining the last growth ring, which shows the season of death on the vertebra. In conclusion, the use of identified species, size estimation of fish and growth ring analysis combined together gives the best results in estimation of fishing season at a settlement. Key words: season, identified species, size estimations, pike, regression formulae, os dentale, growth rings, vertebrae, fragmentation, preservation 3

4 Innehåll 1. Inledning Målsättning 5 2. Forskningshistorik 6 3. Lokalen Ringsjöholm 8 4. Gäddans förekomst och ekologi 9 5. Genomgång av metoder i säsongsbestämning med hjälp av fiskmaterial Material och metoder Källkritik av artidentifiering, regressionsmätningar och årsringar Egna erfarenheter av årsringar Resultat Artidentifieringen av fiskmaterialet i Ringsjöholm Storleken på gäddan i Ringsjöholm Årsringarna i gäddans vertebrae Spridning och tafonomi Bevaring av fiskbensmaterialet i Ringsjöholm Bevaring av andra skånska fiskbensmaterial Diskussion och slutsatser Litteraturförteckning och referenser 31 Appendix 1 35 Appendix 2 36 Appendix 3 37 Appendix 4 38 Appendix

5 1. Inledning Under hösten 2005 undersökte jag fiskbensmaterialet från Ringsjöholm (Svensson 2005) och med arbetets gång upptäckte jag vikten av att förstå fisk och vad man kan göra med materialet. Fisken kan för oss avslöja inte enbart vilka fiskemetoder som använts och vilka kostvanor som förekommit, utan också vilken säsong det fiskats på en boplats. Idéerna till mina frågeställningar kommer ifrån olika osteologiska fiskstudier (Enghoff 1986, 1989, 1991, ; Béarez 2000; Cardell 2004). I dessa studier förekommer ofta storleksbedömningar av fisk, bl.a. för att säsongsbedöma fisket på boplatsen. Detta brukar oftast ske utifrån regressionsmätningar av fiskbenen, eller utifrån artidentifieringen. Regressionsmätningar är utmärkta när man vill få fram ungefärlig storlek på fisken, men storleken korrelerar inte alltid med säsongen eller åldern. En fisk växer hela livet (Ursing 1956:28; Cardell 2004:148) och faktorer som t.ex. vattentemperatur, föda samt art spelar roll för hur stor en fisk kan bli. När tillfället ges kan man använda sig av en alternativ metod. På boplatser med bra bevaringsförhållanden för organiskt material använder man sig av årsringar i fiskben, oftast på otolither (hörselstenar). Fiskar har tre par otolither och dessa är ett jämnviktsorgan som registrerar rörelseändringar (Cardell 2001:104). Otolither är små ben med låg densitet och bevaras därför inte så bra i arkeologiska sammanhang. Årsringar kan man se i alla fiskben (Wheeler 1989:155), några tydligare än andra, och därför vill jag prova om man kan använda årsringar på ett ben som har hög densitet. De benen som uppfyller dessa krav, och som dessutom är det vanligaste fynden av fisk i arkeologiska material (Casteel 1976:72), är vertebrae (kotor). Att kunna kombinera mätningar, artidentifieringen och årsringar på vertebrae, på ett arkeologiskt material, är det mest optimala i säsongsbestämningen. Uppsatsen behandlar speciellt gäddan (Esox lucius) från Ringsjöholm som var den absolut vanligaste arten på boplatsen. 1.2 Målsättning I centrum av mitt arbete utvärderas olika metoder i säsongsbedömning av subfossila fiskfynd. För att bekanta mig med metoderna i praktiken används fiskmaterialet från Ringsjöholm. Utförandet sker utifrån två olika metoder baserade på gäddans ben. Jag använder mig av mätningar på yttersta delen av os dentale (underkäken) för att få fram storleken på gäddorna. Estimerad storlek av gäddorna är baserade på Enghoffs ( ) regressionsformel. Jag använder mig även av årsringar på kotor för att avgöra när på säsongen gäddan fiskats. 5

6 Metoden är baserad på egna experiment utförda under vårterminen 2006, samt fakta hämtad från litteraturen (Casteel 1976). Artidentifieringen, som utfördes genom en osteologisk analys 2005 (Svensson 2005), kommer också att användas i säsongsbestämningen av fisket på Ringsjöholm. Med dessa metoder skaffar jag mig en uppfattning hur man undersöker ett arkeologiskt fiskmaterial i syftet att få fram säsong. Metodernas effektivitet granskas kritiskt genom ett biologiskt, geologiskt och tafonomiskt perspektiv. Jag ställer mig följande frågor: Under vilken säsong fiskade man i Ringsjöholm? Hur bra är gäddans vertebrae i Ringsjöholm bevarade jämfört med andra skånska material (Skateholm I, II, Tågerup I, II, III, Ageröd V och Blekhagen)? Hur bra bevarat måste ett material vara för att studera årsringar? Kan man använda sig av årsringar i vertebrae? Vilka olika metoder kan man använda i säsongsbedömning av fisk? Vad är för- respektive nackdelarna med metoderna? 2. Forskningshistorik Det finns olika metoder och tillvägagångssätt som forskare använt sig av när de bestämt säsong på utnyttjandet av fisket. En vanlig metod ibland osteologer är regressionsmätningar, men förekommande i osteologiska undersökningar är också metoder som inkluderar årsringar och artidentifieringen. På den danska senatlantiska ertebølle boplatsen, Møllegabet II vid ön Ærø, användes regressionsmätningar på cleithrum (ben i skuldergördeln) av ål (Anguilla anguilla), otolither samt första och andra vertebrae av torsk (Gadus morhua) för att bestämma säsong (Cardell 2004:151-). Otoliter har också använts från boplatsen Quebrada de los Burros, daterad mellan f.kr. Boplatsen är lokaliserad i södra Peru 40 kilometer från den Chilenska gränsen. Här mättes inte bara otolithernas längd utan också höjden och deras robusthet (Béarez 2000:30). Genom storleksvariationen kunde man bestämma vilken säsong och vilka redskap som användes i fisket. På boplatser med bra bevaringsförhållande händer det att osteologer använder sig av både regressionsmätningar och årsringar. En boplats som båda metoder kunnat praktiseras på är Bjørnsholm som är lokaliserad vid Limfjord i norra Jylland, Danmark. Bjørnsholm är Danmarks största køkkenmødding och dess mesolitiska lager är 14 C daterat till f.kr medan det neolitiska är daterat till f.kr. Utöver regressionsmätningar användes årsringar i otolither av torsk och sej (Pollachius virens)(enghoff 1991:114). Undersökningen 6

7 av otolitherna visade på att de var fångade under sommar/höst. Storleken på ålen tydde på att den var fångad under hösten då den börjar sin vandring ner till Sargassohavet. I undersökningen använde man också artidentifieringen av typiska säsongsrelaterade fiskar, som t.ex. makrillen (Scomber scombrus), vilka endast förekommer under sommarhalvåret. Med dessa tre komponenter kunde man slå fast att fisket på boplatsen bedrevs under sommaren och hösten (Enghoff 1991:117). Exakt samma teknik använde man sig av på boplatsen Norsminde belägen ca 20 kilometer söder om Århus, Danmark. Denna boplats bestod också av en køkkenmødding med 14 C datering av ertebølle-lagret till ca f.kr och det tidig-neolitiska lagret f.kr (Enghoff 1989:42). Här använde man sig av artidentifiering på makrill, storleksvariationer på torsk och årsringar på torsk otolither. Det finns även undersökningar i vilka man endast använt sig av årsringar, som t.ex. vid utgrävningarna av 1500-tals kustsamhället Raversijde i Belgien. Fiskmaterialet vid denna utgrävning bestod av en singeldeponering från spätta (Pleuronectes platessa). Syftet med undersökningen var att jämföra otolither och verebrae i huruvida årsringarna visade överensstämmande med uppgifter i säsong samt ålder. Undersökningen visade på att otolither och vertebrae kan ge samma resultat (Van Neer 1999:127). Genom visuella studier och mätningar av sista samt näst sista växtzonen kunde det beslutas att spättorna var fångade under våren, då de är vanligt förekommande i Nordsjön. På boplatsen Praestelyngen, daterad till ca 3280 f.kr (Noe-Nygaard 1983:127), studerades årsringar i 79 välbevarade vertebrae av gädda, som var den vanligaste arten i fiskmaterialet. Undersökningens syfte var att avgöra om fiskmaterialet ingått i fångsten - och om inte. Hur avgör man om fisken dött en naturlig död eller varit en inkomst i ekonomin? Till hjälp i undersökningen använde man sig av ett modernt referensmaterial bestående av 100 gäddor fångade året runt (Noe-Nygaard 1983:130). För att ytterligare förstärka säsongsbedömningen användes regressionsmätningar på gäddans os dentale, årsringar i cleithrum och basihyale (ben i undre delen av huvudet) samt säsongsbestämningen på de övriga djuren i faunan. Genom studier av årsringarna i gäddbenen framkom det att gäddorna i Preasterlyngen fångades under sommarhalvåret, indikerande maj, juni, juli och augusti (Noe-Nygaard 1983:135). 7

8 3. Lokalen Ringsjöholm Boplatsen Ringsjöholm är daterad till övergången mellan maglemose och kongemose. Enligt 14 C dateringar på ben, kol och hasselnötter har boplatsen varit bebodd under en tid mellan f.kr (Sjöström 1997:6). Ringsjöholm ligger i centrala Skåne vid västra Ringsjön, och ca 2 km norrut befinner sig Ageröds- samt Rönneholms mosse (fig.1). Under förhistorisk tid låg boplatsen på en ca 250 m lång och m bred sandrevel (appendix 1), bredden varierar beroende var man befinner sig på reveln (Pedersen et al. 2005:3). Numera är reveln torrlagd på grund av de dräneringar som utfördes under sent 1800-tal, och strandkanten har nu förflyttat sig ca 300 m i östlig riktning (Trybom 1893:5). Ringsjöholm är en boplats med en artrik fauna och genom en osteologisk analys av benmaterialet, utförd hösten 2005, tyder det på att ekonomin varit baserad på främst storviltsjakt, men även att fisket samt de medelstora- och små pälsdjuren har varit viktiga i ekonomin (Pedersen et al. 2005:137). Säsongsindikationerna från undersökningen tyder på att boplatsen utnyttjats året runt med olika specialiseringar i aktiviteter under alla säsongerna. Detta grundas bland annat utifrån en intensiv jakt av storvilt på både yngre och äldre individer, samt en stor förekomst av igelkott (Erinaceus europaeus) (Pedersen et al. 2005:137). 8

9 Figur 1. Karta över Ringsjöholm och den gamla strandlinjen (prickad linje) (Sjöström 1997:6). 4. Gäddans förekomst och ekologi Den Nordeuropeiska gäddan är en säregen och vanlig art i våra vatten. Gäddan är storleksmässigt en av de största svenska fiskarna och kan bli över 1m lång samt väga ca 30 kg. Arten är utbred över nästan hela Sverige, utom i fjällregionen, och den trivs i alla slags sjöar, varma som kalla (Curry-Lindahl 1969:150), dock skyr arten sådana vatten där temperaturen överskrider 29 grader (Nordberg 1972:47). Gäddan är även representerad i bräckt vatten då den befinner sig i vikar och skärgårdar. I insjöar söker den sig på våren och sommaren till grunda vegetationsrika vatten där den kan vila och lurpassa på eventuella byten. Under vintern söker sig gäddan till djupare vatten. Vid tidig vår, i samband med islossningen, söker sig gäddan till mycket grunda vatten för att leka. I Skåne kan leken börja redan i slutet av februari eller mars månad. Leken fortgår under en period av 1 till 1 1/2 månad och slutar när vattentemperaturen blir för hög, ungefär ca

10 grader (Nordberg 1972:17). Vid 2-4 års ålder blir gäddan könsmogen och har då hunnit bli centimeter lång (Ulfstrand 2002:151). Under vissa perioder av året äter gäddan mer än andra delar av året. På vintern och under första delen av våren äter gäddan mindre än den annars brukar. Detta har till viss del att göra med en inre omställningsprocess som förekommer inför vårleken (Nordberg 1972:42). Efter fullbordad lek kommer en ätperiod då gäddan är väldigt aktiv och den är så fram till början av vintern. Under perioder med höga vattentemperaturer kan matlusten försvinna och gäddans födointag avtar. Gäddan fanns i Sydskandinavien redan under Boreal tid (Aaris-Sørensen 1988:155; Liljegren & Lagerås 1993:35) och vandrade antagligen in i Sverige under den sista istiden (Ulfstrand 2002:17). 5. Genomgång av metoder i säsongsbestämning med hjälp av fiskmaterial Artidentifieringen är den mest simpla formen av säsongsbestämning. Olika arter befinner sig i olika tempererade vatten under en specifik period. Finns det en hög koncentration av säsongsbundna arter i materialet är det stor sannolikhet att fisket har varit bundet till en viss säsong. Artidentifieringen görs i samband med den osteologiska analysen och kräver inga extra ingrepp. Regressionsmätningar av elementen ger oss en beräknad längd på fisken, vilket i sin tur ger oss en konkret bas att tolka utefter. När vi använder oss av längden på fisken måste vi inkludera dess biologi och levnadsmönster. Vid en viss ålder uppnår fisken också en viss längd, detta är helt beroende på faktorer som t.ex. art, vattentemperatur och tillgång på föda. Vi kan utefter storleken t.ex. säga att fisken varit könsmogen och antagligen fångats under leken, som i gäddans fall inträffar under våren. Kriterierna för regressionsmätningar är att elementet man mäter ska i storlek vara starkt korrelerad med fiskens längd (Cardell 1995:2). I de flesta fall brukar detta ske utifrån huvudbenen eller utifrån första och andra vertebrae. En av anledningarna till att man använder första och andra vertebrae beror på att dessa går att ge en plats i ryggraden, alltså det finns bara en av samma element i varje individ. Måtten på elementen används sedan för att räkna ut fiskens totala längd. Detta sker genom matematiska formler som finns uträknade för respektive art och element. Formlerna är tagna från ett modernt referensmaterial med individer i varierande kroppslängd och antal. Oftast finns redan mått vilka man kan använda sig av, som t.ex. Morales och Rosenlunds publikation av fiskbensmått (1979), eller så använder man sig av egna mått. När man väljer ben att mäta från 10

11 arkeologiska kontexter utgår man oftast utifrån benens bevaringsgrad och antalet element. Oftast är arkeologiska benmaterial fragmenterade och de mätytor som vanligtvis finns på moderna material har skadats eller försvunnit helt från det arkeologiska materialet. Årsringar i fiskben kan, till skillnad från regressionsmätningar och artidentifieringen, i säsongsundersökningar ge oss ett mer säkert resultat. I teorin är metoden väldigt enkel och enligt Casteel (1976) gäller det bara att lokalisera årsringens plats i benet, färgen på ringen och dess bredd. En fisk tenderar att växa hela livet och efter varje tillväxtsperiod lämnas ett spår i benen, d.v.s. årsringar. Årsringar kan man se i alla hårda ben på en fisk (Wheeler 1989:155), men i litteraturen förekommer mest undersökningar på otolither och vertebrae. Årsringarnas karaktär och uppkomst är sammankopplad med fiskens tillgång på föda, art, individ och vattentemperatur i dess habitat. I tempererade vatten är ringarna mer säsongsbundna till skillnad från tropiska vatten (Wheeler 1989:154; O Connor 2000:141). I en studie av Höglund (1977:70) uppmärksammades det att vinterringen på den norska sillens fjäll och vertebrae ökade i skärpa (mörkare och tydligare) ju längre norrut den fångades. Under vintern, då fisken äter mindre, bildas ringarna tätt tillsammans och då blir de synliga för ögat som en enda mörk kompakt ring. Under sommaren, då det finns tillgång på föda och fisken är mer aktiv, lokaliseras ringarna med större avstånd ifrån varandra och kan tydas som en bred otydlig vit ring (fig 2). När man avgör under vilken säsong fisken blivit fångad tittar man på den yttersta kanten av till exempel en otolith (fig. 3) eller vertebra. I studier av årsringar i fisk behöver arkeologer/osteologer ibland hjälp av marinbiologer, eller någon som har kompetens att studera årsringar, eftersom det vid vissa tillfällen krävs speciella tekniska redskap. I undersökningen av Bjørnsholm användes i analysen av årsringarna kompetens från det Danska institutet för fiskeri och marin undersökning. Materialet som användes bestod av elva otolither från torsk och sej. Varje otolith delades längst dess bred nära kärnan, och den brutna ytan slipades med hjälp av en våtslipmaskin (Enghoff 1991:114). Efter att den plana ytan blivit blötlagd i vatten kunde sedan årsringarna bli tydliga under mikroskop. Speciell kompetens krävdes även vid undersökningarna av fiskmaterialet i Raversijde. Med hjälp av det Nederländska institutet för fiskeri undersökningar utfördes studier på otolither och vertebrae. Under mikroskop i stark förstoring mättes årsringarna, med det primära syftet att bestämma ålder (Van Neer 1999:119). 11

12 Figur 2. Centrum av en halverad kota som visar vinter- och sommarringar. Figur 3. Yttre marginalen av en halverad otolith från en modern torsk. Fotograferad med mikroskop under förstoring (1,25 X/0,035). 5.1 Material och metoder I artidentifieringen användes tidigare analyserat,(analyserat hösten 2005), fiskmaterial från Ringsjöholm. Utöver gäddan utgörs arterna av sutare (Tinca tinca), mört (Rutilus rutilus), sarv (Scardinius erythrophthalmus), abborre (Perca fluviatilis), ål samt arter som endast kunde identifieras till familjerna karpfiskar (Cyprinidae) och abborrartade (Percidae) fiskar. Metoderna jag använt mig av är utförda på fiskmaterialet från Ringsjöholm samt ett modernt referensmaterial av gädda. Metoder och element valdes efter materialets bevaringsgrad. I det analyserade materialet dominerar elementen os dentale och vertebrae från gäddan, i både 12

13 antal och bevaring. Estimerad storlek av gäddorna från Ringsjöholm räknades ut med hjälp av Enghoffs regressionsformel ( ): TL = D där TL = totala längden i mm, D = mätningarna av os dentale i mm. Formeln utgår från ett modernt referensmaterial av 30 gäddor med en korrelation (r) av Måtten är tagna på de distala delarna av os dentale, enligt Enghoff ( ) (fig. 4). Totalt mätte jag elva element och två av dem fick anses osäkra på grund av fragmenteringsgrad. Mätningarna utfördes med hjälp av ett digitalt skutmått och måtten togs med två decimalers exakthet. Figur 4. Os dentale från en gädda i Ringsjöholm. Svart markering visar var måtten togs vid Regressionsmätningarna. Under studierna av årsringar i vertebrae användes, utöver det arkeologiska materialet, ett modernt referensmaterial av gädda. I försök att förtydliga årsringarna ytterligare utfördes tre olika experiment på det moderna materialet. I experiment 1;) delades en vertebrae på mitten med en hobby borr (Minicraft)(fig. 5). Detta gjordes för att få en tydligare och lättläsligare yta 13

14 eftersom centrum på en vertebra är konformad, vilket gör det otydligt i avläsningen. Ytorna på halvorna slipades sedan med samma redskap. I experiment ett beslutade jag mig för att slipa kanterna på halvorna för att få en ännu tydligare yta (fig. 6). En av halvorna blötlades sedan i vanligt vatten. Experiment 2;) utfördes med samma metod, dock utan att slipa kanterna på den halverade vertebra. I experiment 3;) slipades centrum av en hel vertebra (fig. 7). De vertebrae som ingick i experimenten studerades kontinuerligt under mikroskop med olika förstoringsintervaller. Figur 5. En halverad vertebra från ett modernt referensmaterial av gädda. Exemplaret visar ytan av centrum. 14

15 Figur 6. En halverad vertebra från ett modernt referensmaterial av gädda. Exemplaret visar ytan av mitten och svart markering visar en slipad kant. Figur 7. En vertebra från ett modernt referensmaterial av gädda. Exemplaret är slipad i dess centrum. På vertebrae av gädda från det arkeologiska materialet utfördes inga experiment som innefattade skadegörelse på benen. Alla vertebrae studerades under mikroskop med olika förstoringsintervaller. I bestämningen av säsong användes metoden enligt Casteel (1976). För att visa bevaringen av vertebrae fotodokumenterades det arkeologiska materialet från Ringsjöholm under mikroskop med (1,25 X/ 0,035) förstoring. Detta utfördes med hjälp av 15

16 Linda Parkefelt som är doktorand vid institutionen för cell- och organismbiologi vid Lunds Universitet. I analysen av bevaringsförhållandena på boplatsen jämförde jag fiskmaterialet från Ringsjöholm med material från andra skånska boplatser. Vertebrae från Skateholm I, II, Tågerup I, II, III och Ageröd V studerades under mikroskop med olika förstoringsintervaller. I analysen av vertebrae från Blekhagen användes dock inga hjälpmedel. De vertebrae som ingick i analysen härstammade från arterna torsk och gädda. 6. Källkritik av artidentifiering, regressionsmätningar och årsringar När man använder artidentifieringen, regressionsmätningar och årsringar i säsongsbestämningen av fisket på en boplats behöver vi veta lite om metodernas baksidor samt vad som är viktigt att tänka på när vi använder dem. Dessa tre metoder har både sina fördelar och nackdelar. Artidentifieringen är endast effektiv när ett stort antal, eller extremt säsongsbundna arter förekommer i fiskmaterialet. Vissa fiskar föredrar olika miljöer under vissa perioder. Exempelvis föredrar några fiskar grunda vatten under sommaren och djupa vatten under vintern. Några fiskar vandrar långa vägar och närvarar inte i svenska vatten under vissa perioder. Detta gäller framförallt marina fiskar, som t.ex. makrillen, men kan också innefatta insjöfisk, som t.ex. ålen. Regressionsmätningar ger oss som bekant storleken på fisken, men till skillnad från däggdjur växer fiskar hela livet och kan därför inte ge oss exakt säsong eller ålder den blivit fångad. Vissa arter, som t.ex. gäddan, kan även vara stora när de fångas under vintern. Därför behöver vi bege oss till biologiska och skriftliga källor som beskriver de olika arternas individuella företeelser. Under vissa perioder av året, våren och sommaren, är gäddan lättare att fånga då den befinner sig på grunt vatten. Vid perioden då leken inträffar är gäddan ca 30cm lång, eller större, och inträder då mycket grunda vatten. Om man använder sig av både artidentifieringen och storleken på fisken får vi genast en mer ingående säsongsundersökning än om vi endast beslutat att använda en av metoderna. Några komponenter är viktiga att ha i åtanke när man väljer att använda sig av årsringar som säsongsindikator. Först måste man försöka förstå komplexiteten i hur en årsring uppstår och vad som orsakar förutsättningarna för ringens karaktär. Några forskare kritiserar sina kollegor och menar att alltför många arkeologer har dragit djärva slutsatser när de tolkat säsong utifrån Casteels (1976) metod. Wheeler (1989) menar att man inte enbart kan undersöka en eller två otolither och utifrån detta basera en säsongsanalys. Han menar också att, för att få en 16

17 tillförlitlig forskning behöver man ha många års erfarenhet av att undersöka fisk och årsringar (Wheeler 1989:156). I sin kritik nämner han några av de faktorer som kan skapa så kallade falska årsringar. En av dessa faktorer skapas under reproduktionen, d.v.s. under leken, och precis innan leken skapas ett stressmoment hos könsmogna fiskar. Könsorganens storlek ökar när lekperioden närmar sig och detta förändrar ämnesomsättningen i fisken som i sin tur rubbar växtcirkeln (Wheeler 1989:156). Under tiden innan leken tar vid svälter fisken sig, vilket är fallet för gäddan, och kalciumhalten sjunker i skelettet vilket påverkar ämnesomsättningen. Detta rubbar växtcirklarna och skapar ett märke (lekring) i benen. Kalciummetabolismen i fisk är komplex och fortfarande dåligt förstådd (Pannella 1980:524). Wheeler (1989) ger också ett exempel i fiskens växt som kan visa feltolkningar i årsringar och det handlar framförallt om insjöfisk som, oftast orsakad av mänsklig faktor, visat på störning i växten. Den största orsaken till detta är otillräcklig föda i en fiskpopulation vilket skapar obalans i miljön, och anledningen till obalans mellan föda och fisk kan bero på faktorer som t.ex. försurat vatten eller brist på rovfiskar (Wheeler 1989:156). Carlson (1988) är även hon kritisk till hur man ska tolka årsringar, och menar att växten förväntas vara linjär inom en årlig cykel, men att detta fenomen aldrig blivit bevisat. Årsringens plats i fiskbenet kan variera inom samma art beroende på den miljö den lever i (Carlson 1988:72). Carlson (1988) visar också att årsringar på torskfisk kan ange när den snabba tillväxtperioden infaller, d.v.s. den tid då fisken växer snabbast, och hur länge den pågår. Växten är inte linjär utan skjuter fart på våren då en snabb tillväxtperiod kan väntas infalla under ett spann av fyra månader, någon gång från sent i februari till tidigt i juni. De resterande åtta månaderna förväntas fisken växa långsammare. Detta menar Carlson (1988) är en för lång period för att med rimlig säkerhet kunna säkerställa tidpunkten för fångst (Carlson 1988:72). Pannella (1980) har genom ingående studier av årsringar i otolither upptäckt ringar som inte direkt har att göra med säsong eller år utan är långt mer rotad i fiskens fysiologi. Han kallar dem rytmiska mönster och har delat upp upptäckterna i tre katogorier, 1) privata mönster synliga i endast en individ av en population, 2) universala mönster som är vanliga i alla individer i en population, 3) semiuniversala mönster som bara är synliga i en friktion av individer i en population (Pannella 1980:530). Dessa mönster har upptäckts i olika miljöer och olika sorters fiskar. Subdaily patterns uppstår oftast i tropiska fiskar som växer mycket snabbare än fiskar som lever i kalla vatten, Daily increments består av diskreta ringar mellan säsongsringarna som varierar i mönster i olika arter samt miljöer, och det har t.ex. visat sig att fiskar som lever på djupt vatten har ett annat mönster på ringarna än fisk som lever på grunt 17

18 vatten (Pannella 1980:530-). Uppkomsten av Lunar patterns har visat sig ha ett starkt samband med fisk som lever och anpassar sig efter tidvattnet (Pannella 1980:544). Dessa är några exempel på varför man ska vara uppmärksam när man tolkar årsringar. Ringarna är endast identifierade av Pannella (1980) i moderna otolither, men ändå en indikation på hur komplexa och ingående årsringar kan vara. 6.1 Egna erfarenheter av årsringar Under mitt arbete med att identifiera och lokalisera årsringar i vertebrae på ett modernt referensmaterial av gädda upptäckte jag hur problematiskt det är att avgöra sista ringens karaktär, d.v.s. sommar- eller vinterring. Detta berodde på en mängd olika anledningar. Det första jag upptäckte var att på en nyligen skeletterad fisk bildas en fetthinna i centrum av vertebrae vilket gjorde det svårt att tyda ringarna. Man kan förhindra detta genom att lägga den i en fettlöslig vätska precis efter skelettering. I mitt fall användes diskmedel och vatten som gjorde fetthinnan mjuk, och sedan kunde hinnan slipas eller skrapas bort. Detta gjorde tyvärr oftast mer skada än nytta eftersom årsringarna blev otydligare desto mer jag slipade. Det andra problemet berodde på att vertebrae har ett konformat centrum som skapade problem i avläsningen. Försöken att dela vertebrae för att bättre åskådliggöra ringarna i en stratigrafisk vinkel (se fig 6) ledde varken till en förbättring eller försämring. Även försök att polera och slipa centrum av en vertebra blev ett smärre misslyckande. Precis som försöket att skrapa bort fetthinnan orsakade även detta försök fragmentering av ringarna. 7. Resultat 7.1 Artidentifieringen av fiskmaterialet i Ringsjöholm Sex olika fiskarter har identifierats på Ringsjöholm och av dessa har samtliga blivit fångade i lokalt vatten. Fiskarna i Ringsjöholm är arter som lever på grunt vatten under de varma delarna av året, och under denna period är de relativt lätta att fånga (Svensson 2005). På boplatsen har man hittat fragment från fisk och 1056 har analyserats och bestämts till närmre taxon (Svensson 2005:85). I figurerna 8 och 9 visas arternas värden i MNI och NISP. En elementfördelning för de olika arterna finns i appendix 3. Den absolut vanligaste arten i Ringsjöholm är gäddan, som med 49 % dominerar fiskmaterialet. I de flesta fallen har gäddan identifierats utifrån os dentale, parasphenoideum (huvudben som bildar neurokraniets bas) och vertebrae. 18

19 E.lucius T.tinca R.rutilus S.erythrophthalmus Cyprinidae P.fluviatilis Percidae A.anguilla Figur 8. Fördelning mellan analyserade fiskarter från Ringsjöholm, baserat på MNI E.lucius T.tinca R.rutilus S.erythrophthalmus Cyprinidae P.fluviatilis Percidae A.anguilla Figur 9. Fördelning mellan analyserade fiskarter från Ringsjöholm, baserat på NISP. 7.2 Storleken på gäddan i Ringsjöholm Endast elva gäddor från Ringsjöholm har blivit storleksbestämda, baserat på mätningar av os dentale. Det ringa antalet mätta individer beror på att endast elva element hade intakt mätyta. Gäddans estimerade storlek räknades ut med hjälp av Enghoffs ( ) regressionsformel på os dentale (tab.1). Den minsta gäddan mäter från ca 40cm och den största upp till ca 19

20 110cm (appendix 4). På grund av det ringa antalet mätta och storleksestimerade individer är resultatet inte statistiskt bindande, men ändå en indikation på inriktningen i fisket. Gäddorna i Ringsjöholm är inom den storleksgräns då de är könsmogna och redo för lek och befinner sig på grunda vatten. Gäddorna i Ringsjöholm kan jämföras med de i Ringkoloster, som är en dansk ertebølleboplats, 14 C daterad till ca (Enghoff :99)(fig.10). Ringkloster är precis som Ringsjöholm en inlandsboplats. I Ringkloster tolkas gäddorna vara fångade under våren (Enghoff :105). Tabell 1. Mått och estimerade längder av gäddorna på Ringsjöholm baserat på mätningar av os dentale. Mått inom parentes anses osäkra på grund av fragmentering. Mått Estimerad storlek os dentale 11,60mm 1095,9mm os dentale 4,28mm 444,6mm os dentale 9,12mm 881,6mm os dentale 4,31mm 447,4mm os dentale 6,41mm 640,8mm os dentale 4,54mm 469,0mm os dentale 7,41mm 730,6mm os dentale 4,50mm 465,3mm os dentale 7,27mm 718,1mm (os dentale) (3,78mm) (397,4mm) (os dentale) (11,10mm) (1053,1mm) Mått i cm Ringsjöholm Ringkloster Antal individer Figur 10. Gäddlängderna i Ringsjöholm och Ringkloster, baserat på mätningar av os dentale. Estimerad storlek är uträknad med hjälp av Enghoffs ( ) regressionsformel. Värdena i x- axeln är registreringsnummer av gäddorna, d.v.s. 11 individer i Ringsjöholm och 17 individer i Ringkloster. 20

21 7.3 Årsringarna i gäddans vertebrae Från fiskmaterialet i Ringsjöholm studerades 61 vertebrae av gädda och de härstammade från alla delarna i ryggraden. Anledningen till att de bestod av en blandad kompott berodde på att det inte fanns tillräckligt många första och andra vertebrae bevarade i materialet. Dessa rekommenderas att använda eftersom man kan ge dem en säker plats i ryggraden, d.v.s. det finns bara en från respektive individ. Det fanns inga otolither bevarade i Ringsjöholms fiskmaterial och därför kunde jag bara använda vertebrae i analysen av årsringar. I undersökningen använde jag mig av metoden enligt Casteel (1976), med vilken jag försökte identifiera sista ringens karaktär. Tyvärr så gick det inte att få en kvantitativ undersökning av årsringarna på grund av fragmentering. Av 61 vertebrae var endast nio godtagbara för avläsning (fig.11). Av de nio visade sig tre vara fångade under vintermånaderna och de resterande under sommarmånaderna (tab.2). 13% Ej Tydliga Tydliga 87% Figur 11. Procentuell uträkning av antal tydliga vertebrae för avläsning i årsringar. Tabell 2. Resultatet av antalet vertebrae som visade på säsong. Tabellen är indelad i sommarmånader, vintermånader och otydliga. Antal Sommar månader 6 Vinter månader 3 Otydliga 52 Totala antalet 61 21

22 7.4 Spridning och tafonomi Fiskfynden i Ringsjöholm är koncentrerade till västra sidans boplatsyta och östra sidans utkast (Svensson 2005). Revelns mitt är relativt fyndfri och fisken representeras endast av några fåtal fragment. De fiskfragment som är sprida runt en boplatsyta tolkas oftast vara inblandade i mänsklig aktivitet, men på boplatser som har varit belägna intill en sjö finns också möjligheten till att fisken dött en naturlig död (Noe-Nygaard 1995:173). De flesta vertebrae i Ringsjöholm vilka visade tydliga årsringar har hittats i regionerna som utgjorde den gamla strandzonen, och därför kan inte dessa uteslutas att härstamma från naturligt döda individer. 7.5 Bevaring av fiskbensmaterialet i Ringsjöholm Fiskbensmaterialet från Ringsjöholm anses vara ett bra bevarat material för sin höga ålder, och exceptionellt bra bevaringsförhållande har rått för vertebrae (fig 12 och 13). Att säga att Ringsjöholms fiskmaterial är bra bevarat, med utgångspunkt från vad som behöver vara bevarat i vertebrae när man läser av årsringar, måste man omdefiniera sina värderingar av materialet. D.v.s. själva kroppen på vertebrae är bra bevarade, men dess centrum är i sämre skick. E. lucius Kotor 61 Huvudben Figur 12. NISP på kotor (vertebrae) och huvudben (cranium) av gädda från Ringsjöholm. 22

23 Pisces Kotor 441 Huvudben Figur 13. NISP på kotor (vertebrae) och huvudben (cranium) av fiskmaterialet från Ringsjöholm. Endast nio av 61 vertebrae har varit lämpliga för avläsning och detta beror framförallt på två olika anledningar. Det jag först upptäckte var att den yttersta marginalen på vertebrae saknades på grund av fragmentering (fig.14 ). Denna är absolut nödvändig när man ska bestämma säsong. Det andra jag lade märke till var att många exemplar även hade otydliga ringar och några till och med saknade ringar (fig.15). Vid stark förstoring under mikroskop blev ringarna i vertebrae, som under svag förstoring var tydliga, otydliga (fig.16). Figur 14. Vertebra av gädda från Ringsjöholm. Exemplaret saknar en yttre marginal. Fotograferad med mikroskop under förstoring (1,25 X/0,035). 23

24 Figur 15. Vertebra av gädda från Ringsjöholm. Exemplaret saknar årsringar. Fotograferad med mikroskop under förstoring (1,25 X/0,035) Figur 16. Vertebra av gädda från Ringsjöholm. Exemplaret visar otydliga årsringar. Fotograferad med mikroskop under förstoring (1,25 X/0,035). 24

25 7.6 Bevaring av andra skånska fiskmaterial För att jämföra vertebrae i Ringsjöholm med andra skånska boplatsmaterial gjorde jag en analys av fiskmaterialet i Skateholm I,II, Tågerup I, II, III, Ageröd V och Blekhagen. Analysen gjordes på en liten del av fiskmaterialet och med syftet att få en uppfattning hur andra material var bevarade i jämförelse med Ringsjöholm. Alla materialens vertebrae analyserades under mikroskop i olika förstoringsintervaller, förutom Blekhagen som inte behövde någon närmare granskning. Skateholm I, II Tågerup I, II, III och Ageröd V visade alla tre på samma fragmenteringsgrad som Ringsjöholm. Skateholm I och II är en kustboplats belägen i närheten av Trelleborg, och är 14 C daterad till ca f.kr (Jonsson 1988:56). Skateholms djurbensmaterial är högt fragmenterat, men trots detta har vertebrae av fisk bevarats bra och deras centra är mer eller mindre kompletta (Jonsson 1988:56). De antal vertebrae jag analyserat från Skateholm I och II har antagit, som de flesta djurben från arkeologiska material, sådan pass brunaktig färg att det gjort det praktiskt taget omöjligt att urskilja vinterringar från sommarringar, och detta gäller även Tågerup I, II, III och Ageröd V samt de flesta vertebrae i Ringsjöholm. Tågerup I, II, III är en kustboplats belägen söder om Landskrona, vilket fas I är daterad utifrån kulturlagret till kongemosekultur, fas II är daterad till övergången mellan ertebølle- och kongemosekultur och fas III till ertebøllekultur (Eriksson & Magnell 2001:160). Bevaringsförhållandena av djurbensmaterialet i Tågerup varierar mellan lagren, men också inom samma lager. De ben som bevarats bäst har hittats i områdena kring den gamla strandzonen (Ericsson & Magnell 2001:174). I Ageröd V, 14 C daterad till ca f.kr (okalibrerat) (Larsson 1983), anser jag att fiskmaterialet varit alltför fragmenterat för att kunna tyda årsringar. Detta kan bero på att moränen i sjöbottnen under boplatsen saknar både lera och kalk (Larsson 1983:13). Det enda material som jag ansett vara dugligt för årsringsanalys är Blekhagen, daterat till ca e.kr. (Cardell 2006: 1-). Detta material består av vertebrae med välbevarade årsringar samt en komplett yttre marginal, och i materialet finns även otolither bevarade. Detta beror framförallt på att Blekhagen är ett medeltidsmaterial och dessa håller oftast en hög kvalitet i bevaringsgrad. 25

26 8. Diskussion och slutsatser Utifrån tre olika metoder har jag bestämt säsong på fisket i Ringsjöholm och under arbetet med metoderna har jag också bildat mig en uppfattning om deras effektivitet och begränsningar. Genom artidentifieringen av fiskmaterialet, storleksbedömningen av gäddan och årsringsanalysen av gäddans vertebrae indikerar resultatet från säsongsbedömningen att fisket varit bundet till vissa perioder av året. På lokalen Ringsjöholm har fisket varit en aktivitet som utfördes under våren och sommaren. Arterna på boplatsen representeras av fiskar som är relativt lätta att fånga på våren och sommaren när de lever intill stränderna. Dessa fiskar är säsongsbundna arter och skiftar miljö under vintern. Sutaren befinner sig i ett slags dvalliknande tillstånd under vintern och ligger nästan livlös längs bottnen. Mörten och abborren beger sig, precis som gäddan, ut på djupare vatten under vintern. Ålen vandrar in i sjöarna under mars-april och under vintern befinner den sig längs bottnen i ett passivt tillstånd (Curry-Lindahl 1969:154). Det höga antalet karpfiskar talar också för att fisket utförts under våren och sommaren. Karpfiskar leker mellan april-juni och inträder då grunda vatten som gör dem lätta att fånga (Enghoff :104). Att dömma efter storleken verkar det som om gäddan i Ringsjöholm blivit fångad under sommarhalvåret då gäddan befinner sig i grunda vatten. Storleken på gäddan talar också för att den kan ha blivit fångad under lekperioden, d.v.s. i slutet av februari till maj månad. Detta resultat stämmer även väl överens med andra mesolitiska inlandsboplatser. Enghoffs ( ) undersökning av Ringkloster och Noe-Nygaards (1983) undersökning av Praesterlyngen visar också att fisket av gäddan var som intensivast vid leken mellan mars-maj, men att det även fortsatt under de resterande sommarmånaderna. Tyvärr gick det inte att få en kvantitativ undersökning av årsringarna i gäddans vertebrae på Ringsjöholm eftersom materialet är alltför litet i omfång. Anledningen till detta var en för hög fragmenteringsgrad i centrum av vertebrae. Endast nio gick att avläsa och majoriteten av dessa visade på sommarringar. Säsongsbestämningen av fisket på boplatsen kan jämföras med Magnells (2006) säsongsbestämning, baserat på ålder, av kronhjort (Cervus elaphus) och vildsvin (Sus scrofa) på Ringsjöholm (Magnell 2006:79). Säsongen utifrån dessa arter pekar på juli-februari. Detta resultat är i överenstämelse med den period fisket varit aktivt i Ringsjöholm. Den osteologiska analysen av Ringsjöholms djurbensmaterial, utförd hösten 2005, tyder dock på att boplatsen varit bebodd året runt (Pedersen et al. 2005). Trots detta behöver inte resultatet från säsongsbestämningen av fisket utesluta resultatet från denna undersökning. 26

27 Fisket har varit en aktivitet som utförts under en begränsat tid av året och kan inte användas som en slutgiltig tolkning av bosättningssäsongen. Fiskmaterialet i Ringsjöholm får ses som ett alltför dåligt bevarat material för att få kvantitativa resultat av årsringar. De flesta vertebrae saknade ringar och en yttre marginal. Carlson (1988) påpekar ungefär samma problematik när hon undersökt arkeologiska fiskmaterial från 21 möddingar i regionen Boothbay, USA, daterade till 2500 f.kr. Vid undersökningar av vertebrae fann hon även att fragmentering orsakade sprickor i dess centrum samt saknad av den yttre marginalen (Carlson 1988:73). Avsaknaden från otolither talar också för att det varit dåliga bevaringsförhållanden i Ringsjöholm. Inga otolither fanns bevarade i fiskmaterialet från Ringsjöholm. Dessa hittas sällan i arkeologiska material eftersom de är väldigt känsliga för fragmentering. I Carlsons (1988) undersökningar, med viss hjälp av Huntsman Marine Laboratory, and the Department of Fisheries and Environmental Sciences Biological Station at St. Andrews, New Brunswick, delade och slipade hon otolither från möddingarna i Boothbay (Carlson 1988:72). Vid försöken upptäckte hon att materialet var alldeles för ömtåligt för tekniken och den yttre marginalen på otolithen smulades sönder. Hon var också kritisk till att den yttre marginalen (se fig 3), som är avgörande för säsongsbedömning även i otolither, var intakt till att börja med. Otolither är uppbyggda av kalciumkarbonat och aragonit, och är väldigt beroende av jordens syreinnehåll (Carlson 1988:73). Den själva daterade åldern på ett material är inte den enda avgörande faktorn i hur bra en otolith bevaras. På den förhållandevis sent daterade boplatsen Uppåkra, daterad utifrån kronologin i guldgubbar mellan yngre germansk järnålder till tidig vikingatid (Andersson 2001:78), och där bevaringsförhållandena anses goda, finns inga otolither bevarade (Cardell 2001:104). På boplatsen Quebrada de los Burros, där grundjorden håller sig våt nästan året runt (Béarez 2000:29), har bevaringsförhållandena för otolither varit goda. En hög kalkhalt i den omgivande miljön anses vara det bästa för bevaring av otolither (muntlig uppgift, Leif Jonsson 2006), men t.ex. väldigt få otolither har hittats i skånska järnåldersmaterial, trots en relativt hög kalkhalt i den skånska myllan (Cardell 2001:104). Andra bevaringsförhållande gäller då för vertebrae som har en hög densitet och är motståndskraftiga för fragmentering. Trots detta kan vi i Ringsjöholm se tillräckligt hög fragmentering för att störa årsringsläsningen i vertebrae. På de vertebrae som saknar den yttre marginalen kan fragmenteringen bero på olika faktorer, som t.ex. weathering eller mänsklig involvering. På de vertebrae i vilka själva ringarna saknas beror fragmenteringen på helt andra faktorer, som t.ex. frätande syrer i marken. Generellt är fiskbensmaterialet i 27

28 Ringsjöholm bra bevarat, men inte tillräckligt bra för att få några statistiskt bindande resultat av årsringar i vertebrae. Definitionen av ett vällbevarat djurbensmaterial borde bedömmas efter tid och rum, samt vad man vill få ut av materialet. I studier av årsringar behöver man ett stort material med en mycket hög bevaringsgrad. Årsringarna är väldigt känsliga för fragmentering i arkeologiska material och kräver en syrefattig miljö med högt ph-värde samt en hög kalciumhalt för att bevaras. Skateholm I och II är ett exempel på att vertebrae kan anses välbevarade, men samtidigt vara dåligt bevarade ur ett årsringsperspektiv. Vertebrae som har tydliga ringar under svag förstoring i mikroskop kan visa sin rätta karaktär och komplexitet under stark förstoring (se fig 16). Carlson (1988) visar i sin studie hur känsliga ringarna i centrum av vertebrae verkligen är. Hon bedömmer bevaringsförhållandena i möddingarna i sin undersökning till att vara otillräckliga, trots ett ph-värde av 7.0 (Carlson 1988:73). Även jämförelsen med andra skånska mesolitiska fiskmaterial talar för att bevaringsgraden inte håller för en kvantitativ årsringsstudie. Bevaringen i sura och frätande miljöer har skapat för hög fragmentering på dessa gamla material. Trots detta är jag inte kritisk till att man kan använda årsringar i vertebrae. Noe-Nygaard (1983) har visat med sin undersökning av Praesterlyngen att det faktiskt går att studera årsringar i vertebrae på ett mesolitiskt material, men detta är ett själländskt material med generellt bättre bevaringsförhållande än för skånska material (muntlig uppgift, Annica Cardell 2006). För att kunna studera årsringar i vertebrae behöver man ett välbevarat fiskbensmaterial med tydliga ringar som även visar tydliga färgkoncentrationer av ringarna. Viktigt är också att sista marginalen är bevarad i vertebrae eftersom det är den som avgör säsongen. Blekhagens medeltida fiskmaterial är ett sådant fiskbensmaterial som årsringarna fortfarande är bevarade i vertebrae, och i materialet finns även otolither vilket tyder på att det råder goda bevaringsförhållande av materialet. De vertebrae från Ringsjöholm i vilka årsringarna var tydliga hittades i strandzonen, och så var även fallet i Praestelyngen vilket det mesta välbevarade fiskmaterialet härstammar från den gamla sjöbottnen (Noe-Nygaard 1983:127). I Tågerup I, II, III härstammar också de välbevarade benen från den gammal stranzonen (Ericsson & Magnell 2001:174). Här har benen bevarats bättre eftersom de varit begravda i en väldigt syrefattig miljö, det vill säga om benen legat under vatten. I Ringsjöhom har antagligen de vertebrae som varit välbevarade legat begravda i organiskt sediment med ett högt ph-värde på en relativt syrefattig plats. Kalkhalten i jorden är också avgörande för hur bra benen bevaras. Genom utförda experiment i dekalciumfiering av ben påvisas en hög deformering av elementen (Noe-Nygaard 1987:23). 28

29 I gamla mesolitiska sjösediment med organisk lera och med rimligt mycket innehåll av CaCO 3 (kalciumkarbonat), som är fallet i Aamoseområdet vilket Praestelyngen är beläget (Noe-Nygaard 1987:23), bevaras benen bra. Antagligen är det därför som Noe-Nygaard (1983) kunnat använda årsringar i gäddans ben på Praesterlyngen, d.v.s. om det nu är så att årsringar är starkt påverkad av kalciummetabolismen i fisken. På grund av fyndkontexten kan man dock inte utesluta faktumet att dessa välbevarade fiskben kan härstamma från naturligt döda individer. Två av tre metoder visade sig vara användbara när jag bestämde säsong på fisket i Ringsjöholm. Utifrån artidentifieringen och storleken på gäddan har jag bestämt att fisket utfördes under de varma delarna av året, men fiskar växer hela livet och är även stora under vintern. De flesta arterna i Ringsjöholm är lättare att fånga under sommaren, men några fiskar går även att fånga under vintern, som t.ex. abborren. Resultatet från säsongsbedömningen av fisket i Ringsjöholm bygger i stort sett bara på artidentifieringen och storleksbedömningen. Analysen av årsringarna hade givit mig en mer kvantitativ undersökning samt varit ett komplement till artidentifieringen och storleksbedömningen i min säsongsbestämning, d.v.s. om man bortser från alla felkällor som är knutna till metoden. Studier av årsringar kan vara till stor hjälp i säsongsbedömningen om man avläser ringarna rätt, men kan vara till lika stor skada om man inte är uppmärksam. Carlson (1988) menar att årsringens plats i benet kan variera inom samma art beroende på den miljö den lever i. Jag vill exemplifiera detta genom gäddans artmonografi och vattentemperaturen den lever i. Gäddan börjar leka någon gång då isen lossnar och temperaturen i vattnet stiger. Sista årsringen av vertebra, för den gäddan, visar då på en vinterring som så småningom kommer att bli en sommarring, eller i värsta fall en falsk lekring som kan likna en riktig årsring. Är dock scenariot så att våren är sen uppstår en förskjutning i vinterringens läge i gäddbenen. Skall man då tolka säsongen av ett subfossilt fiskfynd utifrån årsringen behöver man veta temperaturförhållandena under den tid fisken levde. När man studerar årsringar krävs en viss erfarenhet. Jag vill här använda figur 16 som ett exempel i min diskussion. Vid svag förstoring under mikroskop tydde yttersta marginalen av vertebra på en klar vinterring, d.v.s. mörk i sin karaktär. Men under stark förstoring var inte längre vinterringen den sista utan här börjar en ny som är ljusare i sin karaktär, d.v.s. en sommarring. Här brister min erfarenhet i vad gäller årsringar. Hur avgör och tolkar man säsongen i detta exempel? Anser man att denna gädda blivit fångad under vintern eller under våren då ringen precis håller på att skifta karaktär? Under Carlsons (1988) studier av årsringar 29

30 upptäckte hon att olika läsare fick olika resultat när de läste ringar i samma individ. Därför arrangerade hon ett test i vilket två kolleger, som båda hade erfarenhet av årsringsavläsning, fick avläsa ringarna i ett modernt referensmaterial med känd ålder vid fångst. Båda läsarna fick olika resultat i tid av fångst, och båda fick även olika resultat av antalet ringar i samma individ (Carlson 1988:73). Detta visar att metoden är väldigt subjektiv och olika avläsare kan få olika resultat. Jag är dock inte lika kritisk mot metoden som Carlson (1988) utan menar att den är användbar. Dock är det viktigt att vara uppmärksam på eventuella felkällor. Genom att kombinera artidentifieringen, regressionsmätningar och årsringar får man en kvalitativ säsongbedömning, som t.ex. i Noe-Nygaards (1983) undersökning av Praesterlyngen. Fortfarande är mycket av Ringsjöholms fiskmaterial inte analyserat och mina förhoppningar är att någon inom snar framtid tar vid där jag slutade. Kanske dyker det upp nya arter och bättre bevarat material som kan komplementera denna studie. 30