RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET

Transkript

1 EUROPEISKA KOMMISSIONEN Bryssel den COM(2016) 448 final RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET enligt artikel 10 i rådets rambeslut 2008/841/RIF av den 24 oktober 2008 om kampen mot organiserad brottslighet SV SV

2 RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET enligt artikel 10 i rådets rambeslut 2008/841/RIF av den 24 oktober 2008 om kampen mot organiserad brottslighet 1. INLEDNING 1.1. Bakgrund De första stegen i EU mot att kriminalisera brott kopplade till kriminella organisationer togs 1998 i och med antagandet av gemensam åtgärd 98/733/RIF om att göra deltagande i en kriminell organisation i Europeiska unionens medlemsstater till ett brott. 1 Genom detta instrument, som antogs av rådet på grundval av artikel K.3 i fördraget om Europeiska unionen, infördes en definition av organiserad brottslighet i internationell rätt. Detta följdes av Förenta nationernas konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet (Untoc), som antogs genom generalförsamlingens resolution 55/25 av den 15 november Konventionen blev det främsta internationella instrumentet för att bekämpa gränsöverskridande organiserad brottslighet. Europeiska unionen (tidigare Europeiska gemenskapen) deltog i förhandlingarna om konventionen, undertecknade den och är part i konventionen. 2 Den 19 januari 2005 lade kommissionen fram ett förslag till rambeslut om kampen mot organiserad brottslighet. 3 Syftet med förslaget var att bygga vidare på resultaten från både gemensam åtgärd 98/733/RIF och konventionen genom att skapa ökad konsekvens i tillnärmningen för att bekämpa organiserad brottslighet mer effektivt på EU-nivå. Resultatet av förhandlingarna blev mindre ambitiöst än förslaget. Med stöd av Frankrike och Italien beslutade kommissionen att utfärda ett uttalande 4, där den ifrågasatte instrumentets mervärde när det gällde att uppnå den miniminivå för tillnärmning som krävdes Rambeslutets huvuddrag och syfte I ingressen till rådets rambeslut 2008/841/RIF av den 24 oktober 2008 om kampen mot organiserad brottslighet anges att EU:s mål är att förbättra unionens och medlemsstaternas gemensamma kapacitet att bland annat bekämpa gränsöverskridande organiserad brottslighet. Detta mål enligt EU:s politik för straffrättsligt samarbete och polissamarbete ska framför allt uppnås genom tillnärmning av lagstiftningen. Detta instrument bör därför omfatta brott som normalt begås inom ramen för en kriminell organisation. Det bör dessutom föreskrivas att sanktioner som motsvarar dessa brotts svårhetsgrad utdöms för fysiska och juridiska personer som begått sådana brott EUT L 351, , s. 29. Rådets beslut 2004/579/EG (EUT L 261, , s. 69). 2005/0003 (CNS), som ledde till antagandet av rådets rambeslut 2008/841/RIF. "Kommissionen anser inte att rambeslutet om kampen mot organiserad brottslighet uppfyller det mål som kommissionen önskade när det gällde den gemensamma åtgärden 98/733/RIF om att göra deltagande i en kriminell organisation i Europeiska unionens medlemsstater till ett brott och när det gällde Förenta nationernas konvention om gränsöverskridande organiserad brottslighet som antogs den 15 november 2000 och som gemenskapen har varit part i sedan den 29 april Rambeslutet uppnår inte miniminivån för tillnärmning av rättsakter om ledning av och deltagande i en kriminell organisation på grundval av ett enda begrepp för en sådan organisation som kommissionen föreslagit och som redan antagits i rambeslut 2002/475/RIF om bekämpande av terrorism. Dessutom ger rambeslutet medlemsstaterna möjlighet att underlåta att införa begreppet kriminell organisation och i stället fortsätta att tillämpa befintlig nationell straffrätt genom att tillämpa allmänna regler för deltagande i och förberedelse av särskilda brott. Kommissionen måste därför konstatera att rambeslutet inte uppfyller målet att tillnärma lagstiftning om kampen mot gränsöverskridande organiserad brottslighet såsom fastställs i Haagprogrammet." 2

3 Rambeslutet inriktas främst på kriminalisering av brott som rör deltagande i en kriminell organisation (artikel 2 i rambeslutet), baserat på de definitioner som anges i artikel Rapportens syfte och bedömningsmetod I den europeiska säkerhetsagendan 5, som antogs av kommissionen den 28 april 2015, betonas behovet av att hjälpa medlemsstaterna att ytterligare utveckla ömsesidigt förtroende, att utnyttja befintliga verktyg för informationsutbyte fullt ut och att främja operativt samarbete över gränserna mellan behöriga myndigheter. Detta ska åstadkommas genom bättre tillämpning och genomförande av EU:s befintliga rättsliga instrument. I sin roll som fördragens väktare övervakar kommissionen därför införlivandet av berörda EU-instrument. I enlighet med artikel 10 i rambeslutet 6 skulle medlemsstaterna vidta lämpliga genomförandeåtgärder och anmäla dem både till rådet och kommissionen senast den 11 maj Kommissionen skulle upprätta en rapport på grundval av denna information. Rådet skulle därefter före den 11 november 2012 bedöma om medlemsstaterna hade vidtagit de nödvändiga åtgärderna för att följa rambeslutet. När tidsfristen för införlivandet löpte ut, dvs. den 11 maj 2010, hade endast fyra medlemsstater (BE, CY, IE och NL) anmält sina bestämmelser till kommissionen. Andra medlemsstater anmälde sina införlivandeåtgärder efter detta datum. Rambeslutet är inte tillämpligt på Storbritannien och Nordirland från och med den 1 december 2014, eftersom landet utövade sin rättighet enligt artikel 10.4 i protokoll 36 som är fogat till fördragen att inte tillämpa detta rättsinstrument. Storbritannien har tidigare antagit nationell lagstiftning för att genomföra rambeslutet och anmält detta till kommissionen, men omfattas inte av denna rapport. Danmark är bundet av rambeslutet enligt artikel 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, eftersom rambeslutet antogs innan Lissabonfördraget trädde i kraft. Beskrivningen och analysen i denna rapport grundas i första hand på de uppgifter som lämnats av medlemsstaterna, kompletterade med allmänt tillgänglig information och resultaten av en extern undersökning 7. När övergångsperioden enligt artikel 10.3 i protokoll 36 till fördragen löpte ut den 1 december 2014 begärde kommissionen att medlemsstaterna skulle anmäla sina nationella införlivandeåtgärder för instrument enligt regelverket för den tidigare tredje pelaren, inklusive detta rambeslut, via MNE-databasen ( Mesures Nationales d Éxecution ). Vid tidpunkten för utarbetandet av denna rapport hade alla medlemsstater anmält dessa åtgärder. Rapporten inriktas på en analys av artiklarna 1 8. Rapporten behandlar inte artiklarna 9 12 eftersom dessa bestämmelser inte måste genomföras. De utvärderingskriterier som kommissionen använt för denna rapport bygger på samma allmänna utvärderingskriterier som användes 2001 för att utvärdera genomförandet av rambeslutet (effektivitet, klarhet och förutsägbarhet, full tillämpning och genomförande inom tidsfristen). 8 Vidare används även kriterier som är specifika för det här rambeslutet, och som beskrivs närmare i den nedanstående analysen av de enskilda bestämmelserna. För konsekvensens skull bedöms nationella bestämmelser i relation till rambeslutet separat för de medlemsstater vars system bygger på att det i fråga om artikel 2 rör sig om ett självständigt brott och de medlemsstater som har andra förhållningssätt COM(2015) 185 final. KOM(2001) 771, , punkt

4 2. BEDÖMNING 2.1. Bedömning av relevanta nationella bestämmelser i medlemsstater vars system bygger på ett självständigt brott Översikten nedan omfattar inte DK, SE och UK. Hänvisningar till alla medlemsstater i rapporten avser därför endast de 25 återstående medlemsstaterna Definitioner (artikel 1) I artikel 1 anges två definitioner som är relevanta för att fastställa rambeslutets tillämpningsområde, nämligen definitionerna av en kriminell organisation och strukturerad sammanslutning. När det gäller definitionen av en strukturerad sammanslutning ("en sammanslutning som inte tillkommit slumpartat i det omedelbara syftet att begå ett brott eller som inte nödvändigtvis har formellt fastställda roller för medlemmarna, kontinuitet i sammansättningen eller en utarbetad struktur"), har tre medlemsstater (BG, HR, IE) följt rambeslutets ordalydelse, medan fyra andra (CZ, EE, LT, ES) nämner andra faktorer, främst uppdelning av uppgifter eller funktioner inom den kriminella organisationen. En grupp på sju medlemsstater (BE, CY, FI, EL, LU, RO, SK) anger att sammanslutningen ska vara strukturerad, och elva medlemsstater (AT, DE, FR, HU, IT, LV, MT, NL, PL, PT, SI) gör ingen hänvisning till definitionen av en strukturerad sammanslutning. Elva medlemsstater (AT, BE, BG, FI, EL, HU, LU, PT, RO, SK, ES) hänvisar till kontinuitetskriteriet ("som har inrättats under en tid"). Estland och Litauen hänvisar i sina nationella bestämmelser till en permanent organisation, vilket kan begränsa denna bestämmelses tillämpningsområde genom att icke-permanenta kriminella organisationer undantas. De återstående medlemsstaterna (HR, CY, CZ, DE, FR, IE, IT, LV, MT, NL, PL, SI) nämner inte denna faktor alls i sin nationella lagstiftning. När det gäller medlemskap ("fler än två personer som handlar i samförstånd"), hänvisar de flesta medlemsstater (AT, BE, BG, HR, CY, EE, FI, EL, HU, IE, IT, LT, LU, PT, RO, SK, ES) direkt till minst tre personer. Lettland begränsar tillämpningsområdet till grupper som består av minst fem personer. I Tjeckiens lagstiftning anges minst två personer som handlar i samförstånd, medan sex medlemsstater (DE, FR, MT, NL, PL och SI) inte hänvisar till detta kriterium i sina nationella lagar. Endast tre medlemsstater (BE, LU, SK) hänvisar till fördelskriteriet ("direkt eller indirekt erhålla ekonomiska eller materiella fördelar") i sina nationella lagstiftningar. Detta innebär att alla andra medlemsstater har en bredare definition, vilket gör att denna bestämmelse även blir tillämplig på kriminella organisationer som inte nödvändigtvis har ett vinstsyfte. När det gäller förbrott ("brott som bestraffas med frihetsberövande eller en frihetsberövande säkerhetsåtgärd på maximalt minst fyra år eller en strängare sanktion"), tillämpas följande lägsta övre gränser för fängelsestraff enligt de nationella lagstiftningarna: Minst tre år i tre medlemsstater (BE, CY, EE). Över tre år i fem medlemsstater (AT, BG, HR, LT, SI). Minst fyra år i fyra medlemsstater (FI, IE, LU, MT). Finland utvidgade dessutom tillämpningsområdet till att omfatta två ytterligare brott för vilka det strängaste straffet är kortare än fyra år. Minst fem år i två medlemsstater (FR och HU). Över fem år i en medlemsstat (SK). Åtta medlemsstater anger inte strafflängder för förbrott (CZ, DE, IT, NL, PL, PT, RO, ES), vilket innebär att tillämpningsområdet utvidgas till att omfatta alla brott. 4

5 Tyskland begränsar tillämpningsområdet genom att undanta vissa specifika brott som begås mot den demokratiska rättsstaten. Grekland och Lettland har en förteckning över brott som anses utgöra förbrott. Denna förteckning omfattar inte alla brott med en övre gräns på minst fyra års fängelsestraff i Lettland, och det står inte klart om så är fallet eller inte i Greklands förteckning Brott som rör deltagande i en kriminell organisation (artikel 2) Rambeslutet handlar främst om kriminalisering av beteenden som leder till deltagande i en kriminell organisation. Enligt artikel 2 är medlemsstaterna skyldiga att se till att minst en av följande typer av beteende kriminaliseras enligt den nationella lagstiftningen: a) Beteendet hos en person, som med avsikt och med kunskap om antingen den kriminella organisationens syfte och allmänna verksamhet eller organisationens avsikt att begå brotten i fråga, aktivt deltar i organisationens brottsliga verksamhet, vari inbegrips tillhandahållande av information eller materiellt stöd, rekrytering av nya medlemmar och alla former av finansiering av verksamheten, med vetskap om att deltagandet kommer att bidra till genomförandet av organisationens brottsliga verksamhet. b) Det beteende hos en person som utgörs av en överenskommelse med en eller flera personer om en verksamhet, som om den genomförs innebär att brott som avses i artikel 1 begås, även om personen i fråga inte deltar i det egentliga genomförandet av verksamheten. Artikel 2 har införlivats i följande utsträckning: Fyra medlemsstater (BG, HR, EL, MT) anger båda brotten (artikel 2 a och b). Tjugoen medlemsstater (AT, BE, CY, CZ, DE, EE, FI, FR, HU, IE, IT, LV, LT, LU, NL, PL, PT, RO, SK, SI, ES) tillämpar endast artikel 2 a, vilket innebär att det är ett brott att delta i en kriminell organisation. I Belgiens nationella lagstiftning begränsas tillämpningen av brottet deltagande i en kriminell organisation till omständigheter med trakasserier, hotelser, våld, bedrägeri, korruption eller kommersiella strukturer. Införlivandet av artikel 2 a: Sex medlemsstater (BG, FR, LT, LV, PL, SI) nämner allmänt till deltagande/medverkan, utan att närmare ange vilken typ av verksamheter som avses (begångna brott begås eller andra verksamheter som inte nödvändigtvis är av kriminell natur). Åtta medlemsstater (BE, CY, CZ, IE, IT, LU, RO, SK) anger uttryckligen i sina definitioner att andra verksamheter omfattas av de typer av beteenden som anses utgöra deltagande, eller har gjort det straffbart att både delta i och stödja en kriminell organisation. Ytterligare åtta medlemsstater (AT, DE, EE, EL, ES, MT, NL, PT) nämner ett eller flera särskilda fall som utgör andra verksamheter enligt rambeslutet (t.ex. tillhandahållande av information eller materiellt stöd, rekrytering av nya medlemmar och finansiering av den kriminella organisationens verksamheter). Tre medlemsstater (HU, HR, FI) begränsar uttryckligen tillämpningsområdet genom att undanta förbrott (HR) eller brott som är lika grova eller grövre än det självständiga brottet (FI), eller begränsar tillämpningsområdet till endast förberedelse till brott (HU). Alla medlemsstater utom fyra (CY, FR, HU, IE) kriminaliserar vissa av de allvarligare formerna av deltagande i en kriminell organisation, t.ex. att bilda, leda, organisera eller främja en kriminell organisation osv. 5

6 Nio medlemsstater (AT, BE, HR, CY, EL, FI, IE, LU, SK) inbegriper uttryckliga hänvisningar till personens avsikt och/eller kunskap om den kriminella organisationens syfte och allmänna verksamhet och/eller organisationens avsikt att begå förbrott. Brott enligt artikel 2 b: Två medlemsstater (EL, MT) kriminaliserar stämpling till samtliga brott (förutom brott som kan ge andra straff än fängelse samt brott enligt tryckfrihetslagen i Maltas fall). Grekland undantar förbrott som omfattas av brottet att delta i en kriminell organisation, men inbegriper däremot lagöverträdelser om personens avsikt är att uppnå ekonomisk eller annan materiell vinning eller att begå ett angrepp mot en persons liv, fysiska integritet eller reproduktiva frihet om brottet inte ger mindre än ett års fängelsestraff. Två medlemsstater (BG, HR), begränsar tillämpningsområdet för förbrott till förbrott som ger mer än tre års fängelsestraff. En ytterligare begränsning i Bulgariens fall rör syftet att uppnå materiell vinning eller att på olaglig väg vinna inflytande över statliga eller lokala myndighetsorgan Juridiska personers ansvar (artikel 5) Denna artikel är en standardbestämmelse som finns med i flera EU-instrument. Alla medlemsstater (med undantag för Cypern) har lagbestämmelser om straffrättsligt eller administrativt ansvar för juridiska personer som är involverade i brott i samband med deltagande i en kriminell organisation (artikel 2). Cypern har ratificerat Untoc, men har inte införlivat de relevanta bestämmelserna i sin nationella rättsordning. Den första punkten rör ansvar för brott enligt artikel 2 som begås till en juridisk persons förmån av någon person som företräder den juridiska personen, fattar beslut på den juridiska personens vägnar eller utövar kontroll inom den juridiska personen. Alla medlemsstater har relevanta bestämmelser i detta avseende, men endast 15 av dem (AT, CZ, DE, FI, EL, HU, IE, IT, LV, LT, PL, PT, SK, SI, ES) hänvisar uttryckligen till situationer där ansvar för brister i den övervakning eller kontroll som ska utföras av en person som avses i punkt 1 har gjort det möjligt att begå brottet i fråga (artikel 5.2). I vissa medlemsstater kan en sådan möjlighet uppstå vid en flexibel tolkning av de grundläggande bestämmelserna om juridiska personers beteende, inte bara i handling utan även genom underlåtenhet. Nederländerna och Belgiens högsta domstolar har t.ex. bekräftat en sådan tolkning. Alla medlemsstater har definitioner av juridisk person och de bekräftar att juridiska personers ansvar enligt punkterna 1 och 2 inte påverkar straffrättsliga förfaranden mot de fysiska personer som är gärningsmän eller medhjälpare till något av de brott som avses i artikel Sanktioner (artiklarna 3, 4 och 6) Sanktioner för fysiska personer (artikel 3) Enligt artikel 3.1 ska medlemsstaterna vidta de åtgärder som krävs för att se till att de brott som avses i artikel 2 beläggs med ett maximalt fängelsestraff på minst 2 år, eller, när det gäller avtal om stämpling till organiserad brottslighet, med samma maximala fängelsestraff som det brott som avtalats. När det gäller brottet att delta i en kriminell organisation (artikel 2 a), gäller följande gränser för fängelsestraff för det grundläggande brottet enligt de nationella lagstiftningarna: Upp till två år i Finland. Upp till tre år i Österrike och Kroatien. 6

7 Ett till tre år Belgien, Luxemburg och Spanien. Upp till fem år i Tyskland och Frankrike. Ett till fem år i Ungern, Italien, Portugal och Rumänien. Tre månader till fem år i Polen och Slovenien. Upp till sex år i Nederländerna. Ett till sex år i Bulgarien. Två till sju år i Malta. Upp till tio år i Cypern och Grekland. Två till tio år i Tjeckien. Fem till tio år i Slovakien. Tre till tolv år i Estland. Upp till femton år i Irland. Tre till femton år i Litauen. Åtta till sjutton år i Lettland. Endast fyra medlemsstater (BG, HR, EL, MT) har dessutom bestämmelser om brottet stämpling till organiserad brottslighet enligt artikel 2 b. Enligt Maltas nationella lagstiftning beror straffet på det brott som överenskommelsen avser. Bulgarien har satt det maximala straffet till sex år, Kroatien upp till tre år. I Grekland beläggs brottet stämpling till organiserad brottslighet med minst sex månaders fängelsestraff (minst tre månader om brottet är en förseelse som beläggs med minst ett års fängelsestraff). Det bör betonas att de flesta medlemsstater går längre än sina grundläggande skyldigheter och har strängare straff för försvårande beteenden som inte regleras av rambeslutet när det gäller det huvudsakliga brottet i artikel 2: beroende på den roll som en person spelar i en organiserad kriminell grupp, t.ex. grundare, beslutsfattare eller ledare i den kriminella organisationen (BE, BG, DE, HR, EE, EL, IT, LT, LU, LV, MT, NL, PL, PT, SI, ES), beroende på hur grovt förbrottet är (CZ, DE, FR, IT, PL, RO, ES), beroende på särskilda omständigheter, t.ex. användning av specifika verktyg eller farliga material (EL, IT, LT, PL), beroende på om ett stort antal personer deltar i en kriminell organisation (IT, MT) Försvårande omständigheter (artikel 3.2) Enligt artikel 3.2 ska medlemsstaterna säkerställa att förbrott som har begåtts inom ramen för en kriminell organisation får betraktas som en försvårande omständighet enligt deras nationella rättssystem. Generellt sett kännetecknas medlemsstaternas nationella system av principen om individuella sanktioner, vilket innebär att varje straff kan skärpas eller mildras med hänsyn till individuella omständigheter som beslutas från fall till fall. Detta gäller också brott som begås inom ramen för en kriminell organisation. När det gäller rättsliga bestämmelser om försvårande omständigheter har följande tillvägagångssätt identifierats: Enligt Irlands nationella lagstiftning räknas brott som begås inom ramen för en kriminell organisation endast som en försvårande omständighet om brottet överskrider gränsen för det maximala fängelsestraffet på fyra år, dvs. exakt det lägsta straff som krävs enligt artikel 3.2. I Slovenien räknas brott över gränsen på tre års fängelsestraff som försvårande omständigheter. 7

8 Enligt sex medlemsstaters nationella lagstiftningar (HR, CZ, FI, HU, LT, PL) räknas brott som begås inom ramen för en kriminell organisation som en allmän försvårande omständighet avseende alla brott (inte bara grova brott). Elva medlemsstater (AT, BE, BG, CY, DE, IT, LV, MT, PT, SK, ES) har en uttrycklig hänvisning till försvårande omständigheter i sina nationella lagstiftningar i form av en förteckning över de förbrott som anses vara de grövsta på grund av att de begåtts inom ramen för en kriminell organisation. Det står inte klart om förteckningarna i fråga täcker alla brott som beläggs med frihetsberövande i minst fyra år. Sex medlemsstater (EE, EL, FR, LU, NL, RO) anger inte uttryckligen att brott som begås inom ramen för en kriminell organisation utgör en försvårande omständighet enligt deras nationella lagstiftningar Möjlighet till strafflindring eller undantagande från straff (artikel 4) Trots att artikel 4 är valfri ( varje medlemsstat får ), har alla medlemsstater bestämmelser för omständigheter där en person kan undantas från straffrättsligt ansvar eller straff eller beviljas strafflindring i händelse av förmildrande omständigheter enligt artikel Sanktioner för juridiska personer (artikel 6.1 och 6.2) Enligt artikel 6.1 bör en juridisk persons beteenden enligt artikel 5.1 (ledande ställning baserat på befogenhet att företräda den juridiska personen, befogenhet att fatta beslut och utöva kontroll) medföra bötesstraff eller administrativa avgifter och eventuellt andra sanktioner som anges i den punkten. När det gäller artikel 5.2, dvs. brister i övervakning eller kontroll, anges i artikel 6.2 endast skyldigheten att ha effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner eller åtgärder. Alla medlemsstater (med undantag för Cypern, som inte anger särskilda böter för juridiska personer) har bestämmelser om bötesstraff eller administrativa avgifter för juridiska personers beteende i fråga om brotten enligt artikel 2. När det gäller de valfria andra sanktionerna, inklusive den icke uttömmande förteckning som anges i artikel 6.1, har alla medlemsstater utom fem (AT, DE, EE, FI, IE) även andra åtgärder än böter: (a) Fråntagande av rätt till offentliga förmåner eller stöd har införlivats av 14 medlemsstater (HR, CZ, FR, EL, HU, IT, LU, LV, MT, PL, PT, RO, SI, ES). (b) Tillfälligt eller permanent näringsförbud har införlivats av 15 medlemsstater (BE, HR, CZ, FR, EL, HU, IT, LT, LV, MT, PL, PT, RO, SI, ES). (c) Rättslig övervakning har införlivats av sex medlemsstater (FR, IT, MT, PT, RO, ES). (d) Rättsligt beslut om avveckling av verksamheten har införlivats av 13 medlemsstater (BE, HR, CZ, FR, HU, LT, LU, LV, MT, PT, RO, SI, ES). (e) Tillfällig eller permanent stängning av inrättningar som har utnyttjats för att begå brottet har införlivats av sju medlemsstater (BE, FR, LT, MT, PT, RO, ES). Ytterligare 16 medlemsstater (BE, BG, HR, CZ, FR, HU, IT, LT, LV, LU, NL, PL, PT, RO, SK, SI) har infört åtgärder som inte anges i artikel 6.1, främst om förverkande och offentliggörande av domar. 8

9 Behörighet och samordning av åtal (artikel 7) Enligt artikel 7 är medlemsstaterna skyldiga att se till att deras behörighet omfattar åtminstone sådana fall där de brott som avses i artikel 2 har begåtts. Det första kriteriet är obligatoriskt och avser brott som begåtts helt eller delvis inom medlemsstatens territorium, oavsett var den kriminella organisationen är baserad eller varifrån den utövar sin brottsliga verksamhet. Alla medlemsstater följer denna bestämmelse som införlivar den grundläggande territorialprincipen, som i de flesta fall utvidgas till att omfatta båtar och fartyg. Det andra kriteriet, dvs. behörighet för brott som begåtts utomlands av medlemsstaternas medborgare, har också införlivats av alla medlemsstater. På så sätt uppfyller alla medlemsstater samtidigt kravet i artikel 7.3, dvs. skyldigheten att antingen fastställa jurisdiktion över sina medborgare för brott som begåtts utomlands eller utlämna dem. Det tredje kriteriet avser handlingar som begås till förmån för en juridisk person som är etablerad på medlemsstatens territorium. Fyra medlemsstater har en tydlig hänvisning till denna bestämmelse i sina nationella lagstiftningar (CZ, IE, IT, NL). När det gäller bestämmelser om att begränsa behörigheten för de två sistnämnda situationerna (artikel 7.1 b och c) till särskilda omständigheter som gäller när brotten begås utanför medlemsstaternas territorier, har ingen medlemsstat valt ett sådant tillvägagångssätt. Artikel 7.2 avser medlemsstaternas skyldighet att samarbeta i gränsöverskridande ärenden (behörighetskonflikt). Alla medlemsstater har nationella lagstiftningsinstrument för samordning av kampen mot grov gränsöverskridande brottslighet, med möjligheten att ta hjälp av Eurojust för att stärka samordningen och samarbetet mellan de nationella myndigheterna. Eurojusts uppgift att stödja medlemsstaterna i detta avseende ingår även i förslaget till förordning om Europeiska unionens byrå för straffrättsligt samarbete (Eurojust) 9, som för närvarande är under förhandling Avsaknad av krav på ett brottsoffers anmälan eller anklagelse (artikel 8) Enligt artikel 8 i rambeslutet är medlemsstaterna skyldiga att se till att utredning av eller åtal för de brott som avses i artikel 2 inte är avhängigt av ett brottsoffers anmälan eller anklagelse, i varje fall när det gäller handlingar som har utförts på medlemsstatens territorium. Förfaranden på eget initiativ i samband med åtal för de brott som avses i artikel 2 är principen i alla medlemsstater. Detta anges antingen direkt den nationella lagstiftningen eller framgår av att vissa medlemsstater inte kräver en sådan anmälan eller anklagelse för att väcka åtal Bedömning av relevanta nationella bestämmelser i medlemsstater vars system inte bygger på ett självständigt brott Danmarks införlivande av rambeslutet Danmarks nationella lagstiftning förskriver inte något självständigt brott i fråga om artikel 2 eller de relaterade definitionerna i artikel 1. Danmark kriminaliserar generellt alla försök att begå brott och olika former av deltagande i sådana brott, medan straffen beror på det specifika beteendet. Den allmänna försvårande omständigheten att brott begås av mer än en person som agerar inom ramen för en sammanslutning är tillämplig på alla brott. Danmark tillämpar omfattande förmildrande omständigheter på alla brott och landets straffrättsliga system grundas på principen att juridiska personer har ett övergripande ansvar för alla brott, med relevanta böter. De allmänna 9 COM (2013) 535 final. 9

10 behörighetsreglerna omfattar även territorialprincipen och jurisdiktion över medborgare för brott som begås utomlands. Förfaranden på eget initiativ utan anmälan eller anklagelse från brottsoffer är allmän praxis i brottmålsförfaranden i Danmark Sveriges införlivande av rambeslutet Sveriges nationella lagstiftning förskriver inte något självständigt brott i fråga om artikel 2. Sverige kriminaliserar förberedelse till brott och i de flesta fall även försök till brott enligt en förteckning över brott som anses vanliga inom ramen för kriminella organisationer, och som samtidigt begåtts för egen vinning. Sådana brott beläggs med minst fyra års fängelsestraff. Straffet för förberedelse till brott bör vara lägre än det högsta straffet och får vara lägre än den lägsta gränsen för det fullbordade brottet, som inte får överskrida två års fängelse (om inte det fullbordade brottet ger minst åtta års fängelse). Enligt de nationella bestämmelserna är försvårande omständigheter baserade på brott som begås inom ramen för en kriminell organisation tillämpliga på alla brott. Definitionen av organiserad brottslighet är tillämplig för detta särskilda ändamål. Sveriges straffrättsliga system grundas på principen att juridiska personer har ett övergripande ansvar för alla brott, med relevanta böter och andra sanktioner. De allmänna behörighetsreglerna omfattar även territorialprincipen och jurisdiktion över medborgare för brott som begås utomlands. De flesta av brotten åtalas enligt ett förfarande på eget initiativ, utan krav på anmälan eller anklagelse från brottsoffer. 3. SLUTSATSER OCH NÄSTA STEG Granskningen av medlemsstaternas införlivande av rambeslutet visar på en rad skillnader, som i stor utsträckning kan tillskrivas skillnader i medlemsstaternas rättsliga traditioner. Kommissionen anser inte att rambeslutet uppnår den nödvändiga miniminivån för tillnärmning när det gäller ledning av och deltagande i en kriminell organisation på grundval av ett enda begrepp för en sådan organisation. Kommissionen anser följaktligen att rambeslutet ger medlemsstaterna möjlighet att underlåta att införa begreppet kriminell organisation och i stället fortsätta att tillämpa befintlig nationell straffrätt genom att tillämpa allmänna regler för deltagande i och förberedelse av särskilda brott. Detta kan ge upphov till ytterligare skillnader i det praktiska genomförandet av rambeslutet. De flesta medlemsstater har infört självständiga brott när det gäller deltagande i en kriminell organisation enligt artikel 2. Två medlemsstater har dock inte gjort detta. I alla medlemsstater som föreskriver självständigt brott omfattar detta deltagande i en kriminell organisation (artikel 2 a), och ett fåtal medlemsstater inbegriper även stämpling till organiserad brottslighet (artikel 2 b). Ingen av medlemsstaterna har valt att endast kriminalisera brottet stämpling till organiserad brottslighet (artikel 2 b). Många medlemsstater har gått längre än minimikraven. Vissa medlemsstater har breddat sina nationella bestämmelser genom att inte hänvisa till alla delar av definitionen av organiserad brottslighet, t.ex. genom att inte nämna fördelskriteriet eller omfattningen av förbrott. Detta innebär att de nationella systemen i sådana fall är tillämpliga på flera brottstyper, t.ex. även på brott som inte nödvändigtvis begås för vinning (eller vinning åtminstone inte måste bevisas) eller fall där tillämpningsområdet utvidgas till att omfatta andra brott än grova brott. Förutom brotten enligt artikel 2 har många medlemsstater bestämmelser som inte täcks alls av rambeslutet, t.ex. om parallella brott i samband med särskilda typer av organiserade grupper som definieras av sina mål eller metoder. Ett annat exempel på nationella bestämmelser som går utöver rambeslutet är grundläggande straffnivåer som är högre än de som anges i rambeslutet, och som i vissa fall höjs ytterligare, t.ex. på grund av ett specifikt beteende eller en särskild roll i organisationen. Kommissionen konstaterar också att de valfria bestämmelserna, såsom förmildrande omständigheter eller straff för juridiska personer, har införlivats i stor utsträckning. 10

11 Det finns ett antal frågor som kan behöva klargöras ytterligare när det gäller ett korrekt genomförande av rambeslutet. Det handlar främst om det eventuellt begränsade tillämpningsområdet för definitionen av en kriminell organisation och frågor i samband med ett korrekt införlivande av artikel 5 om juridiska personers ansvar. Enligt den europeiska säkerhetsagendan, där kommissionen förklarar att det är nödvändigt att förbättra tillämpningen och genomförandet av befintliga EU-instrument, kommer kommissionen att stödja medlemsstaterna för att säkerställa ett tillfredsställande genomförande av rambeslutet. Kommissionen kommer även att fortsätta att övervaka att de nationella åtgärderna överensstämmer med EUinstrumentet. I bedömningen kommer kommissionen även att överväga om de problem som påvisats inverkar på ett lämpligt genomförande av rambeslutet. Kommissionen kommer att inleda bilaterala kontakter med de berörda medlemsstaterna och kommer vid behov att använda sina verkställande befogenheter enligt fördraget. Detta arbete kommer även att bidra till kommissionens bedömning av huruvida det är lämpligt att se över rambeslutet. 11