Grönstruktur med nya fotavtryck. GRONA FAKTA 5/2003 Gröna Fakta produceras i ett samarbete mellan Utemiljö och Movium

Transkript

1 Grönstruktur med nya fotavtryck En regions, en kommuns eller en stadsdels grönstruktur är en lika viktig resurs för utveckling av välfärd och livsmiljö som bebyggelsestruktur och annan infrastruktur. Fortfarande tillmäts dock inte utemiljön i våra städer och tätorter samma värde som hus, gator och vägar. I detta Gröna Fakta presenterar några forskare nya och innovativa metoder för att beskriva grönstrukturens och utemiljöns värden i en planeringsprocess. Av Gunilla Lindholm, Elisabeth Lundgren Alm och Alexander Ståhle GRONA FAKTA 5/2003 Gröna Fakta produceras i ett samarbete mellan Utemiljö och Movium

2 GRONA FAKTA 5/2003 Det är viktigt att finna nya vägar för att tydliggöra den gröna kompetensen i framtidens stadsplanering för att åstadkomma och hävda en samsyn i stadsbyggnadsfrågor. Av Gunilla Lindholm, landskapsarkitekt och agr dr, universitetslektor vid institutionen för landskapsplanering Alnarp, SLU På 1970-talet byggdes glest. Så glest att man talade om ödsliga bostadsområden. På 1980-talet byggdes rätt. Så tätt att det höjdes oroliga röster skulle vi tillbaka till 1800-talets misär, med igenbyggda kvarter där solen inte nådde marken? På talet kom en ny plan- och bygglag, där det för första gången sägs att grönområden skall ingå i en "ändamålsenlig struktur", det vill säga att stadsbyggandet skall inkludera stadsbornas utomhusmiljö, de gröna områdena, på ett bra sätt. Samsyn i trädgårdsstaden många kommuner har man sedan dess på olika sätt arbetat med grönstruktur, i grönplaner och grönstrukturprogram. Fortfarande saknas emellertid den stadsbyggandets samsyn som faktiskt kännetecknar sådana stadsdelar som historiskt fått allra mest uppmärksamhet och blivit allra mest uppskattade. Såväl förra sekelskiftets "trädgårdsstad" som talens "grannskapsenheter" är exempel på stadsdelar med sådan samsyn, där hus och utomhusmiljöer samverkar. Det är fråga om samverkan på en arkitektonisk nivå, med balanserade avvägningar mellan huskroppar, ytor och trafikstråk. Det är också fråga om samverkan på individnivå, där det tagits hänsyn till varje människas behov av rörelse mellan ute och inne, vistelse i det ena men i kontakt med det andra. Denna samsyn innefattar förståelse för att stadsbornas utrymmes- och upplevelsekrav fordrar såväl byggda konstruktioner som levande mark och vatten och att det mest omtyckta och eftersökta har en struktur där delarna samverkar. Tydliggör grön kompetens! Det krävs en samsyn där bebyggelse och utomhusmiljö samverkar. Det handlar om samverkan på arkitektonisk nivå, med goda avvägningar mellan huskroppar, trafikytor och vistelseytor. Foto: Larseric Johanson. Att enbart hävda "det gröna" och dess värden kan vara nödvändigt eftersom de i offentlig förvaltning haft en undanskymd plats ekonomiskt och statusmässigt. Nästa steg måste emellertid vara att hävda stadsbyggandets samsyn och att utveckla det landskapskunnande som innefattar både hus, trädgård, gata, torg, park och naturmark. Detta är ett landskapskunnande i samverkan, vilket ställer nya krav på tydliggörande av grön kompetens. Detta bör göras i nya fora och inte enbart inför de redan frälsta! Il

3 Att utveckla metoder och synsätt som förmår integrera all den kunskap som finns om grönska i stadsbyggandets planerings- och beslutsprocesser är en central drivkraft för forskningen. Även grönskans potential som verktyg i en hållbar stadsutveckling står i fokus. Genom fallstudier undersöks hur grönska på andra sätt än det traditionellt bevarandeinriktade kan utnyttjas som potential för lokala lärprocesser där lokala brukare engageras. Av Elisabet Lundgren Alm, landskapsarkitekt och tekn dr, Byggd miljö och hållbar utveckling, Chalmers tekniska högskola, Göteborg Det finns idag en samhällsbeställning som handlar om att vi behöver förändra våra samhällen i hållbar riktning. Visionen hållbar utveckling är till sin karaktär både politisk, global och mångdimensionell. Att omsätta denna vision till lokala förhållanden kan sägas vara den stora utmaningen för alla som arbetar med att planera och vårda den byggda miljön. De gröna miljöerna och elementen är en viktig del av den byggda miljön, både på grund av deras utbredning samt deras förmåga att förstärka människans länkar till naturen. Genom mångårig forskning på området vet vi att grönskan kan användas på många olika sätt och för olika ändamål. Vi kan också tala om fyra dimensioner; rumslig, ekologisk, social och kulturell. Oavsett hur vi väljer att beskriva dessa funktioner eller dimensioner visar erfarenheter att människor använder grönska på ett varierat sätt samt har personliga relationer till utemiljön. Formell och faktisk grönska flertalet svenska städer består minst 50 % av den totala byggda ytan av gröna ytor. Det betyder att stadslandskapet till en Figur 1. Skillnaden mellan formell (till vänster) och faktisk (till höger) grönstruktur. Exemplet nordöstra Göteborg. dominerande del utgörs av olika slag av grönska. Definierar man dessutom grönska som all mark som varken är hårdgjord eller bebyggd, oavsett ägoförhållandena, är andelen grönt ännu högre. På dessa grunder skulle man kunna tala om två sorters grönska; en formell respektive en faktisk grönstruktur. Grönstrukturens utbredning i stadslandskapet, samt människors varierade relationer till och användning av grönskan, utgör viktiga argument för att se grönskan som en viktig potential för förändringar som kan stödja en mer hållbar stadsutveckling. 1 den fysiska planeringen har grönskan aldrig haft någon stark position. Genom introduktionen av grönstrukturbegreppet på 1990-talet har dock de gröna frågorna på ett nytt sätt lyfts in i planeringen, åtminstone på den översiktliga nivån. Samtidigt har grönstrukturbegreppet bidragit till att de gröna frågorna särskiljs från diskussionen om stadsutvecklingen som helhet. Det finns alltså stora behov av en vidareutveckling av begrepp och metoder för att bättre integrera grön kunskap i stadsbyggandet. Lokala lärprocesser i planeringen Inom planeringsforskning talar idag alltfler om nödvändigheten av att förändra formerna för den fysiska planeringen. Behovet av att fler intressen och aktörer rar komma till tals tidigare i planeringsprocessen betonas. Det är inte längre självklart III

4 att expertkunskapen ska få avgöra en sakfråga. Lika viktigt kan det vara att de lokala användarnas vardagserfarenheter får bilda grund för beslut om planering och skötsel. Sådana här förändringar är inte helt lätta att genomföra. Det finns många inbyggda hinder som har att göra med planeringssystemets sätt att fungera, lika mycket som hur man som medborgare eller professionell planerare ser på sin roll i förändringsarbetet. Men det finns också många argument för dessa förändringar. Inte minst visionen om hållbar utveckling och dokumentet Agenda 21, vilka båda betonar deltagande som en förutsättning för förändringar i hållbar riktning, utgör tunga argument. I vår forskning har vi velat lyfta fram två förutsättningar som centrala för att få till stånd lokala lärprocesser där lokala erfarenheter fångas upp. Det handlar om att planeringsprocessen tillåter tid och plats för närvaro av så många berörda som möjligt. Det innebär bland annat att mötesplatser utöver och innan det traditionella samrådet skapas samt att man som planerare måste vara beredd på att det tar tid att bygga upp förtroende för planeringsprocessen hos de deltagande aktörerna. Detta förtroende är i sin tur nödvändigt för att en gemensam lärprocess ska kunna initieras där lokalt anpassad kunskap kan utvecklas. EU-projekt stärker grönstrukturfrågor 1 EU-projektet GREENSCOM har utgångspunkten varit några vanliga planeringssituationer där det gröna i staden ställs mot behovet av exploatering och stadstillväxt. Syftet med projektet var att hitta generella planeringsverktyg som kan stärka det grönas roll i stadsutvecklingsprojekt och därmed bidra till en mer hållbar utveckling. Genom fallstudier i de fem deltagande länderna Danmark, Finland, Frankrike, Nederländerna och Sverige, har tre aktuella teman för stadsutvecklingen med anknytning till grönstrukturplaneringen studerats: 1) förtätning; 2) skötsel och underhåll av grönområden; samt 3) utveckling av städernas periferier. Inom ramen för dessa teman valde respektive länders planerare ut några illustrativa och lärande exempel, där det gröna medvetet har behandlats i en kommunikativ situation för att kunna balansera önskemål om exploatering för exempelvis ny bebyggelse. I följande avsnitt redovisas erfarenheter från två exempel på hantering av gröna frågor i den fysiska planeringen. Uggledal förtätning stärkte de gröna frågorna Uggledal, som är beläget i Göteborgs sydvästra delar, avsåg planerarna att förtäta. Området domineras av villabebyggelse där alla föreslagna förändringar möts av mycket kraftigt och välartikulerat motstånd. I stort sett alla planförslag överklagas. Det innebär att planeringen ofta på grund av överklagandeprocesser drar ut på tiden och blir kostsamma. Den ansvariga planeraren var mycket medveten om denna situation. För att pröva om andra former för planering kunde förändra detta, samt för att samtidigt värna de kvaliteter som närheten till havet innebär, prövades nya former. På ett mycket tidigt stadium inrättades, genom annonsering i lokalpressen, tre lokala grupper med syftet att utveckla och tillämpa lokal kunskap om områdets karaktär och kvaliteter. I grupperna ingick närboende liksom människor som kunde tänka sig att i framtiden bosätta sig i det tänkta nya området. Ett generellt problem i grönstrukturplaneringen är svårigheterna att omvandla den översiktliga grönstrukturplanens intentioner till lokala förhållanden på en plats. Underlagsrapporter och expertkunskap behöver kompletteras med andra verktyg, som utgår från situationen på platsen, när planer skall förankras. I Uggledal lyckades den ansvariga planeraren, genom att tidigt i planeringsprocessen etablera de lokala grupperna, överföra IV

5 många intentioner bland annat från grönstrukturplanen till den lokala detaljplanen. Dessa intentioner, som till exempel ett grönstråk som passerar genom området eller en ekologiskt värdefull bäckfåra, hade utan exploateringen i Uggledal inte fått någon juridisk status. Att bygga gjorde att grönstråket såväl som bäckfåran och dess omgivning kunde säkerställas inför framtiden. Det ska tilläggas att Uggledalsmodellen inte utgör praxis i planeringen. Det var den enskilda planerarens färdigheter och pondus som i detta fall gjorde att detta intressanta projekt kunde genomföras. Några överklaganden på det nya planförslaget inkom aldrig. Tiden för planering och genomförande blev kortare än ett genomsnittligt projekt, med den skillnaden att mer tid lades på de lokala gruppernas arbete i de inledande skedena. Uggledalsfallet visar därmed att grönska är en bra samlingspunkt för diskussion och lärprocesser mellan människor med olika erfarenhet och relation till det aktuella området. Konflikter bli man inte av med, men de blir mer konkreta och kan därmed hanteras mer konstruktivt. Exempel på förtätningsprojekt utan lokal förankring Att hitta exempel på helt andra sätt att hantera och värdera lokal kunskap är dessvärre inte särskilt svårt. Fortfarande dominerar den traditionella planeringsmetoden där expertkunskap ligger till grund för beslut och där de berörda sällan blir tillfrågade förrän i samrådsskedet. Det fall som här beskrivs är hämtat från Västra Götalands-regionen, i en kommun med pendlingsläge till Göteborg. I det fall vi studerat handlar det om att förtäta ett befintligt radhusområde. Planeringen har följt de konventionella formerna vilket innebär att varken tid eller plats, utöver samrådsskedet, givits lokala aktörer under planeringens gång. Resultatet är häpnadsväckande. I sina utlåtanden skriver ansvariga på kommunens planeringsavdelning bland annat att områdets gröna delar, enligt grönstrukturplanen, saknar större värden. Detta förfaringssätt innebär att de ansvariga för projektets planering varken velat eller kunnat synliggöra den lokala kunskapen om området. Man har enbart förlitat sig på värderingar som baseras på en översiktlig, ofta naturvetenskapligt grundad, kunskap. Vid en kortare fältstudie visar det sig att inom den nya planen både finns områdets Användbar och god utemiljö är viktig för många olika sysselsättningar. Ofta värderar vi den gröna utemiljön utifrån de förutsättningar som gäller när gräset är grönt. Vi glömmer ibland att städernas utemiljö också ska passa för aktiviteter på andra delar av året. Foto:Mikael Risedal/Skånephoto. enda lättillgängliga pulkabacke och ett öppet fält som används flitigt för att sparka boll. Den viktiga frågan att ställa här är varför denna användarkunskap inte blir synlig i planeringen. Är det för att den inte erkänns av det etablerade expertsystemet eller är det för att det saknas tid och plats som möjliggör dess synliggörande och integration i planprocessen? Synliggör den lokala kunskapen! Det är tydligt att den fysiska planeringen står inför stora utmaningar som man inte kan blunda för. Den kanske viktigaste utgörs av den mångdimensionella, politiska och globala visionen om hållbar utveckling. Att omsätta visionen till likaledes mångdimensionclla lokala situationer utgör en central utmaning för planering och gestaltning av den byggda miljön. Det handlar till stor del om att stärka planeringssystemets förmåga att utveckla och synliggöra kunskap baserad i lokala förhållanden. Det krävs även viktiga förändringar i planeringssystemet för att grönskans potential skall kunna tillgodogöras, vilket de två exemplen i denna artikel velat peka på. Det krävs förändrad planerarroll Planeraren är inte nödvändigtvis experten när det gäller förändringar på lokala platser i den byggda miljön. Däremot har planeraren en viktig roll när det gäller att underlätta för olika kunskaper och erfarenheter att bli integrerade i planeringen. Praxis i planeringen behöver förändras både innehållsligt och när det gäller metoder för att skapa mötesplatser. Kanske är en fältpromenad med lokala brukare, snarare än ett traditionellt samråd, den pusselbit som krävs för att den befintliga expertkunskapen ska bli tillämplig. V

6 Stadsbyggnadskontoret i Stockholm har utvecklat en sociotopkarta som ett led i planeringen av stadens grönstruktur. Med hjälp av sociotopkartan, som växer fram i nära dialog med stadsinvånarna, har planerarna bland annat kunnat ta fram riktlinjer för "god parktillgång". Riktlinjerna ingår i stadens nya parkprogram. Av Alexander Ståhle, landskapsarkitekt, tidigare vid Stockholms stadsbyggnadskontor, numera doktorand vid Arkitekturskolan KTH Stockholm anses fortfarande vara en av Europas vackraste och mest attraktiva storstäder. Politikerna vill därför att staden skall växa men också att den ska bevaras, vilket ställer stadsplanerarna inför uppgiften: "Gynna urban tillväxt men upprätthåll samtidigt stadens karaktär och attraktivitet!" Komplex planeringssituation Denna utmaning behandlas idag mycket olika på olika plannivåer. I regionplanen (RUFS 2001) pekas regionala kärnor, gröna kilar och motorleder ut, i vissa fall i tydlig konflikt. Stockholms översiktsplan (ÖP 99) säger "bygg staden inåt", vilket betyder förtätning av halvcentrala industriområden och kring kollektivtrafiknoder. ÖP 99 säger också att stadsbilden och grönstrukturen skall bevaras, men däremot inget om hur ny grönstruktur bör utvecklas. På lokal nivå sker en detaljplanering som faktiskt tar gröna ytor i anspråk, en detaljplanering pådriven av byggföretag och med avsaknad av tydlig dialog med stadsinvånarna lokalt. Planeringsredskap baserade på dialog Vad som saknas är ett gränssnitt mellan den kommunala och den lokala plannivån samt en konstruktiv dialog mellan aktörer och brukare, särskilt om grönstrukturens värden. Den grönstruktur som ständigt Figur 1-3. Utvecklingsområden i regionplanen, översiktplanen och detaljplaner. Sociotopkartan skapas i fyra steg på följande sätt: 1. Ytavgränsning. Grön- och friytor större än ett hektar avgränsas och namnges med stöd i utemiljötyper, som park, skog, torg, strand, kaj etc. Mindre friytor inom bebyggelse, som gårdar och trädgårdar, avgränsas och indelas i fyra klasser beroende på täthet. 2. Expertvärdering. Planerare (till exempel landskapsarkitekter) värderar friytorna genom observation med ett protokoll framtaget med stöd i samtida park- och stadsrumsforskning. Parkhistoriker (kulturhistoria) och trafikingenjörer (gångstråk) engageras också här. 3. Brukarvärdering. Stadsinvånarna utfrågas genom olika "dialogaktiviteter". I Stockholm administrerades de delvis av stadsdelsförvaltningarna, och delvis av olika utredningsinstitut (till exempel TEMO, USK). Sedan 1996 har 25 olika former av enkäter genomförts om "din/er favoritplats utomhus". De skickades ut till vuxna och till förskolepersonal för att fånga barnens platser. Enkäter publicerades i lokaltidningarna och lades ut på Internet. Fokusgruppsintervjuer genomfördes också med ungdomar, samt enskilda intervjuer. Miljöpsykolog Maria Nordström vid Stockholms universitet har stött arbetet de senaste åren. 4. Syntes och kartering. Expert- och brukarvärderingarna bearbetas och sammanfattas till 20 stycken värdebegrepp, sociala och kulturella värden. Därefter får varje plats (avgränsad grönyta/friyta) sin uppsättning värden utifrån analys och vägning av expert- och brukarvärderingarna. Värdebegreppen bör ha ett vardagligt språk (till exempel lek, picknick, bad) så att de kan fungera som gränssnitt (dialogredskap) mellan allmänhet och planerare. En GIS-baserad sociotopkarta kan också användas som underlag för olika analyser i olika planprojekt. VI

7 förändrats och som idag fortfarande står inför en framtida omvandling. För att möta denna komplexa planeringssituation har Stockholms stad genom stadsbyggnadskontoret och gatu- och fastighetskontoret utvecklat nya planeringsredskap, en grönkarta över grönstrukturens värden och ett parkprogram med mål och planeringsriktlinjer. Grönkartan, som är utvecklad för stadsdelsnivån (skala 1:10 000), baseras på två delkartor, biotopkartan och sociotopkartan. Biotopkartan för de ekologiska värdena och sociotopkartan, som tagits fram i dialog med stadsinvånarna, för de sociala och kulturella. Med dessa redskap kan tillväxt eller förtätning möjliggöras, det vill säga förändring av grönstrukturen, genom att stadsplaneringen och dialogen inriktas på värden och utvecklingsmöjligheter. Att göra en sociotopkarta Iden om sociotopen utvecklades av undertecknad och Anders Sandberg vid stadsbyggnadskontorets strategiska avdelning under år 2000, dels för att komplettera det erkända biotopbegreppet och dels för att få en rubrik för arbetet med rekreation, lek, kulturhistoria, landskap och utevistelse. Sociotop definierar vi preliminärt med stöd i miljöpsykologi, urbansociologi, arkitekturteori och fenomenologi som "en plats användning och betydelse (som livsvärld) i en specifik kultur". Begreppet ställer frågorna "För vem?", "Till vad?" och "Var?". "Vem", kulturen, är i vårt fall Stockholmarna. Den stora utmaningen vid förtätningar blir hur olika värden kan överlagras, hur olika ytor kan göras mera värdetäta med ny utformning. Det kan till och med vara så att bygga hus på en strategisk plats (till exempel på grönytor längs en väg) kan förbättra parktillgången som helhet. Foto: Alexander Ståhle. Mål och riktlinjer i parkprogrammet Stockholms parkprogram (på remiss våren 2003) är en övergripande policy för utveckling och skötsel av stadens grönstruktur (park- och naturmarken). I parkprogrammet finns mål och riktlinjer för stadsplaneringen. Parkprogrammet har tre övergripande mål: 1) God parktillgång, 2) Hållbar parkmiljö och 3) Rik parkkultur. Det första målet fördjupas i två sorters riktlinjer, kvalitativa och kvantitativa. De senare är i princip en sammanfattning av de rekommendationer som tagits fram av EU, Nordiska ministerrådet, Boverket och Stockholms region- och trafikplanekontor. De kvalitativa riktlinjerna nedan är framtagna inom arbetet med sociotopkartan. De kan därmed ses som en rekommendation framtagen för den lokala situationen i Stockholm. God parktillgång innebär: inom 200 m: grön oas, lek, promenader, ro, sitta i solen inom 500 m: blomprakt, bollspel, folkliv, parklek, picknick inom 1 km: bad, båtliv, djurhållning, evenemang, fiske, löpträning, odling, pulka, ridning, skridsko, skidor, skogskänsla, uteservering, utsikt, vattenkontakt, vild natur. Dessa riktlinjer representerar en koncentrerad kunskap om Stockholmarnas preferenser och önskemål. Värdena finns som sagt karterade på sociotopkartan så den kan nu användas för att analysera tillgången på grön- och friytor för utevistelse i olika stadsdelar. På så sätt kan analysen vägleda stadsplaneringen i till exempel en Miljökonsekvensbeskrivning genom att peka ut områden med "brist" eller "överskott", och på så sätt vägleda förtätningar. I Östermalms parkplan (en "grön- VII

8 plan") gjordes en övergripande tillgångsanalys för att peka ut grönområdenas nyanläggningsbehov och behov av förnyelse. Utveckling kan således ske strategiskt på två sätt, antingen genom expansion av ytor där så behövs för att skapa nya värden, eller genom koncentration av ytor (förtätning) där värdena är för utspridda. Effektivare och mer etisk planprocess En analys av "parktillgången" kan stödja argument för att både skydda, nyskapa, förändra och exploatera grönytor. Syftet är att möjliggöra en jämförelse mellan kvarter och stadsdelar och att nyansera diskussionen om vem som har tillgång till vad och hur mycket. Riktlinjerna är partiska i bemärkelsen att kommunen som part sätter en miniminivå för vad som den anser är en godtagbar parktillgång i Stockholm. Huvudsyftet är att skapa en effektivare och mer etisk planprocess, som förebygger konflikter och fokuserar planprocessen på stadsutveckling. Etisk, för att den tar sin utgångspunkt i stadsinvånarnas värderingar, och effektiv, för att den i ett tidigt skede (programskedet) kan föra in rätt sorts kunskap i planeringens första viktiga avvägningar. Varför kompensation? Frågan om kompensation tas ofta upp i grönstruktursammanhang. Ofta refereras till en tysk modell där varje bebyggd grönyta skall ersättas med en annan (någon annanstans). Kompensationsfrågan blir dock med ett tillgångsresonemang sekundär, oftast helt irrelevant. Tillgångsanalyser ger nämligen ett utvecklingsperspektiv som åtgärdar "brister", men som inte kompenserar "överskott". Den stora utmaningen vid förtätningar blir hur olika värden kan överlagras, hur olika ytor kan göras mera värdetäta med ny utformning. Det kan till och med vara så att bygga hus på en strategisk plats (till exempel på grönytor längs en väg) kan förbättra parktillgången som helhet, genom att skapa mer ro och mer folkliv samtidigt, även om mängden grönyta minskar. I andra fall kan hårdgjorda ytor (till exempel parkeringsplatser) behöva göras till ny park för att en "god parktillgång" skall skapas. Mycket arbete pågår Sociotopmodellen har som princip använts av Stockholms regionplane- och trafikkontor för att kartera "upplevelsevärden" i regionens "gröna kilar". Göteborgs stad har under 2003 inlett ett arbete med en sociotopkarta efter Stockholms modell. Det bör poängteras att det i båda fallen utvecklas nya värdebegrepp som är sociokulturellt och lokalt specifika. I Stockholm har sociotopkartan och parkprogrammets riktlinjer redan prövats i flertalet planprojekt. I stadsdelsområdet NV Kungsholmen gav en tillgångsanalys stöd för en ny stadsdelspark vid vattnet men samtidigt exploatering av grönytor längs en motorväg. Exploateringen fungerar som bullerskydd men ger också liv åt en förminskad men förnyad park. Ett liknande arbete har gjorts för stadsutvecklingsområdet vid Värtahamnen samt för Norra Stationsområdet. Ett annat exempel är omvandlingen av sjukhusområdet Sabbatsberg i innerstaden. Förtätningen genomförs idag samtidigt som Vasaparken intill förnyas och förstärks. I en MKB-utredning för en ny tvärled väster om Stockholm användes sociotopkartan som underlag. Flera andra fördjupande undersökningar och utredningar pågår för närvarande. Slutligen visar tillgångsanalyser av den erkänt "urbana" stadsdelen Östermalm att dess sammanhängande parkstruktur med esplanader, parker och större friområden är så värdetät att den faktiskt uppfyller parkprogrammets riktlinjer mycket tack vare att stadsdelen (och dess grönstruktur) är så oerhört bra planerad! Referenser Gatu- och fastighetskontoret Stockholms parkprogram remissförslag. Ståhle, A Sociotop ideer om miljöplanering för människor och stadens offentliga rum. Uppsats vid Institutionen för landskapsplanering Ultuna, SLU. Ståhle, A. & Sandberg, A Sociotopkarta för parker och andra friytor i Stockholms innerstad metoden, dialogen och resultatet. Stockholms stadsbyggnadskontor. Rapport 2002:2. Ståhle, A (red) Sociotophandboken sociotopkartan i stadsplaneringen, för Stockholmarnas nya uteliv. Under bearbetning (publiceras hösten 2003). Östermalms stadsdelsförvaltning & Gatu- och fastighetskontoret Östermalms parkplan plan för utveckling och skötsel av stadsdelens parker och friytor. Figur 5-6 Planffirslaglär nordvästra Kungsholmen före (till vänster) och efter (till höger) sociotoparbetet. S L LI inouiutt l i Gröna Fakta sammanstalls av Movium, SLU, Box 54, Alnarp. Telefon Redaktör: Göran Nilsson. ISSN Publicerat i Utemiljö 5/2003.